EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 14.4.2016

COM(2016) 204 final

EMPTY

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet enligt artikel 18.2 i direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador

{SWD(2016) 121 final}
{SWD(2016) 122 final}

1.    Inledning

I denna andra genomföranderapport 1 om direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (nedan kallat miljöansvarsdirektivet eller direktivet) 2 presenteras de erfarenheter som har förvärvats vid tillämpningen av direktivet mellan 2007 och 2013, och måste läsas tillsammans med ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar 3 . Rapporten grundar sig på artikel 18.2 i direktivet. Den innehåller slutsatser och rekommendationer om hur man kan förbättra genomförandet på plats, på grundval av den Refit-utvärdering som har gjorts under de senaste två åren. I utvärderingen bedömdes hur direktivet fungerade och om det är ”ändamålsenligt” 4 , med hjälp av två undersökningar som gjordes under 2012 och tre från 2013 5 .

Direktivet tar upp fall med betydande miljöskador. Det genomför principen att förorenaren ska betala, som anges i artikel 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med innebörden att allmänheten inte bör betala om en industriverksamhet orsakar betydande miljöskador. Verksamhetsutövare som bedriver farliga yrkesverksamheter som förtecknas i bilaga III i direktivet (se avsnitt 2 nedan), är strikt ansvariga för de miljöskador de har orsakat, dvs. det finns inget behov att bevisa skuld (avsikt eller försummelse). Verksamhetsutövare som utför andra yrkesverksamheter än farliga yrkesverksamheter är ansvariga på grundval av skuld.

Direktivets huvudmål är att förebygga miljöskador om det finns ett omedelbart hot och att avhjälpa dem om de redan har ägt rum. I linje med principen att förorenaren ska betala måste den ansvarige verksamhetsutövaren vidta de nödvändiga eller avhjälpande åtgärderna och bära alla kostnader. Skadan anses vara avhjälpt när miljön har återställts till det skick den hade innan skadan inträffade. Direktivet omfattar skador på den biologiska mångfalden (skyddade arter och naturliga livsmiljöer), vatten och mark. Traditionella skador (skador på egendom, förlust av liv och kroppsskador eller ekonomisk skada) omfattas inte av direktivet.

2.    Införlivande och genomförande

Åtskilliga medlemsstater höll inte tidsfristen för införlivandet av direktivet i den nationella lagstiftningen (30 april 2007), och det var först i mitten av 2010 det hade införlivats fullt ut av alla 27 medlemsstater 6 . I den första rapporten från kommissionen tog man upp dessa förseningar och andra brister. Kommissionen analyserade dessutom ingående den komplexa situation som skapades genom införandet av ett ganska flexibelt EU-raminstrument om miljöansvar som komplement till den redan befintliga lagstiftningen i de flesta medlemsstaterna. Sammanfattningsvis ledde detta till en något bättre sammanhållning, ur ett rättsligt perspektiv, i jämförelse med situationen innan direktivet införlivades (vissa medlemsstater hade t.ex. ingen lagstiftning om miljöansvar). Den rådande situationen är dock fortfarande rättsligt och praktiskt sett diversifierad och det krävs ytterligare åtgärder för att skapa lika villkor i EU 7 .

Kommissionen har vidtagit åtgärder angående sent införlivande och frågor med anknytning till bristande överensstämmelse (sju medlemsstater har ännu inte löst vissa frågor om bristande överensstämmelse). Dessa åtgärder har till viss mån förbättrat samstämmigheten i medlemsstaternas rådande rättssystem. Olikheterna fortsätter emellertid på grund av direktivets ramkaraktär som ger medlemsstaterna en avsevärd grad av flexibilitet.

När det gäller genomförandet rapporterade medlemsstaterna mellan april 2007 och april 2013 ungefär 1 245 bekräftade fall av miljöskador som förde med sig en tillämpning av direktivet. Antalet fall varierar emellertid stort mellan medlemsstaterna. Två medlemsstater står för mer än 86 % av alla rapporterade fall av miljöskador (Ungern: 563 fall, Polen: 506) och sex medlemsstater rapporterade de flesta av de återstående fallen (Tyskland (60), Grekland (40), Italien (17) 8 , Lettland, Spanien och Storbritannien). Elva medlemsstater har inte rapporterat några skadefall som omfattas av direktivet sedan 2007, möjligen på grund av att de hanterar fall som endast regleras genom deras nationella system.

Antalet årliga fall som omfattas av direktivet per medlemsstat varierar avsevärt (från 95 till färre än 1). Ett högt antal fall i en medlemsstat tyder inte nödvändigtvis på att denna medlemsstat tillämpar direktivet på ett strängare sätt än vad som krävs. Utvärderingen och arbetet med kontroll av överensstämmelse visar att denna avvikelse kan förklaras med olika rättsliga ramar och traditioner (särskilt huruvida tidigare lagstiftning var upphävd eller inte), möjliga skillnader i miljöns tillstånd och olika tolkningar av viktiga termer och begrepp, vilket tas upp ytterligare nedan. En större användning av direktivet beror ofta på:

användning av register över fall enligt direktivet,

bättre möjligheter för berörda parter att lämna kommentarer och kommunicera med behöriga myndigheter,

att de behöriga myndigheterna måste vidta förebyggande och avhjälpande åtgärder om verksamhetsutövarna inte gör det, och

bättre kunskaper om direktivet hos allmänheten och berörda parter, särskilt hos verksamhetsutövare.

Som jämförelse har direktivets tillämpningsområde inte fastställts som ett huvudskäl för olikheterna i samband med tillämpningen (se avsnitt 4).

Omkring 50 % av de rapporterade miljöskadefallen rör skador på mark. Skador på vatten står för 30 % och skador på biologisk mångfald för ca 20 %.

Figur 1: Kategori av miljöskada som grundas på 1 450 fall 9

De farliga yrkesverksamheter (kopplade till strikt ansvar) som orsakar miljöskador är oftast:

avfallshantering,

behandling av farliga ämnen, beredningar, växtskyddsprodukter eller biocidprodukter,

verksamhet enligt direktivet om industriutsläpp 10 och

transport av farliga eller förorenande varor på väg, järnväg, inre vattenvägar eller sjö- eller lufttransport.

Andra yrkesverksamheter (kopplade till ansvar grundat på skuld) orsakade också miljöskador, men enligt direktivet endast skador på biologisk mångfald.

 Figur 2: Rapporterade fall enligt direktivet uppdelat på antal fall i enlighet med typ av skadlig verksamhet

Förhållandevis få begäranden om åtgärder rapporterades som initierade av personer som påverkades av miljöskador eller av icke-statliga organisationer på miljöområdet 11 . Kontroll av lagenlighet begärdes i ca 60 fall (44 av dessa i Polen).

Den genomsnittliga tiden för avhjälpande av ett fall var tolv månader. I vissa fall tog emellertid avhjälpandet längre än sex år.

3. Utvärdering och reglernas ändamålsenlighet 12

3.1. Relevans

Direktivets mål, dvs. att förebygga och avhjälpa miljöskador, är fortfarande relevanta och matchar de aktuella behoven, eftersom det alltid finns risk för dessa typer av skador och olyckor. Utvärderingen visar att direktivet till viss mån har hjälpt till med att förbättra miljöskyddet i EU. Det har emellertid inte ännu uppfyllt sin potential. Eftersom direktivet är mer relevant i vissa medlemsstater än i andra, behöver dessutom dess relevans bedömas gentemot de olika aktuella nationella rättsliga ramarna och traditionerna.

3.2. Effektivitet

Direktivets effektivitet varierar avsevärt eftersom det har genomförts på mycket olika sätt i medlemsstaterna. Detta beror delvis på direktivets ramkaraktär, vilket föreskriver många undantag, alternativ och flexibilitet. I synnerhet de olika tolkningarna och tillämpningen av tröskelvärdet för betydande miljöskador har angetts som huvudskälet till att direktivet tillämpas på olika sätt. Behöriga myndigheter, ekonomiska aktörer och försäkringsbolag har ofta efterlyst större tydlighet och vägledning i denna fråga. Direktivets effektivitet speglas bäst i det belopp som avhjälpta miljöskador uppgår till (omsättning 6 miljoner euro utan fem större förluster, och 180 miljoner euro om de fem fallen inkluderas). Den stimulerande effekten, som framkallas genom förstärkta försiktighetsåtgärder och bättre ekonomisk säkerhet, och de förebyggda skadorna på grund av omedelbara åtgärder i händelse av nära förestående skador, är i stort sett okänd på grund av brist på uppgifter.

När det gäller miljöskadorna bekräftade utvärderingen att det är tillräckligt att täcka skadorna på de viktigaste naturresurserna. Omfattningen av det strikta ansvaret för farliga verksamheter (bilaga III) verkar också vara uppdaterad, med möjligt undantag för extern rörledningstransport av farliga ämnen. Berörda parter har emellertid tagit upp frågor om tredje parts ansvar i detta avseende.

3.3. Effektivitet

Under effektivitetsbedömningen tittade man på huvudkostnadskategorierna: kostnader för avhjälpande, administrativa kostnader och kostnader för ekonomisk säkerhet.

Kostnaderna för avhjälpande i samband med återställande av de skadade naturresurserna ska bäras av den ansvariga personen, i enlighet med principen att förorenaren ska betala. Det tillgängliga materialet visar att den genomsnittliga kostnaden för avhjälpande åtgärder är ca 42 000 euro 13 . Grekland rapporterade ett medelvärde på 60 000 euro. Kostnaderna för avhjälpande av enskilda fall ligger emellertid mellan några tusen euro och över 50 miljoner euro för stora förluster på grund av omfattande olyckor (t.ex. i Kolontár, Ungern eller Moerdijk, Nederländerna).

De administrativa kostnaderna för offentliga myndigheter är de fortlöpande kostnader som inte kan återfås från ansvariga verksamhetsutövare. Endast tre medlemsstater tillhandahöll exakta uppgifter om administrativa kostnader, vilka låg mellan 55 000 euro (i Belgiens flamländska region) och 2 miljoner euro (i vissa självständiga enheter i Spanien). Inga uppgifter tillhandahölls om företagens administrativa kostnader. På grund av den begränsade informationen om myndigheternas och den privata sektorns administrativa kostnader är det inte möjligt att dra korrekta slutsatser om dessa kostnader. Inga berörda parter har emellertid klagat på den administrativa bördan.

Kostnaderna för miljöskador för de ansvariga verksamhetsutövarna kan minskas genom användning av instrument för ekonomisk säkerhet (vilka omfattar försäkring och alternativa instrument som t.ex. bankgarantier, obligationer eller fonder). De flesta marknader tillhandahåller ett tillräckligt skydd mot alla risker i samband med direktivet, men efterfrågan är låg på grund av det otillräckliga antalet fall i många medlemsstater, brist på tydlighet avseende vissa begrepp enligt direktivet 14 och långsammare framväxande försäkringsmarknader 15 . En rapport på senare tid antyder att det har skett en ökning av antalet ansvarsförsäkringar i samband med miljöskador som har köpts av europeiska företag (genomsnittlig årlig ökning på 13,6 % sedan 2006, särskilt inom högriskområdena) 16 . Trots framsteg i utvecklingen av ekonomisk säkerhet kvarstår problem avseende direktivets tillämpning på stora olyckor och insolvens hos ansvariga ekonomiska aktörer.

Det är inte möjligt att göra en övergripande bedömning av direktivets effektivitet på grundval av den tillgängliga informationen. Det krävs mer arbete, inbegripet insamling av kompletterande uppgifter, för att komma till rätta med bristerna i denna utvärdering.

3.4. Samstämmighet

Under utvärderingen kom man fram till att direktivet på det hela taget är förenligt med andra delar av EU:s miljölagstiftning och med de relevanta internationella konventioner som förtecknas i dess bilagor IV och V. Direktivet har på ett tillfredsställande sätt integrerats i EU:s regelverk och kompletterar annan miljölagstiftning, 17 i synnerhet direktivet om miljökonsekvensbedömning, 18 direktivet om industriutsläpp 19 och lagstiftning om avfall. En mer detaljerad utvärdering av vissa specifika frågor finns i avsnitt 4, där man också tar upp det möjliga behovet av ett visst ytterligare arbete. Frågan diskuteras även i det bilagda arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar.

3.5. Det europeiska mervärdet

Utvärderingen visade återigen att det finns ett visst europeiskt mervärde i att fastställa en lägsta nivå för miljöskyddet, särskilt under gränsöverskridande omständigheter (t.ex. vattenföroreningar som drabbar flera länder). Direktivet syftar också till att garantera så lika villkor som möjligt på den inre marknaden, men har ännu inte åstadkommit detta främsta mål med EU-harmoniseringen. Samtidigt som direktivet har ökat användningen av försiktighetsåtgärder, t.ex. genom att öka tillgången till miljöförsäkringsskydd på marknaden (se punkt 3.3) så förhindrar, i praktiken, de brister som tidigare har fastställts ett större europeiskt mervärde.

4.    Särskilda punkter som ska ses över

Denna rapport inbegriper en översyn av fyra särskilda områden som omfattas av direktivet, i enlighet med artikel 18.3 i direktivet.

4.1. Uteslutning från direktivets räckvidd av vissa internationella konventioner (bilagorna IV och V)

Vissa av Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konventioner och relaterade konventioner 20 är uteslutna från direktivets räckvidd. Dessa konventioner är tillämpliga i hela världen på fartygsägare vars fartyg är registrerade i en stat som är part i konventionerna, föreskriver strikt ansvar för fartygsägare, obligatorisk ekonomisk säkerhet, 21 och, vid särskilda typer av skador, särskilda fonder för ersättning av skada som betalar alla skadeståndsanspråk utöver dem som omfattas av fartygsägarnas ansvar. I synnerhet när det gäller oljeförorening från tankfartyg finns det ett tredelat system för att tillhandahålla ersättning till dem som lidit skada vid oljeförorening. Dessa internationella konventioner förhindrar parterna att lägga fram ytterligare skadeståndsanspråk.

Miljöansvarsdirektivet och dessa internationella konventioner tillämpar olika standarder för avhjälpande, vilket undersökningen om direktivets effektivitet, som har utförts på uppdrag av kommissionen, har visat. 22 Denna skillnad är potentiellt viktig beroende på det enskilda fallet. De internationella fonderna för ersättningar vid oljeförorening (IOPC-fonderna) och International Group of P&I Clubs tillhandahöll också rapporter om kostnaderna för förebyggande åtgärder och miljöskador till följd av oljeförorening från tankfartyg sedan 2002, vilka inte fastställde några bevis för otillräckliga ersättningar vid miljöskador.

På grundval av denna information kommer kommissionen att beakta ytterligare undersökningar om huruvida de olika standarderna för avhjälpande kan tas itu med genom icke-rättsliga medel, i synnerhet genom att arbeta för en gemensam förståelse av begreppen, t.ex. genom tolkning inom IOPC-fondernas ”handbok för skadeståndsanspråk” och/eller inom forum som utgörs av parterna till konventionerna.

Kommissionen har inte noterat några nya omständigheter som skulle påkalla en uteslutning av skador orsakade av kärnkraft.

4.2. Tillämpning på genetiskt modifierade grödor (GMO)

Det ägde inte rum några fall av miljöskador orsakade av GMO 23 i EU under rapportperioden. Regelverket är helt förenligt med kraven i Nagoya-Kuala Lumpur tilläggsprotokoll om ansvarighet och ersättning till Cartagenaprotokollet om biosäkerhet från oktober 2010, så det krävdes inga nya åtgärder på EU-nivå för att ingå detta protokoll.

4.3. Tillämpning i förhållande till skyddade arter och naturliga livsmiljöer

Undersökningen om skador på biologisk mångfald 24 tittade på möjligheterna att ge de berörda parterna en högre grad av lika förutsättningar genom att utvidga direktivets räckvidd till att omfatta alla ”skyddade arter och naturliga livsmiljöer” i medlemsstaterna. Detta beror på att hälften av medlemsstaterna tillämpar denna bredare räckvidd 25 och de övriga begränsar sin tillämpning till den räckvidd som fastställs i livsmiljödirektivet. En utvidgning av räckvidden för tillämpningen av direktivet till att omfatta bara nationella skyddade naturliga livsmiljöer och arter skulle emellertid skapa rättsliga svårigheter (beroende på nationell behörighet) och kanske inte förbättra harmoniseringen, eftersom nationella räckvidder också kan skilja sig mycket åt.

Undersökningen kom fram till att:

definitionerna på ”betydande skador” och ”gynnsam bevarandestatus” i båda direktiven förtjänade mer uppmärksamhet med tanke på potentiellt olika innebörder och/eller användningar av tröskelvärdena för betydande skador i miljöansvarsdirektivet och i artikel 6.2 i livsmiljödirektivet,

det finns behov av en mer konsekvent tillämpning av och en större tydlighet för tröskelvärdet för ”betydande skador”. Detta påpekades också av flera behöriga myndigheter och försäkringsbranschen,

den geografiska hänvisningen rörande ”gynnsam bevarandestatus” i direktivet (europeiskt territorium, nationellt territorium, naturligt utbredningsområde) Det bör därför klargöras att det krävs ett platsanknutet förhållningssätt för att säkra ett korrekt och effektivt genomförande,

åtgärder för att förhindra att skador på biologisk mångfald blir betydande vidtas ofta inte med det inkorrekta antagandet att förebyggande åtgärder bara kan vidtas om det är känt att skadan kommer att bli betydande.

Kommissionen analyserar för närvarande ett policyalternativ för ett möjligt initiativ om ”ingen nettominskning” 26 som också skulle kunna ta itu med dessa frågor. Undersökningen håller på att slutföras och kommer att beaktas av kommissionen när den bestämmer om huruvida, och i så fall hur, den ska ta itu med de ovannämnda aspekterna.

4.4. Möjligt inbegripande av andra instrument i bilagorna III, IV och V 27

Kommissionen undersökte de möjliga alternativen för inbegripande. Utvärderingen har emellertid inte visat att det finns något behov av att utvidga bilagorna III (se ovan under punkt 3.2), IV eller V. 28

5.    Slutsatser

Genomförandet av direktivet har förbättrat förebyggandet och avhjälpandet av miljöskador i en begränsad omfattning i jämförelse med situationen före införlivandet av direktivet. Direktivet stärkte i synnerhet principen att förorenaren ska betala (vilket sparar betydande kostnader för skattebetalarna), genom genomförandet av strikt ansvar för miljöskador i hela EU och en höjning av standarderna för avhjälpande vid återställande av skadade naturresurser, särskilt för skador på biologisk mångfald. Graden av olikhet mellan medlemsstaternas föreskrifter kan emellertid vara en orsak till begränsad oro, även om få farhågor har meddelats till kommissionen och utvärderingen har bidragit till att identifiera de viktigaste bristerna.

När det gäller utvärderingen är en av de stora utmaningarna bristen på uppgifter om incidenter enligt direktivet och jämförbara incidenter som behandlats enligt den nationella lagstiftningen. Andra frågor är bristen på medvetenhet och information till berörda parter om direktivet, otillräckliga resurser och expertis för att genomföra det, osäkerhet och tvetydigheter om viktiga begrepp och definitioner såsom ”betydande” tröskelvärde, underutnyttjande av kompletterande och kompenserande avhjälpande åtgärder och otillräckliga uppgifter om miljöskador, avhjälpandefall och kostnader. Medan vissa av dessa aspekter i direktivet och dess sammanhang bidrar till att förklara den stora variationen i antalet rapporterade fall och deras innehåll, fastställs skillnaderna i användningen av ”betydande tröskelvärde” tillsammans med redan befintliga nationella ramar som den främsta orsaken till de betydande skillnaderna. Andra faktorer som bidrar till direktivets olikartade effekter omfattar varierande användning av register enligt direktivet, varierande grader av allmänhetens deltagande, varierande tillämpning av de behöriga myndigheternas kompletterande skyldighet att vidta åtgärder i frånvaro, eller på grund av passivitet, av ansvariga verksamhetsutövare, och varierande nivåer vad gäller de berörda parternas medvetenhet.

På den positiva sidan fortsätter genomförandet av direktivet att förbättras. Industrin och andra intressenter som bidrar till utvärderingen är i stort sett nöjda med den nuvarande rättsliga ramen. Tillsammans med medlemsstaternas experter har de argumenterat starkt för kontinuitet, förutsägbarhet och rättslig stabilitet i förhållande till miljöansvar. Direktivet stimulerar också till förebyggande åtgärder och försiktighetsmetoder, och skyddar därmed mot höga kostnader för avhjälpande som ofta överstiger kostnaderna för förebyggande åtgärder. Det är dock svårt att kvantifiera de fördelar som uppstår genom förebyggande, framför allt på grund av bristen på fullständig information om det totala antalet förebyggande åtgärder och andra försiktighetsåtgärder som har vidtagits enligt direktivet.

Alla framtida utvärderingar bör bedöma direktivet tillsammans med den befintliga nationella lagstiftningen för att avgöra i vilken utsträckning lika villkor har skapats. Förutsättningarna kan utjämnas ytterligare genom att man förtydligar några viktiga villkor (i synnerhet ”betydande skada”). För detta ändamål har kommissionen fastställt stödåtgärder på EU-nivå vilka, tillsammans med ett antal rekommendationer till medlemsstaterna, skulle utgöra ett proportionerligt svar på att göra direktivet mer ”ändamålsenligt” än denna utvärdering har kommit fram till att det är.

6.    Rekommendationer och kommande åtgärder

Under de kommande åren kommer huvudprioriteringen för kommissionen vara att främja anpassning av nationella lösningar och metoder inom den ram som direktivet tillhandahåller, och att komma fram till hur detta kan tillämpas effektivt och enhetligt i en bredare ram för rättsligt ansvar. Ansträngningar måste också göras för att förbättra faktabasen om de faktiska effekterna av direktivet, både på miljön och på berörda parter. Detta kommer att kräva förbättringar i insamlingen av uppgifter om fall enligt direktivet i de medlemsstater som ännu inte har upprättat register. Anpassade nationella lösningar (om frågor som t.ex. modeller för avhjälpande, riskanalys och försäkringsberäkningar) kan också ge användbara resultat, eftersom tillgängliga databaser kan användas för att höja den ekonomiska säkerheten (erbjuda mer optimalt utformade produkter), förbättra företagens riskhanteringssystem och höja kunskaperna hos alla verksamhetsutövare och berörda parter, däribland de myndigheter som är ansvariga för minimering av skador.

Der krävs mer information för att fastställa de exakta skälen till och effekterna av de olika lösningarna i medlemsstaterna. Det är också viktigt att komma ihåg att man kan vidta åtgärder för att skapa mer administrativ kapacitet och förbättra instrumenten som stöder genomförandet. Om man utvecklar en effektiv övervakning av lagstiftningen, vilket anges i riktlinjerna för bättre lagstiftning (arbetsdokument från kommissionens avdelningar(2015)110), skulle detta garantera en mer bestämd och slutlig utvärdering av direktivet i framtiden. 29 Det kommer därför att bli nödvändigt att diskutera med alla relevanta berörda parter och medlemsstaterna hur denna faktabas kan förbättras.

Kommissionens avdelningar kommer därför att föreslå ett flerårigt rullande arbetsprogram för medlemsstaternas experter och berörda parter, i syfte att förbättra kunskapsbasen och bidra till anpassningen av nationella lösningar. Dessutom kommer kommissionen fortsätta att tillhandahålla administrativa stödåtgärder, såsom

a) vägledning eller tolkningsmeddelanden om huvudfrågor (”betydelse”),

b) utbildningsprogram, och

c) kundtjänster för verksamhetsutövare (inbegripet behöriga myndigheter, aktörer, skadejusterare, leverantörer av ekonomisk säkerhet, påverkade enskilda individer, icke-statliga organisationer m.fl.)

För att komplettera dessa insatser rekommenderar kommissionen att alla medlemsstater åtar sig att:

stödja ansträngningarna för genomförande med proaktiva initiativ (t.ex. vägledande dokument, utbildning, elektroniska verktyg för riskanalys, fastställande av ursprungligt tillstånd, modeller för ekonomisk säkerhet etc.), som vissa medlemsstater redan har gjort,

utbyta administrativa erfarenheter och bästa praxis och stödja varandra i kapacitetsuppbyggnad,

se över tolkningen av de viktigaste bestämmelserna i direktivet, särskilt i förhållande till ”betydelse”,

registrera uppgifter om incidenter enligt direktivet och offentliggöra register enligt direktivet, om de inte redan har gjort det,

systematiskt samla in de nödvändiga uppgifter som kan dokumentera att tillämpningen av direktivet i deras land är effektiv, ändamålsenlig och i linje med den övergripande situationen i EU.

Allt detta kommer att bidra till förberedelserna för nästa utvärdering av direktivet. Kommissionen anser att dessa åtgärder utgör en proportionerlig metod för att förbättra de avsedda positiva effekterna av direktivet, och att de också kommer att bidra till framtagandet av den information som kan användas i nästa utvärdering för att då bättre visa omfattningen av europeiskt mervärde, effektivitet och ändamålsenlighet när det gäller direktivet.

(1)

 Den första genomföranderapporten lades fram den 12 oktober 2010 (COM(2010) 581).

(2)

EUT L 143, 30.4.2004, s. 56 (ändrad genom direktiv 2006/21/EG, direktiv 2009/31/EG och direktiv 2013/30/EU)

(3)

Arbetsdokument från kommissionens avdelningar (2016)121

(4)

Se COM(2013) 685, COM(2014) 368, arbetsdokument från kommissionens avdelningar (2014) 192 final/2 och COM(2015) 215, arbetsdokument från kommissionens avdelningar (2015) 110.

(5)

Alla undersökningar finns på: http://ec.europa.eu/environment/archives/liability/eld/studies.htm

(6)

Kroatien, som meddelade att det hade införlivat direktivet vid tidpunkten för dess inträde i EU behövde inte lämna in en nationell rapport om tillämpningen av direktivet senast den 30 april 2013, eftersom landet inträdde i EU först den 1 juli 2013.

(7)

Fler uppgifter om denna analys och de underliggande undersökningarna finns tillgängliga i genomförandeundersökningen om direktivet, bilagan del A – Rättslig analys av den nationella lagstiftningen om införlivande, 2013, och i undersökningen om den rättsliga analysen, 2014.

(8)

Italien står emellertid för ytterligare 1 000 potentiella incidenter, av vilka många senare kan bli fall som omfattas av direktivet.

(9)

Vissa fall tas upp i fler än en skadekategori.

(10)

2010/75/EU (EUT L 334, 17.12.2010, s. 17)

(11)

132 fall rapporterades, men 93 av dessa var begäranden om åtgärder bara i Italien.

(12)

Kommissionen beslutade att genomföra en utvärdering enligt sitt Refitprogram under 2013, dvs. långt före antagandet av riktlinjerna för utvärderingen i maj 2015.

(13)

Beräknat på grundval av 137 fall som står för strax över 10 % av alla rapporterade fall enligt direktivet, och utan beaktande av i synnerhet de tre största förlusterna i Kolontár (Ungern), Moerdijk (Nederländerna) och Assopos (Grekland), eftersom de betraktades som avvikande.

(14)

Särskilt när det gäller tröskelvärdet för betydande miljöskador.

(15)

Till exempel de baltiska staterna och mindre ö-medlemsstater.

(16)

Stuart Collins, EIL market grows post ELD, i: Commercial Risk Europe, den 27 november 2015.

(17)

 Hur direktivet ordnas in med direktivet om livsmiljöer sammanfattas i punkt 4.3.

(18)

2011/92/EU (EUT L 26, 28.1.2012, s. 1).

(19)

Se fotnot 10.

(20)

Det vill säga den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja, 1992 års internationella konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, bunkerkonventionen, HNS-konventionen och konventionen om farligt gods.

(21)

Detta har blivit en del EU-lagstiftningen genom direktiv 2009/20/EG om fartygsägares försäkring för sjörättsliga skadeståndsanspråk, EUT L 131, 28.5.2009, s. 128.

(22)

 Se fotnot 5.

(23)

Bilagorna III.10 och 11 i direktivet.

(24)

 Se fotnot 5.

(25)

Belgien, Cypern, Tjeckien, Estland, Grekland, Ungern, Lettland, Litauen, Luxemburg, Polen, Portugal, Slovenien, Spanien, Sverige och Förenade kungariket (England, Wales och Nordirland).

(26)

http://ec.europa.eu/environment/nature/biodiversity/nnl/index_en.htm

(27)

 ”Rapporten ... skall innefatta en översyn av: de instrument som kan komma att föras in i bilagorna III, IV och V.” (Artikel 18.3 d i miljöansvarsdirektivet).

(28)

Dessa internationella instrument kommer troligen aldrig att träda i kraft eller kompletterar direktivet (för ytterligare uppgifter: se avsnitt 6.4 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar).

(29)

Som enligt kommissionens meddelande ”Bättre lagstiftning för bättre resultat – en EU-agenda” (COM(2015) 215) bör ske vart femte till sjunde år.