(1)

Världshälsoorganisationen förklarade den 30 januari 2020 att covid-19-utbrottet är ett ”internationellt hot mot människors hälsa” och betecknade den 11 mars 2020 utbrottet som en pandemi (1). Den påföljande allvarliga inverkan på internationella och inrikes resor, både för yrkes- och fritidsändamål, har varit genomgripande i Europa och resten av världen sedan den 1 mars 2020.

(2)

Covid-19-pandemin har resulterat i nationella reseförbud och varningar eller restriktioner vid gränserna. Detta har lett till ett stort antal inställda resor och till att många medborgare inte kan resa. De aktuella aldrig tidigare skådade reserestriktionerna (2) har i det närmaste lett till ett stillestånd vad gäller resor i Europa och många andra delar av världen. Detta har fått allvarliga konsekvenser för transportföretag, paketresearrangörer (nedan kallade arrangörer) och leverantörer av andra turisttjänster som ingår i paketresor.

(3)

Samtidigt har många passagerare och resenärer påverkats av krisens ekonomiska effekter och deras inkomster har minskat till följd av inskränkningar i den ekonomiska verksamheten som påverkar både arbetsgivarnas och arbetstagarnas framtidsutsikter (3).

(4)

Rese- och turismsektorerna i unionen rapporterar en minskning av antalet bokningar på 60–90 % jämfört med samma period förra året. Ansökningarna om återbetalning från resenärer på grund av inställda resor är på en mycket högre nivå än nya bokningar. Enligt preliminära uppskattningar från den europeiska branschorganisationen för resebyråer kan covid-19-pandemin leda till förluster på 30 miljarder euro (vid en minskning på 60 %) under det första kvartalet 2020 och 46 miljarder euro (vid en minskning på 90 %) under det andra kvartalet, jämfört med den förväntade omsättningen som baserar sig på data från tidigare år.

(5)

Transportföretagen inom alla transportslag står inför en kraftig nedgång i verksamheten och ett nästan fullständigt stopp i transporttjänsterna. Detta leder till en minskning av deras kassaflöde på grund av covid-19-pandemin (4).

(6)

De villkor och kriterier enligt vilka åtgärderna för att förhindra spridning kan hävas beror i stor utsträckning på data som utvecklas med tiden, bland annat epidemiologiska data. Därav följer att det ännu inte finns någon tydlig tidsplan för när åtgärderna kan lättas så att transporttjänsterna och turismen kan återupptas helt (5).

(7)

I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 261/2004 (6), (EG) nr 1371/2007 (7), (EU) nr 1177/2010 (8) och (EU) nr 181/2011 (9) (nedan kallade EU:s förordningar om passagerares rättigheter) föreskrivs om passagerarrättigheter vid inställda resor. Om transportföretaget ställer in en resa ska det erbjuda passagerarna möjligheten att välja mellan ersättning (återbetalning) och ombokning (10). Eftersom ombokning knappast är tillämplig under de aktuella omständigheterna görs det faktiska valet främst mellan de olika ersättningsmöjligheterna.

(8)

Ersättningen av hela kostnaden för biljetten ska betalas inom 7 dagar efter passagerarens begäran vid lufttransport samt transport till sjöss och på inre vattenvägar, 14 dagar efter att erbjudandet gjorts eller begäran har tagits emot för busstransport och 1 månad efter begäran vid järnvägstransport. Enligt unionslagstiftningen kan ersättningen betalas ut i pengar eller i form av ett värdebevis. Ersättning i form av ett värdebevis är dock endast möjlig om passageraren samtycker (11).

(9)

I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 (12) (nedan kallat paketresedirektivet) föreskrivs att om en paketresa ställs in på grund av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” har resenärer rätt att få full återbetalning av alla de betalningar som gjorts för paketet, utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter senast 14 dagar efter det att avtalet sagts upp. I detta sammanhang kan arrangören erbjuda resenären ersättning i form av ett värdebevis. Denna möjlighet berövar dock inte resenärerna deras rätt till ersättning i pengar.

(10)

På motsvarande sätt, när ändringar av ett paketreseavtal (till exempel en senareläggning) eller en alternativ paketresa föreslås (13), och om dessa ändringar eller den alternativa paketresan leder till att resenären tar emot en paketresa som har lägre kvalitet eller värde (14) eller till att avtalet sägs upp (15), kan arrangören också erbjuda ett värdebevis, förutsatt att resenärer inte berövas sin rätt till ersättning i pengar.

(11)

Kommissionen antog den 18 mars 2020 tolkningsriktlinjer om passagerares rättigheter mot bakgrund av den aktuella situationen och utvecklingen avseende covid-19 (16). Kommissionen erinrade om att passagerare kan välja mellan ersättning i pengar och ersättning i form av ett värdebevis.

(12)

Den 19 mars 2020 offentliggjorde kommissionen informell vägledning om tillämpningen av paketresedirektivet i samband med covid-19 på sin webbplats (17), som bekräftar resenärens rätt att få full ersättning, men också att det är möjligt för resenären att ta emot ett värdebevis.

(13)

De otaliga fall av inställda resor som följt av covid-19-pandemin har lett till en ohållbar situation vad gäller kassaflöde och intäkter för transport- och resesektorerna. Arrangörernas likviditetsproblem förvärras av att de måste ersätta hela priset för paketresan till resenären medan de själva inte alltid får ersättning för förbetalda tjänster som utgör en del av paketresan i rätt tid. Detta kan i praktiken leda till en orättvis fördelning av bördan mellan aktörerna i reseekosystemet.

(14)

Om arrangörerna eller transportföretagen blir insolventa finns det en risk för att många resenärer och passagerare inte får någon återbetalning alls, eftersom deras fordringar mot arrangörer och transportföretag inte är skyddade. Samma problem kan uppstå i samband vid marknadsaktiviteter mellan företag, där arrangörerna får ett värdebevis som ersättning för förbetalda tjänster från lufttrafikföretag, som senare blir insolventa.

(15)

Om värdebevis kunde göras mer attraktiva skulle passagerare och resenärer i större utsträckning ta emot dem som ett alternativ till ersättning i pengar. Detta skulle bidra till att minska likviditetsproblemen för transportföretag och arrangörer och skulle i slutändan kunna leda till ett bättre skydd för passagerarnas och resenärernas intressen.

(16)

I detta syfte bör värdebevis skyddas mot transportföretagets eller arrangörens insolvens. Ett sådant skydd skulle kunna skapas av den privata eller offentliga sektorn och bör vara tillräckligt effektivt och robust. Det bör omfatta åtminstone de värdebevis som har de egenskaper som beskrivs i denna rekommendation.

(17)

Dessa egenskaper bör särskilt hänföra sig till den minsta giltighetstiden, tidsperioden efter vilken resenärer eller passagerare har rätt till ersättning om de så önskar i det fall att värdebevisen har en giltighetstid som är längre än minimitiden och villkoren för ersättning för värdebevis som inte har lösts in. De bör också hänföra sig till det utbud av tjänster för vilket värdebeviset kan användas, till den tid under vilken värdebeviset kan användas och till dess överförbarhet. Ytterligare egenskaper kan också övervägas för att göra värdebevisen ännu mer attraktiva.

(18)

Utfärdandet av ett värdebevis parallellt med chargeback (återkreditering) inom kreditkortssystem skulle i slutändan kunna leda till en form av dubbel återbetalning. Om resenären eller passageraren väljer ett värdebevis bör transportföretaget därför vidarebefordra informationen till arrangören, resebyrån eller andra mellanhänder.

(19)

I syfte att göra värdebevis attraktiva för passagerare eller resenärer kan medlemsstaterna överväga att anta system för att stödja aktörer inom rese- och transportsektorerna i enlighet med unionens regler om statligt stöd. De skulle till exempel kunna inrätta särskilda garantiordningar för värdebevis i enlighet med artikel 107.3 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Dessutom kan medlemsstaterna stödja aktörer inom rese- och transportsektorerna genom att bevilja stöd av mindre betydelse i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 (18).

(20)

Medlemsstater som tillhandahåller stöd till aktörer inom rese- och transportsektorerna för att säkerställa att ersättningsanspråk som följer av covid-19-pandemin tillgodoses bör säkerställa att sådana system tillämpas på alla passagerare eller resenärer som omfattas av paketresedirektivet eller unionens relevanta förordningar om passagerares rättigheter oavsett vilken tjänsteleverantör de har.

(21)

Vad gäller eventuella ytterligare likviditetsbehov för aktörer inom transport- och transportsektorerna antog kommissionen den 19 mars 2020 en tillfällig ram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin under det pågående utbrottet av covid-19 (19), baserat på artikel 107.3 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, för att avhjälpa en allvarlig störning av ekonomin i medlemsstaterna. Den tillfälliga ramen ändrades för att omfatta ytterligare stödåtgärder, både den 3 april (20) och den 8 maj 2020 (21).

(22)

Den tillfälliga ramen gäller i princip för alla sektorer och företag, inbegripet transport- och reseföretag, och identifierar transport- och resesektorn som en av de sektorer som påverkas mest. Ramen har som syfte att avhjälpa företagens likviditetsbrist genom att tillåta exempelvis direkta bidrag, skatteförmåner, statliga garantier för lån och subventionerade offentliga lån. För att åtgärda brådskande likviditetsbehov särskilt för små och medelstora företag på ett snabbt sätt får medlemsstaterna ge lån utan ränta, garantier för lån som täcker 100 % av risken eller tillhandahålla eget kapital, upp till ett nominellt värde på 800 000 euro per företag. I den tillfälliga gemenskapsramen föreskrivs dessutom möjligheter till stöd som täcker likviditetsbehoven utöver 800 000 euro per företag i form av garantier och räntesubventioner, med förbehåll för bland annat minimiprisvillkor. I detta sammanhang får medlemsstaterna besluta om stöd till aktörer inom rese- och transportsektorerna för att säkerställa att ersättningsanspråk som följer av covid-19-utbrottet tillgodoses på så sätt att man säkerställer tryggandet av passagerarnas och konsumenternas rättigheter och en likabehandling av alla passagerare och resenärer.

(23)

Mot denna bakgrund kommer kommissionen att ta hänsyn till beslut om att bevilja hjälp till luftfartssektorn som redan har tagits av medlemsstaterna för att se till att ytterligare stöd till samma stödmottagare inte leder till överkompensation med tanke på behovet att skydda lika villkor på den inre marknaden.

(24)

Slutligen får medlemsstaterna besluta att täcka ersättningsanspråk från passagerare eller resenärer om ett transportföretag eller en arrangör har gått i konkurs. En sådan täckning av ersättningsanspråk skulle endast gynna passagerare eller resenärer och inte företag. Den skulle därför inte utgöra statligt stöd och kan därför genomföras av medlemsstaterna utan kommissionens förhandsgodkännande.

(25)

Kommissionen är beredd att ge stöd och råd till medlemsstaterna på området för statligt stöd vid utformningen av sådana åtgärder.

(26)

Medlemsstaterna och operatörerna bör uppmanas att överväga användningen av de unionsordningar som finns tillgängliga för att stödja företagens verksamhets- och likviditetsbehov.

(27)

För att maximera effekterna av denna rekommendation bör alla berörda parter informeras om den och uppmanas att genomföra den.

1.

2.

3.

Med förbehåll för punkt 5 bör transportföretag och arrangörer automatiskt ersätta beloppet av det berörda värdebeviset till passageraren eller resenären senast 14 dagar efter utgången av giltighetstiden, om värdebeviset inte har lösts in. Detta gäller även för ersättning av det återstående beloppet av ett värdebevis om en del av värdebeviset tidigare har lösts in.

4.

Om passageraren eller resenären begär det, bör transportföretag och arrangörer överväga att göra värdebevisen återbetalningsbara vid en tidpunkt tidigare än 12 månader efter att det berörda värdebeviset har utfärdats.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

I den mån sådana garantisystem minskar den finansiella risken för passagerare eller resenärer att ta emot värdebevis och ökar sannolikheten för att de väljer att ta emot ett värdebevis i stället för en ersättning i pengar, vilket sålunda förbättrar aktörernas likviditet, erbjuder åtgärderna de berörda aktörerna en fördel i form av att likviditeten förbättras, och åtgärderna utgör statligt stöd.

Sådana åtgärder skulle inte omfattas av tillämpningsområdet för den tillfälliga ramen men kan anmälas av medlemsstaterna direkt enligt artikel 107.3 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och bli föremål för en individuell bedömning. I denna bedömning skulle kommissionen godta att den statliga garantin täcker 100 % av värdet av värdebevisen för att säkerställa fullständigt skydd för alla passagerare och resenärer, samtidigt som hänsyn tas till andra relevanta bestämmelser i avsnitt 3.2 av den tillfälliga ramen (24) för att säkerställa stödets proportionalitet.

17.

Genom den tillfälliga ramen är ett sådant likviditetsstöd förenligt med reglerna, vilket gör det möjligt för aktörer inom rese- och transportsektorerna att bland annat få sådant stöd i form av offentliga garantier eller subventionerade lån för att täcka det faktiska likviditetsbehovet för 18 månader för små och medelstora företag och för 12 månader för stora företag (25).

18.

I den mån som ersättningen sker efter likvideringsprocessen och därmed inte ger något likviditetsstöd till resebyrån eller transportföretaget, som inte längre skulle bedriva någon ekonomisk verksamhet, gynnar den snarare endast passagerare eller resenärer och inbegriper inte statligt stöd. System av detta slag kan således genomföras av medlemsstaterna utan förhandsgodkännande från kommissionen.

19.

20.

21.

22.