–

Milkiyas Addis, genom K. Müller, Rechtsanwältin,

–

Bundesrepublik Deutschland, genom M. Henning och A. Horlamus, båda i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, inledningsvis genom J. Möller, T. Henze och R. Kanitz, därefter av J. Möller och R. Kanitz, samtliga i egenskap av ombud,

–

Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Van Lul, C. Pochet och F. Bernard, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Brabcová, samtliga i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas, E. de Moustier och E. Armoët, samtliga i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér, G. Tornyai och M.M. Tátrai, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Ladenburger och M. Condou-Durande, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12.1 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13) och artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat förfarandedirektivet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Milkiyas Addis och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland) angående lagligheten av ett beslut som fattats av Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) (nedan kallad myndigheten) om att inte bevilja den berörda personen asyl.

3

Enligt artikel 1 i direktiv 2005/85 var syftet med direktivet att fastställa miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus.

4

I artikel 12 i direktivet, med rubriken ”Personlig intervju”, föreskrevs följande:

”1.   Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut skall den asylsökande ges tillfälle att höras om sin ansökan av en person som är behörig att utföra en sådan intervju enligt nationell lagstiftning.

…

2.   Den personliga intervjun behöver inte genomföras om

3.   Den personliga intervjun behöver inte heller genomföras om detta möter praktiska hinder, särskilt om den behöriga myndigheten anser att sökanden inte bör eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll. Om oklarhet råder får medlemsstaterna begära ett intyg från läkare eller psykolog.

Om medlemsstaten inte erbjuder den sökande möjlighet till en personlig intervju i enlighet med denna punkt eller, vid behov, till en intervju för personer som är beroende av den asylsökande för sin försörjning, skall skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller personer som är beroende av sökanden för sin försörjning möjlighet att lämna ytterligare upplysningar.

4.   Även om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, skall den beslutande myndigheten kunna fatta beslut i ett asylärende.

5.   Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b och c samt punkt 3 inte har genomförts, skall detta inte påverka den beslutande myndighetens beslut i negativ riktning.

6.   Oberoende av artikel 20.1 får medlemsstaterna när de fattar beslut om en asylansökan beakta att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju, såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte infinna sig.”

5

Artikel 25 i direktivet har rubriken ”Ansökningar som nekas prövning”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får neka att pröva en asylansökan enligt denna artikel om

…”

6

Förfarandedirektivet innebar en omarbetning av direktiv 2005/85.

7

Skälen 16, 18, 22, 29 och 32 i förfarandedirektivet har följande lydelse:

…

…

…

…

8

Enligt artikel 1 i förfarandedirektivet har detta till syfte att inrätta gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

9

I artikel 2 i förfarandedirektivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…”

10

I artikel 4 i förfarandedirektivet, med rubriken ”Ansvariga myndigheter”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska för alla förfaranden utse en beslutande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegripet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina uppgifter i enlighet med detta direktiv.

…

3.   Medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslutande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som krävs. … Personer som intervjuar sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

…”

11

Kapitel II i förfarandedirektivet, med rubriken ”Grundläggande principer och garantier”, innehåller artiklarna 6–30.

12

I artikel 12 i direktivet, med rubriken ”Garantier för sökande”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att alla sökande omfattas av följande garantier i samband med de förfaranden som föreskrivs i kapitel III:

…

…”

13

I artikel 14 i direktivet, med rubriken ”Personlig intervju”, föreskrivs följande:

”1.   Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internationellt skydd av en person som är behörig att genomföra en sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av personal vid den beslutande myndigheten. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 42.2 b.

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det praktiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genomföra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemsstaterna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla relevant fortbildning, …

…

2.   Den personliga intervjun om innehållet i ansökan behöver inte genomföras om

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning, ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller personen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upplysningar.

3.   Även om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4.   Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b inte har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndighetens beslut i negativ riktning.

5.   Oberoende av artikel 28.1 får medlemsstaterna när de fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd beakta att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju, såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte infinna sig.”

14

I artikel 15 i direktivet, som har rubriken ”Krav på den personliga intervjun”, föreskrivs följande:

”1.   En personlig intervju ska normalt äga rum utan att familjemedlemmar är närvarande såvida inte den beslutande myndigheten finner det nödvändigt för en korrekt prövning att andra familjemedlemmar är närvarande.

2.   En personlig intervju ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.

3.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför

4.   Medlemsstaterna får fastställa regler för tredje parts närvaro vid den personliga intervjun.”

15

Kapitel III i förfarandedirektivet, med rubriken ”Förfaranden i första instans”, innehåller artiklarna 31–43.

16

Artikel 33 i direktivet har rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”. I artikel 33.2 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

…”

17

I artikel 34 i samma direktiv, med rubriken ”Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska ge sökande möjligheten att lägga fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses i artikel 33 på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. Medlemsstaterna ska därför genomföra en personlig intervju för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning. Om medlemsstaterna vill avvika från denna regel i samband med en efterföljande ansökan, får detta endast ske med stöd av artikel 42.

