1

Abdulbasit Abdulrahim har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 28 februari 2012 i mål T-127/09, Abdulrahim mot rådet och kommissionen (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut fastställde tribunalen bland annat att det inte längre fanns anledning att pröva Abdulbasit Abdulrahims talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 881/2002 av den 27 maj 2002 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter och om upphävande av förordning (EG) nr 467/2001 om förbud mot export av vissa varor och tjänster till Afghanistan, skärpning av flygförbudet och förlängning av spärrandet av tillgångar och andra finansiella medel beträffande talibanerna i Afghanistan (EGT L 139, s. 9), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1330/2008 av den 22 december 2008 (EUT L 345, s. 60), eller av förordning nr 1330/2008.

2

Den 21 oktober 2008 upptogs Abdulbasit Abdulrahim i en förteckning som upprättats av den sanktionskommitté som inrättats genom Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1267 (1999) av den 15 oktober 1999 om situationen i Afghanistan (nedan kallad sanktionskommitténs förteckning).

3

Genom förordning nr 1330/2008 upptogs Abdulbasit Abdulrahim sålunda i förteckningen över personer och enheter vilkas penningmedel och andra ekonomiska tillgångar skulle frysas i enlighet med förordning nr 881/2002 (nedan kallad den omtvistade förteckningen).

4

I punkt 1 i bilagan till förordning nr 1330/2008 motiveras införandet enligt följande:

”Övriga upplysningar: a) …, b) samlar in medel till förmån för Libyan Islamic Fighting Group ([nedan kallad] LIFG), c) har haft ledande befattningar inom LIFG i Förenade kungariket, d) associerad med ledarna för hjälporganisationen SANABEL, Ghuma Abd’rabbah, Taher Nasuf och Abdulbaqi Mohammed Khaled samt med medlemmar av LIFG i Förenade kungariket, bl.a. Ismail Kamoka, som är en framträdande medlem av LIFG i Förenade kungariket som dömdes i Förenade kungariket i juni 2007 för finansiering av terrorism.”

5

Abdulbasit Abdulrahim väckte, genom ansökan som i undertecknat original inkom till förstainstansrättens kansli den 15 april 2009, talan mot Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen med yrkande om ogiltigförklaring av förordning nr 881/2002, i dess lydelse enligt förordning nr 1330/2008, eller av förordning nr 1330/2008, i den mån han berörs av dessa rättsakter. Abdulbasit Abdulrahim yrkade även ersättning för den skada han påstår sig ha lidit på grund av dessa rättsakter. Målet registrerades som nummer T-127/09.

6

I sin ansökan anförde Abdulbasit Abdulrahim följande: Varken rådet eller kommissionen angav skälen till att han upptogs i den omtvistade förteckningen. Han fick inte del av de omständigheter som lades honom till last och han fick inte tillfälle att yttra sig härom. Frysningen av hans penningmedel utgjorde ett intrång i hans rätt till egendom och till privatliv och var oproportionerlig. Slutligen har han aldrig haft någon anknytning till Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida eller talibanerna. När det gäller det brev från Foreign and Commonwealth Office av den 5 november 2008 där det görs gällande en anknytning till al-Qaida genom LIFG är det riktigt att en del av den afganska gruppen LIFG gick med i al-Qaida år 2007, men detta gällde inte alla medlemmar i gruppen. Under alla omständigheter hade hans engagemang i LIFG upphört från och med år 2001.

7

Abdulbasit Abdulrahim avfördes från sanktionskommitténs förteckning den 22 december 2010.

8

Den 6 januari 2011 ingav Abdulbasit Abdulrahims ombud en skrivelse till kommissionen med en begäran om att Abdulbasit Abdulrahim skulle avföras från den omtvistade förteckningen.

9

Genom kommissionens förordning (EU) nr 36/2011 av den 18 januari 2011 om ändring för hundrafyrtiotredje gången av rådets förordning (EG) nr 881/2002 (EUT L 14, s. 11) ströks Abdulbasit Abdulrahims namn från den omtvistade förteckningen.

10

Kommissionen tillställde tribunalen en kopia av förordning nr 36/2011 genom en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 27 juli 2011.

11

Genom en skrivelse från tribunalens kansli av den 17 november 2011 gavs parterna tillfälle att yttra sig skriftligen om konsekvenserna av antagandet av förordning nr 36/2011 för i synnerhet föremålet för Abdulbasit Abdulrahims talan.

12

Kommissionen och rådet begärde, i de yttranden som inkom till tribunalens kansli den 6 december 2011, att tribunalen skulle fastställa att talan om ogiltigförklaring hade förlorat sitt föremål och att det därför inte längre, i denna del, fanns anledning att döma i saken. Kommissionen och rådet vidhöll sina yrkanden i fråga om skadestånd och fördelning av rättegångskostnaderna.

13

Abdulbasit Abdulrahim bestred, i ett yttrande som inkom till tribunalens kansli den 6 december 2011, begäran om att tribunalen skulle fastställa att det saknades anledning att döma i saken såvitt gällde talan om ogiltigförklaring av förordning nr 1330/2008. Med åberopande av bland annat punkterna 46–51 i förstainstansrättens dom av den 3 april 2008 i mål T-229/02, PKK mot rådet, framförde han de argument som sammanfattats i punkt 19 i det överklagade beslutet, vilka tribunalen har bemött i beslutet.

14

Det överklagade beslutet har antagits med stöd av artikel 113 i tribunalens rättegångsregler, där det anges att tribunalen när som helst på eget initiativ, efter att ha hört parterna, kan avgöra om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, eller fastställa att det inte längre finns något föremål för talan och att det inte finns anledning att döma i saken.

15

I punkt 22 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om den rättspraxis enligt vilken föremålet för talan, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, ska bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det annars fastställs att det saknas anledning att döma i saken. Detta förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den (se domstolens dom av den 7 juni 2007, i mål C-362/05 P, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. I-4333, punkt 42 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 10 december 2010 i de förenade målen T-494/08–T-500/08 och T-509/08, Ryanair mot kommissionen, REU 2010, s. II-5723, punkterna 42 och 43).

16

I punkt 24 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen även om den rättspraxis enligt vilken svarandeinstitutionens återkallelse, eller i vissa fall upphävande, av den angripna rättsakten innebär att föremålet för talan om ogiltigförklaring går förlorat, eftersom en sådan åtgärd leder till att sökanden uppnår det eftersträvade resultatet och kan anses ha fått fullständigt bifall (se förstainstansrättens beslut av den 28 mars 2006 i mål T-451/04, Mediocurso mot kommissionen, punkt 26 och där angiven rättspraxis, samt tribunalens beslut av den 6 juli 2011 i mål T-142/11, SIR mot rådet, punkt 18, och i mål T-160/11, Petroci mot rådet, punkt 15).

17

I punkt 27 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att kommissionen, genom förordning nr 36/2011, hade strukit Abdulbasit Abdulrahims namn i den omtvistade förteckningen, vilket hade införts i förteckningen genom förordning nr 1330/2008. Enligt tribunalen innebar detta att förordning nr 1330/2008 upphävdes i den del den avsåg Abdulbasit Abdulrahim.

18

I punkterna 29 och 30 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att en sökande kan behålla ett berättigat intresse av att få en rättsakt som upphävts under rättegången ogiltigförklarad i ett mål om ogiltigförklaring, om ogiltigförklaringen av rättsakten i sig kan ha rättsverkningar (förstainstansrättens beslut av den 14 mars 1997 i mål T-25/96, Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen, REG 1997, s. II-363, punkt 16, och av den 10 mars 2005 i mål T-184/01, IMS Health mot kommissionen, REG 2005, s. II-817, punkt 38). Om en rättsakt har förklarats ogiltig framgår det nämligen av artikel 266 FEUF att den institution som har antagit rättsakten är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen. Dessa åtgärder avser inte att se till att rättsakten som sådan avlägsnas från unionens rättsordning, eftersom detta i sig är resultatet av domstolens ogiltigförklaring. Åtgärderna avser snarare att se till att de rättsstridigheter som konstaterats i domen om ogiltigförklaring avlägsnas. Den aktuella institutionen kan därför vara skyldig att på lämpligt sätt återställa sökandens situation eller att förhindra att en identisk rättsakt antas (se beslutet i det ovannämnda målet Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

19

I punkt 31 i det överklagade beslutet fann tribunalen emellertid att det i detta fall varken framgick av handlingarna i målet eller av Abdulbasit Abdulrahims argument att talan om ogiltigförklaring, efter det att förordning nr 36/2011 antagits, kunde medföra en fördel för honom i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 22 i beslutet, så att han alltjämt hade ett berättigat intresse av att få saken prövad.

20

Tribunalen fann, i punkt 32 i den överklagade domen, att den omständigheten att ett upphävande av en rättsakt som antagits av en unionsinstitution inte innebär ett erkännande av dess rättsstridighet och endast har verkan från och med upphävandet – till skillnad från en dom om ogiltigförklaring som innebär att den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avlägsnas från rättsordningen och aldrig ska anses ha existerat (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 13 december 1995 i de förenade målen T-481/93 och T-484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2941, punkt 46) – inte kunde läggas till grund för att Abdulbasit Abdulrahim hade ett berättigat intresse av att få den angripna förordningen ogiltigförklarad.

21

Det fanns nämligen, enligt vad tribunalen angav i punkt 33 i det överklagade beslutet, inte några omständigheter som talade för att ett upphävande av förordning nr 1330/2008 med retroaktiv verkan skulle medföra någon fördel för Abdulbasit Abdulrahim. I synnerhet saknades det uppgifter till styrkande av att kommissionen, om det meddelades en dom om ogiltigförklaring av förordningen, skulle vara skyldig enligt artikel 266 FEUF att vidta åtgärder för att se till att den konstaterade rättsstridigheten avlägsnades.

22

I punkt 34 i den överklagade domen angav tribunalen, när det gäller erkännandet av den påstådda rättsstridigheten i sig, att detta visserligen kan utgöra en form av kompensation enligt en talan om skadestånd med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF. Enligt tribunalen räcker detta däremot inte för att det fortfarande ska anses föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad i ett mål om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits av en institution, vilket anhängiggjorts med stöd av artiklarna 263 FEUF och 264 FEUF. I motsatt fall skulle en sökande alltid anses behålla ett intresse av att yrka ogiltigförklaring av en rättsakt, trots att rättsakten återkallats eller upphävts. Detta skulle strida mot den rättspraxis som nämnts i punkterna 24 och 29 i det överklagade beslutet och som domstolen erinrat om i punkt 16 respektive punkt 18 i denna dom.

23

Tribunalen konstaterade, i punkt 35 i det överklagade beslutet, att den rättspraxis där det slås fast att en sökande fortfarande kan anses ha ett berättigat intresse av att få en ogiltigförklaring av ett beslut om restriktiva åtgärder efter det att beslutet upphävts och ersatts (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet PKK mot rådet, punkterna 46–51, samt förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T-228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, REG 2006, s. II-4665, punkt 35, av den 11 juli 2007 i mål T-327/03, Al-Aqsa mot rådet, punkt 39, och av den 23 oktober 2008 i mål T-256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II-3019, punkt 48) avser mål där det var fråga om särskilda förhållanden och därför skiljer sig från förevarande mål. I motsats till förordning nr 1330/2008 hade de rättsakter som avses i nämnda rättspraxis nämligen inte bara upphävts, utan även ersatts av nya rättsakter, varvid de restriktiva åtgärder som vidtagits mot de berörda enheterna hade bibehållits. De ursprungliga verkningarna av de upphävda rättsakterna bestod således gentemot de berörda enheterna genom de rättsakter varigenom de ersattes. I förevarande fall innebar antagandet av förordning nr 36/2011 emellertid att Abdulbasit Abdulrahims namn i den omtvistade förteckningen helt enkelt ströks. Förordning nr 1330/2008 upphävdes således underförstått i den del den avsåg Abdulbasit Abdulrahim, utan att de åtgärder som infördes genom förordningen ersattes. Verkningarna av förordning nr 1330/2008 består således inte. Dessutom grundas nämnda rättspraxis, enligt tribunalen, på skillnaden mellan verkningarna av upphävande av en rättsakt och verkningarna av ogiltigförklaring av en rättsakt, vilken inte är relevant i detta fall enligt vad som angetts i punkt 32 i det överklagade beslutet.

24

I punkt 36 i det överklagade beslutet angav tribunalen att denna skillnad bekräftas i domstolens dom av den 3 december 2009 i de förenade målen C-399/06 P och C-403/06 P, Hassan och Ayadi mot rådet och kommissionen (REU 2009, s. I-11393). I stället för att med automatik konstatera att de berörda parterna fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad i de aktuella målen väckte domstolen nämligen, i punkt 57 i domen, på eget initiativ frågan huruvida det fortfarande fanns anledning att döma i målet med hänsyn till att den omtvistade förordningen återkallats och ersatts, med retroaktiv verkan, av en annan rättsakt. Domstolen fann vidare, i punkterna 59–63 i domen, att det var fråga om ett visst antal särskilda omständigheter i de fall den hade att avgöra. Det var därför domstolen, i punkterna 64 och 65 i domen, drog slutsatsen att antagandet av den nya rättsakten, och det därmed sammanhängande upphävandet av den omtvistade förordningen, ”med hänsyn till dessa särskilda omständigheter” – och till skillnad från vad domstolen hade kommit fram till i sitt beslut av den 8 mars 1993 i mål C-123/92, Lezzi Pietro mot kommissionen (REG 1993, s. I-809) – inte kunde anses motsvara en ren ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen. Sådana särskilda omständigheter var emellertid, enligt tribunalen, inte för handen i förevarande fall. Närmare bestämt ansåg tribunalen att förordning nr 36/2011 i detta fall är slutgiltig, eftersom den inte längre kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Tribunalen ansåg således, i motsats till vad domstolen fann i punkt 63 i domen i de ovannämnda förenade målen Hassan och Ayadi mot rådet och kommissionen, att det kan uteslutas att förordning nr 1330/2008 åter träder i kraft såvitt avser Abdulbasit Abdulrahim.

25

När det därefter gäller det faktum att en sökande kan behålla ett berättigat intresse av att föra talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits av en unionsinstitution för att förhindra ett upprepande av den rättsstridighet som rättsakten påstås vara behäftad med erinrade tribunalen, i punkt 37 i det överklagade beslutet, om att ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad som följer av artikel 266 första stycket FEUF endast kan anses föreligga om den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna som gav upphov till talan (domen i det ovannämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkterna 51 och 52). I detta fall ansåg tribunalen emellertid att det inte fanns något i handlingarna i målet som talade för att så kunde vara fallet. Tribunalen fann däremot att det inte kunde anses troligt att den åberopade rättsstridigheten skulle upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna som hade gett upphov till talan, eftersom förordning nr 36/2011 antogs utifrån de speciella förhållanden som gjorde sig gällande såvitt avsåg Abdulbasit Abdulrahim och, av allt att döma, utvecklingen av situationen i Libyen.

26

När det vidare gäller argumentet att det finns ett överordnat allmänintresse av att beivra den påstådda överträdelsen av en tvingande folkrättslig regel fann tribunalen, i punkt 38 i det överklagade beslutet, utan att uttala sig om kommissionens eventuella ansvar, att detta argument inte i sig kunde grunda något personligt intresse för Abdulbasit Abdulrahim att vidhålla sin talan. Även om kommissionen, såsom Abdulbasit Abdulrahim hävdat, måste följa tvingande folkrättsliga regler och inte kan anta ett beslut som grundar sig på uppgifter som erhållits genom tortyr saknar Abdulbasit Abdulrahim, enligt tribunalen, rätt att föra talan i lagstiftningens eller institutionernas intresse och kan endast åberopa ett personligt intresse eller invändningar som rör honom personligen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 juni 1983 i mål 85/82, Schloh mot rådet, REG 1983, s. 2105, punkt 14).

27

När det därefter gäller de eventuella skadliga följderna av att förordning nr 1330/2008, enligt vad som påståtts, är rättsstridig fann tribunalen, i punkt 39 i det överklagade beslutet, att svarandeinstitutionernas begäran om fastställande av att det saknades anledning att döma i saken endast avsåg yrkandet om ogiltigförklaring. Abdulbasit Abdulrahim kunde således, enligt tribunalen, fortfarande yrka ersättning för den skada som han påstått sig lida inom ramen för sin skadeståndstalan, vilken väckts med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra och tredje styckena FEUF.

28

När det slutligen gäller argumentet att det är nödvändigt att förevarande talan avgörs i sak för att Abdulbasit Abdulrahim ska kunna få ersättning för sina rättegångskostnader hänvisade tribunalen, i punkt 40 i det överklagade beslutet, till sitt ställningstagande i fråga om rättegångskostnaderna.

29

Tribunalen slog, i punkt 41 i det överklagade beslutet, fast att det inte längre fanns anledning att döma i saken såvitt gällde talan om ogiltigförklaring av förordning nr 1330/2008.

30

När det gäller skadeståndstalan fann tribunalen att den, med beaktande av inlagorna, uppgifterna i handlingarna i målet och de förklaringar parterna kommit med i sina skrivelser, var uppenbart ogrundad eller att det var uppenbart att den inte kunde prövas i sak.

31

Efter att, i punkt 45 i det överklagade beslutet, ha erinrat om villkoren för att Europeiska unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar för sina organs rättsstridiga handlande fann tribunalen, i punkt 48 i beslutet, att omfattningen av skadan inte hade angetts och att skadan inte heller hade styrkts.

32

Tribunalen fann även, i punkt 52 i det överklagade beslutet, att något orsakssamband inte hade styrkts, eftersom den direkta och omedelbara orsaken till den sakskada som Abdulbasit Abdulrahim påstår sig ha lidit genom att hans penningmedel, finansiella tillgångar och andra ekonomiska resurser inte varit tillgängliga – vilket innebar att han förlorade besittningen över dem – inte var antagandet av de aktuella rättsakterna, utan antagandet av de föregående besluten, det vill säga sanktionskommitténs beslut av den 21 oktober 2008 att föra upp honom i kommitténs förteckning och beslutet från myndigheterna i Förenade kungariket att vidta restriktiva åtgärder mot honom.

33

Abdulbasit Abdulrahim har yrkat att domstolen ska

34

Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Abdulbasit Abdulrahim att ersätta rättegångskostnaderna.

35

Klaganden har, till stöd för överklagandet, åberopat sin rätt till ett effektivt rättsmedel och ett effektivt domstolsskydd. Förutom domstolens rättspraxis (dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkterna 38 och 39, och av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I-439, punkterna 76 och 77) har klaganden åberopat artiklarna 47 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt artikel 7 i stadgan, vilken motsvarar artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I sistnämnda artikel föreskrivs att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.

36

Klaganden har närmare bestämt anfört två grunder till stöd för sin argumentation. Den första grunden kan delas upp i tre delgrunder.

37

Klaganden har hävdat att tribunalen, genom sin underlåtenhet att innan den fattade sitt beslut höra generaladvokaten, åsidosatte artikel 114.4 i dess rättegångsregler. Det överklagade beslutet antogs med stöd av artikel 113 i rättegångsreglerna, vilken hänvisar till artikel 114.4.

38

Som rådet och kommissionen har anfört ska tribunalens skyldighet att höra generaladvokaten innan den fattar sitt beslut läsas mot bakgrund av artiklarna 2.2, 18 och 19 i tribunalens rättegångsregler. Härav framgår att det är frivilligt att utse en av tribunalens domare att tjänstgöra som generaladvokat när det är fråga om ett mål som handläggs av en av tribunalens avdelningar och att de bestämmelser i rättegångsreglerna som hänvisar till generaladvokaten endast är tillämpliga i de fall en domare rent faktiskt har utsetts att tjänstgöra som generaladvokat (beslut av den 25 juni 2009 i mål C-580/08 P, Srinivasan mot ombudsmannen, punkt 35, och av den 22 oktober 2010 i mål C-266/10 P, Seacid mot parlamentet och rådet, punkt 11, samt dom av den 22 september 2011 i mål C-426/10 P, Bell & Ross mot harmoniseringsbyrån, REU 2011, s. I-8849, punkt 28).

39

Eftersom det inte hade utsetts någon generaladvokat med avseende på handläggningen av det mål som anhängiggjorts av Abdulbasit Abdulrahim och som tilldelats tribunalens andra avdelning, fanns det ingen skyldighet att höra generaladvokaten innan tribunalen fastställde att det inte fanns anledning att döma i saken.

40

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

41

Klaganden har gjort gällande att tribunalen, genom sin underlåtenhet att låta honom yttra sig i frågan huruvida det var nödvändigt att hålla muntlig förhandling i målet, åsidosatte rätten till en rättvis rättegång. Han har framhållit att artikel 120 i domstolens rättegångsregler, i den lydelse som var tillämplig då överklagandet gavs in, förskriver att en part ska få yttra sig innan det fattas beslut i frågan huruvida det ska hållas muntlig förhandling i målet. Det finns inga skäl för att inta en annan ståndpunkt när det gäller mål som handläggs vid tribunalen. Enligt klaganden är artikel 114 i tribunalens rättegångsregler, såsom den tolkats av tribunalen, inte förenlig med artikel 47 i stadgan.

42

I detta avseende påpekar domstolen att tillämpningen av artikel 113 i tribunalens rättegångsregler inte garanterar att ett muntligt förfarande kommer att äga rum, eftersom tribunalen – med tillämpning av artikel 114.3 i rättegångsreglerna, till vilken artikel 113 i rättegångsreglerna hänvisar – kan avgöra målet efter ett rent skriftligt förfarande (se dom av den 19 januari 2006 i mål 547/03 P, AIT mot kommissionen, REG 2006, s. I-845, punkt 35, och av den 2 maj 2006 i mål C-417/04 P, Regione Siciliana, REG 2006, s. I-3881, punkt 37).

43

Enligt artikel 113 i rättegångsreglerna ska tribunalen emellertid höra parterna innan den avgör om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, eller fastställer att det inte längre finns något föremål för talan och att det inte längre finns anledning att döma i saken. Klaganden har, i enlighet med denna bestämmelse, getts tillfälle att yttra sig skriftligen om konsekvenserna av antagandet av förordning nr 36/2011, särskilt med hänsyn till föremålet för hans talan. Han kunde därmed räkna med att tribunalen, för det fall den ansåg att talan hade förlorat sitt föremål, kunde komma att avgöra målet genom beslut, eftersom detta är ett av de fall då tribunalen, enligt artikel 113 i rättegångsreglerna, när som helst kan avgöra målet.

44

Härav följer att tribunalen, i motsats till vad klaganden har hävdat, inte har åsidosatt rätten till en rättvis rättegång, vilken garanteras i artikel 47 i stadgan, genom att inhämta yttrande från honom i frågan huruvida det fortfarande fanns ett föremål för hans talan och genom att inte höra honom avseende frågan huruvida det skulle hållas muntlig förhandling i målet.

45

Av dessa omständigheter följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden.

46

Klaganden har genom den tredje delgrunden gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den inte höll muntlig förhandling i målet. Klaganden har anfört att det endast är undantagsvis som tribunalen har möjlighet att underlåta att hålla muntlig förhandling i ett mål och att den muntliga förhandlingen är viktig såsom ett av de medel som en rättssökande har för att på ett effektivt sätt lägga fram sin argumentation. Enligt klaganden kan ett mål avgöras utan muntlig förhandling endast i sådana fall där tribunalen inte har att ta ställning till några viktiga sakfrågor och/eller rättsfrågor. Klaganden har anfört att tribunalen avgjorde målet direkt efter det att den tagit del av hans yttrande i frågan om huruvida han fortfarande hade ett berättigat intresse att få saken prövad samt av kommissionens och rådets korta yttranden.

47

Klaganden har gjort gällande att den allra största delen av tribunalens resonemang avser grunder och rättspraxis som inte varit föremål för diskussion och som han inte har haft möjlighet att yttra sig över vare sig skriftligen eller muntligen. Utöver den rättspraxis som nämnts har tribunalen bland annat tagit upp faktiska omständigheter avseende situationen i Libyen och det faktum att det är osannolikt att den påstådda rättsstridigheten upprepas i framtiden.

48

Som kommissionen har anfört kunde tribunalen, enligt artiklarna 113 och 114.3 i dess rättegångsregler, anta det överklagade beslutet utan att hålla muntlig förhandling i målet, eftersom den ansåg sig ha tillräckligt underlag för att avgöra målet och eftersom Abdulbasit Abdulrahim hade fått möjlighet att yttra sig skriftligen över svarandeinstitutionernas begäran att tribunalen skulle fastställa att det saknades anledning att döma i saken och således fått möjlighet att lägga fram de argument som låg till grund för hans bestridande av denna begäran. Domstolen noterar även att Abdulbasit Abdulrahim valde att ta denna möjlighet i anspråk.

49

När det gäller motiveringen i det överklagade beslutet och den rättspraxis som nämns häri finner domstolen att tribunalen visserligen måste iaktta parternas rätt till försvar, men att den inte är skyldig att inhämta parternas ståndpunkt med avseende på det resonemang den avser att föra när den avgör det anhängiggjorda målet.

50

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden och således inte på någon del av den första grunden.

51

Abdulbasit Abdulrahim har gjort gällande att tribunalen tillämpade ett alltför restriktivt kriterium när den bedömde huruvida det fanns ett berättigat intresse av att få saken prövad. Enligt Abdulbasit Abdulrahim kan en talan inte förklaras sakna föremål så länge sökanden har lidit den minsta skada som kan gottgöras genom att talan prövas, eftersom talan i så fall kan leda till en fördel för sökanden. I förevarande fall anser Abdulbasit Abdulrahim att hans talan om ogiltigförklaring kan få det fortgående åsidosättandet av hans rätt till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv, vilken framgår av artikel 8 i Europakonventionen, att upphöra, återupprätta hans anseende och undanröja de hinder han ställts inför när det gäller anställning och resor samt de konsekvenser införandet i den omtvistade förteckningen haft för honom genom att hans familj påverkats och blivit föremål för restriktiva åtgärder.

52

Abdulbasit Abdulrahim anser att tribunalen, i punkt 33 i det överklagade beslutet, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och oriktig tillämpning av kriteriet att ogiltigförklaringen ska medföra en fördel för rättssökanden när den fann att förekomsten av en sådan fördel beror på om kommissionen och/eller rådet vidtar åtgärder med stöd av artikel 266 FEUF för att se till att de konstaterade rättsstridigheterna avlägsnas. I vissa fall innebär en ogiltigförklaring av en rättsakt inte att det måste vidtas några ytterligare åtgärder. Dessutom kan en ogiltigförklaring inte vara beroende av om rättsaktens upphovsman därefter är skyldig att agera på ett visst sätt.

53

Klaganden har hävdat att tribunalens beslut strider mot den processrättsliga skyddsregeln i artikel 8 i Europakonventionen, enligt vilken han måste ges möjlighet att bemöta de anklagelser som framförts mot honom så att den skada som institutionerna orsakat honom kan gottgöras. Om det anses att det inte finns något berättigat intresse av att få saken prövad skulle kommissionen kunna kringgå unionsdomstolarnas prövning, genom att upphäva den angripna rättsakten, vilket skulle strida mot rättsstatsprincipen och medföra att kommissionen kan undgå ansvar.

54

Enligt klaganden har tribunalen medgett att så länge det finns en risk för att rättsstridigheten upprepas i framtiden finns det fortfarande ett berättigat intresse av att få saken prövad, även om det inte föreligger någon skada (domen i det ovannämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkterna 58 och 59). Klaganden har gjort gällande att åsidosättandet av artikel 8 i Europakonventionen i förevarande fall grundar sig på användningen av uppgifter som erhållits genom tortyr. Tribunalen har inte fäst något avseende vid att de rättsstridigheter som åberopats till stöd för klagandens talan är systembetingade och riskerar att upprepas. Klaganden har således ett uppenbart intresse av att få detta förhållande prövat av domstol, eftersom det utgör grunden för att han utpekats som en person med anknytning till en terroristorganisation.

55

Under alla förhållanden anser klaganden att tribunalens ståndpunkt är synnerligen bekymmersam med hänsyn till att de politiska förhållanden som ger upphov till sådana restriktiva åtgärder som de som införts genom förordning nr 1330/2008 utvecklas snabbt. Det har nämligen inte angetts några skäl till varför klagandens avfördes från den omtvistade förteckningen och tribunalen kan inte utesluta att han på nytt kan komma att upptas i förteckningen. Införandet av klaganden i förteckningen kan komma att åberopas som grund, eller stöd, för en framtida begäran från en medlemsstat om att han ånyo ska införas i förteckningen. Slutligen kan det inte bortses från verkningarna av den snabba utvecklingen av de politiska förhållandena, vilket tribunalen har medgett med hänvisning till situationen i Libyen.

56

Rådet och kommissionen har framhållit att klaganden begärde att de restriktiva åtgärderna mot honom skulle upphävas och att antagandet av förordning nr 36/2004 hade denna verkan. De har härvid hänvisat till den rättspraxis där det slås fast att det, för att det ska finnas ett intresse av att få en upphävd rättsakt ogiltigförklarad, krävs att ogiltigförklaringen av rättsakten i sig kan få rättsverkningar.

57

Rådet och kommissionen har bestritt klagandens påstående att han fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad för att få återupprättat sitt anseende och för att förhindra att han på nytt tas upp i den omtvistade förteckningen. Kommissionen har erinrat om att en dom inte hade kunnat avse perioden före den 22 december 2008, då klaganden upptogs i den omtvistade förteckningen. Dessutom har klaganden till stöd för sin talan åberopat grunder som avser åsidosättande av rätten till försvar, rätten till domstolsskydd och rätten till egendom, men han har inte gjort gällande att det har gjorts en felaktig bedömning i frågan huruvida han hade anknytning till al-Qaida. Under dessa omständigheter skulle klaganden inte ha fått upprättelse genom en dom om ogiltigförklaring av förordning nr 1330/2008, vilken i så fall skulle ha meddelats på formella grunder.

58

Rådet och kommissionen anser även att det faktum att tribunalen inte har meddelat en dom i vilken målet prövats i sak inte utgör en risk för att införandet av Abdulbasit Abdulrahim i förteckningen träder i kraft på nytt. I artikel 7a i förordning nr 881/2002, vilken införts genom rådets förordning (EU) nr 1286/2009 av den 22 december 2009 om ändring av förordning nr 881/2002 (EUT L 346, s. 42), föreskrivs nämligen att ett nytt beslut om införande endast kan antas om kommissionen erhåller en motivering från Förenta nationernas säkerhetsråd och att kommissionen efter antagandet av beslutet om införande utan dröjsmål ska meddela den berörda personen motiveringen så att vederbörande kan lägga fram synpunkter i syfte att kommissionen ska ha möjlighet att ompröva beslutet. I förevarande fall finns det, mot bakgrund av beslutet från Förenta nationernas säkerhetsråd att avföra Abdulbasit Abdulrahim från sanktionskommitténs förteckning, ingen tvekan om att han inte kommer att ånyo införas i förteckningen om inte de faktiska omständigheterna ändras. En dom från tribunalen skulle inte heller ha någon inverkan på säkerhetsrådets beslut att avföra Abdulbasit Abdulrahim från företeckningen i december 2010.

59

När det gäller frågan om de åberopade rättsstridigheterna är systembetingade har rådet och kommissionen vidhållit att talan om ogiltigförklaring endast avsåg införande av Abdulbasit Abdulrahim i den omtvistade förteckningen och att en ogiltigförklaring endast hade omfattat honom. Frågan om en eventuell systemeffekt är således inte relevant.

60

Rådet och kommissionen har slutligen framhållit att förevarande mål skiljer sig från de ovannämnda förenade målen PKK mot rådet och från andra mål som nämnts i överklagandet. De har påpekat att klagandena i sistnämnda mål fortfarande var införda i förteckningarna då domstolen prövade deras talan om ogiltigförklaring, medan Abdulbasit Abdulrahim i förevarande fall hade avförts från den omtvistade förteckningen. Kommissionen har även jämfört förevarande mål med mål C-27/09 P, Frankrike mot People’s Mojahedin Organization of Iran, vilket avgjorts genom domstolens dom av den21 december 2011 (REU 2011, s. I-13427, punkterna 43–50). I det målet ansåg Republiken Frankrike att det fortfarande fanns ett föremål för överklagandet, eftersom den gjorde gällande att beslutet att föra upp People’s Mojahedin Organization of Iran i förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93) skulle bibehållas i unionens rättsordning. I förevarande fall är frågan om avförande av Abdulbasit Abdulrahim från den omtvistade förteckningen inte tvistig mellan klaganden och kommissionen.

61

I punkt 22 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om den fasta rättspraxis av vilken det framgår att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad, vad avser talans föremål, ska föreligga när talan väcks med risk för att den annars avvisas. Talans föremål ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Rätten kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken (se domen i det ovannämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 april 2008 i de förenade målen C-373/06 P, C-379/06 P och C-382/06 P, Flaherty m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. I-2649, punkt 25).

62

Domstolen har, i flera olika situationer, slagit fast att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad inte nödvändigtvis bortfaller av det skälet att rättsverkningarna av den rättsakt som sökanden för talan mot upphör under rättegången.

63

Domstolen har således bland annat slagit fast att en sökande kan behålla ett berättigat intresse av att få ett avgörande ogiltigförklarat, antingen för att få sin rättsställning återställd (dom av den 6 mars 1979, i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, punkt 32) eller för att förmå rättsaktens upphovsman att i framtiden vidta de ändringar som är lämpliga för att förhindra att de rättsstridigheter som den angripna rättsakten påstås vara behäftad med upprepas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Simmenthal mot kommissionen, punkt 32, dom av den 24 juni 1986 i mål 53/85, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK mot kommissionen, REG 1986, s. 1965, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 8, s. 649, och domen i det ovannämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 50).

64

I ett mål mellan kommissionen och ett företag som på ett rättsstridigt sätt hade uteslutits från ett anbudsförfarande fann domstolen att det kan finnas ett intresse av att få talan om ogiltigförklaring prövad, även under sådana omständigheter då det visar sig omöjligt för den institution som antagit den ogiltigförklarade rättsakten att uppfylla sin skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen om ogiltigförklaring, eftersom denna talan kan ligga till grund för en eventuell skadeståndstalan (dom av den 5 mars 1980 i mål 76/79, Könecke Fleischwarenfabrik mot kommissionen, REG 1980, s. 665, punkt 9).

65

Det framgår av denna rättspraxis att det ska göras en konkret bedömning av frågan huruvida en sökande fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid det bland annat ska tas hänsyn till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten och arten av den skada som sökanden påstår sig ha lidit.

66

Klaganden har, såväl vid tribunalen som vid domstolen, anfört flera olika skäl för att han fortfarande ska anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad, trots att hans namn under rubriken ”Fysiska personer” i bilaga I till förordning nr 881/2002, i dess lydelse enligt förordning nr 1330/2008, har utgått i och med antagandet av förordning nr 36/2011. Det ska emellertid noteras att det inte är nödvändigt att pröva alla de av klaganden åberopade skälen om ett av dessa skäl räcker för att visa att det berättigade intresset av att få saken prövad består.

67

I punkterna 28 och 31 i det överklagade beslutet fann tribunalen att antagandet av förordning nr 36/2011 innebar att Abdulbasit Abdulrahim kunde anses ha fått fullständigt bifall, i och med att hans namn därmed ströks från den omtvistade förteckningen. Abdulbasit Abdulrahims talan om ogiltigförklaring kunde därmed, enligt tribunalen, inte längre medföra någon fördel för honom och han ansågs således inte längre ha något berättigat intresse av att få saken prövad.

68

I punkt 32 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen visserligen med rätta om skillnaden mellan ett upphävande av en rättsakt som antagits av en unionsinstitution, viket inte innebär ett erkännande av att rättsakten var rättsstridig och endast har verkan från och med upphävandet, och en dom om ogiltigförklaring, enligt vilken den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avlägsnas från rättsordningen och aldrig ska anses ha existerat.

69

Tribunalen gjorde emellertid en felaktig bedömning när den, i sista meningen i punkt 32 i det överklagade beslutet, konstaterade att denna skillnad inte kunde läggas till grund för att Abdulbasit Abdulrahim hade ett berättigat intresse av att få förordning nr 1330/2008 ogiltigförklarad.

70

Restriktiva åtgärder som vidtas med tillämpning av förordning nr 881/2002 har nämligen betydande negativa följder för och betydande inverkan på berörda personers fri- och rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I-6351, punkterna 361 och 375). Frysningen av penningmedel i sig innebär, genom sin omfattande räckvidd, att de berörda personernas yrkes- och familjeliv kullkastas (se, bland annat, dom av den 29 april 2010 i mål C-340/08, M m.fl., REU 2010, s. I-3913) och att de ställs inför hinder när det gäller ingående av ett stort antal rättshandlingar (se, bland annat, dom av den 11 oktober 2007 i mål C-117/06, Möllendorf och Möllendorf-Niehuus, REG 2007, s. I-8361). Härutöver ska den vanära och den misstro som följer av det offentliga utpekandet av de berörda personerna som anknutna till en terroristorganisation beaktas.

71

Som generaladvokaten har angett i punkterna 61–67 i sitt förslag till avgörande behåller en sökande såsom Abdulbasit Abdulrahim sitt berättigade intresse av få saken prövad, trots att hans namn strukits från den omtvistade förteckningen, i syfte att unionsdomstolen ska fastställa att han aldrig skulle ha införts i den omtvistade förteckningen eller att han inte skulle ha införts i förteckningen enligt det förfarande som unionsinstitutionerna tillämpat.

72

Även om ett erkännande av att den angripna rättsakten är rättsstridig inte i sig kan gottgöra en sakskada eller ett intrång i privatlivet kan det nämligen, såsom Abdulbasit Abdulrahim gjort gällande, ge upprättelse för skadan eller i viss mån gottgöra den ideella skada som rättsstridigheten orsakat honom och således läggas till grund för att han fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 1980 i mål 155/78, M mot kommissionen, REG 1980, s. 1797, punkt 6, och av den 7 februari 1990, i mål C-343/87, Culin mot kommissionen, REG 1990, s. I-225, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

73

Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig bedömning när den, i punkterna 28 och 31 i det överklagade beslutet, fann att det faktum att Abdulbasit Abdulrahims namn strukits från den omtvistade förteckningen genom antagandet av förordning nr 36/2011 innebar att han kunde anses ha fått fullständigt bifall och att hans talan om ogiltigförklaring således inte längre kunde medföra någon fördel för honom.

74

I motsats till vad rådet och kommissionen har anfört är det av ringa betydelse att de grunder för ogiltigförklaring som åberopats i domstolsförfarandet avser motiveringen av den aktuella rättsakten eller iakttagandet av klagandens processuella rättigheter. Om ett beslut om frysning av penningmedel ogiltigförklaras på sådana grunder kan detta nämligen innebära att klaganden uppnår det eftersträvade resultatet, eftersom en sådan ogiltigförklaring ger upphov till allvarliga tvivel när det gäller det sätt på vilket den aktuella instansen har utövat sina befogenheter gentemot klaganden.

75

Under alla omständigheter har klaganden vid tribunalen inte endast åberopat grunder som avser åsidosättande av rätten till försvar, utan även bestritt att han har haft anknytning till al-Qaida. Såsom framgår av punkterna 142–150 i Abdulbasit Abdulrahims ansökan till tribunalen bestred han nämligen påståendet att han varit inblandad i terroristaktiviteter och haft anknytning till al-Quaida och hävdade att anledningen till att han införts i den omtvistade förteckningen helt enkelt var att han ingick i en grupp av flyktingar från Libyen, av vilka vissa, enligt vad myndigheterna i Förenade kungariket påstod, hade varit inblandade i terroristaktiviteter.

76

Det är likaledes av ringa betydelse att en dom om ogiltigförklaring inte kan avse perioden före antagandet av förordning nr 1330/2008. Även om Abdulbasit Abdulrahim, såsom tribunalen har angett i punkt 52 i det överklagade beslutet, redan före antagandet av förordningen hade införts i sanktionskommitténs förteckning, och redan var föremål för restriktiva åtgärder som beslutats av myndigheterna i Förenade kungariket, har införandet i den omtvistade förteckningen icke desto mindre kunnat öka vanäran och misstron mot Abdulbasit Abdulrahim och således förvärra den ideella skada som han påstår sig ha lidit.

77

Det ska tilläggas att de förteckningar som upprättas genom unionsförordningar som är direkt tillämpliga inte är av samma art eller har samma rättsliga räckvidd inom unionen som sanktionskommitténs förteckning.

78

I punkt 34 i det överklagade beslutet fann tribunalen att ett erkännande av den påstådda rättsstridigheten inte räcker för att det fortfarande ska anses finnas ett berättigat intresse av att få saken prövad i ett mål om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits av en institution, vilket anhängiggjorts med stöd av artiklarna 263 FEUF och 264 FEUF, eftersom en sökande annars alltid skulle anses behålla ett intresse av att yrka ogiltigförklaring av en rättsakt, trots att rättsakten dragits tillbaka eller upphävts, vilket skulle strida mot den rättspraxis som nämnts i punkterna 24 och 29 i det överklagade beslutet och som domstolen erinrat om i punkterna 16 och 18 i denna dom.

79

Denna slutsats strider emellertid mot domstolens rättspraxis. Av denna rättspraxis framgår att ett erkännande av en påstådd rättsstridighet – när detta erkännande, såsom i detta fall, kan medföra en fördel för sökanden – kan läggas till grund för att sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få en talan om ogiltigförklaring prövad, trots att rättsverkningarna av den angripna rättsakten har upphört efter det att talan väcktes (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen M mot kommissionen, punkterna 5 och 6, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK mot kommissionen och Culin mot kommissionen, punkterna 27–29).

80

Slutsatsen vinner inte heller stöd i tribunalens praxis, vilken nämnts i punkt 29 i det överklagade beslutet och vilken domstolen erinrat om i punkt 18 i denna dom. Denna rättspraxis grundar sig nämligen på den förutsättning som tribunalen redogjort för i punkt 30 i det överklagade beslutet och som innebär att det endast finns ett berättigat intresse av att få saken prövad när ogiltigförklaringen av en rättsakt medför att den institution som antagit den är skyldig att vidta åtgärder i enlighet med artikel 266 FEUF. Det berättigade intresset av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad består emellertid när en ogiltigförklaring, såsom i detta fall, kan medföra en fördel för sökanden, även i ett sådant fall då det inte finns någon skyldighet, eller när det i materiellt hänseende är omöjligt, för svarandeinstitutionen att vidta åtgärder för att följa domen om ogiltigförklaring enligt vad som föreskrivs i artikel 266 FEUF (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Könecke Fleischwarenfabrik mot kommissionen, punkt 9, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK mot kommissionen, punkt 21, M mot kommissionen, punkt 6, och Culin mot kommissionen, punkt 26).

81

Det framgår av ovanstående överväganden att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den drog den slutsats som framgår av punkt 34 i det överklagade beslutet.

82

Tribunalens rättstillämpning var likaledes felaktig när den, i punkterna 35 och 36 i det överklagade beslutet, slog fast att ett av skälen till att Abdulbasit Abdulrahim inte hade något berättigat intresse av att få saken prövad var att de restriktiva åtgärder som hade vidtagits mot honom genom förordning nr 1330/2008 inte upprätthållits och att upphävandet av dessa åtgärder genom förordning nr 36/2011 var slutgiltigt, vilket inte var fallet i den situation som var i fråga i domen i det ovannämnda målet PKK mot rådet, vilken Abdulbasit Abdulrahim åberopat till stöd för sin argumentation. Det slutgiltiga upphävandet av förordning nr 1330/2008 genom att Abdulbasit Abdulrahims namn ströks från den omtvistade förteckningen utgör nämligen inte hinder för att hans berättigade intresse av att få saken prövad består såvitt avser verkningarna av denna förordning under tiden mellan dess ikraftträdande och dess upphävande.

83

Mot bakgrund av omständigheterna i målet, och i synnerhet den omfattande kränkning av Abdulbasit Abdulrahims anseende som införandet i den omtvistade förteckningen medfört, måste han fortsatt anses ha ett berättigat intresse av att yrka ogiltigförklaring av förordning nr 881/2002 i den del den avser honom och att, såvitt hans talan bifalls, få upprättelse och därigenom en viss gottgörelse för sin ideella skada.

84

Av det ovan anförda följer att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den slog fast att Abdulbasit Abdulrahim inte hade något berättigat intresse av att få saken prövad och att det därmed inte längre fanns anledning att döma i saken såvitt gällde hans talan om ogiltigförklaring av förordning nr 881/2002 i den del den avsåg honom.

85

Det överklagade beslutet ska följaktligen upphävas i den mån det slås fast att det inte längre finns anledning att döma i saken såvitt avser den talan om ogiltigförklaring som Abdulbasit Abdulrahims väckt vid tribunalen.

86

Om tribunalens avgörande upphävs får domstolen, enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, antingen själv slutligt avgöra målet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa det till tribunalen för avgörande.

87

Tribunalen fann att det inte längre fanns anledning att döma i saken såvitt gällde talan om ogiltigförklaring, utan att ha prövat huruvida talan kunde tas upp till sakprövning och utan att ha prövat den i sak. Domstolen finner därför att målet inte är färdigt för avgörande. Målet ska därmed återförvisas till tribunalen och frågan om rättegångskostnader ska anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: