61985J0015

1. Institutionernas rättsakter - presumtion för giltighet - rättsakt som är en nullitet - begrepp

2. Institutionernas rättsakter - återkallelse - olagliga rättsakter - villkor

1. En administrativ rättsakt skall enligt gemenskapsrätten presumeras vara giltig, även om den är behäftad med fel, ända till dess att den har ogiltigförklarats eller i vederbörlig ordning återkallats av den institution som utfärdat densamma. Om en rättsakt förklaras vara en nullitet kan den även efter utgången av tidsfristen för väckande av talan förklaras sakna all rättsverkan, varför nullitetsförklaring av uppenbara rättssäkerhetsskäl måste vara förbehållen rättsakter som är behäftade med särskilt grova och

uppenbara brister.

2. En olaglig rättsakt får återkallas om det sker inom skälig tid och om den institution som har utfärdat rättsakten tar tillräcklig hänsyn till i vilken omfattning den till vilken rättsakten riktar sig eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var lagenlig. Om dessa villkor inte är uppfyllda strider beslutet att återkalla tidigare beslut mot principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar och skall ogiltigförklaras.

Mål 15/85

Consorzio Cooperative d'Abruzzo, med säte i Ortona, genom ordföranden och tillförordnade juridiske företrädaren Felice Paolucci, företrädd och biträdd av advokaterna Giovanni Maria Ubertazzi och Fausto Capelli, Milano, samt advokaten Antonini Minutolo, Lanciano, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten Louis Schiltz, 83, boulevard Grande-Duchesse-Charlotte,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Alberto Prozillo, kommissionen, i egenskap av ombud, med delgivningsadress hos Georges Kremlis, kommissionens rättstjänst, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg, Luxemburg,

svarande.

Talan avser ogiltigförklaring av Europeiska gemenskapernas kommissions beslut av den 31 oktober 1984 om ändring av ett beslut av den 22 december 1978 om beviljande av stöd från EUGFJ, utvecklingssektionen, till ett projekt benämnt "uppförande av ett regionalt centrum för bearbetning av druvmust och tappning av vin i Frisa (Chieti)" (projekt nr I/159/78).

1 Genom en ansökan som kom in till domstolens kansli den 21 januari 1985 har Consorzio Cooperative d'Abruzzo (hädanefter Consorzio) väckt talan enligt artikel 173 andra stycket i fördraget. Talan avser ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut av den 31 oktober 1984 om ändring av ett beslut av den 22 december 1978 om beviljande av stöd från EUGFJ, utvecklingssektionen, till ett projekt benämnt "uppförande av ett regionalt centrum för bearbetning av druvmust och tappning av vin i Frisa (Chieti)". Consorzio har dessutom yrkat att domstolen skall förklara ett kommissionsbeslut av den 7 april 1982 om ändring av beslutet av den 22 december 1978 giltigt och oåterkalleligt samt förelägga kommissionen att betala ut stöd med det belopp som fastställts i beslutet av den 7 april 1982.

2 För en utförligare redogörelse för omständigheterna och de av parterna åberopade grunderna samt dessas argumentation hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

3 Det framgår av handlingarna i målet att kommissionen fattade tre beslut i följd om beviljande av stöd från EUGFJ till ett och samma av Consorzio presenterat investeringsprojekt. Besluten fattades på grundval av artikel 14 i rådets förordning nr 355/77 av den 15 februari 1977 om ett gemensamt åtgärdsprogram för förbättring av villkoren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (EGT nr L 51, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), ändrad bland annat genom rådets förordning nr 1361/78 av den 19 juni 1978 (EGT nr L 166, s. 9, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

4 I det första beslutet beviljade kommissionen den 22 december 1978 stöd till projektet med ett maximalt stödbelopp på 4 446 450 444 italienska lire, motsvarande 50 % av den investering som skulle beaktas. Efter det att Consorzio därefter hade presenterat ett alternativ till det ursprungliga projektet, där investeringsändamålet var oförändrat men kostnaden lägre, fattade kommissionen den 7 april 1982 det andra beslutet, varigenom det första beslutet, av den 22 december 1978, ändrades och det maximala stödbeloppet fastställdes till 4 298 543 500 lire. Den 31 oktober 1984 fattade kommissionen det tredje beslutet, vilket är det beslut som är föremål för förevarande talan. Beslutet i fråga saknar hänvisning till beslut nummer två men har exakt samma ordalydelse som detta, med undantag för att maximigränsen för stödbeloppet är nedsatt till 3 343 181 208 lire.

