–

Turbogás – Produtora Energética SA, genom J. P. Lampreia, advogado,

–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo, N. Vitorino och S. Jaulino, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Afonso och F. Tomat, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 21.5 tredje stycket i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 2003, s. 51).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Turbogás – Produtora Energética SA (nedan kallad Turbogás) och Autoridade Tributária e Aduaneira (skatt- och tullmyndigheten, Portugal). Målet rör påförande i efterhand av skatt på den elektricitet som Turbogás använt för eget bruk.

3

Skälen 2–5 och 24 i direktiv 2003/96 har följande lydelse:

…

4

I artikel 14.1 a i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall, utöver vad som följer av de allmänna bestämmelserna i [rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2000/47/EG av den 20 juli 2000 (EGT L 193, 2000, s. 73)], om skattebefrielser för användning av skattepliktiga produkter och utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser, bevilja skattebefrielse för följande användningsområden, på villkor som medlemsstaterna skall fastställa i syfte att säkerställa en korrekt och lättfattlig tillämpning av sådana skattebefrielser och i syfte att förhindra varje form av skatteflykt, undandragande av skatt eller missbruk:

5

I artikel 21.5 i direktiv 2003/96 föreskrivs följande:

”5.   Vid tillämpning av artiklarna 5 och 6 i direktiv 92/12/EEG skall elektricitet och naturgas vara skattepliktiga och skattskyldigheten skall inträda när distributören eller återförsäljaren levererar dem. Om leveransen äger rum i en medlemsstat där distributören eller återförsäljaren inte är etablerad skall skatten i den medlemsstat där leveransen sker tas ut av ett företag som skall vara registrerat i denna medlemsstat. Skatt skall i samtliga fall påföras och uppbäras enligt de förfaranden som har fastställts av varje medlemsstat.

…

En enhet som producerar elektricitet för eget bruk anses som distributör. Trots vad som sägs i artikel 14.1 a får medlemsstaterna undanta sådana småproducenter av elektricitet, under förutsättning att de beskattar de energiprodukter som används för framställningen av elektriciteten.

…”

6

I artikel 4 i Código dos Impostos Especiais de Consumo (lagen om punktskatter) (nedan kallad CIEC) föreskrivs följande:

”1 –   Följande ska påföras punktskatt:

…

…”

7

Artikel 7 CIEC har följande lydelse:

”1 –   Skattskyldigheten inträder till följd av produktion eller import till det nationella territoriet av de produkter som avses i artikel 5, liksom införseln av produkterna till nämnda territorium när de kommer från en annan medlemsstat.

2 –   Oaktat vad som sägs i föregående punkt inträder skattskyldigheten vid den tidpunkt då leverantörerna, som definieras i speciallagstiftningen, levererar el eller naturgas till slutkonsumenten.”

8

I artikel 9 CIEC föreskrivs följande:

”1 –   Vid tillämpningen av denna lag ska följande betraktas som frisläppande av punktskattebelagda varor för konsumtion:

…

…”

9

Artikel 88 CIEC har följande lydelse:

”1 –   Beskattning av olje- och energiprodukter ska ske för

…

…

6 –   Skatt ska inte tas ut för olje- och energiprodukter som förbrukas inom en anläggning för framställning av nämnda produkter, bortsett från sådana produkter som används för andra ändamål än denna framställning.”

10

I artikel 89 CIEC föreskrivs följande:

”1 –   Olje- och energiprodukter är undantagna från skatteplikt om det är fastställt att

…

…

2 –   Elektricitet är undantagen från skatteplikt om det är fastställt att

…”

11

I artikel 96 bis CIEC föreskrivs följande:

”1 –   De elleverantörer som är registrerade och godkända i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen, vilka levererar el till slutkonsumenterna, inklusive leverantörerna av el för elektromobilitet, ska registrera sig hos det behöriga tullkontoret för fullgörandet av de skattemässiga skyldigheter som föreskrivs i denna lag.

…

3 –   De elmängder som ska deklareras för frisläppande för konsumtion ska vara de mängder som slutkonsumenterna fakturerats.”

12

Turbogás bedriver verksamhet med termisk elproduktion. Det driver kombikraftverket Tapada do Outeiro (Portugal) (nedan kallat kraftverket). Detta termoelektriska kraftverk med en kapacitet på 990 megawatt genererar el från naturgas och, vid behov, dieselolja. Kraftverkets produktion står för ungefär 9 procent av den totala mängden el som produceras i Portugal.

13

Turbogás klassificeras inom det nationella elsystemet som producent och omfattas, avseende sektorn för elproduktion, av lagstiftningen om elproduktion enligt det ordinarie systemet.

14

En liten del av den el som produceras av anläggningen förbrukas även internt i kraftverket. Förbrukningen äger rum parallellt med processen för elproduktion, som den är en del av. Under perioden den 1 januari 2012–den 31 december 2013 (nedan kallad den berörda perioden) saknade Turbogás mätare för att mäta den mängd el som anläggningen själv förbrukade och det fanns inte heller några handlingar där denna mängd el angavs, eftersom ingen transaktion hade ägt rum.

15

Turbogás åtnjöt under denna period inte någon skattebefrielse för el som förbrukats vid dess egna anläggningar enligt artikel 89 CIEC, var inte registrerat som operatör inom elsektorn, och innehade inte heller ställning som sådan mottagare som var undantagen skattskyldighet för användningen av el.

16

Under år 2014 var Turbogás föremål för en skattekontroll avseende den berörda perioden. Enligt skatte- och tullmyndigheten hade Turbogás underlåtit att lämna in skattedeklaration för frisläppande för konsumtion enligt artikel 10 CIEC med avseende på den egenförbrukade mängden el. För att det i samband med skattekontrollen skulle kunna fastställas vilka mängder det hade rört sig om trots att några mätare för ändamålet inte hade installerats, användes uppgifter som tillhandahållits av Direção-Geral de Energia e Geologia (Generalstyrelsen för energi och geologi, Portugal) för att bekräfta den information som Turbogás hade lämnat.

17

Det fastställdes i detta sammanhang att Turbogás var skyldigt att erlägga olje- och energiskatt för de elmängder som bolaget självt hade förbrukat och att denna skatt uppgick till ett belopp om 71197,17 euro, jämte kompensationränta på 4986,52 euro. Den 5 augusti 2014 delgavs Turbogás ett beslut om den skatt bolaget var skyldigt att betala, och den 14 augusti 2014 betalade Turbogás in det angivna skattebeloppet.

18

Efter att ha mottagit en begäran om omprövning fann skatteförvaltningen den 7 januari 2016 att det inte förelåg några skäl att ändra beskattningsbeslutet.

19

Den 20 april 2016 begärde Turbogás att tvisten skulle avgöras av en skiljedomstol med inriktning på skattefrågor, och yrkade att denna skulle fastställa att det angripna beskattningsbeslutet var rättsstridigt, liksom att det borde ha ändrats i samband med omprövningen. Skiljedomstolen inrättades den 1 juli 2016.

20

Enligt den hänskjutande domstolen beror utgången i målet på tolkningen av artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96. Enligt den första meningen i denna bestämmelse ska en enhet som producerar elektricitet för eget bruk anses som distributör. I den portugisiska språkversionen anges i bestämmelsens andra mening att ”dessa små producenter” kan omfattas av ett undantag. Således finns det ett behov av en prövning av frågan huruvida det endast är små elproducenter som kan betraktas som distributörer.

21

Den hänskjutande domstolen anser att svårigheterna vid tolkningen av denna artikel beror på skillnader mellan den portugisiska språkversionen och de andra språkversionerna av denna bestämmelse.

22

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Arbitral Tributário (Centro de Arbitragem Administrativa) (skiljedomstolen för skatterättsliga tvister (Centrum för förvaltningsrättsliga skiljeförfaranden), Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Genom dessa frågor, som ska prövas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 ska tolkas så, att varje enhet, såsom till exempel den i målet vid den nationella domstolen, som producerar el för eget bruk, oavsett dess storlek och oavsett vilken ekonomisk verksamhet som är dess huvudverksamhet, ska vara att betrakta som en distributör, vars elproduktion är föremål för beskattning i enlighet med artikel 21.5 första stycket i detta direktiv.

24

Det framgår av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 21 december 2011, Evroetil, C‑503/10, EU:C:2011:872, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

25

Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin begäran om förhandsavgörande med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 29 september 2016, Essent Belgium, C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

26

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har Turbogás gjort gällande att det är rättsstridigt att beskattningen av energiprodukter och elektricitet leder till att skatt påförs den del av den framställda elektriciteten som förbrukas som en del av elproduktionsprocessen. Således behöver en prövning även göras (såsom Europeiska kommissionen har föreslagit i sitt skriftliga yttrande, och såsom generaladvokaten har konstaterat i punkterna 13 och 27 i sitt förslag till avgörande) av huruvida en sådan förbrukning eventuellt är undantagen från skatteplikt enligt bestämmelsen i artikel 14.1 a i direktiv 2003/96. Av den bestämmelsen framgår att skattebefrielse beviljas för energiprodukter och elektricitet som används för att framställa elektricitet.

27

De hänskjutna frågorna ska därför omformuleras på så sätt att frågan som ställts ska anses vara huruvida artikel 21.5 tredje stycket och artikel 14.1 a i direktivet ska tolkas så, att en enhet, såsom den i det nationella målet, som producerar el för eget bruk, oavsett dess storlek och oavsett vilken ekonomisk verksamhet som är dess huvudverksamhet, ska anses vara en ”distributör” i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, vars elförbrukning inom ramen för elproduktionen dock omfattas av det obligatoriska undantaget enligt artikel 14.1 a.

28

För det första ska det påpekas att i artikel 21.5 tredje stycket första meningen i direktiv 2003/96 definieras ”distributör” som en enhet som producerar elektricitet för eget bruk. I den portugisiska språkversionen av artikel 21.5 tredje stycket andra meningen i direktivet anges att medlemsstaterna får bevilja skattebefrielse för ”estes pequenos produtores”, ett uttryck som kan översättas som ”dessa små producenter”. I andra språkversioner av direktiv 2003/96, som till exempel den tyska, den engelska eller den franska språkversionen, talas det dock inte om ”dessa små producenter” utan om ”de små producenterna”.

29

Detta innebär, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att man av den portugisiska språkversionen skulle kunna dra slutsatsen att det föreligger en koppling mellan de två meningarna i artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 som innebär att de enheter som producerar elektricitet för eget bruk enligt artikel 21.5 tredje stycket första meningen i direktiv 2003/96 endast utgörs av ”små producenter”. Följaktligen skulle en sådan enhet som den i det nationella målet inte kunna betraktas som eldistributör. Samtliga språkversioner av direktivet kan dock inte tolkas på detta sätt.

30

Det framgår av fast rättspraxis att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga EU-språk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 20 december 2017, Gusa, C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

31

Vad gäller systematiken i direktiv 2003/96 föreskrivs i artikel 21.5 första stycket att skattskyldigheten inträder när elektriciteten levereras av distributören.

32

När en enhet producerar el för eget bruk sker dock ingen distribution av elen. Det är skälet till att denna el skulle falla utanför det regelverk för harmoniserad beskattning som har införts genom direktiv 2003/96, om det inte förelåg några specialregler om skatteplikt för sådan el.

33

Artikel 21.5 tredje stycket i nämnda direktiv syftar just till att lösa detta problem genom att slå fast att en enhet som producerar el för eget bruk är att betrakta som en ”distributör”, oavsett dess storlek och oavsett vilken ekonomisk verksamhet som är dess huvudverksamhet.

34

Denna tolkning bekräftas av de mål som eftersträvas med direktiv 2003/96. Direktivet föreskriver ett system för harmoniserad beskattning av energiprodukter och elektricitet och dess syfte är bland annat, såsom framgår av skälen 2–5 och 24, att främja en väl fungerande inre marknad för energi, i synnerhet genom att undvika snedvridning av konkurrensen (dom av den 7 september 2017, Hüttenwerke Krupp Mannesmann, C‑465/15, EU:C:2017:640, punkt 26, och dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

35

I detta syfte har unionslagstiftaren, när det gäller just elektricitet, (vilket framgår bland annat på sidan 5 i redogörelsen för skälen till förslaget till rådets direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regelverk för beskattning av energiprodukter (EGT C 139, 1997, s. 14)) valt att i enlighet med artikel 1 i direktiv 2003/96 ålägga medlemsstaterna att beskatta den elektricitet som levererats, och att som en följd av detta från skatteplikt undanta de energiprodukter som används för att framställa denna elektricitet, detta i syfte att undvika en dubbelbeskattning av elektricitet (dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 30).

36

När det i artikel 21.5 tredje stycket andra meningen i direktivet anges att medlemsstaterna har möjlighet att bevilja skattebefrielse för den el som produceras av småproducenter och som de själva förbrukar, på villkor att de beskattar de energiprodukter som har använts för att producera denna el, så är detta ett undantag från denna princip om output-beskattning av elektricitet.

37

Med hänsyn till de mål som eftersträvas med direktiv 2003/96 ska det dock konstateras att bestämmelsen om småproducenter endast gäller själva formen för tillämpningen av systemet för harmoniserad beskattning på elektriciteten i fråga, varvid syftet – såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 21 i sitt förslag till avgörande – är att undvika bland annat de administrativa kostnader som beskattningen medför i denna speciella situation. Bestämmelsen påverkar emellertid inte ställningen som distributör enligt artikel 21.5 tredje stycket första meningen i direktivet.

38

Härav följer att varje enhet, såsom till exempel den i målet vid den nationella domstolen, som producerar el för eget bruk, oavsett dess storlek och oavsett vilken ekonomisk verksamhet som är dess huvudverksamhet, ska anses vara en distributör i den mening som avses i artikel 21.5 tredje stycket i detta direktiv.

39

För det andra ska det preciseras att denna slutsats beträffande den beskattningsgrundande händelsen dock inte påverkar det faktum att den ekonomiska verksamhet som utövas av den enhet som producerar el för eget bruk är relevant för tillämpningen av direktivets bestämmelser om skattebefrielse.

40

Det går nämligen inte att vid bedömningen av den skattemässiga ställningen för en enhet såsom den i det nationella målet, bortse från artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96, enligt vilken skattebefrielse beviljas för energiprodukter och elektricitet som används för att framställa elektricitet och elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion.

41

Det ska erinras om att denna bestämmelse är tvingande för medlemsstaterna, med förbehåll för den möjlighet de ges i artikel 14.1 a andra meningen i direktiv 2003/96, att av miljöpolitiska skäl göra avsteg från regeln om skattebefrielse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkterna 26–28). Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet vid EU-domstolen att Republiken Portugal skulle ha utnyttjat denna möjlighet.

42

Härav följer att när en enhet såsom den som är i fråga i det nationella målet använder en del av den egenproducerade elektriciteten för sin elframställning ska denna användning, som visserligen utgör en beskattningsgrundande händelse enligt artikel 21.5 första och tredje styckena i direktivet, beviljas skattebefrielse med stöd av artikel 14.1 a i direktivet. En annan tolkning skulle motverka uppnåendet av de mål som eftersträvas genom direktivet, vilka det erinras om ovan i punkterna 34 och 35. För det första skulle elektricitet som framställts på det sättet nämligen ovillkorligen bli föremål för dubbelbeskattning. För det andra skulle det kunna leda till skillnader i behandlingen av å ena sidan sådana enheter som den i det nationella målet och å andra sidan andra elproducenter som anskaffar energiprodukter och elektricitet från utomstående för sin egen elframställning, vilket är en källa till snedvridning av konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 33).

43

Det ska dock preciseras att direktiv 2003/96 inte reglerar på vilket sätt det ska styrkas att energiprodukterna används på ett sätt som ger rätt till skattebefrielse. Såsom framgår av artikel 14.1 i detta direktiv är det tvärtom så att direktivet överlåter åt medlemsstaterna att fastställa villkoren för skattebefrielse enligt denna bestämmelse i syfte att säkerställa en korrekt och lättfattlig tillämpning av dessa skattebefrielser och förhindra skatteundandragande, skatteflykt eller missbruk. Medlemsstaterna ska emellertid, vid utövandet av sin befogenhet att fastställa villkor för de skattebefrielser som föreskrivs i artikel 14.1 i nämnda direktiv, iaktta de allmänna rättsprinciper som utgör en del av unionens rättsordning, bland annat proportionalitetsprincipen (dom av den 2 juni 2016, Polihim-SS, C‑355/14, EU:C:2016:403, punkterna 57 och 59).

44

Även om medlemsstaterna har rätt att föreskriva att en ekonomisk sanktion ska åläggas vid åsidosättandet av formella krav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2016, ROZ-ŚWIT, C‑418/14, EU:C:2016:400, punkt 40), kan ett sådant åsidosättande inte påverka rätten till den obligatoriska skattebefrielsen enligt artikel 14.1 a i direktiv 2003/96 om de materiella villkoren för dess tillämpning är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2017, Vakarų Baltijos laivų statykla, C‑151/16, EU:C:2017:537, punkt 51).

45

Mot bakgrund av det ovan anförda ska de hänskjutna frågorna besvaras enligt följande. Artikel 21.5 tredje stycket och artikel 14.1 a i direktiv 2003/96 ska tolkas så, att en enhet, såsom den i det nationella målet, som producerar el för eget bruk – oavsett dess storlek och oavsett vilken ekonomisk verksamhet som är dess huvudverksamhet – ska anses vara en ”distributör” i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, vars elförbrukning inom ramen för elproduktionen dock omfattas av det obligatoriska undantaget enligt artikel 14.1 a.

46

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 21.5 tredje stycket och artikel 14.1 a i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet ska tolkas så, att en enhet, såsom den i det nationella målet, som producerar el för eget bruk – oavsett dess storlek och oavsett vilken ekonomisk verksamhet som är dess huvudverksamhet – ska anses vara en ”distributör” i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, vars elförbrukning inom ramen för elproduktionen dock omfattas av det obligatoriska undantaget enligt artikel 14.1 a.