61992J0382

1. Socialpolitik - tillnärmning av lagstiftning - företagsöverlåtelser - skydd för arbetstagares rättigheter - direktiv 77/187 - skyldighet för överlåtaren och förvärvaren att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanter - nationella bestämmelser som inte innehåller någon föreskrift om utseende av arbetstagarrepresentanter om arbetsgivaren motsätter sig detta - otillåtet

(artikel 6 i rådets direktiv 77/187)

2. Socialpolitik - tillnärmning av lagstiftning - företagsöverlåtelser - skydd för arbetstagares rättigheter - direktiv 77/187 - tillämpningsområde - företag som inte drivs i vinstsyfte - omfattas

(artikel 1.1 i rådets direktiv 77/187)

3. Socialpolitik - tillnärmning av lagstiftning - företagsöverlåtelser - skydd för arbetstagares rättigheter - direktiv 77/187 - skyldighet för överlåtaren och förvärvaren att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanter - nationella bestämmelser som inte föreskriver någon skyldighet att söka nå en överenskommelse - otillåtet

(artikel 6 i rådets direktiv 77/187)

4. Socialpolitik - tillnärmning av lagstiftning - företagsöverlåtelser - skydd för arbetstagares rättigheter - direktiv 77/187 - skyldighet för medlemsstaterna att beivra överträdelser av gemenskapens bestämmelser - räckvidd - påföljd för en arbetsgivare som underlåter att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanter - skadestånd som kan sammanfalla med den ersättning som skall utbetalas på grund av överträdelse av bestämmelserna om uppsägningar av ekonomiska skäl - påföljd som saknar avskräckande verkan - otillåtet

(artikel 5 i EEG-fördraget; artikel 6 i rådets direktiv 77/187)

1. Trots att den harmonisering som i enlighet med direktiv 77/187 skall förverkligas såvitt gäller bestämmelserna om skydd för arbetstagarnas rättigheter vid företagsöverlåtelser är begränsad, skall en nationell lagstiftning som genom att inte innehålla några föreskrifter om utseende av arbetstagarrepresentanter i ett företag där arbetsgivaren vägrar godta sådana, gör det möjligt för arbetsgivaren att lägga hinder i vägen för det arbetstagarskydd som föreskrivs i artikel 6.2 och 6.3, anses strida mot gemenskapsrätten.

2. Artikel 1.1 i direktiv 77/187 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid företagsöverlåtelser utgör hinder för en medlemsstat att begränsa tillämpningen av de nationella bestämmelserna för införlivande av direktivet till överlåtelser av företag som drivs med vinstsyfte.

En företagsenhet kan nämligen bedriva ekonomisk verksamhet och anses utgöra ett "företag" med avseende på tillämpningen av gemenskapsrättsliga normer, även om den inte drivs med vinstsyfte.

3. En nationell lagstiftning i enlighet med vilken den överlåtare eller förvärvare som planerar vidta åtgärder med hänsyn till sina av överlåtelsen berörda arbetstagare endast är skyldig att överlägga med representanter från fackföreningar som denne godkänt, att ta hänsyn till samtliga synpunkter från dessa representanter samt att bemöta dessas synpunkter och, om han bortser från dem, uppge skälen härför, medan han däremot i enlighet med artikel 6.2 i direktivet är skyldig att inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna "för att söka nå en överenskommelse", innebär inte ett korrekt införlivande av direktiv 77/187 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid företagsöverlåtelser.

4. När ett gemenskapsdirektiv inte innehåller någon särskild påföljd vid överträdelse av dess bestämmelser eller någon hänvisning i detta hänseende till nationella lagar eller andra författningar, är medlemsstaterna enligt artikel 5 i fördraget skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa gemenskapsrättens verkan och tillämplighet. För detta ändamål skall medlemsstaterna, som dock har möjlighet att välja påföljder, ombesörja att överträdelser av gemenskapsrätten beivras enligt regler motsvarande de processuella och materiella regler som gäller för överträdelser av samma art och svårighetsgrad enligt nationell rätt, varvid påföljderna under alla omständigheter skall vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdel-

sen samt vara avskräckande.

Ett skadestånd som helt eller delvis sammanfaller med den ersättning som eventuellt skall utbetalas på grund av överträdelse av bestämmelserna om uppsägning av ekonomiska skäl, kan inte anses tillräckligt avskräckande för den arbetsgivare som underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt direktiv 77/187 att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna.

Mål C-382/92

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Karen Banks, rättstjänsten, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Georgios Kremlis, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

sökande,

mot

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt först av Sue Cochrane och därefter av John E. Collins, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av Derrick Wyatt, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Förenade kungariket har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EEG-fördraget genom att inte i nationell rätt korrekt införliva olika bestämmelser i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT nr L 61, s. 26, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 02).

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena G. F Mancini, J. C. Moitinho de Almeida och Díez de Velasco samt domarna C. N. Kakouris, R. Joliet, F.A. Schockweiler, G. C. Rodríguez Iglesias, F. Grévisse (referent), P. J. G. Kapteyn och J. L. Murray,

generaladvokat: W. Van Gerven,

justitiesekreterare: J.-G. Giraud,

som beaktat förhandlingsrapporten,

som vid förhandling den 12 januari 1994 hört parternas muntliga framställningar och

som hört generaladvokatens förslag till avgörande vid sammanträde den 2 mars 1994,

meddelar följande

dom

1 I en ansökan, som inkom till domstolens kansli den 21 oktober 1992, har Europeiska gemenskapernas kommission i enlighet med artikel 169 i EEG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Förenade kungariket har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EEG-fördraget genom att inte i nationell rätt korrekt införliva olika bestämmelser i rådets direktiv 77/87/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT nr L 61, s. 26, nedan kallat direktivet).

2 Syftet med direktivet, som införts med stöd av bl.a. artikel 100 i fördraget, är att ge " skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas" (andra övervägandet). I direktivet konstateras att det fortfarande finns skillnader mellan medlemsstaterna beträffande omfattningen av arbetstagarnas skydd i detta avseende och att dessa skillnader bör minskas (tredje övervägandet) och understryks att sådana skillnader kan ha direkt betydelse för gemensamma marknadens funktion (fjärde övervägandet), varför det bedöms nödvändigt att främja tillnärmningen av lagstiftningen på detta område samtidigt som det sker en fortlöpande förbättring i enlighet med artikel 117 i fördraget (femte övervägandet).

3 Enligt artikel 1.1 i direktivet skall detta tillämpas vid "överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion".

4 I enlighet med artikel 3 i direktivet skall rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande redan till följd av företagsöverlåtelsen övergå till förvärvaren. I enlighet med artikel 4 kan en företagsöverlåtelse inte utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Artikel 5 innebär på vissa villkor ett skydd för den status och funktion som tillkommer representanterna för de arbetstagare som berörs av överlåtelsen. Slutligen åläggs överlåtaren och förvärvaren i artikel 6 vissa skyldigheter att informera och överlägga med de arbetstagare som berörs av överlåtelsen.

5 Medlemsstaterna skulle i enlighet med artikel 8 i direktivet ha genomfört detta inom två år efter dagen för anmälan av detsamma. Eftersom direktivet anmäldes till Förenade kungariket den 16 februari 1977 löpte ifrågavarande tidsfrist ut den 16 februari 1979.

6 Bestämmelserna i direktivet införlivades i Förenade kungarikets lagstiftning genom Transfer of Undertakings (Protection of Employment) Regulations 1981 (förordning från 1981 om anställningsskydd vid företagsöverlåtelser, nedan kallad den brittiska förordningen). Förordningen i fråga har efter denna talans väckande ändrats på vissa punkter genom Trade Union Reform and Employment Rights Act 1993.

7 Enligt kommissionens uppfattning skall Förenade kungariket anses ha underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet och enligt artikel 5 i fördraget av följande skäl. För det första innebär den brittiska förordningen inte ett säkerställande av att arbetstagarrepresentanterna ges information och tillfälle till överläggningar i samtliga de fall som åsyftas i direktivet, eftersom varken den brittiska förordningen eller någon annan bestämmelse i brittisk lagstiftning innehåller någon föreskrift om utseende av arbetstagarrepresentanter när arbetsgivaren vägrar godta sådana. För det andra är den brittiska förordningens tillämpningsområde begränsat till att gälla situationer där det överlåtna företaget ägs av överlåtaren. För det tredje är den brittiska förordningen inte tillämplig på företag som drivs utan vinstsyfte. För det fjärde ställs enligt den brittiska förordningen inga krav på en överlåtare eller förvärvare som planerar vidta åtgärder med hänsyn till sina arbetstagare att i god tid överlägga med dessas representanter för att söka nå en överenskommelse. För det femte innehåller den brittiska förordningen inga föreskrifter om effektiva påföljder för en arbetsgivare som underlåter att fullgöra den skyldighet att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna som han har enligt direktivet.

Den första anmärkningen

8 Kommissionens första anmärkning gäller införlivandet av artikel 6 i direktivet i brittisk rätt.

9 I enlighet med denna artikel är överlåtaren och förvärvaren skyldiga att informera representanterna för sina av överlåtelsen berörda arbetstagare angående skälen till överlåtelsen, de juridiska, ekonomiska och sociala följderna av denna samt planerade åtgärder med hänsyn till arbetstagarna. Överlåtaren skall ge representanterna för sina arbetstagare sådan information i god tid innan överlåtelsen genomförs. Förvärvaren skall ge sådan information till representanterna för sina arbetstagare i god tid och i vart fall innan hans arbetstagares arbets- och anställningsvillkor direkt påverkas av överlåtelsen (artikel 6.1). Om överlåtaren eller förvärvaren planerar åtgärder med hänsyn till sina arbetstagare skall han i god tid överlägga med arbetstagarrepresentanterna beträffande sådana åtgärder för att söka nå en överenskommelse (artikel 6.2).

10 Medlemsstater vars nationella lagstiftning föreskriver att arbetstagarrepresentanterna får anlita skiljeförfarande för att få till stånd ett avgörande beträffande åtgärder som skall vidtas med hänsyn till arbetstagarna, får begränsa skyldigheterna enligt punkt 1 och 2 till sådana fall där överlåtelsen förorsakar en förändring av verksamheten som kan antas medföra allvarliga nackdelar för ett avsevärt antal arbetstagare (artikel 6.3). Medlemsstaterna får begränsa skyldigheterna enligt punkt 1-3 till företag eller verksamheter som beträffande antalet arbetstagare uppfyller villkoren för val av eller inrättande av ett arbetstagarorgan som representerar arbetstagarna (artikel 6.4). Medlemsstaterna får slutligen föreskriva att berörda arbetstagare, för det fall det inte finns arbetstagarrepresentanter i ett företag eller en verksamhet, skall informeras i förväg när en överlåtelse skall äga rum (artikel 6.5).

11 Enligt artikel 2 c i direktivet avses med "arbetstagarrepresentanter" enligt direktivet "arbetstagarnas representanter enligt medlemsstaternas lag eller praxis, med undantag för personer som företräder arbetstagarna i förvaltande, ledande eller övervakande organ för bolag i vissa medlemsländer".

12 Kommissionen har hävdat att Förenade kungariket underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 6 i direktivet, genom att inte ha infört ett system för utseende av arbetstagarrepresentanter i företag där arbetsgivaren vägrar godta sådana. Enligt kommissionens uppfattning måste medlemsstaterna för att artikel 6 skall ha ändamålsenlig verkan vidta alla lämpliga åtgärder för att det - med vissa undantag - skall utses arbetstagarrepresentanter i företagen, eftersom det i artikel 6 i direktivet angivna kravet på information och överläggning annars inte tillgodoses. Kommissionen har gjort gällande att brittisk rätt inte uppfyller detta krav genom att förhindra att arbetstagarrepresentanter utses i företag där arbetsgivaren motsätter sig detta.

