IAS 1:

IAS 2:

IAS 7:

IAS 8:

IAS 10:

IAS 11:

IAS 12:

IAS 14:

IAS 15:

IAS 16:

IAS 17:

IAS 18:

IAS 19:

IAS 20:

IAS 21:

IAS 22:

IAS 23:

IAS 24:

IAS 26:

IAS 27:

IAS 28:

IAS 29:

IAS 30:

IAS 31:

IAS 33:

IAS 34:

IAS 35:

IAS 36:

IAS 37:

IAS 38:

IAS 40:

IAS 41:

SIC-1:

SIC-2:

SIC-3:

SIC-6:

SIC-7:

SIC-8:

SIC-9:

SIC-10:

SIC-11:

SIC-12:

SIC-13:

SIC-14:

SIC-15:

SIC-18:

SIC-19:

SIC-20:

SIC-21:

SIC-22:

SIC-23:

SIC-24:

SIC-25:

SIC-27:

SIC-28:

SIC-29:

SIC-30:

SIC-31:

SIC-32:

SIC-33:

—

SIC-8: Första gången en redovisning, baserad på IAS, upprättas.

—

SIC-18: Alternativa redovisningsprinciper.

—

SIC-27: Bedömning av den ekonomiska innebörden av transaktioner som innefattar ett leasingavtal.

—

SIC-29: Upplysningar om avtal om ekonomiska eller samhälleliga tjänster.

1.

Denna standard (IAS 1 (omarbetad 1997)) ersätter IAS 1, Disclosure of Accounting Policies (”Upplysning om redovisningsprinciper”), IAS 5, Information to be Disclosed in Financial Statements (”Upplysningar som skall lämnas i finansiella rapporter”), och IAS 13, Presentation of Current Assets and Current Liabilities (”Redovisning av omsättningstillgångar och kortfristiga skulder”). IAS 1 (omarbetad) träder i kraft för perioder som börjar den 1 juli 1998 eller senare, men eftersom bestämmelserna är förenliga med dem i befintliga standarder uppmuntras tidigare tillämpning.

2.

Standarden innebär en uppdatering av kraven i de standarder den ersätter och är i överensstämmelse med IASC:s Föreställningsram för utformning av finansiella rapporter. Dessutom syftar den till att förbättra kvaliteten på de finansiella rapporter som upprättas med tillämpning av IAS genom att

3.

Med utgångspunkt i användarnas behov av mer fullständig information om ”resultat” som beräknas på ett vidare sätt än den ”vinst” som visas i resultaträkningen, anger standarden ett nytt krav på en primär finansiell rapport – för de vinster och förluster som för närvarande inte redovisas i resultaträkningen. Den nya rapporten kan antingen vara en ”traditionell” redogörelse för förändringar i eget kapital i tabellform, eller en egen resultatrapport. I april 1997 fattade IASC:s styrelse ett principbeslut att genomföra en granskning av hur resultat beräknas och rapporteras. Projektet skall sannolikt inledningsvis bedöma samspelet mellan resultatrapportering och rapporteringens mål enligt IASC:s föreställningsram. IASC kommer därför att ta fram förslag inom detta område.

4.

Standarden skall tillämpas av alla företag som upprättar finansiella rapporter i enlighet med IAS, inklusive banker och försäkringsföretag. Minimikraven är utformade för att vara så flexibla att de kan tillämpas av alla företag. Ett exempel är att banker skall kunna utforma sin redovisning i överensstämmelse med denna standard och de mer utförliga kraven i IAS 30, Upplysningar i finansiella rapporter för banker och liknande finansiella institut.

1.

2.

Generella finansiella rapporter är sådana rapporter som är avsedda att tillgodose behoven hos användare som inte har sådan ställning att de kan kräva rapporter som är anpassade till deras speciella informationsbehov. Generella finansiella rapporter omfattar rapporter som presenteras separat eller ingår i ett annat offentligt dokument, såsom en årsredovisning eller ett prospekt. Standarden är inte tillämplig på finansiella rapporter i sammandrag i delårsrapporter. Standarden är tillämplig såväl på finansiella rapporter för enskilda företag som på finansiella rapporter för en koncern. Den hindrar dock inte att koncernredovisningar utformas enligt IAS och finansiella rapporter för moderföretaget enligt nationella bestämmelser i samma dokument, så länge som grunden för upprättandet av dem tydligt är angiven i redogörelsen för tillämpade redovisningsprinciper.

3.

Standarden är tillämplig på alla typer av företag, inklusive banker och försäkringsföretag. För banker och liknande finansiella institut anges ytterligare krav, som är i överensstämmelse med denna standard, i IAS 30, Upplysningar i finansiella rapporter för banker och liknande finansiella institut.

4.

I denna standard används en terminologi som är lämplig för ett företag som drivs i vinstsyfte. Affärsföretag inom den offentliga sektorn kan därför tillämpa kraven i denna standard. Statliga och andra offentliga företag som inte drivs i vinstsyfte och som vill tillämpa standarden kan behöva ändra beteckningarna på vissa poster i de finansiella rapporterna och på de finansiella rapporterna i sig. Sådana företag kan också lägga till ytterligare delar till de finansiella rapporterna.

5.

De finansiella rapporterna är ett strukturerat finansiellt återgivande av ett företags finansiella ställning och av de transaktioner som genomförs av företaget. Syftet med de generella finansiella rapporterna är att ge information om företagets finansiella ställning, resultat och kassaflöde som är användbar för en rad olika kategorier av användare som underlag för ekonomiska beslut. De finansiella rapporterna visar också resultatet av företagsledningens förvaltning av de resurser som anförtrotts den. För att uppnå detta syfte ger de finansiella rapporterna information om företagets

Denna information, tillsammans med annan information i noterna till de finansiella rapporterna, underlättar för användarna att bedöma företagets framtida kassaflöden, i synnerhet vad gäller tidpunkt och sannolikhet för generering av likvida medel.

6.

Företagets styrelse och/eller annat styrande organ ansvarar för upprättande och utformning av de finansiella rapporterna.

7.

8.

Företag uppmuntras att i anslutning till de finansiella rapporterna lämna en ekonomisk översikt i vilken företagsledningen beskriver och förklarar huvuddragen i företagets finansiella resultat och ställning samt de viktigaste osäkra faktorerna företaget står inför. En sådan översikt kan inbegripa en genomgång av

9.

Många företag lämnar ytterligare redogörelser vid sidan av de finansiella rapporterna, såsom miljörapporter och mervärdesanalyser. Detta gäller i synnerhet branscher i vilka miljöfaktorerna har en betydande roll och då personalen betraktas som en viktig användargrupp. Företag uppmuntras att lämna sådana ytterligare redogörelser om det är företagsledningens uppfattning att de underlättar för användarna att fatta ekonomiska beslut.

10.

11.

12.

13.

14.

Finansiella rapporter beskrivs ibland som att de ”baseras på” eller ”följer de viktigaste kraven i” eller ”är i överensstämmelse med redovisningsbestämmelserna i” IAS. Ofta saknas ytterligare information, trots att det tydligt framgår att viktiga upplysningskrav, om än inte redovisningskrav, inte är uppfyllda. Sådana uttalanden är missvisande eftersom de minskar de finansiella rapporternas tillförlitlighet och begriplighet. I syfte att säkerställa att finansiella rapporter som uppges vara upprättade i enlighet med IAS också motsvarar de krav som ställs av användare i olika länder, innehåller denna standard ett övergripande krav på att finansiella rapporter skall ge en rättvisande bild, riktlinjer för hur kravet på en rättvisande bild uppfylls och ytterligare riktlinjer för fastställande av de ytterst sällsynta omständigheter när en avvikelse är nödvändig. Den kräver också en noggrann redogörelse för omständigheterna kring avvikelsen. Förekomsten av motstridiga nationella krav är inte i sig tillräckligt för att motivera en avvikelse i de finansiella rapporter som upprättas enligt IAS.

15.

I praktiskt taget samtliga fall erhålls en rättvisande bild genom att i alla väsentliga avseenden följa tillämpliga IAS:er. En rättvisande bild kräver

16.

I ytterst sällsynta fall kan en tillämpning av ett visst krav i en IAS ge missvisande finansiella rapporter. Detta är fallet endast när den behandling som standarden kräver uppenbart inte är tillämplig och en rättvisande bild följaktligen inte kan erhållas varken genom tillämpning av standarden eller genom ytterligare upplysningar. En avvikelse är inte befogad enbart av det skälet att en annan redovisning också skulle ge en rättvisande bild.

17.

Vid bedömningen av om en avvikelse från ett visst krav i en IAS är nödvändig beaktas

18.

Eftersom sådana omständigheter som kräver en avvikelse från IAS förväntas vara ytterst sällsynta och behovet av en avvikelse kommer att vara föremål för omfattande diskussion och subjektiv bedömning, är det viktigt att användarna är medvetna om att företaget inte i alla väsentliga hänseenden har tillämpat IAS. Det är också viktigt att de ges tillräcklig information för att kunna göra en välgrundad bedömning av huruvida avvikelsen är nödvändig och för att kunna beräkna de justeringar som skulle erfordras för att följa standarden. IASC kommer att studera de avvikelser som kommer till dess kännedom (exempelvis från företag, deras revisorer och normgivare) och bedöma behovet av tillämpliga klarlägganden genom tolkningar eller ändringar i standarderna, i syfte att säkerställa att avvikelser förblir nödvändiga endast i ytterst sällsynta fall.

19.

20.

21.

Redovisningsprinciper är de principer, grunder, sedvänjor och regler samt den praxis som företaget tillämpar vid upprättandet och utformningen av finansiella rapporter.

22.

I avsaknad av en tillämplig IAS eller en tolkning från Standing Interpretations Committee utarbetar företagsledningen efter egen bedömning redovisningsprinciper som ger den mest användbara informationen till användarna av företagets finansiella rapporter. Vid denna bedömning beaktar ledningen

23.

24.

Vid bedömningen av om det finns förutsättningar för ett antagande om fortlevnad, beaktar företagsledningen all tillgänglig information om den framtida tidsperiod som kan överblickas, vilken skall vara minst, men inte begränsas till, tolv månader efter balansdagen. Omfattningen av övervägandena beror på förhållandena i varje enskilt fall. När företaget har redovisat vinster under en längre tidsperiod och har säkerställd tillgång till finansieringskällor, är det möjligt att utan en detaljerad analys fastställa att de finansiella rapporterna kan bygga på fortlevnadsprincipen. I andra fall kan företagsledningen behöva beakta en rad olika faktorer, rörande aktuell och förväntad lönsamhet, amorteringsplaner och potentiella källor till ersättningsfinansiering innan den är övertygad om att förutsättningarna för antagandet om fortlevnad är uppfyllda.

25.

26.

Enligt periodiseringsprincipen redovisas transaktioner och händelser när de inträffar (och inte när likvida medel erhålls eller erläggs) och registreras i bokföringen och tas upp i de finansiella rapporterna för de perioder de hänför sig till. Kostnader redovisas i resultaträkningen på grundval av en direkt koppling mellan uppkomna intäkter och motsvarande kostnader (matchning). Tillämpningen av matchningsprincipen innebär dock inte att det är tillåtet att i balansräkningen redovisa poster som inte uppfyller definitionen på tillgångar och skulder.

27.

28.

Väsentliga förvärv eller avyttringar eller en översyn av utformningen av företagets finansiella rapporter, kan vara indikationer på att rapporterna borde utformas på annat sätt. Endast om det är troligt att den förändrade strukturen är bestående eller om fördelarna med en alternativ utformning är otvetydig skall ett företag ändra de finansiella rapporternas utformning. När sådana förändringar av utformningen genomförs, ändrar företaget klassificeringen av den jämförande informationen för tidigare perioder i enlighet med punkt 40. En förändring av utformningen i enlighet med nationella bestämmelser är tillåten så länge den omarbetade utformningen är i överensstämmelse med kraven i denna standard.

29.

30.

Finansiella rapporter är resultatet av bearbetningar av stora mängder transaktioner som strukturerats genom att inordnas i kategorier beroende på karaktär eller funktion. Den sista etappen i denna process av sammanslagning och klassificering består i att ta fram komprimerade och systematiserade uppgifter, som utgör poster i antingen de primära finansiella rapporterna eller noterna. Om en post i sig inte är väsentlig, slås den samman med andra poster i de primära finansiella rapporterna eller noterna. En post som inte är tillräckligt väsentlig för att anges separat i de primära finansiella rapporterna kan ändå vara tillräckligt väsentlig för att anges separat i noterna.

31.

I detta sammanhang är information väsentlig om de ekonomiska beslut som användarna fattar utifrån de finansiella rapporterna kan påverkas av att informationen utelämnas. Väsentligheten beror på postens storlek och karaktär, bedömt utifrån de särskilda omständigheterna rörande dess utelämnande. Vid bedömning av huruvida en post eller en grupp av poster är väsentlig, bedöms postens karaktär och storlek tillsammans. Beroende på omständigheterna kan antingen postens karaktär eller storlek vara den avgörande faktorn. Exempelvis slås enskilda tillgångar med samma karaktär och funktion samman, även om de enskilda beloppen är stora. Stora poster som avviker från varandra beträffande karaktär eller funktion anges emellertid var för sig.

32.

Väsentlighetsprincipen innebär att de uttryckliga upplysningskraven i IAS inte behöver uppfyllas om den information som skulle ha lämnats inte är väsentlig.

33.

34.

35.

Det är viktigt att såväl tillgångar och skulder som intäkter och kostnader rapporteras var för sig, när de är väsentliga. Kvittning, vare sig den sker i balansräkningen eller i resultaträkningen, minskar användarnas möjligheter att förstå de transaktioner som genomförts och att bedöma företagets framtida kassaflöden, utom i de fall kvittning återspeglar innebörden av transaktionen eller händelsen. Redovisning av tillgångar netto efter avdrag för värderegleringsposter, exempelvis för inkurans i varulager eller för osäkra fordringar, är inte kvittning.

36.

IAS 18, Intäkter, definierar begreppet intäkter och kräver att dessa värderas till det verkliga värdet av vad som erhållits eller kommer att erhållas, med hänsyn tagen till av företaget lämnade handelsrabatter och mängdrabatter. Ett företag genomför, i den ordinarie verksamheten, andra transaktioner som inte genererar intäkt, men som har betydelse för den huvudsakliga intäktsgenererande verksamheten. Resultatet av sådana transaktioner redovisas, när denna redovisning återspeglar transaktionens eller händelsens ekonomiska innebörd, genom att kvitta eventuella intäkter mot de kostnader som uppkommer vid transaktionen i fråga. Exempelvis:

37.

Dessutom redovisas vinster och förluster som härrör från en grupp likartade transaktioner netto, exempelvis valutakursvinster och -förluster eller vinster och förluster på finansiella instrument som innehas för handelsändamål. Sådana vinster och förluster redovisas dock var för sig om deras storlek, karaktär eller förekomst är sådan att separata upplysningar krävs enligt IAS 8, Periodens nettoresultat, fundamentala fel och byten av redovisningsprinciper.

38.

39.

I vissa fall är kommentarerna beträffande tidigare period/perioder relevanta även för den aktuella perioden. Exempelvis lämnas i den aktuella perioden upplysning om rättstvister beträffande vilka utgången var oviss på föregående balansdag och som fortfarande inte är avgjorda. Användarna är betjänta av uppgift om att ovissheten förelåg på den föregående balansdagen och om de åtgärder som vidtagits under den aktuella perioden för att undanröja ovissheten.

40.

41.

Det kan finnas omständigheter när det inte är praktiskt genomförbart att omklassificera jämförande information för att uppnå jämförbarhet med den aktuella perioden. Exempelvis kan det förekomma att grunduppgifter inte har samlats in under tidigare period/perioder på ett sådant sätt som möjliggör en omklassificering och det kan vara praktiskt ogenomförbart att återskapa informationen. I sådana fall lämnas upplysning om den typ av justeringar av jämförelsetalen som skulle ha gjorts. IAS 8 behandlar de justeringar av jämförande information som krävs till följd av ett byte av redovisningsprincip som tillämpas retroaktivt.

42.

Enligt denna standard skall vissa upplysningar finnas i de primära finansiella rapporterna, andra poster skall redovisas antingen i de primära finansiella rapporterna eller i noterna. I en bilaga till standarden anges rekommenderade uppställningar som ett företag kan följa, utifrån hur det passar företagets förhållanden. IAS 7 innehåller exempel på uppställning av kassaflödesanalysen.

43.

I denna standard används begreppet upplysningar i vid bemärkelse och begreppet omfattar poster som redovisas såväl i de primära finansiella rapporterna som i noterna. De upplysningar som krävs enligt andra IAS:er lämnas i enlighet med vad som anges i respektive standard. Såvida inte annat anges i denna standard eller i någon annan standard lämnas sådana upplysningar antingen i den relevanta primära finansiella rapporten eller i noterna.

44.

45.

IAS är tillämpliga enbart på de finansiella rapporterna och inte på annan information som lämnas i en årsredovisning eller i ett annat dokument. Det är därför viktigt att användarna kan särskilja information som är upprättad i enlighet med IAS från annan information som kan vara användbar för användarna men som inte behandlas i standarderna.

46.

47.

Kraven i punkt 46 uppfylls normalt genom att sidhuvuden och förkortade kolumnrubriker finns på alla sidor i de finansiella rapporterna. Valet av det bästa sättet att presentera denna information är en fråga om bedömning. Exempelvis kanske det inte går att använda sidindelning när rapporterna läses elektroniskt. Ovannämnda uppgifter infogas då så ofta det är nödvändigt för att den lämnade informationen skall förstås på ett riktigt sätt.

48.

Finansiella rapporter blir ofta mer lättillgängliga om informationen presenteras i tusental eller miljontal av rapportvalutan. Detta är acceptabelt om den storhet i vilken beloppen anges framgår och relevant information inte går förlorad.

