Rättsakter

I artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges att EU-institutionerna kan anta fem typer av rättsakter:

En förordning är allmänt tillämplig. Den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.
Ett direktiv är med avseende på det resultat som ska uppnås bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat. Varje medlemsstat kan dock välja form och tillvägagångssätt för genomförandet.
Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig är det bindande endast för dessa.
Rekommendationer och yttranden är inte bindande.

I artikel 289 i EUF-fördraget görs åtskillnad mellan

lagstiftningsakter, som är akter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller ett särskilt lagstiftningsförfarande, och
icke-lagstiftningsakter, som är akter som antas, i allmänhet av Europeiska kommissionen, till följd av en delegering (delegerade akter) eller för att genomföra en lagstiftningsakt (genomförandeakter).

Artikel 132 i EUF-fördraget ger Europeiska centralbanken (ECB) befogenhet att

utfärda förordningar i den utsträckning som behövs för att genomföra vissa uppgifter som fastställs i stadgan för Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och ECB i de fall som anges i vissa akter från rådet,
fatta de beslut som behövs för att fullgöra de uppgifter som anförtrotts ECBS genom fördragen och stadgan,
avge rekommendationer och yttranden.

Artikel 14.3 i protokoll (nr 4) om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken ger ECB befogenhet att anta riktlinjer.

SE ÄVEN

Top