13 Förenade kungarikets regering har vitsordat att arbetstagarrepresentationen i de brittiska företagen traditionellt bygger på arbetsgivarnas frivilliga godkännande av fackföreningarna, varför en arbetsgivare som inte godkänner någon fackförening inte omfattas av den informations- och överläggningsskyldighet som föreskrivs i artikel 6 i direktivet. Nämnda regering har emellertid hävdat att avsikten med direktivet inte varit att nationella bestämmelser eller nationell praxis vad gäller utseendet av arbetstagarrepresentanter skulle ändras. Den har påpekat att direktivet, i enlighet med vad som anges i dess artikel 2 c, med arbetstagarrepresentanter avser arbetstagarnas representanter "enligt medlemsstaternas lag eller praxis". Regeringen i fråga har även gjort gällande att direktivet endast avser att få till stånd en partiell harmonisering av bestämmelserna om skydd för arbetstagarnas rättigheter vid företagsöverlåtelser och att det inte innebär att medlemsstaterna måste införa en särskild arbetstagarrepresentation för att uppfylla kraven enligt direktivet samt att gemenskapslagstiftaren själv, i enlighet med vad som framgår av artikel 6.5 i direktivet, tagit hänsyn till möjligheten att det enligt nationell rätt inte krävs någon arbetstagarrepresentation i det överlåtna företaget.

14 Denna ståndpunkt kan inte godtas.

15 Genom harmoniseringen av bestämmelserna om skydd för arbetstagarnas rättigheter vid företagsöverlåtelser har gemenskapslagstiftarens avsikt varit både att säkerställa ett jämförbart skydd för arbetstagarnas rättigheter i de olika medlemsstaterna och att sammanjämka de kostnader som detta skydd innebär för företagen i gemenskapen.

16 För detta ändamål fastslås i artikel 6.1 och 6.2 i direktivet principen om obligatorisk information och, i förekommande fall, obligatoriska överläggningar med arbetstagarrepresentanterna från både överlåtarens och förvärvarens sida, med de undantag som särskilt anges i artikel 6.4.

17 I enlighet med artikel 8.1 i direktivet hade medlemsstaterna en tidsfrist på två år från dagen för anmälan av direktivet för att om så krävdes ändra den nationella lagstiftningen i syfte att på denna punkt anpassa den till direktivet.

18 I motsats till vad Förenade kungarikets regering hävdat ger lydelsen i artikel 2 c i direktivet inte upphov till något tvivel om tolkningen av artikel 6. Artikel 2 c i direktivet hänvisar nämligen inte helt förbehållslöst till medlemsstaternas gällande bestämmelser om utseende av arbetstagarrepresentanter. Den överlåter endast på medlemsstaterna att bestämma hur de arbetstagarrepresentanter som skall informeras och ges tillfälle till överläggningar skall utses.

19 Den av Förenade kungarikets regering föreslagna tolkningen skulle ge medlemsstaterna rätt att bestämma i vilka fall arbetstagarrepresentanterna får informeras och ges tillfälle till överläggningar, eftersom det endast är möjligt att informera arbetstagarrepresentanter och ha överläggningar med dessa i företag i vilka arbetstagarrepresentanter skall utses enligt den nationella lagstiftningen. En sådan tolkning skulle således göra det möjligt för medlemsstaterna att beröva artikel 6 i direktivet dess fulla verkan.

20 Domstolen har emellertid redan, särskilt i en dom av den 6 juli 1982 i mål 61/81 Kommissionen mot Förenade kungariket (Rec. s. 2601), funnit att en nationell lagstiftning som gör det möjligt att lägga hinder i vägen för ett skydd som genom ett direktiv villkorslöst tillförsäkrats arbetstagarna strider mot gemenskapsrätten.

21 Förenade kungarikets regering har även invänt att det av själva ordalydelsen i artikel 6.5 i direktivet framgår att gemenskapslagstiftaren tagit hänsyn till möjligheten att det i nationell lagstiftning och praxis inte föreskrivs om arbetstagarrepresentation i andra än de starkt begränsade fall som kommissionen haft i åtanke, eftersom medlemsstaterna utan några inskränkningar bemyndigats att införa bestämmelser enligt vilka de berörda arbetstagarna kan informeras direkt inför en nära förestående överlåtelse om det i ett företag eller en verksamhet inte finns några arbetstagarrepresentanter.

22 Förvisso har det i artikel 6.5 i direktivet tagits hänsyn till möjligheten att det inte finns några arbetstagarrepresentanter i ett företag eller en verksamhet. Den bestämmelsen kan emellertid inte läsas isolerat och oberoende av de övriga bestämmelserna i artikel 6 i direktivet.

23 Som anförts ovan föreskrivs i artikel 6.1 och 6.2 i direktivet om en skyldighet att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna vid företagsöverlåtelser. I artikel 6.3 och 6.4 anges de fall där medlemsstaterna på vissa villkor får begränsa denna skyldighet. I synnerhet har medlemsstaterna i enlighet med punkt 4 möjlighet att från denna skyldighet undanta de företag och verksamheter som beträffande antalet anställda inte uppfyller villkoren för val av eller inrättande av ett arbetstagarorgan som representerar arbetstagarna. För att förhindra att arbetstagarna därigenom berövas varje skydd har medlemsstaterna i enlighet med artikel 6.5 getts möjlighet att föreskriva att arbetstagarna inte desto mindre skall informeras vid en nära förestående överlåtelse.

24 Gemenskapslagstiftaren kan alltså inte ha haft för avsikt att godta att olika nationella rättsordningar tillåter att det inte utses några arbetstagarrepresentanter, då det för tillgodoseendet av kraven i artikel 6 i direktivet är nödvändigt att sådana utses.

25 Förenade kungarikets regering har också hävdat att direktivet inte innebär att medlemsstaterna åläggs att införa ett särskilt system för arbetstagarrepresentation med det enda syftet att fullgöra skyldigheterna enligt direktivet när ett företag saknar sådan representation i enlighet med nationell rätt.

26 Även om direktivet inte innehåller någon bestämmelse som är avsedd att uttryckligen reglera ett sådant fall, berörs inte bestämmelserna i artikel 6 jämförd med artikel 8 i direktivet härav. I enlighet med dessa bestämmelser är medlemsstaterna skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagarna vid en företagsöverlåtelse informeras och ges tillfälle att lämna synpunkter genom sina representanter.

27 Slutligen kan Förenade kungarikets regering inte heller stödja sig på det förhållandet att direktivet endast innebär en partiell harmonisering av bestämmelserna om arbetstagarskydd och inte har till syfte att ändra de nationella bestämmelserna om arbetstagarrepresentation.

28 Genom direktivet uppnås förvisso endast en partiell harmonisering av bestämmelserna om arbetstagarskydd vid byte av arbetsgivare (se särskilt dom av den 11 juli 1985 i mål 105/84 Danmols Inventar, det så kallade "Mikkelsen"-målet, Rec. s. 2639, punkt 26, och dom av den 10 februari 1988 i mål 324/86 Daddy's Dance Hall, Rec. s. 739, punkt 16). Detta har alltså inte till syfte att åstadkomma harmonisering av samtliga nationella system för arbetstagarrepresentation i företag. Det förhållandet att harmoniseringen är begränsad kan emellertid inte medföra att direktivet - och i synnerhet artikel 6 - berövas sin ändamålsenliga verkan. Det kan framför allt inte utgöra något hinder för medlemsstaternas skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att arbetstagarrepresentanter skall utses med avseende på den information och de överläggningar som skall äga rum i enlighet med artikel 6.

29 Förenade kungarikets regering har medgett att de arbetstagare som berörs av en företagsöverlåtelse i enlighet med gällande brittisk rätt inte åtnjuter sådant skydd som avses i artikel 6 i direktivet för det fall arbetsgivaren motsätter sig arbetstagarrepresentation i sitt företag.

30 Under dessa omständigheter skall brittisk rätt, enligt vilken en arbetsgivare kan lägga hinder i vägen för det arbetstagarskydd som föreskrivs i artikel 6.1 och 6.2 i direktivet, anses strida mot artikel 6 i direktivet (se även ovannämnda dom i målet mellan Kommissionen och Förenade kungariket).

31 Kommissionens första anmärkning skall därför anses välgrundad.

Den andra anmärkningen

32 Kommissionen har för det andra gjort gällande att den brittiska förordningen, såsom denna tolkas av de brittiska domstolarna, inte är tillämplig på överlåtelser som inte sker samtidigt med en överlåtelse av äganderätten till företaget, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 1.1 i direktivet såsom denna skall tolkas enligt EG-domstolen. Kommissionen har på denna punkt hänvisat till en dom av den 17 december 1987 i mål 287/86 Ny Mølle Kro (Rec. s. 5465) och ovan nämnda dom i Daddy's Dance Hall-målet.

33 Förenade kungarikets regering har gjort gällande att tillämpningsområdena för direktivet och den brittiska förordningen sammanfaller - även om det i den sistnämnda inte uttryckligen anges att en överlåtelse i förordningens mening inte nödvändigtvis innebär en överlåtelse av äganderätten till företaget - eftersom den brittiska förordningen i enlighet med House of Lords rättspraxis skall tolkas mot bakgrund av direktivet och mot bakgrund av EG-domstolens tolkning av detta.

34 Enligt artikel 3 i den brittiska förordningen skall denna tillämpas på "en överlåtelse från en person till en annan av ett företag eller del av ett företag som omedelbart före överlåtelsen var beläget i Förenade kungariket".

35 Dessa bestämmelser innebär inte i sig själva att sådana byten av arbetsgivare som inte sker samtidigt med en överlåtelse av äganderätten till företaget skall vara uteslutna från den brittiska förordningens tillämpningsområde.

36 Dessutom skall räckvidden av nationella lagar och andra författningar bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av desamma (se dom av den 16 december 1992 i mål C-132/91, C-138/91 och C-139/91 Katsikas m.fl., Rec. s. I-6577, punkt 39).

37 Det skall framhållas att de brittiska domstolsavgöranden som kommissionen åberopat till stöd för sin andra anmärkning meddelades före den dom av House of Lords som Förenade kungariket hänvisar till och som meddelades den 16 mars 1989. Av denna dom framgår - vilket vitsordats av kommissionen - att den brittiska förordningen såvitt möjligt skall tolkas i enlighet med direktivets ordalydelse och syfte och i enlighet med EG-domstolens tolkning av detsamma. Kommissionen har inte hänvisat till något domstolsavgörande som meddelats efter denna dom och som står i strid med artikel 1.1 i direktivet såsom denna skall tolkas enligt EG-domstolen.

38 Det skall under dessa omständigheter inte anses visat av kommissionen att artikel 3 i den brittiska förordningen vid tidpunkten för utgången av den i det motiverade yttrandet fastställda fristen, dvs. den 26 maj 1991, hade den räckvidd som kommissionen tillmäter densamma.

39 Kommissionens andra anmärkning kan därför inte vinna gehör.

Den tredje anmärkningen

40 Kommissionen har för det tredje anmärkt att den brittiska förordningen, som denna tolkas av de brittiska domstolarna, inte är tillämplig på företag som drivs utan vinstsyfte, vilket strider mot artikel 1.1 i direktivet, som denna skall tolkas enligt EG-domstolen. Kommissionen hänvisar på denna punkt till en dom av den 19 maj 1992 i mål C-29/91 Redmond Stichting, Rec. s. I-3189.

41 I artikel 2.1 i den brittiska förordningen definieras begreppet "företag" som omfattande "all industriell eller kommersiell verksamhet", men undantas uttryckligen "varje företag eller del av ett företag som inte kännetecknas av ett kommersiellt risktagande". Som kommissionen hävdat - och vilket inte på allvar bestritts av Förenade kungarikets regering - skall den brittiska förordningen tolkas på så sätt att den inte är tillämplig på överlåtelser av företag som drivs utan vinstsyfte.

42 Förenade kungarikets regering har hävdat att direktivet inte, som kommissionen påstår, kan tillämpas på överlåtelser av företag som drivs utan vinstsyfte, eftersom dessa företag, som inte bedriver ekonomisk verksamhet i fördragets mening, inte omfattas av tillämpningsområdet för det sistnämnda.

43 Detta argument kan inte godtas.

44 Domstolen har nämligen redan, i vart fall implicit, bl.a. i konkurrensrättsliga sammanhang (se dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90 Höfner och Elser, Rec. s. I-1979) och i socialrättsliga sammanhang (se just vad gäller tillämpningen av direktivet ovannämnda dom i Redmond Stichting-målet) funnit att en företagsenhet kunde bedriva ekonomisk verksamhet och anses utgöra ett "företag" med avseende på tillämpningen av gemenskapsrättsliga normer, även om den drevs utan vinstsyfte.

45 Det följer av denna rättspraxis att det förhållandet att ett företag bedriver verksamhet utan vinstsyfte i sig själv inte är tillräckligt för att verksamheten inte skall anses ha ekonomisk karaktär eller medföra att företaget inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

46 Direktivets tillämpningsområde kan därför inte anses begränsat till att omfatta endast företag som drivs med vinstsyfte, som Förenade kungarikets regering hävdat.

47 Härav följer att Förenade kungarikets regering har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 1.1 i direktivet, genom att begränsa tillämpningen av de nationella bestämmelserna om införlivande av direktivet till överlåtelser av sådana företag som drivs med vinstsyfte. Kommissionens tredje anmärkning skall därför anses välgrundad.

Den fjärde anmärkningen

48 Kommissionen har hävdat att artikel 6.2 i direktivet inte införlivats fullt ut i den brittiska förordningen, eftersom den överlåtare eller förvärvare som planerar vidta åtgärder med hänsyn till sina av överlåtelsen berörda arbetstagare i enlighet med nämnda förordning endast är skyldig att överlägga med representanter från fackföreningar som denne godkänt, att ta hänsyn till samtliga synpunkter från dessa representanter samt att bemöta dessas synpunkter och, om han bortser från dem, uppge skälen härför, medan han däremot i enlighet med artikel 6.2 i direktivet är skyldig att överlägga med arbetstagarrepresentanterna "för att söka nå en överenskommelse".

49 Förenade kungarikets regering har medgett att dess lagstiftning inte är förenlig med direktivet på denna punkt.

50 Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att den brittiska förordningen inte ålägger en överlåtare eller förvärvare som planerar vidta åtgärder med hänsyn till sina av överlåtelsen berörda arbetstagare att överlägga med representanterna för dessa arbetstagare "i syfte att nå en överenskommelse", vilket han är skyldig till enligt artikel 6.2 i direktivet.

51 Kommissionens fjärde anmärkning skall därför anses välgrundad.

Den femte anmärkningen

52 Kommissionen har hävdat att de påföljder som i artikel 11 i den brittiska förordningen föreskrivs vid underlåtenhet från överlåtarens eller förvävarens sida att fullgöra sina skyldigheter att överlägga med och informera arbetstagarrepresentanterna inte är tillräckligt avskräckande för arbetsgivarna. Kommissionen har gjort gällande att det skadestånd som arbetsgivaren i förekommande fall kan förpliktas att betala till arbetstagarna enligt artikel 11 i den brittiska förordningen, som för övrigt är maximerat, kan dras av från den ersättning i form av en så kallad "protective award" som denne i övrigt kan förpliktas att betala till sina arbetstagare om han inte iakttar artikel 99 i Employment Protection Act (nedan kallad "EPA"), som ålägger arbetsgivaren att överlägga med arbetstagarrepresentanterna vid uppsägning av ekonomiska skäl.

53 Kommissionen åsyftar i denna anmärkning således fall där en arbetsgivare samtidigt med att han överlåter ett företag eller en verksamhet säger upp arbetstagare av ekonomiska skäl.

54 Förenade kungarikets regering har hävdat att dess lagstiftning är förenlig med direktivet i den mån som det i denna fastställts ett tak för de belopp som arbetsgivaren kan förpliktas att betala till sina anställda, men har medgett att lagstiftningen i fråga inte är förenlig med direktivet i den mån som det i denna föreskrivs att den ersättning som arbetsgivaren skall betala till sina arbetstagare helt eller delvis kan ersättas av de belopp som arbetsgivaren i övrigt är skyldig att betala till dessa. Nämnda regering har även gjort gällande att ett lagförslag som är under utarbetande kommer att medföra en ändring av lagstiftningen på båda dessa punkter.

55 När ett gemenskapsdirektiv inte innehåller någon särskild bestämmelse i vilken föreskrivs om påföljd vid överträdelse av detsamma och inte heller innehåller någon hänvisning i detta hänseende till nationella lagar eller andra författningar är medlemsstaterna enligt artikel 5 i fördraget skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa gemenskapsrättens verkan och tillämplighet. För detta ändamål skall medlemsstaterna, som dock har möjlighet att välja påföljder, ombesörja att överträdelser av gemenskapsrätten beivras enligt regler motsvarande de processuella och materiella regler som gäller för överträdelser av samma art och svårighetsgrad enligt nationell rätt, varvid påföljderna under alla omständigheter skall vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande (se vad gäller gemenskapsförordningar dom av den 21 september 1989 i mål 68/88 Kommissionen mot Grekland, Rec. s. 2965, punkterna 23 och 24, och dom av den 2 oktober 1991 i mål C-7/90 Vandevenne m.fl., Rec. s. I-4371, punkt 11).

56 Enligt artikel 11.4 i den brittiska förordningen kan en arbetsgivare som underlåter att överlägga med arbetstagarrepresentanterna i samband med en företagsöverlåtelse förpliktas att betala skäligt skadestånd till de arbetstagare som berörs av överlåtelsen. Enligt punkt 11 i samma artikel får skadeståndsbeloppet inte överstiga ett tak som genom Trade Union Reform and Employment Rights Act 1993 höjts från två till fyra veckolöner för berörd arbetstagare. Om emellertid en arbetsgivare i enlighet med artikel 11.7 dessutom säger upp arbetstagarna av ekonomiska skäl och i strid med artikel 99 i EPA underlåter att överlägga med arbetstagarrepresentanterna, kan skadeståndet dras av från den ersättning i form av en "protective award" som arbetsgivaren senare kan förpliktas betala till arbetstagaren enligt EPA och kan omvänt denna ersättning dras av från det skadestånd som arbetsgivaren senare kan förpliktas betala till arbetstagaren.

57 Om således de anställda i det överlåtna företaget sägs upp av ekonomiska skäl och arbetsgivaren förpliktas att till dem betala ersättning i form av en "protective award" för att han underlåtit att fullgöra skyldigheten enligt artikel 99 i EPA att överlägga med och informera arbetstagarrepresentanterna, innebär den ekonomiska påföljd han ådöms med stöd av den brittiska förordningen en bestraffning endast i den mån som påföljdsbeloppet överstiger den ersättning han förpliktas betala i form av en "protective award". Resultatet blir att verkningarna av den ekonomiska påföljden mildras, om inte rent av undanröjs. Dessutom utgör taket för det skadestånd som arbetsgivaren kan förpliktas att betala med stöd av den brittiska förordningen, framförallt på den nivå som detta befann sig före ikraftträdandet av Trade Union Reform and Employment Rights Act 1993, en begränsning av det antal fall då den ersättning som utgår i form av en "protective award" överskrids.

58 Härav följer att påföljden inte är verkligt avskräckande i fall där arbetsgivaren även befinns ersättningsskyldig med stöd av EPA. Den brittiska lagstiftningen är således på denna punkt inte förenlig med kraven i artikel 5 i fördraget.

59 Kommissionens femte anmärkning skall därför anses välgrundad.

60 Det följer av vad som ovan anförts att Förenade kungariket har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet och artikel 5 i EEG-fördraget, genom att inte införa föreskrifter om hur arbetstagarrepresentanter skall utses i fall där arbetsgivaren motsätter sig detta, genom att från den brittiska förordningens tillämpningsområde utesluta företag som drivs utan vinstsyfte, genom att inte kräva att den överlåtare eller förvärvare som planerar vidta åtgärder med hänsyn till sina arbetstagare i god tid ger arbetstagarnas representanter tillfälle till överläggningar om dessa åtgärder i syfte att söka nå en överenskommelse och genom att inte föreskriva om effektiva påföljder i fall där arbetsgivaren underlåter att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna.

Rättegångskostnader

61 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.3 första stycket kan dock domstolen besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

62 Förenade kungariket har i huvudsak tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Förenade kungariket har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet och artikel 5 i EEG-fördraget, genom att inte införa föreskrifter om utseende av arbetstagarrepresentanter i fall där arbetsgivaren motsätter sig detta, genom att utesluta företag som drivs utan vinstsyfte från tillämpningsområdet för den brittiska förordning som är avsedd att genomföra rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter, genom att inte kräva att den överlåtare eller förvärvare som planerar vidta åtgärder med hänsyn till sina arbetstagare i god tid ger arbetstagarnas representanter tillfälle till överläggningar om dessa åtgärder i syfte att söka nå en överenskommelse och genom att inte föreskriva om effektiva påföljder i fall där arbetsgivaren underlåter att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna.

2) Talan ogillas i övriga delar.

3) Förenade kungariket skall ersätta rättegångskostnaderna.