…

2.   Medlemsstaterna får föreskriva att personal vid andra myndigheter än den beslutande myndigheten ska genomföra den personliga intervjun för att avgöra om ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att sådan personal i förväg får nödvändig grundläggande utbildning, särskilt om internationell människorättslagstiftning, unionens asylregelverk och intervjuteknik.”

18

Kapitel V i förfarandedirektivet, med rubriken ”Överklagande”, innehåller en enda bestämmelse, nämligen artikel 46 som har rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel” och lyder enligt följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

…

3.   I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, …

…”

19

I artikel 51.1 i förfarandedirektivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46, artiklarna 49 och 50 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De ska genast översända texten till dessa bestämmelser till kommissionen.”

20

I artikel 52 första stycket i direktivet stadgas följande:

”Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som anges i artikel [51.1] på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för återkallande av internationellt skydd som inletts efter den 20 juli 2015 eller vid ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in före den 20 juli 2015 och förfaranden för återkallande av flyktingstatus som inletts före den dagen ska omfattas av de lagar och andra författningar som antagits enligt direktiv [2005/85].”

21

I artikel 53 första stycket i förfarandedirektivet föreskrivs följande:

”För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska direktiv [2005/85] upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning av direktivet som anges i del B i bilaga II.”

22

Enligt artikel 54 första stycket i förfarandedirektivet trädde detta direktiv i kraft den tjugonde dagen efter det att det offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, vilket skedde den 29 juni 2013.

23

I 24 § Asylgesetz (asyllagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad AsylG), föreskrivs följande i punkt 1:

”[Myndigheten] ska fastställa de faktiska omständigheterna och samla in erforderlig bevisning. … Myndigheten ska höra utlänningen personligen. [Myndigheten] får avstå från att höra vederbörande om den avser att tillerkänna utlänningen flyktingstatus eller när utlänningen har rest in i landet från ett säkert tredjeland …”

24

I 29 § AsylG, med rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, anges följande i punkt 1:

”En asylansökan kan inte tas upp till prövning, om

…

…”

25

I 77 § punkt 1 första meningen AsylG föreskrivs följande:

”I mål som regleras genom denna lag ska domstolen grunda sitt avgörande på den faktiska och rättsliga situationen vid tidpunkten för den senaste förhandlingen; om målet avgörs utan förhandling ska den avgörande tidpunkten vara den tidpunkt då avgörandet meddelas.”

26

I 46 § Verwaltungsverfahrensgesetz (förvaltningsförfarandelagen, nedan kallad VwVfG) föreskrivs följande:

”Ett yrkande om upphävande av ett förvaltningsbeslut som inte är ogiltigt … kan inte framställas enbart på den grunden att regler om förfarande, form eller lokal behörighetsfördelning åsidosattes när beslutet fattades, om det är uppenbart att detta åsidosättande inte har påverkat beslutet i sak.”

27

I 86 § Verwaltungsgerichtsordnung (förvaltningsprocesslagen) anges följande i punkt 1:

”Domstolen ska utreda de faktiska omständigheterna ex officio, och därvid konsultera parterna. Domstolen ska inte vara bunden av parternas framställningar och yrkanden om bevisupptagning.”

28

Sökanden i det nationella målet, som uppger sig vara eritreansk medborgare, reste in i Tyskland i september 2011 och ansökte om flyktingstatus där. Det var inledningsvis inte möjligt att identifiera honom genom sökningar i databasen Eurodac på grund av att hans fingrar hade stympats.

29

Trots att sökanden i det nationella målet under en intervju som hölls den 1 december 2011 uppgett att han inte tidigare hade rest in i någon annan medlemsstat, visade undersökningen av hans fingeravtryck, vilka togs i juni 2012, att han under år 2009 redan hade ansökt om asyl i Italien. Efter att ha mottagit en uppmaning om att återta sökanden svarade de italienska behöriga myndigheterna, den 8 januari 2013, att sökanden redan hade beviljats flyktingstatus i Italien, och att ett eventuellt återtagande av honom därför – eftersom asylförfarandet var avslutat – endast kunde ske med stöd av återtagandeavtalet, och inte med stöd av rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1). Den 26 februari 2013 underrättades Bundespolizeipräsidium (den federala polismyndigheten, Tyskland) av de italienska myndigheterna om att sökanden i det nationella målet hade beviljats rätt att återvända till Italien.

30

I beslut av den 18 februari 2013 fastställde myndigheten att sökanden i det nationella målet inte hade rätt till asyl i Tyskland, eftersom han rest in i Tyskland från ett säkert tredjeland, nämligen Italien, och beslutade att han skulle utvisas till Italien och att verkställighet av beslutet skulle ske med tvång.

31

Genom dom av den 15 april 2013 ogillade Verwaltungsgericht Minden (Förvaltningsdomstolen i Minden, Tyskland) överklagandet av detta beslut.

32

Sökanden i det nationella målet överklagade domen till Oberverwaltungsgericht Münster (Förvaltningsöverdomstolen i Münster, Tyskland), vilken genom dom av den 19 maj 2016 upphävde beslutet om utvisning till Italien, men ogillade överklagandet i övriga delar. Nämnda domstol angav att det hade varit korrekt att neka den berörda personen rätt till asyl i Tyskland, eftersom denne hade kommit från ett ”säkert tredjeland”, i förevarande fall Italien, där han inte riskerade att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. Däremot ansåg nämnda domstol att beslutet om utvisning till Italien var rättsstridigt, eftersom det inte hade visats att Republiken Italien fortfarande var beredd att återta sökanden i det nationella målet efter det att det uppehållstillstånd och den resehandling som de italienska myndigheterna hade utfärdat åt honom hade löpt ut den 5 februari 2015.

33

Sökanden i det nationella målet överklagade domen till Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland). Han har bland annat gjort gällande att myndigheten inte hade rätt att avstå från att genomföra en personlig intervju med honom innan den fattade beslutet av den 18 februari 2013. Han har dessutom anfört att hans ansökan om internationellt skydd inte kunde avslås med motiveringen att han rest in i Tyskland via ett säkert tredjeland, eftersom han betraktas som flykting i en annan medlemsstat och det inte har fattats något beslut om att avvisa ansökan med stöd av artikel 25.2 a i direktiv 2005/85.

34

Förbundsrepubliken Tyskland anser att den asylansökan som getts in av sökanden i det nationella målet under alla omständigheter nu ska avvisas med stöd av 29 § punkt 1.2 AsylG, vars innehåll, vad gäller den situationen att en asylsökande redan har beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat, motsvarar artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 och artikel 33.2 a i förfarandedirektivet, som denna ersatts av. Skyldigheten att intervjua sökanden i det nationella målet har inte åsidosatts, eftersom avsaknaden av en personlig intervju, enligt artikel 12.4 i direktiv 2005/85, inte hindrar den behöriga myndigheten från att pröva en asylansökan i de situationer som avses i denna bestämmelse.

35

Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) har konstaterat att myndigheten inte kunde avvisa asylansökan med hänvisning till att sökanden i det nationella målet kom från ett säkert tredjeland. Eftersom nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten kan ett säkert tredjeland nämligen endast vara en stat som inte är medlem i unionen. Det ska därför prövas huruvida det i målet aktuella beslutet kan betraktas som ett beslut om avvisning av asylansökan enligt 29 § punkt 1.2 AsylG.

36

Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) anser i detta sammanhang att det behöver fastställas hur det inverkar på lagligheten av ett sådant avvisningsbeslut, att skyldigheten att ge en person som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju, som föreskrivs i artikel 12.1 i direktiv 2005/85, har åsidosatts, när sökanden bereds tillfälle att under överklagandeförfarandet redogöra för alla omständigheter som talar mot att ansökan ska avvisas och dessa omständigheter på grund av rättsliga skäl inte kan föranleda en ändring av beslutet i sak. Den hänskjutande domstolen har bland annat påpekat att myndigheten fattade det aktuella beslutet utan att först låta den berörda personen yttra sig om vare sig de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat eller den planerade avvisningen av hans asylansökan.

37

Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) har påpekat att det förfarande som myndigheten har valt att tillämpa strider mot den skyldighet att genomföra en personlig intervju med sökanden i det nationella målet som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2005/85, eftersom inget av de undantag som anges i denna bestämmelse är tillämpligt i det aktuella fallet. Detsamma gäller för det fall artiklarna 14 och 34.1 i förfarandedirektivet skulle tillämpas. Det ska således fastställas huruvida den uppräkning av undantag som återfinns i artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2005/85 och i artikel 14.2 i förfarandedirektivet är uttömmande eller om det, med beaktande av medlemsstaternas processuella autonomi, enligt unionsrätten är tillåtet för medlemsstaterna att införa ytterligare undantag.

38

Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) har i detta avseende anfört att det enligt 46 § VwVfG endast utgör ett mindre fel att det inte har genomförts någon intervju när det är uppenbart att detta inte har haft någon inverkan på det aktuella beslutet i sak. Detta är fallet i förevarande mål, eftersom ett avvisningsbeslut enligt 29 § punkt 1.2 AsylG utgör ett beslut som myndigheten är skyldig att fatta utan utrymme för eget skön, och med avseende på vilket myndigheten och förvaltningsdomstolarna är skyldiga att utreda omständigheterna ex officio och kontrollera att samtliga villkor för bestämmelsernas tillämpning är uppfyllda, inklusive de oskrivna villkoren. Med beaktande av att förvaltningsdomstolarna gör en fullständig prövning och själva ger klagandena möjlighet att yttra sig, kompenseras det faktum att någon personlig intervju inte genomförts under det administrativa förfarandet av det hörande som äger rum under det därpå följande domstolsförfarandet.

39

Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör bestämmelsen i artikel 14.1 första meningen i [förfarandedirektivet] eller den tidigare bestämmelsen i artikel 12.1 första meningen i [direktiv 2005/85] hinder mot tillämpningen av en nationell bestämmelse, enligt vilken det förhållandet att asylmyndigheten inte har genomfört någon personlig intervju med sökanden när den avvisar en asylansökan med tillämpning av bemyndigandet i artikel 33.2 a i [förfarandedirektivet], eller den tidigare bestämmelsen i artikel 25.2 a i [direktiv 2005/85], inte medför att detta beslut ska upphävas på grund av den uteblivna intervjun när sökanden under överklagandeförfarandet har tillfälle att redogöra för samtliga omständigheter som talar mot en avvisning och dessa omständigheter inte kan föranleda en ändring av beslutet i sak?”

40

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att EU-domstolen ska handlägga detta mål enligt förfarandet för brådskande mål med tillämpning av artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Den har till stöd för ansökan i huvudsak anfört att det bör tas hänsyn till att det vid myndigheten och de tyska förvaltningsdomstolarna pågår flera tusen mål och ärenden, i vilka åtminstone delvis samma frågor aktualiseras som dem som framställts i förevarande begäran om förhandsavgörande och vilka, på grund av denna begäran, inte kan avgöras slutligt.

41

Av artikel 105.1 i rättegångsreglerna följer att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, får, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

42

Domstolens ordförande beslutade i förevarande fall den 13 september 2017, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den hänskjutande domstolens ansökan som nämnts i punkt 40 ovan. Som motivering till beslutet angavs att det skäl som den hänskjutande domstolen hade anfört, och som den likaså hade anfört i de mål som avgjordes genom domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. (C 297/17, C 318/17, C 319/17 et C 438/17, EU:C:2019:219), inte visade att de villkor som anges i artikel 105.1 i rättegångsreglerna var uppfyllda i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, domstolens ordförandes beslut av den 14 juli 2017, Ibrahim m.fl., C 297/17, C 318/17 och C 319/17, ej publicerat, EU:C:2017:561, punkterna 17–21, och beslut av den 19 september 2017, Magamadov, C-438/17, ej publicerat, EU:C:2017:723, punkterna 15–19).

43

Genom beslut av den 26 september 2017 förenade domstolens ordförande förevarande mål med målen C‑540/17 och C‑541/17, Hamed och Omar, vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen. Den 14 maj 2019 beslutade domstolens ordförande att målen inte längre skulle vara förenade. Skälet till detta var att de frågor som hade gjort det motiverat att förena målen hade återkallats av den hänskjutande domstolen till följd av meddelandet av domen av den 19 mars 2019 i de förenade målen Ibrahim m.fl. (C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), i väntan på vilken förevarande mål liksom de förenade målen C‑540/17 och C‑541/17, Hamed och Omar, hade vilandeförklarats.

44

Först och främst ska det konstateras att det av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen, enligt 77 § punkt 1 första meningen AsylG, ska grunda sitt avgörande i det nationella målet på den faktiska och rättsliga situationen vid tidpunkten för den sista förhandlingen i den domstolen eller, om någon förhandling inte har hållits, tidpunkten för dess avgörande. Nämnda domstol ska således tillämpa de nationella bestämmelser som införlivar förfarandedirektivet med nationell rätt, bland annat de som avser den personliga intervjun med sökanden och den avvisningsgrund som anges i artikel 33.2 a i det direktivet. En sådan omedelbar tillämpning, även av den sistnämnda bestämmelsen, på ansökningar som lämnats in före den 20 juli 2015 och beträffande vilka något slutligt avgörande ännu inte har meddelats, är tillåten enligt artikel 52 första stycket i förfarandedirektivet, när sökanden, såsom i det nationella målet, redan har beviljats flyktingstatus, och inte endast subsidiärt skydd, av en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 74, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar, C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964, punkt 30).

45

Under dessa omständigheter ska den fråga som ställts anses handla om huruvida artikel 14.1 i förfarandedirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett åsidosättande av skyldigheten att ge en person som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas med stöd av artikel 33.2 a i detta direktiv, inte medför att beslutet ska undanröjas och ärendet återförvisas till den beslutande myndigheten, när sökanden under överklagandeförfarandet ges möjlighet att lägga fram alla sina argument mot nämnda beslut och dessa argument inte kan föranleda en ändring av beslutet.

46

För att besvara denna fråga ska det för det första påpekas att det i förfarandedirektivet på ett otvetydigt sätt anges att det föreligger en skyldighet att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan beslut fattas i ärendet.

47

I artikel 14.1 i förfarandedirektivet anges således – i likhet med vad som föreskrevs i artikel 12.1 i direktiv 2005/85 – att sökanden, innan den beslutande myndigheten fattar något beslut, ska ges tillfälle att höras om sin ansökan om internationellt skydd av en person som är behörig att genomföra en sådan intervju enligt nationell rätt. Denna skyldighet, som är en av de grundläggande principerna och garantierna enligt kapitel II i dessa direktiv, gäller såväl beslut om upptagande till sakprövning som beslut i sak.

48

Att nämnda skyldighet även är tillämplig på beslut om upptagande till sakprövning bekräftas för övrigt numera uttryckligen i artikel 34 i förfarandedirektivet. Artikeln har rubriken ”Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning” och i artikel 34.1 föreskrivs att medlemsstaterna ska ge sökanden möjligheten att lägga fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses i artikel 33 i detta direktiv på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte, och att myndigheten därför ska genomföra en personlig intervju för att avgöra om ansökan ska tas upp till prövning.

49

För det fall den beslutande myndigheten avser att avvisa en ansökan om internationellt skydd med stöd av det skäl som avses i artikel 33.2 a i förfarandedirektivet, är syftet med den personliga intervjun, om huruvida ansökan kan tas upp till prövning, inte bara att sökanden ska beredas tillfälle att yttra sig över huruvida vederbörande faktiskt har beviljats internationellt skydd av en annan medlemsstat, utan framför allt att ge sökanden möjlighet att redogöra för samtliga omständigheter som utmärker hans eller hennes specifika situation så att myndigheten kan utesluta att han eller hon löper en allvarlig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) vid en eventuell överföring till denna andra medlemsstat.

50

Det ska i detta hänseende erinras om att det framgår av EU-domstolens praxis att artikel 33.2 a i förfarandedirektivet utgör hinder för att en medlemsstat använder sig av den möjlighet som den bestämmelsen ger att avvisa en ansökan om internationellt skydd med hänvisning till att sökanden redan beviljats sådant skydd i en annan medlemsstat, när de levnadsförhållanden som sökanden, i egenskap av person som beviljats detta skydd, kan förvänta sig i den andra medlemsstaten skulle innebära en allvarlig risk för att vederbörande utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 101, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar, C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964, punkt 43).

51

EU-domstolen har i detta sammanhang redan angett att det högt ställda krav på att det ska föreligga en allvarlig risk, som uppställs i artikel 4 i stadgan, torde vara uppfyllt när likgiltigheten hos myndigheterna i en medlemsstat får till följd att en person som är helt och hållet beroende av bistånd från det offentliga, oberoende av personens egen vilja och personliga val, befinner sig i en situation av extremt materiellt armod, vilket gör det omöjligt för vederbörande att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom att äta, tvätta sig och ha tak över huvudet, och vilket skadar dennes fysiska eller mentala hälsa eller utsätter honom eller henne för en förnedring som är oförenlig med mänsklig värdighet (dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 90, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar, C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964, punkt 39).

52

När myndigheterna i en medlemsstat har tillgång till uppgifter som lagts fram av sökanden i syfte att visa att det finns en sådan risk i den medlemsstat som redan har beviljat internationellt skydd, är dessa myndigheter skyldiga att på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter och med beaktande av den norm för skydd av de grundläggande rättigheterna som garanteras i unionsrätten bedöma huruvida det finns systematiska eller generella brister eller brister som rör vissa kategorier av personer (se, analogt, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 88, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar, C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964, punkt 38). Vidare kan det inte fullständigt uteslutas att en person som ansöker om internationellt skydd kan styrka att det föreligger exceptionella omständigheter som är specifika för personen i fråga och som medför att vederbörande på grund av sin särskilda utsatthet skulle riskera att utsättas för behandling som strider mot artikel 4 i stadgan om vederbörande återfördes till den medlemsstat som redan beviljat honom eller henne internationellt skydd (se, analogt, dom av den 19 mars 2019, Jawo, C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 95).

53

Av detta följer att bedömningen av en sådan risk måste göras efter det att sökanden har beretts tillfälle att lägga fram alla uppgifter, däribland personliga uppgifter, som kan bekräfta att det föreligger en sådan risk.

54

Den personliga intervju som behandlar frågan huruvida ansökan kan tas upp till sakprövning, som föreskrivs i artiklarna 14.1 och 34.1 i förfarandedirektivet, är således av grundläggande betydelse för att säkerställa att artikel 33.2 a i direktivet de facto tillämpas helt i enlighet med artikel 4 i stadgan. Intervjun gör det nämligen möjligt för den beslutande myndigheten att göra en bedömning av sökandens specifika situation och graden av sökandens utsatthet och tillika att försäkra sig om att sökanden har beretts tillfälle att lämna alla uppgifter som kan visa att han eller hon skulle riskera att utsättas för behandling som strider mot artikel 4 i stadgan om vederbörande återfördes till den medlemsstat som redan beviljat honom eller henne internationellt skydd.

