–

Ibrahima Diallo, genom D. Andrien, avocat,

–

Belgiens regering, genom C. Pochet, M. Jacobs, L. Van den Broeck, och P. Cottin, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av F. Motulsky, avocat,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Wils E. Montaguti, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35, och rättelse till rättelsen i EUT L 197, 2005, s. 34).

2

Begäran har ingetts i samband med en tvist mellan Ibrahima Diallo, guineansk medborgare, och État belge (belgiska staten). Tvisten avser ett beslut att inte bevilja hans ansökan om uppehållskort i egenskap av familjemedlem till en medborgare i Europeiska unionen.

3

Artikel 4.2 a – som ingår i kapitel 2 avseende familjemedlemmar – i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, s. 12) har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får i lag eller annan författning, enligt detta direktiv och med iakttagande av villkoren i kapitel IV, tillåta inresa och vistelse för följande familjemedlemmar:

4

Skäl 5 i direktiv 2004/38 har följande lydelse:

”För att varje unionsmedborgare skall kunna utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva villkoren frihet och värdighet bör även familjemedlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborgarskap. …”

5

Artikel 1 i direktiv 2004/38 har följande lydelse:

”I detta direktiv fastställs

6

Artikel 2 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

7

I artikel 3 i direktiv 2004/38, med rubriken ”Förmånstagare”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren.”

8

I artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Rätt till inresa”, föreskrivs följande i led 2:

”Familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall endast åläggas skyldighet att ha visering i enlighet med [rådets] förordning (EG) nr 539/2001 [av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 2001, s. 1)] eller i förekommande fall med nationell lag. Enligt detta direktiv skall innehav av giltigt uppehållskort enligt artikel 10 medföra undantag för dessa familjemedlemmar från kravet på visering.

Medlemsstaterna skall ge dessa personer all den hjälp de behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna skall utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett påskyndat förfarande.”

9

I artikel 10 i direktiv 2004/38 anges följande:

”1.   Uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall intygas genom att en handling som kallas ’uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem’ utfärdas senast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållskort skall utfärdas omedelbart.

2.   För utfärdande av ett uppehållskort skall medlemsstaterna begära att följande handlingar visas upp.

…”

10

I enlighet med vad den hänskjutande domstolen har redogjort för ska enligt artikel 42.1 i loi du 15 décembre 1980 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement och l’éloignement des étrangers (lag av den 15 december 1980 om utlänningars inresa, vistelse, bosättning och utvisning) (Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584) (nedan kallad lagen av den 15 december 1980) en utlännings rätt att uppehålla sig i Konungariket Belgien fastställas senast 6 månader från tidpunkten för ansökan.

11

Enligt artikel 52.4 andra stycket i arrêté royal du 8 octobre 1981 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement och l’éloignement des étrangers (kunglig förordning av den 8 oktober 1981 om utlänningars inresa, vistelse, bosättning och utvisning) (Moniteur belge av den 27 oktober 1981, s. 13740) (nedan kallad kunglig förordning av den 8 oktober 1981) gäller att om inget beslut avseende en unionsmedborgares familjemedlems rättigheter fattas inom 6 månader från en ansökan om fastställande av en sådan rätt, ska ett uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare automatiskt utfärdas till utlänningen.

12

Den 25 november 2014 ansökte den guineanske medborgaren, Ibrahima Diallo, i egenskap av förälder till ett barn som är nederländsk medborgare och har hemvist i Belgien, om ett uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare.

13

Den 22 maj 2015 avslog belgiska staten hans ansökan och förelade honom att lämna landet. Beslutet ska ha delgetts honom den 3 juni 2015.

14

Ibrahima Diallo överklagade beslutet till Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien), vilken, genom dom av den 29 september 2015, upphävde beslutet av den 22 maj 2015 på grund av att det saknade motivering.

