Mål C-81/05

Anacleto Cordero Alonso

mot

Fondo de Garantía Salarial (Fogasa)

(begäran om förhandsavgörande från

Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León)

”Socialpolitik – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987 EEG – Ändringsdirektiv 2002/74/EG – Avgångsvederlag som avtalats vid förlikning – Betalning säkerställs av garantiinstitutionen – Betalning villkorad av ett domstolsavgörande”

Förslag till avgörande av generaladvokat A. Tizzano föredraget den 27 april 2006 

Domstolens dom (första avdelningen) av den 7 september 2006 

Sammanfattning av domen

1.     Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987, i dess lydelse enligt direktiv 2002/74

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74; rådets direktiv 80/987)

2.     Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74; rådets direktiv 80/987)

3.     Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987 och 2002/74

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74; rådets direktiv 80/987)

När en medlemsstat – före ikraftträdandet av direktiv 2002/74 om ändring av direktiv 80/987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens – i sin nationella lagstiftning erkände en arbetstagares rätt till skydd från garantiinstitutionen för avgångsvederlag vid arbetsgivarens insolvens, omfattas tillämpningen av denna lagstiftning, i de fall då arbetsgivarens insolvens uppstår efter ikraftträdandet av detta direktiv, av tillämpningsområdet för direktiv 80/987, i dess lydelse enligt direktiv 2002/74.

Med hänsyn till att medlemsstaterna enligt artikel 2.1 andra stycket i direktiv 2002/74 skall tillämpa de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv på alla former av insolvens som drabbar en arbetsgivare efter den dag då dessa bestämmelser har trätt i kraft, faller insolvens, som drabbar en arbetsgivare, och dess följder inom det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 80/987 i ändrad lydelse, från och med den tidpunkt då direktivet träder i kraft och även före utgången av den införlivandefrist som föreskrivs i artikel 2.1 första stycket. Det är inte endast de nationella bestämmelser som uttryckligen har till syfte att införliva direktiv 2002/74 som omfattas av dess tillämpningsområde, utan även – från och med den tidpunkt då direktivet träder i kraft – de sedan tidigare gällande nationella bestämmelser som kan säkerställa den nationella rättens förenlighet med direktivet.

Även om artikel 3 första stycket i direktiv 80/987 i ändrad lydelse inte förpliktar en medlemsstat att i den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 2002/74 föreskriva att utbetalningen av avgångsvederlag när anställningsförhållandet upphör är garanterad, omfattas, i den mån som den aktuella nationella lagstiftningen innehåller en bestämmelse som låter sådana avgångsvederlag omfattas av den behöriga garantiinstitutionens skydd, denna nationella bestämmelse av tillämpningsområdet för direktiv 80/987 i ändrad lydelse, från det datum då direktiv 2002/74 trädde i kraft. Härav följer att den nationella bestämmelsen, i vilken det under vissa villkor föreskrivs att ersättning skall betalas ut till arbetstagare av garantiinstitutionen vid uppsägning eller när anställningsavtalet upphört att gälla, omfattas av nämnda artikel 2.1 andra stycket och därmed av tillämpningsområde för direktiv 2002/74 när det gäller dess tillämpning på omständigheter som ligger senare i tiden än datumet för dess ikraftträdande.

(se punkterna 28, 29, 31, 32 och 34 samt punkt 1 i domslutet)

1.     Inom tillämpningsområdet för direktiv 80/987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, i dess lydelse enligt direktiv 2002/74, krävs det enligt den allmänna likhetsprincipen, såsom den har slagits fast i gemenskapens rättsordning, att – när det följer av en nationell lagstiftning att de ersättningar som enligt lag skall utbetalas på grund av att anställningsavtalet har upphört att gälla, och som har fastställts genom dom, skall utbetalas av garantiinstitutionen vid arbetsgivarens insolvens – ersättningar av samma art som fastställts i en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som har träffats vid domstol och med domstolens godkännande skall behandlas på samma sätt.

(se punkt 42 och punkt 2 i domslutet)

2.     Inom ramen för tillämpningen av direktiv 80/987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, och direktiv 2002/74 om ändring av nämnda direktiv, skall den nationella domstolen underlåta att tillämpa nationella bestämmelser, vilka i strid med likhetsprincipen, såsom den har slagits fast i gemenskapsrättens rättsordning, utesluter att den behöriga garantiinstitutionen utbetalar avgångsvederlag som har fastställts i en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som träffats vid domstol och med domstolens godkännande.

(se punkt 47 och punkt 3 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 7 september 2006 (*)

”Socialpolitik – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987 EEG – Ändringsdirektiv 2002/74/EG – Avgångsvederlag som avtalats vid förlikning – Betalning säkerställs av garantiinstitutionen – Betalning villkorad av ett domstolsavgörande”

I mål C-81/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Spanien), genom beslut av den 28 januari 2005 som inkom till domstolen den 18 februari 2005, i målet

Anacleto Cordero Alonso

mot

Fondo de Garantía Salarial (Fogasa),

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna
N. Colneric (referent), K. Lenaerts, E. Juhász och M. Ilešič,

generaladvokat: A. Tizzano,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Fondo de Garantía Salarial (Fogasa), genom A. García Trejo, befullmäktigat ombud för samfundet Abogados del Estado,

–       Spaniens regering, genom E. Braquehais Conesa, i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Rozet och
R. Vidal Puig, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 27 april 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, 1980, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121), i dess ursprungliga lydelse (nedan kallat direktiv 80/987), samt i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 (EGT L 270, s. 10) (nedan kallat direktiv 80/987 i ändrad lydelse).

2       Begäran har framställts i ett mål mellan Anacleto Cordero Alonso och Fondo de Garantía Salarial (lönegarantifonden, nedan kallad Fogasa), angående Fogasas vägran att såsom subsidiärt betalningsskyldig utbetala ett avgångsvederlag till Anacleto Cordero Alonso

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3       I artikel 1.1 i direktiv 80/987 föreskrivs att ”[d]etta direktiv skall tillämpas på arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1”.

4       I direktivets artikel 2.2 förtydligas att detta direktiv inte berör medlemsstaternas nationella lagar beträffande definitionen av termerna ”arbetstagare”, ”arbetsgivare”, ”lön”, ”omedelbar rätt till” och ”framtida rätt till”.

5       I artikel 3.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att garantiinstitutioner garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden och som gäller lön för tiden före ett visst datum.”

6       Enligt artikel 4 i direktiv 80/987 får medlemsstaterna välja att begränsa garantiinstitutionernas ansvar enligt artikel 3 till att endast avse lön för en viss tid eller genom att sätta en övre gräns för betalningsansvaret.

7       Enligt artikel 9 i nämnda direktiv skall detta direktiv ”inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna”.

8       Enligt artikel 10 a däri skall direktivet inte påverka medlemsstaternas möjligheter att ”vidta åtgärder för att förhindra missbruk”.

9       Artikel 3 i direktiv 80/987 i ändrad lydelse är avfattad på följande sätt:

”Medlemsstaterna skall, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra att garantiinstitutionerna säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör.

De utestående lönefordringar som garantiinstitutionen övertar avser en period före och/eller, i förekommande fall, efter ett datum som fastställts av medlemsstaterna.”

10     I enlighet med artikel 3 i direktiv 2002/74 trädde detta direktiv i kraft samma dag som det offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, det vill säga den 8 oktober 2002.

11     I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.      Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 8 oktober 2005. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

Medlemsstaterna skall tillämpa de bestämmelser som avses i första stycket på alla former av insolvens som drabbar en arbetsgivare efter den dag då dessa bestämmelser har trätt i kraft.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.      Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.”

 Den nationella lagstiftningen

12     I artikel 14 i den spanska konstitutionen fastställs den grundläggande rätten till likhet inför lagen.

13     I artikel 26.1 och 26.2 i kungligt lagstiftningsdekret 1/1995 av den 24 mars 1995 om godkännande av ändringarna i lagen om arbetstagare (Estatuto de los Trabajadores, BOE nr 75 av den 29 mars 1995, s. 9654), i dess lydelse enligt lag 60/1997 av den 19 december 1997 (BOE nr 304 av den 20 december 1997, s. 37453, nedan kallad lagen om arbetstagare) föreskrivs följande:

”1.      Med lön avses dels alla ekonomiska förmåner oavsett form som arbetstagarna får i pengar eller i natura som motprestation för de tjänster de yrkesmässigt tillhandahåller annan, när dessa förmåner utgör vederlag för faktiskt arbete, dels viloperioder som betraktas som arbete. ...

2.      Som lön skall inte räknas belopp som arbetstagaren fått som kompensation eller som kostnadsersättning i arbetet, förmåner eller ersättning för social trygghet samt motsvarande ersättning för förflyttning, tillfällig avstängning eller uppsägning.”

14     I artikel 33.1, 33.2 och 33.8 i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:

”1.      Lönegarantifonden, som är ett autonomt organ under arbets- och socialministeriet och en juridisk person med rättskapacitet i syfte att uppfylla sina mål, skall utge ersättning för utestående lön vid arbetsgivarens insolvens, inställda betalningar, konkurs eller vid rekonstruktion av företag.

Vid tillämpning av föregående stycke skall med lön förstås vad som erkänts som lön i en förlikningshandling eller i ett domstolsavgörande avseende samtliga fordringar som avses i artikel 26.1, och även tilläggsersättning i form av ’salarios de tramitacíon’, som i förekommande fall beslutats av behörig domstol, med förbehåll för att fonden aldrig, vare sig gemensamt eller separat, skall utge ett högre belopp än den för alla yrken gemensamma dubbla minimilönen multiplicerad med antalet dagar som lön inte har utbetalats, upp till maximalt 120 dagar.

2.      Lönegarantifonden skall, i de fall som anges i föregående punkt, betala ut ersättning som har fastställts genom dom eller förvaltningsbeslut till förmån för arbetstagare vars avtal har sagts upp eller upphört att gälla i enlighet med artiklarna 50, 51 och 52 c i denna lag, med maximalt ett årsbelopp, med förbehåll för att den dagslön som ligger till grund för beräkningen inte kan vara högre än det belopp som erhålls om den för alla yrken gemensamma minimilönen dubbleras.

Ersättningen skall, uteslutande i de fall den utges av lönegarantifonden när avtal har sagts upp eller upphört att gälla i enlighet med artikel 50 i denna lag, beräknas på grundval av 25 dagar per anställningsår, inom den gräns som fastställs i föregående stycke.

…

8.      I fråga om företag med mindre än 25 anställda skall lönegarantifonden utbetala 40 procent av den ersättning som gäller enligt lag till arbetstagare vars anställningsförhållande har upphört efter ett förfarande i enlighet med artikel 51 i förevarande lag eller av det skäl som föreskrivs i artikel 52 c.

…”

15     I artikel 52 c i lagen om arbetstagare, vari uppräknas de olika grunderna för att ett anställningsavtal skall upphöra ”av objektiva skäl”, föreskrivs följande:

”Avtalet upphör

…

c)       om det på objektivt erkända grunder är nödvändigt att minska antalet tjänster av något av de skäl som föreskrivs i artikel 51.1 i denna lag och med ett antal som understiger det antal som fastställts i samma artikel.

För det ändamålet skall arbetsgivaren som grund för sitt beslut att anställningsavtalet skall upphöra hänvisa till ekonomiska skäl, om syftet härmed är att komma ur en besvärlig ekonomisk situation, eller till tekniska, organisatoriska eller produktionsmässiga skäl, om syftet härmed är att övervinna de svårigheter som hindrar företaget från att vara välfungerande, antingen på grund av företagets konkurrensmässiga ställning på marknaden eller på grund av krav i förhållande till efterfrågan, genom en bättre fördelning av resurserna.”

16     För att anställningsavtalet skall upphöra av objektiva skäl krävs att arbetsgivaren uppfyller vissa skyldigheter i artikel 53.1 i lagen om arbetstagare, däribland att

”…

b)       utge en … ersättning till arbetstagaren som motsvarar 20 dagar per anställningsår, vilken för perioder som är kortare än ett år skall beräknas i förhållande till antalet månader och utges genom maximalt 12 månatliga utbetalningar.

…”

17     I artikel 84 i kungligt lagstiftningsdekret 2/1995 av den 7 april 1995 om godkännande av ändringarna i lagen om förfarandet i arbetsrättsliga tvister (Ley de Procedimiento laboral, BOE nr 86 av den 11 april 1995, s. 10695, nedan kallad LPL) föreskrivs att, om den medling inför ett förvaltningsorgan som först skall genomföras enligt artikel 63 i dekretet har avslutats utan att överenskommelse har kunnat träffas, ytterligare medling skall ske vid behörig domstol.

18     Konungariket Spanien hade vid datumet för beslutet om hänskjutande ännu inte antagit någon bestämmelse som hänvisade till direktiv 2002/74 och hade inte heller underrättat kommissionen om att direktivet införlivats.

 Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

19     Anacleto Cordero Alonso arbetade i ett företag med mindre än 25 anställda. Han blev uppsagd på en grund som var hänförlig till företagets ekonomiska situation. Den talan som Anacleto Cordero Alonso väckte avseende uppsägningen ledde fram till ett förlikningsavtal som ingicks med svaranden i närvaro av den nationella underinstansen och med dess medverkan, vilken senare godkände förlikningsavtalet. Detta innebar att förlikningsavtalet fick samma rättsverkan som en dom vad beträffar möjligheten till tvångsverkställighet av detsamma om det inte fullgjordes. Genom avtalet enades parterna om att godta att anställningsförhållandet upphörde på de grunder som arbetsgivaren anfört och det fastställdes bland annat att arbetsgivaren skulle betala en ersättning på 5 540,06 euro till arbetstagaren.

20     Eftersom arbetsgivaren inte frivilligt betalade skulden enligt förlikningsavtalet, ansökte Anacleto Cordero Alonso om tvångsverkställighet av avtalet, varefter arbetsgivaren den 24 april 2003 förklarades insolvent, då man inte hade funnit några tillgångar hos denne som kunde utmätas och avyttras för betalning av skulden till arbetstagaren.

21     Anacleto Cordero Alonso begärde därför att Fogasa skulle betala dessa fordringar. Fogasa betalade honom 40 procent av avgångsvederlaget i enlighet med artikel 33.8 i lagen om arbetstagare, men vägrade att betala resterande 60 procent på den grunden att vederlaget hade fastställts i en förlikningshandling och inte genom dom eller förvaltningsbeslut.

22     Klaganden i målet vid den nationella domstolen väckte då talan mot Fogasa vid Juzgado de lo Social de Palencia och yrkade att fonden skulle förpliktas att betala ett belopp som motsvarade 60 procent av det vederlag som överenskommits i förlikningshandlingen. Juzgado de lo Social de Palencia avslog arbetstagarens yrkande, eftersom den ansåg att Fogasa enligt lag endast är skyldig att betala avgångsvederlag när sådant vederlag har fastställts genom dom eller förvaltningsbeslut men inte om parterna kommit överens om det i en förlikningshandling. Anacleto Cordero Alonso överklagade denna dom till Tribunal Superior de Justicia de Castilla y Leóns avdelning för socialrättsliga mål.

23     Nämnda domstol har påpekat att Tribunal Constitucional i sin dom nr 306/1993 av den 25 oktober 1993 tog ställning till om artikel 33.2 i lagen om arbetstagare är förenlig med artikel 14 i den spanska konstitutionen. Enligt Tribunal Constitucional föreligger inte något åsidosättande av principen om likhet inför lagen, eftersom identiska situationer inte behandlas olika. Med hänvisning till dom av den 12 december 2002 i mål C-442/00, Rodríguez Caballero (REG 2002, s. I‑11915) önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken verkan gemenskapsrättens företräde har, och särskilt huruvida den har rätt att underlåta att tillämpa en nationell lag som strider mot gemenskapsrätten, trots att det inte finns någon bestämmelse i spansk processrätt som ger den en sådan behörighet.

24     Om en sådan rätt följer av gemenskapsrätten, är det nödvändigt att fastställa om gemenskapsrätten är tillämplig i förevarande fall, fastän direktiv 80/987 inte uttryckligen avser avgångsvederlag. Om gemenskapsrätten skall anses tillämplig är det tveksamt om dess företräde framför nationell rätt utsträcker sig till att omfatta bestämmelser om grundläggande rättigheter. Om så är fallet är det nödvändigt att undersöka om den särbehandling som föreligger i detta fall är motiverad. Denna fråga blev inte fullständigt besvarad genom domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, eftersom frågan i målet vid den nationella domstolen avser ett avgångsvederlag. Om det slås fast att sådana vederlag inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 80/987, är frågan huruvida den spanska staten redan tillämpar direktiv 2002/74 i den mån som direktivets innehåll redan har införlivats med spansk rätt. Om så är fallet uppkommer samma frågor rörande den grundläggande rätten till likhet inför lagen som för det fall det slås fast att den spanska staten tillämpar direktiv 80/987 vid avgörandet av Anacleto Cordero Alonsos fall.

25     Under dessa omständigheter beslutade Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1.       Innebär medlemsstaternas skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner (artikel 10 EG), samt principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt, i sig och utan att det behövs uttryckliga bestämmelser i nationell rätt, att nationella domstolar får underlåta att tillämpa alla slags bestämmelser i nationell rätt som strider mot gemenskapsrätten, oavsett dessa bestämmelsers placering i normhierarkin (förordningar, lagar eller till och med konstitution)?

2)      a)     Skall spanska administrativa myndigheter och domstolar vid prövning av rätten för en arbetstagare, vars arbetsgivare har förklarats vara insolvent, till betalning från [Fogasa] av utestående avgångsvederlag som enligt nationell rätt garanteras vid insolvens, tillämpa gemenskapsrätten fastän artiklarna 1–3 i direktiv 80/987 inte uttryckligen avser avgångsvederlag?

         b)     Om så är fallet, är spanska administrativa myndigheter och domstolar vid tillämpningen av direktiv 80/987 och av bestämmelser i nationell rätt genom vilka direktivet genomförs bundna av principen om likhet inför lagen och om förbud mot diskriminering enligt gemenskapsrätten, i den omfattning som fastställts genom … domstol[en]s tolkning av denna princip, fastän denna tolkning inte överensstämmer med den tolkning som Tribunal Constitucional (Spanien) gjort av motsvarande grundläggande rättighet enligt den spanska konstitutionen?

         c)     Om så är fallet, innebär den grundläggande rätt till likhet inför lagen som följer av gemenskapsrätten en skyldighet att likabehandla fall där en arbetstagares rätt till avgångsvederlag har fastställts i ett domstolsavgörande och fall där denna rätt är resultatet av en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som träffats vid domstol med domstolens godkännande?

3)      a)     När en medlemsstat redan innan direktiv 2002/74 trädde i kraft i sin nationella lagstiftning erkände en arbetstagares rätt till skydd från garantiinstitutionen för avgångsvederlag vid arbetsgivarens insolvens, kan det då när det prövas huruvida garantiinstitutionen skall utge dessa avgångsvederlag vid arbetsgivarens insolvens som fastställts efter den 8 oktober 2002 anses att gemenskapsrätten tillämpas i medlemsstaten från och med detta direktivs ikraftträdande den 8 oktober 2002, fastän fristen för att genomföra direktivet inte har löpt ut?

         b)     Om så är fallet, är spanska administrativa myndigheter och domstolar vid tillämpningen av direktiv [2002/74] och av bestämmelser i nationell rätt genom vilka direktivet genomförs bundna av principen om likhet inför lagen och om förbud mot diskriminering enligt gemenskapsrätten, i den omfattning som fastställts genom … domstol[en]s tolkning av denna princip, fastän denna tolkning inte överensstämmer med den tolkning som Tribunal Constitucional (Spanien) gjort av motsvarande grundläggande rättighet enligt den spanska konstitutionen?

         c)     Om så är fallet, innebär den grundläggande rätt till likhet inför lagen som följer av gemenskapsrätten en skyldighet att likabehandla fall där en arbetstagares rätt till avgångsvederlag har fastställts i ett domstolsavgörande och fall där denna rätt är resultatet av en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som träffats vid domstol med domstolens godkännande?”

 Fråga 3

26     Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3, vilken skall prövas först, för att få klarhet i dels tillämpligheten i tiden av direktiv 80/987 i ändrad lydelse (fråga 3 a), dels huruvida det föreligger en skyldighet enligt den gemenskapsrättsliga likhetsprincipen och förbudet mot diskriminering att likabehandla de avgångsvederlag som har fastställts i ett domstolsavgörande och de avgångsvederlag som är resultatet av en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som träffats vid domstol med domstolens godkännande (fråga 3 b och 3 c).

 Tillämpligheten i tiden av direktiv 80/987 i ändrad lydelse

27     Enligt artikel 2.1 första stycket i direktiv 2002/74 skall medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 8 oktober 2005.

28     I artikel 2.1 andra stycket föreskrivs att medlemsstaterna skall tillämpa de nationella bestämmelser som avses i första stycket på alla former av insolvens som drabbar en arbetsgivare efter den dag då dessa bestämmelser har trätt i kraft. Under dessa omständigheter faller insolvens som drabbar en arbetsgivare och dess följder inom det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 80/987 i ändrad lydelse från och med den tidpunkt då direktivet träder i kraft och även före utgången av den införlivandefrist som föreskrivs i artikel 2.1 första stycket i direktiv 2002/74.

29     Det är inte endast de nationella bestämmelser som uttryckligen har till syfte att införliva direktiv 2002/74 som omfattas av dess tillämpningsområde, utan även –från och med den tidpunkt då direktivet träder i kraft – de sedan tidigare gällande nationella bestämmelser som kan säkerställa den nationella rättens förenlighet med direktivet.

30     Enligt artikel 3 första stycket i direktiv 80/987 i ändrad lydelse skall medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 4 i samma direktiv, vidta nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra att garantiinstitutionerna säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör.

31     Även om artikel 3 första stycket i direktiv 80/987 i ändrad lydelse inte förpliktar en medlemsstat att i den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 2002/74 föreskriva att utbetalningen av avgångsvederlag när anställningsförhållandet upphör är garanterad, skall det anses att i den mån som den aktuella nationella lagstiftningen innehåller en bestämmelse, som låter sådana avgångsvederlag omfattas av den behöriga garantiinstitutionens skydd, omfattas denna nationella bestämmelse av tillämpningsområdet för direktiv 80/987 i ändrad lydelse sedan den 8 oktober 2002, som är det datum då direktiv 2002/74 trädde i kraft.

32     Härav följer att en sådan bestämmelse som artikel 33.2 i lagen om arbetstagare, i vilken det under vissa villkor föreskrivs att ersättning skall betalas ut till arbetstagare av garantiinstitutionen vid uppsägning eller när anställningsavtalet upphört att gälla, omfattas av artikel 2.1 andra stycket i direktiv 2002/74 och därmed av direktivets tillämpningsområde när det gäller dess tillämpning på omständigheter som ligger senare i tiden än datumet för dess ikraftträdande.

33     Detta påverkas inte av den omständigheten att det framgår av artikel 2.1 tredje stycket i direktiv 2002/74, att de nationella bestämmelser som antas för att införliva direktivet skall innehålla en hänvisning till detta direktiv när de antas, eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Sådana formella överväganden kan nämligen inte medföra en inskränkning av det skydd av arbetstagare som gäller enligt direktiv 2002/74.

34     Fråga 3 a skall således besvaras så, att när en medlemsstat – före ikraftträdandet av direktiv 2002/74 – i sin nationella lagstiftning erkände en arbetstagares rätt till skydd från garantiinstitutionen för avgångsvederlag vid arbetsgivarens insolvens, omfattas tillämpningen av denna lagstiftning, i de fall då arbetsgivarens insolvens uppstår efter ikraftträdandet av direktiv 2002/74, av tillämpningsområdet för direktiv 80/987 i ändrad lydelse.

 Åsidosättande av likhetsprincipen

35     När nationella bestämmelser omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde, måste dessa vara förenliga med de grundläggande rättigheter som domstolen skall säkerställa iakttagandet av (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

36     Det framgår av beslutet om hänskjutande att såvitt avser avgångsvederlag, är det endast de vederlag som har fastställts genom dom eller förvaltningsbeslut som Fogasa skall betala vid arbetsgivarens insolvens.

37     Vilka ersättningar som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 80/987 i ändrad lydelse skall visserligen regleras av nationell rätt, men denna befogenhet måste utövas i enlighet med de grundläggande rättigheterna, däribland den allmänna likhetsprincipen och förbudet mot diskriminering (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 december 2005 i mål C-177/05, Guerrero Pecino, REG 2005, s. I-10887, punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis). Denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika, såvida det inte finns sakliga skäl (domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, punkt 32 och däri angiven rättspraxis).

38     Domstolen har redan fastslagit att då det i den berörda nationella lagstiftningen föreskrivs att ersättning för rättsstridig uppsägning som fastställts genom dom eller förvaltningsbeslut enligt nationell rätt skall betraktas som ett sådant avgångsvederlag som utgår när anställningsförhållandet upphör, som avses i artikel 3.1 i direktiv 80/987 i ändrad lydelse, skall även ersättning av samma art, som fastställts genom en sådan förlikning inför rätta som föreskrivs i artikel 84 LPL, betraktas som avgångsvederlag i den mening som avses i denna bestämmelse (beslutet i det ovannämnda målet Guerrero Pecino, punkt 30).

39     Det förhåller sig på samma sätt vad avser ersättning som enligt lag skall utbetalas när anställningsavtalet har upphört att gälla.

40     Alla arbetstagare som har förlorat sitt arbete på grund av att anställningsavtalet har upphört befinner sig nämligen i en likadan situation, när deras arbetsgivare på grund av insolvens inte kan utbetala det vederlag som de enligt lag är berättigade till. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, har dock varken den hänskjutande domstolen eller de som ingett yttranden till domstolen framfört något som helst nytt argument som avser ett eventuellt skäl för särbehandlingen som domstolen inte redan har haft tillfälle att bedöma i domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, i dom av den 16 december 2004 i mål C-520/03, Olaso Valero (REG 2004, s. I-12065) och i beslutet i det ovannämnda målet Guerrero Pecino.

41     Eftersom den allmänna likhetsprincipen och förbudet mot diskriminering är en gemenskapsrättslig princip, är medlemsstaterna bundna av domstolens tolkning av denna. Detsamma gäller när den nationella lagstiftningen enligt medlemsstatens konstitutionella rättspraxis är förenlig med en motsvarande grundläggande rättighet, som är erkänd i den nationella rättsordningen.

42     Fråga 3 b och 3 c skall därför besvaras enligt följande. Inom tillämpningsområdet för direktiv 80/987 i ändrad lydelse krävs det enligt den allmänna likhetsprincipen, såsom som den har slagits fast i gemenskapens rättsordning, att – när det följer av en nationell lagstiftning, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, att de ersättningar som enligt lag skall utbetalas på grund av att anställningsavtalet har upphört att gälla, och som har fastställts genom dom, skall utbetalas av garantiinstitutionen vid arbetsgivarens insolvens – ersättningar av samma art som fastställts i en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som har träffats vid domstol och med domstolens godkännande skall behandlas på samma sätt.

 Fråga 2

43     Med hänsyn till svaret på fråga 3 saknas anledning att besvara fråga 2, som rör direktiv 80/987 i direktivets ursprungliga lydelse.

 Fråga 1

44     Fråga 1 avser i huvudsak den hänskjutande domstolens eventuella skyldighet att, i enlighet med gemenskapsrätten och EG-domstolens tolkning av denna, underlåta att tillämpa nationell rätt som inte är förenlig med direktiv 80/987 i dess ursprungliga eller ändrade lydelse.

45     När det konstateras att det föreligger en diskriminering i strid med gemenskapsrätten och så länge det inte antagits några bestämmelser för att åtgärda denna kan iakttagandet av likhetsprincipen endast säkerställas genom att de som drabbats av denna diskriminering tillerkänns samma förmåner som de som behandlats mer förmånligt (domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, punkt 42).

46     Den nationella domstolen skall i en sådan situation underlåta att tillämpa varje diskriminerande bestämmelse i nationell rätt, utan att behöva begära eller avvakta att den nationella lagstiftaren upphäver den, och ge samma förmåner till de missgynnade arbetstagarna som de gynnade arbetstagarna åtnjuter (domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Denna skyldighet åligger den nationella domstolen oberoende av om det i den nationella rätten finns bestämmelser som ger den en sådan behörighet.

47     Därmed skall fråga 1 besvaras så, att den nationella domstolen skall underlåta att tillämpa nationella bestämmelser, vilka i strid med likhetsprincipen, sådan som den har slagits fast i gemenskapsrättens rättsordning, utesluter att den behöriga garantiinstitutionen utbetalar avgångsvederlag som har fastställts i en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som träffats vid domstol och med domstolens godkännande.

 Rättegångskostnader

48     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1)      När en medlemsstat – före ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 om ändring av direktiv 80/987/EEG – i sin nationella lagstiftning erkände en arbetstagares rätt till skydd från garantiinstitutionen för avgångsvederlag vid arbetsgivarens insolvens, omfattas tillämpningen av denna lagstiftning, i de fall då arbetsgivarens insolvens uppstår efter ikraftträdandet av detta direktiv, av tillämpningsområdet för rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, i dess lydelse enligt direktiv 2002/74.

2)      Inom tillämpningsområdet för direktiv 80/987, i dess lydelse enligt direktiv 2002/74, krävs det enligt den allmänna likhetsprincipen, såsom den har slagits fast i gemenskapens rättsordning, att – när det följer av en nationell lagstiftning, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, att de ersättningar som enligt lag skall utbetalas på grund av att anställningsavtalet har upphört att gälla, och som har fastställts genom dom, skall utbetalas av garantiinstitutionen vid arbetsgivarens insolvens – ersättningar av samma art som fastställts i en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som har träffats vid domstol och med domstolens godkännande skall behandlas på samma sätt.

3)      Den nationella domstolen skall underlåta att tillämpa nationella bestämmelser, vilka i strid med likhetsprincipen, såsom den har slagits fast i gemenskapsrättens rättsordning, utesluter att den behöriga garantiinstitutionen utbetalar avgångsvederlag som har fastställts i en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som träffats vid domstol och med domstolens godkännande.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: spanska.