55

För det andra ska det konstateras att det i artikel 34.1 i förfarandedirektivet preciseras att om medlemsstaterna, i samband med en efterföljande ansökan, vill avvika från regeln att de ska genomföra en personlig intervju med sökanden för att avgöra om hans eller hennes ansökan ska upptas till prövning, får detta endast ske med stöd av artikel 42. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att situationen i det nationella målet inte är ett sådant fall som omfattas därav.

56

För det tredje ska domstolen således pröva huruvida den beslutande myndighetens åsidosättande, under förfarandet i första instans, av den skyldighet att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju som föreskrivs i artiklarna 14 och 34 i nämnda direktiv, nödvändigtvis måste leda till att avvisningsbeslutet undanröjs och att ärendet återförvisas till denna myndighet.

57

Eftersom rättsföljderna av ett åsidosättande av denna skyldighet inte uttryckligen regleras i förfarandedirektivet, omfattas dessa, såsom samtliga som har yttrat sig i målet har påpekat, av nationell rätt, under förutsättning att de tillämpliga nationella bestämmelserna är av samma slag som dem som gäller för enskilda i jämförbara situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

58

När det gäller likvärdighetsprincipen, har det i målet inte framkommit något som föranleder domstolen att betvivla att en sådan lagstiftning som den i det nationella målet står i överensstämmelse med nämnda princip.

59

När det gäller effektivitetsprincipen – och således frågan huruvida en tillämpning av 46 § VwVfG på förhållandena i det nationella målet i praktiken skulle göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av förfarandedirektivet – påpekar EU-domstolen att den omständigheten att unionslagstiftaren genom detta direktiv har valt dels att införa en tydlig och uttrycklig skyldighet för medlemsstaterna att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan beslut i ärendet fattas, dels att upprätta en uttömmande förteckning av undantag från denna skyldighet, vittnar om att denne lagstiftare anser att den personliga intervjun är av grundläggande betydelse för asylförfarandet.

60

Dessutom konstaterar EU-domstolen att den omständigheten att sökanden enligt artiklarna 14.1 och 34.1 i förfarandedirektivet ska ges möjlighet till en personlig intervju under förfarandet i denna första instans innan den beslutande myndigheten fattar beslut i ärendet, syftar till att säkerställa att sökandens behov av internationellt skydd i den berörda medlemsstaten fastställs på ett korrekt sätt redan i första instans. Såsom understryks i skälen 18 och 22 i direktivet ligger detta i både medlemsstatens och sökandens intresse, genom att denna intervju bland annat bidrar till att målet om skyndsam behandling kan uppnås.

61

Det ska i detta sammanhang erinras om att det i förfarandedirektivet görs en åtskillnad mellan å ena sidan ”beslutande myndighet”, som i artikel 2 f i definieras som ”en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden”, och å andra sidan ”domstol”, som avses i artikel 46 och som handlägger mål om överklagande. Dessutom framgår det av skälen 16 och 22, och av artikel 4, liksom av den allmänna systematiken i direktivet, att den prövning av en ansökan om internationellt skydd som görs av en administrativ myndighet eller en myndighet med domstolsliknande uppgifter med specifika resurser och personal som är specialiserad på området, utgör ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som inrättas genom nämnda direktiv (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 103 och 116).

62

EU-domstolen har emellertid redan haft tillfälle att konstatera att kravet i artikel 46.3 i förfarandedirektivet på en fullständig prövning ex nunc av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna i samband med ett överklagande även kan avse de grunder för att inte ta upp ansökan om internationellt skydd till prövning som anges i artikel 33.2 i direktivet, om detta är tillåtet enligt nationell rätt. För det fall den domstol som handlägger ett överklagande avser att beakta en avvisningsgrund som inte har beaktats av den beslutande myndigheten, måste den domstolen höra sökanden så att denne, personligen och på ett språk som han eller hon behärskar, får möjlighet att redogöra för sin uppfattning om huruvida nämnda grund är tillämplig på hans eller hennes specifika situation (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 130).

63

Härav följer med nödvändighet att det i princip även är möjligt för den domstol som handlägger överklagandet att höra sökanden om huruvida en av de avvisningsgrunder som föreskrivs i artikel 33.2 i förfarandedirektivet är tillämplig på dennes specifika situation, när avvisningsbeslutet har fattats på denna grund utan att den beslutande myndigheten först har gett sökanden möjlighet att yttra sig därom vid en personlig intervju.

64

I detta avseende ska det emellertid påpekas att den rätt som sökanden har enligt artiklarna 14 och 34 i förfarandedirektivet att under en personlig intervju framföra sina synpunkter på huruvida en sådan avvisningsgrund är tillämplig i hans eller hennes specifika fall, åtföljs av särskilda garantier som ska säkerställa att sökandens rätt får effektiv verkan.

65

Det framgår av artikel 15.2 och 15.3 i förfarandedirektivet att den personliga intervjun ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet och under sådana förhållanden att sökandena kan lägga fram skälen för sin ansökan på ett heltäckande sätt. Vad närmare bestämt gäller den sistnämnda punkten kan det konstateras att artikel 15.3 a i direktivet ålägger medlemsstaterna att se till att den person som genomför intervjun har den kompetens som krävs för att kunna beakta de personliga och allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklusive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuella läggning, könsidentitet eller utsatthet. I artikel 15.3 b i direktivet anges att medlemsstaterna om möjligt ska ordna så att intervjun med sökanden genomförs av en person av samma kön, om sökanden så begär, såvida inte begäran grundar sig på omständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för sin ansökan. Vidare åläggs medlemsstaterna i artikel 15.3 c i samma direktiv att utse en tolk som kan säkerställa en fungerande kommunikation mellan sökanden och den person som genomför intervjun, detta för att tillgodose sökandens rätt enligt artikel 12.1 b i förfarandedirektivet att, närhelst så är nödvändigt, få hjälp av en tolk som kan framföra hans eller hennes argument. Enligt artikel 15.3 e i direktivet ska medlemsstaterna se till att intervjuer med underåriga genomförs på ett barntillvänt sätt.

66

Den omständigheten att unionslagstiftaren inte har nöjt sig med att genom artiklarna 14 och 34 i förfarandedirektivet införa en skyldighet att ge sökanden möjlighet till en personlig intervju, utan har valt att därutöver ålägga medlemsstaterna att följa specifika och detaljerade regler för på vilket sätt intervjun ska genomföras, visar – såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 106, 109 och 115 i sitt förslag till avgörande – att nämnda lagstiftare anser det vara av grundläggande betydelse inte bara att en sådan intervju genomförs, utan också att den genomförs med iakttagande av vissa villkor, vilka utgör en förutsättning för att ett beslut om att avvisa en asylansökan ska vara giltigt.

67

Det framgår dessutom av skälen 29 och 32 i direktivet att sådana villkor bland annat syftar till att säkerställa att varje sökande åtnjuter lämpliga förfarandegarantier med beaktande av sökandens kön och specifika situation. Vilka av dessa villkor som är tillämpliga på sökanden ska således avgöras utifrån sökandens specifika situation och från fall till fall.

68

Under dessa omständigheter skulle det vara oförenligt med den ändamålsenliga verkan av förfarandedirektivet, och särskilt artiklarna 14, 15 och 34, om den domstol som handlägger ett överklagande kunde fastställa ett beslut som fattats av den beslutande myndigheten i strid med skyldigheten att ge sökanden möjlighet till en personlig intervju angående en ansökan om internationellt skydd, utan att själv höra sökanden med iakttagande av de grundläggande villkor och garantier som är tillämpliga i det aktuella fallet.

69

Om något sådant hörande inte sker, skulle detta – såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 103 i sitt förslag till avgörande – nämligen innebära att sökandens rätt att kräva att en personlig intervju genomförs under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet och som gör att sökanden kan lägga fram skälen för sin ansökan på ett heltäckande sätt – inklusive de uppgifter som talar för att ansökan ska tas upp till sakprövning – inte tillgodoses under något skede av asylförfarandet, och detta skulle omintetgöra en garanti som unionslagstiftaren har ansett vara grundläggande för detta förfarande.

70

Det framgår visserligen av EU-domstolens praxis att det i princip är en förutsättning för att ett åsidosättande av rätten till försvar ska kunna leda till en ogiltigförklaring av det beslut som fattats efter det administrativa förfarandet att förfarandet skulle ha kunnat leda fram till ett annat resultat om det inte vore för detta fel (se dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis gäller emellertid inte vid ett åsidosättande av artiklarna 14, 15 och 34 i förfarandedirektivet. I dessa bestämmelser föreskrivs nämligen, i tvingande ordalag, en skyldighet för medlemsstaterna att ge sökanden möjlighet till en personlig intervju samt särskilda och detaljerade regler om hur intervjun ska genomföras. Vidare syftar sådana regler till att säkerställa att sökanden har anmodats att samarbeta med den myndighet som ansvarar för intervjun genom att lämna alla relevanta uppgifter för att bedöma huruvida ansökan om internationellt skydd kan tas upp till sakprövning och, i förekommande fall, huruvida ansökan ska bifallas, vilket, såsom påpekats i föregående punkt, innebär att intervjun har en avgörande betydelse för förfarandet för prövning av ansökan (se, analogt, dom av den 14 maj 2020, NKT Verwaltung och NKT/kommissionen, C‑607/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:385, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