15

De belgiska myndigheterna fattade därefter, den 9 november 2015, ett nytt beslut om nekad uppehållsrätt med föreläggande att lämna landet. Detta beslut delgavs Ibrahima Diallo den 26 november 2015. I beslutet angavs i allt väsentligt att Ibrahima Diallo inte inom angiven frist hade visat att han uppfyllde villkoren för att beviljas uppehållsrätt i mer än tre månader i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare. Belgiska staten ansåg närmare bestämt att Ibrahima Diallo inte lämnat bevis på tillräckliga tillgångar och att han inte hade visat att han verkligen försörjde eller hade vårdnaden om sitt barn som har nederländskt medborgarskap.

16

Den 11 december 2015 överklagade Ibrahima Diallo med yrkande om upphävande av beslutet av den 9 november 2015 vid Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen). Genom dom av den 23 februari 2016 ogillades överklagandet.

17

Den 25 mars 2016 överklagade Ibrahima Diallo domen till den hänskjutande domstolen, Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien). Till stöd för sitt överklagande gjorde han i huvudsak gällande att ett beslut avseende en ansökan om fastställande av uppehållsrätt enligt artikel 10.1 i direktiv 2004/38 ska delges sökanden senast sex månader efter det att ansökan lämnades in och att den inhemska lagstiftningen ska tolkas i enlighet med detta krav. Han anförde även att den omständigheten att den behöriga nationella myndigheten får en ny frist på sex månader, sedan ett första beslut upphävts, fråntar artikel 10.1 i direktiv 2004/38 dess ändamålsenliga verkan.

18

Belgiska staten anser för sin del att det inte finns någon bestämmelse där det föreskrivs en frist för delgivning av beslut angående ansökan om uppehållskort och att den behöriga myndigheten därför endast är skyldig att besluta om en sådan ansökan inom sex månader. Belgiska staten har även anfört att då direktiv 2004/38 inte reglerar rättsverkningarna av domen om upphävande av den 29 september 2015 – det vill säga inom vilken frist den behöriga nationella myndigheten ska fatta ett nytt beslut när ett första beslut har upphävts av domstol – regleras frågan av nationell rätt. Belgiska staten anser under alla omständigheter att det inte är styrkt att det är oskäligt med en ny frist på sex månader för att avgöra en ansökan om uppehållskort sedan ett första beslut har upphävts av domstol.

19

Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att det i nationell lagstiftning endast anges att beslut om fastställande av uppehållsrätt ska antas inom sex månader från ansökan, utan att det preciseras om ett sådant beslut även ska delges den berörde inom denna frist. Den hänskjutande domstolen anser vidare att det för att tillämpa nationell rätt i enlighet med de krav som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38, är viktigt att fastställa om bestämmelsen ska tolkas på så sätt att ett beslut om fastställande av uppehållsrätt ska antas och delges inom sexmånadersfristen.

20

Därefter har den hänskjutande domstolen påpekat att direktiv 2004/38 inte reglerar rättsverkningarna av att ett beslut avseende en ansökan om uppehållskort upphävs. Nämnda domstol är osäker på hur lång tid den nationella myndigheten har på sig, efter det att ett första beslut om avslag på en ansökan om uppehållskort har upphävts, för att fatta ett nytt beslut. Den hänskjutande domstolen har angett att det för att fastställa fristen är viktigt att utreda huruvida effektivitetsprincipen utgör hinder för att myndigheten, sedan dess beslut har upphävts, på nytt får hela den frist på 6 månader på sig som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38.

21

Vidare har den hänskjutande domstolen angett att enligt nationell rättspraxis förfogar den nationella myndigheten – mot bakgrund av den bindande karaktären av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 och rättsverkningarna av en dom om upphävande – från och med delgivningen av domen över hela den frist inom vilken myndigheten ska handlägga en ansökan om uppehållskort och inte enbart över den del av fristen som återstod när den upphävda rättsakten antogs.

