DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 14 februari 2019 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande – Artiklarna 56 och 63 FEUF – Frihet att tillhandahålla tjänster – Fri rörlighet för kapital – Nationell lagstiftning enligt vilken kreditavtal med internationella inslag ingångna med en icke godkänd kreditgivare är ogiltiga – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 17.1 – Kreditavtal som en fysisk person ingått i syfte att tillhandahålla logitjänster för turister – Begreppet ’konsument’ – Artikel 24 led 1 – Exklusiv behörighet avseende sakrätt i fast egendom – Talan om fastställande av att ett kreditavtal är ogiltigt och om avförande av inskrivningen av en sakrätt i fastighetsregistret”

I mål C‑630/17,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Općinski sud u Rijeci – Stalna služba u Rabu (stadsdomstol i Rijeka – permanent avdelning i Rab, Kroatien), genom beslut av den 6 november 2017, som inkom till domstolen den 9 november 2017, i målet

Anica Milivojević

mot

Raiffeisenbank St. Stefan-Jagerberg-Wolfsberg eGen

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad ordförande på andra avdelningen, samt domarna A. Prechal, C. Toader (referent), A. Rosas och M. Ilešič,

generaladvokat: E. Tanchev,

justitiesekreterare: M. Aleksejev, enhetschef

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 september 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

Raiffeisenbank St. Stefan-Jagerberg-Wolfsberg eGen, genom D. Malnar, M. Mlinac, P.G. Baučić, P. Novak, M. Sabolek, E. Garankić och A. Đureta, odvjetnici, biträdda av T. Borić, profesor,

Kroatiens regering, genom T. Galli, i egenskap av ombud,

Europeiska kommissionen, genom M. Heller, L. Malferrari och M. Mataija, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 14 november 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 56 och 63 FEUF samt av artikel 4.1, artikel 17, artikel 24 punkt 1 och artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Anica Milivojević, med hemvist i Kroatien, och Raiffeisenbank St. Stefan-Jagerberg-Wolfsberg eGen, (nedan kallad Raiffeisenbank), ett bolag bildat enligt österrikisk rätt. Talan, som Anica Milivojević väckt, avser ogiltigförklaring av ett kreditavtal som ingåtts med Raiffeisenbank och av en inför notarie upprättad garantihandling för återbetalning av den fordran som avtalet gett upphov till jämte en begäran om att inteckningen av denna säkerhet ska avföras ur fastighetsregistret.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3

Skälen 6, 15 och 18 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

”(6)

För att uppnå målet om fri rörlighet för privaträttsliga domar är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar fastställs i en unionsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(15)

Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist …

(18)

Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.”

4

I artikel 4.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5

Artikel 8 led 4 i nämnda förordning har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

4.

Om talan avser avtal och denna talan får förenas med ett annat mål mot samma svarande om sakrätt till fast egendom, vid domstolen i den medlemsstat på vars territorium fastigheten är belägen.”

6

Artikel 17.1 i samma förordning har följande lydelse:

”1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt …”

7

I artikel 18.1 och 18.2 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

”1.   Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.

2.   Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.”

8

I bestämmelserna i artikel 19 i denna förordning föreskrivs följande:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

1.

har ingåtts efter tvistens uppkomst,

2.

ger konsumenten rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt, eller

3.

har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, och avtalet ger domstolarna i den medlemsstaten behörighet, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den medlemsstaten.”

9

Artikel 24 led 1 första stycket i nämnda förordning har följande lydelse:

”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

1.

Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.”

10

I artikel 25.1 och 25.4 i samma förordning föreskrivs följande:

”1.   Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. …

4.   Avtal om domstols behörighet eller motsvarande bestämmelser i en handling varigenom en trust har bildats har ingen verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 15, 19 eller 23 eller om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 24.”

11

I artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012, som rör förordningens tillämplighet i tiden (ratione temporis), föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015.”

Kroatisk rätt

Lag om obligationsrättsliga förhållanden

12

I artikel 322 i Zakon o obveznim odnosima (lag om obligationsrättsliga förhållanden), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (Narodne novine, br. 78/2015) (nedan kallad lagen om obligationsrättsliga förhållanden) föreskrivs följande:

”1.   Avtal som strider mot Republiken Kroatiens konstitution, tvingande rätt eller god sed är ogiltiga, såvida inte syftet med de åsidosatta bestämmelserna hänvisar till en annan rättslig följd eller om, i enskilda fall, annat föreskrivs i lag.

2.   Om det är förbjudet att ingå ett visst avtal för enbart den ena parten är avtalet emellertid giltigt såvida inte, i enskilda fall, annat föreskrivs i lag och den part som åsidosätter ett lagstadgat förbud är skyldig att bära konsekvenserna av ett sådant åsidosättande.”

13

Artikel 323.1 i denna lag har följande lydelse:

”Vardera avtalspart är skyldig att till den andra parten återgälda allt det som vederbörande har erhållit på grund av det ogiltiga avtalet. Om detta inte är möjligt eller om det som har genomförts är sådant att det inte kan återgäldas ska lämplig ekonomisk ersättning utges som ska bestämmas i förhållande till det pris som gäller på dagen för meddelandet av det rättsliga avgörandet, såvida inte annat föreskrivs i lag.”

Lag om konsumentkrediter

14

Zakon o potrošačkom kreditiranju (lag om konsumentkrediter, Narodne novine, br. 75/2009) (nedan kallad konsumentkreditlagen) trädde i kraft den 1 januari 2010. I artikel 29.1 anges att denna lag, med förbehåll för vissa undantag, inte är tillämplig på kreditavtal ingångna innan denna lag trädde i kraft.

15

Lagen har ändrats genom Zakon o izmjeni i dopunama Zakona o potrošačkom kreditiranju (lag om ändringar och tillägg till lagen om konsumentkrediter, Narodne novine, br. 102/2015) (nedan kallad konsumentkreditlagen, i dess ändrade lydelse).

16

Artikel 19 j i konsumentkreditlagen, i dess ändrade lydelse, med rubriken ”Ogiltighet av avtal och konsekvenserna därav”, har följande lydelse:

”1.   Ett kreditavtal som har ingåtts av en kreditgivare eller en kreditförmedlare som saknar vederbörligt tillstånd för att tillhandahålla kreditgivningstjänster för konsumtion eller för att förmedla konsumentkrediter, är ogiltigt.

2.   När det som har erhållits måste återgäldas enligt punkt 1 i denna artikel ska konsumenten betala ränta på det erhållna beloppet, räknat från den dag då beslutet om ogiltighet har blivit slutgiltigt.”

