FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 28 oktober 2004(1)

Mål C-225/02

Rosa García Blanco

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Social nr 3 i Orense (Spanien))

Lagstadgad ålderspension – Försäkringsperioder – Gottskrivande av utländska och nationella försäkringsperioder – Försäkringsperioder som inte är förmånsgrundande utan endast förmånshöjande – Gottskrivande av avgiftsperioder under tid då särskild arbetslöshetsersättning till personer som är äldre än 52 år utgått – Anledning till begäran om förhandsavgörande saknas

I – Inledning

1. Sökanden i målet vid den nationella domstolen, Rosa García Blanco, erhöll tidigare i Spanien särskild arbetslöshetsersättning. Under den tid då hon erhöll denna erlade det spanska arbetsmarknadsverket ( Instituto Nacional de Empleo) , (nedan kallad INEM) för hennes räkning socialförsäkringsavgifter avseende ålderspension. Efter att ha fyllt 65 år har Rosa García Blanco ansökt om ålderspension med lagstadgat belopp. I målet vid den nationella domstolen råder tvist om dels huruvida de socialförsäkringsavgifter avseende pension som erlades under den tid då Rosa García Blanco erhöll den särskilda arbetslöshetsersättningen skall beaktas vid beräkningen av den minimiperiod under vilken avgifter skall ha erlagts för rätt till pension, dels huruvida det, för det fall att avgifterna inte beaktas, föreligger en diskriminering av migrerande arbetstagare på grund av nationalitet.

2. Juzgado de lo Social nr 3 i Orense (nedan kallad den hänskjutande domstolen) har begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande två frågor om tolkning av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (nedan kallad förordning nr 1408/71) (2) . Frågorna överensstämmer i sak med dem som har hänskjutits till domstolen i mål C‑306/03 (Cristalina Salgado Alonso) (3) .

3. Under förfarandet vid domstolen har Rosa García Blanco emellertid beviljats den begärda ålderspensionen. Frågan är därför nu om det finns anledning att besvara begäran om förhandsavgörande.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Gemenskapsrättsliga bestämmelser

4. Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser för detta mål återfinns i förordning nr 1408/71. I artikel 1 r i förordningen definieras begreppet försäkringsperioder på följande sätt:

”Försäkringsperioder: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare definierade eller erkända som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda och alla andra perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med försäkringsperioder. Perioder som har fullgjorts enligt ett särskilt system för offentligt anställda skall också betraktas som försäkringsperioder.”

5. Artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 har följande lydelse:

”Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.”

6. I artikel 45.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs såvitt avser beaktande av försäkrings- och bosättningsperioder följande:

”Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system som avses i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.”

7. Enligt artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 gäller följande:

”Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas:

a): Den behöriga institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b): Den behöriga institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan försäkringsfallet inträffade.”

8. Såvitt avser försäkrings- eller bosättningsperioder som inte uppgår till ett år gäller enligt artikel 48 i förordning nr 1408/71 följande:

”1.: Utan hinder av bestämmelser i artikel 46.2 skall institutionen i en medlemsstat inte vara skyldig att bevilja förmåner med anledning av perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den tillämpar och som skall beaktas då försäkringsfallet inträffar

–: om längden av nämnda perioder inte uppgår till ett år, och

–: om endast dessa perioder beaktas, någon rätt till förmån inte skulle finnas enligt bestämmelserna i denna lagstiftning.

2.: Den behöriga institutionen i var och en av de andra medlemsstaterna skall beakta de perioder som avses i punkt 1 vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2 utom de under b.

3.: Om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skulle leda till att alla institutioner i de berörda medlemsstaterna befrias från sina skyldigheter, skall förmåner beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den sista av de stater vars villkor är uppfyllda, som om försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts och beaktats enligt bestämmelserna i artikel 45.1–45.4 hade fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.”

B – Nationella bestämmelser

9. Enligt den nya lydelsen av den spanska allmänna lagen om social trygghet ( Texto Refundido de la Ley General de la Seguridad Social) (4) (nedan kallad TRLGSS), föreskrivs i artikel 161.1 b i lagen att det för rätt till ålderspension krävs att sökanden skall ha fullgjort två försäkringsperioder, nämligen:

–: en allmän period på minst femton år under vilken socialförsäkringsavgifter har erlagts

och

–: en särskild period på två år under vilken socialförsäkringsavgifter har erlagts. Denna period skall ligga inom de femton år som omedelbart föregår den dag då försäkringsfallet inträffade.

10. Enligt artikel 215.1.3 TRLGSS kan arbetslösa personer som är äldre än 52 år redan innan de uppnått lagstadgad pensionsålder beviljas en särskild arbetslöshetsersättning ( subsidio por desempleo) (nedan kallad särskild arbetslöshetsersättning). En förutsättning för att ersättningen skall beviljas är bland annat att berörda personer kan visa att de under minst sex år har erlagt socialförsäkringsavgifter avseende arbetslöshet och dessutom uppfyller samtliga villkor, förutom ålderskravet, för att få ålderspension.

11. Som ett tillägg till den särskilda arbetslöshetsersättning som utgår till sökanden erlägger Organismo Gestor del Seguro de Desempleo (den behöriga institutionen för arbetslöshetsförsäkring) enligt artikel 218.2 TRLGSS för varje kalendermånad under vilken det har förelegat rätt till utbetalning av arbetslöshetsersättningen i sökandens namn socialförsäkringsavgifter avseende pension.

12. Effekten av de socialförsäkringsavgifter avseende pension som har erlagts för personer som erhåller särskild arbetslöshetsersättning begränsas på följande sätt i tjugoåttonde tilläggsbestämmelsen till TRLGSS. (5)

”De socialförsäkringsavgifter som [det behöriga försäkringsorganet] erlagt för ålderspension i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 218.2 [i denna lag], skall beaktas vid beräkningen av underlaget för ålderspensionen och den procentsats som skall tillämpas på denna. Socialförsäkringsavgifterna har inte i något fall någon giltighet eller någon rättslig betydelse för styrkandet av att den minimiperiod, under vilken socialförsäkringsavgifter enligt artikel 161.1 b [i denna lag] måste ha erlagts, är fullgjord. Denna period måste enligt artikel 215.1.3 [i denna lag] vara fullgjord för att en begäran om ersättning till den som är äldre än 52 år skall bifallas.”

13. I praxis beaktar INEM emellertid, på grund av artikel 48.1 i förordning nr 1408/71, de socialförsäkringsavgifter avseende pension som organet har erlagt i sökandens namn för dem som erhåller särskild arbetslöshetsförsäkring. Detta framgår av en för Instituto Nacional de Seguridad Social (det behöriga organet såvitt avser socialförsäkringar, nedan kallat INSS) och INEM gemensam förvaltningsföreskrift från 1999 (6) .

III – Faktiska omständigheter och förfarandet

Bakgrund

14. Rosa García Blanco, som föddes den 9 oktober 1935 och avled den 14 maj 2002 (7) , arbetade mellan åren 1966 och 1984 i Tyskland. Där erlades avgifter till den tyska socialförsäkringen under en period på 209 månader (drygt 17 år).

15. Under tiden från och med den 1 juni 1984 till och med den 2 december 1984 erhöll Rosa García Blanco på grund av en spansk-tysk överenskommelse avgiftspliktiga förmåner från arbetslöshetsförsäkringen i Spanien vilka det spanska arbetsmarknadsverket ( Instituto Nacional de Empleo) (nedan kallat INEM) beviljat henne. Under samma tid erlade INEM för hennes räkning också socialförsäkringsavgifter avseende alla slags händelser (däribland även ålderspension) under en avgiftsperiod på 185 dagar (cirka sex månader).

16. Från och med år 1989 erhöll Rosa García Blanco den särskilda arbetslöshetsersättning som kan beviljas personer som är äldre än 52 år. Medan denna ersättning utgick erlade INEM enligt artikel 218.2 TRLGSS under en period på 4 080 dagar (drygt elva år) för hennes räkning avgifter till den spanska socialförsäkringen avseende ålderspension.

17. Av handlingarna i målet framgår också att Rosa García Blanco från och med den 1 december 1989 erhöll tilläggspension för anhörig enligt lag på grund av att hennes mor, som hon bott tillsammans med, avled.

Ansökan om ålderspension med lagstadgat belopp

18. Efter att under år 2000 ha fyllt 65 år ansökte Rosa García Blanco om ålderspension från den spanska socialförsäkringen med lagstadgat belopp. INSS avslog genom beslut av den 27 april 2001 hennes ansökan. Som motiv för beslutet anförde INSS att Rosa García Blanco inte hade fullgjort de minimiförsäkringsperioder som i Spanien är ett villkor för ålderspension. Enligt INSS kunde den period på 4 080 dagar för vilken INEM, under den tid då Rosa García Blanco erhöll den särskilda arbetslöshetsersättningen, för hennes räkning hade erlagt socialförsäkringsavgifter avseende pension inte beaktas, på grund av tjugoåttonde tilläggsbestämmelsen till TRLGSS. Den återstående period på 185 dagar för vilken INEM, medan Rosa García Blanco erhöll avgiftspliktiga förmåner från arbetslöshetsförsäkringen i Spanien, erlagt avgifter till socialförsäkringen i Spanien, kunde enligt INSS på grund av artikel 48. 1 i förordning nr 1408/71 inte beaktas, eftersom den inte uppgick till ett år.

19. Rosa García Blanco för nu talan vid den hänskjutande domstolen mot detta beslut. Hon har stämt INSS och Tesoría General de la Seguridad Social (nedan kallad TGSS) och som grund i huvudsak anfört att inte bara den ursprungliga avgiftsperioden i Spanien på 185 dagar skall beaktas, utan också de socialförsäkringsavgifter som INEM erlade för hennes räkning under den tid då hon erhöll den särskilda arbetslöshetsersättningen. Detta skulle medföra att hennes avgiftsperiod i Spanien omfattar sammanlagt 4 265 dagar (drygt elva år och åtta månader).

Begäran om förhandsavgörande

20. Juzgado de lo Social nr 3 i Orense har enligt beslut den 30 mars 2002 förklarat målet vilande och begärt att domstolen skall meddela förhandsavgörande beträffande följande två frågor:

”1.: Utgör artikel 12 och artiklarna 39–42 i Fördraget om Europeiska unionen (artiklarna 6 och 48–52 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen), samt artikel 45 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 hinder mot en bestämmelse i nationell rätt, som innebär att socialförsäkringsavgifter avseende ålderspension som behörigt organ för arbetslöshetsförsäkring erlagt för en arbetstagare under den period då denne erhöll särskild arbetslöshetsersättning inte får beaktas vid beräkningen av de olika försäkringsperioder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen och inte heller medför rätt till åldersförmåner, när detta medför att en arbetstagare som drabbats av långtidsarbetslöshet, som skall kompenseras, helt saknar möjlighet att styrka andra inbetalningar av andra socialförsäkringsavgifter för ålderspension än dem som enligt lag inte får beaktas, något som innebär att endast arbetstagare som har utövat sin rätt till fri rörlighet berörs av denna nationella bestämmelse och saknar möjlighet att göra anspråk på nationell ålderspension, trots att de föreskrivna försäkringsperioderna skall anses fullgjorda enligt artikel 45 i förordning nr 1408/71.

2.: Utgör artikel 12 och artiklarna 39–42 i Fördraget om Europeiska unionen (artiklarna 6 och 48–52 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen), samt artikel 48.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 hinder mot bestämmelser i nationell rätt, som innebär att socialförsäkringsavgifter för ålderspension som behörigt organ för arbetslöshetsförsäkring erlagt för en arbetstagare under den period då denne erhöll särskild arbetslöshetsersättning inte får beaktas vid bedömningen av frågan om de sammanlagda försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt denna medlemsstats lagstiftning uppgår till ett år, när detta medför att en arbetstagare som drabbats av långtidsarbetslöshet, som skall kompenseras, helt saknar möjlighet att styrka andra inbetalningar av andra socialförsäkringsavgifter för ålderspension än dem som intjänats och erlagts under arbetslösheten, något som innebär att endast arbetstagare som har utövat sin rätt till fri rörlighet berörs av denna nationella bestämmelse och saknar möjlighet att göra anspråk på nationell ålderspension, trots att det nationella försäkringsorganet enligt artikel 48.1 i förordning nr 1408/71 inte är befriat från skyldigheten att bevilja nationella förmåner?”

Förfarandet efter det att begäran om förhandsavgörande har anhängiggjorts

21. Genom skrivelse av den 8 april 2003 har INSS underrättat domstolen om att Rosa García Blanco, som under tiden avlidit, enligt beslut av den 3 april 2003 beviljats den ålderspension som hon begärt. Beslutet innehöll också ett besked om att hon måste välja mellan denna ålderspension och den tidigare beviljade anhörigpensionen (8) , eftersom de två pensionerna inte är kompatibla, det vill säga inte kan utbetalas samtidigt. Dolores García Blanco, som är dotter till Rosa García Blanco och dennas rättsinnehavare, valde omgående anhörigpensionen.

22. Mot denna bakgrund frågade domstolens kansli genom skrivelse av den 10 april 2003 den hänskjutande domstolen om denna återkallade sin begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen svarade genom skrivelse av den 11 april 2003 att den vidhöll sin begäran, bland annat därför att domstolens svar kunde bli användbart i andra vid den hänskjutande domstolen anhängiga mål.

23. Genom skrivelser av den 7 juli 2003 och av den 18 september 2003 frågade domstolens kansli återigen den hänskjutande domstolen om målet fortfarande var anhängigt där. Kansliet påpekade också att domstolen endast är behörig att meddela förhandsavgörande i mål som är anhängiga vid en nationell domstol. Kansliet erinrade vidare den hänskjutande domstolen om att det står denna fritt att ställa samma tolkningsfrågor till domstolen i ett annat vid den hänskjutande domstolen anhängigt mål. Genom svarsskrivelse av den 1 oktober 2003 bekräftade den hänskjutande domstolen emellertid att målet fortfarande är anhängigt där, att sökanden inte återkallat sin talan och att motparterna inte uttryckligen har upphävt det ursprungliga avslagsbeslut som ligger till grund för tvisten i målet vid den hänskjutande domstolen.

24. Under förfarandet vid EG‑domstolen har Rosa García Blanco och kommissionen samt INSS och TGSS, gemensamt, yttrat sig skriftligen och muntligen. Tyska regeringen har yttrat sig skriftligen, spanska regeringen muntligen.

IV – Bedömning

25. Vad som förekommit under förfarandet ger anledning till tvivel på huruvida domstolen kan besvara de tolkningsfrågor som har hänskjutits till den för förhandsavgörande.

26. Det ankommer visserligen uteslutande på den nationella domstol vid vilken tvisten är anhängig och som är ansvarig för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. När tolkningsfrågorna avser tolkningen av gemenskapsrätten är domstolen i princip skyldig att meddela förhandsavgörande. Domstolen har endast möjlighet att vägra att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den. (9)

27. Domstolen har emellertid också fastslagit att det i undantagsfall ankommer på den att undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin ansökan om förhandsbesked. (10) Den samarbetsanda som skall styra hänskjutandet till förhandsavgörande innebär nämligen att den nationella domstolen för sin del skall ta hänsyn till den uppgift som har anförtrotts EG‑domstolen, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avfatta rådgivande yttranden över allmänna eller hypotetiska frågor. (11)

A – Begäran om förhandsavgörande kunde ursprungligen tas upp till prövning i sak

28. Anledningen till att den hänskjutande domstolen begärde förhandsavgörande var från början särskilt den omständigheten att Rosa García Blanco när hon ansökte om ålderspension uppenbarligen endast hade fullgjort den ena av de två minimiförsäkringsperioder som föreskrivs i artikel 161.1 b TRLGSS. De försäkringsperioder på mer än sjutton år som fullgjorts i Tyskland, och som hon enligt artikel 45.1 i förordning nr 1408/71 skall gottskrivas, är visserligen tillräckliga för att den allmänna försäkringsperioden på femton år skall anses vara fullgjord. Såvitt framgår av tillgänglig information synes Rosa García Blanco emellertid inte ha fullgjort den särskilda minimiperiod på två år inom de senaste femton åren innan försäkringsfallet inträffade som också krävs. För att kunna styrka att hon fullgjort denna särskilda försäkringsperiod måste Rosa García Blanco alltså åberopa de socialförsäkringsavgifter som INEM erlade för hennes räkning medan hon erhöll den särskilda arbetslöshetsersättningen. Detta strider emellertid mot tjugoåttonde tilläggsbestämmelsen till TRLGSS, enligt vilken en sådan avgiftsperiod inte är förmånsgrundande utan endast förmånshöjande.

29. När begäran om förhandsavgörande anhängiggjordes var det i målet vid den nationella domstolen följaktligen nödvändigt att få klarhet i om artiklarna 45 och 48 i förordning nr 1408/71 samt artiklarna 39–42 EG utgör hinder mot en sådan bestämmelse som den tjugoåttonde tilläggsbestämmelsen till TRLGSS för att domstolen skulle kunna döma i saken. Vid den tidpunkten kunde begäran om förhandsavgörande alltså utan vidare tas upp till prövning i sak.

B – Behovet av förhandsavgörande föreligger inte längre

30. Som framgått under det skriftliga och muntliga förfarandet har emellertid de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen under tiden förändrats i två hänseenden. För det första har Rosa García Blanco beviljats den ålderspension som hon ansökt om. För det andra har hennes rättsinnehavare förklarat att hon inte vill ha denna ålderspension – trots att den numera beviljats – utan i stället även i fortsättningen vill erhålla den beloppsmässigt högre anhörigpensionen.

31. Sedan dessa förändringar av de faktiska omständigheterna skett är ett svar på begäran om förhandsbegäran uppenbarligen inte längre nödvändigt för att den nationella domstolen skall kunna döma i målet. För det första innebär nämligen den under tiden beviljade ålderspensionen att det inte längre råder någon tvist mellan parterna om att båda de försäkringsperioder som krävs har fullgjorts. För det andra har sökanden i målet vid den nationella domstolen genom att välja anhörigpensionen visat att hon inte alls är intresserad av att erhålla den ålderspension som ansökan ursprungligen avsåg.

32. Frågan om eventuell retroaktiv betalning är numera inte heller föremål för tvist mellan parterna i målet vid den nationella domstolen. Motparterna har sålunda vid den muntliga förhandlingen inför domstolen, efter ett påpekande av sökandens ombud, bekräftat att Rosa García Blanco erhöll den lagstadgade ålderspensionen i och med att hon fyllt 65 år och att det därför inte råder någon tvist om eventuell retroaktiv betalning.

33. Även om tvisten i målet vid den hänskjutande domstolen alltså, som denna flera gånger har understrukit, ännu (formellt) är anhängig där och begäran om förhandsavgörande inte har återkallats, är i varje fall de gemenskapsrättsliga problem som har berörts i tolkningsfrågorna numera endast av rent hypotetisk natur. Begäran om förhandsavgörande har därför inte längre någon betydelse för tvistens lösning.

34. Om samma rättsliga frågor skulle uppkomma på nytt i andra mål står det den hänskjutande domstolen fritt att i varje nytt mål begära förhandsavgörande. I detta mål skulle emellertid ett svar på frågorna inte bidra till lösningen av en tvist i ett mål vid en nationell domstol utan endast utgöra ett gemenskapsrättsligt yttrande som domstolen enligt artikel 234 EG inte är behörig att avge.

C – Konsekvenser för förfarandet i detta mål om förhandsavgörande

35. Av det sagda följer att domstolen nu skall behandla det sällsynta fallet att en begäran om förhandsavgörande som kunde tas upp till prövning i sak när den anhängiggjordes under förfarandets gång har blivit irrelevant på grund av ändrade faktiska omständigheter.

36. En lösning skulle kunna vara att domstolen ex officio avskriver målet från vidare handläggning. (12) En sådan avskrivning skall enligt artiklarna 77 och 78 i rättegångsreglerna för domstolen (13) ske om parterna har förlikts eller om en sökande skriftligen meddelar domstolen att han återkallar sin talan. Om dessa bestämmelser eller i vart fall grunderna för dem skulle tillämpas i detta mål måste detta enligt artikel 103.1 i rättegångsreglerna dock ske med beaktande av förhandsavgörandenas särskilda beskaffenhet vilket förutsätter ett samarbete mellan domstolen och medlemsstaternas domstolar. Den hänskjutande domstolen som är initiativtagare till begäran om förhandsavgörande måste därför göra ett återtagande av sin begäran som är jämförbart med en återkallelse enligt någon av artiklarna 77 och 78 i rättegångsreglerna. I detta mål har den hänskjutande domstolen emellertid inte meddelat domstolen vare sig att den återtar sin begäran om förhandsavgörande eller att tvisten i det vid den anhängiga målet är löst. Tvärtom har den på upprepade frågor förklarat att den vidhåller sin begäran. En avskrivning av målet vid domstolen skulle därför, till skillnad från den som behandlas i artiklarna 77 och 78 i rättegångsreglerna, ingalunda endast vara en processrättslig följd av vad som har meddelats domstolen.

37. En annan tänkbar lösning skulle kunna vara att domstolen förklarar att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning i sak eller att domstolen inte är behörig. (14) Denna lösning gör dock inte tillräcklig rättvisa åt det förhållandet att det är fråga om en ändring av de faktiska omständigheterna som har skett först efter det att frågorna har framställts. Frågorna var inte från början otillåtna, utan har tvärtom blivit ändamålslösa först efter det att begäran om förhandsavgörande har anhängiggjorts. Detta bör komma till uttryck i domstolens avgörande.

38. Mot denna bakgrund förefaller en tredje lösning vara att föredra. Domstolen bör fastställa att begäran om förhandsavgörande inte längre behöver besvaras . Ett sådant fastställande har domstolen tidigare gjort i målet Djabali, (15) som innehåller tydliga paralleller till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen. Även i det fallet hade de behöriga statliga myndigheterna först vägrat sökanden en social förmån och senare – efter det att sökanden fört talan mot beslutet och den nationella domstolen begärt förhandsavgörande – beviljat henne förmånen.

39. Genom att fastställa att begäran om förhandsavgörande inte längre behöver besvaras klargör domstolen att frågorna inte var otillåtna från början, utan att domstolen inte längre är behörig att besvara dem på grund av att omständigheterna ändrats under förfarandets gång.

V – Förslag till avgörande

40. På grund av vad jag anfört i det föregående föreslår jag att domstolen skall besvara de av Juzgado de lo Social nr 3 i Orense hänskjutna frågorna på följande sätt:

Begäran om förhandsavgörande behöver inte längre besvaras.

1 –: Originalspråk: tyska.

2 –: EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva , område 5, volym 1, s. 57. Enligt artiklarna 90 och 91 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EGT L 166, s. 1, rättad i EGT L 200, s. 1), skall förordning nr 1408/71 upphävas och ersättas av en ny förordning. Med hänsyn till den tid som omfattas av tvisten är dock förordning nr 1408/71 fortfarande tillämplig på förevarande fall. Den i målet relevanta lydelsen av artikel 1 r i förordningen framgår av rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, s. 1). Övriga bestämmelser citeras i den ändrade och uppdaterade lydelsen av förordning nr 1408/71 enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

3 –: Se mitt förslag till avgörande denna dag i mål C-306/03 (ännu inte publicerat i den officiella rättssamlingen).

4 –: I dess lydelse enligt Real Decreto Legislativo (kungligt lagdekret) nr 1/1994 av den 20 juni 2004 ( Boletín Oficial del Estado (BOE) nr 154 av den 29 juni 2004), ändrad genom lag nr 50/1998 av den 30 december 1998 (BOE av den 30 december 1998), som trätt i kraft den 1 januari 1999).

5 –: Införd genom tjugoförsta tilläggsbestämmelsen till den ovan i fotnot 4 nämnda lagen nr 50/1998.

6 –: Cirkulär nr 3/99 av den 16 april 1999 (Circular conjunta sobre modificación de los criterios de reconocimiento del subsidio por desempleo establecido en el artículo 215.1.3 del TRLGSS para mayores de 52 años, que afectan a trabajadores emigrantes retornados de la Unión Europea/Espacio Económico Europeo). I tredje punkten i detta cirkulär föreskrivs följande: ”Las cotizaciónes efectuadas por el INEM durante la percepción del subsidio para mayores de 52 años por la contingencia de jubilación … deberán tenerse en cuenta, a efectos de lo dispuesto en el artículo 48.1 del Reglamento CEE 1408/71 cuando el interesado solicite la pensión contributiva de jubilación española que le corresponda.”

7 –: Enligt uppgift av ombudet vid den muntliga förhandlingen.

8 –: Se punkt 17 i detta förslag.

9 –: Domar av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 59, av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), pukt 38, av den 10 december 2002 i mål C-153/00, Der Weduwe (REG 2002, s. I-11319), punkt 31, av den 4 december 2003 i mål C-448/01, EVN AG och Wienstrom (REG 2003, s. I-0000), punkt 74, och av den 25 mars 2004 in de förenade målen C-480/00–C-482/00, C-484/00, C-489/00–C‑491/00 samt C-497/00–C-499/00, Ribaldi (REG 2004, s. I-0000), punkt 72.

10 –: De ovan i fotnot 9 nämnda domarna i målen PreussenElektra, punkt 39, samt EVN AG och Wienstrom, punkt 75.

11 –: De ovan i fotnot 9 nämnda domarna i målen Bosman, punkt 60, Der Weduwe, punkt 32, samt EVN AG och Wienstrom, punkt 75.

12 –: Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 15 maj 1997 i mål C-314/96, Djabali (REG 1997, s. I-1149, I-1151), punkt 23.

13 –: Rättegångsregler för Europeiska gemenskapernas domstol av den 19 juni 1991 (EGT L 176, s. 7, rättelser i EGT 1992, L 383 s. 117; senast ändrad genom beslut av den 19 april 2004, EGT L 132, s. 2).

14 –: För att domstolen ex officio skall förklara att den inte är behörig har till exempel generaladvokaten Tizzano uttalat sig i sitt förslag till avgörande av den 25 mars 2004 i mål C‑315/02, Lenz (ännu inte publicerat i den officiella rättssamlingen), punkt 59.

15 –: Dom av den 12 mars 1998 i mål C-314/96, Djabali (REG 1998, s. I-1149).