5 Consorzio har anfört tre grunder till stöd för sin talan mot det tredje beslutet, nämligen att beslutet i fråga saknar motivering, att det är ett uttryck för maktmissbruk och att det innebär en kränkning av principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar.

6 Kommissionen har uppgett att det stödbelopp som angavs i beslutet av den 7 april 1982 är följden av ett dubbelt fel från kommissionens tjänstemäns sida. Den sakkunnige som hade till uppgift att utreda ärendet såvitt gällde det ändrade projektet hade tillämpat de interna bestämmelserna om fastställande av maximalt stödbelopp från EUGFJ inom ramen för rådets ovannämnda förordning nr 355/77 felaktigt. I dennes första förslag till beslut angavs således det maximala stödbeloppet uppgå till 4 298 543 500 lire, medan beloppet i fråga vid en korrekt tillämpning av de interna bestämmelserna skulle ha uppgått till 3 343 181 208 lire. Ett korrigerat beslutsförslag innehållande det senare beloppet hade omgående utarbetats, tillstyrkts av rättstjänsten och avdelningen för finansiell kontroll och därefter lagts fram inför fondkommittén och Ständiga kommittén för jordbrukets struktur. Av skäl som fortfarande är oklara var det emellertid det första beslutsförslaget, innehållande det felaktiga beloppet 4 298 543 500 lire, som lades fram för den kommissionsledamot som på kommissionens vägnar skulle fatta beslutet i fråga, undertecknades av denne den 7 april 1982 och därefter delgavs Italien och Consorzio. Kommissionen upptäckte det andra felet först 1984, i samband med granskningen av första rapporten om arbetenas fortskridande.

7 Kommissionen har hävdat att det således aldrig har varit dess avsikt att stöd skulle beviljas med det i beslutet av den 7 april 1982 angivna beloppet och att beslutet i fråga är en nullitet. Kommissionen har i andra hand gjort gällande att den utan någon begränsning i tiden hade befogenhet och skyldighet att, för undvikande av varje diskriminering i förhållande till mottagarna av stöd från EUGFJ, återkalla sitt beslut av den 7 april 1982 och ersätta detta med ett nytt beslut som var förenligt med dess interna bestämmelser och som stod i överensstämmelse med det förslag som tillstyrkts av Ständiga kommittén för jordbrukets struktur. Kommissionen anser mot bakgrund härav att principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar inte kan åberopas av Consorzio gentemot ett beslut att återkalla ett tidigare beslut. Enligt kommissionen var Consorzio nämligen från början medvetet om att beslutet av den 7 april 1982 var felaktigt och olagligt. Kommissionen har därvid särskilt hänvisat till ett telexmeddelande av den 6 november 1981, genom vilket kommissionens tjänstemän meddelade Consorzio att kommissionen i princip kunde godta det ändrade projektet, med reservation för Ständiga kommitténs för jordbrukets struktur yttrande och kommissionens godkännande, samt uppgav att följden härav blev "en nedsättning av stödet från 4 446 miljoner lire till 3 343 miljoner lire, beräknat på grundval av högsta godtagbara kostnad".

8 Det skall först framhållas att ett fel som består i antagandet av ett förslag som skiljer sig från det som passerat de olika stadierna i det förberedande förfarandet kan medföra att den antagna rättsakten skall anses rättsstridig endast i den mån felet i fråga medför att beslutet objektivt sett är bristfälligt. I förevarande fall består beslutets åberopade objektiva brister endast av överträdelsen av de interna bestämmelserna om fastställande av det maximala stödbeloppet från EUGFJ och det faktum att kommissionen beviljade ett stöd som uppgick till ett annat belopp än det som förvaltningskommittén hade tillstyrkt utan att ha informerat rådet om detta i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 22.3 i rådets ovannämnda förordning nr 355/77.

9 Det skall prövas om dessa båda brister, under förutsättning att de bevisligen föreligger och att båda är lagstridiga, är sådana att de i enlighet med vad kommissionen påstår kan medföra att beslutet av den 7 april 1982 skall anses vara en nullitet. Om så inte är fallet, till följd varav beslutet av den 7 april 1982 alltså endast skall anses vara behäftat med en olaglighet som inte är nullitetsgrundande, måste beslutet av den 31 oktober 1984 betraktas som ett beslut om återkallelse av tidigare beslut. Det återstår i så fall att pröva om återkallelsebeslutet innebär en kränkning av principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar, i enlighet med vad Consorzio har åberopat som tredje grund.

10 Vad frågan om nullitet beträffar skall det framhållas att enligt gemenskapsrätten, liksom enligt de olika medlemsstaternas nationella rätt, skall en administrativ rättsakt presumeras vara giltig, även om den är behäftad med fel, ända till dess att den har ogiltigförklarats eller i vederbörlig ordning återkallats av den institution som utfärdat densamma. Om en rättsakt förklaras vara en nullitet kan den även efter utgången av tidsfristen för väckande av talan förklaras sakna all rättsverkan. Av uppenbara rättssäkerhetsskäl måste därför nullitetsförklaring, i gemenskapsrätten såväl som i de nationella rättsordningar där en sådan är möjlig, vara förbehållen rättsakter som är behäftade med särskilt grova och uppenbara brister.

11 Det är inte nödvändigt att ta ställning till hur grova de av kommissionen åberopade bristerna är, utan det är tillräckligt att konstatera att ingen av dem är uppenbar. Ingen av bristerna har kunnat framgå vid en genomläsning av beslutet. De interna bestämmelserna om fastställande av högsta möjliga stödbelopp från EUGFJ inom ramen för rådets ovannämnda förordning nr 355/77 har nämligen aldrig offentliggjorts. Vid sidan av de tjänstemän vid kommissionen som regelmässigt har att tillämpa bestämmelserna i fråga, kunde således ingen vid genomläsning av beslutet av den 7 april 1982 avgöra om bestämmelserna hade överträtts eller inte. Detsamma är förhållandet med den brist som skulle bestå av att förslaget som lades fram inför förvaltningskommittén inte stämde överens med beslutet av den 7 april 1982. Det är således uteslutet att beslutet av den 7 april 1982 skulle kunna förklaras vara en nullitet.

12 Eftersom beslutet av den 31 oktober 1984 följaktligen endast kan betraktas som ett beslut om återkallelse av tidigare beslut, återstår det att pröva om beslutet i fråga uppfyller domstolens krav vad gäller återkallelse av olagliga administrativa rättsakter. Det skall i detta avseende erinras om att - som domstolen uttalade senast i en dom av den 3 mars 1982 i mål 14/81 Alpha Steel mot kommissionen (Rec. s. 749) -"en olaglig rättsakt får återkallas om det sker inom skälig tid och om kommissionen har tagit tillräcklig hänsyn till i vilken omfattning sökanden eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var lagenlig".

13 Det måste först undersökas om kommissionen i förevarande fall kan anses ha tagit tillräcklig hänsyn till i vilken omfattning Consorzio har haft anledning att förlita sig på att beslutet av den 7 april 1982 var lagenligt.

14 Kommissionen har för att visa att Consorzio från början kände till det begångna felet och att detta gett upphov till olagligheter felaktigt åberopat ett telexmeddelande som sändes till Consorzio den 6 november 1981. Telexmeddelandet, som är daterat nästan sex månader före det beslut som senare återkallades, innehöll endast besked om nedsättningen av stödbeloppet och om nedsättningens omfattning. Då Consorzio tog del av det slutgiltiga beslutet - till vilket telexmeddelandet för övrigt uttryckligen hänvisade - kunde sammanslutningen mycket väl anta att det förhållandet att stödbeloppet var högre berodde på att kommissionen hade ändrat uppfattning. Consorzio kunde under alla omständigheter inte veta att det förhållandet att stödbeloppet var högre än vad man tidigare fått besked om berodde på att det korrigerade beslutsförslaget ersatts med det felaktiga beslutsförslaget, eftersom utbytet av besluten fortfarande framstår som oförklarligt för kommissionen själv. Som redan har understrukits ovan kan för övrigt de brister felet i fråga enligt kommissionens mening gett upphov till inte anses framgå vid en genomläsning av beslutet.

15 Det skall vidare prövas om den tid på över två år som förflöt innan beslutet av den 31 oktober 1984 fattades kan anses skälig i den mening som avses enligt ovannämnda rättspraxis.

16 Svaret måste härvid bli nekande, med hänsyn till att kommissionen hade möjlighet att redan under de första dagarna efter delgivningen av beslutet av den 7 april 1982 inse att beslutstexten i det fattade beslutet inte motsvarade det förslag som behandlats under det förberedande förfarandet.

17 Under dessa förhållanden strider beslutet av den 31 oktober 1984 att återkalla tidigare beslut mot principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar och skall därför ogiltigförklaras.

18 Consorzios övriga två yrkanden kan inte upptas till sakprövning, eftersom domstolen inom ramen för sin behörighet enligt artikel 173 i fördraget att ogiltigförklara rättsakter inte kan fastställa kommissionens beslut eller rikta föreläggande mot kommissionen.

19 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen har i huvudsak tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

följande dom:

1) Kommissionens beslut av den 31 oktober 1984 ogiltigförklaras.

2) Sökandens talan i övriga delar avvisas.

3) Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.