17

I artikel 19 l i konsumentkreditlagen, i dess ändrade lydelse, med rubriken ”Domstols behörighet” föreskrivs följande:

”1.   Konsumenten får väcka talan avseende konsumentkrediter mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen på den ort där konsumenten har hemvist.

2.   Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

…”

Lag om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag

18

Artikel 1, som har rubriken ”Syftet med lagen”, i Zakon o ništetnosti ugovora o kreditu s međunarodnim obilježjima sklopljenih u Republici Hrvatske s neovlaštenim vjerovnikom (lag om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag ingångna i Republiken Kroatien med en icke godkänd kreditgivare, Narodne novine, br. 72/2017, nedan kallad lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag) har följande lydelse:

”1.   Denna lag är tillämplig på kreditavtal med internationella inslag ingångna i Republiken Kroatien mellan gäldenärer och icke godkända kreditgivare …

2.   Lagen tillämpas även på andra rättshandlingar som företagits i Republiken Kroatien mellan gäldenärer och icke godkända kreditgivare som följer av ett kreditavtal med internationella inslag enligt punkt 1 i denna artikel eller som grundas på ett sådant avtal.”

19

I artikel 2 i denna lag, under rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I denna lag har uttrycken nedan följande betydelse

’gäldenär’ avser samtliga fysiska eller juridiska personer som beviljats en kredit genom ett kreditavtal med internationella inslag eller en person som till förmån för en person som beviljats sådan kredit deltagit i egenskap av medgäldenär, pantsättare, medpantsättare eller garantigivare.

’icke godkänd kreditgivare’ avser juridiska personer som har beviljat en gäldenär kredit enligt ett kreditavtal med internationella inslag och som, när avtalet med internationella inslag ingicks, hade sitt stadgeenliga säte utanför Republiken Kroatien och som marknadsför eller tillhandahåller kredittjänster i Republiken Kroatien utan att uppfylla de lagstadgade villkoren för att tillhandahålla sådana tjänster då vederbörande saknar vederbörligt tillstånd och/eller godkännande av behöriga myndigheter i Republiken Kroatien.

’kreditavtal med internationella inslag’ avser kreditavtal, låneavtal eller andra avtal genom vilka en icke godkänd kreditgivare beviljar en gäldenär en viss summa pengar och genom vilket gäldenären åtar sig att betala överenskommen ränta och återbetala det lånade beloppet inom överenskommen tid och på överenskomna villkor.”

20

Under rubriken ”Ogiltighet av kreditavtal” i artikel 3 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   Kreditavtal med internationella inslag som har ingåtts i Republiken Kroatien mellan gäldenärer och icke godkända kreditgivare är ogiltiga.

2.   Med avvikelse från punkt 1 i denna artikel kan ogiltighet inte göras gällande när ett avtal har fullgjorts i dess helhet.”

21

I artikel 4 i samma lag, som har rubriken ”Ogiltighet av andra rättshandlingar”, föreskrivs följande:

”Rättshandlingar som notarius publicus företar på grundval av eller som är knutna till ett ogiltigt avtal i den mening som anges i artikel 3 i denna lag är ogiltiga.”

22

I artikel 7 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag, avseende ”Rättsverkningar av ogiltighet”, föreskrivs följande:

”Vardera avtalspart är skyldig att till den andra parten återgälda allt det som vederbörande har erhållit på grund av det ogiltiga avtalet. Om detta inte är möjligt eller om det som har genomförts är sådant att det inte kan återgäldas ska lämplig ekonomisk ersättning utges som ska bestämmas i förhållande till det pris som gäller på dagen för meddelandet av det rättsliga avgörandet.”

23

Artikel 8 i denna lag reglerar behörighet och har följande lydelse:

”1.   Gäldenären kan vid tvister om kreditavtal med internationella inslag, i den mening som avses i denna lag, väcka talan mot en icke godkänd kreditgivare antingen vid domstol i den stat där nämnde kreditgivare har sitt säte eller, oberoende av kreditgivarens säte, vid domstolen på den ort där gäldenären har sitt hemvist eller säte.

2.   En icke godkänd kreditgivare kan i en sådan tvist som avses i föregående punkt endast väcka talan mot gäldenären vid domstol i den stat där gäldenären har sitt hemvist eller säte. Tillämplig lag i fråga om ogiltiga avtal i den mening som avses i denna lag är uteslutande kroatisk lag och den domstol som prövar talan om ogiltighet av ett sådant avtal ska tillämpa denna lag på en sådan talan utan att beakta huruvida lagen på den ort där avtalet ingicks kan vara tillämplig enligt andra rättsakter.”

24

Artikel 10 i nämnda lag har följande lydelse:

”1.   Kreditavtal med internationella inslag enligt denna lag som har ingåtts i Republiken Kroatien före denna lags ikraftträdande mellan gäldenärer och icke godkända kreditgivare är ogiltiga från och med dagen för deras ingående med de följder som anges i artikel 7 i denna lag.

2.   Andra rättshandlingar som företagits i Republiken Kroatien före ikraftträdandet av denna lag mellan gäldenärer och icke godkända kreditgivare till följd av ett kreditavtal med internationella inslag enligt artikel 1 punkt 1 i denna lag eller som grundas på ett sådant avtal är ogiltiga från och med den dag de företogs med de följder som anges i artikel 7 i denna lag.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

25

Den 23 april 2015 väckte Anica Milivojević talan vid den hänskjutande domstolen, Općinski sud u Rijeci – Stalna služba u Rabu (stadsdomstol i Rijeka – permanent avdelning i Rab, Kroatien) mot Raiffeisenbank om fastställande av att det kreditavtal som parterna ingick den 5 januari 2007, med ett belopp på 47000 euro (nedan kallat det aktuella avtalet) och det pantbrev som upprättats inför notarius publicus som säkerhet för lånet, var utan verkan och om avförande av inteckningen av detta pantbrev i faststighetsregistret.

26

Anica Milivojević har till stöd för sin talan åberopat bestämmelserna i artikel 322.1 i lagen om obligationsrättsliga förhållanden, där det anges att avtal som strider mot Republiken Kroatiens konstitution, tvingande rätt eller god sed är ogiltiga.

27

Det är i det nationella målet visserligen ostridigt att Raiffeisenbank var en ”icke godkänd kreditgivare”, i den mening som avses i artikel 2 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag, det vill säga en kreditgivare etablerad i en annan medlemsstat som saknar vederbörligt tillstånd från Hrvatska narodna banka (Kroatiens centralbank) att bevilja krediter i Kroatien. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att parterna är oeniga om vissa faktiska omständigheter såsom bland annat den ort där det aktuella avtalet ingicks. Enligt Raiffeisenbank ingicks avtalet i Österrike medan Anica Milivojević har gjort gällande att det ingicks i Kroatien.

28

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Anica Milivojević har bekräftat att avtalet ingicks via en mellanhand till vilken hon betalat provision, då hon hade för avsikt att bygga ut och renovera sitt hus och inrätta lägenheter för uthyrning. Av beslutet om hänskjutande framgår även att det inte är uteslutet att en del av lånet använts för privata ändamål. Anica Milivojević har dessutom nämnt att hon hade för avsikt att betala tillbaka lånet med hjälp av vinsterna från denna verksamhet.

29

Av handlingarna i målet framgår vidare att det aktuella avtalet innehöll en alternativ prorogationsklausul, till förmån för antingen österrikiska domstolar eller domstolen på den ort där gäldenären har hemvist.

30

Förfarandet avslutades den 3 januari 2017.

31

När lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag trädde i kraft, den 14 juli 2017, återupptogs emellertid det muntliga förfarandet, enligt beslut av den 10 augusti 2017.

32

Den hänskjutande domstolen anser att, om det aktuella avtalet ska anses ha ingåtts i Kroatien, kan det vara ogiltigt enligt bestämmelserna i nämnda lag, eftersom lagen har retroaktiv verkan.

33

Den hänskjutande domstolen vill därför i första hand få klarhet i huruvida lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag är förenlig med artiklarna 56 och 63 FEUF, eftersom lagen i fråga kan vara ägnad att inskränka Raiffeisenbanks frihet att tillhandahålla finansiella tjänster. Nämnda domstol är osäker på om de skäl som den kroatiska regeringen har anfört till stöd för en retroaktiv tillämpning av denna lag motiverar en sådan inskränkning.

34

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att lagen om konsumentkrediter, såsom den har tolkats av Vrhovni sud (Högsta domstolen, Kroatien) inte ger stöd för att fastställa att kreditavtal som ingåtts innan lagen trädde i kraft, det vill säga den 30 september 2015, är ogiltiga.

35

Den hänskjutande domstolen har i det avseendet uppgett att Vrhovni sud (Högsta domstolen), efter ett sammanträde med ordföranden för tvistemålsavdelningen i Vrhovni sud (Högsta domstolen) och ordförandena för tvistemålsavdelningarna i Županijski sudovi (regiondomstolar, Kroatien), som ägde rum den 11 och 12 april 2016, i en handling upprättad den 12 april 2016, har beslutat följande:

”3.1. (behörighet)

I tvister angående ogiltighet av kreditavtal som ingåtts mellan fysiska personer i Kroatien (konsumenter) i egenskap av kärande och utländska juridiska personer (banker) där frågan om behörighet har prövats efter den 1 juli 2013, är behörig kroatisk domstol alltid den som följer av bestämmelserna i artikel 16 i [rådets förordning (EU) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)] och artikel 17 i förordning [nr 1215/2012].

3.2. (avtalets ogiltighet)

Även om det har varit förbjudet för utländska bankinstitut som saknar vederbörligt tillstånd att tillhandahålla sådana tjänster i Republiken Kroatien att ingå sådana avtal, är de inte ogiltiga, eftersom denna konsekvens inte föreskrevs i vare sig banklagen eller i lagen om kreditinstitut före den 30 september 2015, vid vilket datum en sådan följd infördes [till följd av att lagen om konsumentkrediter, i dess ändrade lydelse, trädde i kraft].”

36

Den hänskjutande domstolen är även osäker på en rad aspekter rörande dess internationella behörighet att pröva det nationella målet mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012. I det avseendet har den bekräftat att den, med stöd av bestämmelserna i den kroatiska civilprocesslagen, kan pröva sin behörighet i nuvarande skede i den talan som anhängiggjorts vid den.

37

Nämnda domstol är osäker på huruvida artikel 8 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag är förenlig med behörighetsreglerna i förordning nr 1215/2012. Den undrar även om det aktuella avtalet, mot bakgrund av domstolens praxis, bland annat dom av den 3 juli 1997, Benincasa (C‑269/95, EU:C:1997:337) och dom av den 20 januari 2005, Gruber (C‑464/01, EU:C:2005:32), skulle kunna kvalificeras som ett ”avtal [slutet] med en konsument” och huruvida det nationella målet omfattas av de exklusiva behörighetsreglerna avseende sakrätt i fast egendom i artikel 24 punkt 1 i denna förordning.

38

Mot denna bakgrund har Općinski sud u Rijeci – Stalna služba u Rabu (stadsdomstol i Rijeka – fast avdelning i Rab) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)

Ska artiklarna 56 och 63 [FEUF] tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelserna i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag som ingåtts i [Kroatien] med en icke godkänd kreditgivare, i synnerhet bestämmelserna i artikel 10 i nämnda lag, i vilka det föreskrivs att kreditavtal och andra rättsakter som följer av det kreditavtal som ingåtts mellan en gäldenär (i den mening som avses i artiklarna 1 och 2 första strecksatsen i nämnda lag) och en icke godkänd kreditgivare (i den mening som avses i artikel 2 andra strecksatsen i samma lag), eller som grundar sig på detta avtal, är ogiltiga från och med den dag de ingicks, även om de ingicks innan nämnda lag trädde i kraft med följden att var och en av de avtalsslutande parterna är skyldig att till den andra avtalsparten återgälda allt som mottagits på grundval av det ogiltiga avtalet och, om detta inte är möjligt eller om det som har genomförts är sådant att det inte kan återgäldas, lämplig ekonomisk ersättning utges som ska bestämmas i förhållande till det pris som gäller på dagen för meddelandet av det rättsliga avgörandet?

2)

Ska [förordning nr 1215/2012], i synnerhet artiklarna 4.1 och 25 däri tolkas så, att den utgör hinder för bestämmelserna i artikel 8.1 och 8.2 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag som ingåtts i [Kroatien] med en icke godkänd kreditgivare, i vilken det föreskrivs att, i tvister angående kreditavtal med internationella inslag i den mening som avses i nämnda lag, gäldenären kan väcka talan mot en icke godkänd kreditgivare i den stat där denne har sitt säte, eller, oberoende av var denne har sitt säte, vid domstolarna i den stat där gäldenären har sitt hemvist eller säte, medan den icke godkända kreditgivaren enligt nämnda lag endast kan väcka talan mot gäldenären vid domstolarna i den stat där gäldenären har sitt hemvist eller säte?

3)

Rör det sig om ett avtal som ingåtts av en konsument i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 och i unionens övriga lagstiftning, när låntagaren är en fysisk person som har ingått ett låneavtal för att investera i semesterlägenheter med målsättningen att, som sin verksamhet, erbjuda kost och logi till turister?

4)

Ska artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012 tolkas så, att kroatiska domstolar är behöriga att pröva en talan om fastställelse av ogiltigheten av ett låneavtal och tillhörande garantiutfästelse jämte avförande av den inteckning som registrerats i fastighetsregistret, när nämnda inteckning i gäldenärens egendom, belägen i Republiken Kroatien, ställts som säkerhet för uppfyllandet att skyldigheterna enligt låneavtalet?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Domstolens behörighet att besvara den första frågan

39

Den kroatiska regeringen har gjort gällande att domstolen saknar behörighet att pröva den första frågan eftersom det aktuella avtalet ingicks den 5 januari 2007, det vill säga innan Republiken Kroatien anslöt sig till unionen, den 1 juli 2013. Domstolen är inte behörig att besvara tolkningsfrågor om unionsrätten som ställts av en medlemsstat när de omständigheter på vilka unionsrätten är tillämplig tidsmässigt inträffade innan medlemsstaten anslöt sig till unionen. Vid den muntliga förhandlingen angav regeringen dessutom att avtalet hade sagts upp år 2012.

40

I det avseendet ska det konstateras, för det första, att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida lagen om kreditavtal med internationella inslag, som antagits efter det att Republiken Kroatien anslöt sig till unionen, är förenlig med bestämmelserna i artiklarna 56 och 63 FEUF. Med hänsyn till dess retroaktiva verkan skulle denna lag kunna vara tillämplig på det nationella målet och påverka kreditavtal som ingåtts före anslutningen samt andra rättsakter som följer av sådana avtal.

41

Även om det aktuella kreditavtalet ingicks före anslutningen och även om det, såsom påstås, sades upp före anslutningen i fråga, en omständighet som inte nämns i beslutet om hänskjutande, följer det dessutom av detta beslut att det aktuella avtalet och till detta hänförliga rättsakter, såsom den inteckning i fast egendom som Anica Milivojević önskar få ogiltigförklarad, fortfarande har vissa verkningar.

42

Såsom framgår av artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 112, 2012, s. 21), är bestämmelserna i ursprungsfördragen, bland annat artiklarna 56 och 63 FEUF, tillämpliga på Republiken Kroatien från och med dagen för dess anslutning, och kan därför bli tillämpliga på framtida verkningar av situationer som uppkommit före anslutningen (se, analogt, dom av den 29 januari 2002, Pokrzeptowicz-Meyer, C‑162/00, EU:C:2002:57, punkt 50).

43

Av det anförda följer att de argument som anförts av den kroatiska regeringen för att ifrågasätta domstolens behörighet att pröva den första frågan ska underkännas. Även om det aktuella avtal som är upphov till tvisten i det nationella målet ingicks innan Republiken Kroatien anslöt sig till unionen, rör frågan trots allt tolkningen av unionsrätten och svaret kan dessutom leda till att en nationell lagstiftning, som denna medlemsstat antagit och som tidsmässigt även har rättsliga verkningar på nämnda avtal efter nämnda anslutning, ska anses vara oförenlig med unionsrätten.

Huruvida de tre första tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

44

Raiffeisenbank och den kroatiska regeringen har båda hävdat att den första frågan är hypotetisk under påstående att det inte har visats att lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag är tillämplig i det nationella målet.

45

Den kroatiska regeringen har även gjort gällande att den andra och den tredje frågan ska avvisas eftersom de bestämmelser som den hänskjutande domstolen hänvisar till i sina frågor, nämligen artikel 4.1 och artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012, inte längre kunde åberopas när Raiffeisenbank väl hade inställt sig i nämnda domstol. Beträffande artikel 25 i samma förordning har regeringen hävdat att det inte framgår av beslutet om hänskjutande att parterna har ingått ett prorogationsavtal.

46

Vad den första frågan beträffar påpekas att, även om den hänskjutande domstolen i nuvarande skede i det mål den har att avgöra ännu inte har prövat frågan på vilken ort det aktuella avtalet ingicks, vilken rör en faktisk omständighet som är av avgörande betydelse vid tillämpningen av lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag enligt artikel 3 i denna lag, begränsar inte denna omständighet dess behörighet att avgöra vid vilken tidpunkt under förfarandet den måste hänskjuta en tolkningsfråga till domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 41, och dom av den 4 juni 2015, Kernkraftwerke Lippe-Ems, C‑5/14, EU:C:2015:354, punkt 31). Den hänskjutande domstolen är nämligen ensam behörig att avgöra när det är mest lämpligt att inhämta ett sådant avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, Sibilio, C‑157/11, ej publicerad, EU:C:2012:148, punkt 31).

47

Beträffande den andra och den tredje frågan erinras det om att det följer av domstolens fasta praxis att det, inom ramen för det samarbete mellan EU‑domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

48

Av fast rättspraxis följer även att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, vilka ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och vilka det inte ankommer på EU-domstolen att pröva riktigheten av, presumeras vara relevanta (dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 42 och där angiven rättspraxis). En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2016, Politanò, C‑225/15, EU:C:2016:645, punkt 22 och där angiven rättspraxis). I motsats till vad den kroatiska regeringen har hävdat förefaller inte de frågeställningar som förts fram under den andra och den tredje frågan vara hypotetiska.

49

Domstolen konstaterar därför att de tre första frågorna kan tas upp till prövning.

Den första frågan

50

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 56 och 63 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som bland annat innebär att kreditavtal och andra rättsakter som följer av sådana avtal som har ingåtts i denna medlemsstat mellan gäldenärer och kreditgivare, som är etablerade i en annan medlemsstat och som saknar tillstånd från behöriga myndigheter i den förstnämnda medlemsstaten att bedriva sin verksamhet där, är ogiltiga från och med den dag de ingicks, även om de har ingåtts innan nämnda lagstiftning trädde i kraft.

Tillämplig fri rörlighet

51

Eftersom tolkningsfrågan har ställts mot bakgrund av både artikel 56 FEUF och artikel 63 FEUF, ska det inledningsvis avgöras om, och i så fall i vilken utsträckning, en nationell lagstiftning såsom den i det nationella målet aktuella är ägnad att påverka friheten att tillhandahålla tjänster och/eller den fria rörligheten för kapital.

