This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Med roaming avses den situation där enskilda personer reser till andra medlemsstater i Europeiska unionen (EU) än den där SIM-kortet till deras mobiltelefoner utfärdades, och att de kan ringa, skicka och använda mobildata utan extra kostnader. Med andra ord kan de ”roama som hemma”.
EU:s ursprungliga regler om roaming fastställdes i förordning (EU) nr 531/2012. Genom förordningen avskaffades roamingavgifterna vid resor inom EU och infördes skyddsåtgärder för att säkerställa att mobiltelefonoperatörer skyddades mot missbruk och kunde upprätthålla de nya roamingreglerna utan att höja de nationella priserna. Genom en ändringsakt, förordning (EU) 2017/920, infördes regler som begränsar de avgifter som mobiltelefonoperatörer får ta ut av varandra för roaming (dvs. roaming i grossistledet) i EU.
Sedan det att 2012 års lagstiftning upphörde att gälla i juni 2022 har den ersatts av ny lagstiftning, förordning (EU) 2022/612, som gäller fram till 2032.
Genom förordning (EU) 2022/612 utvidgas och förbättras roamingtjänsterna med fler fördelar. Enskilda personer kommer att få tillgång till mer information om potentiella kostnader när de kontaktar mervärdestjänster (såsom helpdesks, försäkringsbolag eller flygbolag). De kommer också att skyddas bättre mot oavsiktliga och orimligt höga avgifter.
Genom lagstiftningen
Mobilnätsoperatörer måste bevilja varje rimlig begäran om roamingtjänsttillträde i grossistledet, framför allt på ett sätt som gör det möjligt för roamingleverantören att replikera den slutkundstjänst som erbjuds i hemlandet, om det är tekniskt möjligt att göra detta i värdnätet.
Mobilnätsoperatörer får endast avslå en begäran om roamingtjänsttillträde i grossistledet baserat på objektiva kriterier, såsom teknisk genomförbarhet och nätintegritet. Kommersiella överväganden får inte användas för att avslå en begäran om roamingtjänsttillträde i grossistledet för att begränsa tillhandahållandet av konkurrerande roamingtjänster.
SE ÄVEN