49.

50.

I undantagsfall kan ett företag tvingas eller besluta att ändra sin balansdag, exempelvis till följd av att företaget förvärvats av ett företag med en annan balansdag. När så är fallet är det viktigt att användarna är medvetna om att beloppen för den aktuella perioden och jämförelsebeloppen inte är jämförbara samt att upplysning lämnas om anledningen till bytet av balansdag.

51.

Normalt omfattar de finansiella rapporterna konsekvent en period om ett år. Vissa företag föredrar emellertid av praktiska skäl att rapporterna omfattar exempelvis en period om 52 veckor. Denna standard förhindrar inte detta, eftersom det är osannolikt att de finansiella rapporterna härigenom blir väsentligt olika dem som skulle ha omfattat ett år.

52.

De finansiella rapporternas användbarhet minskar om de inte görs tillgängliga för användarna inom rimlig tid efter balansdagen. Ett företag skall kunna utfärda sina finansiella rapporter inom sex månader från balansdagen. Rådande omständigheter, såsom komplexiteten i företagets verksamhet, utgör inte tillräckliga skäl för att inte rapportera i rätt tid. I många jurisdiktioner anges mer specifika tidsgränskrav i lagstiftning och marknadsbestämmelser.

53.

54.

55.

När ett företag tillhandahåller varor och tjänster inom en tydligt identifierbar verksamhetscykel, ger en uppdelning i balansräkningen av tillgångarna i omsättningstillgångar och anläggningstillgångar och av skulderna i kortfristiga och långfristiga skulder värdefull information, genom att de nettotillgångar som kontinuerligt omsätts som rörelsekapital särskiljs från dem som används långsiktigt i företaget. En sådan uppdelning åskådliggör också vilka tillgångar som förväntas bli realiserade under den aktuella verksamhetscykeln och vilka skulder som förfaller till betalning under samma period.

56.

Information om förfallodagar för tillgångar och skulder är användbar vid bedömningen av ett företags likviditet och betalningsförmåga. IAS 32, Finansiella instrument: Upplysningar och klassificering, kräver upplysningar om förfallodagar både för finansiella tillgångar och finansiella skulder. Finansiella tillgångar innefattar kundfordringar och andra fordringar och finansiella skulder innefattar leverantörsskulder och andra skulder. Information om den förväntade tidpunkten för återvinning respektive reglering av icke-monetära tillgångar och skulder såsom varulager och avsättningar är också användbar, vare sig tillgångarna delas in i omsättningstillgångar och anläggningstillgångar och skulderna delas in i kort- och långfristiga skulder eller sådan indelning inte görs. Exempelvis lämnar företaget upplysning om det lagervärde som förväntas bli omsatt efter mer än ett år från balansdagen.

57.

Alla andra tillgångar skall klassificeras som anläggningstillgångar.

58.

Denna standard använder begreppet ”anläggningstillgångar” som beteckning för materiella, immateriella och finansiella tillgångar respektive rörelsetillgångar av långfristig karaktär. Standarden tillåter användning av alternativa beteckningar så länge innebörden är tydlig.

59.

Ett företags verksamhetscykel är den tid som förflyter från det att företaget anskaffar material som skall användas i en process till dess att företaget erhåller kontanter eller ett instrument som lätt kan omvandlas till kontanter. Omsättningstillgångar innefattar varulager och kundfordringar som säljs, förbrukas och realiseras som en del av den normala verksamhetscykeln, även när de inte förväntas bli realiserade inom tolv månader räknat från balansdagen. Omsättningsbara värdepapper klassificeras som omsättningstillgångar om de förväntas bli realiserade inom tolv månader räknat från balansdagen, i annat fall klassificeras de som anläggningstillgångar.

60.

Alla övriga skulder skall klassificeras som långfristiga skulder.

61.

Kortfristiga skulder kan kategoriseras på liknande sätt som omsättningstillgångar. Vissa kortfristiga skulder, såsom leverantörsskulder och upplupna personalkostnader och andra rörelsekostnader, utgör en del av det rörelsekapital som används i företagets normala verksamhetscykel. Sådana rörelserelaterade poster klassificeras som kortfristiga skulder, även om de förfaller till betalning efter mer än tolv månader räknat från balansdagen.

62.

Andra kortfristiga skulder regleras inte inom ramen för innevarande verksamhetscykel, utan förfaller till betalning inom tolv månader räknat från balansdagen. Exempel är kortfristig del av räntebärande skulder, checkräkningskrediter, obetalda utdelningar, inkomstskatter och andra icke rörelserelaterade skulder. Räntebärande skulder, som finansierar företagets rörelsekapital långsiktigt och som inte förfaller till betalning inom tolv månader räknat från balansdagen, är långfristiga skulder.

63.

Varje skuldbelopp som har exkluderats från kortfristiga skulder i enlighet med denna punkt skall, tillsammans med information som stödjer denna redovisning, anges i noterna till balansräkningen.

64.

Vissa förpliktelser som förfaller till betalning under nästa verksamhetscykel kan förväntas bli refinansierade eller ”förlängda” om företaget så önskar och kommer därför inte att ta företagets nuvarande rörelsekapital i anspråk. Sådana förpliktelser anses utgöra en del av företagets långfristiga finansiering och skall klassificeras som långfristiga. I de fall refinansieringen inte är en fråga om företagets gottfinnande (vilket är fallet om det inte finns någon överenskommelse om refinansiering), kan refinansieringen emellertid inte anses vara automatisk och förpliktelsen klassificeras då som kortfristig, såvida inte en överenskommelse om refinansiering träffas innan de finansiella rapporterna godkänns för utfärdande, varigenom bekräftelse erhålls på att förpliktelsens karaktär på balansdagen var långfristig.

65.

Vissa låneavtal innefattar åtaganden från låntagaren, åtaganden som innebär att skulden förfaller till betalning vid anfordran om vissa villkor beträffande låntagarens finansiella ställning inte längre uppfylls. Om så är fallet klassificeras skulden som långfristig endast när

66.

67.

68.

Denna standard föreskriver vare sig ordningsföljd eller format för redovisningen av posterna. Punkt 66 innehåller endast en förteckning över poster som är så skilda i karaktär eller funktion att de motiverar separat redovisning i balansräkningen. I bilagan till standarden finns exempel på uppställningar. Justeringar av balansposterna ovan innefattar följande:

69.

Balansposterna som anges i punkt 66 är av allmän karaktär och behöver inte begränsas till de poster som faller inom tillämpningsområdet för en annan standard. Exempelvis omfattar balansposten immateriella tillgångar goodwill och tillgångar som uppkommit genom utvecklingsutgifter.

70.

Bedömningen av om ytterligare poster skall redovisas separat grundas på en avvägning mellan

71.

Tillgångar och skulder med olika karaktär eller funktion redovisas ibland utifrån olika värderingsgrunder. Exempelvis kan vissa slag av materiella anläggningstillgångar redovisas till anskaffningsvärde, eller till ett omvärderat belopp i enlighet med IAS 16. Användningen av olika värderingsgrunder för olika slags tillgångar tyder på att de har olika karaktär eller funktion och att de därför skall redovisas som separata balansposter.

72.

73.

Detaljnivån i underindelningarna i balansräkningen eller i noterna beror på kraven i IAS och berörda belopps storlek, karaktär och funktion. De faktorer som anges i punkt 70 används också för att bestämma grunderna för underindelningen. Upplysningarna kommer att variera för varje post, exempelvis

74.

Ett företag utan aktiekapital, såsom ett handelsbolag, skall lämna information som motsvarar den som krävs ovan, med angivande av förändringarna under perioden för varje kategori av eget kapital och de rättigheter, förmånsordningar och restriktioner som är hänförliga till varje kategori av eget kapital.

75.

Ytterligare resultatposter, rubriker och delsummor skall redovisas i resultaträkningen när så krävs enligt en IAS, eller när sådan redovisning krävs för att ge en rättvisande bild av företagets finansiella resultat.

76.

Effekterna av ett företags olika aktiviteter, transaktioner och händelser skiljer sig åt i fråga om stabilitet, risk och förutsägbarhet. Upplysningar om olika beståndsdelar i resultatet bidrar till en förståelse av uppnått resultat och underlättar bedömningen av framtida resultat. Ytterligare poster tas in i resultaträkningen och använda beteckningar och ordningsföljd ändras när det är nödvändigt för att förklara resultatets beståndsdelar. De faktorer som skall beaktas omfattar olika intäkts- eller kostnadskomponenters väsentlighet, karaktär och funktion. Exempelvis gör en bank de ändringar som krävs i beteckningarna för att tillämpa de särskilda kraven i punkterna 9 till 17 i IAS 30. Intäkts- och kostnadsposter kvittas endast när villkoren i punkt 34 är uppfyllda.

77.

78.

Företag uppmuntras att redovisa uppställningen enligt punkt 77 i resultaträkningen.

79.

