61978J0016

Fri rörlighet för personer och tjänster - medborgare i en medlemsstat - bosättning i en annan medlemsstat - körkort - körkort som utfärdats av ursprungslandet - skyldighet att införskaffa ett nytt körkort i värdlandet - förenlighet med gemenskapsrätten - villkor och begränsningar

(artiklarna 48, 52 och 59 i EEG-fördraget)

Det är i princip inte oförenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat kräver att de medborgare från andra medlemsstater, som bosätter sig permanent inom dess territorium, för förande av motorfordon införskaffar denna stats nationella körkort även om de redan har ett körkort som har utfärdats av myndigheterna i deras ursprungsland.

Ett sådant krav kan dock indirekt anses kränka rätten till fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras genom artiklarna 48, 52 och 59 i EEG-fördraget och följaktligen anses vara oförenligt med fördraget om det visar sig att de villkor som föreskrivs i nationella bestämmelser om innehav av körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat inte skäligen överensstämmer med behovet av trafiksäkerhet. Detta kan möjligen vara fallet när det ställs krav på att prov genomgås som uppenbarligen är en upprepning av prov som redan har genomgåtts i en annan medlemsstat, för de typer av fordon som personen i fråga önskar föra, eller vid språkliga hinder som beror på fastställda former för eventuella kontroller eller om orimliga avgifter krävs för att uppfylla de föreskrivna formaliteterna.

I mål 16/78

har Amtsgericht i Reutlingen (Förbundsrepubliken Tyskland) till domstolen gett in en begäran om ett förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det brottmålsförfarande som pågår vid den nationella domstolen mot

Michel Choquet, elektromekaniker, bosatt i Reutlingen.

Begäran avser tolkningen av artiklarna 5, 7, 48 och 56 i EEG-fördraget mot bakgrund av den tyska körkortslagstiftningen.

1 Genom beslut av den 13 februari 1978, som inkom till domstolen den 16 februari 1978, har Amtsgericht i Reutlingen, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt en fråga om tolkningen av artikel 48 i EEG-fördraget med avseende på det ömsesidiga erkännandet av körkort för bilar till förmån för medborgare från gemenskapens medlemsstater.

Denna fråga uppkom inom ramen för ett brottmål mot en fransk medborgare, bosatt i Förbundsrepubliken Tyskland där han som anställd arbetar som elektromekaniker, med anledning av förande av motorfordon utan ett enligt tysk lag giltigt körkort.

2 Det framgår av handlingarna att den tilltalade, vid en poliskontroll efter en trafikolycka som han varit inblandad i, visade ett körkort utfärdat av de franska myndigheterna.

Detta körkort betraktas inte som giltigt av tyska myndigheter då det enligt bestämmelserna i den tillämpliga nationella vägtrafiklagstiftningen krävs att varje innehavare av ett utländskt körkort, som sedan mer än ett år är bosatt inom det tyska territoriet, skall införskaffa ett tyskt körkort.

Enligt de upplysningar som givits under förfarandet är dock utfärdandet av körkort i det nu aktuella fallet underordnat andra lägre krav än de som gäller för utfärdande av nationella körkort och i allmänhet krävs inte att ett nytt prov genomgås.

I detta sammanhang påpekar den nationella domstolen att införskaffandet av ett nytt körkort ändå kan medföra språkliga svårigheter och så oproportionerligt höga avgifter för personen i fråga att detta kan utgöra en diskriminering av medborgare från de andra medlemsstaterna i strid med artikel 7 i fördraget och en kränkning av den fria rörligheten för arbetstagare som garanteras genom artikel 48.

3 Det är med anledning av denna ovisshet som Amtsgericht har ställt frågan om det är "förenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat kräver att medborgare från de andra medlemsstaterna för förande av motorfordon införskaffar ett körkort som har utfärdats av denna stat och straffar dem som i förekommande fall kör utan ett sådant körkort trots att dessa gemenskapsmedborgare har uppehållstillstånd, i enlighet med artikel 48 och de följande artiklarna i EEG-fördraget, och innehar ett likvärdigt körkort från sitt eget land".

Angående sakens anknytning till EEG-fördraget

4 I synpunkterna som Förenade konungarikets regering har framfört under förfarandet påpekas att det inte finns någon gemenskapsrättslig bestämmelse som specifikt handlar om utfärdandet av körkort.

I detta sammanhang skall det först påpekas att kommissionen i ett förslag till direktiv om harmonisering av körkortslagstiftningarna, som presenterats för rådet den 5 december 1975 (EGT nr C 8, 1976, s. 2, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), som rättslig grund för de föreslagna åtgärderna har hänvisat till fördragets artikel 75.1 c om genomförandet av en gemensam transportpolitik.

Denna artikel, som ger rådet befogenhet att fastställa "alla andra lämpliga bestämmelser" på transportområdet, kan ge en anvisning om lösningen på tvisten endast genom de genomförandebestämmelser som har fastställts av rådet och sådana saknas på det nuvarande stadiet.

Det går inte att förneka att nationella bestämmelser om utfärdande och ömsesidigt erkännande av körkort, av medlemsstaterna, onekligen har både direkt och indirekt inflytande på möjligheten att utöva de rättigheter som garanteras genom fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet och, med förbehåll för hänvisningen till artikel 61.1 i fördraget, frihet att tillhandahålla tjänster i allmänhet.

Med hänsyn till individuella transportmedels betydelse kan innehav av ett körkort som vederbörligen har erkänts av värdlandet påverka huruvida personer som omfattas av gemenskapsrätten faktiskt kan utöva ett stort antal yrkesverksamheter som anställda eller egenföretagare.

5 Det framgår därför att även då det inom gemenskapsrätten saknas specifika bestämmelser på området har Amtsgericht ställt en relevant fråga till domstolen angående huruvida villkoren för utfärdande och erkännande av körkort eventuellt inverkar på den fria rörligheten för arbetstagare, till vilken det är nödvändigt att tillägga etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, som garanteras genom fördraget.

Angående saken

6 Det är otvivelaktigt så att bestämmelser om utfärdande av körkort, inklusive fastställandet av de villkor enligt vilka ett utländskt körkort kan erkännas eller bytas ut mot ett nationellt körkort, främst faller under det ansvar som medlemsstaterna har för trafiksäkerheten på de allmänna vägarna inom det nationella territoriet.

7 Det framgår av en komparativ studie avseende de nationella förhållandena på området att medlemsstaternas lagstiftningar om utfärdande av körkort innehåller sådana skillnader - särskilt vad gäller bestämmelser angående proven, tidsintervall mellan hälsokontroller, körkortens giltighetstid och fastställelse av de olika fordonstyperna - att ett enkelt erkännande av körkort som innehas av personer som väljer att bosätta sig permanent i en annan medlemsstat än den som har utfärdat körkortet, inte är tänkbart utan en viss harmonisering av villkoren för utfärdande av dessa körkort.

I detta sammanhang kan de krav som en medlemsstat ställer i förhållande till personer som är bosatta inom dess territorium, när det gäller erkännande av körkort som har utfärdats av andra medlemsstater, inte i sig själva betraktas som hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster.

Således kan kontroller, som syftar till att försäkra medlemsstaterna att varje person som är bosatt inom dess territorium och som är innehavare av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat uppfyller de krav som ställs på de egna medborgarna genom den lagstiftning som är tillämplig på området, i princip inte betraktas som oförenliga med fördragets regler.

8 Lagregler av detta slag kan endast anses strida mot gemenskapsrätten i fall då deras tillämpning, i en medlemsstat, skapar ett sådant hinder för de personer som har fått körkort i en annan medlemsstat att det i själva verket kränker de åsyftade personernas fria utövande av de rättigheter som artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget garanterar dem när det gäller den fria rörligheten för personer, etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster.

Detta kan möjligen vara fallet när det ställs krav på att prov genomgås som uppenbarligen är en upprepning av prov som redan har genomgåtts i en annan medlemsstat, för de typer av fordon som personen i fråga önskar föra, eller vid språkliga hinder som beror på fastställda former för eventuella kontroller eller om orimliga avgifter krävs för att uppfylla de föreskrivna formaliteterna.

Sådana hinder för erkännande av körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat kan inte skäligen anses stå i proportion till behovet av trafiksäkerhet på allmänna vägar.

9 Svaret på den ställda frågan är således att det i princip inte är oförenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat kräver att de medborgare från andra medlemsstater, som bosätter sig permanent inom dess territorium, för förande av motorfordon införskaffar denna stats nationella körkort även om de redan har ett körkort som har utfärdats av myndigheterna i deras ursprungsland.

Ett sådant krav kan dock indirekt anses kränka rätten till fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras genom artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget och följaktligen anses vara oförenligt med fördraget om det visar sig att de villkor som föreskrivs i nationella bestämmelser om innehav av körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat inte skäligen står i proportion till behovet av trafiksäkerhet.

10 De kostnader som har förorsakats Nederländernas regering, Förenade konungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Amtsgericht i Reutlingen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 13 februari 1978 förts vidare av Amtsgericht i Reutlingen - följande dom:

1) Det är i princip inte oförenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat kräver att de medborgare från andra medlemsstater, som bosätter sig permanent inom dess territorium, för förande av motorfordon införskaffar denna stats nationella körkort även om de redan har ett körkort som har utfärdats av myndigheterna i deras ursprungsland.

2) Ett sådant krav kan dock indirekt anses kränka rätten till fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras genom artiklarna 48, 52 och 59 i EEG-fördraget och följaktligen anses vara oförenligt med fördraget om det visar sig att de villkor som föreskrivs i nationella bestämmelser om innehav av körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat inte skäligen står i proportion till behovet av trafiksäkerhet.