52

I förevarande fall följer det av beslutet om hänskjutande att lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag avser finansiella tjänster som tillhandahålls av kreditinstitut med säte utanför Kroatien och som saknar de godkännanden och/eller tillstånd från behöriga kroatiska myndigheter som för det ändamålet krävs enligt nationell rätt.

53

Domstolen har härvidlag redan slagit fast att den typen av yrkesmässig kreditgivning i princip kan hänföras till såväl friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF och följande artiklar som till den fria rörligheten för kapital i den mening som avses i artikel 63 FEUF och följande artiklar (dom av den 22 november 2018, Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank, C‑625/17, EU:C:2018:939, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

54

När en nationell bestämmelse kan knytas till såväl friheten att tillhandahålla tjänster som den fria rörligheten av kapital ska det emellertid prövas i vilken utsträckning som bestämmelsen påverkar utövandet av dessa grundläggande friheter och huruvida, under omständigheterna i det nationella målet, en av dessa friheter dominerar över den andra. Domstolen undersöker i princip bestämmelsen mot bakgrund av endast en av dessa friheter, om det visar sig att en av dem under omständigheterna i det enskilda fallet är helt underordnad den andra och kan knytas till den (dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România, C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

55

I den mån lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag, i det nationella målet, innebär att alla avtal som ingåtts i Kroatien av en icke godkänd kreditgivare vars säte är beläget utanför nämnda medlemsstat är ogiltiga, påverkar denna lag möjligheten för ekonomiska aktörer etablerade i andra medlemsstater som inte uppfyller de krav som ställs i denna lagstiftning att få tillträde till den kroatiska marknaden och påverkar i första hand friheten att tillhandahålla tjänster. De begränsande effekterna av nämnda lagstiftning på den fria rörligheten för kapital är endast en oundviklig konsekvens av inskränkningen av friheten att tillhandahålla tjänster (dom av den 3 oktober 2006, Fidium Finanz, C‑452/04, EU:C:2006:631, punkt 48 och där angiven rättspraxis), och det saknas därför anledning att pröva huruvida den är förenlig med artikel 63 FEUF och följande artiklar.

56

Frågan ska således prövas endast med avseende på artikel 56 FEUF och följande artiklar om friheten att tillhandahålla tjänster, under den premissen att det aktuella avtalet har ingåtts i Kroatien, en faktisk omständighet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Artikel 56 FEUF

57

Det framgår av domstolens fasta praxis att principen om frihet att tillhandahålla tjänster i artikel 56 FEUF inte bara innebär ett krav på avskaffande av all form av diskriminering av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat på grund av dennes nationalitet, utan även ett krav på avskaffande av varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som kan medföra att tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva (dom av den 18 juli 2013, Citroën Belux, C‑265/12, EU:C:2013:498, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

58

Av domstolens praxis framgår även att ett kreditinstituts verksamhet som består i kreditgivning utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 56 FEUF (dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România, C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

59

Det framgår av beslutet om hänskjutande att kreditavtal som ingåtts med icke godkända kreditgivare, enligt den kroatiska rättsordningen, är ogiltiga både enligt konsumentkreditlagen, i dess ändrade lydelse, och enligt lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag. Dessa två lagars tillämpningsområden är dock inte identiska. Den sistnämnda lagens tillämpningsområde är mer vidsträckt eftersom den, enligt artikel 1.1 däri, är tillämplig på alla kreditavtal, inklusive sådana som ingåtts i samband med näringsverksamhet. Konsumentkreditlagen däremot, i dess ändrade lydelse, avser enbart avtal som har ingåtts av konsumenter.

60

Av beslutet om hänskjutande framgår sålunda att, under perioden 1 juli 2013, vid vilket datum Republiken Kroatien anslöt sig till unionen, till den 30 september 2015, då konsumentkreditlagen, i dess ändrade lydelse, trädde i kraft omfattade, enligt en retroaktiv tillämpning av lagen om ogiltighet av avtal med internationella inslag, nämnda ogiltighet endast kreditavtal ingångna av icke godkända kreditgivare med säte utanför Kroatien.

61

Det framgår nämligen av den tolkning av konsumentkreditlagen, i dess ändrade lydelse, som Vrhovni sud (Högsta domstolen) har gjort, att konsumentkreditavtal ingångna med icke godkända kreditgivare enligt denna lag inte blir ogiltiga retroaktivt med avseende på situationer som uppstått innan lagen trädde i kraft, det vill säga före den 30 september 2015.

62

I den mån lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag innebär att undantagsregler införs för vissa finansiella tjänster beroende på huruvida den som tillhandahåller tjänsten har sitt säte i en annan medlemsstat än den i vilken tjänsten tillhandahålls konstaterar domstolen att kroatisk lag innebar en direkt diskriminering av kreditgivare etablerade utanför Kroatien fram till den 30 september 2015, vid vilket datum ogiltigheten av kreditavtal ingångna av icke godkända kreditgivare utsträcktes till att gälla avtal ingångna med kreditgivare etablerade i denna medlemsstat.

63

Från och med detta datum, då ogiltighetsreglerna blev tillämpliga utan åtskillnad på samtliga icke godkända kreditgivare, innebär lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag, under denna period, en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

64

Begreppet inskränkning omfattar nämligen, enligt domstolens praxis, bestämmelser som antas av en medlemsstat och som, trots att de tillämpas utan åtskillnad, påverkar tillträdet till marknaden för näringsidkare från andra medlemsstater (dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România,C‑602/10, EU:C:2012:443 punkt 75 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall innebär lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag att tillträdet till den kroatiska marknaden för finansiella tjänster för kreditgivare med säte utanför Kroatien görs avhängigt av att den kroatiska centralbanken utfärdar ett tillstånd vilket gör tillträdet till denna marknad mindre attraktivt, på så sätt att den begränsar den frihet som garanteras genom artikel 56 FEUF.

65

Det ska således, för det första, prövas huruvida de mål som legat till grund för denna lag kan motivera ett undantag enligt artikel 52 FEUF och, för det andra, om lagen i fråga är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. I ett sådant fall krävs dessutom att inskränkningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Citroën Belux, C‑265/12, EU:C:2013:498, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

66

Vad inledningsvis gäller perioden från det att Republiken Kroatien anslöt sig till unionen fram till den 30 september 2015, framgår det av domstolens praxis att i den mån den inskränkande lagstiftningen i det nationella målet är direkt diskriminerande kan den endast anses vara motiverad om det finns tvingande skäl av allmänintresse, allmän säkerhet eller folkhälsa i den mening som avses i artikel 52 FEUF, som artikel 62 FEUF hänvisar till (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 9 september 2010, Engelmann, C‑64/08, EU:C:2010:506, punkt 34, dom av den 22 oktober 2014, Blanco och Fabretti, C‑344/13 och C‑367/13, EU:C:2014:2311, punkt 38, och dom av den 28 januari 2016, Laezza, C‑375/14, EU:C:2016:60, punkt 26).

67

För att inskränkningen ska kunna anses vara motiverad utifrån ett sådant mål, krävs det att det är fråga om ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse (dom av den 21 januari 2010, kommissionen/Tyskland, C‑546/07, EU:C:2010:25, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

68

Enligt den kroatiska regeringens skriftliga och muntliga yttranden antogs lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag i syfte att skydda en stor del av kroatiska medborgare som ingått kreditavtal med kreditgivare som utövade sin verksamhet utan vederbörligt tillstånd från den kroatiska centralbanken. Den kroatiska regeringen har angett att, under åren 2000–2010, ingicks ungefär 3000 kreditavtal av icke godkända kreditgivare till ett belopp motsvarande ungefär 360 miljoner euro. Lagstiftningen antogs som en sista utväg, efter flera tidigare lagstiftningsåtgärder som utan framgång vidtagits för att försöka avhjälpa konsekvenserna av sådana avtal, vilket motiverar lagens retroaktiva tillämplighet. Lagstiftningen i fråga har således till syfte att säkerställa allmän ordning, bevara finanssektorns goda rykte och se till att den fungerar väl, skydda den svagare avtalsparten och i synnerhet konsumenternas rättigheter.

69

Mot bakgrund av de målsättningar som eftersträvas med den nationella lagstiftning som avses i det nationella målet påpekas att den kroatiska regeringen, som har hänvisat till allmän ordning, inte har anfört något övertygande argument som skulle kunna omfattas av detta begrepp, vilket, såsom har angetts ovan i punkt 67, förutsätter ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse, då ekonomiska överväganden inte kan rättfärdiga ett undantag enligt artikel 52 FEUF (se, analogt, dom av den 21 januari 2010, kommissionen/Tyskland, C‑546/07, EU:C:2010:25, punkt 51).

70

Domstolen ska därefter pröva i vilken mån de inskränkningar som de aktuella ogiltighetsreglerna innebär skulle kunna vara motiverade av tvingande skäl av allmänintresse i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 64, under perioden efter den 30 september 2015.

71

Det ska i det avseendet konstateras att bland de tvingande skäl av allmänintresse som Republiken Kroatien har åberopat ingår sådana som redan har erkänts i domstolens praxis, nämligen yrkesregler som är avsedda att skydda mottagarna av tjänsten (dom av den 25 juli 1991, Collectieve Antennevoorziening Gouda, C‑288/89, EU:C:1991:323, punkt 14), finanssektorns goda rykte (dom av den 10 maj 1995, Alpine Investments, C‑384/93, EU:C:1995:126, punkt 44) och konsumentskydd (dom av den 18 juli 2013, Citroën Belux, C‑265/12, EU:C:2013:498, punkt 38).

72

Det ska emellertid även påpekas att de skäl som en medlemsstat kan åberopa ska åtföljas av ändamålsenlig bevisning eller en bedömning av lämpligheten och proportionaliteten av denna åtgärd samt närmare uppgifter till stöd för dess argument. Det ankommer sålunda på den medlemsstat som vill åberopa ett mål som motiverar en inskränkning i den fria rörlighet för tjänster som följer av en restriktiv nationell åtgärd, att förse den domstol som har att avgöra målet med alla uppgifter som kan göra det möjligt för denna domstol att kontrollera att nämnda åtgärd verkligen uppfyller de krav som följer av proportionalitetsprincipen (se, analogt, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 85).

73

I avsaknad av sådan bevisning ska det konstateras att lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag uppenbarligen går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med denna lagstiftning, eftersom den, med stöd av en allmän och automatiskt tillämplig retroaktiv regel, innebär att alla kreditavtal med internationella inslag som ingåtts med icke godkända kreditgivare är ogiltiga, med undantag för sådana som redan har verkställts fullt ut.

74

Vidare påpekar domstolen, precis såsom Europeiska kommissionen har gjort, att andra åtgärder som i mindre utsträckning inkräktar på friheten att tillhandahålla tjänster hade kunnat vidtas för att möjliggöra en kontroll av huruvida kreditavtal är rättsenliga och för att skydda den svagare parten, såsom bland annat regler som ger behöriga myndigheter befogenhet att ingripa, efter en anmälan eller på eget initiativ, i fall av illojala handelsmetoder eller kränkningar av konsumenternas rättigheter.

75

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, som innebär att kreditavtal och andra rättsakter som följer av sådana avtal, som ingåtts i denna medlemsstat mellan gäldenärer och kreditgivare, som är etablerade i en annan medlemsstat och som saknar tillstånd av behöriga myndigheter i den förstnämnda medlemsstaten att bedriva sin verksamhet där, är ogiltiga från och med den dag de ingicks, även om de har ingåtts innan nämnda lagstiftning trädde i kraft.

Den andra frågan

76

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 och artikel 25 i förordning nr 1215/2012 utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, enligt vilken gäldenärer, i tvister om kreditavtal med internationella inslag som omfattas av tillämpningsområdet för denna lagstiftning, kan väcka talan mot icke godkända kreditgivare antingen vid domstolarna i den medlemsstat i vilken kreditgivarna har sitt säte, eller vid domstolarna på den ort där gäldenärerna har sitt hemvist eller säte och i vilken det föreskrivs att en talan väckt av sådana kreditgivare mot gäldenärer endast kan prövas av domstolarna i den stat i vilken gäldenärerna har hemvist, oberoende av om de sistnämnda är konsumenter eller näringsidkare.

77

Det ska inledningsvis påpekas att förordning nr 1215/2012 är tillämplig på rättsliga förfaranden som inletts från och med den 10 januari 2015. Eftersom talan i det nationella målet väcktes den 23 april 2015 och eftersom det, med hänsyn till det rättsliga förhållandet mellan parterna i det nationella målet, innehållet och villkoren för dess genomförande, rör privaträtt i den mening som avses i artikel 1.1 i denna förordning, är förordningens bestämmelser tillämpliga i förevarande fall.

78

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har gäldenären enligt artikel 8.1 och 8.2 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag rätt att välja mellan domstolarna i den medlemsstat där den icke godkända kreditgivaren har sitt säte och domstolarna i den stat där gäldenären har hemvist, medan kreditgivaren måste vända sig till domstolarna i den stat där gäldenären har sitt hemvist.

79

Enligt artikel 1.1 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag är denna lag tillämplig på sådana avtal som ingåtts i Kroatien mellan gäldenärer och icke godkända kreditgivare, oberoende av om gäldenären är konsument eller näringsidkare.

80

I den mån artikel 8.1 och 8.2 i nämnda lag även är tillämplig på tvister mellan näringsidkare ska det konstateras att den avviker från den allmänna behörighetsregeln i artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012, som är svarandens hemvist, eftersom den vidgar tillämpningsområdet för de behörighetsregler som, såsom ett undantag, ger det mest långtgående skyddet i artikel 18.1 i denna förordning för enbart konsumenter, till att gälla samtliga gäldenärer.

81

Enligt systematiken i förordning nr 1215/2012 är den allmänna principen att domstolarna i den stat i vilken svaranden har hemvist är behöriga. Det är endast med undantag från denna princip som förordningen anger situationer, som uppräknas på ett uttömmande sätt, i vilka talan mot svaranden kan eller ska väckas vid domstolar i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 27). Det faktum att en medlemsstat, i sin nationella lagstiftning, föreskriver behörighetsregler som innebär ett undantag från denna allmänna princip, och som inte föreskrivs i någon annan bestämmelse i denna förordning, strider mot bestämmelserna i nämnda förordning och i synnerhet i artikel 4 i denna.

82

Beträffande artikel 25 i förordning nr 1215/2012 medger denna, under vissa villkor, att prorogationsavtal som parterna ingått kan vara giltiga för att avgöra vilken domstol i en medlemsstat som är behörig att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande. Det ska i det avseendet påpekas att det följer av artiklarna 17–19 i förordning nr 1215/2012 att behörigheten att avgöra en tvist angående ett avtal som ingåtts av en konsument i princip avgörs med stöd av samma bestämmelser och enligt artikel 25.4 i denna förordning kan en prorogationsklausul endast tillämpas på ett sådant avtal om den inte strider mot bestämmelserna i artikel 19 i samma förordning.

83

Det förefaller framgå av lydelsen i artikel 8 i lagen om ogiltighet av kreditavtal med internationella inslag – vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – att behörighetsreglerna däri är tillämpliga oberoende av huruvida prorogationsavtal, som uppfyller kraven i artikel 25 i förordning nr 1215/2012, har ingåtts frivilligt.

84

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1 och artikel 25 i förordning nr 1215/2012 utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, enligt vilken gäldenärer i tvister om kreditavtal med internationella inslag som omfattas av tillämpningsområdet för denna lagstiftning, kan väcka talan mot icke godkända kreditgivare antingen vid domstolarna i den medlemsstat i vilken kreditgivarna har sitt säte, eller vid domstolarna på den ort där gäldenärerna har sitt hemvist eller säte och i vilken det föreskrivs att en talan väckt av sådana kreditgivare mot gäldenärer endast kan prövas av domstolarna i den stat i vilken gäldenärerna har hemvist, oberoende av om de sistnämnda är konsumenter eller näringsidkare.

Den tredje frågan

85

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en gäldenär som ingått ett kreditavtal för att utföra bygg- och renoveringsarbeten i en fastighet där vederbörande har sin bostad med målsättningen att, bland annat, tillhandhålla logi till turister kan kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i denna bestämmelse.

86

Det ska inledningsvis påpekas att det följer av domstolens fasta praxis att begrepp som används i förordning nr 1215/2012, bland annat de begrepp som återfinns i artikel 17.1 i förordningen, ska ges en självständig tolkning, huvudsakligen med beaktande av förordningens systematik och mål, för att säkerställa att den tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 28).

87

Begreppet ”konsument”, i den mening som avses i artiklarna 17 och 18 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas restriktivt och med beaktande av den berörda personens ställning i ett visst avtal, utifrån dess art och syfte, och inte med beaktande av denna persons subjektiva situation. En och samma person kan nämligen anses vara konsument inom ramen för vissa transaktioner och näringsidkare inom ramen för andra transaktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

88

Det är därför endast sådana avtal som har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs- eller yrkesverksamhet och oberoende av sådana ändamål, enbart för att tillgodose en enskild persons privata konsumtion, som omfattas av de särskilda bestämmelserna i denna förordning om skydd av konsumenter, såsom den svagare parten, medan ett sådant skydd inte är motiverat när det är fråga om avtal som rör affärs- eller yrkesverksamhet (dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

89

Detta särskilda skydd är inte motiverat när det är fråga om avtal som rör affärs- eller yrkesverksamhet, även om denna är tänkt som en framtida verksamhet, eftersom den framtida karaktären inte påverkar dess yrkes- eller affärsmässiga art (dom av den 3 juli 1997, Benincasa, C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 17).

90

Härav följer att de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 17–19 i förordning nr 1215/2012 i princip endast kan tillämpas under förutsättning att det av parterna ingångna avtalet syftar till en icke yrkesmässig användning av den berörda varan eller tjänsten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

91

När det mer specifikt gäller en person som ingår ett avtal för en användning som delvis hänför sig till dennes yrkesverksamhet och således delvis för privata ändamål, har domstolen konstaterat att personen i fråga endast kan omfattas av dessa bestämmelser för det fall att kopplingen mellan nämnda avtal och den berörda personens yrkesverksamhet är så svag att den har en marginell och blott försumbar roll i den transaktion för vilken avtalet ingåtts, sedd ur ett helhetsperspektiv (dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

92

Det är mot bakgrund av dessa principer som den hänskjutande domstolen, i det mål den har att avgöra, ska avgöra huruvida Anica Milivojević kan kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012. Den nationella domstolen ska därvid beakta inte bara avtalets innehåll, art och ändamål utan också de objektiva omständigheterna kring avtalsslutet (dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 47).

93

Den hänskjutande domstolen kan i det avseendet beakta den omständigheten att Anica Milivojević bekräftat att hon ingick kreditavtalet för att renovera sitt hus och för att, bland annat, inreda lägenheter för uthyrning, utan att för den skull utesluta det faktum att en del av lånebeloppet använts för privata ändamål. Under sådana förhållanden framgår det av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 91 att Anica Milivojević inte kan anses ha ingått det aktuella avtalet i egenskap av konsument annat än om kopplingen mellan avtalet och näringsverksamheten, bestående i tillhandahållande av logitjänster till turister, är så marginell och försumbar att det förefaller uppenbart att avtalet i första hand ingåtts för privata ändamål.

94

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en gäldenär som ingått ett kreditavtal i syfte att utföra bygg- och renoveringsarbeten i en fastighet där gäldenären har sin bostad med målsättningen att, bland annat, tillhandahålla logi till turister, inte kan kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i denna bestämmelse, annat än om kopplingen mellan avtalet och näringsverksamheten i den transaktion för vilken avtalet ingåtts, sedd ur ett helhetsperspektiv är så marginell och försumbar att det förefaller uppenbart att avtalet i första hand ingåtts för privata ändamål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Den fjärde frågan

95

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om fastställelse av att ett kreditavtal och en garantihandling, upprättad inför notarius publicus, som ställts som säkerhet för lånet är ogiltiga och om att inteckningen därav i fastighetsregistret ska avföras utgör en talan om ”sakrätt i fast egendom”, i den mening som avses i den bestämmelsen.

96

Det framgår av lydelsen i artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012 att domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen har exklusiv behörighet om talan avser sakrätt i fast egendom, oberoende av var parterna har hemvist.

97

Det framgår av domstolens fasta praxis att uttrycket ”sakrätt i fast egendom” ska fastställas självständigt, för att i möjligaste mån säkerställa att det tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2014, Weber, C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 40, och dom av den 17 december 2015, Komu m.fl., C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 23).

98

EU-domstolen har även slagit fast att bestämmelserna i artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012 inte ska ges en mer vidsträckt tolkning är dess målsättning kräver. Dessa bestämmelser leder nämligen till att parterna fråntas den möjlighet att välja forum som de annars skulle ha haft och i vissa fall till att de måste föra talan inför en domstol som inte är domstolen där någondera parten har hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 28).

99

Vidare har EU-domstolen preciserat att den exklusiva behörigheten för domstolarna i den konventionsstat där fastigheten är belägen inte gäller alla typer av talan som rör sakrätt i fast egendom, utan endast sådana som både omfattas av förordningens tillämpningsområde och syftar till dels att fastställa vad en fastighet omfattar eller består av eller vem som äger eller besitter den, eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter, dels att säkerställa att rättsinnehavarna åtnjuter skydd för de befogenheter som är knutna till deras rätt (dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

100

Det ska även påpekas att det följer av EU-domstolens fasta praxis att skillnaden mellan en sakrätt och en obligationsrätt består i att sakrätten, som är knuten till materiell egendom, gäller mot envar, medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären (dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

101

Vad i förevarande fall gäller yrkandena om ogiltigförklaring av det aktuella avtalet och den garantihandling som upprättats inför notarius publicus ska det konstateras att dessa grundar sig på en rättighet knuten till en person som endast kan göras gällande gentemot svaranden. Dessa yrkanden omfattas således inte av regeln om exklusiv behörighet i artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012.

102

Däremot vad gäller yrkandet om att inteckningen i fastighetsregistret ska avföras påpekas att en inteckning, när den väl har antecknats i enlighet med de formella och materiella krav som ställs enligt nationell rätt på området, utgör en sakrätt med allmängiltiga verkningar.

103

Ett sådant yrkande, som syftar till att ta tillvara de rättigheter som följer av en sakrätt, omfattas av den exklusiva behörigheten för domstolen i den medlemsstat där egendomen är belägen i enlighet med artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012 (dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 41).

104

Det ska i det avseendet tilläggas att, med hänsyn till att domstolarna i den medlemsstat där fastigheten är belägen har exklusiv behörighet att pröva en ansökan om att få en inteckning avförd ur fastighetsregistret, har dessa domstolar även en icke exklusiv behörighet, enligt artikel 8.4 i förordning nr 1215/2012, på grundval av sambandet med yrkandena om fastställande av att ett kreditavtal och en garantihandling, upprättad inför notarius publicus, som ställts som säkerhet för lånet är ogiltiga, i den mån yrkandena är riktade mot samma svarande och, i enlighet med vad som framgår av handlingarna i målet, kan förenas.

105

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 24 led 1 första stycket i förordning 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om att en inteckning i fastighetsregistret ska avföras utgör en talan om ”sakrätt i fast egendom”, i den mening som avses i den bestämmelsen. En talan om fastställelse av att ett kreditavtal och en garantihandling, upprättad inför notarius publicus, som ställts som säkerhet för lånet är ogiltiga omfattas däremot inte av detta begrepp.

Rättegångskostnader

106

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

 

1)

Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, som innebär att kreditavtal och andra rättsakter som följer av sådana avtal, som ingåtts i denna medlemsstat mellan gäldenärer och kreditgivare, som är etablerade i en annan medlemsstat och som saknar tillstånd av behöriga myndigheter i den förstnämnda medlemsstaten att bedriva sin verksamhet där, är ogiltiga från och med den dag de ingicks, även om de har ingåtts innan nämnda lagstiftning trädde i kraft.

 

2)

Artikel 4.1 och artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, enligt vilken gäldenärer i tvister om kreditavtal med internationella inslag som omfattas av tillämpningsområdet för denna lagstiftning, kan väcka talan mot icke godkända kreditgivare antingen vid domstolarna i den medlemsstat i vilken kreditgivarna har sitt säte, eller vid domstolarna på den ort där gäldenärerna har sitt hemvist eller säte och i vilken det föreskrivs att en talan väckt av sådana kreditgivare mot gäldenärer endast kan prövas av domstolarna i den stat i vilken gäldenärerna har hemvist, oberoende av om de sistnämnda är konsumenter eller näringsidkare.

 

3)

Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en gäldenär som ingått ett kreditavtal i syfte att utföra bygg- och renoveringsarbeten i en fastighet där gäldenären har sin bostad med målsättningen att, bland annat, tillhandahålla logi till turister, inte kan kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i denna bestämmelse, annat än om kopplingen mellan avtalet och näringsverksamheten i den transaktion för vilken avtalet ingåtts, sedd ur ett helhetsperspektiv är så marginell och försumbar att det förefaller uppenbart att avtalet i första hand ingåtts för privata ändamål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

 

4)

Artikel 24 led 1 första stycket i förordning 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om att en inteckning i fastighetsregistret ska avföras utgör en talan om ”sakrätt i fast egendom”, i den mening som avses i den bestämmelsen. En talan om fastställelse av att ett kreditavtal och en garantihandling, upprättad inför notarius publicus, som ställts som säkerhet för lånet är ogiltiga omfattas däremot inte av detta begrepp.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: kroatiska.