71

Det ska, med hänsyn till den hänskjutande domstolens frågor i detta avseende, tilläggas att underlåtenheten att höra sökanden inte kan kompenseras av att sökanden i samband med överklagandet ges möjlighet att skriftligen redogöra för de omständigheter som talar för att beslutet att avvisa hans eller hennes ansökan om skydd var ogiltigt, eller av att det i nationell rätt föreskrivs en skyldighet för den beslutande myndigheten och för den domstol som handlägger överklagandet att ex officio utreda samtliga relevanta omständigheter. Dessutom finner EU-domstolen att även om den omständigheten att en bestämmelse genom vilken avvisningsgrunderna i artikel 33.2 i förfarandedirektivet införlivas med nationell rätt ger den beslutande myndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilken grund som ska tillämpas i det enskilda fallet, visserligen skulle kunna göra det påkallat att återförvisa ärendet till den myndigheten, så kan det faktum att det inte föreligger något sådant utrymme för skönsmässig bedömning enligt tysk rätt emellertid inte rättfärdiga att sökanden förvägras den rätt att yttra sig som införs genom detta direktiv. Om någon personlig intervju inte genomförs av den beslutande myndigheten i första instans, är det nämligen – såsom framgår av punkterna 59–69 ovan – endast om en sådan intervju genomförs vid den domstol som handlägger överklagandet av myndighetens avvisningsbeslut och intervjun genomförs med iakttagande av samtliga villkor som föreskrivs i förfarandedirektivet, som det är möjligt att säkerställa att en rätt att yttra sig verkligen föreligger i detta senare skede av förfarandet.

72

I det aktuella fallet framgår det av den hänskjutande domstolens svar på en begäran om förtydligande från EU-domstolen att, för det fall skyldigheten att ge sökanden möjlighet till en personlig intervju har åsidosatts under förfarandet i första instans vid den beslutande myndigheten, garanterar tysk rätt inte systematiskt att sökanden ges rätt att höras personligen inom ramen för överklagandeförfarandet. Dessutom framgår det av detta svar att även om det är möjligt att garantera varje sökande ett sådant hörande, genom att tolka och tillämpa de nationella bestämmelserna i överensstämmelse med unionsrätten, så gör de nationella processrättsliga reglerna att det inte är möjligt att garantera att samtliga de villkor som enligt artikel 15 i förfarandedirektivet gäller för den personliga intervjun uppfylls vid ett hörande som genomförs vid den domstol som handlägger överklagandet.

73

Detta betyder att det ankommer på den hänskjutande domstolen att, inom ramen för det nationella målet, pröva huruvida Milkiyas Addis har getts, eller fortfarande kan ges, möjlighet att höras med iakttagande fullt ut av de grundläggande villkor och garantier som är tillämpliga i det nationella målet, så att han personligen och på ett språk som han behärskar, kan framföra sina synpunkter på huruvida den grund som avses i artikel 33.2 a i direktivet är tillämplig på hans personliga situation. Om den domstolen bedömer att den berörda personen inte kan garanteras en sådan möjlighet inom ramen för överklagandeförfarandet ankommer det på denna att undanröja avvisningsbeslutet och återförvisa ärendet till den beslutande myndigheten.

74

Det följer av det ovan anförda att artiklarna 14 och 34 i förfarandedirektivet ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett åsidosättande av skyldigheten att ge en person som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas med stöd av artikel 33.2 a i detta direktiv, inte medför att beslutet ska undanröjas och ärendet återförvisas till den beslutande myndigheten, förutom om denna lagstiftning ger sökanden möjlighet att under förfarandet för överklagande av ett sådant beslut personligen lägga fram alla sina argument mot nämnda beslut, under ett hörande som genomförs med iakttagande av de tillämpliga grundläggande villkoren och garantierna, som anges i artikel 15 i nämnda direktiv, och dessa argument inte kan föranleda en ändring av beslutet.

75

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artiklarna 14 och 34 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett åsidosättande av skyldigheten att ge en person som ansöker om internationellt skydd möjlighet till en personlig intervju innan ett avvisningsbeslut fattas med stöd av artikel 33.2 a i detta direktiv, inte medför att beslutet ska undanröjas och ärendet återförvisas till den beslutande myndigheten, förutom om denna lagstiftning ger sökanden möjlighet att under förfarandet för överklagande av ett sådant beslut personligen lägga fram alla sina argument mot nämnda beslut, under ett hörande som genomförs med iakttagande av de tillämpliga grundläggande villkoren och garantierna, som anges i artikel 15 i nämnda direktiv, och dessa argument inte kan föranleda en ändring av beslutet.