Kostnadsposter delas in i ytterligare undergrupper, i syfte att belysa ett antal av det finansiella resultatets beståndsdelar, som kan variera i fråga om stabilitet, vinst- eller förlustpotential och förutsägbarhet. Denna information tillhandahålls på två sätt.

80.

Den första uppställningen kallas för kostnadsslagsindelning. I resultaträkningen slås kostnader samman utifrån deras karaktär (exempelvis avskrivning, materialinköp, transportkostnader, löner, reklamkostnader) och fördelas inte på olika funktioner i företaget. Denna metod är enkel att använda i många mindre företag, eftersom den inte kräver någon fördelning av rörelsekostnader på funktioner. Nedan följer ett exempel på klassificering enligt kostnadsslagsindelning:

81.

Förändringen av färdiga varor och produkter i arbete under perioden representerar en justering av tillverkningskostnaderna i syfte att återspegla det faktum att antingen har tillverkningen ökat lagernivåerna eller har försäljningen överstigande tillverkningen minskat lagernivåerna. I vissa jurisdiktioner redovisas en ökning av färdiga varor och produkter i arbete under perioden omedelbart efter intäkter i ovanstående uppställning. Den valda framställningen får dock inte ge intryck av att dessa belopp är intäkter.

82.

Den andra uppställningen kallas funktionsindelning och klassificerar kostnader utifrån deras funktion, som del av kostnaden för försäljning, distribution eller administration. Denna redovisning ger ofta mer relevant information till användarna än klassificeringen av kostnaderna efter deras karaktär, men fördelningen av kostnader på funktioner kan vara godtycklig och inbegriper betydande mått av bedömning. Nedan följer ett exempel på en klassificering enligt funktionsindelning:

83.

84.

Valet mellan funktions- och kostnadsslagsindelning beror såväl på historiska faktorer och branschfaktorer som på organisationens karaktär. Båda metoderna ger en indikation om vilka kostnader som kan förväntas variera, direkt eller indirekt, med företagets försäljnings- eller produktionsnivå. Eftersom båda uppställningsmetoderna har fördelar för olika typer av företag, kräver denna standard att företaget väljer den metod som ger den mest rättvisande bilden av beståndsdelarna i företagets resultat. Eftersom information om kostnadernas karaktär är värdefull vid bedömning av framtida kassaflöden skall dock ytterligare upplysningar lämnas när den funktionsindelade uppställningen används.

85.

86.

Dessutom skall företaget, antingen i denna sammanställning eller i noterna, redovisa

87.

Förändringen av företagets eget kapital mellan två balansdagar återspeglar ökningen eller minskningen av dess nettotillgångar eller förmögenhet under perioden, enligt de värderingsprinciper som företaget tillämpat och lämnat upplysning om i de finansiella rapporterna. Ökningen eller minskningen av det egna kapitalet – med undantag för de förändringar som härrör från transaktioner med företagets ägare, såsom kapitaltillskott och utdelningar – visar de sammanlagda vinster och förluster som företagets verksamhet genererat under perioden.

88.

IAS 8, Periodens nettoresultat, fundamentala fel och byten av redovisningsprinciper, kräver att alla intäkts- och kostnadsposter som redovisas under en period skall ingå när periodens nettoresultat fastställs, såvida en IAS inte kräver eller tillåter något annat. Andra standarder kräver att vissa vinster och förluster, såsom över- eller underskott vid omvärderingar och vissa valutakursdifferenser, skall redovisas direkt mot eget kapital tillsammans med kapitaltransaktioner med och utdelningar till företagets ägare. Eftersom det är viktigt att beakta samtliga vinster och förluster vid bedömningen av förändringar i företagets finansiella ställning mellan två balansdagar, kräver denna standard en separat del bland de finansiella rapporterna som belyser företagets sammanlagda vinster och förluster, inklusive sådana som redovisas direkt mot eget kapital.

89.

Kraven i punkt 86 kan uppfyllas på många olika sätt. Den ansats som används i många jurisdiktioner är en tabellsammanställning med en avstämning mellan ingående och utgående saldon för alla poster under eget kapital, inklusive posterna (a) till (f). Ett alternativ är att utforma den separata delen av de finansiella rapporterna med endast posterna (a) till (c). Med denna ansats redovisas de poster som anges i avsnitt (d) till (f) i noterna till de finansiella rapporterna. I bilagan till standarden finns exempel på båda ansatserna. Oavsett vilken ansats som används krävs enligt punkt 86 en delsumma för posterna i (b), så att användarna kan härleda de sammanlagda vinster och förluster som uppstått i företagets verksamhet under perioden.

90.

IAS 7 anger krav för utformningen av kassaflödesanalysen och tillhörande upplysningar. Den anger att information om kassaflöden är användbar eftersom informationen ger användarna av finansiella rapporter ett underlag för att förutsäga företagets förmåga att generera likvida medel och de behov företaget har av att använda dessa kassaflöden.

91.

92.

93.

Noterna till de finansiella rapporterna innehåller förklarande beskrivningar eller mer utförliga uppdelningar av de belopp som anges i balansräkningen, resultaträkningen, kassaflödesanalysen och redogörelsen för förändringar i eget kapital samt ytterligare information såsom eventualförpliktelser och åtaganden. De innehåller information som IAS kräver eller uppmuntrar företagen att lämna, liksom andra upplysningar som behövs för att ge en rättvisande bild.

94.

Noterna presenteras normalt i nedanstående ordningsföljd, vilket underlättar för användarna att förstå de finansiella rapporterna och jämföra dem med andra företags motsvarande rapporter:

95.

I vissa fall kan det vara nödvändigt eller önskvärt att ändra ordningsföljden mellan vissa poster i noterna. Exempelvis kan information om räntesatser och omvärdering till verkligt värde kombineras med information om finansiella instruments löptider, även om de förra upplysningarna hör till resultaträkningen och de senare till balansräkningen. En systematisk struktur bibehålls dock så långt det är genomförbart.

96.

Information om grunden för upprättandet av de finansiella rapporterna samt specifika redovisningsprinciper kan utgöra en separat del av de finansiella rapporterna.

97.

98.

Utöver de redovisningsprinciper som tillämpats i de finansiella rapporterna är det viktigt att användarna är medvetna om den värderingsgrund eller de värderingsgrunder som använts (anskaffningsvärde, återanskaffningsvärde, realiserbart värde, verkligt värde eller nuvärde) eftersom den eller de utgör den grund på vilken de finansiella rapporterna som helhet utarbetats. När mer än en värderingsgrund använts i de finansiella rapporterna, exempelvis när vissa anläggningstillgångar omvärderas, behöver företaget bara ge en indikation om de slag av tillgångar och skulder som varje värderingsgrund tillämpats på.

99.

När företagsledningen avgör om den skall lämna upplysning om en viss redovisningsprincip beaktar den huruvida uppgiftslämnandet skulle underlätta för användarna att förstå hur transaktioner och händelser återspeglas i det redovisade resultatet och den finansiella ställningen. De redovisningsprinciper som ett företag kan överväga att lämna upplysning om innefattar, men begränsas inte till

Andra IAS:er kräver uttryckligen upplysning om tillämpade redovisningsprinciper inom flera av dessa områden.

100.

Varje företag skall, mot bakgrund av verksamhetens karaktär, överväga vilka principer som användarna kan förvänta sig upplysning om för den aktuella typen av företag. Exempelvis kan alla företag i den privata sektorn förväntas lämna upplysning om tillämpad princip för redovisningen av inkomstskatter, inklusive uppskjutna skatteskulder och skattefordringar. När ett företag har betydande verksamhet i utlandet eller transaktioner i utländska valutor, förväntas det lämna upplysning om tillämpade principer för redovisningen av valutakursvinster och valutakursförluster och för kurssäkringen av sådana vinster och förluster. I koncernredovisningar lämnas upplysning om principerna för redovisningen av goodwill och minoritetsintressen.

101.

En redovisningsprincip kan vara betydelsefull även om de belopp som redovisas för innevarande och tidigare perioder inte är väsentliga. Det är också korrekt att upplysa om varje tillämpad redovisningsprincip som inte omfattas av befintliga IAS:er, men där principen är vald och tillämpad i enlighet med punkt 20.

102.

103.

104.

Denna standard ersätter IAS 1, Disclosure of Accounting Policies (”Upplysning om redovisningsprinciper”), IAS 5, Information to be Disclosed in Financial Statements (”Upplysningar som skall lämnas i finansiella rapporter”), och IAS 13, Presentation of Current Assets and Current Liabilities (”Redovisning av omsättningstillgångar och kortfristiga skulder”), som fastställdes av styrelsen i omformaterade versioner 1994.

—

SIC-1: Olika metoder för att fastställa ett varulagers anskaffningsvärde.

1.

2.

Denna standard ersätter IAS 2, Valuation and Presentation of Inventories in the Context of the Historical Cost System (”Värdering och klassificering av varulager baserat på anskaffningsvärde”), som fastställdes 1975.

3.

De varor som nämns i punkt 1 (c) värderas till nettoförsäljningsvärdet vid vissa tillverkningssteg. Detta inträffar exempelvis vid skörd av jordbruksgrödor eller utvinning av metallhaltiga mineraler och försäljningen är garanterad via ett terminskontrakt eller en statlig garanti, eller när det finns en homogen marknad och en försumbar risk för att försäljning inte skall ske. Dessa varor omfattas inte av denna standard.

4.

Varor i lager utgörs av tillgångar

Nettoförsäljningsvärde är det uppskattade försäljningspriset i den löpande verksamheten efter avdrag för uppskattade kostnader för färdigställande och uppskattade kostnader som är nödvändiga för att åstadkomma en försäljning.

5.

Varor i lager innefattar köpta varor för försäljning, inklusive exempelvis handelsvaror som köpts av en återförsäljare för vidareförsäljning samt mark och annan egendom för försäljning. Vidare innefattar varor i lager färdiga egentillverkade varor, eller produkter i arbete, samt material och förnödenheter som är avsedda att användas i tillverkningsprocessen. Lagret hos ett tjänsteföretag inkluderar anskaffningsvärdet enligt punkt 16 för uppdrag för vilka företaget ännu inte redovisat någon motsvarande intäkt (se IAS 18, Intäkter).

6.

7.

8.

I inköpskostnaderna för varor i lager inräknas inköpspriset, tullavgifter och andra skatter (utom sådana skatter som företaget senare kan återfå från skattemyndigheterna) samt transportkostnader, hanteringskostnader och andra kostnader som är direkt hänförliga till inköpet av färdigvaror, material och tjänster. Handelsrabatter, prisavdrag och liknande skall dras av när inköpskostnaderna bestäms.

9.

Inköpskostnaderna kan innefatta valutakursdifferenser som uppkommer direkt vid ett nyligen genomfört förvärv av varor som faktureras i en utländsk valuta, i de sällsynta fall som tillåts enligt tillåten alternativ princip i IAS 21, Effekterna av ändrade valutakurser. Dessa valutakursdifferenser begränsas till att omfatta dem som uppstår vid en kraftig devalvering eller depreciering av en valuta, mot vilken en säkring inte kan göras, och som påverkar skulder som inte kan regleras samt som uppkommer vid det nyligen genomförda förvärvet av varorna.

10.

I tillverkningskostnaderna för varor i lager inräknas kostnader som är direkt hänförliga till tillverkade enheter, såsom direkt lön. Vidare inräknas systematiskt fördelade fasta och rörliga omkostnader som är hänförliga till tillverkningen av färdiga varor. Fasta omkostnader som avser tillverkningen utgörs av sådana indirekta tillverkningsomkostnader som är relativt opåverkade av variationer i tillverkningsvolymen, såsom avskrivningar och underhåll av fabriksbyggnader och -utrustning liksom kostnader för fabriksledning och -administration. Rörliga omkostnader är sådana indirekta kostnader för tillverkningen som varierar direkt, eller i det närmaste direkt, med tillverkningsvolymen, såsom indirekt material och indirekt lön.

11.

Fördelningen av fasta omkostnader för tillverkningen bygger på anläggningarnas normala kapacitet. Med normal kapacitet avses den tillverkningsvolym som förväntas uppnås i genomsnitt under ett antal perioder eller säsonger vid normala förhållanden, varvid hänsyn tas till förlorad kapacitet till följd av planerat underhåll. Faktisk produktionsnivå kan användas om den utgör en god approximation av normal kapacitet. Det totala belopp för fasta omkostnader som fördelas på varje tillverkad enhet blir inte högre till följd av låg produktion eller outnyttjade anläggningar. Ej fördelade omkostnader kostnadsförs i resultaträkningen för den period till vilken de hänför sig. I perioder med onormalt hög tillverkning minskas det belopp som fördelas på varje tillverkad enhet så att varorna inte värderas högre än till anskaffningsvärdet. Rörliga omkostnader för tillverkningen fördelas på varje tillverkad enhet utifrån anläggningarnas faktiska utnyttjande.

12.

En tillverkningsprocess kan få till följd att flera produkter tillverkas samtidigt. Detta är exempelvis fallet vid förenad produktion eller när det förekommer en biprodukt vid sidan av huvudprodukten. När kostnaderna för tillverkning av varje enskild vara inte är särskiljbar, fördelas kostnaderna på de olika varorna på ett logiskt och konsekvent sätt. Fördelningen kan exempelvis baseras på det relativa försäljningsvärdet av varje vara, antingen vid det stadium i tillverkningsprocessen där produkterna blir särskiljbara, eller när tillverkningen är avslutad. De flesta biprodukter är oväsentliga till sin karaktär. När så är fallet värderas de ofta till nettoförsäljningsvärde och det värdet dras av när huvudproduktens anskaffningsvärde fastställs. Det innebär att huvudproduktens redovisade värde inte avviker väsentligt från dess anskaffningsvärde.

13.

Andra kostnader räknas in i anskaffningsvärdet för en vara endast i den utsträckning som de är nödvändiga för att bringa varan till dess aktuella plats och skick. Exempelvis kan det vara lämpligt att i anskaffningsvärdet för varor i lager inkludera omkostnader som inte är hänförliga till tillverkningen eller kostnaderna för att utforma varor för enskilda kunder.

14.

Följande är exempel på kostnader som inte inräknas i anskaffningsvärdet för varor i lager och som kostnadsförs i resultaträkningen för den period till vilken de hänför sig:

15.

I begränsade fall räknas räntekostnader in i anskaffningsvärdet för varulager. Dessa fall behandlas i tillåten alternativ princip i IAS 23, Lånekostnader.

16.

Anskaffningsvärdet för lager hos ett tjänsteföretag består främst av löner och andra kostnader för personal som är direkt sysselsatt med att tillhandahålla tjänsterna, inklusive arbetsledande personal, samt därtill hänförliga omkostnader. Löner och andra kostnader för försäljnings- och administrationspersonal ingår inte i anskaffningsvärdet för lagret utan kostnadsförs den period de uppkommer.

16A.

Enligt IAS 41, Jord- och skogsbruk, skall varor som består av jordbruksprodukter som ett företag skördat från biologiska tillgångar vid första redovisningstillfället redovisas till det verkliga värdet efter avdrag för uppskattade försäljningskostnader vid skördetidpunkten. Detta värde utgör varornas anskaffningsvärde per detta datum, när denna standard börjar tillämpas.

17.

Olika schablonmetoder för att fastställa anskaffningsvärdet för varor i lager, såsom standardkostnadsmetoder eller metoder som baseras på försäljningspriset, kan av praktiska skäl användas om de resulterar i en god approximation av anskaffningsvärdet. Standardkostnader beräknas med hänsyn tagen till normalsituationer med avseende på material och förnödenheter, lön, produktivitet och kapacitetsutnyttjande. De omprövas regelbundet och revideras när så är nödvändigt, mot bakgrund av aktuella förhållanden.

18.

Metoder som baseras på försäljningspriset används ofta inom handeln för att värdera sådana enheter i varulagret som förekommer i stort antal med hög omsättningshastighet och i stort sett samma marginaler och för vilka det inte är praktiskt genomförbart att använda andra metoder för att fastställa anskaffningsvärdet. Anskaffningsvärdet fastställs genom att ett avdrag görs från försäljningspriset motsvarande en beräknad bruttomarginal. Vid beräkningen av bruttomarginalen beaktas varor vars försäljningspris har sänkts i förhållande till ursprungligt pris. Som bruttomarginaler används ofta genomsnittliga värden för varje avdelning.

19.

20.

Att fastställa anskaffningsvärdet med utgångspunkt i de specifika kostnaderna innebär att specifika kostnader hänförs till identifierade artiklar i lagret. Det är en lämplig metod för artiklar som är åtskilda för särskilda projekt, oavsett om de köpts in eller producerats internt. Ett sådant tillvägagångssätt är emellertid olämpligt när det rör sig om ett stort antal enheter som är inbördes utbytbara, eftersom metoden att välja ut de enheter som kvarligger i lager då skulle kunna användas för att uppnå en förutbestämd effekt på periodens resultat.

21.

22.

FIFU-metoden utgår från antagandet att varor som köps in först säljs först och att de enheter som ligger kvar i lagret i slutet av en period därmed är de som köpts in eller tillverkats senast. Metoden som bygger på vägda genomsnittspriser innebär att anskaffningsvärdet för varje enhet fastställs ur ett vägt genomsnitt av anskaffningsvärdena för liknande enheter vid periodens början och av anskaffningsvärdena för de enheter som köpts in eller tillverkats under perioden. Genomsnittstalen kan beräknas periodiskt eller vid varje tillkommande leverans, beroende på förhållandena hos det enskilda företaget.

23.

24.

SIFU-metoden utgår från antagandet att varor som köps in eller tillverkas sist säljs först och att de enheter som ligger kvar i lagret vid slutet av en period därmed är de som först köpts in eller tillverkats.

25.

Det redovisade värdet för varor i lager kanske inte kan återvinnas om varorna utsatts för skada, om de helt eller delvis blivit för gamla eller om försäljningspriset har sjunkit. Det redovisade värdet för varor i lager kanske inte heller kan återvinnas om de uppskattade kostnaderna för färdigställande eller de uppskattade kostnaderna för att sälja enheterna har ökat. En justering till nettoförsäljningsvärdet är i linje med synsättet att tillgångar inte skall tas upp till ett värde som är högre än av vad som beräknas inflyta vid försäljningen eller värdet av framtida utnyttjande.

26.

Värdet på varor i lager skrivs vanligen ned till nettoförsäljningsvärdet på basis av en bedömning vara för vara. I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att slå samman likartade eller sammanhängande varor. Detta kan vara fallet när varorna hör till samma produktlinje och används för samma ändamål eller för samma slutanvändning, om de tillverkas och säljs i samma geografiska område och om det inte är praktiskt genomförbart att värdera en varutyp åtskild från en annan inom samma produktlinje. Det är inte lämpligt att göra en nedskrivning av varor i lager med utgångspunkt från hur de har klassificerats, exempelvis färdiga varor, eller alla varor för en viss bransch eller för ett visst geografiskt område. Tjänsteföretag särredovisar vanligen kostnader avseende varje uppdrag för vilket ett separat försäljningspris debiteras. Därför behandlas varje sådant uppdrag som en separat produkt.

27.

Uppskattningar av nettoförsäljningsvärdet sker med utgångspunkt i de mest tillförlitliga uppgifter som är tillgängliga vid de tidpunkter då uppskattningarna görs, avseende de belopp som förväntas inflyta. Uppskattningarna beaktar variationer i priser eller kostnader som har direkt koppling till händelser som inträffar efter slutet av perioden till den del dessa händelser bekräftar förhållanden som förelåg på balansdagen.

28.

Uppskattningar av nettoförsäljningsvärdet tar också hänsyn till syftet med lagerhållningen. Exempelvis baseras nettoförsäljningsvärdet för den del av varulagret som utgörs av enheter som lagerhålls för en kontrakterad varuförsäljning eller serviceavtal på överenskomna priser. Om de överenskomna försäljningarna avser en mindre kvantitet än den lagerhållna, beräknas nettoförsäljningsvärdet för den överskjutande delen med utgångspunkt i allmänna försäljningspriser. Försäljningskontrakt som avser en större kvantitet varor än den som lagerhålls eller inköpskontrakt kan ge upphov till avsättningar eller eventualförpliktelser. Sådana avsättningar eller eventualförpliktelser behandlas i IAS 37, Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar.

29.

Råvaror, komponenter och andra förnödenheter som innehas för användning i tillverkningen av varor skrivs inte ned under anskaffningsvärdet, om den slutprodukt i vilken de ingår förväntas kunna säljas till ett pris som motsvarar eller överstiger anskaffningsvärdet. Om emellertid en nedgång i priset på insatsmaterial indikerar att tillverkningsvärdet för den färdiga varan kommer att överstiga nettoförsäljningsvärdet, skrivs insatsmaterialet ned till nettoförsäljningsvärdet. I sådana fall kan återanskaffningsvärdet vara det bästa tillgängliga måttet på nettoförsäljningsvärdet.

30.

En ny bedömning av nettoförsäljningsvärdet görs i varje efterföljande period. När de förhållanden som tidigare var skälet till att vissa varor skrevs ned under anskaffningsvärdet inte längre föreligger, återförs nedskrivningen så att det nya redovisade värdet är det lägsta av anskaffningsvärdet och det justerade nettoförsäljningsvärdet. Detta inträffar exempelvis när en vara, som redovisas till nettoförsäljningsvärdet på grund av att försäljningspriset har gått ned, fortfarande är osåld i en senare period samtidigt som försäljningspriset har ökat.

31.

32.

Genom att redovisat värde för sålda varor redovisas som kostnad i resultaträkningen för den period i vilken försäljning sker kommer intäkter och kostnader att matcha varandra.

33.

Vissa varor kan komma att omföras till andra tillgångskonton, exempelvis en vara som används som komponent i egentillverkade materiella anläggningstillgångar. Varor som på detta sätt ingår i en annan tillgång redovisas som kostnader under tillgångens nyttjandeperiod.

34.

35.

Upplysningar avseende redovisade värden för olika kategorier av varor i lager samt omfattningen av förändringar av dessa värden är till nytta för användare av finansiella rapporter. Vanliga indelningar av varor i lager är handelsvaror, produktionsförnödenheter, råvaror, produkter i arbete och färdiga varor. Ett tjänsteföretags varor i lager kan beskrivas som pågående arbete.

36.

37.

38.

Det anskaffningsvärde för varor i lager som redovisas som kostnad under perioden utgörs av de anskaffningsvärden som tidigare inkluderats i värderingen av de varor som sålts samt av ofördelade omkostnader för tillverkningen och onormala tillverkningskostnader. Det kan finnas omständigheter i företaget som motiverar att även andra kostnader räknas in, såsom distributionskostnader.

39.

Vissa företag använder en annan uppställningsform för resultaträkningen, vilket får till följd att andra belopp redovisas i stället för det anskaffningsvärde för varor i lager som redovisas som kostnad under perioden. Används denna annorlunda uppställningsform redovisar företaget rörelsekostnaderna, hänförliga till periodens intäkter, med kostnadsslagsindelning. I detta fall redovisar företaget periodens kostnader för råmaterial och förbrukningsmaterial, lönekostnader och andra rörelsekostnader tillsammans med periodens nettoförändring av varulagervärdet.

40.

En nedskrivning till nettoförsäljningsvärdet kan vara av sådan storlek, frekvens eller karaktär att upplysning om detta skall lämnas enligt IAS 8, Periodens nettoresultat, fundamentala fel och byten av redovisningsprinciper.

41.

1.

2.

Denna standard ersätter IAS 7, Statement of Changes in Financial Position (”Kassaflödesanalys”), som fastställdes i juli 1977.

3.

Användare av ett företags finansiella rapporter är intresserade av hur företaget genererar likvida medel. Detta gäller oavsett vad företagets verksamhet har för karaktär och oavsett om likvida medel kan betraktas som företagets produkt, vilket kan vara fallet för ett finansiellt institut. Företag behöver likvida medel av i princip samma orsaker, även om det föreligger stora skillnader mellan företagens huvudsakliga intäktsgenererande verksamheter. De behöver likvida medel för den löpande verksamheten, för att betala sina förpliktelser och för att kunna ge avkastning till investerare. I enlighet med detta kräver denna standard att alla företag skall upprätta en kassaflödesanalys.

4.

En kassaflödesanalys som används tillsammans med övriga finansiella rapporter erbjuder information som hjälper användare att bedöma förändringar i ett företags nettotillgångar, dess finansiella struktur (inklusive likviditet och solvens) och dess förmåga att påverka in- och utbetalningars storlek och tidpunkt för att anpassa sig till förändrade omständigheter och möjligheter. Information om kassaflöden är till nytta vid bedömning av företagets förmåga att generera likvida medel och hjälper användare att utveckla modeller för att fastställa och jämföra nuvärdet av olika företags framtida kassaflöden. Uppgifter om kassaflöden förbättrar också möjligheterna att jämföra resultatet för den löpande verksamheten i olika företag eftersom kassaflödet eliminerar effekterna av att olika redovisningsprinciper tillämpas vid redovisning av likartade transaktioner och händelser.

5.

Historisk information om kassaflöden används ofta som en indikation avseende storlek, tidpunkt och risker beträffande framtida kassaflöden. Den kan också vara till nytta vid kontroll av precisionen i tidigare bedömningar av framtida kassaflöden och för granskning av sambandet mellan lönsamhet och nettot av in- och utbetalningar samt påverkan av ändrade priser.

6.

7.

Likvida medel innehas snarare i syfte att tas i anspråk för att fullgöra kortfristiga åtaganden än för investeringar eller andra syften. En placering kan klassificeras som likvida medel om den lätt kan omvandlas till kassamedel till ett känt belopp och om den är utsatt för endast en obetydlig risk för värdefluktuationer. En placering kan normalt klassificeras som likvida medel endast när den har en kort löptid från anskaffningstidpunkten, exempelvis tre månader eller mindre. Aktieinnehav undantas från likvida medel, såvida de inte till sin innebörd är likvida medel, såsom preferensaktier som förvärvats kort innan de förfaller och som har en angiven tidpunkt för inlösen.

8.

Lån från banker hänförs normalt till finansieringsverksamheten. Det förekommer dock i vissa länder att checkräkningskrediter som är omedelbart uppsägningsbara används som instrument i ett företags kassaförvaltning. I dessa fall behandlas tillgodohavanden på en checkräkningskredit som en tillkommande post i likvida medel. Sådana överenskommelser kännetecknas bland annat av att saldot ofta fluktuerar mellan att vara positivt och negativt.

9.

I kassaflöden bortses från omplaceringar av medel inom begreppet likvida medel, eftersom omplaceringar ingår i ett företags kassaförvaltning, och inte är en del av företagets löpande verksamhet, investeringsverksamhet och finansieringsverksamhet. Kassaförvaltning innefattar placering av kassaöverskott.

10.

11.

Ett företag redovisar kassaflöden från löpande verksamhet, investeringsverksamhet och finansieringsverksamhet på det sätt som är mest ändamålsenligt för dess verksamhet. Uppdelningen av kassaflöden i kategorier ger information för bedömning av respektive kassaflödes relativa betydelse för företagets finansiella ställning och likviditetssituation samt av kassaflödenas inbördes samband.

12.

En transaktion kan vara sammansatt av betalningar som hänförs till flera kategorier. En utbetalning vid återbetalning av lån kan exempelvis innehålla såväl ränta som kapitalbelopp. Räntebeloppet kan då hänföras till den löpande verksamheten medan kapitalbeloppet hänförs till finansieringsverksamheten.

13.

Kassaflödet från den löpande verksamheten har stor betydelse för att bedöma i vilken utsträckning företaget har genererat de likvida medel som krävs för säkerställande av företagets löpande verksamhet, för återbetalning av lån, för utdelning samt för nyinvesteringar utan att tillskott behövs från externa finansieringskällor. Historisk information om enskilda delar av kassaflödena från den löpande verksamheten är, tillsammans med annan information, också av värde vid prognos av framtida kassaflöden från den löpande verksamheten.

14.

Kassaflöden som är hänförliga till den löpande verksamheten härrör främst från företagets huvudsakliga intäktsgenererande verksamheter. Kassaflöden är därför vanligen ett resultat av transaktioner och händelser som påverkar företagets nettoresultat. Exempel på kassaflöden hänförliga till den löpande verksamheten är:

Vissa transaktioner, exempelvis försäljning av anläggningstillgångar, ger upphov till en vinst eller förlust som påverkar företagets resultat. Ett exempel är avyttring av anläggningstillgångar. Kassaflödet från sådana transaktioner hänförs dock till investeringsverksamheten.

15.

Värdepapper som innehas för omsättning i handelsverksamhet är jämförbara med lagerposter som förvärvats i avsikt att säljas vidare. De kassaflöden som uppkommer vid köp och försäljning av sådana värdepapper klassificeras därför som hänförliga till den löpande verksamheten. På motsvarande sätt klassificeras förskott och lån från finansiella institut vanligtvis som hänförliga till den löpande verksamheten, eftersom de är hänförliga till det företagets huvudsakliga intäktsgenererande verksamhet.

16.

Särredovisning av de kassaflöden som är hänförliga till investeringsverksamheten är viktig då dessa kassaflöden visar i vilken omfattning utbetalningar har skett avseende resurser som avses generera framtida intäkter och kassaflöden. Exempel på betalningar som är hänförliga till investeringsverksamheten är:

När ett avtal redovisas som en säkring av en identifierbar position skall de betalningar som avser avtalet klassificeras på samma sätt som de betalningar som är hänförliga till den säkrade positionen.

17.

Särredovisning av de kassaflöden som är hänförliga till finansieringsverksamheten är viktig, då den är användbar för att prognostisera omfattningen av kreditgivarnas anspråk på framtida kassaflöden. Exempel på betalningar som hänförs till finansieringsverksamheten är:

18.

19.

Företag uppmuntras att använda den direkta metoden vid redovisning av kassaflöden från den löpande verksamheten. Den direkta metoden ger information som kan vara till nytta vid bedömning av framtida kassaflöden och som inte framgår vid användning av den indirekta metoden. Vid användning av den direkta metoden erhålls uppgifterna om viktiga slag av in- och utbetalningar antingen

20.

Vid användning av den indirekta metoden beräknas nettot av in- och utbetalningar i den löpande verksamheten genom att nettoresultatet justeras för

Alternativ kan nettot av in- och utbetalningar från den löpande verksamheten anges enligt den indirekta metoden genom att visa de intäkter och kostnader som är angivna i resultaträkningen, periodens förändringar för varulager samt kundfordringar och leverantörsskulder.

21.

22.

23.

Exempel på in- och utbetalningar som nämns i punkt 22 (a) är:

Exempel på in- och utbetalningar som nämns i punkt 22 (b) är förskott avseende och återbetalning av:

24.

25.

26.

27.

Kassaflöden i utländska valutor redovisas i enlighet med IAS 21, Effekterna av ändrade valutakurser. Det innebär att en valutakurs som ungefär motsvarar den faktiska kursen kan användas. Exempelvis kan en vägd genomsnittlig växelkurs för en period användas för redovisning av transaktioner i utländsk valuta eller för omräkning av ett utländskt dotterföretags kassaflöden. IAS 21 tillåter dock inte att ett utländskt dotterföretags kassaflöden räknas om till valutakursen per balansdagen.

28.

Orealiserade vinster och förluster som uppkommer vid förändringar i en utländsk valutas växelkurs utgör inte kassaflöden. I likvida medel kan ingå belopp i utländsk valuta omräknade till svenska kronor. Effekten av valutakursförändringar på likvida medel skall dock redovisas i kassaflödesanalysen för att möjliggöra en avstämning av likvida medel mellan periodens början och periodens slut. Detta belopp redovisas skilt från kassaflöden från den löpande verksamheten, investerings- och finansieringsverksamheten och beloppet inkluderar de differenser som hade uppkommit om dessa kassaflöden hade räknats om till kursen per balansdagen.

29.

30.

I kassaflödesanalysen särredovisas kassaflöden som är hänförliga till extraordinära poster, såsom uppkommande från löpande verksamhet, investeringsverksamhet eller finansieringsverksamhet. Därigenom underlättas förståelsen av posternas karaktär och inverkan på företagets nuvarande och framtida kassaflöden. Dessa upplysningar tillkommer utöver de separata upplysningar om extraordinära posters karaktär och storlek som krävs enligt IAS 8, Periodens nettoresultat, fundamentala fel och byten av redovisningsprinciper.

31.

32.

I kassaflödesanalysen redovisas det sammanlagda beloppet för utbetalda räntor under en period, vare sig det har redovisats som en kostnad i resultaträkningen eller inräknats i anskaffningsvärdet i enlighet med tillåten alternativ princip i IAS 23, Lånekostnader.

33.

Utbetalda räntor samt erhållna räntor och utdelningar hänförs i ett finansiellt institut vanligen till den löpande verksamheten. I andra företag däremot kan klassificeringen ske på olika sätt med utgångspunkt från skilda synsätt. Utbetalda räntor samt erhållna räntor och utdelningar kan hänföras till den löpande verksamheten eftersom posterna påverkar det redovisade nettoresultatet. Alternativt kan betalningarna hänföras till finansieringsverksamheten respektive investeringsverksamheten därför att de betraktas som kostnader för finansiering respektive utgör avkastning på placeringar.

34.

Utbetald utdelning kan hänföras till finansieringsverksamheten eftersom utdelningen utgör en betalning som är kopplad till företagets finansiering. Alternativt kan utbetald utdelning hänföras till den löpande verksamheten grundat på synen att en sådan rapportering underlättar för användarna att bedöma företagets förmåga att betala utdelningar utifrån kassaflödet från den löpande verksamheten.

35.

36.

Skatt på inkomster uppkommer vid transaktioner som ger upphov till kassaflöden vilka hänförs till den löpande verksamheten, investerings- eller finansieringsverksamheten. Medan en skattekostnad i många fall relativt enkelt kan hänföras till investerings- eller finansieringsverksamheten, är det ofta praktiskt ogenomförbart att identifiera den tillhörande skattebetalningen vilken kan komma att inträffa i en annan period än kassaflödet från den underliggande transaktionen. Av dessa skäl hänförs vanligen skattebetalningar till den löpande verksamheten. När det är praktiskt genomförbart att identifiera en skattebetalning som hänförlig till en betalning som klassificeras som investerings- eller finansieringsverksamhet redovisas även skattebetalningen utifrån denna klassificering. När företagets skattebetalningar redovisas under skilda kategorier skall upplysning lämnas om företagets totala skattebetalningar.

37.

När ett innehav i ett intresseföretag eller ett dotterföretag redovisas med tillämpning av kapitalandelsmetoden skall ägarföretaget i kassaflödesanalysen endast redovisa betalningar mellan ägarföretaget och det andra företaget, såsom exempelvis utdelningar och förskott.

38.

Ett företag som redovisar sitt innehav i ett joint venture (se IAS 31, Redovisning av andelar i joint ventures) enligt klyvningsmetoden, inräknar i kassaflödet för koncernen endast koncernens proportionella andel av kassaflödet i det gemensamt styrda företaget. Om innehavet redovisas enligt kapitalandelsmetoden skall ägarföretaget i sin kassaflödesanalys inkludera kassaflöden avseende dess innehav i det gemensamt styrda företaget och utdelningar och andra in- eller utbetalningar mellan ägarföretaget och det gemensamt styrda företaget.

39.

40.

41.

Den separata redovisningen av kassaflödeseffekter av förvärv och avyttringar av dotterföretag och andra affärsenheter, tillsammans med den separata redovisningen av storleken på de tillgångar och skulder som förvärvats eller avyttrats, innebär att det blir enklare skilja dessa kassaflöden från kassaflöden som uppkommer från övrig löpande verksamhet, investeringsverksamhet och finansieringsverksamhet. Kassaflödeseffekter från avyttringar dras inte av från dem som uppkommer genom förvärv.

42.

Summan av ut- eller inbetalningar av köpeskilling redovisas i kassaflödesanalysen efter avdrag för förvärvade eller avyttrade likvida medel.

43.

44.

Många investerings- och finansieringsverksamheter har inte en direkt inverkan på aktuella kassaflöden, även om de påverkar ett företags kapital- och tillgångsstruktur. Att undanta transaktioner som inte direkt påverkar likvida medel i kassaflödesanalysen är förenligt med analysens syfte, eftersom dessa poster inte innefattar kassaflöden under den aktuella perioden. Exempel på transaktioner som inte direkt påverkar kassaflödet är:

45.

46.

Med anledning av de olika metoder för förvaltning av likvida medel och de olika överenskommelser med banker som finns i olika länder samt i enlighet med IAS 1, Utformning av finansiella rapporter, skall ett företag lämna upplysningar om de riktlinjer som antagits för bestämning av de likvida medlens sammansättning.

47.

Effekter av ändrade riktlinjer avseende bestämning av de likvida medlens sammansättning, exempelvis en omklassificering av finansiella instrument som tidigare betraktats som en del av företagets investeringsportfölj, redovisas i enlighet med IAS 8, Periodens nettoresultat, fundamentala fel och byten av redovisningsprinciper.

48.

49.

Under vissa omständigheter är likvida medel som innehas av ett företag inte tillgängliga för användning av koncernen. Ett exempel utgörs av likvida medel som innehas av ett dotterföretag som bedriver sin verksamhet i ett land där det råder valutarestriktioner eller andra legala restriktioner som medför att medlen inte är tillgängliga för moderföretaget och andra företag inom koncernen.

50.

Ytterligare information kan vara relevant för användare för att förstå ett företags finansiella ställning och likviditet. Företag uppmuntras att lämna sådan ytterligare information, tillsammans med en kommentar från företagsledningen. Informationen kan innefatta:

51.

Den separata redovisningen av kassaflöden som utgör ökning av kapacitetsnivån och kassaflöden som krävs för att bibehålla kapacitetsnivån kan vara till nytta vid bedömning om företaget investerar tillräckligt i underhållet av kapacitetsnivån. Ett företag som inte gör tillräckliga investeringar för att bibehålla sin kapacitetsnivå kan riskera sin framtida lönsamhet för att behålla sin nuvarande likviditet och utdelning till ägarna.

52.

Upplysningar om segmentuppdelade kassaflöden innebär att användare kan få en bättre förståelse för sambandet mellan kassaflödena för företaget som helhet och dess olika delar samt tillgänglighet och stabilitet för segmentens kassaflöden.

53.

—

SIC-8: Första gången en redovisning, baserad på IAS, upprättas.

1.

2.

Denna standard ersätter IAS 8, Unusual and Prior Period Items and Changes in Accounting Policies (”Ovanliga poster, poster från tidigare perioder och byten av redovisningsprinciper”), som fastställdes 1977.

3.

Standarden behandlar bland annat upplysningar om vissa poster som ingår i periodens nettoresultat. Dessa upplysningar lämnas utöver sådana upplysningar som krävs enligt andra IAS:er, inklusive IAS 1, Utformning av finansiella rapporter.

4.

(Struken)

5.

Skatteeffekterna av extraordinära poster, fundamentala fel och byten av redovisningsprinciper redovisas och upplysning lämnas om dem i enlighet med IAS 12, Inkomstskatter. I de fall IAS 12 hänvisar till ovanliga poster, skall detta tolkas som extraordinära poster såsom dessa definieras i denna standard.

6.

7.

8.

Vanligtvis inkluderas alla intäktsposter och kostnadsposter som redovisas under en period vid beräkningen av periodens nettoresultat. Detta innefattar extraordinära poster och effekterna av ändringar i uppskattningar och bedömningar. Det kan dock finnas omständigheter under vilka vissa poster kan undantas från den aktuella periodens nettoresultat. Denna standard behandlar två sådana omständigheter: Rättelsen av fundamentala fel och effekten av byten av redovisningsprinciper.

9.

Andra IAS:er behandlar poster som kan uppfylla definitionerna på intäkter eller kostnader enligt föreställningsramen men som vanligtvis inte ingår när nettoresultatet beräknas. Exempel på detta är omvärderingsreserver (se IAS 16, Materiella anläggningstillgångar) och vinster och förluster som uppkommer vid omräkningen av finansiella rapporter för en självständig utlandsverksamhet (se IAS 21, Effekterna av ändrade valutakurser).

10.

11.

12.

Praktiskt taget alla de intäkts- och kostnadsposter som inkluderas när periodens nettoresultat beräknas, uppkommer som en följd av företagets ordinarie verksamhet. Därför är det sällsynt att en händelse eller transaktion ger upphov till en extraordinär post.

13.

Huruvida en händelse eller transaktion tydligt skiljer sig från företagets ordinarie verksamhet bestäms snarare av händelsens eller transaktionens karaktär i förhållande till företagets ordinarie verksamhet, än av hur ofta sådana händelser förväntas inträffa. Därför kan en händelse eller transaktion vara extraordinär för ett företag men inte extraordinär för ett annat företag på grund av skillnader mellan deras respektive ordinarie verksamheter. Exempelvis kan förluster som uppkommer genom en jordbävning utgöra en extraordinär post för många företag. Krav från försäkringstagare som en följd av en jordbävning utgör dock inte en extraordinär post för ett försäkringsföretag som försäkrar mot sådana risker.

14.

Exempel på händelser eller transaktioner som i allmänhet ger upphov till extraordinära poster för de flesta företag är

15.

Karaktär och belopp för varje extraordinär post kan redovisas i resultaträkningen. Lämnas upplysningen i noterna till de finansiella rapporterna redovisas det sammanlagda beloppet för alla extraordinära poster i resultaträkningen.

16.

17.

Även om de intäkts- och kostnadsposter som beskrivs i punkt 16 inte är extraordinära, kan karaktären och storleken på sådana poster vara av betydelse för användare av finansiella rapporter, för att förstå ett företags finansiella ställning och resultat och för att göra prognoser över finansiell ställning och resultat. Upplysningar med sådan information lämnas vanligtvis i noterna till de finansiella rapporterna.

18.

Omständigheter som kan ge upphov till att separat upplysning om intäkts- eller kostnadsposter lämnas i enlighet med punkt 16 omfattar:

19-22.

(Strukna – se IAS 35, Verksamheter under avveckling.)

23.

Som en följd av att affärsverksamhet innebär osäkerhet, kan många poster i finansiella rapporter inte värderas exakt utan bara uppskattas. Att göra uppskattningar innefattar bedömningar baserade på den senast tillgängliga informationen. Uppskattningar kan exempelvis krävas avseende osäkra fordringar, inkurans i varulager eller nyttjandeperiod eller förväntad förbrukning av avskrivningsbara tillgångars ekonomiska fördelar. Användandet av rimliga uppskattningar och bedömningar är ett väsentligt inslag i arbetet med att upprätta finansiella rapporter och undergräver inte dessas tillförlitlighet.

24.

En uppskattning kan behöva revideras om ändringar sker i fråga om de omständigheter som uppskattningen baserades på, eller som en följd av ny information, ökad erfarenhet eller senare utveckling. Revideringen av uppskattningar och värderingar medför inte i sig att justeringen hamnar inom definitionerna för en extraordinär post eller ett fundamentalt fel.

25.

Ibland är det svårt att skilja mellan ett byte av redovisningsprincip och en ändrad uppskattning och bedömning. I sådana fall behandlas ändringen som en ändring av uppskattning och bedömning med lämpliga upplysningar härom.

26.

27.

En ändring av en uppskattning och bedömning kan påverka endast den aktuella perioden eller både den aktuella perioden och framtida perioder. Exempelvis påverkar en ändrad uppskattning av beloppet för osäkra fordringar endast den aktuella perioden och redovisas därför omedelbart. Däremot påverkar en ändring av uppskattad nyttjandeperiod eller den förväntade förbrukningen av en avskrivningsbar tillgångs ekonomiska värde avskrivningen under den aktuella perioden och i varje redovisad period under tillgångens återstående nyttjandeperiod. I båda fallen redovisas effekten av ändringen avseende aktuell period som intäkt eller kostnad under den aktuella perioden. Eventuell effekt på framtida perioder redovisas i de framtida perioderna.

28.

29.

I syfte att säkerställa jämförbarheten mellan olika perioders finansiella rapporter, inkluderas effekten av en ändring av uppskattningar och bedömningar, som tidigare inkluderats i resultatet för den ordinarie verksamheten, i denna resultatkomponent. Effekten av en ändring av en uppskattning och bedömning som tidigare redovisades som en extraordinär post, redovisas som en extraordinär post.

30.