22

Slutligen undrar samma domstol om direktiv 2004/38 utgör hinder för att ett uppehållskort automatiskt utfärdas till den sökande på grund av att sexmånadersfristen som föreskrivs i artikel 10.1 i direktivet överskridits, även om den sökande inte uppfyller kraven för att beviljas ett sådant. Den hänskjutande domstolen har härvid förklarat att för det fall den frist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 faktiskt ska anses ha överskridits i förevarande fall och direktivet inte utgör hinder för att detta överskridande leder till en skyldighet att utfärda det begärda uppehållskortet, ska beslutet av den 9 november 2015 att avslå Ibrahima Diallos ansökan om uppehållskort anses rättsstridigt.

23

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

24

Den belgiska regeringen har anfört att EU-domstolen inte är behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor då sökandens situation i det nationella målet inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

25

Nämnda regering har för det första gjort gällande att bestämmelserna i direktiv 2004/38 inte kan tillämpas på Ibrahima Diallo, eftersom han inte är en ”familjemedlem” i den mening som avses i artikel 2, led 2 i direktiv 2004/38. De faktiska omständigheterna i det nationella målet omfattas för det andra inte heller av direktiv 2003/86, eftersom Ibrahima Diallos ansökan om uppehållskort enbart grundades på hans egenskap av släkting i rakt uppstigande led till en unionsmedborgare. Den belgiska regeringen anser för det tredje att sökanden i det nationella målet inte kan tillerkännas någon uppehållsrätt på grundval av artiklarna 20 och 21 FEUF.

26

Genom de ställda frågorna har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att tolka artikel 10.1 i direktiv 2004/38, med beaktande av andra bestämmelser i detta direktiv, direktiv 2003/86, EUF-fördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

27

Frågan huruvida en tredjelandsmedborgare omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/86 och/eller direktiv 2004/38 kräver för övrigt tolkning av unionsrätten, i synnerhet de villkor som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2003/86 och i artiklarna 2 och 3 i direktiv 2004/38 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2016, CS, C‑304/14, EU:C:2016:674, punkt 22, och dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 44).

28

Enligt artikel 267 FEUF är EU-domstolen emellertid behörig att meddela förhandsavgöranden angående bland annat tolkningen av fördragen, av stadgan om de grundläggande rättigheterna och direktiv som avses i tolkningsfrågorna.

29

I den mån den belgiska regeringen med sina argument i praktiken avser att ifrågasätta huruvida tolkningsfrågorna kan upptas till sakprövning erinrar EU-domstolen om följande. En begäran från en nationell domstol kan enligt fast rättspraxis avvisas endast då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 23).

30

I förevarande fall måste det konstateras att den hänskjutande domstolen förklarat varför det är nödvändigt att tolka de frågor som den ställt till EU-domstolen för att kunna avgöra det nationella målet. Det framgår nämligen av dessa förklaringar att EU-domstolens svar på frågorna kan komma att få en direkt inverkan på bedömningen av Ibrahima Diallos personliga situation, i synnerhet vad gäller frågan om de behöriga nationella myndigheterna borde ha utfärdat ett uppehållskort till honom i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare.

31

Under dessa omständigheter finner EU-domstolen sig behörig att besvara de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt och att frågorna därför ska anses kunna upptas till prövning.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra tolkningsfrågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 10.1 i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att ett beslut avseende ansökan om uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem ska antas och delges inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i denna bestämmelse.

33

I artikel 10.1 i direktiv 2004/38 föreskrivs att uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat ska intygas genom att en handling som kallas ”uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem” utfärdas senast sex månader efter det att ansökan lämnades in.

34

Av bestämmelsens själva ordalydelse följer således att medlemsstaterna är skyldiga att utfärda uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem enligt artikel 2, led 2, i direktiv 2004/38, senast sex månader från det att ansökan lämnades in.

35

Användningen av formuleringen ”senast sex månader efter det att ansökan lämnades in” visar tydligt – såsom generaladvokaten påpekade i punkt 44 i sitt förslag till avgörande – att medlemsstaterna måste utfärda uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem till den sökande inom denna frist.

36

Uttrycket ”utfärdas” i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 innebär, såsom generaladvokaten huvudsakligen påpekade i punkterna 45 och 46 i sitt förslag till avgörande, att de nationella myndigheterna inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i bestämmelsen ska pröva ansökan, fatta ett beslut och – för det fall den sökande uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsrätt med stöd av direktiv 2004/38 – tillhandahålla sökanden uppehållskortet.

