Mål C‑78/10
Marc Berel, i egenskap av representant för Société Port Angot Développement m.fl.
mot
Administration des douanes de Rouen m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Rouen)
”Gemenskapens tullkodex – Artiklarna 213, 233 och 239 – Solidariskt ansvar när flera personer är gäldenärer i fråga om en och samma tullskuld – Eftergift av importtull – Tullskuldens upphörande – En solidariskt ansvarig medgäldenärs möjlighet att göra gällande en eftergift av tullskuld som beviljats en annan medgäldenär – Föreligger inte”
Sammanfattning av domen
Europeiska unionens egna medel – Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar – Flera gäldenärer – Tulleftergift som en medgäldenär beviljats på grundval av artikel 239 i gemenskapens tullkodex – Motsvarande skuld upphör för samtliga solidariskt ansvariga medgäldenärer – Otillåtlighet
(Rådets förordning nr 2913/92, artiklarna 213, 233 och 239)
Artiklarna 213, 233 och 239 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97, ska tolkas så att de utgör hinder för att, vid solidariskt betalningsansvar för en tullskuld i den mening som avses i nämnda artikel 213, tillämpa en nationell rättsprincip, vilken innebär att en partiell eftergift av tull som beviljats en av medgäldenärerna med stöd av nämnda artikel 239 kan göras gällande av de övriga medgäldenärerna, på så sätt att skuldens upphörande enligt artikel 233 första stycket b i samma kodex ska avse skulden som sådan och således befria samtliga för skulden solidariskt ansvariga medgäldenärer med ett belopp motsvarande det eftergivna beloppet.
Det följer nämligen av nämnda artikel 239 att ett beslut om eftergift enligt denna bestämmelse endast kan göras gällande av den som har ansökt om eftergiften. I ett sådant fall måste prövningen av att varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller, vilket enligt artikel 239 i tullkodexen är ett villkor för att eftergift av importtull ska kunna beviljas, göras med beaktande av de särskilda omständigheter som med avseende på varje medgäldenär är av relevans för frågan om tullskuldens uppkomst samt med beaktande av den berörda personens yrkeserfarenhet och aktsamhet i förhållande till det agerande som han kritiseras för och som ger upphov till hans solidariska betalningsansvar.
(se punkterna 52, 61 och 66 samt domslutet)
DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 17 februari 2011 (*)
”Gemenskapens tullkodex – Artiklarna 213, 233 och 239 – Solidariskt ansvar när flera personer är gäldenärer i fråga om en och samma tullskuld – Eftergift av importtull – Tullskuldens upphörande – En solidariskt ansvarig medgäldenärs möjlighet att göra gällande en eftergift av tullskuld som beviljats en annan medgäldenär − Föreligger inte”
I mål C‑78/10,
angående en begäran om förhandsavgörande med stöd av artikel 267 FEUF, framställd av Cour d’appel de Rouen (Frankrike) genom beslut av den 28 januari 2010, som inkom till domstolen den 10 februari 2010, i målet
Marc Berel, i egenskap av representant för Société Port Angot Développement,
Emmanuel Hess, i egenskap av konkursförvaltare för Société Port Angot Développement,
Rijn Schelde Mondia France SA,
Receveur principal des douanes de Rouen Port,
Administration des douanes – Havre port,
Société Port Angot Développement, som trätt i stället för Manutention de Produits Chimiques et Miniers Maprochim SAS,
Asia Pulp & Paper France EURL
mot
Administration des douanes de Rouen,
Receveur principal des douanes du Havre,
Administration des douanes du Havre,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna K. Schiemann, L. Bay Larsen, C. Toader och A. Prechal (referent),
generaladvokat: V. Trstenjak,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 november 2010,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– M. Berel, i egenskap av representant för Société Port Angot Développement, genom E. Taÿ Pamart, avocat,
– Asia Pulp & Paper France EURL, genom F. Citron och S. Le Roy, avocats,
– Frankrikes regering, genom G. de Bergues och B. Cabouat, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom L. Bouyon och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 16 december 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 213, 233 och 239 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (EGT L 17, 1997, s. 1) (nedan kallad tullkodexen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, M. Berel, i egenskap av representant för Société Port Angot Développement – vilket bolag har trätt i stället för Manutention de Produits Chimiques et Miniers Maprochim SAS (nedan kallat Maprochim) –, Rijn Schelde Mondia France SA (nedan kallat Mondia France) och Asia Pulp & Paper France EURL (nedan kallat Asia P & P) och, å andra sidan, Administration des douanes de Rouen, Receveur principal des douanes du Havre och Administration des douanes du Havre (nedan kallade tullmyndigheterna), avseende uppbörd av en tullskuld för vilken Maprochim, Asia P & P och Mondia France var solidariskt ansvariga i egenskap av medgäldenärer och för vilken sistnämnda bolag beviljats partiell eftergift.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätten
3 I artikel 4 i tullkodexen föreskrivs följande:
”I denna kodex används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
9) tullskuld: en persons skyldighet att erlägga den importtull (tullskuld vid import) … som gäller för särskilda varor enligt gällande gemenskapsbestämmelser.
…
12) gäldenär: varje person som har betalningsansvar för en tullskuld.
…”
4 Artikel 5 i tullkodexen har följande lydelse:
”1. … alla [får] utse ett ombud för sina kontakter med tullmyndigheterna för att fullgöra de handlingar och formaliteter som fastställs i tullagstiftningen.
2. Detta ombudskap får vara
– direkt, varvid ombudet skall handla i en annan persons namn och för dennes räkning, eller
– indirekt, varvid ombudet skall handla i eget namn men för en annan persons räkning.
…
4. Ett ombud skall uppge att han handlar för huvudmannens räkning, ange om ombudskapet är direkt eller indirekt och ha fullmakt att handla som ombud.
En person som inte uppger att han handlar i någon annans namn eller för någon annans räkning eller som uppger att han handlar i någon annans namn eller för någon annans räkning utan att ha fullmakt att göra detta, skall anses handla i eget namn och för egen räkning.
...”
5 I artikel 202 i tullkodexen föreskrivs följande:
”1. En tullskuld vid import uppkommer genom
a) olaglig införsel till gemenskapens tullområde av tullpliktiga varor …
…
I denna artikel avses med olaglig införsel all införsel som strider mot artiklarna 38–41 och artikel 177 andra strecksatsen.
2. Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna olagligen införs.
3. Följande personer skall vara tullskyldiga:
– Den som olagligen förde in varorna.
– Var och en som medverkat i den olagliga införseln av varorna och som var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att denna införsel var olaglig.
– Var och en som förvärvat eller tagit hand om varorna i fråga och som vid förvärvet eller mottagandet av varorna var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att införseln var olaglig.”
6 Artikel 203 i tullkodexen lyder enligt följande:
”1. En tullskuld vid import uppkommer genom
– olagligt undandragande från tullövervakning av importtullpliktiga varor.
2. Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna undandras från tullövervakning.
3. Följande personer skall vara gäldenärer:
– Den som undandrog varorna från tullövervakning.
– Var och en som medverkat till detta undandragande och som var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att varorna undandrogs från tullövervakning.
– Var och en som förvärvat eller tagit hand om varorna i fråga och som vid förvärvet eller mottagandet av varorna varit medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att de undandragits från tullövervakning.
– Då så är tillämpligt, den person som skall uppfylla de förpliktelser som är förenade med tillfällig förvaring av varorna eller med användning av det tullförfarande som varorna är hänförda till.”
7 I artikel 213 i tullkodexen föreskrivs följande:
”Om flera personer är gäldenärer i fråga om en och samma tullskuld skall de solidariskt ansvara för denna skuld.”
8 I artikel 233 i samma kodex föreskrivs följande:
”… en sådan tullskuld [ska] upphöra
a) genom betalning av tullbeloppet,
b) genom eftergift av tullbeloppet,
…”
9 Artikel 236 i tullkodexen har följande lydelse:
”1. Import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.
Import- eller exporttullar skall efterges i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen bokfördes inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.
Ingen återbetalning eller eftergift skall beviljas när de omständigheter som medförde betalning eller bokföring av ett belopp som inte var det som lagligen skulle betalas är en följd av en medveten handling av den person det gäller.
2. Import- eller exporttullar skall återbetalas eller efterges på ansökan som inges till vederbörande tullkontor inom en tid av tre år från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet.
Denna tid skall förlängas om den person det gäller framlägger bevis på att han var förhindrad att inge sin ansökan inom nämnda tid på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure.
Om tullmyndigheterna inom denna tid själva upptäcker att någon av de situationer som beskrivs i punkt 1 första och andra stycket föreligger, skall de på eget initiativ återbetala eller efterge tullbeloppet.”
10 I artikel 239 i samma kodex föreskrivs följande:
”1. Import- eller exporttullar får återbetalas eller efterges i andra fall än de som avses i artiklarna 236–238 och vilka
– bestäms enligt kommittéförfarandet,
– följer av omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller. De fall vid vilka denna bestämmelse får tillämpas och de närmare reglerna för förfarandet fastställs enligt kommittéförfarandet. Återbetalning eller eftergift får underkastas särskilda villkor.
2. Återbetalning eller eftergift av tullar av de skäl som anges i punkt 1 skall beviljas efter ingivande av ansökan till vederbörande tullkontor inom tolv månader efter den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet.
…”
11 I artikel 878.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 2913/92 (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1677/98 av den 29 juli 1998 (EGT L 212, s. 18) (nedan kallad tillämpningsförordningen), föreskrivs följande:
”En ansökan om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, nedan kallad ’ansökan om återbetalning eller eftergift’, skall göras av den person som betalade eller är skyldig att betala dessa tullar eller de personer som har övertagit dennes rättigheter och förpliktelser.
En ansökan om återbetalning eller eftergift får även göras av en representant för den person eller de personer som avses i första stycket.”
12 I artikel 899 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:
”Med förbehåll för andra situationer som skall bedömas från fall till fall i enlighet med förfarandet i artikel 905–909, och när den beslutande tullmyndigheten, till vilken den i artikel 239.2 i kodexen omtalade ansökan om återbetalning eller eftergift lämnats in, konstaterar
– att de grunder som framförs till stöd för ansökan motsvarar en av de omständigheter som avses i artikel 900–903 och att dessa omständigheter inte är ett uttryck för att den berörda personen har handlat bedrägligt eller gjort sig skyldig till uppenbar försumlighet, skall myndigheten återbetala eller efterge importtullbeloppet i fråga;
med ’den berörda personen’ förstås den eller de personer som anges i artikel 878.1 eller deras representanter, och varje annan person som har varit medverkande vid fullgörandet av tullformaliteterna för varorna i fråga eller som har lämnat de nödvändiga instruktionerna för fullgörandet av dessa formaliteter,
– att de grunder som framförs till stöd för ansökan motsvarar en av de omständigheter som avses i artikel 904, skall den inte återbetala eller efterge importtullbeloppet i fråga.”
13 I artikel 900.1 o i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:
”Importtullar skall återbetalas eller efterges om
…
o) tullskulden uppkommit på annat sätt än enligt artikel 201 i [tullkodexen] och den berörda personen kan visa upp ett ursprungsintyg … eller annan lämplig handling av vilken det framgår att om de importerade varorna hade hänförts till fri omsättning, skulle de ha berättigat till gemenskapsbehandling eller förmånsbehandling i tullhänseende, under förutsättning att de övriga villkor som anges i artikel 890 uppfylldes.”
Nationell rätt
14 Artikel 1208 i den franska code civil (nedan kallad Code civil) har följande lydelse:
”En solidariskt ansvarig medgäldenär som fordringsägaren vänder sig till för betalning kan göra gällande varje undantag som följer av skyldighetens karaktär, varje undantag som avser honom personligen samt dem som är gemensamma för samtliga medgäldenärer.
Han kan inte göra gällande undantag som endast avser somliga medgäldenärer personligen.”
15 I artikel 1285 i Code civil föreskrivs följande:
”Ett avtal om eftergift eller nedsättning till fördel för en av de solidariskt ansvariga medgäldenärerna befriar de övriga medgäldenärerna, såvida inte fordringsägaren uttryckligen förbehåller sig sina rättigheter gentemot sistnämnda gäldenärer.
I sistnämnda fall kan fordringsägaren endast göra gällande skulden med avdrag för den eftergivna delen av beloppet.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
16 Bolaget Mondia France är huvudsakligen verksamt inom export och import av skogsprodukter, i synnerhet papper och massaved, samt lagring och distribution av nämnda varor. Bolaget har för ändamålet tillstånd att driva tullager och tillfälliga lager för oförtullade varor (magasins et aires de dépôt temporaires) (nedan kallade MADT) i Rouen och Le Havre.
17 Asia P & P, som är kund till Mondia France, gav sistnämnda bolag i uppdrag att sköta dess transaktioner i samband med transport, lagring och förtullning av de varor som Asia P & P saluför i Europeiska unionen, främst papper med ursprung i Indonesien.
18 Mondia France gav Maprochim, ett tullombud, i uppdrag att för dess räkning fullgöra tullformaliteterna för nämnda varor.
19 Under april månad år 2000 gjorde tullmyndigheterna en utredning av de importtransaktioner som under åren 1998 och 1999 utförts avseende dessa varor i såväl Le Havre som Rouen.
20 Vid undersökningen konstaterades att en del av de varor som tillfälligt lagrats i Mondia France tullager hade lämnats ut till Asia P & P utan att tullformaliteterna hade fullgjorts. Tullmyndigheterna fann att dessa varor hade importerats utan att deklareras, vilket utgjorde en förseelse.
21 För en annan del av varorna konstaterades att dessa hade lämnats ut utan att tullformaliteterna hade fullgjorts, eftersom de inte fullgjordes förrän efter det att varorna hade lämnat Mondia Frances godkända lager. Avseende dessa varor bedömde tullmyndigheterna förfarandet som olagligt undandragande av tullpliktiga varor.
22 Tullmyndigheterna underrättade därefter Mondia France, Asia P & P och Maprochim om de förseelser som de hade konstaterat och anmodade dem att betala in de skatter och avgifter som var hänförliga till leveranserna av dessa varor, det vill säga tullar och andra skatter och avgifter. Därefter riktade tullmyndigheterna uppbördsbeslut mot de tre bolagen, bland annat med avseende på inbetalning av tull.
23 Sedan tullmyndigheterna avslagit de tre bolagens klagomål mot dessa beslut, överklagade de till Tribunal d’instance du Havre respektive Tribunal d’instance de Rouen och yrkade att domstolarna skulle ogiltigförklara såväl uppbördsbesluten som besluten om avslag på deras klagomål. Tribunal d’instance du Havre förklarade sig avstå från fortsatt handläggning till förmån för Tribunal d’instance de Rouen med hänsyn till att målen hade samband med varandra.
24 Den 31 oktober 2000 ingav dessutom Mondia France, med stöd av artiklarna 239 i tullkodexen och artikel 900.1 o i tillämpningsförordningen, en ansökan om eftergift av tull till Direction générale des douanes. Bolaget gjorde, som grund för sin ansökan, gällande att det inte hade handlat vare sig bedrägligt eller uppenbart vårdslöst och begärde att varorna i efterhand skulle komma i åtnjutande av den förmånsbehandling som är tillämplig på papper med ursprung i Indonesien.
25 Direction générale des douanes avslog till att börja med denna begäran, mot bakgrund av att det tidigare hade erhållit ett yttrande från Europeiska gemenskapernas kommission, vilken, i en skrivelse av den 7 oktober 2004, funnit att Mondia France eventuellt hade gjort skyldigt till uppenbar vårdslöshet. Ett överklagande av denna skrivelse avvisades genom beslut av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 25 januari 2007 i mål T‑55/05, Rijn Schelde Mondia France mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), då det var uppenbart att det inte kunde tas upp till sakprövning.
26 Därefter beviljade tullmyndigheterna emellertid Mondia France, genom skrivelser av den 6 februari och den 3 mars 2006, en andra gång, partiell eftergift av tull, med beaktande av de nya omständigheter som hade kommit till deras kännedom.
27 Tribunal d’instance de Rouen beslutade den 11 april 2008, med beaktande av denna eftergift, att avslå Mondia Frances, Asia P & P:s och Maprochims talan om ogiltigförklaring av de uppbördsbeslut som riktats till dessa bolag.
28 Tribunal d’instance de Rouen fann beträffande Aisa P & P:s och Maprochims ansökan om eftergift av tull, att det framgick av artikel 1208 i Code civil att då varje solidariskt betalningsansvarig medgäldenär nödvändigtvis företräder de andra solidariskt betalningsansvariga medgäldenärerna, kan ett domstolsavgörande som riktas mot en av dem göras gällande mot de andra, även om de sistnämnda inte har deltagit i domstolsförfarandet.
29 Tribunal d’instance de Rouen fann att Mondia France, genom att ansöka om eftergift, skulle anses ha agerat inte bara för egen räkning utan även i egenskap av företrädare för den solidariskt betalningsansvariga medgäldenären, nämligen Asia P & P.
30 Tribunal d’instance de Rouen satte därför ned den tullskuld som Asia P & P var skyldigt att betala med ett belopp motsvarande den partiella eftergift som Mondia France hade beviljats, så att skuldbeloppet skulle motsvara det belopp som sistnämnda bolag var skyldigt att betala. Asia P & P:s tullskuld på 980 058,65 euro sattes sålunda ned till 224 390,73 euro.
31 Beträffande Maprochim fann Tribunal d’instance de Rouen att bolaget var ålagt att betala en tullskuld på 49 284 euro för att ha medverkat till att varorna undandrogs från tullövervakning i den mening som avses i artikel 203 i tullkodexen, trots att det var medvetet om eller rimligen borde ha varit medvetet om att varorna var föremål för ett sådant undandragande från tullövervakning.
32 Nämnda domstol slog vidare fast att Maprochim inte kunde ansöka om eftergift med stöd av artikel 236 i nämnda kodex, eftersom bestämmelsen inte är tillämplig på tullskulder som inte uppkommer i samband med att varorna övergår till fri omsättning, utan i samband med att de undandras från tullövervakning.
33 Såväl Mondia France, Asia P & P och Maprochim som tullmyndigheterna överklagade detta beslut till Cour d’appel de Rouen.
34 Den hänskjutande domstolen fann inledningsvis att, med hänsyn till att de uppbördsbeslut som riktats mot Asia P & P var rättsenliga, bolaget inte längre kunde inkomma med en ansökan om eftergift av skulden till denna domstol, eftersom den i artikel 239.2 i tullkodexen föreskrivna tolvmånadersfristen hade löpt ut.
35 Den hänskjutande domstolen godtog inte heller Asia P & P:s argument att bolaget borde kunna komma i åtnjutande av den eftergift som Mondia France hade beviljats, på den grunden att Mondia France hade en allmän fullmakt och således hade ingett sin begäran om eftergift även för Asia P & P:s räkning. Cour d’appel de Rouen fann i det avseendet att villkoren i artikel 5.4 i tullkodexen har en allmän räckvidd och att inget av dem var uppfyllt i förevarande fall.
36 Den hänskjutande domstolen fann slutligen, fortfarande med avseende på Asia P & P, att beslutet att bevilja Mondia France eftergift av tull utgjorde ett undantag som avsåg Mondia France personligen i den mening som avses i artikel 1208 i Code civil och som Asia P & P inte kunde göra gällande som sådant, lika lite som det kunde åberopas av det skälet att det inte var gemensamt för samtliga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer.
37 Cour d’appel de Rouen vill emellertid få klarhet i huruvida artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen utgör hinder för att tillämpa principen om solidariskt ansvariga medgäldenärers ömsesidiga företrädarskap, som, under vissa omständigheter, följer av artikel 1200 och följande artiklar i Code civil och som alltså möjliggör för Asia P & P, som gett Mondia France i uppdrag att fullgöra tullformaliteterna, att komma i åtnjutande av den eftergift som sistnämnda bolag beviljats med stöd av artikel 239 i tullkodexen och artikel 900.1 o i tillämpningsförordningen.
38 Cour d’appel de Rouen ställer samma fråga med avseende på Société Port Angot Développement, som trätt i stället för Maprochim och är föremål för ett konkursförfarande, med hänsyn till att detta bolag har inkommit med en begäran till den hänskjutande domstolen om att få komma i åtnjutande av den eftergift som Mondia France beviljats och som Asia P & P har kommit i åtnjutande av vid Tribunal d’instance de Rouen med stöd av nyssnämnda princip om solidariskt ansvariga medgäldenärers ömsesidiga företrädarskap.
39 Cour d’appel de Rouen har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Utgör artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen hinder för att en beträffande tullskulden solidariskt ansvarig medgäldenär som inte har gynnats av ett beslut om eftergift av nämnda skuld gentemot den myndighet som är ansvarig för indrivningen kan göra gällande det beslut om eftergift med stöd av artikel 239 i tullkodexen som denna myndighet har meddelat en annan medgäldenär, i syfte att befrias från att betala tullskulden?”
Tolkningsfrågan
40 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan i syfte att få klarhet i huruvida artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen ska tolkas så, att de, vid solidariskt ansvar för en tullskuld i den mening som avses i artikel 213, såsom i det nationella målet, utgör hinder för att tillämpa en nationell rättsprincip som innebär att en partiell eftergift av tull som en medgäldenär har beviljats med stöd av nämnda artikel 239 kan göras gällande av övriga medgäldenärer, i den meningen att skuldens upphörande enligt artikel 233 första stycket b i samma kodex ska avse skulden som sådan och således befria samtliga solidariskt betalningsansvariga medgäldenärer med ett belopp motsvarande det eftergivna beloppet.
41 Domstolen påpekar i det avseendet att det – i motsats till artiklarna 3 andra stycket och 4.1 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 1031/88 av den 18 april 1988 om fastställande av de personer som är ansvariga för betalning av tullskuld (EGT L 102, s. 5), vilka, i fall av flera gäldenärer för en och samma tullskuld, krävde ”[solidariskt ansvar i] enlighet med gällande bestämmelser i medlemsstaterna” – i artikel 213 i tullkodexen, som har trätt i stället för nämnda bestämmelser, inte längre hänvisas till nationell rätt.
42 I nämnda artikel 213 bekräftas endast principen om att solidariskt ansvar gäller när flera personer är gäldenärer i fråga om en och samma tullskuld. Den innehåller nämligen inga närmare kriterier för hur denna solidaritet ska tillämpas, bland annat med avseende på hur en eventuell eftergift för en av medgäldenärerna påverkar de övriga medgäldenärernas skyldigheter.
43 Några sådana kriterier har heller inte kommit till uttryck i vare sig andra bestämmelser i tullkodexen eller tillämpningsförordningen.
44 I artikel 233 första stycket b i tullkodexen föreskrivs visserligen att tullskulden upphör vid eftergift av tullbeloppet, men det anges inte i bestämmelsen om detta upphörande, när det föreligger flera gäldenärer, enbart avser den som ansökt om eftergift eller om den även måste avse övriga medgäldenärer för denna skuld.
45 En tolkning av bestämmelsen som innebär att skulden endast upphör med avseende på den som har ansökt om eftergift förefaller emellertid motiverad mot bakgrund av en rad överensstämmande omständigheter.
46 Domstolen påpekar för det första att då eftergift av tull enligt artikel 233 första stycket b i tullkodexen innebär att tullskulden upphör, ska den tolkas restriktivt. Denna artikel tillgodoser nämligen syftet att skydda unionens egna medel, vilket inte får äventyras genom införandet av nya grunder för upphörande av tullskulden (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 29 april 2010 i mål C‑230/08, Dansk Transport og Logistik, REU 2010, s. I‑0000, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
47 För det andra framgår det även av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna fortfarande har möjlighet att vidta åtgärder för att på ett effektivt sätt bidra till att målen med tullagstiftningen uppnås, i synnerhet målet att på ett effektivt sätt driva in tullskulder, och kan på så sätt, med beaktande av dessa mål och proportionalitetsprincipen, fastställa villkor för tillämpningen av bestämmelserna i denna lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2004 i mål C‑414/02, Spedition Ulustrans, REG 2004, s. I‑8633, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
48 Tilläggas ska att syftet med artikel 213 i tullkodexen är just att uppnå målet att på ett effektivt sätt driva in tullskulder och på det sättet säkerställa skyddet för unionens egna medel. Det solidariska ansvaret utgör ett kompletterande rättsligt instrument som ställts till de nationella myndigheternas förfogande i syfte att effektivisera deras åtgärder på området för uppbörd av tullskulder.
49 Att vid solidariskt ansvar för en tullskuld, i den mening som avses i artikel 213 i tullkodexen, tillämpa en nationell regel, såsom den om solidariskt betalningsansvariga medgäldenärers ömsesidiga företrädarskap som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, av vilken det framgår att den eftergift som beviljats en av medgäldenärerna på grundval av artikel 239 i denna kodex kan göras gällande av de övriga medgäldenärerna i syfte att motsätta sig betalning av skulden, på så sätt att skuldens upphörande i den mening som avses i artikel 233 första stycket b i samma kodex, måste avse skulden i dess helhet, bidrar inte till att uppnå nämnda mål, vilket är av väsentlig betydelse i tullagstiftningen.
50 För det tredje framgår det inte heller att tillämpningen av denna nationella rättsprincip och de radikala konsekvenser den får för tullskulden är motiverad mot bakgrund av det som utmärker ett sådant beslut om eftergift enligt artikel 239 i tullkodexen som avses i det nationella målet.
51 Det solidariska betalningsansvar som åvilar de tre bolagen i egenskap av medgäldenärer, stammar inte från samma omständigheter. Vissa av dem är nämligen betalningsskyldiga för tullskulden därför att de har gett upphov till den, i förevarande fall antingen genom att olagligen ha infört varan på unionens tullområde i den mening som avses i artikel 202 i tullkodexen, eller genom att ha undandragit varan från tullövervakning i den mening som avses i artikel 203 i samma kodex. Det solidariska betalningsansvar som åvilar andra företag härrör antingen från deras delaktighet i införseln eller undandragandet, eller från det faktum att de har förvärvat eller lagerhållit varan i fråga.
52 I ett sådant fall måste prövningen av att varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet, kan tillskrivas den person det gäller, vilket enligt artikel 239 i tullkodexen är ett villkor för att eftergift av importtull ska kunna beviljas, göras med beaktande av de särskilda omständigheter som med avseende på varje medgäldenär är av relevans för frågan om tullskuldens uppkomst samt med beaktande av den berörda personens yrkeserfarenhet och aktsamhet i förhållande till det agerande som han kritiseras för och som ger upphov till hans solidariska betalningsansvar.
53 Härav följer även att, i en situation som den i det nationella målet, kan det resultat som prövningen av en medgäldenärs situation ger i princip inte utvidgas till att omfatta andra medgäldenärer.
54 I motsats till vad Asia P & P har påstått är det i förevarande fall inte heller motiverat att utvidga resultatet av det skälet att Mondia France, som var det bolag som gav in ansökan om eftergift, skulle ha gjort sin ansökan såsom ombud – med allmänna befogenheter på tullområdet – för Asia P & P, som var en annan medgäldenär till tullskulden.
55 Såsom den hänskjutande domstolen har angett ska ett sådant företrädarskap, i fråga om eftergift av tull, uppfylla villkoren i artikel 5.4 i tullkodexen. Vidare räcker det att konstatera att den hänskjutande domstolen, vilken är ensam behörig att tillämpa unionsrätten på omständigheterna i det nationella målet, har funnit att Mondia Frances begäran om eftergift av tull inte uppfyllde något av dessa villkor.
56 För Maprochims del är det utrett att detta bolag, som självt agerat i egenskap av ombud för Mondia France i den mening som avses i artikel 5 i tullkodexen, i syfte att för sistnämnda bolags räkning fullgöra tullformaliteterna för varorna, inte kan påstå sig ha företrätts av sistnämnda bolag när det ansökte om att få komma i åtnjutande av beslutet om eftergift av tull.
57 Maprochim kan inte heller åberopa det förhållandet att Mondia France, det vill säga den ekonomiska operatör som Maprochim är ombud för, inte kan anses ha agerat uppenbart vårdslöst.
58 Domstolen har i detta avseende preciserat att den aktör som använder sig av ett tullombud, oavsett om det rör sig om ett direkt eller indirekt ombudskap, ändå alltid är gäldenär till tullskulden i förhållande till tullmyndigheterna och inte kan undgå ansvar genom att hänvisa till sitt tullombuds eventuella misstag (se dom av den 20 november 2008 i mål C-38/07 P, Heuschen & Schrouff Oriëntal Foods Trading mot kommissionen, REG 2008, s. I‑8599, punkt 52).
59 Domstolen har likaledes slagit fast att omständigheter kring ett tullombuds eventuella vårdslöshet, inbegripet graden av tullombudets yrkeserfarenhet, ska beaktas vid bedömningen av huruvida en importör som är representerad har agerat vårdslöst, eftersom det inte kan godtas att aktörer som tar hjälp av ett tullombud undgår uppbörd i efterhand med hänvisning till ombudens bristande erfarenhet när det gäller tullformaliteter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Heuschen & Schrouff Oriëntal Foods Trading mot kommissionen, punkterna 53 och 54).
60 Härav följer dock inte motsatsvis att ett tullombud, vars tjänster normalt sett efterfrågas på grund av ombudets yrkeserfarenhet på tullområdet, ska kunna dra fördel av bristande erfarenhet hos den näringsidkare det företräder.
61 Det följer således av artikel 239 i tullkodexen att ett beslut om eftergift enligt denna bestämmelse, såsom beslutet i det nationella målet, endast kan göras gällande av den som har ansökt om eftergiften.
62 Denna slutsats förstärks dessutom av att principen om att återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, som endast kan medges under vissa förutsättningar och i vissa bestämda fall, utgör ett undantag från den normala import- och exportordningen. Följaktligen ska de bestämmelser som föreskriver en sådan återbetalning eller eftergift tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1999 i mål C‑48/98, Söhl & Söhlke, REG 1999, s. I‑7877, punkt 52).
63 I en sådan situation som den i det nationella målet skulle slutligen, om den nationella rättsprincipen om solidariskt betalningsansvariga medgäldenärers ömsesidiga företrädarskap vore tillämplig, tullskulden inte längre kunna drivas in i något fall, inte ens om det skulle föreligga en risk för att andra medgäldenärer än den som har ansökt om eftergift inte uppfyllde kravet på att varken ha begått oriktigheter eller agerat uppenbart vårdslöst, med beaktande av såväl de särskilda omständigheter som gett upphov till deras solidariska ansvar för tullskulden som deras yrkeserfarenhet och aktsamhet.
64 En sådan konsekvens är oproportionerlig och inkräktar således, såsom har anförts ovan i punkt 47, på medlemsstaternas handlingsutrymme i fråga om att fastställa villkor för tillämpningen av bestämmelserna i tullagstiftningen.
65 I en sådan situation som den som avses i det nationella målet, där det föreligger solidariskt ansvar för en tullskuld, upphör tullskulden genom eftergift, i den mening som avses i artikel 233 första stycket b i tullkodexen, enbart med avseende på den som har ansökt om eftergift och eftergiften utvidgas inte till att omfatta övriga medgäldenärer till denna skuld.
66 Av vad anförts följer att den ställda frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 213, 233 och 239 i tullkodexen ska tolkas så, att de utgör hinder för att, vid solidariskt ansvar för en tullskuld i den mening som avses i nämnda artikel 213, såsom det ansvar som avses i det nationella målet, tillämpa en nationell rättsprincip, vilken innebär att en partiell eftergift av tull som beviljats en av medgäldenärerna med stöd av nämnda artikel 239 kan göras gällande av de övriga medgäldenärerna, på så sätt att skuldens upphörande enligt artikel 233 första stycket b i samma kodex ska avse skulden som sådan och således befria samtliga för skulden solidariskt ansvariga medgäldenärer med ett belopp motsvarande det eftergivna beloppet.
Rättegångskostnader
67 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artiklarna 213, 233 och 239 i rådet förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996, ska tolkas så, att de utgör hinder för att, vid solidariskt betalningsansvar för en tullskuld i den mening som avses i nämnda artikel 213, såsom det ansvar som avses i det nationella målet, tillämpa en nationell rättsprincip, vilken innebär att en partiell eftergift av tull som beviljats en av medgäldenärerna med stöd av nämnda artikel 239 kan göras gällande av de övriga medgäldenärerna, på så sätt att skuldens upphörande enligt artikel 233 första stycket b i samma kodex ska avse skulden som sådan och således befria samtliga för skulden solidariskt ansvariga medgäldenärer med ett belopp motsvarande det eftergivna beloppet.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: franska.