—

José Ignacio Menéndez Álvarez,

—

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta, i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och S. Šindelková, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek, J. Baquero Cruz och M. Owsiany-Hornung, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) (nedan kallat direktivet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan José Ignacio Menéndez Álvarez och bolaget Constructora Principado SA (nedan kallat Constructora Principado) avseende återbetalning av vissa belopp som erlagts enligt ett avtal om fastighetsköp som José Ignacio Menéndez Álvarez ingått med bolaget.

3

I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2.   Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

…

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.

3.   Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”

4

I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

5

I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. …”

6

Skydd för konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor infördes i spansk rätt genom den allmänna lagen nr 26/1984 av den 19 juli 1984 om skydd för konsumenter och andra användare (Ley General 26/1984 para la Defensa de los Consumidores y Usuarios) (BOE nr 176 av den 24 juli 1984, s. 21686).

7

Lag nr 26/1984 ändrades sedermera genom lag nr 7/1998 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor (Ley 7/1998 sobre condiciones generales de la contratación) (BOE nr 89 av den 14 april 1998, s. 12304), genom vilken direktivet införlivades med spansk rätt.

8

Vid den tidpunkt då det avtal som är i fråga i det nationella målet ingicks föreskrevs i punkt 1 i artikel 10 bis i den allmänna lagen nr 26/1984, i dess lydelse enligt lag nr 7/1998, följande:

”Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling och metoder som inte uttryckligen har godtagits ska anses vara oskäliga om de i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. De villkor som räknas upp i första tilläggsbestämmelsen i denna lag ska under alla omständigheter betraktas som oskäliga.”

Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att bestämmelserna i denna artikel tillämpas på resten av avtalet.

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.

Frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt ska bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller i något annat avtal som det är beroende av.”

9

José Ignacio Menéndez Álvarez ingick den 26 juni 2005 ett avtal med Constructora Principado om köp av en bostadsfastighet (nedan kallat avtalet). Klausul 13 i detta avtal har följande lydelse:

”Köparen ska betala kommunal skatt på värdestegringen på fastigheter i stadsområden. Priset för de fastigheter som avtalet gäller har fastställts med beaktande härav.

Köparen ska härutöver betala avgifterna för individuella abonnemang avseende vissa nyttigheter, såsom vatten, gas, elektricitet, avlopp och liknande, även när de betalats i förskott av säljaren.”

10

José Ignacio Menéndez Álvarez betalade först ett sammanlagt belopp på 1223,87 euro, varav 1000 euro avsåg kommunal skatt på värdestegringen på fastigheter i stadsområden (nedan kallad värdestegringsskatten) och 223,87 euro avsåg bostadens anslutning till vatten- och avloppsnätet.

11

Därefter väckte José Ignacio Menéndez Álvarez talan mot Constructora Principado vid Juzgado de Primera Instancia no 2 de Oviedo med yrkande om återbetalning av nämnda belopp. Som grund för talan angavs att klausul 13 i avtalet, enligt vilken köparen var skyldig att betala beloppen, skulle anses oskälig med stöd av artikel 10 bis i den allmänna lagen 26/1984, i dess lydelse enligt lag nr 7/1998. Detta avtalsvillkor hade nämligen, enligt José Ignacio Menéndez Álvarez, aldrig varit föremål för någon förhandling och medförde en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.

12

Till bemötande härav gjorde Constructora Principado gällande att avtalsvillkoret hade förhandlats med köparen och att det inte var fråga om någon betydande obalans när de återkrävda beloppen ställdes i relation till det sammanlagda pris som köparen betalat för bostadsfastigheten.

13

Juzgado de Primera Instancia no 2 de Oviedo biföll, genom dom av den 28 september 2011, José Ignacio Menéndez Álvarez talan och anförde följande i domskälen. Det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt, eftersom det – genom att det innebär att konsumenten måste betala kostnader som inte åligger denne – undergräver konsumentens intressen och eftersom det i övrigt inte har visats att villkoret har varit föremål för någon särskild förhandling med konsumenten.

14

Constructora Principado överklagade domen till Audiencia Provincial de Oviedo med åberopande av att det omtvistade villkoret hade varit föremål för en individuell förhandling, eftersom det framgick av själva villkoret att det vid fastställandet av priset för den sålda fastigheten hade beaktats att konsumenten hade åtagit sig betalningsansvaret för värdestegringsskatten. Bolaget vidhöll även att det inte var fråga om någon betydande obalans mellan parterna. Bedömningen av huruvida det finns en sådan obalans kan nämligen, enligt Constructora Principado, inte vara begränsad till ett visst villkor, utan måste omfatta avtalet i dess helhet, varvid samtliga avtalsvillkor ska beaktas.

15

José Ignacio Menéndez Álvarez yrkade att domen i första instans skulle fastställas och anförde följande. Det belopp som har betalats till täckande av värdestegringsskatten och storleken av detta belopp i förhållande till priset på bostadsfastigheten saknar betydelse, eftersom den obalans som innebär att klausul 13 i avtalet är oskälig består redan i det faktum att konsumenten enligt detta avtalsvillkor åläggs att betala en skatt för vilken konsumenten inte är skattskyldig enligt lag.

16

Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Oviedo att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen:

”Ska den obalans som avses i artikel 3.1 i [direktivet] – för det fall att ett avtalsvillkor föreskriver en övervältring på konsumenten av ett betalningsansvar som enligt lag åligger näringsidkaren – tolkas så, att den uppkommer redan genom att det betalningsansvar som enligt lag åligger näringsidkaren övervältras på konsumenten, eller medför direktivets rekvisit att obalansen ska vara betydande att det belopp som konsumenten tvingas betala dessutom ska vara betydande i förhållande till transaktionens totala belopp?”

17

Audiencia Provincial de Oviedo har ställt frågan för att få klarhet i huruvida begreppet ”betydande obalans” – som är ett av de allmänna kriterierna i artikel 3.1 i direktivet för att ett avtalsvillkor ska anses oskäligt – ska tolkas så, att det innebär att de kostnader som konsumenten i ett sådant avtalsvillkor åläggs betalningsansvaret för har betydande ekonomiska konsekvenser för vederbörande i förhållande till den aktuella transaktionens belopp eller om det ska tolkas så, att det endast är verkningarna av ett sådant avtalsvillkor på konsumentens rättigheter och skyldigheter som ska beaktas.

18

Inledningsvis framhåller domstolen att det, enligt vad som framgår av artikel 3.1 i direktivet, endast är avtalsvillkor som ingår i ett avtal vilket ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

19

Det framgår av beslutet om hänskjutande att parterna i det nationella målet tvistar om huruvida klausul 13 i avtalet har varit föremål för individuell förhandling. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra denna fråga med iakttagande av reglerna om bevisbördans placering i artikel 3.2 första och tredje styckena i direktivet, där det bland annat föreskrivs att en näringsidkare som påstår att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling har bevisbördan för sitt påstående.

20

Det framgår dessutom av domstolens fasta praxis att domstolens behörighet på detta område avser dels tolkningen av begreppet ”oskäligt villkor” i artikel 3.1 i direktivet och i bilagan till direktivet, dels frågan om vilka kriterier som en nationell domstol kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bakgrund av bestämmelserna i direktivet, varvid det ankommer på sistnämnda domstol att, med beaktande av dessa kriterier och mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet, ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras. Härav följer att domstolen ska begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt (se dom av den 14 mars 2013 i mål C‑415/11, Aziz, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

21

Domstolen har i detta avseende slagit fast att frågan huruvida ett avtalsvillkor orsakar en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt ett avtal till nackdel för konsumenten ska bedömas med beaktande av de regler som enligt den nationella rätten blir tillämpliga om parterna inte har träffat något sådant avtal. Genom att göra en sådan jämförelse kan den nationella domstolen avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt (se domen i det ovannämnda målet Aziz, punkt 68).

22

När det ska avgöras huruvida en sådan betydande obalans föreligger kan den nationella domstolen således inte nöja sig med att göra en kvantitativ ekonomisk bedömning utifrån en jämförelse mellan, å ena sidan, det totala beloppet för den transaktion som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs betalningsansvaret för i det aktuella villkoret.

23

En betydande obalans kan tvärtom följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt, antingen genom en begränsning av de rättigheter som avtalet enligt nämnda bestämmelser ger konsumenten, genom att konsumenten hindras från att utöva dessa rättigheter eller genom att konsumenten åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt.

24

Domstolen har i detta avseende erinrat om att det framgår av artikel 4.1 i direktivet att bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska ske med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som det aktuella avtalet avser och med hänsyn tagen till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet (se dom av den 21 februari 2013 i mål C‑472/11, Banif Plus Bank, punkt 40). Härav följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet (se domen i det ovannämnda målet Aziz, punkt 71).

25

Domstolen har även, när det gäller artikel 5 i direktivet, framhållit att det är av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av avtalet underrättas om avtalsvillkoren och om följderna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom av den 21 mars 2013 i mål C‑92/11, RWE Vertrieb, punkt 44).

26

När det närmare bestämt gäller den första skyldighet som konsumenten ålagts i klausul 13 i det här aktuella avtalet, det vill säga skyldigheten att betala värdestegringsskatten, framgår det av de handlingar som getts in till domstolen att verkan av detta avtalsvillkor är att konsumenten, i egenskap av köpare, övertar en skatteskuld som, enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen, åvilar näringsidkaren i egenskap av säljare och mottagare av den ekonomiska förmån som beskattats, det vill säga den vinst som säljaren realiserat till följd av värdestegringen på den sålda fastigheten. Det förefaller således som om konsumenten, medan näringsidkaren drar fördel av värdestegringen på den fastighet som säljs, måste betala inte bara försäljningspriset, vilket inkluderar den värdestegring som fastigheten undergått, utan även en skatt på nämnda värdestegring. Dessutom framgår det av det skriftliga yttrande som José Ignacio Menéndez Álvarez gett in till domstolen att parterna inte visste hur stor skatten skulle bli då avtalet ingicks, eftersom skatten fastställdes först i efterhand av den behöriga myndigheten. Detta innebär, enligt José Ignacio Menéndez Álvarez, att konsumenten i sådana fall inte kan vara säker på omfattningen av de förpliktelser han eller hon åtar sig.

27

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att först, mot bakgrund av spansk rätt, pröva huruvida förhållandena i det mål den har att avgöra motsvarar en sådan situation som den som beskrivs i föregående punkt. Den ska därefter bedöma huruvida klausul 13 i avtalet, genom att den ålägger konsumenten en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt, innebär att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt. I förekommande fall ska den hänskjutande domstolen slutligen pröva huruvida den information konsumenten fick innan avtalet ingicks uppfyller de krav som följer av artikel 5 i direktivet.

28

När det gäller den andra skyldighet som konsumenten ålagts i klausul 13 i avtalet, det vill säga skyldigheten att betala avgifterna för individuella abonnemang avseende vissa nyttigheter, såsom vatten, gas, elektricitet och avlopp, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa avgifter inkluderar avgifter för anslutningar till allmänna nät som är oundgängligen nödvändiga för att en bostad ska vara beboelig. Betalningsansvaret för sådana avgifter åligger nämligen, enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna, säljaren som ett led i dennes avtalsenliga skyldighet att tillhandahålla en fastighet som kan användas för avsett ändamål, det vill säga en fastighet som är i ett sådant skick att den kan fungera som bostad. Om avgifterna inkluderar sådana avgifter för oundgängligen nödvändiga anslutningar, ska den hänskjutande domstolen bedöma huruvida det aktuella avtalsvillkoret innebär att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt genom att villkoret begränsar de rättigheter som avtalet ger konsumenten enligt dessa bestämmelser och ålägger konsumenten en ytterligare förpliktelse som inte förskrivs i nationell rätt.

29

Det ska tilläggas att det förhållandet att det i klausul 13 i avtalet anges att konsumentens övertagande av betalningsansvaret för värdestegringsskatten har beaktats vid fastställandet av försäljningspriset inte i sig styrker att det är fråga om ett vederlag som har kommit köparen till godo. Om en effektiv kontroll av oskäliga villkor ska säkerställas kan det förhållandet att priset satts ned som vederlag för att konsumenten har åtagit sig ytterligare förpliktelser inte anses styrkt på grundval av att näringsidkaren har infört ett rent påstående härom i ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling.

30

Mot bakgrund av ovanstående ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktivet ska tolkas på följande sätt:

31

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på följande sätt: