Mål C‑239/09

Seydaland Vereinigte Agrarbetriebe GmbH & Co. KG

mot

BVVG Bodenverwertungs- und -verwaltungs GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Berlin)

”Statligt stöd – Stöd som Förbundsrepubliken Tyskland har beviljat för markförvärv – Program för privatisering av jordbruksmark och omstrukturering av jordbruket i de nya delstaterna i Tyskland”

Sammanfattning av domen

Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Offentliga myndigheters försäljning av jord- och skogbruksmark – Nationell lagstiftning vari föreskrivs metoder för att beräkna värdet på jord- och skogsbruksarealer – Tillåtet – Villkor

(Artikel 87 EG)

Begreppet stöd omfattar inte enbart konkreta förmåner, utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiska effekter. Det är därför i princip inte uteslutet att försäljning av statligt ägd mark till ett pris som understiger marknadspriset kan utgöra statligt stöd.

Offentliga myndigheters försäljning av mark och byggnader till företag eller enskilda näringsidkare, såsom jord- och skogsbrukare, kan innehålla inslag av statligt stöd, bland annat när försäljningen inte har skett till marknadsvärdet, det vill säga till det pris som en privat investerare som handlar under normala konkurrensförhållanden skulle ha betalat. När det i nationell lagstiftning införs regler om beräkning av marknadsvärdet på mark som myndigheter utbjuder till försäljning, krävs det således att tillämpningen av dessa regler, för att de ska anses vara förenliga med artikel 87 EG, alltid utmynnar i ett pris som ligger så nära marknadsvärdet som möjligt. Eftersom marknadsvärdet är ett teoretiskt värde, förutom vid försäljning till högstbjudande, tolereras dock en felmarginal mellan det pris som uppnåtts och det teoretiska priset.

Det ska dock påpekas att på den gemensamma jordbrukspolitikens område behöver inte nödvändigtvis all försäljning av statligt ägd mark till ett pris som understiger marknadspriset vara oförenlig med fördraget. Unionslagstiftaren har nämligen, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning på den gemensamma jordbrukspolitikens område, utfärdat nya särskilda bestämmelser om beviljande av stöd på jordbrukspolitikens område, däribland stöd för investeringar i jordbruksföretag enligt först förordning nr 950/97 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet, såsom tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet, och därefter förordning nr 1257/99 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket till utveckling av landsbygden.

Artikel 87 EG ska under alla omständigheter tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning vari föreskrivs metoder för att beräkna värdet på jord- och skogsbruksarealer som nationella myndigheter utbjuder till försäljning som ett led i en privatiseringsplan, i den mån nämnda metoder åtföljs av en mekanism genom vilken priserna, under perioder med kraftiga prisstegringar, uppdateras så att det pris som förvärvaren faktiskt betalar hamnar så nära arealernas marknadsvärde som möjligt.

(se punkterna 30–35, 43 och 54 samt domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 16 december 2010 (*)

”Statligt stöd – Stöd som Förbundsrepubliken Tyskland har beviljat för markförvärv – Program för privatisering av jordbruksmark och omstrukturering av jordbruket i de nya delstaterna i Tyskland”

I mål C‑239/09,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Landgericht Berlin (Tyskland) genom beslut av den 18 juni 2009, som inkom till domstolen den 1 juli 2009, i målet

Seydaland Vereinigte Agrarbetriebe GmbH & Co. KG

mot

BVVG Bodenverwertungs- und -verwaltungs GmbH,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A Tizzano (referent) samt domarna J.‑J. Kasel, A. Borg Barthet, E. Levits och M. Safjan,

generaladvokat: P. Cruz Villalón,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Seydaland Vereinigte Agrarbetriebe GmbH & Co. KG, genom G. Korth, Rechtsanwalt,

–        BVVG Bodenverwertungs- und -verwaltungs GmbH, genom C. von Donat, Rechtsanwalt,

–        Tysklands regering, genom M. Lumma och B. Klein, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom B. Stromsky och B. Martenczuk, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 30 september 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 87 EG.

2        Begäran har framställts i ett mål mellan Seydaland Vereinigte Agrarbetriebe GmbH & Co. KG (nedan kallat Seydaland) och BVVG Bodenverwertungs- und ‑verwaltungs GmbH (nedan kallat BVVG), angående de beräkningsmetoder som den senare använt för att fastställa försäljningspriset på jordbruksmark.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätten

 Bestämmelserna om statligt stöd

3        Del II punkt 1 första stycket i kommissionens meddelande av den 10 juli 1997 om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (EGT C 209, s. 3, nedan kallat meddelandet) har följande lydelse:

”En överlåtelse av mark och byggnader efter ett vederbörligen offentliggjort, öppet och villkorslöst anbudsförfarande (av auktionstyp), där det bästa eller det enda anbudet antas, utgör per definition en försäljning till marknadspris och innefattar följaktligen inte statligt stöd …”

4        I del II punkt 2 a första stycket i meddelandet anges att om ”offentliga myndigheter avser att inte använda förfarandet som beskrivs under [del II punkt 1]”, kan inslaget av statligt stöd inte uteslutas annat än om en ”värdering genomförs av en eller flera oberoende värderingsmän före förhandlingarna om överlåtelsen för att fastställa marknadsvärdet på grundval av allmänt accepterade marknadsindikatorer och värderingsstandarder”.

5        Del II punkt 2 a femte stycket i meddelandet har följande lydelse:

”Med marknadsvärde förstås det pris som mark och byggnader på värderingsdagen skulle betinga vid en privat försäljning mellan en villig säljare och en oberoende köpare, under antagandet av att egendomen offentligt utbjuds till salu, att marknadsförhållandena möjliggör försäljning i normal ordning och att det med beaktande av egendomens art står en skälig tidsrymd till förfogande för förhandling av köpet ...”

6        Genom beslut 1999/268/EG av den 20 januari 1999 om markförvärv enligt den tyska lagen om regleringsåtgärder (Ausgleichsleistungsgesetz) (EGT L 107, s. 21) (nedan kallat beslutet av den 20 januari 1999), förklarade Europeiska gemenskapens kommission den stödordning som Förbundsrepubliken Tyskland hade infört, genom programmet för privatisering av mark i de nya delstaterna, delvis oförenlig med den gemensamma marknaden.

7        I artikel 2 andra stycket i nämnda beslut föreskrivs följande:

”Det stöd … där stödnivån överskrider den högsta gränsen på 35 [procent] för jordbruksmark i områden som inte är mindre gynnade enligt [rådets förordning (EG) Nr 950/97 av den 20 maj 1997 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (EGT L 142, s. 1)] är inte förenligt med den gemensamma marknaden.”

8        Kommissionen antog – efter en prövning av de ändringar som Förbundsrepubliken Tyskland hade infört i nämnda program till följd av beslutet av den 20 januari 1999 – beslut av den 22 december 1999 om tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 87 och 88 (tidigare artiklarna 92 och 93) i EG‑fördraget (EGT C 46, 2000, s. 2, nedan kallat beslutet av den 22 december 1999). Förbundsrepubliken Tyskland delgavs beslutet, som avsåg programmet i dess ändrade lydelse, genom kommissionens skrivelse av den 19 januari 2000.

9        I sistnämnda beslut anfördes inga invändningar mot den ändring som införts i den aktuella ordningen med avseende på kriteriet för beräkning av försäljningspriset på jordbruksmark. De tyska myndigheterna ska enligt detta kriterium hädanefter beräkna värdet på den saluförda jordbruksmarken utifrån dess marknadsvärde, med ett avdrag på 35 procent.

 De särskilda stödbestämmelserna på området för jordbrukspolitik

10      I artikel 7.2 i förordning nr 950/97 föreskrevs följande:

”Den totala omfattningen av stödet uttryckt i procent av investeringsbeloppet är begränsad till följande:

…

b)      I [ej eftersatta] områden:

–        35 [procent] för investeringar i fasta anläggningar,

–        …”

11      I artikel 12.2 i nämnda förordning föreskrevs följande:

(Stöd som i allmänhet beviljas) Medlemsstaterna får lämna stöd till investeringar som avser följande:

a)      Inköp av mark.

…”

12      Nyssnämnda förordning upphävdes sedermera och ersattes av rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar (EGT L 160, s. 80), vilken har varit i kraft sedan den 3 juli 1999. Artikel 7 andra stycket i denna förordning har följande lydelse:

”Stödets totala värde uttryckt i procent av den stödberättigade investeringsvolymen är begränsat till högst 40 [procent] …”

 Nationell rätt

13      Förbundsrepubliken Tyskland antog den 27 september 1994 lagen om regleringsåtgärder (Ausgleichleistungsgesetz) (BGBl. I 1994, s. 2624, nedan kallad AusglLeistG), i syfte att anpassa egendomsbestämmelserna på jord- och skogbruksområdet i de nya delstaterna till rättsordningen i denna stat. Lagen inbegrep markförvärvsprogrammet, vilket genomförs genom den därefter antagna förordningen om markförvärv av den 20 december 1995 (Flächenerwerbsverordnung) (BGBl. I 1995, s. 2072, nedan kallad FlErwV).

14      För att följa beslutet av den 20 januari 1999 gjorde Förbundsrepubliken Tyskland vissa ändringar i såväl AusglLeistG som FlErwV. I beslutet av den 22 december 1999 hänvisas till dessa ändringar.

15      I AusglLeistG ändrades riktvärdet för jordbruksmark, vilket hädanefter ska beräknas genom att från marknadsvärdet dra av 35 procent, och inte, som det ursprungligen var föreskrivet, genom att multiplicera vissa enhetsvärden, fastställda år 1935, med tre.

16      Genom 5 § första stycket FlErwV införs en beräkningsmetod för nämnda riktvärde som inte längre baserar sig på marknadsvärdet på jordbruksmarken utan på sakkunnigutlåtanden från lokala värderingsmän. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Marknadsvärdet för jordbruksmark enligt 3 § sjunde stycket … AusglLeistG fastställs enligt bestämmelserna i värderingsförordningen av den 6 december 1988 …

Om det finns regionala riktvärden för åker- och gräsmarker, ska värdet på dessa marker fastställas utifrån nämnda riktvärden. De regionala riktvärdena publiceras av förbundsfinansministeriet i Bundesanzeiger [Förbundsregeringens officiella tidning]. För att fastställa ett marknadsvärde som avviker från dessa riktvärden kan förvärvarna och privatiseringsorganen i enlighet med 192 § bygglagen begära ett sakkunnigutlåtande angående marknadsvärdet från en lokal värderingskommitté, förutsatt att det finns faktiskt stöd för att de regionala riktvärdena är olämpliga som utgångspunkt för fastställandet av värdet.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

17      Seydaland är ett jord- och skogsbruksföretag. BVVG är ett helägt dotterbolag till Bundesanstalt für vereinigungsbedingte Sonderaufgaben (ett offentligt organ som har anförtrotts vissa uppgifter med anledning av den tyska återföreningen) med uppdrag att hantera privatiseringen av viss jord- och skogsbruksmark.

18      Det framgår av beslutet om hänskjutande att BVVG sålt ett antal markarealer avsedda för jordbruk till Seydaland, genom ett avtal av den 18 december 2007. Köpeskillingen uppgick till totalt 245 907,91 euro, varav 210 810,18 euro avsåg jordbruksarealerna.

19      Seydaland ansåg att priset var för högt och begärde att en del av köpeskillingen för dessa arealer skulle återbetalas med hänvisning till att försäljningspriset beräknat utifrån regionala riktvärden endast uppgick till 146 850,24 euro.

20      BVVG efterkom inte denna begäran, varför Seydaland väckte talan om återbetalning vid Landgericht Berlin. Seydaland gjorde till stöd för sin talan gällande att köparen enligt 2 § femte punkten i avtalet av den 18 december 2007 uttryckligen har rätt att få försäljningspriset och dess beräkningsmetod prövat i domstol och, därmed, yrka att köpeskillingen ska justeras.

21      Enligt Seydaland borde BVVG nämligen ha beräknat försäljningspriset för de aktuella arealerna antingen utifrån regionala riktvärden eller genom att inhämta ett sakkunnigutlåtande från den värderingskommitté som omnämns i 5 § första stycket FlErwV. Seydaland menar även att försäljningspriset i vart fall inte kunde fastställas på det sätt som BVVG hade gjort, det vill säga utifrån de aktuella marknadsförhållandena.

22      BVVG har genmält att de regionala riktvärdena inte var relevanta för beräkningen av arealernas försäljningspris, eftersom dessa värden generellt sett inte återspeglar de aktuella marknadsförhållandena utan snarare de förhållanden som rådde två år tidigare. Att fastställa ett pris utifrån dessa värden är således detsamma som att bevilja stöd i strid med unionsrätten.

23      BVVG har i det sammanhanget förklarat att det federala finansministeriet blev varse denna avvikelse och anmodade BVVG, den 10 juli 2007, att göra en noggrann översyn av de regionala riktvärden som offentliggjorts i Bundesanzeiger. Dessa värden kunde nämligen inte läggas till grund för beräkningen av marknadsvärdet på jordbruksmark eftersom de avvek mer än 20 procent från det genomsnittliga försäljningspriset på jämförbara jordegendomar. Enligt de beräkningar som svaranden i det nationella målet har gjort, förhöll det sig så i förevarande fall.

24      Landgericht Berlin har, mot bakgrund av dessa omständigheter och med hänsyn till att den anser att utgången i målet beror på hur unionsrätten ska tolkas, beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Strider 5 § första stycket andra och tredje meningarna FlErwV, som antagits för att genomföra 4 § tredje stycket punkt 1 AusglLeistG, mot artikel 87 EG?”

 Prövning av tolkningsfrågan

25      Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga i syfte att få klarhet i huruvida 5 § första stycket FlErwV är förenlig med artikel 87 EG.

26      Det följer av fast rättspraxis att förfarandet enligt artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU‑domstolen. EU-domstolen är endast behörig att uttala sig om tolkningen eller giltigheten av de unionsrättsakter som avses i nämnda artikel. Det ankommer inte på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av bestämmelser i nationell rätt eller att avgöra om den nationella domstolens tolkning av dessa är korrekt (se, bland annat, dom av den 18 januari 2007 i mål C‑220/05, Auroux m.fl., REG 2007, s. I‑385, punkt 25, och av den 7 oktober 2010 i mål C‑515/08, Santos Palhota m.fl., REU 2010, s. I‑0000, punkt 18).

27      I syfte att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den, åligger det emellertid EU-domstolen att i förekommande fall omformulera den fråga som har ställts till den (dom av den 4 maj 2006 i mål C‑286/05, Haug, REG 2006, s. I‑4121, punkt 17, och av den 11 mars 2008 i mål C‑420/06, Jager, REG 2008, s. I‑1315, punkt 46).

28      Mot bakgrund av denna rättspraxis ska den ställda frågan uppfattas så att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 87 EG ska tolkas så att den utgör hinder för en nationell lagstiftning vari föreskrivs metoder för att beräkna värdet på jord- och skogsbruksmark som myndigheter utbjuder till försäljning som ett led i en privatiseringsplan, såsom dem som införts i § 5 första stycket andra och tredje meningarna FlErwV.

29      I syfte att kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar ska, i enlighet med den tyska regeringens begäran, frågan anses beröra hela första stycket i nämnda 5 §, det vill säga inklusive styckets första och tredje meningar.

30      Efter detta klargörande erinrar domstolen om att det framgår av fast praxis att begreppet stöd, förutom konkreta förmåner, som subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, även kan omfatta åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (se, bland annat, dom av den 19 september 2000 i mål C‑156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I‑6857, punkt 25, av den 1 juli 2008 i de förenade målen C‑341/06 P och C‑342/06 P, Chronopost och La Poste mot UFEX m.fl., REG 2008, s. I‑4777, punkt 123, och av den 17 november 2009 i mål C‑169/08, Presidente del Consiglio dei Ministri, REG 2009, s. I‑10821, punkt 56).

31      Det är därför inte uteslutet att försäljning av statligt ägd mark till ett pris som understiger marknadspriset kan utgöra statligt stöd.

32      Det ska dock påpekas att på den gemensamma jordbrukspolitikens område behöver inte nödvändigtvis all försäljning av statligt ägd mark till ett pris som understiger marknadspriset vara oförenlig med EG‑fördraget. Unionslagstiftaren har nämligen, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning på den gemensamma jordbrukspolitikens område (dom av den 29 oktober 1980 i mål 139/79, Maizena mot rådet, REG 1980, s. 3393, punkt 23, och av den 20 maj 2010 i mål C‑365/08, Agrana Zucker, REU 2010, s. I‑0000, punkt 30), utfärdat nya särskilda bestämmelser om beviljande av stöd på jordbrukspolitikens område, däribland stöd för investeringar i jordbruksföretag enligt först förordning nr 950/97, såsom tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet och sedermera upphävd genom förordning nr 1257/1999.

33      Enligt artikel 7.2 b i förordning nr 950/97 var sålunda den totala omfattningen av stödet uttryckt i procent av investeringsbeloppet begränsad till 35 procent för investeringar i fasta anläggningar, en begränsning som genom förordning nr 1257/1999 har höjts till 40 procent.

34      Domstolen har vidare i fråga om offentliga myndigheters försäljning av mark och byggnader till företag eller enskilda näringsidkare, såsom jord- och skogsbrukare, slagit fast att denna försäljning kan innehålla inslag av statligt stöd, bland annat när försäljningen inte har skett till marknadsvärdet, det vill säga till det pris som en privat investerare som handlar under normala konkurrensförhållanden skulle ha betalat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2010 i mål C‑290/07 P, kommissionen mot Scott, REU 2010, s. I‑0000, punkt 68).

35      När det i nationell lagstiftning införs regler om beräkning av marknadsvärdet på mark som myndigheter utbjuder till försäljning, krävs det således att tillämpningen av dessa regler, för att de ska anses vara förenliga med artikel 87 EG, alltid utmynnar i ett pris som ligger så nära marknadsvärdet som möjligt. Eftersom marknadsvärdet är ett teoretiskt värde, förutom vid försäljning till högstbjudande, tolereras dock en felmarginal mellan det pris som uppnåtts och det teoretiska priset, såsom kommissionen med rätta har angett i del II punkt 2 b i meddelandet.

36      I motsats till vad Seydaland och den tyska regeringen har påstått förklarades inte bestämmelsen i det nationella målet förenlig med artikel 87 EG, i beslutet av den 22 december 1999. Såsom Seydaland har anfört framgår det nämligen av detta beslut att kommissionen hänvisade till den aktuella bestämmelsen enbart i syfte att beskriva de ändringar som införts i FlErwV med avseende på samma stödordning, i den lydelse som prövats genom beslutet av den 20 januari 1999.

37      Dessutom blev inte 5 § första stycket FlErwV föremål för någon djupare analys i beslutet av den 22 december 1999, eftersom kommissionen nöjde sig med att pröva den totala omfattningen av det stöd som beviljats genom den tyska privatiseringsplanen och de aspekter som den i beslutet av den 20 januari 1999 bedömt som diskriminerande.

38      Vidare påpekas att den hänskjutande domstolen anser att en markareals marknadsvärde endast kan uppnås om försäljningen sker till högstbjudande eller om priset fastställs av en värderingsman. Det går därför enligt den nationella domstolens förmenande inte att fastställa ett korrekt värde med de metoder som avses i 5 § andra och fjärde meningarna.

39      Såsom kommissionen har angett i del II punkterna 1 och 2 a i meddelandet, preciserar domstolen, i det avseendet, att även om metoderna i form av försäljning till högstbjudande och begäran av sakkunnigutlåtande ger korrekta marknadspriser är det inte uteslutet att samma resultat kan uppnås med andra metoder.

40      I 5 § första stycket FlErwV omnämns faktiskt några av dessa metoder.

41      För det första föreskrivs en beräkningsmetod som består i att fastställa värdet på jordbruksmark utifrån regionala riktvärden. Enligt den hänskjutande domstolen går inte att med denna metod fastställa ett korrekt marknadsvärde på den mark som är till salu. Detta beror bland annat på att den inte återspeglar den kraftiga prisstegring på jordbruksmark som skett i de östra delarna av Tyskland sedan år 2007.

42      Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande medgett att marknadsprisets utveckling återspeglas med en viss fördröjning i de markvärden som används i denna värderingsmetod. Såsom BVVG och den tyska regeringen har anfört bör det dessutom beaktas att nämnda värden i allmänhet inte uppdateras mer än vartannat år.

43      Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 47 i sitt förslag till avgörande konstateras att när en metod som grundar sig på de regionala riktvärdena inte åtföljs av en mekanism genom vilken värdena uppdateras, så att försäljningspriset på mark utmynnar i ett pris som ligger så nära marknadsvärdet som möjligt, särskilt under perioder med kraftiga prisstegringar, kan den inte anses återspegla det verkliga marknadsvärdet. Det ankommer dock på den nationella domstolen att göra denna bedömning, eftersom den kräver en tolkning av nationell rätt.

44      Inte heller är det relevant, såsom Seydaland har påstått, att den metod som grundar sig på de regionala riktvärdena, i den i målet aktuella bestämmelsen, utmynnar i ett pris som ligger mellan marknadspriset och det pris som uppnås efter avdrag på 35 procent, motsvarande omfattningen av det stöd som införts i nationell lagstiftning med stöd av förordning nr 950/97.

45      Påståendet innebär nämligen ett avsteg från kravet att marknadsvärdet på en markareal eller en byggnad måste fastställas i förväg för att stödets andel av detta marknadsvärde ska kunna beräknas, enligt de särskilda unionsbestämmelser som det hänvisas till ovan i punkterna 32 och 33.

46      Vidare föreskrivs i 5 § första stycket FlErwV en annan metod, enligt vilken förvärvare och privatiseringsorgan ges möjlighet att i enlighet med 192 § bygglagen begära ett sakkunnigutlåtande angående marknadsvärdet från en lokal värderingskommitté, förutsatt att det finns stöd för att de regionala riktvärdena är olämpliga som utgångspunkt för fastställandet av detta värde.

47      Den tyska regeringen har beträffande sistnämnda bestämmelse, som svar på en skriftlig fråga från domstolen, angett att värderingsmännen i denna kommitté har hjälp av en byrå som sammanställer ett sakkunnigutlåtande med beaktande av flera parametrar som har betydelse för markvärderingen, såsom riktvärdena för jordbruksmark, försäljningsprisindex, hyror, räntesatser, normala byggkostnader och andra marknadsindikatorer.

48      Domstolen konstaterar av de skäl som har anförts ovan i punkt 43 att arbetet i en sådan markvärderingskommitté endast kan anses förenligt med EG‑fördragets bestämmelser på området för statligt stöd om det leder till fastställande av ett pris som motsvarar marknadspriset.

49      Vidare och i den mån den tyska regeringens påstående kan bekräftas, nämligen att det i 5 § första stycket FlErwV föreskrivs en tredje beräkningsmetod genom hänvisningen till värderingsförordningen av den 6 december 1988, påpekar domstolen att det ankommer på den nationella domstolen att, inom ramen för sin prövning av de mål som anhängiggjorts vid den, avgöra vilken tolkning av den nationella lagstiftningen som är korrekt (dom av den 22 juni 2010 i de förenade målen C‑188/10 och C‑189/10, Melki och Abdeli, REU 2010, s. I‑0000, punkt 49).

50      Principen om att nationell rätt ska tolkas i enlighet med unionslagstiftningen – vilken princip följer av fördragets systematik, eftersom fördraget möjliggör för den nationella domstolen att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när den avgör den tvist som anhängiggjorts vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2003 i mål C‑160/01, Mau, REG 2003, s. I‑4791, punkt 34) – kräver vidare att den nationella domstolen beaktar hela den nationella rätten vid bedömningen av i vilken mån det är möjligt att tillämpa nationell rätt på ett sådant sätt att resultatet inte strider mot unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 1999 i mål C‑131/97, Carbonari m.fl., REG 1999, s. I‑1103, punkterna 49 och 50, och av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C‑397/01–C‑403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I‑8835, punkt 115).

51      Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida 5 § första stycket FlErwV kan tolkas på ett sätt som är förenligt med artikel 87 EG mot bakgrund av andra nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga, såsom värderingsförordningen av den 6 december 1988 och eventuellt, såsom BVVG har anfört, 404 § andra stycket i den tyska civilprocesslagen.

52      Domstolen påpekar slutligen att även om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att 5 § första stycket FlErwV är förenlig med artikel 87 EG, kan det inte uteslutas att den metod som avses i den nationella bestämmelsen i vissa fall leder till ett resultat som avviker från marknadspriset. I sådana fall ska nämnda domstol och de administrativa myndigheter som har till uppgift att tillämpa den – med stöd av den skyldighet som åligger samtliga statliga organ, inklusive domstolar och administrativa myndigheter, att underlåta att tillämpa inhemska lagbestämmelser som strider mot unionsrätten – inte tillämpa den nationella bestämmelsen i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 1989 i mål 103/88, Fratelli Costanzo, REG 1989, s. 1839, punkt 31, svensk specialutgåva, volym 10, s. 83, och av den 9 september 2003 i mål C‑198/01, CIF, REG 2003, s. I‑8055, punkterna 48 och 49).

53      Detta medför i förekommande fall en skyldighet för den nationella domstolen att vidta samtliga åtgärder som är nödvändiga för att underlätta att unionsrättens fulla verkan säkerställs (se dom av den 13 juli 1972 i mål 48/71, kommissionen mot Italien, REG 1972, s. 527, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 2, s. 19, och domen i det ovannämnda målet CIF, punkt 49).

54      Den fråga som ställts ska således besvaras enligt följande. Artikel 87 EG ska tolkas så att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning vari föreskrivs metoder för att beräkna värdet på jord- och skogsbruksarealer som nationella myndigheter utbjuder till försäljning som ett led i en privatiseringsplan, såsom dem som föreskrivs i 5 § första stycket FlErwV, i den mån nämnda metoder åtföljs av en mekanism genom vilken priserna, under perioder med kraftiga prisstegringar, uppdateras så att det pris som förvärvaren faktiskt betalar hamnar så nära arealernas marknadsvärde som möjligt.

 Rättegångskostnader

55      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 87 EG ska tolkas så att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning vari föreskrivs metoder för att beräkna värdet på jord- och skogsbruksarealer som nationella myndigheter utbjuder till försäljning som ett led i en privatiseringsplan, såsom dem som föreskrivs i 5 § första stycket förordningen om markförvärv (Flächenerwerbsverordnung) av den 20 december 1995, i den mån nämnda metoder åtföljs av en mekanism genom vilken priserna, under perioder med kraftiga prisstegringar, uppdateras så att det pris som förvärvaren faktiskt betalar hamnar så nära arealernas marknadsvärde som möjligt .

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.