–

Wind Tre SpA, genom G. Roberti, I. Perego och M. Serpone, avvocati,

–

Vodafone Italia SpA, genom F. Cintioli och V. Minervini, avvocati,

–

Telecom Italia SpA, genom M. Siragusa och F. Caronna, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Meloncelli och S. Fiorentino, avvocati dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Cleenewerck de Crayencour, L. Nicolae och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.4, 8 och 9 samt bilaga I punkt 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22), artiklarna 3 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 37 och rättelse EUT L 241, 2013, s. 8) (nedan kallat ramdirektivet), och av artiklarna 20 och 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktivet om samhällsomfattande tjänster).

2

Respektive begäran har framställts i två mål mellan, i mål C‑54/17, Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato (den italienska konkurrensmyndigheten, nedan kallad AGCM) och Wind Tre SpA, tidigare Wind Telecomunicazioni SpA (nedan kallat Wind) och, i mål C‑55/17, AGCM och Vodafone Italia SpA, tidigare Vodafone Omnitel NV (nedan kallat Vodafone) angående AGCM:s beslut att ålägga bolagen böter för att ha tillämpat otillbörliga affärsmetoder.

3

I skälen 10, 17 och 18 i direktiv 2005/29 anges följande:

…

4

I artikel 1 i direktivet anges att ”[s]yftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen”.

5

I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

”I   detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…

…”

6

Artikel 3 i direktiv 2005/29 har följande lydelse:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.

…

4.   Om bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra [unionsbestämmelser] som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, skall de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter.

…”

7

Artikel 5 i direktivet, som har rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, har följande lydelse:

”1.   Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

2.   En affärsmetod skall vara otillbörlig om den

…

4.   Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

5.   Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”

8

Artikel 8 i direktiv 2005/29, som har rubriken ”Aggressiva affärsmetoder”, har följande lydelse:

”En affärsmetod skall anses vara aggressiv om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller som sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.”

9

Artikel 9 i direktiv 2005/29, som har rubriken ”Trakasseri, tvång och otillbörlig påverkan”, innehåller en förteckning över aspekter som ska beaktas ”[n]är det skall fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan”.

10

Bilaga I till direktiv 2005/29 innehåller en förteckning över de affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga. Under rubriken ”[a]ggressiva affärsmetoder” nämns i punkt 29 följande metod:

”Kräva omedelbar eller uppskjuten betalning för eller återsändande eller förvaring av produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning) utom om produkten är en sådan ersättning som tillhandahållits i överensstämmelse med artikel 7.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 (EGT L 271, 2002, s. 16) [(Leverans utan föregående beställning)].”

11

I artikel 1.1 i ramdirektivet anges att det genom direktivet ”inrättas ett harmoniserat ramverk för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter, tillhörande tjänster och vissa aspekter av terminalutrustning för att underlätta tillträde för användare med funktionshinder. I detta direktiv fastställs uppgifter för nationella regleringsmyndigheter och inrättas en rad förfaranden för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av regelverket inom hela gemenskapen.”

12

I artikel 2 g i ramdirektivet definieras en ”nationell regleringsmyndighet” som ”ett eller flera organ som av en medlemsstat har fått i uppdrag att utföra någon av de regleringsuppgifter som fastställs i detta direktiv och i särdirektiven”. Enligt artikel 2 l i ramdirektivet inbegriper särdirektiven direktivet om samhällsomfattande tjänster.

13

I artikel 3 i ramdirektivet regleras tilldelningen av uppgifter till de nationella regleringsmyndigheterna och de förutsättningar som medlemsstaterna ska garantera föreligger för fullgörandet av dessa uppgifter.

