1

Under år 2013 sände kommissionens avdelningar ett frågeformulär till samtliga medlemsstater om hur deras hamnar fungerar och hur de beskattas, i syfte att få en helhetsbild av detta och klarlägga hamnarnas situation med hänsyn till unionens regler om statligt stöd. Därefter utväxlade kommissionens avdelningar och de franska myndigheterna flera skrivelser rörande denna fråga.

2

Genom skrivelse av den 9 juli 2014 informerade kommissionen, i enlighet med artikel 17 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, 1999, s. 1), de franska myndigheterna om sin preliminära bedömning av huruvida landets regler om beskattning av hamnar kunde betraktas som statligt stöd och huruvida de var förenliga med den inre marknaden. I skrivelsen drog kommissionen preliminärt slutsatsen att befrielsen från bolagsskatt till förmån för franska hamnar utgjorde ett oförenligt befintligt statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och anmodade de franska myndigheterna att inkomma med sina synpunkter på denna preliminära bedömning.

3

De franska myndigheterna inkom med synpunkter genom skrivelse av den 7 november 2014. Den 12 december 2014 hölls ett möte mellan kommissionens avdelningar och de franska myndigheterna. Den 15 januari 2015 överlämnade de franska myndigheterna kompletterande synpunkter till kommissionen. Genom skrivelse av den 1 juni 2015 svarade kommissionen på de franska myndigheternas skrivelse och angav att den i detta skede stod fast vid den preliminära ståndpunkt som den hade angett i skrivelsen av den 9 juli 2014.

4

Genom skrivelse av den 21 januari 2016 bekräftade kommissionen sin ståndpunkt och föreslog, i enlighet med artikel 108.1 FEUF och artikel 22 i rådets förordning (EU) nr 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 FEUF (EUT L 248, 2015, s. 9), som en lämplig åtgärd att de franska myndigheterna från och med början av beskattningsåret 2017 skulle avskaffa befrielsen från bolagsskatt på hamnarnas intäkter från ekonomisk verksamhet. De franska myndigheterna uppmanades att ovillkorligen och otvetydigt yttra sig över kommissionens förslag inom två månader i enlighet med artikel 23.1 i förordning nr 2015/1589.

5

Genom skrivelse av den 11 april 2016 överlämnade de franska myndigheterna sina synpunkter till kommissionen. Den 27 juni 2016 hölls ett möte mellan de franska myndigheterna och kommissionens avdelningar.

6

Eftersom de franska myndigheterna vägrade att ovillkorligen och otvetydigt godta kommissionens förslag till lämpliga åtgärder, beslutade kommissionen i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 2015/1589 att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF. Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 302, 2016, s. 23) (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet). Kommissionen uppmanade Republiken Frankrike att inkomma med synpunkter på beslutet. Kommissionen uppmanade även berörda parter att inkomma med synpunkter på åtgärden i fråga.

7

De franska myndigheterna överlämnade sina synpunkter genom skrivelse av den 19 september 2016. Kommissionen mottog synpunkter från flera berörda parter, bland annat sökanden – Union des ports de France, UPF. Kommissionen överlämnade dessa synpunkter till Republiken Frankrike, som gavs möjlighet att svara. Kommissionen mottog Frankrikes svar genom skrivelse av den 3 november 2016. Den 16 november 2016 hölls ett möte mellan de franska myndigheterna och kommissionens avdelningar.

8

Den 27 juli 2017 antog kommissionen beslut (EU) 2017/2116 om stödordning SA.38398 (2016/C, f.d. 2015/E) som Frankrike har genomfört – Beskattning av hamnar i Frankrike (EUT L 332, 2017, s. 24) (nedan kallat det angripna beslutet).

9

Det angripna beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 14 december 2017. Genom skrivelse av den 6 september 2017 hade beslutet dessutom delgivits sökanden, i egenskap av berörd part som inkommit med synpunkter under det formella granskningsförfarandet.

10

I artikel 1 i det angripna beslutet föreskrivs följande:

”Befrielsen från bolagsskatt till förmån för självständiga hamnar (vilka delvis omvandlats till stora kusthamnar), sjöfartshandelskamrar, industri- och handelskamrar som driver hamnanläggningar, kommuner som är koncessionshavare till offentlig utrustning tillhörande staten i kusthamnar, liksom för företag som dessa kunnat ersätta vad gäller driften av nämnda utrustning, utgör en befintlig statlig stödordning som är oförenlig med den inre marknaden.”

11

Artikel 2 i det angripna beslutet har följande lydelse:

”1.   Frankrike är skyldigt att avskaffa den befrielse från bolagsskatt som avses i artikel 1 och ta ut bolagsskatt på de enheter som omfattas av denna befrielse.

2.   Den åtgärd genom vilken Frankrike verkställer sina skyldigheter enligt punkt 1 ska antas före utgången av det kalenderår då detta beslut delges. Denna åtgärd ska tillämpas senast på de intäkter från ekonomisk verksamhet som genererats från och med början av det beskattningsår som följer på beslutets antagande.”

12

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 november 2017.

13

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

14

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

15

Kommissionen har gjort gällande att talan inte kan tas upp till prövning. Till följd av domen av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci (C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873), förtydligade kommissionen sin ståndpunkt vid förhandlingen genom att göra gällande att även om det angripna beslutet utgör en regleringsakt medför det genomförandeåtgärder med avseende på sökandens medlemmar, vilket innebär att dessa måste visa att de är direkt och personligen berörda av beslutet.

16

Vad gäller huruvida sökandens medlemmar är personligen berörda har kommissionen gjort gällande att medlemmarna tillhör en öppen krets av enheter som kan omfattas av befrielsen från bolagsskatt och endast är potentiella mottagare av stödet i fråga. Kommissionen anser även att det angripna beslutet inte påverkar nämnda medlemmars förvärvade rättigheter, eftersom det i princip inte föreligger några förvärvade rättigheter till att en skatteordning ska bibehållas i framtiden. Medlemmarna kan således inte hävda att de är personligen berörda av det angripna beslutet.

17

Kommissionen har slutligen hävdat att sökanden, i syfte att visa att dess egna intressen berörs, inte kan göra gällande det uppdrag att försvara medlemmarna och företräda deras intressen vid unionens instanser som föreskrivs i dess interna stadgar, eftersom denna akt inte utgör en unionsrättslig bestämmelse som uttryckligen tillerkänner sökanden vissa processuella rättigheter. Kommissionen anser även att enbart den omständigheten att sökanden deltog i det formella granskningsförfarandet avseende stödordningen i fråga inte kan ge sökanden rätt att väcka talan.

18

Sökanden har bestritt dessa argument och har gjort gällande att dess medlemmar är direkt och personligen berörda av det angripna beslutet, vilket innebär att sökanden själv har rätt att väcka talan.

19

Tribunalen erinrar härvid om att det i artikel 263 fjärde stycket FEUF föreskrivs två typfall i vilka en fysisk eller juridisk person kan väcka talan mot en akt som riktar sig mot någon annan än personen i fråga, nämligen om akten berör personen i fråga direkt och personligen eller, om personen berörs direkt av akten och denna inte medför genomförandeåtgärder (se dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen, C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

20

Det ska vidare erinras om att enligt rättspraxis kan en talan som har väckts av en sammanslutning, såsom sökanden, tas upp till prövning i tre fall, nämligen när sammanslutningen företräder intressena för medlemmar som själva har rätt att väcka talan, när sammanslutningen har ett eget intresse av att väcka talan, exempelvis på grund av att dess ställning som förhandlingspart har påverkats av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad, eller när den i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Forum 187/kommissionen, T‑189/08, EU:T:2010:99, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 26 april 2016, EGBA och RGA/kommissionen, T‑238/14, ej publicerat, EU:T:2016:259, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

21

Som kommissionen har påpekat innehåller unionsrätten inte någon bestämmelse som uttryckligen ger sökanden processuella rättigheter. Härvid räcker inte enbart den omständigheten att sökanden enligt sina stadgar har i uppdrag att försvara medlemmarnas allmänna intressen och företräda dem vid unionens instanser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen, T‑447/93 till T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

22

Enbart den omständigheten att sökanden har deltagit i det formella granskningsförfarandet i egenskap av berörd part kan inte heller medföra att sökanden har talerätt, även om en sådan omständighet kan vara relevant vid bedömningen av huruvida ett företag har talerätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2007, Sniace/kommissionen, C‑260/05 P, EU:C:2007:700, punkt 56, och dom av den 5 november 2014, Vtesse Networks/kommissionen, T‑362/10, EU:T:2014:928, punkt 53).

23

Sökanden har för övrigt inte hävdat att dess ställning som förhandlingspart har påverkats av det angripna beslutet, såsom var fallet i det mål som gav upphov till domen av den 2 februari 1988, Kwekerij van der Kooy m.fl./kommissionen (67/85, 68/85 och 70/85, EU:C:1988:38).

24

Det ska således prövas huruvida sökanden, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 20 ovan, har rätt att väcka talan på grund av att sökanden företräder intressena hos sina medlemmar, vilka själva har rätt att väcka talan.

25

Det ska härvid preciseras att enligt rättspraxis grundas sammanslutningens rätt att väcka talan i denna situation på övervägandet att en talan som väckts av en sammanslutning innebär processuella fördelar och ger möjlighet att undvika att talan avseende samma rättsakt väcks av ett stort antal sökande, eftersom sammanslutningen har trätt i en eller flera av sina medlemmars ställe och företräder deras intressen, under förutsättning att dessa medlemmar själva var i en ställning som tillät dem att väcka talan och få sin sak prövad (dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen, T‑447/93 till T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 60, och dom av den 15 september 2016, Molinos Río de la Plata m.fl./rådet, T‑112/14–T‑116/14 och T‑119/14, ej publicerad, EU:T:2016:509, punkt 35).

26

En sammanslutning kan följaktligen inte åberopa den omständigheten att den företräder intressena hos medlemmar som själva har väckt en egen talan, eftersom dessa företräder sina egna intressen (se dom av den 15 september 2016, Molinos Río de la Plata m.fl./rådet, T‑112/14–T‑116/14 och T‑119/14, ej publicerad, EU:T:2016:509, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Mot denna bakgrund kan talan inte tas upp till prövning såvitt avser sammanslutningens företrädande av Chambre de commerce et d’industrie métropolitaine Bretagne-ouest (port de Brest), eftersom denna själv har väckt talan avseende det angripna beslutet, i mål T‑754/17, Chambre de commerce et d’industrie métropolitaine Bretagne-ouest (port de Brest)/kommissionen. Det saknas härvid anledning att pröva huruvida sistnämnda talan kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 mars 2012, Asociación Española de Banca/kommissionen, T‑236/10, EU:T:2012:176, punkt 30).

27

Däremot kan sökanden företräda intressena hos medlemmar som inte själva har väckt talan, under förutsättning att dessa medlemmar själva har rätt att väcka talan, vilket ska prövas.

28

Tribunalen konstaterar att det angripna beslutet inte är riktat till sökandens medlemmar, utan till Republiken Frankrike.

29

Vidare utgör det angripna beslutet en regleringsakt, eftersom det är tillämpligt på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, T‑220/13, ej publicerad, EU:T:2016:484, punkterna 49 och 52).

30

Det ska konstateras att beslutet kan ha rättsliga verkningar för aktörer som är verksamma i hamnsektorn, såsom sökandens medlemmar, endast om de franska myndigheterna vidtar genomförandeåtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2014, Royal Scandinavian Casino Århus/kommissionen, T‑615/11, ej publicerad, EU:T:2014:838, punkt 51 och där angiven rättspraxis). I artikel 2 i det angripna beslutet föreskrivs nämligen att ”Frankrike är skyldigt att avskaffa den befrielse från bolagsskatt som avses i artikel 1 och ta ut bolagsskatt på de enheter som omfattas av denna befrielse”. Om genomförandeåtgärder inte vidtas, förblir den skatteordning tillämplig enligt vilken bland annat självständiga hamnar samt industri- och handelskamrar som ansvarar för driften av hamninfrastruktur är befriade från bolagsskatt.

31

Som kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen kommer avskaffandet av befrielsen från bolagsskatt i enlighet med det angripna beslutet i princip att påverka sökandens medlemmar genom att taxeringsbeslut antas som speglar dessa ändringar. Sådana taxeringsbeslut utgör genomförandeåtgärder med avseende på sökandens medlemmar och talan avseende dessa beslut kan enligt kommissionen väckas vid nationella domstolar, vilka vid behov, i fall av tvivel beträffande det angripna beslutets giltighet, kan begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, T‑220/13, ej publicerad, EU:T:2016:484, punkterna 55 och 61).

32

Av detta följer att det angripna beslutet medför genomförandeåtgärder med avseende på sökandens medlemmar, vilket innebär att dessa måste visa att de är direkt och personligen berörda av det angripna beslutet.

33

Vad för det första gäller huruvida sökandens medlemmar berörs direkt, vilket inte har bestritts i förevarande fall, ska det påpekas att även om det angripna beslutet är riktat till de franska myndigheterna, ges dessa inget utrymme för skönsmässig bedömning och är ålagda att avskaffa befrielsen från bolagsskatt till förmån för enheter såsom sökandens medlemmar (artikel 2.1 i det angripna beslutet) vad gäller intäkter från deras ekonomiska verksamhet, senast från och med början av det beskattningsår som följer på beslutets antagande (artikel 2.2 i det angripna beslutet). Sökandens medlemmar berörs således direkt av det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 1999, Regione Autonoma Friuli-Venezia Giulia/kommissionen, T‑288/97, EU:T:1999:125, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

34

Vad för det andra gäller huruvida sökandens medlemmar är personligen berörda ska det konstateras att dessa inte uttryckligen eller individuellt avses i det angripna beslutet. Artikel 1 i det angripna beslutet avser nämligen rent allmänt självständiga hamnar (vilka delvis omvandlats till stora kusthamnar), sjöfartshandelskamrar, industri- och handelskamrar som driver hamnanläggningar, kommuner som är koncessionshavare till offentlig utrustning tillhörande staten i kusthamnar, liksom företag som dessa kunnat ersätta vad gäller driften av nämnda utrustning.

35

Enligt rättspraxis kan andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till endast göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen, C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

36

Som kommissionen påpekade vid förhandlingen innebär enbart den omständigheten, att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som en rättsakt är tillämplig på, eller till och med deras identitet, inte att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten när det står klart att den är tillämplig på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk, situation som fastställts i rättsakten i fråga (se dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen, C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

37

När ett beslut berör en grupp personer som, på grund av kriterier som är utmärkande för gruppmedlemmarna kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dock dessa personer vara personligen berörda av rättsakten då de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer, och det kan förhålla sig på det viset när beslutet innebär att de rättigheter som den enskilde har förvärvat före dess antagande ändras (se dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen, C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

38

Det ska härvid påpekas, för det första, att samtliga sökandens medlemmar är franska hamnar eller stora franska kusthamnar, eller industri- och handelskamrar som sköter driften av sådana hamnar, och som lagenligt omfattades av ordningen för befrielse från bolagsskatt fram till dess att den ifrågasattes av kommissionen genom antagandet av det angripna beslutet.

39

För det andra är de som gynnas av stödordningen i fråga, vilket sökanden påpekade vid förhandlingen, juridiska personer enligt offentlig rätt som bildats genom dekret och inte till följd av privata initiativ.

40

Det ska följaktligen konstateras att sökandens medlemmar ingår i en begränsad krets av aktörer, som kunde identifieras när det angripna beslutet antogs.

41

Tvärtemot vad kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen kan denna krets inte utvidgas framöver, eftersom även om ytterligare hamnar eller industri- och handelskammare kan komma att inrättas i framtiden, kommer sådana enheter inte till skillnad från sökandens medlemmar att faktiskt omfattas av den stödordning som existerade innan det angripna beslutet antogs.

42

För det tredje ska situationen för sökandens medlemmar också skiljas från situationen för medlemmarna hos sökandena i det mål som gav upphov till beslutet av den 26 april 2016, EGBA och RGA/kommissionen (T‑238/14, ej publicerat, EU:T:2016:259), vilket kommissionen har hänvisat till. Till skillnad från förevarande mål, som avser en befintlig stödordning, avsåg det angripna beslutet i det målet nämligen en ny stödordning rörande ett förslag om en skatteliknande avgift på totalisatorspel på kapplöpningar online för att finansiera ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst som anförtrotts kapplöpningsbolagen. Sökandenas medlemmar, som alla var aktörer på området hasardspelstjänster, kunde således endast åberopa sin egenskap av konkurrenter till framtida stödmottagare, eftersom stödordningen inte ännu hade inrättats när det angripna beslutet antogs. Som tribunalen påpekade i det målet påverkade detta beslut intressena hos alla aktörer inom sektorn totalisatorspel på kapplöpningar online i Frankrike: de som var närvarande på marknaden innan det angripna beslutet antogs, de som hade kommit in på marknaden efter det att beslutet antogs och de som skulle komma in på denna marknad i framtiden. Sökandenas medlemmar ingick således i en obestämd grupp av ekonomiska aktörer som kunde utvidgas efter antagandet av det angripna beslutet. De ingick inte i en begränsad krets, det vill säga en grupp som inte längre kunde utvidgas efter antagandet av den angripna akten. Sökandenas medlemmar berördes således av det angripna beslutet endast på grund av den objektiva egenskapen att de var skyldiga att betala en skatteliknande avgift, precis som alla andra konkurrenter i sektorn i fråga (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 26 april 2016, EGBA och RGA/kommissionen, T‑238/14, ej publicerat, EU:T:2016:259, punkterna 66 och 67).

43

Mot bakgrund av ovanstående överväganden konstaterar tribunalen att sökandens medlemmar i förevarande fall berörs personligen av det angripna beslutet, eftersom de ingår i en begränsad krets av aktörer som kunde identifieras när det angripna beslutet antogs.

44

Eftersom sökandens medlemmar i förevarande fall har rätt att väcka talan avseende det angripna beslutet, har följaktligen även sökanden på grund av denna omständighet rätt att väcka talan i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i den mån sökanden företräder intressena hos medlemmar som inte själva har väckt en egen talan avseende detta beslut.

45

Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning i den del som skatteåtgärden i sin helhet betecknades som statligt stöd. Som andra grund har det gjorts gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma att de franska hamnarnas verksamhet är av ekonomisk karaktär. Den tredje grunden avser en oriktig bedömning av villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna när det gäller de franska hamnarna i allmänhet och särskilt hamnarna på öar och i Frankrikes utomeuropeiska områden samt en otillräcklig motivering av denna bedömning. Såvitt avser den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid genomförandet av förfarandet för kontroll av befintligt stöd och åsidosatte artikel 108.1 och 108.2 FEUF, vilken avser ”förfarandet avseende lämpliga åtgärder”, jämförd med proportionalitetsprincipen. Som femte grund har det gjorts gällande att principen om god förvaltningssed har åsidosatts.

46

Sökanden har påpekat att en enhet som bedriver både verksamhet med anknytning till myndighetsutövning och ekonomisk verksamhet måste iaktta reglerna om statligt stöd endast vad gäller den ekonomiska verksamheten. Sökanden har hävdat att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte precisera att kvalificeringen av skatteordningen som stöd endast gällde de franska hamnarnas ekonomiska verksamhet. Sökanden har följaktligen yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet på denna punkt eller åtminstone ändra artikeldelen i beslutet så, att det uttryckligen framgår att skyldigheten att betala bolagsskatt inte gäller de franska hamnarnas icke-ekonomiska verksamhet.

47

Kommissionen har bestritt dessa argument.

48

Tribunalen konstaterar för det första att det av ordalydelsen i artikeldelen i det angripna beslutet (se punkterna 10 och 11 ovan) tydligt framgår att befrielsen från bolagsskatt för de enheter som gynnats genom stödåtgärden endast gällde intäkterna från deras ekonomiska verksamhet. Sökandens första grund vilar således på en felaktig tolkning av artikeldelen i det angripna beslutet.

49

För övrigt kan kommissionen, när en skatteåtgärd utan åtskillnad är tillämplig på de gynnade enheternas intäkter oavsett verksamhetens art, logiskt kräva att skatteordningen som sådan ska avskaffas, i syfte att säkerställa att den befrielse från bolagsskatt på intäkterna från den ekonomiska verksamheten som dessa enheter åtnjuter och som har förklarats oförenlig med den inre marknaden, ska upphöra.

50

Tribunalen erinrar för det andra om att artikeldelen i en rättsakt inte kan skiljas från motiveringen, och vid behov ska artikeldelen tolkas med beaktande av de skäl som föranledde att rättsakten antogs (dom av den 15 maj 1997, TWD/kommissionen, C‑355/95 P, EU:C:1997:241, punkt 21, och dom av den 2 mars 2012, Nederländerna/kommissionen, T‑29/10 och T‑33/10, EU:T:2012:98, punkt 146).

51

I skälen 42–61 i det angripna beslutet bemödade kommissionen sig om att visa i vilken mån hamnarna åtminstone delvis bedrev ekonomisk verksamhet och således utgjorde företag i den mening som avses i EUF-fördragets bestämmelser om konkurrens.

52

I skäl 44 i det angripna beslutet preciserade kommissionen att den inte ifrågasatte vare sig att vissa uppgifter som består i myndighetsutövning eller som är av icke ekonomiskt slag, såsom tillsyn av sjötrafikens säkerhet eller föroreningsbegränsande övervakning, kunde delegeras till hamnarna, eller att hamnarna vid fullgörandet av dessa uppgifter inte var att betrakta som företag enligt artikel 107.1 FEUF. Kommissionen förtydligade i detta avseende att den befrielse från bolagsskatt som avsågs i detta förfarande kunde utgöra statligt stöd endast när den omfattade intäkter som uppstått genom ekonomisk verksamhet. I gengäld räcker det, enligt kommissionen, inte att en enhet bedriver en eller flera statliga eller icke ekonomiska verksamheter för att det ska gå att på ett generellt sätt undandra den från beteckningen ”företag”. En hamn betraktas följaktligen som ett ”företag” om – och i den mån – denna bedriver en eller flera ekonomiska verksamheter.

53

I skäl 45 i det angripna beslutet angav kommissionen flera typer av ekonomisk verksamhet motsvarande tillhandahållande av olika tjänster på flera marknader som kan bedrivas av de franska hamnarna. För det första tillhandahåller hamnarna en allmän tjänst för fartygen genom att bevilja dem tillträde till hamninfrastruktur i utbyte mot betalning. För det andra tillhandahåller vissa hamnar mer specifika tjänster för fartygen, i synnerhet i form av lotsning, lyftning, underhåll och förtöjning, också detta i utbyte mot betalning. I dessa två första fall kallas den betalning som tas ut vanligtvis för ”hamnavgift”. För det tredje gör hamnarna mot betalning viss infrastruktur eller viss mark tillgänglig för företag som utnyttjar dessa utrymmen för sina egna behov eller för att tillhandahålla fartyg vissa av de hamntjänster som anges ovan.

54

Kommissionen konstaterade således, i skäl 61 i det angripna beslutet, att ”[d]e självständiga hamnarna …, sjöfartshandelskamrarna, de industri- och handelskamrar som förvaltar hamnanläggningar, de kommuner som är koncessionshavare till offentlig utrustning tillhörande staten i kusthamnar, liksom de företag som dessa kunnat ersätta vad gäller driften av nämnda utrustning, som direkt utnyttjar infrastruktur eller tillhandahåller tjänster i en hamn utgör, vad gäller sin ekonomiska verksamhet … ”företag” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF”.

55

Av skälen i det angripna beslutet framgår således tillräckligt tydligt att det endast var med avseende på den ekonomiska verksamheten som de gynnade enheterna betraktades som företag som omfattas av EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd.

56

Vad för det tredje gäller sökandens yrkande att tribunalen ska ändra artikeldelen i det angripna beslutet så, att det uttryckligen framgår att skyldigheten att betala bolagsskatt inte gäller de franska hamnarnas icke-ekonomiska verksamhet, erinrar tribunalen om att enligt fast rättspraxis ankommer det inte på unionsdomstolen att rikta förelägganden till unionens institutioner eller att sätta sig i institutionernas ställe vid sin prövning av beslutets lagenlighet (se dom av den 12 maj 2016, Hamr – Sport/kommissionen, T‑693/14, ej publicerad, EU:T:2016:292, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

57

Det finns i vart fall ingen grund för en sådan ändring av artikeldelen i det angripna beslutet, eftersom yrkandet vilar på en felaktig tolkning av det angripna beslutet, i den del som det enligt beslutet endast krävs att de enheter som gynnats av skattebefrielsen i fråga ska betala bolagsskatt för intäkterna från sin ekonomiska verksamhet.

58

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grunden.

59

Genom denna grund har sökanden kritiserat kommissionen dels för att inte i detalj ha analyserat hamnarnas verksamhet i syfte att fastställa vilka typer av verksamheter som utgjorde ekonomisk verksamhet, dels för att felaktigt ha betraktat vissa verksamheter som ekonomiska, trots att de inte var av en sådan karaktär.

60

Det ska härvid omedelbart erinras om att kommissionen i ett beslut avseende en stödordning kan begränsa sig till att allmänt och abstrakt undersöka den berörda stödordningens särdrag för att i skälen till sitt beslut bedöma om stödet i princip utgör statligt stöd till stödmottagarna. Kommissionen är således inte skyldig att göra en bedömning av enskilda stöd som beviljats på grundval av stödordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 63, och dom av den 26 november 2015, Navarra de Servicios y Tecnologías/kommissionen, T‑487/13, ej publicerad, EU:T:2015:899, punkt 66).

61

Det ska vidare erinras om att enligt rättspraxis omfattar begreppet företag, som kommissionen angav i skäl 42 i det angripna beslutet, varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett dess rättsliga status och dess sätt att finansiera verksamheten. All verksamhet som går ut på att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad utgör ekonomisk verksamhet (dom av den 12 september 2000, Pavlov m.fl., C‑180/98–C‑184/98, EU:C:2000:428, punkterna 74 och 75; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 1987, kommissionen/Italien, 118/85, EU:C:1987:283, punkt 7, och dom av den 23 april 1991, Höfner och Elser, C‑41/90, EU:C:1991:161, punkt 21).

62

I förevarande fall erkände kommissionen generellt att hamnarna kunde bedriva både ekonomisk verksamhet och icke-ekonomisk verksamhet. Kommissionen fastställde att de franska hamnarna kunde bedriva flera typer av ekonomisk verksamhet, vilka den förtecknade särskilt i skäl 45 i det angripna beslutet (se punkterna 51–54 ovan).

63

Det ska dock konstateras att sökanden inte alls har ifrågasatt denna beskrivning, utan endast har hävdat att vissa av hamnarnas verksamheter är av icke-ekonomiskt slag och att kommissionens analys inte var tillräckligt detaljerad i detta avseende.

64

Det ska vidare konstateras att kommissionen, som den påpekade bland annat i skäl 44 i det angripna beslutet, inte har ifrågasatt vare sig att vissa uppgifter som består i myndighetsutövning eller som är av icke ekonomiskt slag, såsom tillsyn av sjötrafikens säkerhet eller föroreningsbegränsande övervakning, kan delegeras till hamnarna eller att hamnarna, vid fullgörandet av dessa uppgifter, inte är att betrakta som företag enligt artikel 107.1 FEUF. I gengäld räcker det inte att en enhet bedriver en eller flera statliga eller icke ekonomiska verksamheter för att det ska gå att på ett generellt sätt undandra den från beteckningen ”företag”. För att avgöra om verksamheten i fråga är sådan som bedrivs av ett företag i den mening som avses i EUF-fördraget, ska det prövas vilken art av verksamhet det rör sig om. En hamn betraktas följaktligen som ett ”företag” om – och i den mån – denna bedriver en eller flera ekonomiska verksamheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkterna 74 och 75, och dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank, C‑138/11, EU:C:2012:449, punkt 37).

65

I rättspraxis erkänns för övrigt att kommersiellt nyttjande och byggandet av flygplatsinfrastruktur eller hamninfrastruktur i syfte att utnyttja den för kommersiella ändamål utgör ekonomisk verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkt 78; dom av den 19 december 2012, Mitteldeutsche Flughafen och Flughafen Leipzig-Halle/kommissionen, C‑288/11 P, EU:C:2012:821, punkterna 40–43, och dom av den 15 mars 2018, Naviera Armas/kommissionen, T‑108/16, överklagad, EU:T:2018:145, punkt 78).

66

Kommissionen kunde således i skäl 61 i det angripna beslutet med rätta anse att ”de självständiga hamnarna … sjöfartshandelskamrarna, de industri- och handelskamrar som förvaltar hamnanläggningar, de kommuner som är koncessionshavare till offentlig utrustning tillhörande staten i kusthamnar, liksom de företag som dessa kunnat ersätta vad gäller driften av nämnda utrustning, som direkt utnyttjar infrastruktur eller tillhandahåller tjänster i en hamn utgör, vad gäller sin ekonomiska verksamhet … ”företag” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF”.

67

Inget av sökandens argument kan påverka detta konstaterande.

68

Sökanden har för det första vad gäller hamninfrastruktur i allmänhet hävdat att det var fel av kommissionen att grunda sig på en åtskillnad mellan tillträdesinfrastruktur som är belägen inom hamnen och sådan som är belägen utanför hamnen för att dra slutsatsen att reglerna om statligt stöd var tillämpliga. Det avgörande kriteriet är inte infrastrukturens geografiska placering, utan huruvida infrastrukturen gynnar sjöfartssamfundet i dess helhet eller tvärtom endast gynnar hamnens ekonomiska verksamhet. Sökanden har kritiserat kommissionen för att utan motivering ha avvikit från beslutet om att inleda förfarandet, i vilket den ansåg att offentliga investeringar i tillfartsleder till havs, installationer för marktransport inom hamnområdet och annan maritim infrastruktur som gynnar samhället som helhet utgör icke-ekonomisk verksamhet.

69

Det ska konstateras att detta argument är verkningslöst, eftersom sökanden inte har ifrågasatt kommissionens slutsats i skäl 61 i det angripna beslutet, vilken grundar sig på den omständigheten att de gynnade hamnarna och övriga gynnade enheterna åtminstone delvis bedriver sådan ekonomisk verksamhet som anges i skäl 45 i det angripna beslutet, oavsett var verksamheten i fråga är belägen.

70

Det ska påpekas att kommissionen i det angripna beslutet i vart fall inte avvek från sitt ”traditionella” synsätt att uppbyggnad, underhåll, ersättande eller uppgradering av infrastruktur som ger tillträde till hamnar normalt sett ska betraktas som generella åtgärder av icke-ekonomisk karaktär, när de är tillgängliga för alla användare utan åtskillnad och ersättning. Som kommissionen påpekade i skäl 53 i det angripna beslutet gäller detta synsätt den situationen att tillträdet till infrastrukturen sker kostnadsfritt, utan ekonomisk ersättning, vilket inte är fallet i förevarande fall. Kommissionens bedömning i samma skäl i det angripna beslutet – att förutom om vissa särdrag i ett ärende leder till motsatt slutsats, gynnar tillträdesinfrastruktur som är belägen utanför en hamn sjöfartssamfundet i dess helhet, medan offentlig finansiering av tillträdesinfrastruktur som är belägen inom en hamn i princip antas gynna i synnerhet driften av hamnen själv – är inte oförenlig med detta synsätt och utgör således inte felaktig rättstillämpning.

71

Sökanden har för det andra kritiserat kommissionen för att ha avvikit från de skäl som angavs i beslutet om att inleda förfarandet och från tidigare ärenden, i vilka den ansett att uppbyggnad, underhåll, ersättande eller uppgradering av infrastruktur som användarna ges tillgång till kostnadsfritt och utan åtskillnad inte utgör ekonomisk verksamhet. Sökanden anser således att kommissionen borde ha ansett att vissa specifika anläggningsåtgärder inte omfattades av hamnarnas ekonomiska verksamhet.

72

Tribunalen erinrar härvid om att enligt fast rättspraxis kan inte kommissionens beslutspraxis i andra ärenden påverka giltigheten av det angripna beslutet. Beslutet ska endast bedömas mot bakgrund av EUF-fördragets objektiva bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, Tyskland/kommissionen, T‑295/12, ej publicerad, EU:T:2014:675, punkt 181, och dom av den 9 juni 2016, Magic Mountain Kletterhallen m.fl./kommissionen, T‑162/13, ej publicerad, EU:T:2016:341, punkt 59).

73

Vidare ska det påpekas att kommissionen i punkt 21 i beslutet om att inleda förfarandet ansåg att vissa verksamheter som hamnarna åtagit sig (offentliga investeringar i tillfartsleder till havs – vågbrytare, slussar, farleder, muddring – samt i anläggningar för marktransport inom hamnområdet och i annan maritim infrastruktur som gynnade sjöfartssamfundet i dess helhet) med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet inte utgjorde ekonomisk verksamhet och därvid hänvisade till punkt 35 i sitt beslut av den 20 oktober 2004 om statligt stöd N 520/2003 – Belgien – Ekonomiskt stöd för uppbyggnad av infrastruktur i flamländska hamnar (EUT C 176, 2005, s. 11).

74

I skäl 53 i det angripna beslutet förklarade kommissionen emellertid, som svar på synpunkter från kusthamnen i Le Havre (Frankrike), vilken hade hänvisat till det beslut som avses i punkt 72 ovan, att dess praxis har utvecklats sedan 2004 i linje med domstolens praxis. Kommissionen hänvisade även till sitt beslut av den 30 april 2015 om statligt stöd SA.39608 – Utbyggnad av hamnen i Wismar (EUT C 203, 2015, s. 1), och till två punkter i sin analysmall för hamninfrastruktur som finns på webbplatsen för generaldirektoratet (GD) för konkurrens.

75

Det ska erinras om att avsikten med att inleda det formella granskningsförfarandet är att kommissionen ska ha möjlighet att inhämta alla yttranden som är nödvändiga för att den ska kunna fatta ett slutgiltigt beslut om huruvida åtgärden i fråga utgör statligt stöd (se dom av den 23 oktober 2002, Diputación Foral de Guipúzcoa m.fl./kommissionen, T‑269/99, T‑271/99 och T‑272/99, EU:T:2002:258, punkt 47 och där angiven rättspraxis). De bedömningar som kommissionen gör i ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet är nödvändigtvis av preliminär karaktär och syftar till att avgöra huruvida åtgärden har karaktären av stöd och att ange de skäl som föranleder tvivel om huruvida åtgärden är förenlig med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2015, Diputación Foral de Bizkaia/kommissionen, T‑397/12, ej publicerad, EU:T:2015:291, punkt 58). Härav följer att det slutliga beslutet i viss mån kan avvika från beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet, utan att detta innebär att det slutliga beslutet blir ogiltigt (dom av den 4 mars 2009, Italien/kommissionen, T‑424/05, ej publicerad, EU:T:2009:49, punkt 69, och dom av den 19 maj 2015, Diputación Foral de Bizkaia/kommissionen, T‑397/12, ej publicerad, EU:T:2015:291, punkt 59).

76

Det är endast om kommissionen efter det att den har antagit ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet upptäcker att beslutet grundats på ofullständiga uppgifter eller på en felaktig rättslig kvalificering av dessa uppgifter, som den måste ha möjlighet att anpassa sitt ställningstagande genom att anta ett ändringsbeslut eller ett nytt beslut om att inleda förfarandet, i syfte att göra det möjligt för den berörda medlemsstaten och andra berörda parter att på ett ändamålsenligt sätt lämna sina synpunkter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2011, Regione autonoma della Sardegna m.fl./kommissionen, T‑394/08, T‑408/08, T‑453/08 och T‑454/08, EU:T:2011:493, punkterna 71 och 72).

77

Det är nämligen endast om kommissionen till följd av beslutet om att inleda ett granskningsförfarande ändrar sitt resonemang på basen av uppgifter, eller en rättslig kvalificering av dessa uppgifter, som är avgörande för bedömningen av huruvida det rör sig om ett stöd och huruvida detta stöd är förenligt med den inre marknaden, som den måste ändra beslutet om att inleda förfarandet eller utvidga beslutet i syfte att göra det möjligt för den berörda medlemsstaten och andra berörda parter att på ett ändamålsenligt sätt lämna sina synpunkter.

78

Så är emellertid inte fallet vad gäller kommissionens bedömningar i skäl 53 i det angripna beslutet. Även om dessa bedömningar vittnar om en viss utveckling av kommissionens praxis i synen på huruvida generella åtgärder för tillträde till hamninfrastruktur är av ekonomisk karaktär, var detta inte avgörande för kommissionens bedömning av huruvida ett stöd förelåg eller huruvida de gynnade hamnarna i förevarande fall skulle betraktas som ”företag”, eftersom det inte har bestritts att dessa bedriver sådan ekonomisk verksamhet som anges i bland annat skäl 45 i det angripna beslutet.

79

Dessa bedömningar skiljer sig dessutom inte grundläggande från kommissionens synsätt i bland annat punkt 21 i beslutet om att inleda förfarandet. Som kriterium för att skilja mellan ekonomisk verksamhet och icke-ekonomisk verksamhet utgick kommissionen, som den har förklarat i sina skriftliga inlagor och som det framgår av skälen 53 och 56 i det angripna beslutet, från huruvida infrastrukturen, som en generell åtgärd som staten åtar sig inom ramen för sitt ansvar för utvecklingen av sjötransporter, utan åtskillnad och ersättning kan användas av alla användare. Det var endast som en förenkling som den preciserade att kriteriet var infrastrukturen är belägen – inom eller utanför hamnområdet – i princip gör det möjligt att utom i vissa särskilda fall avgöra huruvida infrastrukturen är avsedd för ekonomisk verksamhet.

80

Sökanden har för det tredje hävdat att eftersom kommissionen inte tillräckligt noggrant analyserade arten av de olika verksamheter som bedrevs av de franska hamnarna, kunde den inte avgöra huruvida deras ekonomiska verksamhet var av underordnad karaktär eller utgjorde deras huvudverksamhet, vilket är ett villkor vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd när infrastruktur såsom i förevarande fall är föremål för blandad användning.

81

Tribunalen erinrar härvid om att den omständigheten att en del av en enhets verksamhet innefattar ett utövande av offentliga maktbefogenheter inte i sig utgör ett hinder för att kvalificera enheten som ett företag, i den mening som avses i fördragets bestämmelser om konkurrens, med avseende på resten av dess – ekonomiska – verksamhet (dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkt 74, och dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 25).

82

Av rättspraxis följer att i den mån en myndighet bedriver en ekonomisk verksamhet som kan skiljas från dess myndighetsutövning, agerar den i egenskap av företag med avseende på den delen av verksamheten. Om den ekonomiska verksamheten i fråga inte kan skiljas från dess övriga verksamhet ska däremot hela dess verksamhet anses vara knuten till utövandet av offentliga maktbefogenheter (dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank, C‑138/11, EU:C:2012:449, punkt 38, och dom av den 12 september 2013, Tyskland/kommissionen, T‑347/09, ej publicerad, EU:T:2013:418, punkt 29; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2009, SELEX Sistemi Integrati/kommissionen, C‑113/07 P, EU:C:2009:191, punkterna 71–80).

