–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo, P. Lacerda, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, P. Costa de Oliveira och M. Heller, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1, artikel 7 led 1 och artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Saey Home & Garden NV/SA, Belgien, och Lusavouga-Máquinas e Acessórios Industriais SA (nedan kallat Lusavouga), Portugal. Målet rör ett skadeståndsanspråk med anledning av uppsägningen av det återförsäljaravtal som ingåtts mellan dessa företag avseende den spanska marknaden.

3

I artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

4

Artikel 7 i förordningen har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…”

5

I artikel 25, som ingår i avsnitt 7 med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser” i kapitel II i förordningen, anges följande:

”1.   Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Avtalet om behörighet ska vara antingen

…”

6

Det framgår av handlingarna i målet att Lusavouga har sitt säte i Cacia, Aveiro (Portugal) och att dess lokaler är belägna i Portugal. Dess verksamhet består i import, export och grossistförsäljning av maskiner, redskap och annan utrustning. Bolagets kommersiella nätverk omfattar bland annat Spanien, där det inte har någon filial eller annan etablering.

7

Saey Home & Garden är ett bolag med säte i Kortrijk (Belgien), som ägnar sig åt tillverkning och försäljning av bland annat köksutrustning och husgeråd under varumärket ”Barbecook”. Inte heller detta bolag har någon filial eller annan etablering i Spanien.

8

I slutet av år 2013 eller i början av år 2014 ingick parterna i målet vid den nationella domstolen ett återförsäljaravtal om exklusiv marknadsföring och distribution (med undantag för en kund) till detaljhandlare och slutkonsumenter i Spanien av produkter av nämnda varumärke.

9

Trots att det inte föreligger något skriftligt bevis på att detta avtal har ingåtts, anser den hänskjutande domstolen att avtalet är styrkt. Med stöd av detta avtal beställde Lusavouga från januari till juli 2014 dessa produkter från Saey Home & Garden och saluförde dem i Spanien.

10

Genom ett e-postmeddelande av den 17 juli 2014 informerade Saey Home & Garden Lusavouga om sin avsikt att avsluta samarbetet.

11

Den 19 juni 2015 väckte Lusavouga talan mot Saey Home & Garden vid Tribunal de Comarca de Aveiro (Distriktsdomstolen i Aveiro, Portugal) och yrkade att bolaget skulle förpliktas att utge ett belopp på 24000 euro, varav 10000 euro motsvarade ersättning för den skada som uppstått till följd av Saey Home & Gardens agerande samt förtida och plötsliga uppsägning av återförsäljaravtalet och 14000 euro motsvarade kundersättning.

12

Saey Home & Garden invände att portugisiska domstolar saknade behörighet att pröva tvisten i det nationella målet, med åberopande av, för det första, att de berörda varorna lastades i Belgien och att Lusavouga skötte transporten, och för det andra att punkt 20 i de allmänna villkor som gällde för försäljningen av dessa produkter innehöll en prorogationsklausul som angav att eventuella tvister skulle prövas av domstolarna i Kortrijk (Belgien).

13

Tribunal de Comarca de Aveiro (Distriktsdomstolen i Aveiro) ogillade invändningen om bristande behörighet och fann att de portugisiska domstolarna hade internationell behörighet med stöd av artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012.

14

Saey Home & Garden överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto, Portugal), och gjorde särskilt gällande att det återförsäljaravtal som är i fråga i målet vid den nationella domstolen innebar tillhandahållande av tjänster i Spanien, och att uppfyllelseorten för avtalsförpliktelserna därför var belägen i denna medlemsstat. Enligt Saey Home & Garden måste det anses att en otillbörlig uppsägning av ett avtal ”avser avtal” i den mening som avses i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, vilket medför att det saknas portugisisk domsrätt.

15

Den hänskjutande domstolen har framhållit att den fråga som den ska ta ställning till är vilka portugisiska, belgiska eller spanska domstolar det är som har internationell behörighet att pröva det nationella målet. För det fall den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att det saknas portugisisk domsrätt i målet anser den att den behöver fastställa vilka av de belgiska eller av de spanska domstolarna som är behöriga att avgöra målet.

16

Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto) finner att avgörandet av målet är beroende av tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

17

Den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen har i sina skriftliga yttranden ifrågasatt huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning i sak, särskilt på grund av att begäran innehåller vissa brister, som till exempel att det endast har lämnats en summarisk redogörelse för de faktiska omständigheterna i målet, att den hänskjutande domstolen inte har tagit ställning till de överväganden som föranlett den att framställa sin begäran, samt att vissa frågor upprepas.

18

Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. EU-domstolen får endast i vissa fall besluta att inte pröva en tolkningsfråga som ställts av en nationell domstol i enlighet med artikel 267 FEUF, bland annat när de villkor som rör innehållet i begäran om förhandsavgörande i artikel 94 i domstolens rättegångsregler inte har iakttagits eller när det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av giltigheten av en unionsbestämmelse som begärts av den nationella domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken eller då frågan är hypotetisk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 50 och 155 och där angiven rättspraxis).

19

Det framgår även av fast rättspraxis att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Begäran om förhandsavgörande måste dessutom ange de närmare skälen till varför den nationella domstolen anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen (dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

20

I detta fall har den begärda tolkningen av vissa bestämmelser i förordning nr 1215/2012 ett verkligt och direkt samband med saken i det nationella målet, som det har redogjorts tillräckligt för, och de svar som EU-domstolen kan ge den hänskjutande domstolen kan hjälpa den att undanröja sina tvivel och avgöra målet.

21

Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning.

22

Den behörighet som avtalsparterna har gett en eller flera domstolar i en medlemsstat genom en prorogationsklausul är enligt lydelsen i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 i princip exklusiv. EU-domstolen ska därför börja med att besvara fråga 11, som avser en domstols behörighet med stöd av en sådan klausul.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en prorogationsklausul som är föreskriven i de allmänna försäljningsvillkor som nämns i de fakturor som utfärdats av den ena av avtalsparterna uppfyller kraven i denna bestämmelse.

24

Det framgår av fast rättspraxis att eftersom bestämmelserna i artikel 25 i förordning nr 1215/2012 utgör undantag såväl från behörigheten enligt den allmänna principen om svarandens forum i artikel 4 i förordningen som från de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 7‐9 i förordningen, ska de tolkas restriktivt med avseende på de villkor som uppställs i denna artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2017, Leventis och Vafeias, C‑436/16, EU:C:2017:497, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

25

Närmare bestämt har den domstol där talan har väckts en skyldighet att vid processens början pröva huruvida parterna verkligen har lämnat sitt samtycke till prorogationsklausulen. Samtycket måste framgå klart och tydligt, och formkraven i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 syftar därvid till att säkerställa att samtycke verkligen föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2017, Leventis och Vafeias, C‑436/16, EU:C:2017:497, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

26

Enligt artikel 25.1 led a i förordning nr 1215/2012 kan ett avtal om domstols behörighet ingås skriftligen eller muntligen med en skriftlig bekräftelse.

27

Dessutom ska det påpekas att EU-domstolen har slagit fast att en prorogationsklausul som tagits in i de allmänna avtalsvillkoren är giltig om själva texten i det avtal som undertecknats av de båda parterna innehåller en uttrycklig hänvisning till de allmänna villkor som innehåller nämnda klausul (dom av den 7 juli 2016, Hőszig, C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

28

I förevarande fall framgår det av de handlingar som ingetts till EU-domstolen att återförsäljaravtalet i det nationella målet ingicks muntligen, utan någon därpå följande skriftlig bekräftelse, och att de allmänna villkor som innehåller prorogationsklausulen endast nämns i de fakturor som utfärdats av svaranden i det nationella målet.

29

Det framgår av dessa uppgifter, med hänsyn till den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 27, att det prorogationsavtal som är i fråga i det nationella målet inte uppfyller kraven i artikel 25.1 led a i förordning nr 1215/2012, vilket det dock åligger den hänskjutande domstolen att kontrollera.

30

Vidare är det, enligt den hänskjutande domstolen, utrett att tvisten i det nationella målet avser ett återförsäljaravtal samt ersättning som begärs för den skada som uppstått på grund av den förtida och plötsliga uppsägningen av detta avtal, samt kundersättning som begärs på grund av att kravet på nästan exklusiva försäljningsrättigheter inte har iakttagits. Det ska därför kontrolleras, vilket det även ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att den prorogationsklausul som är i fråga i det nationella målet avser detta rättsförhållande. En prorogationsklausul i ett avtal kan i princip nämligen endast ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till att ingå avtalet (dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 29).

31

Det bör tilläggas att, bortsett från de två alternativen i artikel 25.1 a i förordning nr 1215/2012, föreskrivs i artikel 25.1 led b och c, det också går att avtala om en prorogationsklausul i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att vid behov pröva huruvida parterna i det nationella målet har avtalat om en prorogationsklausul i någon av dessa former.

32

Härav följer att artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en sådan prorogationsklausul som den i det nationella målet, som är föreskriven i de allmänna försäljningsvillkor som nämns i de fakturor som utfärdats av den ena av avtalsparterna, inte uppfyller kraven i denna bestämmelse, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

33

Genom dessa frågor, som ska prövas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i hur artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas för att fastställa vilken domstol som är behörig att pröva en talan om ersättning på grund av uppsägning av ett återförsäljaravtal som ingåtts mellan två företag som har hemvist i och är verksamma i olika medlemsstater och som avser saluföring av produkter på den nationella marknaden i en tredje medlemsstat, där inget av dessa företag har någon filial eller annan etablering.

34

Inledningsvis bör det klargöras att de anknytningsmoment avseende behörig domstol som anges i artikel 7 led 1 b i förordning nr 1215/2012 endast är tillämpliga om den nationella domstol som har att pröva en tvist mellan parter som har upprättat affärsförbindelser mellan sig, skulle komma fram till att dessa affärsförbindelser grundar sig på ett ”avtal om försäljning av varor” eller ett ”avtal om utförande av tjänster”, i den mening som avses i denna bestämmelse. En sådan rättslig kvalificering innebär att behörighetsregeln i artikel 7 led 1 a i förordningen inte kan tillämpas. Det framgår nämligen av den hierarki som led c inrättar mellan leden a och b i nämnda bestämmelse, att behörighetsregeln i led a endast blir gällande alternativt och om inget annat följer av behörighetsreglerna i led b (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2016, Granarolo, C‑196/15, EU:C:2016:559, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).

35

För det första behöver en tolkning göras av artikel 7 led 1 b första och andra strecksatserna i förordning nr 1215/2012 för att avgöra huruvida ett återförsäljaravtal, såsom det som är i fråga i det nationella målet, utgör ett ”avtal om försäljning av varor” eller ett ”avtal om utförande av tjänster” i den mening som avses i denna bestämmelse.

36

För detta ändamål ska man utgå från den karakteristiska förpliktelsen för dessa avtal såsom anknytningsmoment för att fastställa vilken domstol som är behörig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2010, Car Trim, C‑381/08, EU:C:2010:90, punkterna 31 och 32, och dom av den 15 juni 2017, Kareda, C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

37

Sålunda ska ett avtal vars karakteristiska förpliktelse är leverans av en vara kvalificeras som ”försäljning av varor” i den mening som avses i artikel 7 led 1 b första strecksatsen i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2016, Granarolo, C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

38

När det gäller frågan huruvida ett avtal kan kvalificeras som ”avtal om utförande av tjänster” i den mening som avses i artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012, ska det erinras om att begreppet ”tjänster” åtminstone innebär att den som tillhandahåller tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2017, Kareda, C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

39

Vad gäller kravet på att det ska vara fråga om en verksamhet, framgår det av EU-domstolens praxis att detta kräver ett faktiskt handlande och att det inte räcker med ett avstående från att handla. I fallet med återförsäljaravtal uppfylls detta kriterium genom den karakteristiska prestationen, som är den som utförs av återförsäljaren. Genom att distribuera huvudmannens varor medverkar återförsäljaren till att öka spridningen av varorna. Återförsäljaren kan, tack vare den leveransgaranti som denne åtnjuter enligt återförsäljaravtalet och, i förekommande fall, dennes deltagande i huvudmannens affärsstrategi, framför allt i de säljfrämjande åtgärderna – omständigheter som det ankommer på den nationella domstolen att fastställa – erbjuda kunderna sådana tjänster och fördelar som inte kan erbjudas av en aktör som säljer varorna vidare utan att ha ingått något återförsäljaravtal, och återförsäljaren har därmed möjlighet att erövra en större andel av den lokala marknaden för huvudmannens produkter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Corman-Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

40

Vad gäller kravet på att en ersättning ska utgå som motprestation för verksamheten, konstaterar domstolen att kriteriet inte kan ges den strikta tolkningen att det måste röra sig om utbetalning av ett penningbelopp. Hänsyn ska tas till den konkurrensfördel som gynnar återförsäljaren genom att denne genom det avtal som ingåtts mellan parterna har getts rätt att ensam, eller nästan ensam, sälja huvudmannens produkter på en viss marknad, och till den hjälp som återförsäljaren eventuellt får i form av tillgång till reklammaterial, kunskapsöverföring genom utbildning och även betalningslättnader. Dessa fördelar kan sammantagna betraktas som en ersättning till återförsäljaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Corman-Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkterna 39 och 40).

41

EU-domstolen har redan slagit fast att vid fastställandet av behörig domstol ska ett avtal som ger någon rätt att ensam, eller nästan ensam, verka som återförsäljare i princip anses omfattas av begreppet ”avtal om utförande av tjänster” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Corman-Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkterna 27, 28 och 41).

42

För det andra ska det, med förbehåll för att den hänskjutande domstolen kommer fram till att återförsäljaravtalet, i det aktuella fallet, mycket riktigt ska kvalificeras som ”ett avtal om utförande av tjänster”, fastställas vilken ort som är uppfyllelseorten för avtalets karakteristiska förpliktelse och vilken domstol som är behörig att pröva tvister som rör denna.

43

Återförsäljaravtalet i det nationella målet är, såsom framgår av de handlingar som ingetts till EU-domstolen, ett återförsäljaravtal om exklusiv distribution (med undantag för en kund) som ingåtts mellan ett bolag i Belgien och ett annat bolag i Portugal för saluföringen av varor på den spanska marknaden. Inget av bolagen har någon filial eller annan etablering i Spanien.

44

Det följer av domstolens praxis att om den förpliktelse som karakteriserar ett avtal om utförande av tjänster har flera uppfyllelseorter ska uppfyllelseorten, i den mening som avses i artikel 7 led 1 b andra strecksatsen, i princip anses vara den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är som närmast, vilket i allmänhet visar sig vara orten för det huvudsakliga utförandet av tjänsterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2010, Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkterna 33 och 34).

45

Behörig domstol för att pröva yrkanden som grundar sig på ett avtal om utförande av tjänster är således enligt denna bestämmelse, i de fall där tjänster utförs i flera olika medlemsstater, domstolen i den medlemsstat där den ort där huvuddelen av tjänsterna har utförts är belägen, enligt vad som framgår av avtalsbestämmelserna samt, om sådana bestämmelser saknas, av det faktiska fullgörandet av avtalet, och om orten inte kan fastställas på dessa grunder, den domstol där tillhandahållaren av tjänsterna har hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2010, Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkt 43).

46

Denna tolkning, som även ska tillämpas på sådana omständigheter som de i det nationella målet, motsvarar nämligen unionslagstiftarens målsättningar vad gäller förutsebarhet och närhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2010, Car Trim, C‑381/08, EU:C:2010:90, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 mars 2010, Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkterna 41 och 42).

47

Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågorna 2–8 besvaras enligt följande. Artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att behörig domstol för att pröva en talan om ersättning på grund av uppsägning av ett återförsäljaravtal som ingåtts mellan två företag som har hemvist i och är verksamma i två olika medlemsstater och som avser saluföring av produkter på den nationella marknaden i en tredje medlemsstat där inget av dessa företag har någon filial eller annan etablering, enligt denna bestämmelse ska vara domstolen i den medlemsstat där den ort är belägen där huvuddelen av tjänsterna har utförts enligt vad som framgår av avtalsbestämmelserna samt, om sådana bestämmelser saknas, av det faktiska fullgörandet av avtalet, och om orten inte kan fastställas på dessa grunder, den domstol där tillhandahållaren av tjänsterna har hemvist.

48

Med hänsyn till svaren på frågorna 2–8 samt fråga 11 saknas det anledning att pröva fråga 1, 9, 10, 12 och 13.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: