9.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 133/44

1.1

EESK välkomnar fastställandet av allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken för länderna i euroområdet som en enhetlig ram för den ökade integration som krävs samt för en bättre och effektivare samordning.

1.2

Kommittén stöder dessutom utarbetandet av landsspecifika rekommendationer och den landsspecifika granskningen av genomförandet. Härigenom blir det möjligt att ta hänsyn till skillnaderna i ekonomisk effektivitet och till att orsakerna till krisen skiljer sig åt mellan länderna.

1.3

Med anledning av rekommendationen om genomförande av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken vill EESK emellertid framhålla behovet av att reformera den ekonomipolitiska strategin, särskilt med tanke på den förnyelse av riktlinjerna som planeras till 2014. Kommittén anser att den rådande makroekonomiska åtgärdsmixen är obalanserad, eftersom betydelsen av efterfrågan och rättvis fördelning inte beaktas i tillräcklig utsträckning. Vissa reformansträngningar verkar ha en stabiliserande effekt på finansmarknaderna, så det bör vara möjligt att i högre grad betona tillväxtpolitik och skapande av sysselsättning i den ekonomiska politik som nu förs. Banksektorns och finansmarknadernas operativa kapacitet är dock ännu inte helt återställd. Dessutom möjliggör åtstramningspolitiken inte något trovärdigt expansionsprogram för att minska statsskulden och arbetslösheten. Krisen har tvärtom förvärrats: I stället för att växa sig ur krisen har euroområdet sparat sig in i en recession med dubbel nedgång med djupgående konsekvenser, inte bara ekonomiskt utan särskilt socialt. Om man ignorerar dessa sociala konsekvenser innebär det på lång sikt ett ännu större hot mot tillväxten i den europeiska ekonomin.

1.4

Stabiliseringsinsatserna på nationell politisk nivå är dömda att misslyckas om de undergrävs av utvecklingen på finansmarknaderna och av spekulation. EESK efterlyser därför en strängare återreglering av finansmarknaderna som omfattar skuggbanksystemet och som samordnas på G20-nivå, samt en minskning av finanssystemets omfattning, som måste återanpassas till realekonomins behov. EESK uppmanar till en ”realekonomisk förnyelse” i Europa, där fokus åter läggs på entreprenörskap snarare än spekulativa motiv.

1.5

Ett trovärdigt solidariskt säkerhetsnät med en stark grund av välförtjänt förtroende skulle kunna säkerställa att spekulation riktad mot problemländer framstår som utsiktslös och därmed leda till att dessa länders finansieringskostnader minskar. Även gemensamma europeiska obligationer och minskat beroende av kreditvärderingsinstitut kan bidra till att sänka finansieringskostnaderna i krisländer.

1.6

Åtgärderna för att konsolidera de offentliga finanserna, som är nödvändiga av en rad olika orsaker, exempelvis kostnaderna för bankstöd, konjunkturfrämjande åtgärder och i vissa länder de spruckna bostads- och byggbubblorna, är mer eller mindre brådskande och kräver därför bredare och flexiblare tidsramar. Dessutom måste man i åtgärderna ta hänsyn till efterfrågeeffekterna, och de måste samordnas med de social- och sysselsättningspolitiska målen i Europa 2020-strategin. Tillväxt och sysselsättning är nämligen de viktigaste faktorerna för att konsolideringen ska lyckas. Ett lågt budgetunderskott beror främst på en gynnsam utveckling i ekonomin som helhet och på god styrning, och är inte en förutsättning för en sådan utveckling.

1.7

En hållbar finanspolitisk konsolidering måste vara balanserad genom att det dels tas hänsyn till balansen mellan utbuds- och efterfrågeeffekter, dels i samma omfattning tas hänsyn till utgifts- och inkomstsidan. EESK framhåller med eftertryck att en integrerad finanspolitisk ram (”finanspolitisk union”) inte bara omfattar de statliga utgifterna utan även de statliga inkomsterna. EESK efterlyser en allmän omprövning inte bara av utgifterna utan också av skattesystemen med hänsyn till en rättvis fördelning. Vi hänvisar till en rad möjliga åtgärder för att öka skatteintäkterna i syfte att trygga finansieringen av den önskade nivån på de sociala trygghetssystemen och framtidsinriktade offentliga investeringar. Det skulle vara önskvärt med en harmonisering av skatteunderlagen och skattesystemen på grundval av ingående analyser av de olika ekonomiska systemen i EU. Detta skulle förhindra snedvridning av konkurrensen inom EU, i stället för att man fortsätter att underminera de offentliga inkomsterna genom att konkurrera med lägre skatt.

1.8

Kommittén efterlyser en omvärdering av de finanspolitiska multiplikatoreffekterna mot bakgrund av den betydande internationella forskning som visar att de finanspolitiska multiplikatoreffekterna under en recession skiljer sig åt mellan länderna och får betydligt ogynnsammare konsekvenser för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen än vad man hittills har trott. Politiken bör dra större nytta av att de negativa inkomst- och sysselsättningsmultiplikatorerna brukar bli mindre av åtgärder på inkomstsidan än av minskade utgifter, särskilt när åtgärderna på inkomstsidan riktas mot befolkningsgrupper med lägre konsumtionsbenägenhet. Detta skulle kunna ge möjlighet att skapa sysselsättning och efterfrågan genom budgetneutrala omfördelningar där medel frigörs för expansiva åtgärder, t.ex. för utbildnings- och sysselsättningsprogram samt investeringar i industri, forskning och sociala tjänster. Detta bidrar i sin tur till större tillförsikt hos företag och konsumenter, vilket är absolut nödvändigt.

1.9

Sådana expansiva åtgärder skulle också stimulera importen, i synnerhet i länder med överskott. Det skulle vara betydligt effektivare att samordna sådana åtgärder på EU-nivå, eftersom importkvoten för euroområdet som helhet (dvs. från tredjeländer) är betydligt lägre än för varje enskild ekonomi.

1.10

När de externa obalanserna utjämnas måste länderna med överskott, med hänsyn till den nödvändiga symmetrin, låta sina exportvinster gagna välfärden för stora delar av befolkningen. En sådan ökning av den inhemska efterfrågan skulle också bidra till att minska dessa länders ”importunderskott”.

1.11

Utöver den ändrade inriktning av den makroekonomiska åtgärdsmixen som efterlyses kan också strukturreformer som utformas på ett socialt godtagbart sätt stärka efterfrågan och förbättra den ekonomiska effektiviteten.

1.12

I allmänhet är det inte ändamålsenligt att fokusera på priskonkurrenskraften, som ofta är förenad med krav på en återhållsam löneutveckling, för att utjämna de externa obalanserna. Återhållsamhet i löneutvecklingen i syfte att främja exporten i alla länder i euroområdet samtidigt får inte bara omfördelningseffekter med allvarliga följder, utan minskar också den totala efterfrågan och leder in i en nedåtgående spiral där alla länder är förlorare.

1.13

EESK upprepar sitt krav på en lönepolitik som utnyttjar hela produktivitetsutrymmet, och avvisar statliga anvisningar och ingrepp i den självständiga kollektivavtalspolitiken som helt oacceptabla.

1.14

Andra kostnadsfaktorer, som ofta har större betydelse än lönerna, förbises för det mesta. Dessutom bortser man från den betydelse som andra faktorer än priserna har för konkurrenskraften. För att Europa ska lyckas i den globala konkurrensen krävs emellertid en ”high road”-strategi som ger högkvalitativt mervärde. En ”low road”-strategi som går ut på att konkurrera med andra regioner i världen genom lägre kostnader är dömd att misslyckas.

1.15

På det hela taget har den europeiska sociala modellen, genom de automatiska stabilisatorerna i det sociala trygghetssystemet, bidragit till krishanteringen genom att efterfrågan och förtroende har stötts. En nedmontering av detta system riskerar att leda till en djup depression, som på 1930-talet.

1.16

Rent generellt anser EESK att arbetsmarknadens parter bör ges en mer framträdande roll på både nationell och europeisk nivå och att man bör öka samordningen av lönepolitiken inom Europa, t.ex. genom en stärkt makroekonomisk dialog som även bör införas i euroområdet. Vid utarbetandet av de nya riktlinjerna bör man ta hänsyn till att länder med ett fungerande samarbete mellan arbetsmarknadens parter har kunnat hantera konsekvenserna av krisen bättre än andra länder.

1.17

Kommittén upprepar dessutom sitt krav på att arbetsmarknadens parter och övriga representativa civilsamhällesorganisationer så tidigt och i så stor utsträckning som möjligt bör involveras i utformningen av politiken. För att de nödvändiga förändringarna och reformerna ska lyckas och bli accepterade måste fördelningen av bördan upplevas som rättvis.

1.18

Sammanfattningsvis kan man konstatera följande: Europa behöver en ny tillväxtmodell som kännetecknas av bekämpning av den oacceptabla arbetslösheten och av tillräckligt utrymme för framtidsinvesteringar, sociala investeringar och miljöinvesteringar, som skapar tillväxt och efterfrågan. De sociala trygghetssystemen måste stärkas för att öka produktiviteten och stabilisera efterfrågan, genom finanspolitiska omfördelningar och tryggande av en tillräcklig inkomstbas med hänsyn tagen till en rättvis fördelning. Med en sådan tillväxtmodell möjliggörs också en hållbar konsolidering av de offentliga finanserna.

2.1

I rådets rekommendation av den 13 juli 2010 om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik fastställs följande riktlinjer, som förblir oförändrade till 2014 för att tonvikten ska kunna läggas på genomförandet:

—   Riktlinje 1: Förbättra de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet.

—   Riktlinje 2: Hantera makroekonomiska obalanser.

—   Riktlinje 3: Minska obalanserna i euroområdet.

—   Riktlinje 4: Optimera stödet för FoU och innovation, stärka kunskapstriangeln och utnyttja den digitala ekonomins potential.

—   Riktlinje 5: Förbättra resurseffektiviteten och minska utsläppen av växthusgaser.

—   Riktlinje 6: Förbättra företagsklimatet och konsumenternas situation samt modernisera och utveckla industribasen för att säkerställa den inre marknadens funktion.

2.2

Mot denna bakgrund lade kommissionen den 30 maj 2012 fram sin senaste ”Rekommendation till rådets rekommendation om genomförande av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för de medlemsstater som har euron som valuta”, som innehåller en uppdatering av rekommendationerna om den allmänna utformningen av den ekonomiska politiken i euroområdet. Dessutom utarbetades landsspecifika rekommendationer för EU:s samtliga 27 medlemsstater. Den 6 juli 2012 antog rådet de nämnda dokumenten.

3.1

EESK välkomnar kommissionens ansträngningar för att skapa en enhetlig ram för bättre samordning av den europeiska ekonomiska politiken, något som är mycket brådskande. Detta är absolut nödvändigt för att man ska kunna finna en hållbar väg tillbaka mot tillväxt och sysselsättning. Det finns nämligen en risk för att åtgärderna för att minska obalanserna visserligen kan vara ändamålsenliga för ett enskilt land, men att de är kontraproduktiva för euroområdet som helhet.

3.2

Det behövs därför ett europeiskt helhetsperspektiv, ett europeiskt tänkesätt och en europeisk förståelse. EESK delar därmed kommissionens uppfattning att ett genuint ekonomipolitiskt samarbete, åtminstone inom Eurogruppen, förutsätter ökad integration samt bättre och effektivare samordning. I detta sammanhang måste man ta hänsyn till skillnaderna i medlemsstaternas ekonomiska resultat (BNP-nivå och tillväxt, arbetslöshet och utvecklingstendenser, storlek och struktur på budgetunderskott och skuldsättning, utgifter för forskning och utveckling, sociala utgifter, bytesbalans, energiförsörjning etc.).

3.3

Den kris som råder sedan 2008 började i USA och utvecklades till en global kris. Till följd av krisen blev det tydligt att valutaunionens struktur i alltför hög grad förlitade sig på marknadskrafterna och att den inte i tillräcklig utsträckning motverkar risken för obalanser. Bristande budgetdisciplin var inte den allmänna orsaken till krisen, vilket framgår av hur de statliga budgetarna i euroområdet som helhet utvecklades fram till 2008.

Skuldkvot i förhållande till BNP i % (källa: AMECO 2012/11)

3.4

I euroområdet i genomsnitt började underskott och skulder växa först genom den massiva användningen av offentliga medel för att rädda finanssystemet och stödja efterfrågan och arbetsmarknaden, som hade brutit samman till följd av den finansiella krisen (1), och genom de sjunkande intäkterna till statskassan, särskilt på grund av den minskade sysselsättningen. Denna aspekt är särskilt viktig för utvecklingen av strategier för den ekonomiska politiken: En felaktig diagnos leder nämligen till fel behandling. EESK välkomnar därför i princip att genomförandet av riktlinjerna bedöms specifikt för varje land. Det finns ingen standardlösning som passar alla, eftersom även orsakerna till krisen skiljer sig mycket åt mellan länderna.

3.5

EESK vill emellertid ta tillfället i akt och framhålla att den ekonomipolitiska strategin måste reformeras. Detta gäller inte bara de årliga granskningarna utan är även särskilt betydelsefullt för nästa version av riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2014.

3.6

År 2012 var krisen i Europa inne på sitt femte år. Strax efter fastställandet av de nuvarande riktlinjerna räknade kommissionen i sin prognos för euroområdet från hösten 2010 fortfarande med en BNP-tillväxt på 1,6 % och en arbetslöshet på 9,6 % under 2012. I själva verket befann sig euroområdet detta år i en recession och arbetslösheten hade stigit till över 11 %, i vissa länder till och med till uppåt 25 %.

3.7

USA:s ekonomi växer däremot – måttligt men stabilt – med cirka 2 %, bl.a. tack vare en fortsatt starkt expansiv penningpolitik samt regeringens social- och finanspolitiska kurs. Konsumtion, investeringar och industriproduktion utvecklas stadigt, vilket har gjort att arbetslösheten nu ligger klart under toppnoteringen från oktober 2009 (2).

3.8

I den ”ekonomiska återhämtningsplanen för Europa” från 2008, som präglades fullständigt av det plötsliga ekonomiska sammanbrottet efter Lehman-konkursen, erkändes behovet av aktiva åtgärder för att stärka den inhemska efterfrågan och reglera marknaderna, men den ekonomiska politiken återfick snart sin traditionella inriktning. De upprepade varningarna från bl.a. EESK om att Europa måste växa sig ur krisen och inte spara sig in i nästa kris beaktades inte, och den befarade recessionen med dubbel nedgång blev verklighet.

3.9

För det första har den europeiska ekonomiska politiken slagit fel genom att man inte lyckats stabilisera finansmarknaderna. Hög volatilitet, höga spreadar samt alltför höga långfristiga räntesatser och stora likviditetsreserver hos bankerna visar att finanssystemets funktionsduglighet ännu inte är helt återställd, trots de första viktiga stegen i riktning mot en bankunion. Detta skapar osäkerhet hos företag och konsumenter, vilket i sin tur hämmar tillväxtmöjligheterna.

3.10

För det andra har den ekonomiska politiken inte lyckats motverka den bristande inre och yttre efterfrågan. Den påfallande skärpningen av kraven på medlemsstaternas budgetpolitik och omläggningen till en restriktiv finanspolitik – som skedde alldeles för tidigt, var alltför radikal och dessutom genomfördes samtidigt i alla länder – har lett till att alla väsentliga delar av den inhemska efterfrågan har dämpats. Det är dessutom givet att också tillväxtimpulserna från efterfrågan från utlandet blir mycket begränsade när de viktigaste handelspartnerna, nämligen de andra medlemsstaterna, gör åtstramningar samtidigt. Samtidigt som den inhemska efterfrågan sjunker, minskar alltså även de ömsesidiga exportmöjligheterna.

3.11

Den nuvarande makroekonomiska åtgärdsmixen är obalanserad, eftersom den bortser från aspekter som rör efterfrågan och fördelning. Den är en fortsättning av den politik som ledde till att Lissabonstrategin blev ett misslyckande, eftersom den förbisåg den bristande inhemska efterfrågan i viktiga stora medlemsstater och den allt ojämnare fördelningen. Inriktningen ligger enbart på finanspolitisk konsolidering och på en strategi för att minska kostnaderna för att därigenom öka priskonkurrenskraften. Kommittén välkomnar visserligen kommissionens krav på en tillväxtvänlig finanspolitisk konsolidering, som även framhålls i efterföljande kommissionsdokument såsom ”Den årliga tillväxtstrategin för 2013” (3). Denna konsolidering verkar dock bara existera på papperet, för hittills finns det inga empiriska belägg för att den ska ha omsatts i praktiken.

3.12

Man har i den ekonomiska politiken på europeisk nivå inte lyckats vidta åtgärder som inom ramen för ett trovärdigt expansionsprogram möjliggör både minskad statsskuld och minskad arbetslöshet. Kraftiga nedskärningar i de statliga utgifterna, särskilt inom välfärden, och breda skattehöjningar får förödande konsekvenser för ekonomier som redan har börjat krympa. De disponibla inkomsterna minskar, vilket leder till minskad konsumentefterfrågan, produktion och sysselsättning. Åtstramningspolitiken bromsar alltså skatteintäkterna betydligt mer än man ursprungligen hade räknat med, vilket även IMF måste medge i sin senaste prognos (4). Detta förvärrar recessionen ytterligare, vilket i slutändan ger ännu större budgetunderskott – en ond cirkel som man ännu inte kan se slutet på. De stora ekonomiska och sociala kostnaderna blir påtagliga genom att arbetslösheten ökar drastiskt.

3.13

Det är uppenbart att det – framför allt på grund av kostnaderna för bankstöd, konjunkturfrämjande åtgärder och i vissa länder de spruckna bostads- och byggbubblorna – krävs landsspecifika konsolideringsstrategier för att säkra de offentliga finansernas hållbarhet. EESK framhåller emellertid att programmen för att minska statsskulden måste vara förenliga med Europa 2020-strategins mål för ekonomisk återhämtning samt med de sociala och sysselsättningspolitiska målen i denna strategi. Tillväxt och sysselsättning är de viktigaste faktorerna för att konsolideringen ska lyckas, medan radikala åtstramningar utöver att orsaka ofantliga sociala problem till och med kan göra att statsskulden ökar.

3.14

I detta yttrande tar EESK främst upp aspekter som rör den makroekonomiska åtgärdsmixen, men detta innebär inte att strukturreformer är mindre viktiga. Socialt godtagbara strukturreformer inom t.ex. skatter och avgifter, energiförsörjning, förvaltning, utbildning, hälso- och sjukvård, bostadsbyggande, transporter och pensioner måste bidra till att stärka efterfrågan och effektiviteten, varvid man måste ta hänsyn till skillnaderna i de enskilda ländernas konkurrenskraft.

3.15

Även regional- och strukturpolitiken bör inriktas på att höja produktiviteten, så att det blir möjligt att modernisera respektive bygga upp ett hållbart industri- och tjänstesamhälle. Rent allmänt kan man konstatera att länder vars nationella ekonomier omfattar en större andel industri drabbades mindre hårt av krisen, vilket talar för att det behövs lämpliga industrialiseringsstrategier.

3.16

Kommittén vill emellertid utvidga den rådande, för det mesta något snäva tolkningen av begreppet ”strukturreform”. När man efterlyser strukturreformer bör man även beakta t.ex. strukturen på regleringen av finansmarknaderna, strukturen på samordningen av skattesystemen och strukturen på de offentliga utgifterna och inkomsterna.

4.1.1

EESK håller med kommissionen om vikten av att finanssystemet stabiliseras och fungerar väl. Om man ska lyckas hantera och undvika kriser krävs det nämligen att manöverutrymmet för den ekonomiska politiken inte undergrävs och motverkas av spekulation på finansmarknaderna. Därför behövs det en tydlig och effektiv tillsynsstruktur och en strängare reglering av finansmarknaderna (inbegripet skuggbankssystemet), som medför en större risk för instabilitet än bristande konkurrenskraft. För att förhindra att reglerna kringgås bör lämpliga åtgärder samordnas på G20-nivå. Finansmarknadernas omfattning måste minskas till vad som är rimligt. De måste återigen tjäna realekonomin i stället för att konkurrera med den (5).

4.1.2

För att minska krisländernas finansieringskostnader, som är onaturligt höga på grund av spekulation, krävs en strävan efter minskat beroende av privata kreditvärderingsinstitut. Samtidigt skulle ett trovärdigt solidariskt skyddsnät med en stark grund av välförtjänt förtroende kunna se till att spekulation riktad mot problemländer framstår som utsiktslös och på så vis förhindra den. Nyligen togs några betydelsefulla steg i denna riktning (ECB:s senaste program för köp av statsobligationer, Europeiska stabilitetsmekanismens slutliga ikraftträdande och fulla funktionsduglighet etc.). Om ramvillkoren är de rätta kan även gemensamma europeiska obligationer bidra till att lindra budgetsituationen i krisländerna (6).

4.1.3

Kommittén framhåller att det är nödvändigt att bryta kopplingen mellan affärsbanker och statsskuld. Dessutom måste fragmenteringen och åternationaliseringen av finansmarknaderna vändas genom att sektorn stabiliseras. Även en intensifiering av insatserna för en bankunion skulle, tillsammans med effektiva instrument för att återhämta och rekonstruera kreditinstitut på europeisk och nationell nivå (7), kunna bidra till en stabilisering.

4.2.1

För en hållbar finanspolitisk konsolidering kan man inte bara ta hänsyn till balansen mellan utbuds- och efterfrågeeffekter utan måste också skapa balans mellan utgifts- och inkomstsidan. I många länder belastas också faktorn arbete oproportionerligt hårt. Det vore därför lämpligt med en allmän omprövning inte bara av utgifterna utan också av hela skattesystemet, där hänsyn bör tas till frågor om rättvis fördelning mellan olika typer av inkomster och förmögenheter. I detta sammanhang bör man också kräva ett passande bidrag från dem som har tjänat mest på den felaktiga utvecklingen på finansmarknaderna och de räddningspaket för banker som finansierats med skattepengar.

4.2.2

På inkomstsidan finns flera sätt att tillgodose behovet av en stärkt skattebas: skatt på finansiella transaktioner (vilket EESK har efterlyst vid flera tillfällen (8)), energi- och miljöavgifter, avskaffande av skatteparadis (9), målmedveten kamp mot skattesmitning, beskattning av stora förmögenheter, fastigheter och arv, beskattning av banker för att internalisera externa kostnader (10) samt harmonisering av skatteunderlag och skattesystem för att förhindra snedvridning av konkurrensen inom EU, i stället för att fortsätta att underminera de offentliga inkomsterna genom att konkurrera med lägre skatt. Man bortser ofta från att en integrerad finanspolitisk ram (”finanspolitisk union”) även omfattar inkomstsidan och inte bara de offentliga utgifterna.

4.2.3

I vissa medlemsstater måste dessutom skatteuppbördssystemets effektivitet förbättras betydligt.

4.2.4

Den traditionella metoden för finanspolitisk konsolidering går ut på att minska de offentliga utgifterna. Det saknas emellertid belägg för att minskade utgifter ger bättre resultat än ökade inkomster. De praktiska erfarenheterna i krisländer som Grekland visar att förhoppningen om så kallade icke-keynesianska effekter var fåfäng. Utgiftsminskningar leder nämligen inte till att privata investeringar stimuleras tack vare ökat förtroende när den inhemska efterfrågan i hela valutaunionen är svag till följd av åtstramningspolitiken. Dessutom har utgiftsminskningar inom t.ex. sociala trygghetssystem och offentliga tjänster i regel en regressiv effekt och förvärrar därmed den ojämna fördelningen och dämpar konsumtionen. Det finns dock utrymme för att minska vissa improduktiva utgifter, t.ex. på försvarsområdet.

4.2.5

Politiken bör i stället dra nytta av de stora skillnaderna i inkomst- och sysselsättningsmultiplikatorer mellan olika finanspolitiska åtgärder. Nästan alla empiriska undersökningar visar att skattemässiga åtgärder har en mindre multiplikatoreffekt än åtgärder på utgiftssidan. Med en politik som syftar till att höja de statliga inkomsterna skulle man alltså kunna frigöra de absolut nödvändiga medlen för t.ex. sysselsättningsprogram, särskilt för ungdomar.

4.2.6

En sådan budgetneutral omfördelning skulle omedelbart skapa arbetstillfällen och efterfrågan utan att belasta de offentliga budgetarna. Vid sidan om de positiva effekterna på den inhemska ekonomin skulle sådana åtgärder särskilt i överskottsländer ge expansiva impulser till hela valutaunionen, eftersom de stimulerar importen.

4.2.7

Det skulle vara betydligt effektivare att samordna sådana expansiva åtgärder på EU-nivå, eftersom importkvoten för euroområdet som helhet (dvs. från tredjeländer) är betydligt lägre än för varje enskild ekonomi.

4.3.1

När en medlemsstat visar tecken på svag produktivitet som leder till privata och offentliga finansieringsproblem är det mycket viktigt att följa hur bytesbalansen och dess olika delar utvecklas för att kunna vidta åtgärder i tid. När obalanser i handelsbalansen utjämnas måste emellertid symmetrin beaktas, för ett lands export är ett annat lands import. En utjämning kan alltså inte ske enbart genom en minskning i underskottsländerna, utan överskottsländerna måste också stimulera importen genom att stärka den inhemska efterfrågan, dvs. minska sitt ”importunderskott”.

4.3.2

Ur europeiskt perspektiv utgör i synnerhet energiområdet ett undantag, där alla medlemsstater i praktiken har stora underskott i handelsbalansen (11). Med en miljövänlig omläggning av EU:s inre marknad bör man minska beroendet av importerade fossila bränslen genom att i stället utnyttja egna alternativa energikällor i Europa. Dessutom ger särskilt solenergiområdet den södra periferin möjlighet att även förbättra handelsbalansen inom EU.

4.3.3

I åtgärderna mot externa underskott läggs i regel alltför stor vikt vid förmågan att kunna konkurrera med priser. Det är riskfyllt att enbart fokusera på priskonkurrenskraften: Om den ”tyska modellen” (återhållsamhet i löneutvecklingen för att främja exporten och dämpa importen) tillämpas samtidigt i alla länder kan det bara leda till en nedåtgående spiral (”kapplöpning mot botten”), med tanke på den höga andelen intern handel inom euroområdet.

4.3.4

Enhetsarbetskostnadernas olikartade utveckling betraktas ofta som en avgörande orsak till krisen, vilket har lett till krav på minskade lönekostnader. Bortsett från att en minskning av löneandelen ger omfördelningseffekter med allvarliga följder, vilket dämpar efterfrågan, innebär detta att man inte tar hänsyn till andra relevanta kostnadsfaktorer (t.ex. energi-, material- och finansieringskostnader) (12).

4.3.5

Före krisen minskade de reala enhetsarbetskostnaderna i exempelvis Portugal, Spanien och Grekland under perioden 2000–2007 (13). För stora nominella vinstökningar har alltså i lika hög grad drivit upp priserna som nominella löneökningar.

4.3.6

Knappt 90 % av den totala efterfrågan i EU kommer fortfarande från EU-medlemsstater. När det gäller löneutvecklingen bekräftar EESK därför sin ståndpunkt från yttrandet om den årliga tillväxtöversikten 2011: ”Det är av central vikt för krishanteringen att man för en lämplig lönepolitik. Att anpassa lönetillväxten till den allmänna ekonomiska produktivitetstillväxten i ett land kommer att säkra en ur ett makroekonomiskt perspektiv lämplig balans mellan tillräcklig efterfrågeutveckling och konkurrenskraftiga priser. Arbetsmarknadsparterna måste därför försöka undvika en återhållsamhet i löneökningarna som innebär en rofferipolitik (beggar-thy-neighbour policy) och stämma av lönepolitiken mot produktivitetsutvecklingen” (14).

4.3.7

För det mesta underskattas dessutom den betydelse som andra faktorer än priserna har för konkurrenskraften (15). I detta sammanhang hänvisas också till kommissionens definition av ”konkurrenskraft” som ”ekonomins förmåga att ge människor en hög och stigande levnadsstandard samt skapa hög sysselsättning i ett varaktigt perspektiv” (16).

4.3.8

Kapitalinkomstbalansen har fått större betydelse i krisländerna, inte minst på grund av den kraftiga ökningen i nationella räntespreadar. Analysen av obalanser får därför inte enbart omfatta handelsbalansens utveckling.

4.4.1

Den europeiska sociala modellen ger Europa en komparativ fördel i den globala konkurrensen. Välfärdsstaten bidrar nämligen också till ekonomisk framgång, om ekonomisk effektivitet å ena sidan och social utjämning å andra sidan inte betraktas som motsatser utan som komplement till varandra.

4.4.2

De automatiska stabilisatorerna i de sociala trygghetssystemen har i Europa bidragit till krishanteringen, stött efterfrågan och förhindrat en depression liknande den på 1930-talet. De sociala trygghetssystemen har även stor psykologisk betydelse, eftersom de minskar risken för sparande på grund av oro och på så vis stabiliserar konsumtionen.

4.4.3

I vissa länder med en fungerande social dialog (t.ex. Österrike, Tyskland och Sverige) har arbetsmarknadens parter bidragit väsentligt till att minska risken för ökad arbetslöshet till följd av den minskade produktionen. Vid sidan om stöd genom ekonomi- och socialpolitiska åtgärder bidrog nämligen överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter på företags- och branschnivå i hög grad till att upprätthålla den befintliga sysselsättningen (t.ex. genom korttidsarbete, kompensationsledighet, uttag av semesterdagar och studieledighet). Dessa erfarenheter bör beaktas vid utarbetandet av de nya riktlinjerna och i de årliga landsrapporterna.

4.4.4

De europeiska regeringarna uppmanas att ge arbetsmarknadens parter en mer framträdande roll såväl på europeisk som på nationell nivå. Parterna bör få stöd när det gäller att intensifiera insatserna för att samordna lönepolitiken i Europa. Man bör dessutom eftersträva en stärkt makroekonomisk dialog, som även bör införas för euroområdet.

4.4.5

I alla händelser måste arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt skyddas även under krisen. Lönepolitiken måste utformas inom ramen för fria förhandlingar mellan de arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som har rätt att sluta kollektivavtal. Statligt fastställda mål eller t.o.m. ingrepp såsom statligt förordnade lönesänkningar är oacceptabla och måste avvisas (17).

4.4.6

Utöver arbetsmarknadsparterna bör man också framhäva den viktiga roll som övriga representativa civilsamhällesorganisationer, bl.a. konsumentorganisationerna, spelar. Särskilt i kristider är dessa organisationer oumbärliga som språkrör för medborgarna och partner i den civila dialogen.

4.4.7

För att de nödvändiga förändringarna och reformerna ska lyckas måste man nå en balans mellan ekonomiska och sociala mål, och fördelningen av bördan (mellan länder, inkomstgrupper, kapital och arbete, sektorer, olika befolkningsgrupper etc.) måste upplevas som rättvis. Rättvisa och social balans är en förutsättning för att konsolideringsåtgärderna ska accepteras. I annat fall äventyras den sociala sammanhållningen och finns det risk för en farlig ökning av populism och EU-fientliga stämningar. Kommittén upprepar i detta sammanhang sin enträgna rekommendation att arbetsmarknadens parter och övriga representativa civilsamhällesorganisationer så tidigt och i så stor utsträckning som möjligt bör involveras i utformningen av politiken.