37

Såsom generaladvokaten vidare påpekade i punkt 49 i sitt förslag till avgörande finner denna tolkning stöd i domstolens praxis. Domstolen har nämligen slagit fast att unionslagstiftaren i fråga om utfärdande av det uppehållskort som avses i direktiv 2004/38 väsentligen har nöjt sig med att i artikel 10 i direktivet räkna upp de handlingar som ska visas upp vid ansökan om ett sådant kort, vilket således ska utfärdas senast sex månader efter det att ansökan lämnades in (dom av den 5 september 2012, Rahman m.fl., C‑83/11, EU:C:2012:519, punkt 42).

38

Skyldigheten för medlemsstaterna att utfärda uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem inom den tvingande sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 medför därför nödvändigtvis att ett beslut ska fattas och delges den berörde innan fristen löper ut.

39

Detsamma gäller om de behöriga nationella myndigheterna nekar att utfärda ett uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem till den berörda personen.

40

De behöriga nationella myndigheterna kan nämligen – inom ramen för det administrativa förfarande som införs genom artikel 10 i direktiv 2004/38 och som syftar till att inom sex månader kontrollera tredjelandsmedborgares personliga situation med avseende på unionsrättens bestämmelser, i synnerhet huruvida dessa medborgare omfattas av begreppet ”familjemedlem” i den mening som avses i direktivet – anta såväl ett positivt som ett negativt beslut.

41

Delgivning av den berörde sökanden av beslutet avseende ansökan om uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem kan härvid inte ske inom olika frister beroende på om det beslut som den behöriga nationella myndigheten har antagit är positivt eller negativt.

42

Om den behöriga nationella myndigheten efter sin prövning av ansökan om uppehållskort finner att villkoren för att beviljas ett sådant kort inte är uppfyllda, är denna myndighet således skyldig att anta och delge den sökande beslutet att avslå ansökan inom samma sexmånadersfrist.

43

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första och den andra tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 10.1 i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att ett beslut avseende ansökan om uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem ska antas och delges inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i denna bestämmelse.

44

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte tolkningsfrågan, som ska prövas före den tredje och den fjärde frågan, för att få klarhet i huruvida direktiv 2004/38 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom den i det nationella målet enligt vilken behöriga nationella myndigheter är skyldiga att automatiskt utfärda uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem till den berörde sökanden när den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 har överskridits, utan att det först utretts att den sökande verkligen uppfyller de uppställda kraven för att vistas i den mottagande medlemsstaten i enlighet med unionsrätten.

45

Det anges inte i direktiv 2004/38 vilka följderna blir av att den frist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 överskrids. Denna fråga omfattas i princip av medlemsstaternas processuella autonomi, förutsatt att effektivitets- och likvärdighetsprinciperna iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal, C‑161/15, EU:C:2016:175, punkt 24).

46

Unionsrätten utgör förvisso inget hinder för att medlemsstaterna upprättar system för att godta eller underförstått tillåta något. Dock får sådana system inte inverka menligt på unionsrättens ändamålsenliga verkan.

47

Det följer härvid av artikel 10.1 i direktiv 2004/38 att uppehållsrätt för en unionsmedborgares familjemedlem i den mening som avses i artikel 2, led 2 i samma direktiv ”intygas” genom att ett uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem utfärdas. I artikel 10.2 i nämnda direktiv anges i detta syfte de handlingar som en tredjelandsmedborgare ska visa upp för att styrka sin ställning som ”familjemedlem”, i den mening som avses i direktiv 2004/38, för att erhålla ett uppehållskort.

48

Det framgår härvid av domstolens fasta praxis att utfärdande av ett uppehållskort, såsom det som avses i artikel 10.1 i direktiv 2004/38, till en tredjelandsmedborgare inte ska anses som en handling som skapar rättigheter utan att det endast utgör en handling vari medlemsstaten konstaterar denne medborgares personliga situation med avseende på unionsrättens bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Dias, C‑325/09, EU:C:2011:498, punkt 48, och dom av den 12 mars 2014, O. och B., C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 60).

49

Uppehållskortens deklaratoriska karaktär innebär att de syftar till att intyga en redan existerande uppehållsrätt för den berörda personen (dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl., C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 52, och dom av den 21 juli 2011, Dias, C‑325/09, EU:C:2011:498, punkt 54).

50

Artikel 10.1 i direktiv 2004/38 utgör följaktligen hinder för att ett uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare utfärdas åt en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller de krav som uppställs i direktivet för att beviljas ett sådant.

51

Även om inget hindrar att det i nationell lagstiftning föreskrivs att underlåtenhet från den behöriga myndighetens sida att besvara ansökan inom sex månader från ansökningstillfället ska betraktas som att ansökan har avslagits, utgör däremot ordalydelsen i direktiv 2004/38 under dessa omständigheter hinder för att anse att sådan underlåtenhet ska innebära bifall för ansökan.

52

Det framgår emellertid av handlingarna i akten att i det nationella målet kan sökanden inte åberopa ställning som ”underhållsberättigad släkting i rakt uppstigande led” till den berörde unionsmedborgaren i den mening som avses artikel 2, led 2, d i direktiv 2004/38 och artikel 4.2 a i direktiv 2003/86. Han kan därför inte betraktas som ”familjemedlem” i den mening som avses i bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 54).

53

Enligt domstolens fasta praxis har inte alla tredjelandsmedborgare rätt att resa in och uppehålla sig i en medlemsstat enligt direktiv 2004/38. Endast de som är ”familjemedlemmar”, i den mening som avses i artikel 2, led 2 i det direktivet, till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare tillerkänns denna rättighet (dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 51).

54

Det framgår vidare av handlingarna i målet, liksom av de preciseringar som den belgiska regeringen lämnade i samband med förhandlingen, att det i de aktuella nationella bestämmelserna föreskrivs ett system med automatiskt utfärdande av uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare. Enligt detta system ska den behöriga nationella myndigheten automatiskt bevilja sådana uppehållskort om den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 har överskridits.

55

Ett sådant system strider mot syftet med direktiv 2004/38 då det tillåter att uppehållskort utfärdas till en person som inte uppfyller villkoren för att beviljas sådant kort.

56

Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Direktiv 2004/38 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom den i det nationella målet, enligt vilken behöriga nationella myndigheter är skyldiga att automatiskt utfärda uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem till den berörda sökanden när den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 har överskridits, utan att det först utretts att den sökande verkligen uppfyller de uppställda kraven för att vistas i den mottagande medlemsstaten i enlighet med unionsrätten.

57

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde tolkningsfrågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att den behöriga nationella myndigheten på nytt automatiskt förfogar över hela den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 om ett beslut om nekat uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare har upphävts av domstol.

58

Domstolen konstaterar att direktiv 2004/38 inte innehåller några bestämmelser om rättsverkningarna av att en domstol upphäver ett beslut fattat av behöriga nationella myndigheter att neka uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare. Detta gäller bland annat frågan inom vilken tidsfrist dessa myndigheter ska anta ett nytt beslut till följd av ett sådant upphävande.

59

I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området ankommer det enligt domstolens fasta praxis på medlemsstaterna, enligt principen om processuell autonomi, att föreskriva sådana bestämmelser i sin interna rättsordning. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal, C‑161/15, EU:C:2016:175, punkt 24, och dom av den 13 december 2017, El Hassani, C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 26).

60

I det nationella målet är det endast frågan om iakttagande av effektivitetsprincipen som är aktuell.

61

Den hänskjutande domstolen har hänvisat till nationell rättspraxis enligt vilken en domstols upphävande av ett beslut fattat av en administrativ myndighet inom en bindande frist automatiskt innebär att nämnda myndighet, från och med delgivningen av domen om upphävande, åter förfogar över hela den frist myndigheten hade på sig för att fatta det initiala beslutet. Med stöd av nämnda rättspraxis förfogade den behöriga nationella domstolen således, sedan dess initiala beslut upphävts av domstol, över en ny sexmånadersfrist med stöd av artikel 10.1 i direktiv 2004/38 för att avgöra Ibrahima Diallos ansökan om att tilldelas uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare.

62

I detta sammanhang framstår det som orimligt svårt för en unionsmedborgares familjemedlem att utöva sin rätt att få till stånd ett beslut angående sin ansökan om uppehållskort enligt artikel 10.1 i direktiv 2004/38 när den behöriga nationella myndigheten automatiskt får en ny sexmånadersfrist för att behandla ansökan om myndighetens initiala beslut upphävs av domstol.

63

Såsom påpekats i punkt 40 ovan syftar – för det första – det administrativa förfarande som införs i artikel 10 i direktiv 2004/38 till att inom en bindande sexmånadersfrist kontrollera tredjelandsmedborgares personliga situation med avseende på unionsrättens bestämmelser. De behöriga nationella myndigheterna ska inom denna frist enbart kontrollera om tredjelandsmedborgaren kan visa – genom att ge in de handlingar som anges i artikel 10.2 i direktivet – att han omfattas av uttrycket ”familjemedlem” till en unionsmedborgare i den mening som avses i direktiv 2004/38 för att kunna beviljas uppehållskort.

64

Det framgår – för det andra – av fast praxis från domstolen att syftet med direktiv 2004/38 är att underlätta utövandet av den grundläggande och individuella rättighet att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som unionsmedborgarna tillerkänns direkt i artikel 21.1 FEUF och att stärka denna rättighet. För att rättigheten ska kunna utövas på ett sätt som säkerställer det objektiva villkoret om värdighet bör även unionsmedborgares familjemedlemmar enligt skäl 5 i direktivet beviljas denna rättighet, oavsett medborgarskap (dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

65

Detta syfte kräver att en tredjelandsmedborgare som visar att han eller hon omfattas av uttrycket ”familjemedlem” till en unionsmedborgare i den mening som avses i direktiv 2004/38 ska kunna beviljas ett uppehållskort som styrker denna ställning utan dröjsmål.

66

Precis som Europeiska kommissionen har påpekat gör uppehållskortets deklaratoriska karaktär det möjligt för tredjelandsmedborgaren – som befinner sig i en situation där det råder rättslig osäkerhet om huruvida hans vistelse är legitim – att under förutsättning att vederbörande uppfyller villkoren i sak för att beviljas uppehållstillstånd styrka att han har en härledd uppehållsrätt, vilket såväl underlättar utövandet av rättigheten som dennes integrering i den mottagande medlemsstaten.

67

Vidare ska det erinras om att endast innehav av giltigt uppehållskort medför enligt artikel 5.2 i direktiv 2004/38 undantag för en unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat från kravet på visering för inresa till medlemsstaterna. Såsom framgår av skäl 8 i direktivet syftar undantaget till att underlätta den fria rörligheten för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare (dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl., C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkterna 40 och 41).

68

Att en ny sexmånadersfrist då automatiskt börjar löpa som en följd av att ett beslut att neka uppehållskort upphävts av domstol, framstår som oproportionerligt med hänsyn till såväl syftet med det administrativa förfarande som avses i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 som syftet med direktivet.

69

Effektivitetsprincipen, liksom det krav på skyndsamhet som är en del av direktiv 2004/38, utgör följaktligen hinder mot att nationella myndigheter automatiskt ges en ny sexmånadersfrist som en följd av att ett första beslut att neka uppehållskort upphävts av domstol. Nämnda myndigheter är skyldiga att anta ett nytt beslut inom en skälig frist vilken under alla omständigheter inte får överskrida den frist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38.

70

Mot denna bakgrund ska den tredje och den fjärde frågan besvaras på följande sätt. Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att den behöriga nationella myndigheten på nytt automatiskt förfogar över hela den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2004/38 om ett beslut om nekat uppehållskort för familjemedlemmar till en unionsmedborgare har upphävts av domstol.

71

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: