61997J0302

1 Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Fri rörlighet för kapital - Fördragets bestämmelser - Tillämpningsområde - Nationell lagstiftning om förvärv av fast egendom - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 54.3 e (nu artikel 44.3 e EG i ändrad lydelse; rådets direktiv 88/361, bilaga 1)

2 Nya medlemsstaters anslutning till gemenskapen - Österrike - Finland - Sverige - Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital - Övergångsbestämmelser för Österrike - Befintlig lagstiftning om fritidsbostäder - Begreppet "befintlig lagstiftning"

(1994 års anslutningsakt, artikel 70)

3 Fri rörlighet för kapital - Begränsning av förvärv av fast egendom - Övergångsbestämmelser i 1994 års anslutningsakt avseende Österrike - Ordning med förhandstillstånd för förvärv av fast egendom vilken införts före dagen för anslutningen - Undantag enbart för inhemska medborgare - Berättigande - Artikel 70 i anslutningsakten

(EG-fördraget, artikel 73b (nu artikel 56 EG); 1994 års anslutningsakt, artikel 70)

4 Fri rörlighet för kapital - Begränsning av förvärv av fast egendom - Övergångsbestämmelser i 1994 års anslutningsakt avseende Österrike - Ordning med förhandstillstånd för förvärv av fast egendom vilken införts efter dagen för anslutningen - Berättigande - Föreligger inte

(EG-fördraget, artikel 73b (nu artikel 56 EG); 1994 års anslutningsakt, artikel 70)

5 Gemenskapsrätt - Rättigheter som tillerkänns enskilda - Medlemsstats överträdelse - De nationella domstolarnas bedömning

6 Gemenskapsrätt - Rättigheter som tillerkänns enskilda - Medlemsstats överträdelse - De nationella domstolarnas bedömning - Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda - Offentlig myndighet i en stat med federal struktur skall utge ersättning - Tillämpning av nationell rätt - Gränser

1 Nationella bestämmelser som reglerar förvärv av fast egendom skall följa fördragets bestämmelser om etableringsfrihet för medborgare i medlemsstaterna och fria kapitalrörelser. Rätten att förvärva, att nyttja och att avyttra fast egendom i en annan medlemsstat utgör nämligen ett nödvändigt komplement till etableringsfriheten, såsom framgår av artikel 54.3 e i fördraget (nu artikel 44 EG i ändrad lydelse). I de fria kapitalrörelserna ingår utländska medborgares investeringar i fast egendom i en medlemsstat, såsom framgår av den nomenklatur för kapitalrörelser som avses i bilaga I till rådets direktiv 88/361 för genomförandet av artikel 67 i fördraget.

2 Begreppet «befintlig lagstiftning» i den mening som avses i artikel 70 i 1994 års anslutningsakt, vilken är en bestämmelse som medger att Republiken Österrike under fem år från dagen för anslutningen behåller sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder, grundas på ett materiellt kriterium. Således kräver genomförandet inte någon bedömning av de ifrågavarande nationella bestämmelsernas giltighet enligt inhemsk rätt. Följaktligen omfattas alla bestämmelser om fritidsbostäder som var i kraft i Republiken Österrike vid dagen för anslutningen i princip av det undantag som föreskrivs i nämnda artikel. Det skulle förhålla sig annorlunda om denna bestämmelse hade upphävts i den inhemska rättsordningen genom ett beslut av den berörda medlemsstatens konstitutionsdomstol efter dagen för anslutningen, men vilket hade tillbakaverkande kraft till en tidigare dag än denna dag, vilket gjorde att bestämmelsen i fråga inte längre gällde för förfluten tid, med beaktande av att det ankommer på de nationella domstolarna att bedöma verkan i tiden av en sådan förklaring om författningsstridighet.

3 Artikel 73b i fördraget (nu artikel 56 EG) och artikel 70 i 1994 års anslutningsakt hindrar inte tillämpningen av en sådan ordning för förvärv av fast egendom som den som har inrättats genom Tiroler Grundverkehrsgesetz (den tyrolska lagen om förvärv av fast egendom) av år 1993, enligt vilken enbart österrikiska medborgare undantas från kravet på tillstånd för att förvärva en bebyggd tomt och således inte, för att erhålla detta tillstånd, behöver visa att det inte skall inrättas en fritidsbostad genom det planerade förvärvet. Även om det genom denna lagstiftning införs en diskriminerande begränsning av de fria kapitalrörelserna mellan medlemsstaterna gentemot medborgare i andra medlemsstater, är den nämligen tillåten enligt anslutningsakten, enligt vilken Österrike medges att under fem år från dagen för anslutningen behålla sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder.

4 Artikel 73b i fördraget (nu artikel 56 EG) och artikel 70 i 1994 års anslutningsakt hindrar tillämpningen av en sådan ordning för förvärv av fast egendom som den som har inrättats genom Tiroler Grundverkehrsgesetz (den tyrolska lagen om förvärv av fast egendom) av år 1996, vilken ålägger samtliga köpare av fast egendom en skyldighet att ansöka om administrativt förhandstillstånd för förvärv av sådan egendom.

Vad beträffar artikel 73b innebär ett sådant krav genom själva sitt syfte en begränsning av de fria kapitalrörelserna och utgör en inskränkande åtgärd som kan anses berättigad genom att den uppfyller ett sådant lokaliseringspolitiskt syfte som att i allmänt intresse värna om en permanent befolkning och en ekonomisk verksamhet som är oberoende i förhållande till turistbranschen inom vissa regioner, enbart om den inte tillämpas på ett diskriminerande sätt och om samma resultat inte kan uppnås genom andra, mindre betungande förfaranden.

Vad beträffar den invändning som avser artikel 70 i anslutningsakten, enligt vilken Österrike medges att under fem år från dagen för anslutningen behålla sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder, kan inte de relevanta bestämmelserna i 1996 års lag omfattas av det undantag som införts genom den nämnda artikeln. Även om alla bestämmelser som antagits efter dagen för anslutningen inte enbart av denna anledning är automatiskt uteslutna från undantagsordningen, till exempel när de i huvudsak är identiska med tidigare lagstiftning eller om de enbart inskränker eller avskaffar ett hinder för utövandet av gemenskapsrättsliga rättigheter och friheter som förekommer i tidigare lagstiftning, kan en sådan lagstiftning som det här är fråga om, som grundas på andra tankegångar än dem som låg till grund för de äldre bestämmelserna och som innebär att nya förfaranden införs, inte jämställas med den befintliga lagstiftningen vid tidpunkten för anslutningen.

5 Det ankommer i princip på de nationella domstolarna att bedöma om en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar för att en medlemsstat skall ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar gentemot enskilda.

6 Det ankommer på medlemsstaterna att försäkra sig om att enskilda får ersättning för skada som de förorsakas genom att gemenskapsrätten inte iakttas, oavsett vilken offentlig myndighet som har gjort sig skyldig till denna överträdelse och oavsett vilken offentlig myndighet som, enligt den berörda medlemsstatens rätt, i princip har att utge ersättningen.

En medlemsstat kan följaktligen inte åberopa kompetensfördelningen och ansvarsfördelningen mellan olika organ i sin inhemska rättsordning för att avsäga sig sitt ansvar i det avseendet. Med detta förbehåll åläggs medlemsstaterna enligt gemenskapsrätten inte att ändra kompetensfördelningen och ansvarsfördelningen mellan de offentliga organen inom staten. Om de föreskrifter som styr förfaranden som finns i den inhemska rättsordningen medger ett verkningsfullt skydd av rättigheter som enskilda åtnjuter enligt gemenskapsrätten, utan att det är svårare att göra gällande dessa rättigheter än enskildas rättigheter enligt den inhemska rättsordningen, skall de gemenskapsrättsliga kraven anses uppfyllda.

Av detta följer att det inte nödvändigtvis är förbundsstaten som skall utge ersättning för skada som förorsakats enskilda genom inhemska åtgärder som vidtagits i strid med gemenskapsrätten i medlemsstater med federal struktur för att den berörda medlemsstatens gemenskapsrättsliga förpliktelser skall anses ha fullgjorts.

I mål C-302/97,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Österrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Klaus Konle

och

Republiken Österrike

angående tolkningen av artiklarna 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG), 6 i EG-fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse), 52, 54, 56 och 57 i EG-fördraget (nu artiklarna 43 EG, 44 EG, 46 EG och 47 EG i ändrad lydelse), 53 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget), 55 och 58 i EG-fördraget (nu artiklarna 45 EG och 48 EG), 73b-73d, 73f och 73g i EG-fördraget (nu artiklarna 56-60 EG), 73e och 73h i EG-fördraget (upphävda genom Amsterdamfördraget), samt artikel 70 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P.J.G. Kapteyn, J.-P. Puissochet (referent), G. Hirsch och P. Jann samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann, J.L. Murray, D.A.O. Edward, H. Ragnemalm, L. Sevón och M. Wathelet,

generaladvokat: A. La Pergola,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Klaus Konle, genom advokaten A. Fuith, Innsbruck,

- Republiken Österrike, genom M. Windisch, Oberkommissär, Finanzprokuratur, i egenskap av ombud,

- Österrikes regering, genom C. Stix-Hackl, Gesandte, förbundsutrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Republiken Grekland, genom tillförordnade särskilde juridiske rådgivaren A. Samoni-Rantou, utrikesministeriets särskilda avdelning för gemenskapsrättsliga tvister, samt av S. Vodina och G. Karipsiadis, specialiserade vetenskapliga medarbetare vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Spaniens regering, genom N. Díaz Abad, abogado del Estado, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiska rådgivarna C. Tufvesson och V. Kreuschitz, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 1 december 1998 av: Klaus Konle, företrädd av A. Fuith, Republiken Österrike, företrädd av M. Windisch, Österrikes regering, företrädd av C. Stix-Hackl, biträdd av rådgivaren J. Unterlechner, Amt der Tiroler Landesregierung, Greklands regering, företrädd av A. Samoni-Rantou, Spaniens regering, företrädd av M. López-Monís Gallego, abogado del Estado, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av C. Tufvesson och V. Kreuschitz,

och efter att den 23 februari 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien har genom beslut av den 13 augusti 1997, vilket inkom till domstolens kansli den 22 augusti 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt fyra frågor om tolkningen av artiklarna 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG), 6 i EG-fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse), 52, 54, 56 och 57 i EG-fördraget (nu artiklarna 43 EG, 44 EG, 46 EG och 47 EG i ändrad lydelse), 53 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget), 55 och 58 i EG-fördraget (nu artiklarna 45 EG och 48 EG), 73b-73d, 73f och 73g i EG-fördraget (nu artiklarna 56-60 EG), 73e och 73h i EG-fördraget (upphävda genom Amsterdamfördraget), samt artikel 70 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1, nedan kallad anslutningsakten).

2 Dessa frågor har uppkommit i ett mål i vilket Klaus Konle, som är tysk medborgare, har väckt talan mot Republiken Österrike, varvid han har yrkat att den sistnämnda skall förpliktas att ersätta den skada som har förorsakats honom genom en påstådd överträdelse av gemenskapsrätten genom delstaten Tyrolens lagstiftning om överlåtelse av fast egendom.

Tillämpliga nationella bestämmelser

3 Tiroler Grundverkehrsgesetz av år 1993 (Tiroler LGBl. 82/1993, den tyrolska lagen om förvärv av fast egendom, nedan kallad TGVG 1993), som antagits av delstaten Tyrolen och vilken reglerar överlåtelse av fast egendom i denna delstat, trädde i kraft den 1 januari 1994 och har från och med den 1 oktober 1996 ersatts av Tiroler Grundverkehrsgesetz av år 1996 (Tiroler LGBl. 61/1996, nedan kallad TGVG 1996).

4 Enligt 9 § första stycket a och 12 § första stycket a TGVG 1993 omfattas de rättsakter som avser förvärv av byggnadstomter av krav på tillstånd av den myndighet som är behörig avseende överlåtelser av fast egendom.

5 I 14 § första stycket TGVG 1993 föreskrivs att tillstånd "skall vägras bland annat när förvärvaren inte kan göra sannolikt att det inte skall inrättas en fritidsbostad genom det planerade förvärvet".

6 I 10 § andra stycket TGVG 1993 föreskrivs dock att tillstånd "inte ... erfordras när i fall av förvärv av en rätt till en bebyggd tomt förvärvaren avger en skriftlig förklaring till den behöriga myndigheten för överlåtelser av fast egendom att han är österrikisk medborgare och att det inte skall inrättas en fritidsbostad genom förvärvet".

7 Dessutom kan en utländsk medborgare, enligt 13 § första stycket TGVG 1993, erhålla tillstånd enbart under förutsättning att det planerade förvärvet inte strider mot statens politiska intressen och att det finns ett ekonomiskt, kulturellt eller socialt intresse av att denne utländske medborgare förvärvar egendomen. Denna regel är dock inte tillämplig när detta strider mot förpliktelser enligt internationella avtal (13 § andra stycket TGVG 1993).

8 Enligt 3 § TGVG 1993, vilken till skillnad från resten av texten inte trädde i kraft förrän den 1 januari 1996, är det villkor för utfärdande av tillstånd som föreskrivs i 13 § första stycket inte heller tillämpligt när den utländske förvärvaren bevisar att han handlar inom ramen för en av de friheter som säkerställs genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

9 I en dom av den 10 december 1996 förklarade Verfassungsgerichtshof (konstitutionsdomstolen), då TGVG 1993 inte längre var i kraft, denna rättsakt författningsstridig i dess helhet, eftersom den innebar ett alltför stort ingrepp i den grundläggande äganderätten.

10 Genom TGVG 1996 avskaffades förklaringsförfarandet, vilket enligt de tidigare bestämmelserna enbart omfattade österrikiska medborgare och genom 9 § första stycket a och 12 § första stycket i denna lag utsträcktes sålunda skyldigheten att ansöka om administrativt förhandstillstånd för fastighetsförvärv till samtliga köpare.

11 Genom 11 § första stycket a och 14 § första stycket TGVG 1996 bibehölls förvärvarens skyldighet att göra sannolikt att det inte skall inrättas en fritidsbostad genom förvärvet.

12 Utländska medborgare är fortfarande skyldiga att uppfylla ytterligare villkor enligt 13 § första stycket b TGVG 1996 för förvärv av fast egendom. Dessa villkor är dock enligt 3 § TGVG 1996 inte tillämpliga om den utländske förvärvaren bevisar att han handlar inom ramen för en av de friheter som säkerställs genom EG-fördraget eller genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

13 Slutligen föreskrivs i 25 § andra stycket TGVG 1996 ett skyndsamt förfarande som gör det möjligt att utfärda ett tillstånd att förvärva en bebyggd tomt inom två veckor om det är uppenbart att villkoren för utfärdande är uppfyllda.

Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser

14 I artikel 70 i anslutningsakten föreskrivs följande:

"Trots skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, får Österrike under fem år från dagen för anslutningen behålla sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder."

Tvisten vid den nationella domstolen

15 Bezirksgericht Lienz (distriktsdomstolen i Lienz) tillslog den 11 augusti 1994 i ett förfarande för exekutiv försäljning Klaus Konle en fastighet belägen i delstaten Tyrolen, med förbehåll för att han erhöll det administrativa tillstånd som erfordrades enligt den då gällande TGVG 1993.

16 Den 18 november 1994 avslog Bezirkshauptmannschaft Lienz Klaus Konles ansökan om tillstånd, trots att denne påstod sig vilja förlägga sitt huvudsakliga hemvist till platsen och där utöva affärsverksamhet i ett företag som han drev redan i Tyskland. Klaus Konle överklagade detta beslut till Landes-Grundverkehrskommission beim Amt der Tiroler Landesregierung (nedan kallad LGvK) som, genom beslut av den 12 juni 1995, bekräftade avslaget.

17 Klaus Konle överklagade detta beslut till Verwaltungsgerichtshof (förvaltningsdomstolen), som ogillade överklagandet genom dom av den 10 maj 1996, och till Verfassungsgerichtshof, som genom dom av den 25 februari 1997 ogiltigförklarade beslutet av den 12 juni 1995 med motiveringen att TGVG 1993 i dess helhet hade förklarats vara författningsstridig. Denna ogiltigförklaring ledde till att Klaus Konles ansökan om tillstånd återförvisades till LGvK.

18 Klaus Konle väckte, utan att avvakta LGvK:s nya beslut angående hans ansökan, även talan mot Republiken Österrike vid Landesgericht für Zivilrechtssachen. Han hävdade därvid att denna stat var ansvarig för överträdelsen av gemenskapsrätten med avseende på bestämmelserna såväl i TGVG 1993 som i TGVG 1996.

19 Republiken Österrike åberopade i sitt svaromål bland annat artikel 70 i anslutningsakten.

20 Eftersom Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien ansåg att lösningen av tvisten krävde en tolkning av de relevanta bestämmelserna i fördraget och i anslutningsakten, har den ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1. Innebär en tolkning av artiklarna 6, 52 och följande artiklar (tredje delen, avdelning III, kapitel 2) och artikel 73b och följande artiklar (tredje delen, avdelning III, kapitel 4) i EG-fördraget samt artikel 70 i anslutningsakten (Akt om villkoren för Republiken Österrikes ... anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen) att gemenskapsrätten och sökandens grundläggande friheter enligt gemenskapsrätten har åsidosatts

a) genom att sökanden, medan TGVG 1993 var i kraft, var skyldig att bevisa att han inte skulle inrätta en fritidsbostad för att han skulle kunna få förvärvstillstånd från den behöriga myndigheten, medan en österrikare vid förvärv endast behövde avge en förklaring enligt 10 § andra stycket för att få förvärvstillstånd, och sökanden förvägrades ett sådant tillstånd, och

b) genom att sökanden enligt TGVG 1996 redan innan han kunde beviljas lagfart var skyldig att - vilket nu gäller även för österrikare - genomgå ett tillståndsförfarande, i vilket det inte längre är möjligt heller för österrikare att endast avge en förklaring om att det inte inrättas en fritidsbostad?

2. Om fråga 1 besvaras jakande: Ankommer det på Europeiska gemenskapernas domstol att i förfaranden enligt artikel 177 i EG-fördraget även avgöra huruvida det har skett en 'tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten' (i den mening som avses i domen av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame)?

3. Om frågorna 1 och 2 besvaras jakande: Är den aktuella överträdelsen 'tillräckligt klar'?

4. Är lagstiftningen i en medlemsstat med federal struktur, enligt vilken endast en delstat, men inte medlemsstaten, har utomobligatoriskt skadeståndsansvar för delstatens överträdelse av gemenskapsrätten, förenlig med principen om medlemsstaters utomobligatoriska skadeståndsansvar gentemot enskilda vid överträdelse av gemenskapsrätten, vid en korrekt tolkning av artikel 5 i EG-fördraget?"

Den första frågan

21 Den nationella domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida etableringsfriheten och de fria kapitalrörelser som garanteras genom fördraget säkerställs genom sådana ordningar som framgår av de två nationella lagar som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilka det krävs administrativt förhandstillstånd för förvärv av fast egendom och som, i fallet med en av dessa lagar, enbart undantar medborgare i den berörda medlemsstaten från det tillstånd som annars erfordras. Om svaret är nekande beträffande den ena eller andra av dessa ordningar önskar den nationella domstolen även att få klarhet i huruvida den undantagsbestämmelse som förekommer i artikel 70 i anslutningsakten och som medger att Republiken Österrike behåller sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder under fem år, är av den arten att sådana nationella bestämmelser som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är tillåtna.

22 Det är för det första ostridigt att nationella bestämmelser som reglerar förvärv av fast egendom skall följa fördragets bestämmelser om etableringsfrihet för medborgare i medlemsstaterna och fria kapitalrörelser. Såsom domstolen redan har fastslagit utgör nämligen rätten att förvärva, att nyttja och att avyttra fast egendom i en annan medlemsstat ett nödvändigt komplement till etableringsfriheten, såsom framgår av artikel 54.3 e i fördraget (dom av den 30 maj 1989 i mål 305/87, kommissionen mot Grekland, REG 1989, s. 1461, punkt 22). I de fria kapitalrörelserna ingår utländska medborgares investeringar i fast egendom i en medlemsstat, såsom framgår av den nomenklatur för kapitalrörelser som avses i bilaga I till rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (EGT L 178, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44).

Den ordning som genomförts genom TGVG 1993

23 Genom 10 § andra stycket TGVG 1993, enligt vilken enbart österrikiska medborgare undantas från att behöva anskaffa ett tillstånd för att förvärva en bebyggd tomt och således från att, för att erhålla det, behöva visa att det inte skall inrättas en fritidsbostad genom det planerade förvärvet, införs det en diskriminerande begränsning av de fria kapitalrörelserna mellan medlemsstaterna gentemot medborgare i andra medlemsstater.

24 En sådan diskriminering är förbjuden enligt artikel 73b i fördraget, om den inte är motiverad av ett skäl som är tillåtet enligt fördraget.

25 I det förevarande fallet grundar sig Republiken Österrike uteslutande på artikel 70 i anslutningsakten för att motivera att det, efter dagen för dess anslutning, i delstaten Tyrolen upprätthålls sådana ordningar för förvärv av fast egendom som är olika beroende på förvärvarens medborgarskap, såsom föreskrivs i TGVG 1993.

26 Såsom har påpekats i punkt 9 i förevarande dom har dock TGVG 1993, då den inte längre var i kraft, förklarats författningsstridig genom en dom av Verfassungsgerichtshof av den 10 december 1996. Med stöd av denna dom ogiltigförklarade Verfassungsgerichtshof därefter LGvK:s beslut om avslag på Klaus Konles ansökan.

27 Bedömningen av den lagstiftning avseende fritidsbostäder som var i kraft den 1 januari 1995 - dagen för Republiken Österrikes anslutning - omfattas i princip av den nationella domstolens behörighet. Det ankommer dock på EG-domstolen att tillhandahålla de tolkningsdata som behövs för att den nationella domstolen skall kunna bedöma det gemenskapsrättsliga begreppet "befintlig lagstiftning".

28 Begreppet "befintlig lagstiftning" i den mening som avses i artikel 70 i anslutningsakten grundas på ett materiellt kriterium. Således kräver genomförandet inte någon bedömning av de ifrågavarande nationella bestämmelsernas giltighet enligt inhemsk rätt. Följaktligen omfattas alla bestämmelser om fritidsbostäder som var i kraft i Republiken Österrike vid dagen för anslutningen i princip av det undantag som föreskrivs i artikel 70 i anslutningsakten.

29 Det skulle förhålla sig annorlunda om denna bestämmelse hade upphävts i den inhemska rättsordningen genom ett beslut efter dagen för anslutningen, men vilket hade tillbakaverkande kraft till en tidigare dag än denna dag, vilket gjorde att bestämmelsen i fråga inte längre gällde för förfluten tid.

30 I ett mål om förhandsavgörande ankommer det på den berörda medlemsstatens domstolar att bedöma verkan i tiden av att denna medlemsstats konstitutionsdomstol har förklarat en rättsakt författningsstridig.

31 Den första delen av den första frågan skall därför besvaras så, att artikel 73b i fördraget och artikel 70 i anslutningsakten inte hindrar tillämpning av en sådan ordning för förvärv av fast egendom som den som har inrättats genom TGVG 1993, utom i fall då denna lag inte kan anses utgöra en del av den inhemska rättsordningen i Republiken Österrike den 1 januari 1995.

Den ordning som genomförts genom TGVG 1996

32 Vad beträffar TGVG 1996 har den österrikiska regeringen gjort gällande att denna lag inte har tillämpats i sökandens fall innan Klaus Konle väckte talan mot Republiken Österrike och att det för att avgöra målet vid den nationella domstolen följaktligen inte är ändamålsenligt att ställa frågan om denna lags förenlighet med gemenskapsrätten.

33 Domstolen kan dock enligt en fast rättspraxis avstå från att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt enbart när det är uppenbart att den begärda tolkningen eller bedömningen av en gemenskapsrättslig regels giltighet inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk och domstolen inte förfogar över de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt besvara de frågor som ställts till den (se bland annat dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 61).

34 Då TGVG 1996 hade trätt i kraft innan Klaus Konle väckte skadeståndstalan vid den hänskjutande domstolen, är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte är ändamålsenlig för att bedöma Republiken Österrikes eventuella ansvar för avslaget på den ansökan om tillstånd som ingetts av sökanden i målet vid den nationella domstolen. Dessutom är frågan inte hypotetisk och domstolen förfogar över de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att besvara den.

35 Den första tolkningsfrågan skall därför besvaras även i den del som avser bestämmelserna i TGVG 1996.

36 Klaus Konle och kommissionen hävdar att det allmänna kravet på förvärvstillstånd för fastigheter utgör en begränsning av de fria kapitalrörelserna, att det möjliggör en diskriminerande tillämpning, att det inte är berättigat på grund av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset och att det inte är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet. Det strider således mot artikel 73b i fördraget.

37 Den österrikiska och den grekiska regeringen har erinrat om att enligt artikel 222 i EG-fördraget (nu artikel 295 EG) råder medlemsstaterna över egendomsordningen och har anfört att ett förfarande med förhandstillstånd för fastighetsförvärv är det enda som kan möjliggöra för de nationella och lokala myndigheterna att bibehålla kontrollen över den lokaliseringspolitik som är av allmänt intresse. En sådan politik är, enligt den österrikiska regeringen, särskilt nödvändig i en sådan region som Tyrolen, där endast en mycket liten del av landytan kan bebyggas.

38 Enligt artikel 222 i fördraget ansvarar varje medlemsstat fortfarande för ordningen för fast egendom, men det bör på denna punkt ändå framhållas att denna bestämmelse inte leder till att en sådan ordning inte omfattas av fördragets grundläggande bestämmelser (se dom av den 6 november 1984 i mål 182/83, Fearon, REG 1984, s. 3677, punkt 7).

39 Således kan ett sådant förfarande för förhandstillstånd som anges i TGVG 1996, vilket genom själva sitt syfte innebär en begränsning av de fria kapitalrörelserna, anses vara förenligt med artikel 73b i fördraget enbart under vissa förutsättningar.

40 Om en medlemsstat kan motivera sitt krav på förhandstillstånd med att åberopa ett sådant lokaliseringspolitiskt syfte som att i allmänt intresse värna om en permanent befolkning och en ekonomisk verksamhet som är oberoende i förhållande till turistbranschen inom vissa regioner, kan den inskränkande åtgärd som ett sådant krav utgör tillåtas enbart om den inte tillämpas på ett diskriminerande sätt och om samma resultat inte kan uppnås genom andra, mindre betungande förfaranden.

41 Vad beträffar det första villkoret är det omöjligt för den som söker tillstånd att på ett obestridligt sätt bevisa hur den egendom som skall förvärvas kommer att användas i framtiden. När myndigheterna skall bedöma bevisvärdet av de uppgifter som de mottagit förfogar de således över ett vidsträckt handlingsutrymme som liknar en befogenhet att företa en skönsmässig bedömning. Dessutom framgår det av de förklarande anmärkningar som delstaten Tyrolens myndigheter har utfärdat avseende 25 § TGVG 1996, vilka sökanden i målet vid den nationella domstolen har ingett till domstolen och vars betydelse för att tolka lagen har medgetts av Republiken Österrike, att det fanns en avsikt att utnyttja den handlingsfrihet som tillståndsförfarandet erbjuder för att underkasta ansökningar av utländska medborgare, däribland medborgare i medlemsstater i gemenskapen, en mer ingående kontroll än ansökningar av österrikiska medborgare. Dessutom anges i denna handling att det skyndsamma tillståndsförfarande som föreskrivs i 25 § andra stycket är avsett att ersätta det förklaringsförfarande som föreskrivs i 10 § andra stycket TGVG 1993 och som enbart omfattar österrikare.

42 Vad beträffar det andra villkoret har det i det förevarande fallet inte visats att förfarandet med krav på förhandstillstånd är nödvändigt.

43 Såsom anges i artikel 73d i fördraget skall inte bestämmelserna i artikel 73b i fördraget påverka medlemsstaternas rätt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av nationella lagar och andra författningar.

44 Domstolen har dock ansett att bestämmelser som föreskriver förhandstillstånd för valutautförsel, för att möjliggöra för medlemsstaterna att utföra kontroller, inte får leda till att en frihet som garanteras i fördraget blir beroende av förvaltningens skönsmässiga bedömning och av den anledningen gör denna frihet illusorisk (dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone, REG 1984, s. 377, punkt 34, av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m.fl., REG 1995, s. I-361, punkt 25, och av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl., REG 1995, s. I-4821, punkt 25). Domstolen har angett att det är möjligt att undvika den begränsning av de fria kapitalrörelserna som följer av kravet på förhandstillstånd genom ett lämpligt deklarationssystem, utan att de syften som eftersträvas med de ifrågavarande föreskrifterna skulle bli lidande (se domen i det ovannämnda målet Bordessa m.fl., punkt 27, och domen i det ovannämnda målet Sanz de Lera m.fl., punkterna 26 och 27).

45 Ett sådant resonemang kan inte direkt överföras på ett förfarande som föregår förvärv av fast egendom, eftersom syftet med myndigheternas ingripande inte är detsamma i detta fall. De nationella myndigheterna kan inte lagligen motsätta sig en valutaöverföring och deras kontroll, som huvudsakligen fyller ett informationsbehov, kan på detta område följaktligen lika gärna utföras genom en skyldighet att avge förklaring. Inom området för förvärv av fast egendom fyller förhandskontrollen däremot inte enbart ett informationsbehov, utan kan resultera i ett avslag på ansökan om tillstånd, utan att nödvändigtvis strida mot gemenskapsrätten.

46 Att förfarandet består i en enkel förklaring gör det således inte i sig möjligt att uppnå det mål som eftersträvas i ett förfarande med krav på förhandstillstånd. För att garantera en markanvändning som överensstämmer med det syfte som framgår av de gällande nationella bestämmelserna skall nämligen medlemsstaterna även ha möjlighet att vidta åtgärder om en överträdelse av den undertecknade förklaringen i vederbörlig ordning skulle konstateras efter förvärvet av egendomen.

47 Påföljderna vid en överträdelse av en sådan nationell lagstiftning om fritidsbostäder som den i fråga i målet vid den nationella domstolen är böter, föreläggande för förvärvaren att omedelbart upphöra med den otillåtna användningen av egendomen, vid äventyr att denna utbjuds till exekutiv försäljning, samt ogiltigförklaring av försäljningen, varvid inskrivningen i fastighetsregistret återställs till de förhållanden som rådde före förvärvet av egendomen. Det framgår av de svar som den österrikiska regeringen har gett på de av domstolen ställda frågorna att det förekommer sådana mekanismer i österrikisk rätt.

48 Dessutom har lagstiftaren i Tyrolen, genom att anta TGVG 1993, själv medgett att den förhandsförklaring som föreskrivs till förmån för österrikiska medborgare utgjorde ett verkningsfullt kontrollmedel som var ägnat att motverka att egendomen i fråga skulle förvärvas såsom fritidsbostad.

49 Under dessa omständigheter utgör tillståndsförfarandet i fråga, med hänsyn till den risk för diskriminering som medföljer en sådan ordning med förhandstillstånd för förvärv av fast egendom som i det förevarande fallet samt de andra möjligheter som den berörda medlemsstaten har för att säkerställa iakttagandet av de riktlinjer som den har fastslagit för sin lokaliseringspolitik, en begränsning av de fria kapitalrörelserna som inte är nödvändig för att förhindra överträdelser av den nationella lagstiftningen om fritidsbostäder.

50 Republiken Österrike har dessutom gjort gällande att artikel 70 i anslutningsakten under alla omständigheter medger att Österrike undantagsvis behåller bestämmelserna i TGVG 1996 till den 1 januari 2000.

51 Såsom har sagts i punkt 27 i förevarande dom ankommer det i princip på de österrikiska domstolarna att bedöma innehållet i den befintliga nationella lagstiftningen vid dagen för Republiken Österrikes anslutning, i den mening som avses i artikel 70 i anslutningsakten.

52 Alla bestämmelser som antagits efter dagen för anslutningen är, inte enbart av denna anledning, automatiskt uteslutna från den undantagsordning som har inrättats genom artikel 70 i anslutningsakten. En bestämmelse omfattas således av undantaget om den i huvudsak är identisk med tidigare lagstiftning eller om den enbart inskränker eller avskaffar ett hinder för utövandet av gemenskapsrättsliga rättigheter och friheter som förekommer i tidigare lagstiftning.

53 En lagstiftning som grundas på andra tankegångar än de som låg till grund för de äldre bestämmelserna och som innebär att nya förfaranden införs kan däremot inte jämställas med den befintliga lagstiftningen vid tidpunkten för anslutningen. Så är fallet i fråga om TGVG 1996, som innehåller åtskilliga betydelsefulla skillnader jämfört med TGVG 1993. Genom TGVG 1996 förbättras inte den behandling som förbehålls medborgare i andra medlemsstater än Republiken Österrike, även om den dubbla ordningen för förvärv av fast egendom som fanns tidigare avskaffas, eftersom det genom denna även införs former för granskning av ansökningar om tillstånd, vilka i verkligheten är avsedda att gynna ansökningar av österrikiska medborgare, såsom har sagts i punkt 41 ovan.

54 Således kan de relevanta bestämmelserna i TGVG 1996 under alla omständigheter inte omfattas av det undantag som införts genom artikel 70 i anslutningsakten.

55 Med hänsyn till det ovan anförda är det inte nödvändigt att behandla tolkningsfrågorna angående artiklarna 6 och 52 i fördraget.

56 Den andra delen av den första frågan skall därför besvaras så, att artikel 73b i EG-fördraget och artikel 70 i anslutningsakten hindrar tillämpningen av en sådan ordning som den som har inrättats genom TGVG 1996.

Den andra och den tredje frågan

57 Den nationella domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida det ankommer på EG-domstolen, när den avgör ett mål om förhandsavgörande, att bedöma om en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar för att medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en medlemsstat gentemot enskilda som kan ha utsatts för denna överträdelse.

58 Det framgår av domstolens rättspraxis att det i princip är de nationella domstolarna som skall tillämpa de kriterier som gör det möjligt att fastställa medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av gemenskapsrätten (dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, REG 1996, s. I-1029, punkt 58), i enlighet med de riktlinjer som domstolen har angett för denna tillämpning (domen i det ovannämnda målet Brasserie du pêcheur och Factortame, punkterna 55-57, dom av den 26 mars 1996 i mål C-392/93, British Telecommunications, REG 1996, s. I-1631, av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94 och C-188/94-C-190/94, Dillenkofer m.fl., REG 1996, s. I-4845, och av den 17 oktober 1996 i de förenade målen C-283/94, C-291/94 och C-292/94, Denkavit m.fl., REG 1996, s. I-5063).

59 Den andra frågan skall därför besvaras så, att det i princip ankommer på de nationella domstolarna att bedöma om en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar för att en medlemsstat skall ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar gentemot enskilda.

60 Med hänsyn till svaret på den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje tolkningsfrågan.

Den fjärde frågan

61 Den nationella domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i huruvida ersättning för skada som förorsakats enskilda genom inhemska åtgärder som vidtagits i strid med gemenskapsrätten, i medlemsstater med federal struktur, nödvändigtvis skall säkerställas av förbundsstaten för att den berörda medlemsstatens gemenskapsrättsliga förpliktelser skall anses ha fullgjorts.

62 Det ankommer på varje medlemsstat att försäkra sig om att enskilda får ersättning för skada som de förorsakas genom att gemenskapsrätten inte iakttas, oavsett vilken offentlig myndighet som har gjort sig skyldig till denna överträdelse och oavsett vilken offentlig myndighet som, enligt den berörda medlemsstatens rätt, i princip har att utge ersättningen. En medlemsstat kan följaktligen inte åberopa kompetensfördelningen och ansvarsfördelningen mellan olika organ i sin inhemska rättsordning för att avsäga sig sitt ansvar i det avseendet.

63 Med detta förbehåll åläggs medlemsstaterna enligt gemenskapsrätten inte att ändra kompetensfördelningen och ansvarsfördelningen mellan de offentliga organen inom staten. Om de föreskrifter som styr förfaranden som finns i den inhemska rättsordningen medger ett verkningsfullt skydd av rättigheter som enskilda åtnjuter enligt gemenskapsrätten, utan att det är svårare att göra gällande dessa rättigheter än enskildas rättigheter enligt den inhemska rättsordningen, skall de gemenskapsrättsliga kraven anses uppfyllda.

64 Den fjärde frågan skall därför besvaras så, att ersättning för skada som förorsakats enskilda, genom inhemska åtgärder som vidtagits i strid med gemenskapsrätten, i medlemsstater med federal struktur inte nödvändigtvis skall säkerställas av förbundsstaten för att den berörda medlemsstatens gemenskapsrättsliga förpliktelser skall anses ha fullgjorts.

Rättegångskostnader

65 De kostnader som har förorsakats den österrikiska, den grekiska och den spanska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 13 augusti 1997 har ställts av Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien - följande dom:

1) Artikel 73b i EG-fördraget (nu artikel 56 EG) och artikel 70 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen

- hindrar inte tillämpningen av en sådan ordning för förvärv av fast egendom som den som har inrättats genom Tiroler Grundverkehrsgesetz av år 1993, utom i fall då denna lag inte kan anses utgöra en del av den inhemska rättsordningen i Republiken Österrike den 1 januari 1995.

- hindrar tillämpningen av en sådan ordning som den som har inrättats genom Tiroler Grundverkehrsgesetz av år 1996.

2) Det ankommer i princip på de nationella domstolarna att bedöma om en överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar för att medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en medlemsstat gentemot enskilda.

3) Ersättning för skada som förorsakats enskilda genom inhemska åtgärder som vidtagits i strid med gemenskapsrätten skall i medlemsstater med federal struktur inte nödvändigtvis säkerställas av förbundsstaten för att den berörda medlemsstatens gemenskapsrättsliga förpliktelser skall anses ha fullgjorts.