52001DC0416

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN - ATT FRÄMJA GRUNDLÄGGANDE ARBETSNORMER OCH FÖRBÄTTRA DEN SOCIALA STYRNINGEN (SOCIAL GOVERNANCE) I SAMBAND MED GLOBALISERINGEN

Innehållsförteckning

1. Inledning

2. Internationella händelser som har främjat grundläggande arbetsnormer

2.1. Mot en bättre social styrning på internationell nivå

2.1.1. Erkännandet av att grundläggande arbetsnormer är universella: Världstoppmötet om social utveckling 1995

2.1.2. De grundläggande arbetsnormerna förstärks inom ILO: 1998 års deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet

2.1.3. Ett större perspektiv: inrättandet av ILO:s arbetsgrupp som skall granska globaliseringens sociala dimension

2.1.4. På handelsområdet: WTO:s ministerdeklaration vid mötet i Singapore 1996

2.1.5. Ett komplicerat förhållande: OECD:s undersökning av internationell handel och grundläggande arbetsnormer

2.1.6. Att utveckla internationella uppförandekoder: mot ett socialt ansvarstagande av företagen (corporate social responsibility)

3. Grundprinciperna i EU:s strategi

3.1. Arbetsnormer som ett viktigt inslag i EU:s socialpolitik

3.2. Avvisandet av sanktionsbaserade tillvägagångssätt i handelspolitiken

3.3. Fattigdomsbekämpning och respekt för grundläggande rättigheter i utvecklingsbistånd och bilaterala avtal

4. Ett EU-initiativ för att driva på internationella insatser

5. Inslag i ytterligare åtgärder av EU och på internationell nivå

5.1. Att förbättra åtgärderna på internationell nivå

5.1.1. Att göra ILO-instrumenten effektivare

5.1.2. Ökat stöd till multilateralt tekniskt bistånd, bl.a. inom ILO

5.1.3. Lansering av ett forum för internationell dialog

5.2. Att samla EU:s politiska verktyg

5.2.1. Att öka handelsincitamenten: Allmänna preferenssystemet

5.2.2. Bilaterala förbindelser: avtal, bistånd och kapacitetsuppbyggnad.

5.2.3. Ett bättre utnyttjande av hållbarhetsbedömningar

5.3. Enskilda och frivilliga ordningar för att främja grundläggande arbetsnormer: social märkning och uppförandekoder för olika branscher

6. Slutsatser

BILAGOR

1. Inledning [1]

[1] Detta meddelande kompletterar analysen i kommissionens meddelande från 1996 som främst handlade om handelssystemet och internationellt erkända arbetsnormer, KOM(96)402 slutlig/2 av den 4 september 1996.

Det komplicerade samspelet mellan globaliseringen och främjandet av grundläggande arbetsnormer får allt större uppmärksamhet. Medborgarna upplever att ett rättvist globalt ekonomiskt system bör främja social utveckling och grundläggande rättigheter, men att dessa frågor inte beaktas tillräckligt med vår nuvarande styrningsmodell. Den europeiska allmänheten fortsätter att visa ett starkt intresse för denna frågeställning, vilket avspeglar en ökad medvetenhet om globaliseringens effekter, ett större intresse för ekonomiska förbindelser som gagnar alla berörda parter och en insikt om att handels- och investeringsflöden bör komma hela befolkningen till del och stödja de som deltar i produktionsprocesserna och därmed bidrar till ekonomisk tillväxt. Allmänhetens ökade intresse bottnar i insikten om att de grundläggande arbetsnormerna är universella och syftet är inte att ifrågasätta den komparativa fördel som utvecklingsländer med låga löner har. Detta elementära mål att främja grundläggande rättigheter och hållbar utveckling avspeglas i den ståndpunkt som EU intog i rådets slutsatser från 1999 [2].

[2] Slutsatserna finns i bilaga 1 till detta meddelande.

I Europa ligger insikten om att en hållbar ekonomisk tillväxt går hand i hand med social sammanhållning - vilket innefattar respekt för grundläggande arbetsnormer - till grund för de strategiska målen med EU:s ekonomiska och sociala politik. Föreställningen att den sociala och den ekonomiska politiken förstärker varandra är faktiskt själva kärnpunkten i den socialpolitiska dagordning för EU som antogs vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000. Dessa frågor kommer dessutom att behandlas inom ramen för EU:s strategi för en hållbar utveckling, bl.a. i det meddelande om unionens bidrag till en global hållbar utveckling som kommissionen enligt beslutet vid Europeiska rådets möte i Göteborg skall lägga fram före januari 2002.

Det råder för närvarande inte någon balans mellan ekonomiska respektive sociala regler och strukturer på global nivå [3]. Den globala marknadsstyrningen (market governance) har utvecklats snabbare än den globala sociala styrningen (social governance). Eftersom ILO:s mekanism för att upprätthålla reglerna bara gäller ratificerade konventioner har den begränsad verkan. Världshandelsorganisationen (WTO) är med sitt regelbaserade system och sin bindande tvistlösningsmekanism i jämförelse en stark och relativt effektiv organisation. WTO:s relativa styrka har lett till krav på att denna organisation skall börja agera även utanför handelsområdet och alltså använda sina instrument för att förstärka styrningen inom andra politikområden, t.ex. i fråga om arbetsnormer och miljö. Det är emellertid ILO som är och måste förbli den organisation som fastställer och behandlar arbetsnormer, och uppnåendet av balans i det globala systemet bör ske genom en förstärkning av den sociala pelaren med utgångspunkt i ILO:s, och inte WTO:s, mekanismer.

[3] FN:s generalsekreterare Kofi Annan sade i sin rapport till millennietoppmötet att "... under senare decennier har det uppstått en obalans mellan framgångsrika ansträngningar att utforma starka och väl genomförda regler som underlättat de globala marknadernas expansion, medan stödet till lika giltiga sociala mål, vare sig det handlar om arbetsnormer, miljö, mänskliga rättigheter eller fattigdomsbekämpning, har kommit på efterkälken".

Dessa mer allmänna aspekter av den globala sociala styrningen ligger utanför ramen för detta meddelande, men påverkar faktiskt främjandet av grundläggande arbetsnormer. Genom att begrunda dem kan vi lättare förstå dynamiken bakom den internationella utvecklingen på detta område under det senaste decenniet och upptäcka möjligheter att främja social utveckling i samband med globaliseringen. De understryker inte minst det nära sambandet mellan handel och investeringar, ekonomisk tillväxt och social utveckling och att det är nödvändigt att ta ett samlat grepp på dessa frågor. Det krävs en flerdisciplinär strategi för att främja grundläggande arbetsnormer.

Syftet med detta meddelande är att ange huvuddragen i en strategi för att förbättra den sociala styrningen och främja grundläggande arbetsnormer, så att globaliseringen på ett bättre sätt kan bidra till social utveckling och respekt för grundläggande rättigheter. När det gäller fastställandet av en sådan strategi föreslås i meddelandet instrument inom flera olika politikområden, på internationell nivå och på unionsnivå, i syfte att fastställa en heltäckande och flerdisciplinär strategi.

2. Internationella händelser som har främjat grundläggande arbetsnormer

2.1. Mot en bättre social styrning på internationell nivå

På internationell nivå har diskussioner om samspelet mellan globalisering och social utveckling förts inom flera forum, bl.a. vid FN:s millennietoppmöte, och framskridit i varierande takt. [4] Det framgår av diskussionerna att det finns ett allmänt stöd för främjandet av grundläggande arbetsnormer och en växande insikt om att social utveckling är en nödvändig komponent i hållbar utveckling. Diskussionerna understryker emellertid också tydligt hur svårt det är att ta itu med samspelet mellan handel och sociala frågor under det att vederbörlig hänsyn tas till alla parters synpunkter. Den största farhågan är att en koppling mellan handel och sociala frågor kan missbrukas för protektionistiska ändamål eller bana väg för en ökad användning av handelssanktioner. Det kan också påpekas att det på senare år har skett en betydande ökning av antalet privata frivilliga initiativ för att främja tillämpningen av grundläggande arbetsnormer, vilka antingen har utvecklats av företagen själva eller utformats för att stödja deras verksamhet. Dessa initiativ kan anses bidra till att förbättra social styrning och främja grundläggande arbetsnormer parallellt med åtgärder från regeringars och andra offentliga aktörers sida. Kommissionen startade en debatt om sådana initiativ i sin grönbok om främjandet av en europeisk ram för företagens sociala ansvar [5].

[4] En översikt över internationella händelser och internationella organisationers verksamhet finns i ILO:s dokument inför mötet i november 2000 i arbetsgruppen som behandlar globaliseringens sociala dimensioner: Developments in other organisations: Overview of developments in other international organisations and bodies relevant to the work of the Working Party, GB.279/WP/SDG/1.

[5] KOM(2001)x av den 18 juli 2001.

2.1.1. Erkännandet av att grundläggande arbetsnormer är universella: Världstoppmötet om social utveckling 1995

Första gången globaliseringens sociala dimension behandlades på högsta politiska nivå var vid världstoppmötet om social utveckling 1995, då den sociala komponenten i hållbar utveckling fick ett erkännande.

I Köpenhamnsdeklarationen slog de deltagande länderna fast att globaliseringen [6] skapar möjligheter till en stadig ekonomisk tillväxt och utveckling av världsekonomin, samt till ett erfarenhetsutbyte och en korsbefruktning av ideal, kulturella värderingar och strävanden. De tillstod samtidigt att fattigdom, arbetslöshet och social upplösning alltför ofta har följt i spåren av förändringar och anpassningsprocesser. I Köpenhamnsdeklarationen identifierades den utmaning som det innebär att styra globaliseringsprocessen på ett sätt som ökar dess fördelar och mildrar dess potentiella negativa effekter för människor.

[6] Definierat som "en följd av människors ökade rörlighet, bättre kommunikationer, en kraftig ökning av handel och kapitalflöden, samt teknisk utveckling", Köpenhamnsdeklarationen om social utveckling och handlingsprogrammet från världstoppmötet om social utveckling den 12 mars 1995.

I handlingsprogrammet [7] förband sig regeringarna att "värna och främja respekten för arbetstagares grundläggande rättigheter, däribland förbudet mot tvångsarbete och barnarbete, föreningsfriheten och rätten att organisera sig och föra kollektiva förhandlingar, lika lön för kvinnor och män för likvärdigt arbete och icke-diskriminering när det gäller anställning, genom att till fullo tillämpa Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner i fråga om stater som är parter i dessa konventioner, och genom att ta hänsyn till principerna i dessa konventioner i fråga om länder som inte är parter i dem för att på detta sätt uppnå en verkligt oavbruten ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling". Det var alltså vid toppmötet som grundläggande arbetsnormer identifierades för första gången och man enades om de är universella genom att göra alla regeringar ansvariga för dem, inte bara de som har ratificerat de relevanta konventionerna.

[7] Punkt 54 b: Ökning av produktiv sysselsättning och minskning av arbetslöshet, ökad kvalitet i arbete och sysselsättning.

2.1.2. De grundläggande arbetsnormerna förstärks inom ILO: 1998 års deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet

Det var toppmötet i Köpenhamn, och även OECD:s undersökning och WTO:s ministerdeklaration från mötet i Singapore 1996, som föranledde antagandet av 1998 års ILO-deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet [8]. Denna deklaration innebar ett viktigt framsteg mot ett universellt erkännande av grundläggande arbetsnormer. Särskilt intressant är överenskommelsen om att alla ILO-medlemmar, även de som inte har ratificerat de relevanta konventionerna, genom sitt medlemskap är skyldiga att främja och förverkliga principerna om grundläggande rättigheter i ILO:s konventioner. Huvudmålet med deklarationen var att säkerställa ett universellt erkännande och en universell tillämpning av de grundläggande arbetsnormer som formulerades vid toppmötet i Köpenhamn och i själva deklarationen.

[8] Antagen den 18 juni 1998 vid Internationella arbetskonferensens åttiosjätte möte. Denna viktiga händelse erkändes och fick stöd vid Köpenhamn+5-konferensen i Genève 2000, vid vilken deltagarna förband sig att "respektera, främja och förverkliga principerna i ILO:s förklaring om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och uppföljningen av denna".

I deklarationen från 1998 bekräftades de fyra grundläggande arbetsnormer som hade identifierats vid toppmötet i Köpenhamn:

1. Föreningsfrihet och faktiskt erkännande av den kollektiva förhandlingsrätten.

2. Avskaffande av alla former av tvångsarbete och annat påtvingat arbete.

3. Faktiskt avskaffande av barnarbete.

4. Avskaffande av diskriminering vid anställning och yrkesutövning.

Dessa fyra grundläggande arbetsnormer behandlas för närvarande i åtta ILO-konventioner [9].

[9] De åtta ILO-konventionerna och det nuvarande antalet ratificeringar bland ILO:s medlemmar anges i bilaga 2.

Genom 1998 års deklaration infördes också en uppföljningsmekanism för att främja en universell tillämpning av de grundläggande arbetsnormerna som gäller alla ILO-medlemmar, även de som inte har ratificerat motsvarande ILO-konventioner. Denna uppföljningsmekanism, som syftar till att hjälpa medlemsstaterna i deras ansträngningar, existerar vid sidan om de övervakningsmekanismer som fastställs i ILO:s stadga för tillämpningen av ratificerade konventioner och det särskilda förfarande rörande föreningsfrihet som redan var tillämpligt på stater som inte hade ratificerat den berörda konventionen.

Instrument som står till buds för ILO i främjandet av grundläggande arbetsnormer

1. Övervakningsmekanismen

a) Regelbunden rapportering om tillämpningen av ratificerade ILO-konventioner

Vartannat eller upp till vart femte år lägger medlemmarna fram en rapport om de åtgärder som de har vidtagit för att tillämpa ratificerade konventioner. Rapporterna granskas av en expertkommitté (CEACR), som kan upptäcka särskilda problem och begära ytterligare information. Även om dessa rapporter omfattar alla ILO-konventioner gäller allt fler av CEACR:s synpunkter tillämpningen av ILO:s grundläggande konventioner. Ytterligare påtryckningar kan utövas av övriga medlemmar vid den årliga ILO-konferensen genom den trepartskommitté som granskar tillämpningen av konventioner och rekommendationer.

b) Klagomålsförfarande

Vid sidan om instrumenten för den regelbundna övervakningen fastställs i ILO:s stadga möjligheter till mer specifika tillvägagångssätt. Enligt bestämmelserna i artikel 26 kan ILO:s medlemmar till exempel inkomma med klagomål, medan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer har en liknande möjlighet att göra framställningar enligt bestämmelserna i artikel 24. Detta kan leda till att det inrättas en undersökningskommitté med ledamöter från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna samt ILO. Om ett land underlåter att följa rekommendationer utfärdade av ILO:s undersökningskommitté kan ILO uppmanas tillämpa bestämmelserna i artikel 33. Enligt denna artikel kan ILO:s styrelse i fråga om allvarliga och ihållande kränkningar rekommendera konferensen att besluta om åtgärder för att säkerställa att undersökningskommitténs rekommendationer följs.

I juni 2000 beslutade ILO-konferensen att vidta åtgärder enligt artikel 33 eftersom Burma/Myanmar inte följde ILO:s rekommendationer om ett faktiskt avskaffande av tvångsarbete. Det var första gången i ILO:s 81-åriga historia som konferensen tillgrep sådana åtgärder. I resolutionen rekommenderades organisationens medlemmar att mot bakgrund av undersökningskommitténs slutsatser ompröva sina eventuella förbindelser med den berörda medlemsstaten och vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna medlemsstat inte kan dra nytta av förbindelserna för att vidmakthålla eller utvidga systemet med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. Även internationella organisationer uppmanades att i enlighet med sina direktiv och mot bakgrund av undersökningskommitténs slutsatser ompröva sitt eventuella samarbete med den berörda medlemmen och i förekommande fall snarast möjligt upphöra med verksamhet som direkt eller indirekt skulle kunna understödja utnyttjandet av tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. Förhållandet mellan eventuella handelsaktioner som medlemmarna kan besluta att vidta i detta sammanhang och WTO-reglerna - särskilt artiklarna XX och XXI i GATT - har ännu inte klarlagts.

2. Uppföljningen av 1998 års deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet

a) Rapportering om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet av länder som inte har ratificerat konventionerna

Vid uppföljningen av ILO:s konvention från 1998 infördes ett krav på årlig rapportering som innebär att länder som inte har ratificerat konventionerna måste ange vilka åtgärder de har vidtagit för att främja de grundläggande konventionernas principer. Dessa redogörelser offentliggörs varje år i en årsöversikt. Arbetsgivar- och arbetstagargrupper kan inkomma med synpunkter på dessa redogörelser. En expertgrupp kan också lämna kommentarer om de nationella rapporterna. Hittills har dessa kommentarer varit allmänt hållna.

b) Global rapport

Enligt deklarationen från 1998 skall ILO:s generaldirektör varje år lägga fram en global rapport som omfattar både länder som har ratificerat de relevanta konventionerna och länder som inte har gjort det. Rapporten är inriktad på att identifiera trender och behov avseende var och en av de fyra principerna rörande grundläggande arbetsnormer. År 2000 var rapporten inriktad på föreningsfrihet och det här året är den inriktad på tvångsarbete.

3. Tekniskt bistånd

Tekniskt bistånd är ett av ILO:s viktigaste instrument för att främja principerna och rättigheterna i 1998 års deklaration och har tidigare gett goda resultat. ILO:s bistånd omfattar rådgivning om rättsliga reformer, kapacitetsuppbyggnad hos tillsynsansvariga och administratörer och utbildning av regeringstjänstemän för att stärka kapaciteten hos arbetsmarknadens tre parter. Det tekniska biståndet är ofta knutet till andra inslag - t.ex. övervakning, stöd till utbildningsstrukturer och social välfärd - i integrerade program. Ansträngningarna inom ramen för det internationella programmet för avskaffande av barnarbete (IPEC) i bl.a. Pakistan är ett exempel på ett framgångsrikt, integrerat program (se bilaga 3).

2.1.3. Ett större perspektiv: inrättandet av ILO:s arbetsgrupp för granskning av globaliseringens sociala dimension

ILO:s styrelse inrättade ILO:s arbetsgrupp för granskning av globaliseringens sociala dimension redan 1994 [10]. Arbetsgruppen analyserade en rad olika aspekter av den ekonomiska globaliseringen inom ramen för tre övergripande teman: i) undersökning av de medel som står till buds för att uppnå ILO:s sociala mål när det gäller globaliseringen (en starkare global samhällsstyrning); ii) förbättring av de empiriska kunskaperna om globaliseringens sociala effekter, och iii) diskussion om andra organisationers verksamhet.

[10] När den inrättades kallades gruppen arbetsgruppen för granskning av de sociala dimensionerna av liberaliseringen av den internationella handeln. Namnet ändrades 2000.

I mars 2000 beslutade arbetsgruppen utvidga sitt mandat ytterligare och gav följande definition av sin framtida verksamhet:

"Målet med arbetet är att fördjupa ILO:s kunskaper om samspelet mellan olika aspekter av den ekonomiska och den sociala politiken i den nya globala ekonomin. Dessa kunskaper skall tjäna som underlag för politiska förslag som kan öka ländernas förmåga att bättre hantera globaliseringens sociala effekter. Resultaten kommer att bidra till en dialog och till ett utbyte med andra internationella organisationer i frågor av gemensamt intresse."

Efter denna omdefiniering av dess uppgifter undersökte arbetsgruppen vid sitt möte i november 2000 frågor som är av betydelse för att förstå hur globaliseringen inverkar på sociala framsteg och närmare bestämt hur föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt kan bidra till utveckling.

ILO:s generaldirektör Juan Somavía förde arbetet ännu ett steg längre vid arbetsgruppens möte i mars 2001 genom att föreslå en rad olika sätt att stärka och ytterligare förbättra arbetsgruppen. I samband med den internationella arbetskonferensen i juni 2001 tog arbetsgruppen ställning till mer utförliga förslag från Juan Somavía om hur dess insatser kunde förstärkas. Det rådde enighet om behovet av att stärka arbetsgruppens tekniska kapacitet och dess roll som ett forum för dialog och utbyte på hög nivå. ILO:s sekretariat kommer att lägga fram ytterligare förslag i november 2001 om den närmare formen för arbetsgruppens dialog och utbyte på hög nivå. Arbetsgruppen stödde dessutom idén att öka dess bidrag till ett integrerat regelverk för globaliseringens sociala dimension. Generaldirektören kommer att hålla ytterligare överläggningar om förslaget att inrätta en världskommission bestående av framstående personer som kan lägga fram en vederhäftig rapport om globaliseringens sociala dimension.

2.1.4. På handelsområdet: WTO:s ministerdeklaration vid mötet i Singapore 1996

Förhållandet mellan det multilaterala handelssystemet och arbetsnormerna togs upp vid ministermötet i Marrakech i april 1994, då vissa deltagare krävde att WTO skulle ta initiativet till ytterligare arbete rörande denna fråga. Vid WTO:s första ministerkonferens i Singapore i december 1996 föreslog en del WTO-medlemmar, däribland gemenskapen, att det skulle inrättas en arbetsgrupp inom WTO med uppdrag att närmare undersöka kopplingarna mellan internationell handel och arbetsvillkor. Bakom detta förslag stod framför allt industriländerna, medan flertalet utvecklingsländer kraftigt motsatte sig det och betraktade det som förtäckt protektionism och ett försök att införa handelsrestriktioner genom att hänvisa till arbetsnormer. Det hela utmynnade i punkt 4 i WTO:s ministerdeklaration från mötet i Singapore 1996 som har följande lydelse:

"Vi förnyar vårt åtagande att iaktta internationellt erkända grundläggande arbetsnormer. Internationella arbetsorganisationen (ILO) är det behöriga organ som fastställer och behandlar dessa normer och vi bekräftar vårt stöd av dess arbete för att främja dem. Vi anser att ekonomisk tillväxt och utveckling som befordras av ökad handel och ökad handelsliberalisering bidrar till främjandet av dessa normer. Vi förkastar att arbetsnormer utnyttjas för protektionistiska ändamål och är eniga om att den komparativa fördel som länder, inte minst utvecklingsländer med låga löner, har på intet sätt får ifrågasättas. I detta avseende noterar vi att WTO:s och ILO:s sekretariat kommer att fortsätta sitt befintliga samarbete."

Samspelet mellan handel och sociala frågor diskuterades också under WTO:s tredje ministerkonferens i Seattle i november 1999, då vissa industriländer krävde att handel och arbetsnormer skulle föras upp på WTO:s dagordning [11]. Huvuddragen i gemenskapens ståndpunkt inför WTO:s tredje ministerkonferens angavs i rådets slutsatser från oktober 1999 (som återges i bilaga 1). Ministerkonferensen i Seattle kom inte fram till några slutsatser. Det är rimligt att säga att frågan om handel och arbetsnormer och den uppenbara viljan hos åtminstone en större WTO-medlem att koppla arbetsnormer till handelssanktioner bidrog till att konferensen misslyckades. Mer allmänt bekräftade förhandlingarna under ministerkonferensen hur känslig frågan är för praktiskt taget alla utvecklingsländer. Trots frågans känslighet har emellertid informella diskussioner då och senare bidragit till att visa vägen mot ett möjligt internationellt samförstånd om hur sambandet mellan globalisering, handel och social utveckling kan hanteras. Ett sådant samförstånd skulle sannolikt behöva grundas på följande:

[11] Vid WTO:s andra ministerkonferens i Genève 1998 bekräftades helt enkelt de åtaganden och bedömningar som gjordes i Singapore, utan att det gjordes någon specifik hänvisning till sambandet mellan handel och arbetsnormer.

- En regelbunden internationell dialog om handel och social utveckling.

- Deltagande av ILO, WTO, UNCTAD, Världsbanken, regeringar och det civila samhället.

- En analys och ett utbyte av erfarenheter om samspelet mellan handel och social utveckling.

- Ett tydligt förkastande av alla sanktionsbaserade tillvägagångssätt.

2.1.5. Ett komplicerat förhållande: OECD:s undersökning av internationell handel och grundläggande arbetsnormer

I OECD:s undersökning av internationell handel och grundläggande arbetsnormer från 1996 gjordes en användbar analys av sambandet mellan handel, konkurrenskraft, tillväxt och grundläggande arbetsnormer. Undersökningen var inriktad på grundläggande arbetsnormer, vilka i fråga om innehåll och ekonomisk inverkan skiljer sig från andra arbetsnormer. I undersökningen slogs det fast

- att avsaknad av eller en bristfällig respekt för grundläggande arbetsnormer i ett land inte är en faktor som avsevärt ökar landets konkurrensfördelar inom världshandeln eller förmåga att locka till sig utländska direktinvesteringar, och

- att det finns ett positivt samspel mellan liberaliseringen av världshandeln och tillämpningen av grundläggande arbetsnormer.

Den uppdatering av undersökningen som gjordes 2000 innehöll en sammanfattning av utvecklingen sedan 1996 och en översikt över aktuell litteratur. I uppdateringsrapporten bekräftades i stort sett resultaten av undersökningen från 1996 (för de viktigaste inslagen i uppdateringen 2000, se bilaga 4).

2.1.6. Att utveckla internationella uppförandekoder: mot ett socialt ansvarstagande av företagen (corporate social responsibility)

Multinationella företag spelar en viktig roll när det gäller att säkerställa att näringslivet uppträder på ett socialt ansvarsfullt sätt på de globala arbetsmarknaderna. Hur världshandeln inverkar på grundläggande arbetsnormer beror också på utvecklingsländernas inhemska politik. För företagen är utmaningen att utvecklas på internationella marknader med hård konkurrens. Kommissionen uppmuntrar starkt företagen att iaktta ett socialt ansvar, samtidigt som den inser att sådana initiativ är frivilliga. Kommissionen anser dessutom att företagens sociala ansvar bör utvecklas i samarbete med alla relevanta aktörer.

2.1.6.1. ILO:s trepartsdeklaration om principer för multilaterala företag och socialpolitik

ILO antog 1977 en trepartsdeklaration om principer för multinationella företag och socialpolitik. Deklarationen uppdaterades 2000 mot bakgrund av ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet från 1998. Deklarationens värde ligger både i dess omfattande innehåll - som berör alla socialpolitiska aspekter, från relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare till utbildning och sysselsättning - och i det faktum att den riktar sig till en lång rad viktiga ekonomiska aktörer (multinationella företag, regeringar och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer).

2.1.6.2. OECD:s riktlinjer för multinationella företag

OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som antogs 2000, är av central betydelse. Riktlinjerna utgör en uppsättning rekommendationer från regeringar till multinationella företag. Även om de inte är bindande har de stöd av de OECD-länder som de flesta multinationella företag kommer ifrån. I linje med tanken om företagens sociala ansvar och för att främja näringslivets bidrag till social utveckling och främjandet av grundläggande rättigheter för arbetstagare innehåller riktlinjerna frivilliga principer och normer för ett ansvarsfullt uppträdande av företag när det gäller till exempel anställning, relationer mellan arbetsgivare och anställda, mänskliga rättigheter, miljö, konkurrens, öppen redovisning och beskattning, bekämpning av mutor och konsumentskydd. Stöd bör ges till tillämpningen av riktlinjerna för att minska kostnaderna av bristen på socialt ansvar hos företagen och konsekvenserna när det gäller utvecklingsbistånd.

Enligt riktlinjerna bör de multinationella företagen bidra till ekonomiska, sociala och miljömässiga framsteg i syfte att uppnå en hållbar utveckling och respektera de mänskliga rättigheterna för dem som påverkas av deras verksamhet i linje med värdregeringens internationella skyldigheter och åtaganden. På just det sociala området rekommenderas i riktlinjerna att de multinationella företagen skall göra åtaganden som överensstämmer med de grundläggande ILO-konventionerna genom att

- respektera sina anställdas rättighet att företrädas av fackföreningar och föra konstruktiva förhandlingar med sådana företrädare,

- bidra till det faktiska avskaffandet av barnarbete,

- bidra till avskaffande av alla former av tvångsarbete eller annat påtvingat arbete,

- inte diskriminera sina anställda med avseende på anställning eller yrkesutövning.

2.1.6.3. FN:s Global Compact

FN:s initiativ Global Compact är ett annat exempel på en internationellt rekommenderad uppförandekod för att få företag att uppträda på ett socialt ansvarsfullt sätt. Initiativet lades första gången fram 1999 av FN:s generalsekreterare Kofi Annan i syfte att uppmana företagsledare att främja och tillämpa nio principer som hämtats från internationella rättsakter för att främja mänskliga rättigheter och arbets- och miljönormer. Initiativet lanserades formellt i juli 2000 av näringsliv, arbetsorganisationer och det civila samhället. Parterna enades om att inom denna gemensamma ram tillsammans arbeta för att förstärka företagens samhällsansvar (corporate citizenship) och globaliseringens sociala pelare genom både dialog och operativ verksamhet.

Huvudmålet med detta initiativ, som innebär att företagen och det civila samhället för första gången sammanförs i ett FN-sammanhang, är att få de privata företagen att ta till sig och tillämpa de nio grundprinciperna i den egna verksamheten och ställa sig bakom offentliga strategier på dessa områden. När det gäller arbetsfrågor har FN:s generalsekreterare uppmanat företagen att "visa ett globalt ledarskap genom att upprätthålla de värderingar som utgör själva kärnan i det goda arbetet. Dessa principer bidrar till att skapa konstruktiva förbindelser i arbetsliv och samhälle och till stabilare investeringar. Företagen kommer att uppnå fördelar i fråga om produktivitet, bättre anseende och en arbetsmiljö inriktad på samarbete, vilka samtliga kan förbättra slutresultatet." De principer som föreslås på arbetsområdet speglar ILO:s åtta grundläggande konventioner (principerna för Global Compact återges i bilaga 5).

3. Grundprinciperna i EU:s strategi

EU har sedan länge ett åtagande att främja grundläggande arbetsnormer och social utveckling mer allmänt. Europeiska unionen vilar på respekt för de grundläggande rättigheterna. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [12], som proklamerades i Nice i december 2000, bekräftades EU:s mål att främja och fullt ut integrera grundläggande rättigheter - däribland grundläggande arbetsnormer - i alla sina politiska strategier och insatser.

[12] Av särskild betydelse i detta sammanhang är kapitel IV om solidaritet: artikel 27 om arbetstagares rätt till information och samråd inom företaget, artikel 28 om förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder, artikel 30 om skydd mot uppsägning utan saklig grund, artikel 31 om rättvisa arbetsförhållanden och artikel 32 om förbud mot barnarbete och skydd av ungdomar i arbetslivet, samt artikel 5 i kapitel 1 om värdighet, enligt vilken slaveri och tvångsarbete är förbjudet.

3.1. Arbetsnormer som ett viktigt inslag i EU:s socialpolitik

Ekonomiska framsteg och social sammanhållning är vid sidan om ett starkt miljöskydd och bättre miljökvalitet ömsesidigt kompletterande grundvalar för en hållbar utveckling och utgör själva kärnpunkten i den europeiska integrationsprocessen. Europeiska unionen har som mål att höja levnadsstandarden, främja en hög sysselsättningsnivå och ett starkt socialt skydd, förbättra levnads- och arbetsvillkor och verka för en ökad livskvalitet. Senast vid Europeiska rådets möte i Nice ställde sig EU bakom en socialpolitisk dagordning som främjar kvalitetsbegreppet - inom sysselsättning, i relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare och när det gäller arbetsvillkor - som drivkraften bakom en blomstrande ekonomi för alla, med fler och bättre arbeten.

Respekten för arbetsnormer är ett väsentligt inslag i den europeiska samhällsmodellen och gemenskapen har sedan sin tillkomst byggt upp en betydande samling rättsbestämmelser om allt ifrån krav på hälsa och säkerhet på arbetsplatsen till lika möjligheter för kvinnor och män och icke-diskriminering. När det gäller just internationella grundläggande arbetsnormer är de grundläggande principer och rättigheter inom arbetslivet som har identifierats av Internationella arbetsorganisationen naturligtvis tillämpliga i sin helhet i EU:s medlemsstater [13].

[13] Eftersom en snabb ratificering av alla åtta grundläggande ILO-konventioner av samtliga EU-medlemsstater är en naturlig följd av unionens åtagande att främja grundläggande arbetsnormer utfärdade kommissionen den 15 september 2000 en rekommendation till medlemsstaterna om ratificeringen av ILO:s senaste grundläggande konvention nr 182 (1999).

Arbetsmarknadens parter har spelat en central roll i utvecklingen av den europeiska integrationens sociala dimension och den sociala dialogen på unionsnivå har gradvis utvidgats, så att arbetsmarknadens parter idag har en viktig institutionell roll i utformningen av EU:s politik och lagstiftning i fråga om sociala frågor och sysselsättning. Det har varit ett viktigt inslag i gemenskapens ansträngningar för att hantera strukturförändringarnas sociala aspekter att ge arbetsmarknadens parter möjlighet att själva föreslå regler i de frågor som de finner mest angelägna i samband med den europeiska ekonomiska och sociala integrationen. I fördraget fastställs dessutom att samråd skall hållas med Ekonomiska och sociala kommittén, som består av företrädare för olika kategorier av ekonomisk och social verksamhet, i den politiska processen på europeisk nivå. Ekonomiska och sociala kommittén skulle kunna spela en meningsfull roll när det gäller att ytterligare främja en dialog om de frågor som behandlas i detta meddelande.

3.2. Avvisandet av sanktionsbaserade tillvägagångssätt i handelspolitiken

EU:s ståndpunkt när det gäller handel och arbetsnormer beskrivs i rådets slutsatser från oktober 1999 om förberedelserna inför WTO:s tredje ministerkonferens, som fortfarande utgör grunden för EU:s ståndpunkt i fråga om handel och social utveckling [14]. I dessa slutsatser enades rådet om att EU kraftfullt bör stödja skyddet för grundläggande arbetsnormer. Andra viktiga inslag i dessa slutsatser är stödet av ILO:s arbete och rådets samarbete med WTO, bl.a. genom en regelbunden dialog, stödet till positiva åtgärder för att uppmuntra respekt för grundläggande arbetsnormer och ett tydligt avvisande av sanktionsbaserade tillvägagångssätt.

[14] Slutsatserna finns i bilaga 1 till detta meddelande.

Rådet bekräftade EU:s bestämda motstånd mot alla sanktionsbaserade tillvägagångssätt och fastställde att "EU kommer att motsätta sig och avvisa alla försök att använda arbetstagarnas rättigheter för protektionistiska syften". Rådet enades vidare om "att den relativa fördel som vissa länder har, framför allt utvecklingsländer med låglöneprofil, på intet sätt får ifrågasättas". Mer allmänt identifierades det som ett övergripande mål i rådets slutsatser att öka den globala sammanhållningen när det gäller utformningen av den ekonomiska politiken. Ansträngningarna att hantera samspelet mellan handel och social utveckling bör ses inom ramen för detta övergripande mål, som är en reaktion på oron över obalansen i den globala samhällsstyrningen och bekräftar behovet av att ge ILO en starkare roll.

3.3. Fattigdomsbekämpning och respekt för grundläggande rättigheter i utvecklingsbistånd och bilaterala avtal

Fattigdom, dålig samhällsstyrning och en omfattande informell sektor är ofta huvudskälen till att tillämpningen av grundläggande arbetsnormer är bristfällig i utvecklingsländerna. I många utvecklingsländer är en stor del av den lokala ekonomin informell och oreglerad. Fattiga människor är både som arbetstagare och konsumenter starkt beroende av den informella sektorn och brukar därför inte ha ett lika starkt skydd i form av avtal om grundläggande arbetsnormer. Det är också viktigt att komma ihåg att en stadig ekonomisk tillväxt kan främja respekt och faktisk tillämpning av grundläggande arbetsnormer och sociala regelverk, och vice versa: starkare grundläggande arbetsnormer kan bidra till ökad ekonomisk tillväxt och effektivitet. Verktyg som bidrar till utveckling kan därför spela en viktig roll i främjandet av grundläggande arbetsnormer.

Huvudmålet med gemenskapens utvecklingspolitik är att minska fattigdomen. Social utveckling, vilket inbegriper sysselsättning, tillgång till samhällsservice, social integration och social reglering, är en viktig faktor i av arbetet för att minska fattigdomen. Gemenskapens utvecklingspolitiska mål att minska fattigdomen innebär därför att stöd ges till en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling. En bättre integrering av grundläggande arbetsnormer skulle ligga i linje med de övergripande målen för gemenskapens utvecklingspolitik, som grundas på principen om en hållbar, rättvis och deltagarorienterad mänsklig och social utveckling. Rådets och kommissionens uttalande i november 2000 bekräftade att de åtgärder som står till buds för gemenskapen inom ramen för fattigdomsbekämpningsstrategier bör samordnas så att de bl.a. omfattar de sociala aspekterna av utveckling [15].

[15] Gemensamt uttalande av rådet och kommissionen i november 2000 om gemenskapens utvecklingspolitik.

De samarbetsavtal som ingåtts mellan gemenskapen och tredje land omfattar ekonomiskt och socialt samarbete. Avtalen är omfattande, vilket gör att de olika instrumenten kan verka tillsammans för att uppnå målen med ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling, inbegripet dess sociala dimension. Dessa mål kommer numera till uttryck i alla samarbetsavtal med tredje land: sedan 1992 måste alla avtal mellan gemenskapen och tredje land innehålla en bestämmelse om att mänskliga rättigheter är ett grundelement. Denna bestämmelse omfattar även de grundläggande arbetsnormer som fastställs i ILO:s åtta grundläggande konventioner. Sedan världstoppmötet om social utveckling i Köpenhamn 1995 innehåller dessutom alla avtal mellan gemenskapen och tredje land en hänvisning till toppmötets slutdeklaration som är likställd med hänvisningen till mänskliga rättigheter.

Cotonouavtalet ingicks 2000 mellan gemenskapen och de 77 AVS-staterna och innebar ett framsteg på detta område, eftersom det innehåller en särskild bestämmelse om handel och arbetsnormer i vilken parternas åtagande att respektera grundläggande arbetsnormer bekräftas [16]. Cotonouavtalet är ett utmärkt exempel på ett övergripande tillvägagångssätt som integrerar instrument inom olika politikområden: handel, utveckling och politisk dialog. Även social utveckling och främjandet av grundläggande arbetsnormer ingår i avtalets övergripande utvecklingsstrategi, enligt vilken "samarbetet skall inriktas på att understödja AVS-staternas ansträngningar att utforma generella eller sektorsinriktade strategier och reformer som syftar till att förbättra grundläggande social infrastruktur och grundläggande sociala tjänster med avseende på täckning, kvalitet och tillgänglighet..." och samarbetet skall bl.a. syfta till att "uppmuntra till social dialog på grundval av aktivt deltagande samt främja respekten för grundläggande sociala rättigheter" [17].

[16] Avdelning II: Ekonomiskt samarbete och handelssamarbete, kapitel 5, handelsrelaterade områden, artikel 50: handel och arbetsnormer. Texten återges i bilaga 5.

[17] Avdelning I: Utvecklingsstrategier, Avsnitt 2: Social och mänsklig utveckling, artikel 25: Utveckling av den sociala sektorn.

4. Ett EU-initiativ för att driva på internationella insatser

De internationella diskussionerna har som framgår av ovanstående kommit långt - från det elementära erkännandet av att social utveckling är en av grundvalarna för en hållbar utveckling, bekräftelsen av globaliseringens sociala dimension i 1995 års Köpenhamndeklaration om social utveckling och WTO:s ministerdeklaration från mötet i Singapore 1996, till antagandet av ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet 1998.

Denna utveckling visar att de internationella åsikterna allt mer närmar sig varandra till följd av insikten om behovet av att säkerställa fullständig respekt för grundläggande arbetsnormer, samtidigt som risken för missbruk i form av unilaterala och protektionistiska åtgärder måste undvikas. Världssamfundet har emellertid ännu inte hittat ett lämpligt sätt att hantera samspelet mellan globalisering, handel och social utveckling och har heller inte uttömt alla möjligheter att främja grundläggande arbetsnormer. De försiktiga formuleringarna i Singaporedeklarationen och händelserna i Seattle visar hur känslig frågan om samspelet mellan handel och arbetsnormer är. Antagandet av 1998 års ILO-deklaration är ett viktigt framsteg, inte minst institutionellt, men bristen på balans mellan den globala samhällsstyrningens ekonomiska och sociala pelare är fortfarande en faktor som försvårar framsteg inom båda dessa områden.

Även om det har skett en utveckling i denna fråga - t.ex. överenskommelsen om att de grundläggande arbetsnormerna är universella - har de instrument som krävs för att dessa rättigheter skall bli en universell verklighet bara utvecklats på ett osammanhängande och ganska sporadiskt sätt. För att säkerställa en faktisk tillämpning av grundläggande arbetsnormer skulle ILO:s instrument kunna användas på ett effektivare sätt och i lämpliga fall förstärkas.

EU bör sträva efter att förstärka de internationella och europeiska instrumenten för att främja en universell tillämpning av grundläggande arbetsnormer och verka för en starkare global social styrning med hjälp av en integrerad och flerdisciplinär strategi, samtidigt som protektionistiska eller sanktionsbaserade tillvägagångssätt starkt måste avvisas.

5. Inslag i ytterligare åtgärder av EU och på internationell nivå

De inslag som beskrivs i följande avsnitt skulle ingå i en integrerad strategi för att främja en universell tillämpning av grundläggande arbetsnormer och förbättra den sociala styrningen. Denna strategi skulle innefatta instrument och insatser inom olika politikområden på EU-nivå och internationell nivå. Den förutsätter att man använder och förstärker befintliga verktyg, samt inför nya instrument för att skapa en graderad möjlighet att främja en universell tillämpning av grundläggande arbetsnormer. Strategin bygger på den EU-policy och de principer som fastställs i rådets slutsatser från oktober 1999, dvs. att grundläggande arbetsnormer är universella, att ILO:s arbete och dess samarbete med andra internationella organisationer skall stödjas, samt att alla sanktionsbaserade tillvägagångssätt skall avvisas.

5.1. Att förbättra åtgärderna på internationell nivå

5.1.1. Att göra ILO-instrumenten effektivare

ILO har på senare år avsevärt förbättrat sina möjligheter att främja respekt för grundläggande arbetsnormer - inte minst genom 1998 års deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och uppföljningen av denna, men även genom att i flera fall utnyttja klagomålsförfarandet, vilket har lett till åtgärder på nationell och internationell nivå. Dessutom har riktat tekniskt bistånd använts i större utsträckning på det sätt som förutsågs i 1998 års deklaration som ett sätt att uppmuntra iakttagandet av grundläggande arbetsnormer. Denna positiva utveckling bör fortsätta och EU kan spela en viktig roll genom att uppmuntra en utveckling mot att göra ILO:s instrument ännu effektivare. I detta sammanhang kan följande punkter övervägas:

* Möjligheter att ge ökad tyngd åt de iakttagelser som görs i rapporterna från den expertkommitté som granskar tillämpningen av konventioner, särskilt i fråga om de grundläggande konventionerna, och att säkerställa en mer systematisk uppföljning av dessa iakttagelser. Detta bör innefatta ett bättre tekniskt bistånd.

* Ökad publicitet åt övervakningsmekanismen, särskilt i fråga om de grundläggande konventionerna. Syftet bör vara att säkerställa att de internationella åtaganden som länder inom ILO har gjort genom att ratificera konventioner får större uppmärksamhet i hela det internationella systemet.

* Möjliga åtgärder för att göra klagomålsförfarandena mer effektiva. Flera länder har på eget initiativ avbrutit sitt utvecklingssamarbete eller upphävt förmåner enligt Allmänna preferenssystemet i fall där det har förekommit allvarliga och ihållande kränkningar av grundläggande arbetsnormer. Det skulle sannolikt vara fördelaktigt - genom att bidra till ökad sammanhållning - om sådana åtgärder inte vidtogs efter en unilateral bedömning, utan som en följd av ILO:s klagomålsförfaranden. Det bör emellertid påpekas att dessa klagomålsförfaranden bara är tillämpliga om det är fråga om länder som har ratificerat de relevanta grundläggande konventionerna.

Förutom att den befintliga övervakningsmekanismen kan bli effektivare kan man överväga nya sätt att uppmuntra en faktisk respekt för grundläggande arbetsnormer. I detta sammanhang kan följande idéer beaktas:

* Ett system där stater kan göra frivilliga ömsesidiga åtaganden att respektera ILO:s grundläggande arbetsnormer. Det kan till exempel handla om att ansluta sig till ett åtagande om att säkerställa att de grundläggande konventionerna verkligen tillämpas inom den berörda statens territorium. För att skapa ett marknadsincitament att delta i ett sådant system skulle en ordning enligt vilken de deltagande länderna får ett officiellt erkännande kunna inrättas. Ratificering av de relevanta konventionerna skulle vara ett första, lätt kontrollerbart steg. Den exakta institutionella ramen för ett sådant system och huruvida det skulle kunna rymmas inom en befintlig internationell organisation, skulle behöva utredas vidare.

* Positiva incitament i vidare bemärkelse kan övervägas. Det kan handla om ytterligare tekniskt bistånd från ILO för att bidra till iakttagande av normerna genom tekniskt samarbete inom ramen för deklarationen.

Även om en universell tillämpning av de grundläggande rättigheterna naturligtvis är en nödvändig förutsättning är detta inte tillräckligt för att säkerställa parallella ekonomiska och sociala framsteg. Frågan är om mer kan göras på internationell nivå för att främja större synergieffekter mellan globaliseringen och framsteg i form av social utveckling och rättvisa i bredare bemärkelse. ILO har redan bidragit på ett betydande sätt till att öka förståelsen av förhållandet mellan globaliseringen och social- och sysselsättningspolitiken på nationell nivå [18]. Det kan därför övervägas om det bör inrättas en mer regelrätt och systematisk ram för sådan verksamhet i syfte att skapa ett interaktivt system med regelbundna bedömningar av ett lands övergripande socialpolitiska resultat. ILO skulle vara ett naturligt forum för en sådan process med tanke på både dess internationellt erkända expertis och dess trepartsstruktur.

[18] Särskilt i ILO Country Studies on the Social Dimension of Globalization (Genève, 2001)

| | EU bör inom ILO främja en diskussion om ytterligare åtgärder för att göra ILO:s övervakning effektivare, bl.a. genom ökad publicitet, effektivare uppföljning och åtgärder för att höja statusen på resultaten av ILO:s övervakningsmekanism i hela det internationella systemet. EU bör för egen del mer systematiskt ta hänsyn till resultaten av övervakningsmekanismen i sina bilaterala och multilaterala förbindelser.

| | EU bör bl.a. inom ILO främja en diskussion om nya incitament för att främja respekten av grundläggande arbetsnormer. Bland annat skulle ett nytt system med ömsesidiga åtaganden att säkerställa respekt för ILO:s grundläggande konventioner, vilket inbegriper en mekanism för att ge dessa åtaganden ett lämpligt officiellt erkännande, kunna övervägas.

| | EU bör inom ILO främja en diskussion om en ny mekanism för en regelbunden granskning av socialpolitiken på nationell nivå.

5.1.2. Ökat stöd till multilateralt tekniskt bistånd, bl.a. inom ILO

Gemenskapen och dess medlemsstater ger ekonomiskt stöd till ILO:s tekniska bistånd. Kommissionen bekräftade för sin del nyligen sitt åtagande att arbeta tillsammans med ILO när det bl.a. gäller främjandet av grundläggande arbetsnormer i samband med att en ny skriftväxling mellan kommissionen och ILO avslutades i maj 2001. Gemenskapen kommer emellertid att överväga att höja sitt ekonomiska bidrag till ILO:s program för främjandet av grundläggande arbetsnormer, vilket även medlemsstaterna bör göra.

Gemenskapen och medlemsstaterna bör dessutom aktivt verka för att social utveckling och grundläggande arbetsnormer diskuteras och beaktas i andra biståndsorgan, däribland Bretton Woods-institutionerna och UNCTAD, i syfte att säkerställa en konsekvent politik till stöd för grundläggande arbetsnormer och ökat bistånd till upprätthållandet av grundläggande arbetsnormer som ett inslag i biståndsprogram. För att avspegla samspelet mellan fattigdomsbekämpning och grundläggande arbetsnormer bör främjandet av grundläggande arbetsnormer och social utveckling betraktas som ett nödvändigt inslag i IMF/Världsbankens strategidokument för fattigdomsbekämpning (Poverty Reduction Strategy Papers - PRSP) eller liknande dokument på nationell nivå.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör öka sitt stöd till ILO:s tekniska bistånd som ett sätt att främja grundläggande arbetsnormer.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör aktivt verka för att social utveckling och grundläggande arbetsnormer diskuteras och beaktas i andra biståndsorgan i syfte att säkerställa en konsekvent politik till stöd för grundläggande arbetsnormer och ökat bistånd till upprätthållandet av grundläggande arbetsnormer som ett inslag i biståndsprogram.

5.1.3. Lansering av ett forum för internationell dialog

Det är fortfarande en av hörnstenarna i EU:s övergripande strategi för att förbättra den sociala styrningen i samband med globaliseringen och främja grundläggande arbetsnormer att inrätta en kontinuerlig och regelbunden internationell dialog i vilken regeringar, internationella organisationer och det civila samhället skall delta. I enlighet med rådets slutsatser från 1999 har EU strävat efter att lansera en regelbunden internationell dialog om handel och social utveckling, inbegripet grundläggande arbetsnormer. Det främsta målet med en sådan dialog är att maximera det positiva samspelet mellan handel och social utveckling och därmed främja grundläggande arbetsnormer.

Denna process bör vara interinstitutionell och utgå från de resultat som redan har uppnåtts vid internationella konferenser och av internationella organisationer, vilka beskrivs i del 1 av detta meddelande. I egenskap av behörigt organ när det gäller att fastställa och behandla arbetsnormer skulle ILO ha en nyckelroll i en sådan dialog, genom sitt tekniska bistånd, sin övervakning, sin rapportering och sin analysverksamhet. Arbetet i den arbetsgrupp som granskar globaliseringens sociala dimension kan vara en lämplig utgångspunkt för en konstruktiv vidare process, och diskussionerna vid arbetsgruppens möte i juni 2001 tyder på att arbetsgruppen kommer att profilera sig mer som ett forum för utbyte och dialog. WTO, UNCTAD och Världsbanken - liksom andra internationella organisationer - skulle vara naturliga samarbetspartner för ILO i denna process och förbättra debatten genom att tillföra sin särskilda kompetens.

Dialogen bör bidra till att identifiera möjligheter att maximera de positiva sociala effekterna av liberaliseringen av handel och investeringar, särskilt genom utbytet av konkreta erfarenheter. Sociala konsekvenser bör ges en bred tolkning på grundval av Köpenhamns- och Rioprocesserna om social och hållbar utveckling. Med tanke på det nära sambandet mellan ekonomisk och social utveckling bör processen omfatta utvecklings- och fattigdomsbekämpningsaspekterna av hållbar utveckling och analysera sambandet mellan ekonomisk tillväxt, sysselsättning, bristande jämlikhet, fattigdomsbekämpning och socialt skydd. Detta förutsätter en analys av arbetsvillkor, konkurrenskraft, socialpolitiska strategier i samband med handelsreformer (bl.a. yrkesutbildning), utbildning, samt handelns effekter på könsdiskriminering och andra former av diskriminering. Denna analys skulle bidra till att skapa ett samförstånd så att liberaliseringen av handel och investeringar kan förmås stödja social utveckling, inbegripet grundläggande arbetsnormer. Forumet för en internationell dialog om handel och social utveckling bör dessutom främja ett erfarenhetsutbyte om handelsreformernas sociala effekter och kan därmed bidra till att det utformas bättre metoder för att på förhand bedöma handelsliberaliseringens sociala effekter.

| | EU bör fortsätta sina ansträngningar att lansera en regelbunden internationell dialog om handel och social utveckling, inbegripet grundläggande arbetsnormer.

5.2. Att samla EU:s politiska verktyg

5.2.1. Att öka handelsincitamenten: Allmänna preferenssystemet

Gemenskapens allmänna preferenssystem erbjuder utvecklingsländer marknadstillträde på förmånliga villkor. Detta förmånliga tillträde beviljas av gemenskapen på eget initiativ och villkoren för förmånerna inom Allmänna preferenssystemet fastställs i en rådsförordning. Den sociala stimulansordningen inom Allmänna preferenssystemet är viktig för att främja grundläggande arbetsnormer och gemenskapen bör skärpa sin politik på detta område. I den nuvarande förordningen om Allmänna preferenssystemet [19] hanteras frågan om grundläggande arbetsnormer genom att det i) föreskrivs en positiv stimulansordning enligt vilken iakttagande av grundläggande arbetsnormer ger rätt till ytterligare handelsförmåner [20], och genom att det ii) finns en möjlighet att helt eller delvis upphäva förmånerna om förmånslandet tillåter någon form av slaveri eller tvångsarbete. Förbättringar av den särskilda stimulansordningen planeras som ett led i den revidering av Allmänna preferenssystemet som kommer att utmynna i ett nytt system som träder i kraft 2002 [21]. Det bör också övervägas hur Allmänna preferenssystemets inverkan på främjandet av grundläggande arbetsnormer kan förstärkas ytterligare i samband med nästa revidering, som planeras äga rum 2004.

[19] Rådets förordning (EG) nr 1256/96 av den 20 juni 1996 och rådets förordning (EG) nr 3281/94 av den 19 december 1994.

[20] Enligt den särskilda stimulansordningen kan ytterligare handelsförmåner efter ansökan beviljas länder som faktiskt tillämpar normerna i ILO:s konventioner 87 och 98 om föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt och i konvention 138 om barnarbete.

[21] Se KOM(2001)293 slutlig, som antogs av kommissionen den 12 juni 2001

Kommissionen föreslår följande förstärkningar i samband den pågående revideringen för att uppmuntra länder att ansöka om att få omfattas av den särskilda stimulansordningen och förstärka kopplingen till grundläggande arbetsnormer:

- Att göra ordningen mer attraktiv genom att utöka de ytterligare handelsförmånerna enligt stimulansordningen.

- Att öka öppenheten och rationalisera förfarandena så att länder bättre kan utnyttja den särskilda stimulansordningen och de möjligheter till marknadstillträde som erbjuds.

- Att fastställa ett faktiskt iakttagande av alla fyra grundläggande arbetsnormer, så som de beskrivs i ILO:s deklaration från 1998, som ett krav för rätten att omfattas av den särskilda stimulansordningen. Som ett led i den pågående revideringen av Allmänna preferenssystemet har kommissionen dessutom föreslagit att möjligheterna att tillfälligt helt eller delvis upphäva förmånerna skall utökas, så att skälen även inbegriper allvarliga och systematiska kränkningar av de fyra grundläggande arbetsnormerna. Alla förmånsländer skulle därmed ha möjlighet att omfattas av stimulansordningen, under förutsättning att de uppfyller kravet på ett faktiskt iakttagande av grundläggande arbetsnormer. Länder som bara beviljats allmänna förmåner enligt Allmänna preferenssystemet kan tillfälligt helt eller delvis förlora dessa förmåner endast om de befinns allvarligt och systematiskt kränka grundläggande arbetsnormer.

I samband med en framtida revidering av förordningen om Allmänna preferenssystemet kommer kommissionen att överväga om den sociala stimulansordningen och kopplingen till ILO:s grundläggande konventioner bör förfinas ytterligare för att skapa bättre möjligheter att använda Allmänna preferenssystemet för att främja tillämpningen av grundläggande arbetsnormer. Särskild uppmärksamhet bör ägnas införlivandet av innehållet i ILO:s åtta grundläggande konventioner med den nationella lagstiftningen, liksom en eventuell differentiering mellan produkter, sektorer eller regioner.

Vid sidan om förbättringar av Allmänna preferenssystemet skulle ett system för tekniskt bistånd kunna övervägas för att hjälpa länder att utnyttja den särskilda stimulansordningen, dvs. genom att faktiskt tillämpa grundläggande arbetsnormer, anpassa sin produktion och ansöka om att få omfattas av den särskilda stimulansordningen, vilket skulle öka effekterna av ordningen. Detta är något som skulle kräva en bättre koppling mellan Allmänna preferenssystemets stimulansordningar och biståndsprogrammen och bör behandlas i samband med att grundläggande arbetsnormer integreras i gemenskapens biståndsprogram (punkt 5.2.2.). Mer allmänt bör gemenskapen försöka maximera effekterna av de särskilda stimulansordningarna globalt genom att uppmuntra andra industriländer att införa liknande sociala stimulansordningar.

| | I samband med den pågående revideringen av gemenskapens förordning om Allmänna preferenssystemet bör den sociala stimulansordningen förstärkas genom att möjligheterna till marknadstillträde förbättras ytterligare, genom att ordningen blir öppnare och genom att villkoren utökas till att omfatta iakttagande av alla de fyra grundläggande arbetsnormerna i 1998 års deklaration. Bestämmelsen om tillfälligt upphävande bör utvidgas så att skälen även omfattar allvarliga och systematiska kränkningar av någon av de grundläggande arbetsnormerna.

| | I samband med en framtida revidering av Allmänna preferenssystemet bör det övervägas om man skall öka möjligheterna att utnyttja Allmänna preferenssystemets stimulansordning för att främja grundläggande arbetsnormer.

| | Gemenskapen bör försöka maximera effekterna av den särskilda stimulansordningen globalt genom att uppmuntra andra industriländer att införa liknande sociala stimulansordningar.

5.2.2. Bilaterala förbindelser: avtal, bistånd och kapacitetsuppbyggnad.

Social utveckling är ett av de viktigaste målen med gemenskapens utvecklingsbistånd. Kommissionen genomför en rad biståndsprojekt i alla delar av världen på människorättsområdet, vilket inbegriper sociala rättigheter, men skulle kunna lägga större tonvikt vid främjandet av grundläggande arbetsnormer i sin övergripande utvecklingspolitik. Detta förutsätter att främjandet av grundläggande arbetsnormer ges en högre prioritet i programplaneringen av utvecklingsbiståndet.

I sitt meddelande nyligen om Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land föreslog kommissionen att man i samband med den politiska dialogen med tredje länder bör diskutera hur ratificering och praktisk tillämpning av grundläggande människorättsinstrument och andra rättighetsbaserade internationella avtal (särskilt ILO:s konventioner) kan främjas. Kommissionen anser att respekt för sociala rättigheter och grundläggande arbetsnormer bidrar till en varaktig och rättvis social och ekonomisk utveckling.

Cotonouavtalet innebar ett viktigt framsteg när det gäller att främja grundläggande arbetsnormer i bilaterala avtal. EU bör tillämpa en liknande strategi i framtida handels- och samarbetsavtal genom att infoga särskilda bestämmelser om grundläggande arbetsnormer. Detta kommer att bidra till att integrera arbetsnormerna i det ekonomiska samarbetet och utvecklingssamarbetet, så att man kan uppnå en bättre samordning av de olika åtgärderna och öka synergieffekterna mellan olika politiska instrument. Åtagandet beträffande grundläggande arbetsnormer i samarbetsavtal kommer inte minst att göra att dessa självständiga instrument kompletterar de multilaterala ansträngningarna att främja dessa normer.

När det gäller utvecklingsbiståndet erbjuder Cotonouavtalet en uppenbar möjlighet att diskutera tillämpningen av grundläggande arbetsnormer med AVS-länderna. Denna möjlighet kan utnyttjas i samband med utformningen av landstrategidokumenten och i diskussionerna med regeringar om strategidokument för fattigdomsbekämpning (PRSP).

Andra instrument omfattar särskilda åtgärder för att stärka kapaciteten på relevanta ministerier så att regeringar kan utforma, anta och tillämpa nationell arbetsrättslagstiftning, i vilken det internationella samförståndet kring ILO:s konventioner anpassas till lokala förhållanden, och därmed underlätta ratificering och tillämpning, samt inrätta realistiska uppföljningsmekanismer som kan förbättra nationella arbetsgivares och multinationella företags efterlevnad av lagstiftningen. Detta bistånd bör emellertid inte vara knutet till några nya villkor från gemenskapens sida.

I Cotonouavtalet erkänns också det potentiella bidrag som kan lämnas av en lång rad icke-statliga aktörer. Gemenskapen bör verka för att bygga upp kapaciteten hos lokala icke-statliga organisationer och organisationer i civilsamhället för att öka arbetstagarnas kunskaper om sina rättigheter enligt ILO:s konventioner och övervaka att grundläggande arbetsnormer iakttas.

Särskilda åtgärder för att främja avskaffandet av barnarbete omfattar: utformning av effektiva och tidsbundna program för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete genom förebyggande, skydd och rehabilitering; säkerställande av tillgång till fri grundutbildning av god kvalitet och, i lämpliga och möjliga fall, yrkesutbildning för alla barn; synliggörande av barnarbete genom en ökad insamling, analys och spridning av information; samt främjande av kunskaper om barns rättighet att skyddas mot ekonomiskt utnyttjande och behovet av prioriterade åtgärder mot de värsta formerna av barnarbete.

| | Gemenskapen bör på ett bättre sätt integrera grundläggande arbetsnormer i sin utvecklingspolitik i linje med sitt övergripande mål att minska fattigdomen, bl.a. genom att stärka utvecklingsländernas kapacitet att tillämpa grundläggande arbetsnormer.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör skapa en bättre koppling mellan Allmänna preferenssystemet och biståndsprogrammen för att hjälpa länderna att bättre utnyttja stimulansordningarna för främjandet av grundläggande arbetsnormer.

| | EU bör använda metoden i Cotonouavtalet även i andra avtal genom att försöka infoga särskilda bestämmelser om grundläggande arbetsnormer.

5.2.3. Ett bättre utnyttjande av hållbarhetsbedömningar

Hållbarhetsbedömningar är ett relativt nytt verktyg inom handelspolitiken. Syftet är att bedöma och därmed ta hänsyn till handelspolitikens effekter på hållbar utveckling, inbegripet dess sociala komponent. De grundläggande indikatorer som till att börja med har använts i kommissionens hållbarhetsbedömningar är: genomsnittliga realinkomster, sysselsättning, fasta nettoinvesteringar, rättvisa och fattigdom, hälsa och utbildning, bristande jämställdhet, miljökvalitet på luft, vatten och mark, biologisk mångfald och andra naturtillgångar. Dessa grundläggande indikatorer kan komma att justeras allt eftersom instrumentet vidareutvecklas.

Genom att använda hållbarhetsbedömningar kan politiska beslutsfattare få en klarare bild av hur handel kan bidra till social utveckling, så att de kan rikta in ansträngningarna på mål som leder till ökad handel men samtidigt stödjer en hållbar utveckling. De kan dessutom göra det lättare att identifiera möjligheter att ytterligare förbättra effekterna av handelsreformer. Hållbarhetsbedömningarna utgör ett bra underlag för åtgärder inom andra politikområden för att främja handelsreformers positiva effekter på den sociala utvecklingen, särskilt i fråga om grundläggande arbetsnormer och sociallagstiftning. Kommissionen är fast besluten att använda hållbarhetsbedömningar i samband med utformningen av politisk strategi inför viktiga multilaterala handelsförhandlingar. Hållbarhetsbedömningar kommer att göras beträffande WTO:s inbyggda dagordning och den framtida multilaterala förhandlingsrundan inom WTO. Hållbarhetsbedömningar kommer att bli ett inslag i gemenskapens och AVS-ländernas regionala handelsförhandlingar och bör även tillämpas på andra framtida bilaterala avtal.

| | Kommissionen kommer att använda hållbarhetsbedömningar i samband med framtida handelsförhandlingar och avtal och fortsätta att anpassa och utveckla metoden i syfte att förbättra dessa bedömningar. I detta sammanhang kommer kommissionen att överväga åtgärder för att bättre synliggöra handelspolitikens effekter på social utveckling och främjandet av grundläggande arbetsnormer.

5.3. Enskilda och frivilliga ordningar för att främja grundläggande arbetsnormer: social märkning och uppförandekoder för olika branscher

Allmänhetens växande kunskaper om konsumtionsmönstrens sociala och miljömässiga konsekvenser har medfört en ökad efterfrågan på produkter och investeringar som grundas på ett samhällsansvar. Efterfrågan på sådana produkter och allmänhetens uppmärksamhet på industrins sociala effekter och etiska krav har också fått flera företag, inte minst de som tillverkar konsumtionsvaror, att införa uppförandekoder för sitt sociala uppträdande och därmed erkänna sitt sociala ansvar. Detta ansvar innebär att de skall handla i enlighet med erkända grundläggande principer när det gäller arbetskraft, mänskliga rättigheter och miljö. För de flesta företag är PR ett centralt inslag i detta samhällsansvar, eftersom de är medvetna om de kostnader som följer av negativ publicitet i form av förlorad omsättning och förlorade marknadsandelar. Övervakning, certifiering och offentliggörande av sociala riktlinjer, bl.a. genom etisk redovisning, är därför av central betydelse. Övervakningsorganen har blivit allt fler. Enskilda och frivilliga ordningar för etisk märkning är en aspekt av företagens sociala ansvar och ett sätt att förena social utveckling och respekt för grundläggande arbetsnormer med ökad konkurrenskraft. Initiativ för rättvis handel och rättvisemärkning är exempel på etablerade och väl fungerande märkningsordningar som innefattar sociala inslag [22].

[22] Se även kommissionens meddelande till rådet om rättvis handel, KOM(1999)619 slutlig av den 29 november 1999.

Uppförandekoder, riktlinjer och enskilda, frivilliga märkningsordningar är viktiga instrument som bidrar till att främja social utveckling och grundläggande arbetsnormer genom ett ökat socialt ansvar från företagens sida. Det bör betonas att enskilda frivilliga ordningar utgör ett komplement till statliga åtgärder och inte kan ersätta ratificering och tillämpning av arbetsnormer från statens sida. Det bör också understrykas att enskilda ordningar måste respektera gällande konkurrensregler. Dessa enskilda och frivilliga märkningsordningar erbjuder samtidigt nya och fördelaktiga marknadsmöjligheter, som kan vara särskilt intressanta för producenter i utvecklingsländer. Det är viktigt att producenter i utvecklingsländer får hjälp att utnyttja dessa möjligheter. För detta krävs:

- att ordningarna är objektiva, öppna och icke-diskriminerande, så att producenterna har en rimlig möjlighet att få kännedom om kraven och kunna uppfylla dem,

- att förfarandena för tilldelning av märken är rättvisa, proportionerliga och inte onödigt resurskrävande för att inte utestänga producenter i utvecklingsländerna,

- att hänsyn tas till behoven hos producenter i utvecklingsländerna genom kapacitetsuppbyggande åtgärder i syfte att hjälpa sektorer eller regioner i utvecklingsländerna att anpassa sin produktion för att uppfylla kraven för ett bättre marknadstillträde.

Det faktum att enskilda initiativ som uppförandekoder och social märkning har fått en ökad betydelse, samt behovet av större sammanhållning och öppenhet när det gäller sådana initiativ har föranlett kommissionen att lägga fram en grönbok om främjandet av en ram för företagens sociala ansvar [23]. Grönboken handlar bl.a. om behovet av konsekvens när det gäller innehållet i olika koder, samt om behovet av att sådana koder grundas på ILO:s grundläggande normer.

[23] Detta initiativ är en följd av rådets slutsatser från mötet i Nice i december 2000, i vilka rådet betonade vikten av att ta itu med den ekonomiska integrationens och marknadsintegrationens sysselsättningsrelaterade och sociala konsekvenser och av att anpassa arbetsvillkoren till den nya ekonomin.

Användningen av ILO:s grundläggande konventioner i sådana system gör dem naturligtvis öppnare och det blir lättare för producenterna att uppfylla kraven. Samtidigt är kontrollen och certifieringen av enskilda och frivilliga ordningar en viktig fråga eftersom sådana ordningar blir allt vanligare. Det finns en risk att spridningen av olika uppförandekoder och märkningar utan att det finns gemensamma, vederhäftiga krav på innehållet i och tillämpningen av sådana ordningar kan undergräva deras trovärdighet. Man måste därför överväga att inrätta internationellt erkända mekanismer eller gemensamma krav på kontroll och certifiering av frivilliga ordningar.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör hjälpa utvecklingsländerna att dra nytta av de fördelaktiga marknadsmöjligheter som skapas genom ordningar med social märkning, bl.a. genom kapacitetsuppbyggnad och genom att stödja ansträngningar för att göra systemen öppnare, mer tillgängliga och icke-diskriminerande.

| | Kommissionen är positivt inställd till att företag och frivilligorganisationer tillämpar objektiva, öppna och icke-diskriminerande märkningsordningar som respekterar gemenskapens internationella åtaganden och gällande konkurrensregler och är inriktade på att främja grundläggande arbetsnormer, och stödjer användningen av ILO:s grundläggande konventioner som en gemensam miniminorm för sådana ordningar.

| | EU bör öka allmänhetens kunskaper och främja en diskussion om internationella instrument eller krav rörande certifiering och kontroll av enskilda och frivilliga ordningar och en effektiv kvalitetskontroll.

| | EU bör fortsätta att stödja ILO:s arbete när det gäller enskilda frivilliga initiativ.

6. Slutsatser

Samspelet mellan globalisering, handel och social utveckling är komplicerat och sammanför en rad politikområden inom ramen för det gemensamma målet att uppnå en hållbar utveckling. För att förbättra den sociala styrningen och främja grundläggande arbetsnormer i samband med globaliseringen och liberaliseringen av handeln krävs därför en övergripande strategi. Kommissionen föreslår för detta ändamål att rådet skall anta en strategi för att förbättra den globala sociala styrningen och främja grundläggande arbetsnormer i samband med globaliseringen under det att hänsyn tas till reaktionerna från Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén, till vilka detta meddelande också riktas. Rådet skulle kunna börja med att bekräfta grundprinciperna i den gemenskapsståndpunkt som beskrevs i rådets slutsatser från oktober 1999, dvs. att de grundläggande arbetsnormerna är universella, att ILO:s arbete och dess samarbete med andra internationella organisationer skall stödjas, samt att alla sanktionsbaserade tillvägagångssätt skall avvisas. Det finns dessutom flera tänkbara åtgärder som kan vidtas, både åtgärder av EU, vilka kan uppmuntra andra parter att göra detsamma, och initiativ som kan föreslås på internationell nivå, särskilt inom ILO. I detta sammanhang kan följande punkter nämnas:

På internationell nivå

| | EU bör inom ILO främja en diskussion om ytterligare åtgärder för att göra ILO:s övervakning effektivare, bl.a. genom ökad publicitet, effektivare uppföljning och åtgärder för att höja statusen på resultaten av ILO:s övervakningsmekanism i hela det internationella systemet. EU bör för egen del mer systematiskt ta hänsyn till resultaten av övervakningsmekanismen i sina bilaterala och multilaterala förbindelser.

| | EU bör bl.a. inom ILO främja en diskussion om nya incitament för att främja respekten av grundläggande arbetsnormer. Bland annat skulle ett nytt system med ömsesidiga åtaganden att säkerställa respekt för ILO:s grundläggande konventioner, vilket inbegriper en mekanism för att ge dessa åtaganden ett lämpligt officiellt erkännande, kunna övervägas.

| | EU bör inom ILO främja en diskussion om en ny mekanism för en regelbunden granskning av socialpolitiken på nationell nivå.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör öka sitt stöd till ILO:s tekniska bistånd som ett sätt att främja grundläggande arbetsnormer.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör aktivt verka för att social utveckling och grundläggande arbetsnormer diskuteras och beaktas i andra biståndsorgan i syfte att säkerställa en konsekvent politik till stöd för grundläggande arbetsnormer och ökat bistånd till upprätthållandet av grundläggande arbetsnormer som ett inslag i biståndsprogram.

| | EU bör fortsätta sina ansträngningar att starta en regelbunden internationell dialog om handel och social utveckling, inbegripet grundläggande arbetsnormer.

På EU-nivå

| | I samband med den pågående revideringen av gemenskapens förordning om Allmänna preferenssystemet bör den sociala stimulansordningen förstärkas genom att möjligheterna till marknadstillträde förbättras ytterligare, genom att ordningen blir öppnare och genom att villkoren utökas till att omfatta iakttagande av alla de fyra grundläggande arbetsnormerna i 1998 års deklaration. Bestämmelsen om tillfälligt upphävande bör utvidgas så att skälen även omfattar allvarliga och systematiska kränkningar av någon av de grundläggande arbetsnormerna.

| | I samband med en framtida revidering av Allmänna preferenssystemet bör det övervägas om man skall öka möjligheterna att utnyttja Allmänna preferenssystemets stimulansordning för att främja grundläggande arbetsnormer.

| | Gemenskapen bör försöka maximera effekterna av den särskilda stimulansordningen globalt genom att uppmuntra andra industriländer att införa liknande sociala stimulansordningar.

| | Gemenskapen bör på ett bättre sätt integrera grundläggande arbetsnormer i sin utvecklingspolitik i linje med sitt övergripande mål att minska fattigdomen, bl.a. genom att stärka utvecklingsländernas kapacitet att tillämpa grundläggande arbetsnormer.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör hjälpa utvecklingsländerna att dra nytta av de fördelaktiga marknadsmöjligheter som skapas genom ordningar med social märkning, bl.a. genom kapacitetsuppbyggnad och genom att stödja ansträngningar för att göra systemen öppnare, mer tillgängliga och icke-diskriminerande.

| | Gemenskapen och medlemsstaterna bör skapa en bättre koppling mellan Allmänna preferenssystemet och biståndsprogrammen för att hjälpa länderna att bättre utnyttja stimulansordningarna för främjandet av grundläggande arbetsnormer.

| | EU bör använda metoden i Cotonouavtalet även i andra avtal genom att försöka infoga särskilda bestämmelser om grundläggande arbetsnormer.

| | Kommissionen kommer att använda hållbarhetsbedömningar i samband med framtida handelsförhandlingar och avtal och fortsätta att anpassa och utveckla metoden i syfte att förbättra dessa bedömningar. I detta sammanhang kommer kommissionen att överväga åtgärder för att bättre synliggöra handelspolitikens effekter på social utveckling och främjandet av grundläggande arbetsnormer.

| | Kommissionen är positivt inställd till att företag och frivilligorganisationer tillämpar objektiva, öppna och icke-diskriminerande märkningsordningar som respekterar gemenskapens internationella åtaganden och gällande konkurrensregler och är inriktade på att främja grundläggande arbetsnormer, och stödjer användningen av ILO:s grundläggande konventioner som en gemensam miniminorm för sådana ordningar.

| | EU bör öka allmänhetens kunskaper och främja en diskussion om internationella instrument eller krav rörande certifiering och kontroll av enskilda och frivilliga ordningar och en effektiv kvalitetskontroll.

| | EU bör fortsätta att stödja ILO:s arbete när det gäller enskilda frivilliga initiativ.

BILAGA 1

Rådets slutsatser från oktober 1999 om handel och arbetsnormer

Rådet var enigt om att EU kraftfullt bör stödja skyddet för arbetstagares grundläggande rättigheter. I detta sammanhang diskuterade rådet ingående den roll WTO bör spela i främjandet av att arbetstagares grundläggande rättigheter bevakas samt konsekvenserna av ett EU-initiativ om detta inom WTO. Rådet framhöll betydelsen av Singapore-förklaringen och var enigt om att ytterligare initiativ bör tas i enlighet med följande riktlinjer:

WTO bör i samverkan med andra berörda internationella organisationer uppmuntra till att man främjar bevakningen av arbetstagarnas grundläggande rättigheter. EU bör därför föra en kontinuerlig dialog med partnerländerna inom WTO och ILO samt inom det civila samhället för att fastställa och enas om förhållningssätt som kan gagna dem som faktiskt berörs av dessa frågor.

Europeiska unionen kommer att förorda följande åtgärder för nå framsteg i handelsfrågor och i frågor som gäller arbetstagares rättigheter:

- Utvidgat samarbete mellan WTO och ILO samt mellan organisationernas sekretariat.

- Stöd till ILO:s arbete och till att ILO skall ingå som observatör i WTO.

- Upprättande av ett permanent gemensamt arbetsforum för ILO och WTO om handel, globalisering och arbetsmarknadsfrågor för att främja större förståelse för de berörda frågorna genom en konstruktiv dialog mellan alla berörda parter (däribland regeringar, arbetsgivare, fackföreningar och andra relevanta internationella organisationer). I denna dialog bör ingå en granskning av förhållandet mellan handelspolitik, liberalisering av handeln, utvecklingsfrågor och grundläggande rättigheter för arbetstagarna. Forumet kommer också att förbereda ett möte på ministernivå som bör äga rum senast 2001. EU kommer att erbjuda sig att vara värd för ett sådant möte.

- Strävan mot och främjande av fler positiva åtgärder som bygger på de stimulansåtgärder som redan tillämpas av EU för att förbättra arbetstagarnas rättigheter, framför allt genom att man ytterligare förbättrar marknadstillträdet för utvecklingsländernas export och inte genom att vidta åtgärder som begränsar handeln.

Rådet bekräftade EU:s bestämda motstånd mot alla system som bygger på sanktioner. Rådet var även enigt om att söka uppnå internationellt samförstånd genom diskussioner och förhandlingar med sina partnerländer. EU kommer att motsätta sig och avvisa alla försök att använda arbetstagarnas rättigheter för protektionistiska syften. Vidare var rådet enigt om att den relativa fördel som vissa länder har, framför allt utvecklingsländer med låglöneprofil, på intet sätt får ifrågasättas."

BILAGA 2

Grundläggande arbetsnormer: ILO:s åtta grundläggande konventioner

Föreningsfrihet och faktiskt erkännande av den kollektiva förhandlingsrätten:

* Konventionen om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, 1948 (konvention nr 87)

- ratificerad av 137 länder [24]

[24] Antalet ratificeringar avser situationen per den 12 juli 2001. ILO har 175 medlemsstater.

* Konventionen om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, 1949 (konvention nr 98)

- ratificerad av 149 länder

Avskaffande av alla former av tvångsarbete eller annat påtvingat arbete:

* Konventionen om tvångsarbete, 1930 (konvention nr 29)

- ratificerad av 158 länder

* Konventionen om tvångsarbete, 1957 (konvention nr 105)

- ratificerad av 156 länder

Faktiskt avskaffande av barnarbete:

* Konventionen om minimiålder för tillträde till arbete, 1973 (konvention nr 138)

- ratificerad av 111 länder

* Konventionen om de värsta formerna av barnarbete, 1999 (konvention nr 182)

- ratificerad av 87 länder

Avskaffande av diskriminering vid anställning och yrkesutövning:

* Konventionen om lika lön, 1951 (konvention nr 100)

- ratificerad av 153 länder

* Konventionen om diskriminering (anställning och yrkesutövning), 1958 (konvention nr 111).

- ratificerad av 151 länder

BILAGA 3

Ett exempel på ILO:s tekniska bistånd: ÖVERGRIPANDE PROGRAM FÖR ATT AVSKAFFA BARNARBETE

Modellprogram inom fotbollsindustrin i Pakistan

År 1996 fanns det omkring 7 000 barn som arbetade med att sy ihop fotbollar i Sialkot-distriktet i Pakistan. Sialkot är centrum för Pakistans fotbollstillverkningsindustri och en viktig källa till inflödet av hårdvaluta. Nästan 20 procent av arbetsstyrkan utgjordes av barn. Genom att använda en modell som gick ut på förebyggande, utträde, rehabilitering och övervakning lyckades IPEC övertala en hel bransch att förhindra och gradvis avskaffa barnarbete, samtidigt som man erbjöd alternativ för att hålla barnen borta från arbete.

År 1997 undertecknade ILO, UNICEF och handelskammaren i Sialkot en överenskommelse om ett gemensamt projekt för att förhindra och avskaffa anställning av barn under 14 år inom fotbollstillverkningsindustrin. Genom överenskommelsen

* inrättades ett internt, branschbaserat övervakningssystem,

* inrättades ett externt system för övervakning av att bestämmelserna efterlevs, vilket sköts av IPEC,

* identifieras och avskaffas heltidsarbete för barn gradvis,

* skapas utbildningsmöjligheter och andra stödtjänster för barn och deras familjer.

Resultat

* Ungefär 6 400 barn är inskrivna vid utbildningscentren.

* Barn fortsätter att arbeta deltid hemifrån för att tjäna pengar samtidigt som de erbjuds utbildnings- och rehabiliteringsmöjligheter.

* De 22 tillverkare som deltog 1997 hade i februari 2000 ökat till 65.

* IPEC övervakar 100 procent av produktionen i mer än 1 799 syateljéer.

* Överenskommelsen har fått efterföljare i Pakistan inom mattindustrin och inom fotbollstillverkningsindustrin i Indien.

BILAGA 4

OECD-undersökning om internationell handel och grundläggande arbetsnormer, 2000

Huvudsakliga slutsatser efter genomgången av litteraturen

* Starkare grundläggande arbetsnormer kan bidra till ökad ekonomisk tillväxt och effektivitet genom att höja arbetskraftens kvalifikationer och uppmuntra innovation och högre produktivitet.

* Länder med undermåliga grundläggande arbetsnormer uppvisar inte ett bättre exportresultat än länder med starka grundläggande arbetsnormer.

* Länder som utvecklar demokratiska institutioner - inbegripet grundläggande rättigheter för arbetstagare - klarar av övergången till handelsliberalisering med färre negativa konsekvenser än länder utan sådana institutioner.

* Det råder fortfarande delade meningar om handelns effekter på sysselsättningsmönster eller löneojämlikhet jämfört med effekterna av andra krafter. Många undersökningar bekräftar att handeln spelar en roll, men dess bidrag är begränsat.

* Farhågorna om att det skall uppstå ett race to the bottom (dvs. att länderna sänker sina arbetsrättsliga krav för att locka till sig investeringar) är förmodligen överdrivna.

* Handelsinterventioner är inte ett optimalt instrument för att avskaffa exploaterande barnarbete och förbättra humankapitalbildningen. Under vissa omständigheter kan ett förbud mot barnarbete vara effektivt, men en sådan politik har sina begränsningar och ett förbud kan faktiskt försämra familjernas villkor. Bidrag till familjer så att dessa kan låta sina barn fortsätta att gå i skolan är förmodligen ett bättre tillvägagångssätt [25].

[25] För information om resultaten av IPEC:s (ILO International Programme on the Elimination och Child Labour) tillämpning av sitt modellprogram i utvalda länder, se nedan under 2.2.

BILAGA 5

Global Compact: De nio principerna

FN:s generalsekreterare uppmanade världens företag att:

Mänskliga rättigheter

1. Stödja och respektera skyddet av internationella mänskliga rättigheter inom sina inflytelsesfärer.

2. Se till att det egna företaget inte är delaktigt i kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Arbete

3. Värna föreningsfrihet och ett faktiskt erkännande av den kollektiva förhandlingsrätten.

4. Värna avskaffandet av alla former av tvångsarbete och annat påtvingat arbete.

5. Värna det faktiska avskaffandet av barnarbete.

6. Värna avskaffandet av diskriminering vid anställning och yrkesutövning.

Miljö

7. Stödja ett förebyggande angreppssätt när det gäller miljöfrågor.

8. Genomföra initiativ för att främja ett större miljöansvar.

9. Uppmuntra utveckling och spridning av miljövänlig teknik.

BILAGA 6

Artikel 50 i Cotonouavtalet

Handel och arbetsnormer

1. Parterna bekräftar sin uppslutning kring internationellt erkända arbetsnormer sådana de slagits fast i de relevanta ILO-konventionerna, särskilt de konventioner som rör föreningsfriheten och rätten till kollektiva förhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, förbud mot de värsta formerna av barnarbete samt icke-diskriminering i fråga om anställning.

2. De är överens om att öka sitt samarbete på detta område, särskilt i följande avseenden:

- Informationsutbyte om den lagstiftning och de regleringar de tillämpar på arbetsområdet.

- Utarbetande av nationell arbetslagstiftning och förstärkning av befintlig lagstiftning.

- Utbildningsprogram och program för ökad opinionsbildning.

- Kontroll av att bestämmelserna i nationell lagstiftning och andra regleringar på arbetsområdet efterlevs.

3. Parterna är överens om att arbetsnormer inte bör användas i handelsprotektionistiskt syfte.