14

Artikel 8 i ramdirektivet har rubriken ”Allmänna mål och regleringsprinciper”. Följande föreskrivs i punkt 4 b i den artikeln:

”De nationella regleringsmyndigheterna skall främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom att bland annat

…

15

Artikel 1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har följande lydelse:

”1.   Inom ramen för [ramdirektivet] avser detta direktiv tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare. Målet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa att det i hela [unionen] finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden. …

2.   I detta direktiv fastställs slutanvändares rättigheter och motsvarande skyldigheter för företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. …

…

4.   Bestämmelserna i detta direktiv med avseende på slutanvändarnas rättigheter ska tillämpas utan att det påverkar [unionens] regler om konsumentskydd, särskilt direktiv 93/13/EEG och 97/7/EG, samt nationella regler i överensstämmelse med [unionsrätten].”

16

I artikel 20.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska säkerställa att konsumenter, som abonnerar på tjänster som ger anslutning till ett allmänt kommunikationsnät och/eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och andra slutanvändare som begär detta har rätt till ett avtal med ett eller flera företag som tillhandahåller sådan anslutning och/eller sådana tjänster”. Denna bestämmelse innehåller även en förteckning över uppgifter som ska anges i avtalet, såsom de tjänster som tillhandahålls och detaljerade uppgifter om priser och taxor.

17

Artikel 21 i detta direktiv har rubriken ”Insyn och offentliggörande av information”. I artikel 21.1 anges följande:

”Medlemsstaterna ska se till att nationella regleringsmyndigheter kan ålägga företag som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät och/eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att offentliggöra tydlig, jämförbar, adekvat och aktuell information om gällande priser och taxor, eventuella avgifter som ska betalas vid uppsägning av ett avtal och information om standardvillkor för tillgång till och användning av deras tjänster som tillhandahålls slutanvändare och konsumenter i enlighet med bilaga II. Sådan information ska offentliggöras i en tydlig, heltäckande och lättillgänglig form. …”

18

Decreto legislativo n. 206, Codice del consumo a norma dell’articolo 7 della legge 29 luglio 2003, no 229 (lagstiftningsdekret nr 206 om konsumentlag, enligt villkoren i artikel 7 i lag nr 229 av den 29 juli 2003) av den 6 september 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 235 av den 8 oktober 2005), i den lydelse som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad konsumentlagen), innehåller en artikel 19, med rubriken ”tillämpningsområde”, som har följande lydelse:

”1.   Denna avdelning ska tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt. …

…

3.   Vid motstridighet ska bestämmelserna i direktiven eller andra [unionsrättsliga] bestämmelser och i de nationella införlivandebestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, ges företräde framför bestämmelserna i denna avdelning och tillämpas på de specifika aspekterna.”

19

Artikel 20 i denna lag förbjuder otillbörliga affärsmetoder i ordalag som i allt väsentligt motsvarar dem i artikel 5 i direktiv 2005/29.

20

Artiklarna 24 och 25 och artikel 26.1 f i nämnda lag avser aggressiva affärsmetoder, och motsvarar i huvudsak lydelsen av artiklarna 8 och 9 och av punkt 29 i bilaga I till det direktivet.

21

Artikel 27.1 bis i konsumentlagen, såsom den infördes enligt artikel 1.6 a i decreto legislativo no 21 – Attuazione della direttiva 2011/83/UE sui diritti dei consumatori, recante modifica delle direttive 93/13/CEE e 1999/44/CE e che abroga le direttive 85/577/CEE e 97/7/CE (lagstiftningsdekret nr 21 om genomförande av direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter och om ändring av direktiven 93/13/EEG och 1999/44/EG och om upphävande av direktiven 85/577/EG och 97/7/EG), av den 21 februari 2014 (GURI nr 58, av den 11 mars 2014, s. 1), har följande lydelse:

”Även i reglerade branscher har [AGCM] på grundval av artikel 19.3 exklusiv behörighet att vidta åtgärder mot näringsidkares agerande som utgör en otillbörlig affärsmetod, oavsett om den gällande lagstiftningen på området har iakttagits, och [AGCM] utövar denna behörighet med stöd av de befogenheter som föreskrivs i denna artikel, efter inhämtande av utlåtande från behörig regleringsmyndighet. Denna bestämmelse ska inte påverka regleringsmyndigheternas befogenhet att utöva sina egna befogenheter i händelse av överträdelse av de bestämmelser som inte utgör en otillbörlig affärsmetod. Myndigheterna får genom samförståndsavtal reglera förfarandemässiga aspekter av deras samarbete inom ramen för deras respektive behörighetsområden.”

22

Decreto legislativo no 259 – Codice delle comunicazioni elettroniche (lagstiftningsdekret nr 259 – lagen om elektronisk kommunikation), av den 1 augusti 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 214 av den 15 september 2003) (nedan kallad lagen om elektronisk kommunikation), innehåller en rad bestämmelser om konsumentskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation. Rättsliga befogenheter och relaterade påföljder tilldelas Autorità per le garanzie nelle comunicazioni (tillsynsmyndighet för kommunikation, Italien) (nedan kallad AGCom), en branschspecifik myndighet. Denna lag, i synnerhet artikel 70 däri, införlivar artikel 20 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och i artikel 71 i lagen införlivas artikel 21 i direktivet. Vidare tilldelar lagen om elektronisk kommunikation AGCom särskilda uppgifter avseende förhandsreglering och efterhandskontroller för skydd av konsumenter på området, och bland annat ges AGCom i artikel 98 befogenheter rörande påföljder.

23

Genom två beslut av den 6 mars 2012 ålade AGCM Vodafone och Wind böter för affärsmetoder som liknade varandra. Dessa affärsmetoder bestod i att nämnda bolag sålde SIM-kort (Subscriber Identity Module-kort, abonnentidentitetsmodul-kort) på vilka vissa funktioner förinstallerats och föraktiverats, såsom internetsurfning och röstbrevlåda, och användaren påfördes avgifter för dessa tjänster om de inte avaktiverats på användarens särskilda begäran, och detta utan att användaren i förväg hade informerats om vare sig förekomsten av dessa tjänster eller att de var betaltjänster.

24

AGCM ansåg att sådana affärsmetoder – som innebar att dessa bolag på eget initiativ hade aktiverat de aktuella tjänsterna på dessa SIM-kort, utan att först ha fått konsumentens samtycke, vilket kunde medföra skulder för konsumenten som denne inte var medveten om – omfattas av kategorin aggressiva affärsmetoder i den mening som avses i artiklarna 24, 25 och 26.1 f i konsumentlagen. Följaktligen ålade AGCM Wind böter på 200000 euro och Vodafone böter på 250000 euro.

25

Dessa bolag överklagade dessa beslut till Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien).

26

Genom domar av den 18 februari 2013 biföll nämnda domstol överklagandena och ogiltigförklarade de överklagade besluten på grund av att AGCM saknade behörighet. Denna domstol ansåg att, mot bakgrund av specialitetsprincipen som föreskrivs i artikel 19.3 i konsumentlagen och som stadfästs i artikel 3.4 i direktiv 2005/29, och med beaktande av att affärsmetoden i fråga omfattades av en särskild bestämmelse som gav AGCom exklusiva befogenheter vad gäller kontroll, förbud och vidtagande av sanktionsåtgärder på området elektroniska kommunikationstjänster, var det uteslutet att tillämpa de allmänna bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder, i förevarande fall artiklarna 24, 25 och 26.1 f i konsumentlagen, och följaktligen var AGCM inte behörigt att vidta sanktionsåtgärder avseende de aktuella affärsmetoderna.

27

AGCM överklagade dessa domar till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), den hänskjutande domstolen, och gjorde bland annat gällande att specialitetsprincipen bör förstås så, att de särskilda bestämmelserna endast ska tillämpas i de fall de avviker från de allmänna bestämmelserna och under förutsättning att dessa särskilda bestämmelser omfattar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, och reglerar omständigheter som motsvarar dem som definieras i de generella bestämmelserna, men som skiljer sig på en punkt som gör dem speciella.

28

Sjätte avdelningen vid Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutade att hänskjuta frågor till pleniavgörande i Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) som i allt väsentligt rörde tolkningen av artikel 27.1 bis i konsumentlagen. Nämnda avdelning önskade bland annat få klarhet i huruvida denna bestämmelse bör betraktas som en bestämmelse som ger exklusiv behörighet till AGCM vad gäller illojala affärsmetoder, även om beteendena i fråga omfattas av branschspecifika bestämmelser som följer av unionsrätten.

29

I domar av den 9 februari 2016 fann Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) i plenum, i huvudsak, att AGCM har behörighet att vidta sanktionsåtgärder avseende en aggressiv affärsmetod ”som under alla omständigheter är aggressiv”, i enlighet med specialitetsvillkoret som föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2005/29, och detta även inom sektorn för elektronisk kommunikation. Härvidlag påpekade nämnda domstol att även om överträdelser med avseende på informationsskyldighet kan omfattas av AGComs behörighet, innebär i detta fall åsidosättandet en aggressiv affärsmetod, eftersom det leder till att användarnas valfrihet försvagas, eller till och med utesluts, vad gäller användning och betalning för förinstallerade tjänster, vilket kan innebära att denna affärsmetod ska anses bestå i att kräva omedelbar eller uppskjuten betalning för produkter som konsumenten inte har begärt.

30

Nämnda domstol tog i sitt ställningstagande även hänsyn till det överträdelseförfarande som Europeiska kommissionen inlett mot Republiken Italien. I detta förfarande kritiserades denna medlemsstat för att inte i sin nationella lagstiftning korrekt ha tillämpat specialitetsprincipen i direktiv 2005/29, som reglerar samordningen mellan allmänna och branschspecifika bestämmelser och i synnerhet för att ha underlåtit att införliva detta direktiv inom sektorn för elektronisk kommunikation.

31

Sjätte avdelningen vid Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) är dock osäker på huruvida artikel 27.1 bis i konsumentlagen, såsom den tolkats i pleniavgörande från Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen), är förenlig med unionsrätten.

32

Den hänskjutande domstolen har angett att frågan om fastställandet av vilken myndighet som är behörig att besluta om en påföljd beror på huruvida beteendena i fråga kan betecknas som ”aggressiva affärsmetoder” eller ”affärsmetoder som är aggressiva under alla omständigheter”. Härvidlag har nämnda domstol påpekat att den materiella omständighet som de aktuella bolagen kritiseras för består i att ha underlåtit att informera konsumenterna korrekt. Fastställandet av att det föreligger en ”aggressiv affärsmetod” eller ”aggressiva affärsmetoder under alla omständigheter”, i den mening som avses i artiklarna 24, 25 och 26.1 f i konsumentlagen, grundas däremot på den logiska slutledningen att ett sådant utelämnande av information om förinstallation av tjänster på SIM-kort på ett betydande sätt kunde ändra genomsnittskonsumentens medvetna val eller beteende i fråga om de tjänster som är förknippade med SIM-kort, och omständigheten att denna underlåtenhet inte överensstämde med den goda yrkessed som kan krävas av telefonoperatörer, med tanke på den obalans som kännetecknar förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter.

33

Den hänskjutande domstolen har även påpekat att de branschspecifika bestämmelser som fastställs i lagen om elektronisk kommunikation innehåller ett antal bestämmelser om konsumentskydd just inom sektorn för elektronisk kommunikation, som ger motsvarande reglerande och verkställande befogenheter till AGCom, och bland annat föreskriver att sanktionsåtgärder ska vidtas när operatörerna åsidosätter vissa skyldigheter att informera användarna om tillhandahållna tjänster.

34

Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) i målen C‑54/17 och C‑55/17, att vilandeförklara målen och ställa följande, identiska, tolkningsfrågor till domstolen:

35

Domstolens ordförande har genom beslut den 23 februari 2017 förenat målen C‑54/17 och C‑55/17 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

36

Domstolen påpekar inledningsvis att det av besluten om hänskjutande och av handlingarna i respektive mål som har ingetts till domstolen framgår att det beteende från teleoperatörernas sida som är aktuellt i de nationella målen består i att ha sålt SIM-kort på vilka tjänster för internetsurfning och röstbrevlåda förinstallerats och föraktiverats, för vilka avgifter togs ut av användaren om dessa tjänster inte avaktiverats på dennes särskilda begäran, och detta utan att användaren i förväg och på ett adekvat sätt hade informerats om vare sig att dessa tjänster förinstallerats och föraktiverats eller om kostnaderna för dessa tjänster.

37

Det framgår även av besluten att tjänsten avseende internetsurfning till och med, från och med det att SIM-kortet sattes in i en mobiltelefon eller annan utrustning som gör det möjligt att surfa på internet, kunde leda till att uppkopplingar skedde utan användarens vetskap, bland annat genom så kallade ”always on-applikationer” (applikationer som alltid är aktiverade). Det framgår även av de beslut från AGCM som gett upphov till tvisterna vid den nationella domstolen att det är just efter klagomål från konsumenter som fått räkningar för uppkopplingar som skett utan deras vetskap och för tjänster de inte beställt som AGCM inlett det förfarande som gett upphov till de böter som bestrids i dessa tvister.

38

Under dessa omständigheter finner domstolen att den hänskjutande domstolen genom den första och den andra frågan önskar få klarhet i huruvida begreppet ”aggressiva affärsmetoder” som följer av artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29, eller begreppet ”leverans utan föregående beställning”, i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att det omfattar beteenden såsom de som är aktuella i de nationella målen, som består i att en teleoperatör sålt SIM-kort på vilka vissa tjänster, såsom internetsurfning och röstbrevlåda, förinstallerats och föraktiverats, utan att teleoperatören i förväg och på ett adekvat sätt informerat konsumenten om denna förinstallering och föraktivering, eller om kostnaderna för dessa tjänster.

39

Domstolen konstaterar härvidlag att det är ostridigt att de aktuella nationella målen rör affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter, i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29, och att de aktuella tjänsterna omfattas av begreppet produkt enligt definitionen i artikel 2 c. För att besvara den första och den andra frågan måste det således avgöras huruvida beteenden av det slag som är i fråga i de nationella målen omfattas av begreppet ”otillbörliga affärsmetoder” i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2005/29.

40

I punkt 2 i denna artikel 5 anges kriterierna för att avgöra huruvida en affärsmetod är otillbörlig och i punkt 4 förtydligas att affärsmetoder ska anses otillbörliga om de är ”vilseledande” enligt artiklarna 6 och 7 i det direktivet eller ”aggressiva” enligt artiklarna 8 och 9 i direktivet. I punkt 5 i samma artikel föreskrivs vidare att bilaga I till direktivet innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörliga. Härvidlag anges uttryckligen i skäl 17 i direktiv 2005/29 att de affärsmetoder som förtecknas i denna bilaga ska anses vara otillbörliga utan att de kräver en prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i direktivet (se även, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart, C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

41

Därmed uppkommer frågan huruvida beteenden såsom de som är aktuella i de nationella målen omfattas av de affärsmetoder som anges i bilaga I, och särskilt i punkt 29 i denna.

42

Av punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 följer att kategorin aggressiva affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga bland annat inbegriper att ”[k]räva omedelbar eller uppskjuten betalning för … produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning) …”.

43

Ett beteende som bland annat består i att näringsidkaren kräver betalning av konsumenten för en produkt eller tjänst som konsumenten tillhandahållits utan att denne beställt den utgör således en ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29.

44

Eftersom det i förevarande fall är ostridigt att de tjänster som är aktuella i de nationella målen har tillhandahållits och att dessa har fakturerats, och således att näringsidkaren har krävt betalning för dem, är det för att besvara den första och den andra frågan tillräckligt att avgöra huruvida tillhandahållandet av de aktuella tjänsterna kan anses inte ha beställts av konsumenten.

45

I detta avseende bör det erinras om att artikel 8 i direktiv 2005/29 definierar ”aggressiva affärsmetoder” bland annat utifrån att dessa metoder avsevärt inskränker eller sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende en produkt. Härav följer att beställningen av en tjänst bör vara ett fritt val för konsumenten. Detta förutsätter i synnerhet att de uppgifter som lämnas av näringsidkaren till konsumenten är tydliga och adekvata (se, analogt, dom av den 18 oktober 2012, dom Purely Creative m.fl., C‑428/11, EU:C:2012:651, punkt 53).

46

Det bör också erinras om att de uppgifter som lämnas innan ett avtal ingås, om avtalsvillkoren och följderna av att avtalet ingås, är av grundläggande betydelse för konsumenten (dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart, C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

47

Eftersom priset vidare principiellt utgör ett avgörande element i konsumentens överväganden när denne ska fatta ett affärsbeslut ska priset anses vara en nödvändig uppgift för att möjliggöra för konsumenten att fatta ett välgrundat affärsbeslut (dom av den 26 oktober 2016, Canal Digital Danmark, C‑611/14, EU:C:2016:800, punkt 55).

48

I förevarande fall förefaller det som att de tjänster som är aktuella i det nationella målet är förinstallerade och föraktiverade på SIM-korten utan att konsumenten har informerats i förväg och på ett adekvat sätt, och att konsumenten inte heller hade informerats om de kostnader som är förknippade med eventuell användning av dessa tjänster, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Om konsumenten inte har informerats om vare sig kostnaderna för tjänsterna i fråga eller ens om att de förinstalleras och föraktiverats på SIM-kortet som han eller hon köpt kan det inte anses att han eller hon fritt har valt att beställa dessa tjänster.

49

I detta avseende är det irrelevant att användningen av de tjänster som är i fråga i de nationella målen i vissa fall kan kräva medvetna åtgärder från konsumentens sida. I avsaknad av adekvat information om kostnaderna för internetsurfning och röstbrevlåda, kan nämligen sådana åtgärder inte anses visa att det föreligger ett fritt val vad gäller tillhandahållandet av dessa tjänster. Vidare kunde internetsurfningstjänsten ge upphov till internetuppkopplingar utan konsumentens vetskap, vilket leder till kostnader utan att konsumenten är medveten om det.

50

Det saknar också betydelse att konsumenten haft möjlighet att hos teleoperatörerna i fråga välja att avaktivera de aktuella tjänsterna på SIM-kortet eller har haft möjlighet att avaktivera dessa tjänster genom att ändra inställningarna på sin utrustning. I avsaknad av tydlig och adekvat information som lämnas av operatörerna till konsumenten, före köpet av SIM-kortet i fråga, om förekomsten av förinstallerade och föraktiverade tjänster och kostnaderna för dessa, är det åtminstone osannolikt att konsumenten faktiskt har haft möjlighet att använda denna valmöjlighet, i vart fall innan vederbörande fakturerats för de nämnda tjänsterna, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

51

Vidare erinrar domstolen om att vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2005/29 är begreppet konsument av grundläggande betydelse och att enligt skäl 18 i direktivet utgår detta direktiv från genomsnittskonsumenten, som är en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst person, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer (dom av den 12 maj 2011, Ving Sverige, C‑122/10, EU:C:2011:299, punkt 22).

52

Det är inte uppenbart att en genomsnittlig köpare av SIM-kort när han eller hon köper ett sådant kort kan vara medveten om att detta redan innehåller förinstallerade och föraktiverade tjänster avseende röstbrevlåda och internetsurfning som kan medföra ytterligare kostnader, eller att när han eller hon sätter in kortet i sin mobiltelefon, eller annan utrustning som möjliggör internetsurfning, kan applikationer eller själva apparaten utan köparens vetskap koppla upp sig mot internet, eller att en sådan genomsnittlig köpare har tillräckliga tekniska kunskaper för att själv göra de inställningar som är nödvändiga för att avaktivera dessa tjänster eller dessa automatiska uppkopplingar på sin utrustning. Enligt detta skäl 18 ankommer det dock på den nationella domstolen att fastställa genomsnittskonsumentens typiska reaktion under sådana omständigheter som de som är aktuella i de nationella målen.

53

Av det anförda följer att, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, begreppet ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det omfattar beteenden såsom de som är aktuella i de nationella målen.

54

Tolkningen som valts i föregående punkt har dessutom stöd av det syfte som eftersträvas genom direktiv 2005/29. Enligt artikel 1 i direktiv 2005/29 har detta direktiv nämligen bland annat till syfte att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Detta mål att till fullo skydda konsumenter mot otillbörliga affärsmetoder, grundar sig på den omständigheten att konsumenten, i förhållande till näringsidkaren, befinner sig i underläge, bland annat när det gäller tillgången till information (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország, C‑388/13, EU:C:2015:225, punkt 53). På ett så tekniskt område som elektronisk kommunikation genom mobiltelefoni kan det inte förnekas att det finns en betydande asymmetri i information och sakkunskap mellan parterna.

55

Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att undersöka affärsmetoden utifrån artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.

56

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande: Begreppet ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, omfattar beteenden, såsom de som är aktuella i de nationella målen, som består i att en teleoperatör sålt SIM-kort på vilka vissa tjänster, såsom internetsurfning och röstbrevlåda förinstallerats och föraktiverats, utan att teleoperatören i förväg och på ett adekvat sätt informerat konsumenten om denna förinstallering och föraktivering, eller om kostnaderna för dessa tjänster.

57

Mot bakgrund av svaret på den första och den andra frågan finner domstolen att den hänskjutande domstolen genom den tredje till den sjätte frågan, som ska prövas tillsammans, önskar få klarhet i huruvida artikel 3.4 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka beteenden som utgör en leverans utan föregående beställning i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, såsom de som är i fråga i de nationella målen, ska bedömas mot bakgrund av det direktivets bestämmelser, med den följden att enligt dessa bestämmelser är den nationella regleringsmyndigheten i den mening som avses i ramdirektivet, inte behörig att vidta sanktionsåtgärder avseende ett sådant beteende.

58

Det ska härvidlag understrykas att det föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2005/29 att om bestämmelserna i det direktivet står i strid med andra unionsbestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, ska de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter. Nämnda direktiv ska följaktligen, såsom bekräftas av skäl 10 däri, tillämpas endast i den mån det saknas särskild unionslagstiftning beträffande vissa aspekter av otillbörliga affärsmetoder (se, bland annat, dom av den 16 juli 2015, Abcur, C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkt 79).

59

Denna bestämmelse hänvisar uttryckligen till motsättningar mellan unionsbestämmelser och inte mellan nationella bestämmelser.

60

När det gäller uttrycket ”står i strid” avser detta, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 124 och 126 i sitt förslag till avgörande, ett samband mellan de berörda bestämmelserna som inte bara handlar om skillnader eller olikheter, utan att det rör sig om en skillnad som inte kan överbryggas med hjälp av en jämkande metod som gör det möjligt för de båda situationerna att samexistera utan att de behöver förändras.

61

En sådan motsättning som avses i artikel 3.4 i direktiv 2005/29 föreligger följaktligen endast i de fall när andra unionsbestämmelser än de i direktiv 2005/29 vilka reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder ålägger näringsidkarna, utan något manöverutrymme, skyldigheter som är oförenliga med dem som föreskrivs i direktiv 2005/29.

62

Mot denna bakgrund ska domstolen kontrollera huruvida de unionsrättsliga bestämmelserna om elektronisk kommunikation – och särskilt direktivet om samhällsomfattande tjänster och ramdirektivet, vilka den hänskjutande domstolen har frågat om – reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, såsom leverans utan föregående beställning, i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29.

63

Det framgår härvidlag av artikel 1.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster att detta direktiv, inom ramen för ramdirektivet, avser tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare. Målet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa att det i hela unionen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden. I artikel 1.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster anges att direktivet fastställer slutanvändares rättigheter och motsvarande skyldigheter för företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

64

Domstolen har redan slagit fast att de nationella regleringsmyndigheterna när de utför sina uppgifter visserligen ska främja de intressen som medborgarna i unionen har, genom att säkerställa ett gott skydd för konsumenter enligt artikel 8.4 b i ramdirektivet. Inte desto mindre är det så att det i ramdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster inte föreskrivs någon fullständig harmonisering av de aspekter som rör konsumentskyddet (dom av den 14 april 2016, Polkomtel, C‑397/14, EU:C:2016:256, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

65

Vad gäller detta skydd föreskrivs i direktivet om samhällsomfattande tjänster bland annat, i artikel 20.1, att medlemsstaterna ska säkerställa att konsumenter, som abonnerar på tjänster som ger anslutning till ett allmänt kommunikationsnät och/eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och andra slutanvändare som begär detta har rätt till ett avtal med ett eller flera företag som tillhandahåller sådan anslutning och/eller sådana tjänster. I denna bestämmelse anges vilka uppgifter som åtminstone ska anges i avtalet, i en tydlig, heltäckande och lättillgänglig form.

66

Även om det i artikel 20.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster vad gäller elektronisk kommunikation föreskrivs att den som tillhandahåller tjänsterna ska lämna vissa uppgifter i avtalet, innehåller varken denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i direktivet bestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, såsom leverans utan föregående beställning, i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29.

67

Domstolen noterar även att det i artikel 1.4 i direktivet om samhällsomfattande tjänster föreskrivs att bestämmelserna i detta direktiv med avseende på slutanvändarnas rättigheter ska tillämpas utan att det påverkar unionens regler om konsumentskydd, samt nationella regler i överensstämmelse med unionsrätten. Av uttrycket ”utan att det påverkar [unionens] regler om konsumentskydd” framgår således att tillämpligheten av direktiv 2005/29 inte påverkas av bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster.

68

Av detta följer att det inte finns någon motsättning mellan bestämmelserna i direktiv 2005/29 och bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster vad gäller slutanvändares rättigheter.

69

Under sådana omständigheter som i de nationella målen ska följaktligen de relevanta bestämmelserna i direktiv 2005/29 tillämpas.

70

Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolens tredje till sjätte fråga besvaras enligt följande: Artikel 3.4 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka beteenden som utgör en leverans utan föregående beställning i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, såsom de som är i fråga i de nationella målen, ska bedömas mot bakgrund av det direktivets bestämmelser, med den följden att enligt dessa bestämmelser är den nationella regleringsmyndigheten i den mening som avses i ramdirektivet, inte behörig att vidta sanktionsåtgärder avseende ett sådant beteende.

71

Den hänskjutande domstolen har ställt den sjunde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.4 i direktiv 2005/29, artiklarna 20 och 21 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och artiklarna 3 och 4 i ramdirektivet ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken, när det i en reglerad bransch finns en branschspecifik ordning för konsumentskydd och när det föreligger beteenden inom denna bransch som omfattas av begreppet ”aggressiva affärsmetoder” eller ”affärsmetoder som under alla omständigheter är aggressiva”, i den mening som avses i direktiv 2005/29, det sistnämnda direktivet alltid ska tillämpas, och detta även om denna branschspecifika ordning uttömmande reglerar denna affärsmetod.

72

Det är uppenbart att den sjunde frågan bygger på premissen att direktivet om samhällsomfattande tjänster och ramdirektivet uttömmande reglerar konsumentskyddet när det gäller elektronisk kommunikation och bland annat omfattar beteenden som omfattas av begreppet ”aggressiva affärsmetoder” eller ”affärsmetoder som under alla omständigheter är aggressiva”, i den mening som avses i direktiv 2005/29.

73

Såsom framgår av prövningen av den tredje till sjätte frågan som gjorts i punkterna 57–70 ovan är denna premiss emellertid felaktig. Följaktligen saknas anledning att besvara den sjunde frågan.

74

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: