61991J0271

1. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - tillgång till anställning och arbetsvillkor - likabehandling - direktiv 76/207 - diskriminerande uppsägning - valet av påföljd överlämnat åt medlemsstaterna - beviljande av skadestånd - nödvändigt med ett adekvat skadestånd - fastställande av en övre gräns och uteslutande av varje form av ränta - otillåtet

(artiklarna 5.1 och 6 i rådets direktiv 76/207)

2. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - tillgång till anställning och arbetsvillkor - likabehandling - direktiv 76/207 - artikel 6 - verkningar i förhållandet mellan staten och enskilda - staten som arbetsgivare

(artikel 6 i rådets direktiv 76/207)

1. Direktiv 76/207 - som har till syfte att i medlemsstaterna genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män i olika avseenden på arbetslivets område, särskilt i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkoren för att ett anställningsförhållande skall upphöra - ger visserligen medlemsstaterna frihet att vid beivrandet av överträdelser av diskrimineringsförbudet välja mellan de olika lösningar som är lämpliga för att förverkliga direktivets syfte. Direktivet förutsätter emellertid att, för det fall ekonomisk ersättning väljs som gottgörelse för en diskriminerande uppsägning i strid med artikel 5.1, denna ersättning är adekvat i den meningen att den i enlighet med tillämpliga nationella regler ger fullständig kompensation för den faktiska skada som orsakats av den diskriminerande uppsägningen.

Följaktligen skall artikel 6 i direktiv 76/207 tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att ersättningen för en skada som en person lidit till följd av en diskriminerande uppsägning är begränsad till ett i förväg fastställt maximibelopp, eller är begränsad på så sätt att det inte utgår någon ränta avsedd att kompensera den ersättningsberättigades förlust till följd av den tid som förflutit fram till den faktiska utbetalningen av det till-

erkända skadeståndet.

2. En person som drabbats av diskriminerande uppsägning kan gentemot en statlig myndighet som agerar som arbetsgivare åberopa artikel 6 i direktivet för att utesluta tillämpning av en nationell bestämmelse i vilken fastställts gränser för den ersättning som kan erhållas som gottgörelse.

Den omständigheten att staten kan välja mellan flera olika tillvägagångssätt för att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv är inte av beskaffenhet att utesluta enskildas möjlighet att vid nationella domstolar göra gällande sådana rättigheter vars innehåll kan bestämmas tillräckligt exakt enbart på grundval av direktivets bestämmelser.

I mål C-271/91

har House of Lords till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

M. H. Marshall

och

Southampton and South West Hampshire Area Health Authority.

Begäran avser tolkningen av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT nr L 39, s. 40, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena C. N. Kakouris, G. C. Rodríguez Iglesias, M. Zuleeg och J. L. Murray samt domarna G. F. Mancini, F. A. Schockweiler, F. Grévisse, M. Díez de Velasco, P. J. G. Kapteyn och D. A. O. Edward,

generaladvokat: W. Van Gerven,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

som beaktat de skriftliga yttrandena från

- M. H. Marshall genom the Honourable Michael J. Beloff, QC och Stephen Grosz (Bindman & Partners), solicitor,

- Southampton & South West Hampshire Area Health Authority genom Robert Webb, QC, Andrew Lydiard, barrister, och Le Brasseurs, solicitors,

- Förenade kungarikets regering genom John Collins, Treasury Solicitor's Department, biträdd av D. Wyatt, barrister, båda i egenskap av ombud,

- den tyska regeringen genom Ernst Röder, Ministerialrat vid förbundsekonomiministeriet och Claus-Dieter Quassowski, Oberregierungsrat vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission genom Nicholas Khan, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

som beaktat förhandlingsrapporten,

som vid sammanträde den 8 december 1992 hört de muntliga yttrandena från M. H. Marshall, Southampton & South West Hampshire Area Health Authority, den brittiska regeringen, den irländska regeringen, företrädd av Feichin McDonagh, BL, i egenskap av ombud, och kommissionen,

som hört generaladvokatens förslag till avgörande vid sammanträde den 26 januari 1993,

meddelar följande

dom

1 Genom beslut av den 14 oktober 1991, som inkom till domstolen den 17 oktober 1991, har House of Lords i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT nr L 39, s. 40, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01, nedan kallat direktivet).

2 Frågorna har ställts inom ramen för en tvist mellan M. H. Marshall och hennes före detta arbetsgivare South Hampton and South West Hampshire Area Health Authority (nedan kallad Health Authority) med anledning av ett krav på ersättning för den skada som M. H. Marshall lidit till följd av sin uppsägning från Health Authority.

3 Kravet grundas på att nämnda uppsägning är olaglig, vilket inte har bestritts i målet vid den nationella domstolen, eftersom EG-domstolen i en dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84 Marshall (Rec. s. 723) med anledning av frågor från Court of Appeal har uttalat att artikel 5.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att en personalpolitik i fråga om uppsägning som innebär att en kvinna sägs upp endast av det skälet att hon uppnått eller passerat den ålder som ger henne rätt att uppbära statlig pension, och som är olika för kvinnor och män enligt den nationella lagstiftningen, utgör en enligt direktivet förbjuden diskriminering på grund av kön.

4 Tvisten vid den nationella domstolen har uppkommit med anledning av att Industrial Tribunal, till vilken Court of Appeal återförvisat målet för prövning av ersättningsfrågan, värderade M. H. Marshalls ekonomiska förlust till 18 405 UKL, varav 7 710 UKL avsåg ränta, och tillerkände henne skadestånd på 19 405 UKL inklusive ett belopp på 1 000 UKL för ideell skada.

5 Det framgår av handlingarna i målet att en Industrial Tribunal i enlighet med artikel 65.1 b i Sex Discrimination Act 1975 (nedan kallad SDA) när den finner att en talan om olaglig könsdiskriminering i ett anställningsförhållande är berättigad kan, om den anser det riktigt och skäligt, ådöma svaranden att till klaganden betala ett belopp som motsvarar det skadestånd som en County Court skulle ha ådömt denne. Enligt artikel 65.2 i SDA får emellertid tillerkänd ersättning inte överskrida en bestämd gräns, vilken vid den aktuella tidpunkten låg vid 6 250 UKL.

6 Av handlingarna i målet framgår även att en Industrial Tribunal vid samma tidpunkt inte var behörig - eller åtminstone var de tillämpliga bestämmelserna otydliga såvitt gällde frågan om den hade sådan behörighet - att utdöma ränta på ersättning som utgick till följd av en olaglig könsdiskriminerande handling i ett anställningsförhållande.

7 I föreliggande fall bedömde Industrial Tribunal att artikel 35 A i Supreme Court Act 1981 gav denna befogenhet att låta ersättningsbeloppet inkludera ränta. Enligt den domstolens åsikt var ersättning den enda möjliga gottgörelsen i M. H. Marshalls fall, medan den i artikel 65.2 i SDA föreskrivna gränsen medförde en ersättning som var inadekvat och därmed oförenlig med artikel 6 i direktivet.

8 Till följd av Industrial Tribunals beslut betalade Health Authority till M. H. Marshall en summa på 5 445 UKL, som komplement till de 6 250 UKL som motsvarade det ovan angivna maximibeloppet och som hade betalts ut redan före anhängiggörandet vid den nationella domstolen. Health Authority överklagade emellertid beslutet såvitt avsåg utdömandet av ränta med 7 710 UKL.

9 Efter det att Employment Appeal Tribunal bifallit Health Authoritys överklagande och Court of Appeal avvisat M. H. Marshalls fullföljande av sin talan begärde den senare prövningstillstånd hos House of Lords, som beslöt att förklara målet vilande och att förelägga domstolen följande frågor:

"1) Om en medlemsstats nationella lagstiftning föreskriver att alla som blivit föremål för olaglig diskriminering av det slag som är förbjudet i enlighet med rådets direktiv 76/207EEG av den 9 februari 1976 (nedan kallat direktivet) kan begära ersättning vid domstol, har då medlemsstaten i fråga gjort sig skyldig till underlåtenhet att genomföra artikel 6 i direktivet på grund av att det i den nationella lagstiftningen fastställts en övre gräns på 6 250 UKL för den ersättning som den skadelidande kan göra anspråk på?

2) Om den nationella lagstiftningen innehåller föreskrifter om ersättning i enlighet med det ovan nämnda, krävs det för att artikel 6 i direktivet skall anses korrekt genomförd att ersättningen

a) inte är lägre än det belopp som den av den olagliga diskrimineringen orsakade skadan uppgår till och

b) inbegriper ränta på det sålunda fastställda skadeståndsbeloppet från och med tidpunkten för den olagliga diskrimineringen och fram till dess ersättning betalas?

3) Om en medlemsstats lagstiftare brustit i genomförandet av artikel 6 i direktivet i något av de hänseenden som anges under 1 och 2, kan då en person som blivit föremål för olaglig diskriminering av det slag som beskrivits ovan gentemot en av denna medlemsstats myndigheter göra gällande att bestämmelserna i artikel 6 har företräde framför regler i den nationella lagstiftningen vilka innehåller en övre gräns för den ersättning som kan erhållas?"

10 För en mer omfattande redogörelse för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, relevanta rättsregler och förhandlingens förlopp samt de till domstolen ingivna skriftliga yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

Frågornas räckvidd

11 Genom de ställda frågorna begär House of Lords i huvudsak besked om huruvida det följer av direktivet att en person som blivit föremål för könsdiskriminering från en statlig myndighets sida har rätt till fullständig gottgörelse för skadan och om artikel 6 i direktivet gör det möjligt för nämnda person att motsätta sig tillämpningen av nationell lagstiftning som är avsedd att genomföra direktivet men som emellertid fastställer en översta gräns för ersättningen. Det grundläggande problemet består alltså i att bestämma innebörden och räckvidden av artikel 6 med hänsyn till direktivets principer och ändamål.

12 Det skall emellertid med hänsyn till nämnda frågors utformning, mot bakgrund av tidigare domar från Court of Appeal och Employment Appeal Tribunal, konstateras att House of Lords avstått från att till domstolen ställa den fråga som väckts av den brittiska regeringen, nämligen om en domstol som Industrial Tribunal, som inrättats särskilt för att lösa arbetstvister, har möjlighet eller skyldighet att bortse från de gränser som lagstiftaren uppställt för dess behörighet, för att tillgodose gemenskapsrättens krav.

13 De brittiska och irländska regeringarna har för övrigt hävdat att domstolen, trots att de ställda frågorna gäller såväl den omtvistade övre gränsen som räntan, borde begränsa sitt svar till att endast omfatta den senare frågan, eftersom den talan som M. H. Marshall väckt vid House of Lords endast gäller om Industrial Tribunal har befogenhet att utdöma ränta och att EG-domstolens roll är att uttala sig om faktiska problem och inte hypotetiska frågor.

14 Det skall i det avseendet anmärkas att det, med förbehåll för domstolens bedömning av sin egen behörighet, ankommer på de nationella domstolarna att avgöra vilka gemenskapsrättsliga frågor som skall föreläggas domstolen, för att från denna erhålla alla de tolkningsdata som är nödvändiga för lösandet av den vid den nationella domstolen anhängiggjorda tvisten.

15 I föreliggande mål har House of Lords vinnlagt sig om att i punkt 12 i beslutet om hänskjutande klargöra att tvisten, även om överklagandet gäller Industrial Tribunals behörighet att utdöma ränta vid olaglig könsdiskriminering inom ramen för ett anställningsförhållande, likaledes gäller och redan vid Court of Appeal gällde den övre gräns för ersättningen som slagits fast i artikel 65.2 i SDA. Den hänskjutande domstolen anser att problemet angående räntan skulle vara löst om denna bestämmelse var tillämplig på den ersättning som tillerkänts M. H. Marshall, eftersom det belopp som motsvarar hennes förlust och som inte utgörs av räntor överskrider den lagstadgade gränsen.

16 Under dessa omständigheter finns det inget hinder mot att pröva de ställda frågorna i alla deras delar.

Innebörden och räckvidden av artikel 6 i direktiv 76/207

17 Det följer av en fast rättspraxis att artikel 189 tredje stycket i fördraget för varje medlemsstat till vilken ett direktiv är riktat innebär en skyldighet att i sin nationella rättsordning vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att direktivets bestämmelser får full verkan i överensstämmelse med det syfte som eftersträvas, medan det överlämnas åt medlemsstaten att välja form och tillvägagångssätt för att uppnå detsamma.

18 Direktivets syfte skall alltså identifieras och det skall särskilt undersökas om, för det fall överträdelse av diskrimineringsförbudet har skett, direktivets bestämmelser innebär att medlemsstaterna har viss handlingsfrihet vid avgörandet av vilka slag av påföljder som skall tillämpas samt dessas innehåll.

19 Direktivet har till syfte att i medlemsstaterna genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män i olika avseenden på arbetslivets område, särskilt i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkoren för att ett anställningsförhållande skall upphöra.

20 För detta ändamål uppställs i artikel 2 principen om likabehandling och gränserna för denna, medan artikel 5.1 fastställer principens räckvidd såvitt särskilt gäller arbetsvillkoren, inklusive villkoren för att ett anställningsförhållande skall upphöra, i den meningen att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan någon diskriminering på grund av kön.

21 Som domstolen fann i ovannämnda dom i Marshall-målet kan nämnda artikel 5.1, som i allmänna och otvetydiga ordalag förbjuder all diskriminering på grund av kön bl.a. i fråga om uppsägning, åberopas gentemot en statlig myndighet som agerar i egenskap av arbetsgivare för att utesluta tillämpningen av varje nationell bestämmelse som är oförenlig med densamma.

22 Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för alla som anser sig förfördelade på grund av diskriminering att göra sina rättigheter gällande vid domstol. En sådan skyldighet innebär att åtgärderna i fråga skall vara tillräckligt effektiva för att direktivets mål skall kunna uppnås och att de berörda rent faktiskt skall kunna åberopa dessa vid nationell domstol.

23 Som domstolen funnit i en dom av den 10 april 1984 i mål 14/83 von Colson och Kamann, punkt 18 (Rec. s. 1891) föreskrivs i artikel 6 inte någon bestämd åtgärd vid överträdelse av diskrimineringsförbudet utan ges medlemsstaterna frihet att välja mellan de olika lösningar som är lämpliga för att förverkliga direktivets syfte beroende på de olika situationer som kan uppstå.

24 Syftet är emellertid att uppnå reell jämlikhet, varför detta syfte inte kan uppnås om det saknas lämpliga åtgärder för att återskapa jämlikhet vid kränkning av densamma. Som domstolen uttalat i ovannämnda dom von Colson och Kamann, punkt 23, skall dessa åtgärder säkerställa ett faktiskt och effektivt rättsligt skydd och när det gäller arbetsgivaren ha en faktisk avskräckande verkan.

25 Sådana krav förutsätter nödvändigtvis att hänsyn tas till de särskilda omständigheterna i varje fall av kränkning av likabehandlingsprincipen. I fall där det har skett diskriminerande uppsägning i strid med artikel 5.1 i direktivet kan återskapandet av en situation där jämlikhet råder inte förverkligas om inte den som utsatts för diskrimineringen återanställs alternativt erhåller ekonomisk gottgörelse för orsakad skada.

26 Om ekonomisk gottgörelse är den åtgärd som väljs för att uppnå ovannämnda syfte, måste denna vara adekvat i den meningen att den i enlighet med tillämpliga nationella regler ger fullständig kompensation för den faktiska skada som orsakats av den diskriminerande uppsägningen.

Den första och den andra frågan

27 Genom den första frågan begär den hänskjutande domstolen besked om huruvida det strider mot artikel 6 i direktivet att i nationella bestämmelser fastställa ett maximibelopp för den ersättning som en person som utsatts för diskriminering kan göra anspråk på.

28 Den andra frågan går ut på att få veta om samma artikel 6 innebär krav på att (a) den skadelidande fullt ut ersätts för den skada som orsakats av den olagliga diskrimineringen och att (b) denna ersättning inkluderar ränta på skadeståndsbeloppet från och med tidpunkten för diskrimineringen och fram till dess ersättning betalas.

29 Den tolkning som artikel 6 i enlighet med det ovan anförda skall ges ger ett direkt svar på den första delen av den andra frågan angående nivån på den ersättning som skall utges enligt bestämmelsen.

30 Det följer även av nämnda tolkning att fastställandet av en övre gräns av det slag som är i fråga i målet vid den nationella domstolen per definition inte kan innebära ett korrekt genomförande av artikel 6 i direktivet, eftersom detta medför att ersättningens storlek i förväg begränsas till en nivå som inte nödvändigtvis motsvarar kravet på att säkerställa reell jämlikhet genom adekvat gottgörelse för skada som orsakats av olaglig diskriminering.

31 Då det gäller den andra delen av den andra frågan, angående beviljandet av ränta, är det tillräckligt att konstatera att det vid fullständig gottgörelse för den skada som orsakats av den diskriminerande uppsägningen inte kan bortses från sådana faktorer, som t.ex. att viss tid förflutit, som faktiskt kan minska ersättningens värde. Beviljandet av ränta i enlighet med tillämpliga nationella regler måste därför anses utgöra ett väsentligt element i en ersättning avsedd för återskapandet av reell likabehandling.

32 Svaret på den första och andra frågan blir alltså som följer. Artikel 6 i direktivet skall tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att ersättningen för en skada som en person lidit till följd av en diskriminerande uppsägning är begränsad till ett i förväg fastställt maximibelopp, eller är begränsad på så sätt att det inte utgår någon ränta avsedd att kompensera den ersättningsberättigades förlust till följd av den tid som förflutit fram till den faktiska utbetalningen av det tillerkända skadeståndet.

Den tredje frågan

33 Genom den tredje frågan begär House of Lords besked om huruvida en person som drabbats av diskriminerande uppsägning med åberopande av artikel 6 i direktivet gentemot en statlig myndighet som agerar i egenskap av arbetsgivare kan motsätta sig tillämpningen av nationella bestämmelser i vilka fastställts gränser för den ersättning som kan erhållas som gottgörelse.

34 Av ovanstående överväganden följer att såvitt gäller innebörden och räckvidden av artikel 6 i direktivet framstår denna bestämmelse som ett oumbärligt instrument för att uppnå det i artikel 5.1 i direktivet angivna grundläggande syftet med likabehandling av kvinnor och män, särskilt i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkoren för att en anställning skall upphöra. Om ekonomisk gottgörelse är den åtgärd som väljs för att återskapa likabehandling måste denna täcka skadan fullt ut och inte i förväg vara begränsad till sin storlek.

35 Artikel 6 i direktivet i förening med samma direktivs artikel 5 ger således upphov till rättigheter som den som drabbats av diskriminerande uppsägning kan göra gällande vid nationell domstol gentemot staten och dess myndigheter.

36 Den omständigheten att medlemsstaterna är fria att välja mellan olika lösningar för att allt efter omständigheterna uppnå det av direktivet eftersträvade syftet, kan inte få till följd att den enskilde är hindrad att åberopa nämnda artikel 6 i en situation, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, där de nationella myndigheterna inte förfogar över någon handlingsfrihet vid genomförandet av den valda lösningen.

37 Det skall härvid erinras om att som särskilt följer av en dom av den 19 november 1991 i målen C-6/90 och C-9/90 Francovich m.fl., punkt 17 (Rec. s. I-5357), är den omständigheten att staten kan välja mellan flera olika tillvägagångssätt för att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv inte av beskaffenhet att utesluta enskildas möjlighet att vid nationella domstolar göra gällande sådana rättigheter vars innehåll kan bestämmas tillräckligt exakt enbart på grundval av direktivets bestämmelser.

38 Följaktligen blir svaret på den tredje frågan att en person som drabbats av diskriminerande uppsägning kan gentemot en statlig myndighet som agerar som arbetsgivare, åberopa artikel 6 i direktivet för att utesluta tillämpning av en nationell bestämmelse i vilken fastställts gränser för den ersättning som kan erhållas som gottgörelse.

Rättegångskostnader

39 De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering och de tyska och irländska regeringarna samt kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 14 oktober 1991 förts vidare av House of Lords - följande dom:

1) Artikel 6 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, skall tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att ersättningen för en skada som en person lidit till följd av en diskriminerande uppsägning är begränsad till ett i förväg fastställt maximibelopp, eller är begränsad på så sätt att det inte utgår någon ränta avsedd att kompensera den ersättningsberättigades förlust till följd av den tid som förflutit fram till den faktiska utbetalningen av det tillerkända skadeståndet.

2) En person som drabbats av diskriminerande uppsägning kan gentemot en statlig myndighet som agerar som arbetsgivare, åberopa artikel 6 i direktivet för att utesluta tillämpning av en nationell bestämmelse i vilken fastställts gränser för den ersättning som kan erhållas som gottgörelse.