83

Det finns emellertid ingen tröskel under vilken det ska anses att en enhets hela verksamhet utgör icke-ekonomisk verksamhet, när den ekonomiska verksamheten är av underordnad betydelse. Om den berörda enhetens ekonomiska verksamhet kan skiljas från dess myndighetsutövning, ska nämligen nämnda enhet enligt rättspraxis betraktas som ett företag för den delen av sin verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkterna 44–63).

84

I förevarande fall har sökanden dock inte ingett någon bevisning för att den ekonomiska verksamhet som bedrivs av hamnarna och som kommissionen angav i skäl 45 i det angripna beslutet, det vill säga bland annat beviljande av tillträde till hamninfrastruktur i utbyte mot betalning, inte kan skiljas från hamnarnas myndighetsutövning, såsom tillsyn av sjötrafikens säkerhet eller föroreningsbegränsande övervakning. Som kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen räcker enbart den omständigheten att det kan finnas ett ekonomiskt samband mellan dessa verksamheter, i den del som hamnarnas ekonomiska verksamhet gör det möjligt att helt eller delvis finansiera deras icke-ekonomiska verksamhet, inte för att konstatera att dessa verksamheter inte kan skiljas från varandra i den mening som avses i rättspraxis.

85

I den mån som sökanden har åberopat kommissionens meddelande om rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (EUT C 198, 2014, s. 1), i vilket det för verksamhet avseende forskningsinfrastruktur föreskrivs en tröskel på 80 %, över vilken denna verksamhet i sin helhet anses vara icke-ekonomisk, räcker det att i likhet med kommissionen konstatera att det i förevarande fall inte är frågan om stöd till forskning, utveckling eller innovation, vilket innebär att detta meddelande inte är tillämpligt.

86

Vad vidare gäller punkt 207 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 FEUF (EUT C 262, 2016, s. 1) föreskrivs däri att ”[o]m, vid fall av blandad användning, infrastrukturen nästan enbart används för icke-ekonomisk verksamhet anser kommissionen att dess finansiering helt och hållet kan falla utanför tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd, under förutsättning att den fortfarande används för en rent underordnad ekonomisk verksamhet, det vill säga en verksamhet som är direkt relaterad till och nödvändig för driften av infrastrukturen eller som har ett naturligt samband med dess viktigaste icke-ekonomiska användning”. Som kommissionen har gjort gällande avser ovannämnda punkt finansiering av infrastruktur som nästan uteslutande används för icke-ekonomiska ändamål. I förevarande fall utgörs stödåtgärden i fråga däremot av en skattebefrielse som inte har något direkt samband med finansiering av infrastruktur och som beviljas utan beaktande av för vilken verksamhet – ekonomisk eller inte – denna infrastruktur används.

87

De franska hamnarnas ekonomiska verksamhet är i vart fall inte rent underordnad deras icke-ekonomiska verksamhet. Tvärtom framgår det av fotnoten på sidan 39 i det angripna beslutet att vad gäller exempelvis den stora kusthamnen i Bordeaux stod hamnavgifterna och de statliga intäkterna, det vill säga de huvudsakliga intäkterna från hamnarnas ekonomiska verksamhet, för 55 % av driftskostnaderna. Kommissionen bekräftade även vid förhandlingen att dessa siffror var representativa för hela sektorn.

88

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

89

Sökanden har i första hand hävdat att det angripna beslutet innehåller flera fall av felaktig ”rättstillämpning” vid bedömningen av villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. För det fallet att tribunalen skulle konstatera att kommissionen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning har sökanden, i andra hand, hävdat att motiveringen av beslutet är otillräcklig.

90

Kommissionen har bestritt dessa argument.

91

Vad gäller villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln erinrar tribunalen inledningsvis om att det av rättspraxis framgår att det, för att kvalificera en nationell åtgärd som statligt stöd, inte är nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och att konkurrensen faktiskt snedvrids, utan endast att undersöka huruvida det kan påverka handeln och snedvrida konkurrensen (se dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

92

I synnerhet gäller att om ett stöd som beviljats av en medlemsstat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företags ställning i handeln mellan medlemsstaterna, ska stödet anses påverka handeln (se dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

93

Det är i detta sammanhang inte nödvändigt att det gynnade företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. När en medlemsstat beviljar ett stöd till ett företag, kan dess verksamhet inom landet upprätthållas eller öka på grund av detta, med den följden att möjligheterna för företag från andra medlemsstater att träda in på denna medlemsstats marknad minskar (se dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

94

Enligt rättspraxis finns det inte heller någon gräns eller procentsats under vilken man kan anse att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas. Den omständigheten att det är fråga om ett relativt litet stöd eller ett relativt litet stödmottagande företag innebär nämligen inte att det på förhand kan uteslutas att handeln mellan medlemsstaterna påverkas (se dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

95

Det framgår av rättspraxis, särskilt med avseende på villkoret att det ska föreligga en påverkan på handeln mellan medlemsstater, att en medlemsstats beviljande av ett stöd, i form av en skattelättnad, till vissa skattepliktiga måste anses ha en påverkan på handeln och, följaktligen, uppfylla detta villkor då de nämnda skattepliktiga utövar en ekonomisk verksamhet som är föremål för sådan handel eller då det inte kan uteslutas att de konkurrerar med aktörer som är etablerade i andra medlemsstater (se dom av den 30 april 2009, kommissionen/Italien och Wam, C‑494/06 P, EU:C:2009:272, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

96

Med avseende på villkoret om en snedvridning av konkurrensen, erinrar domstolen om att stöd som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet, i princip snedvrider konkurrensvillkoren (se dom av den 30 april 2009, kommissionen/Italien och Wam, C‑494/06 P, EU:C:2009:272, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

97

I förevarande fall undersökte kommissionen dessa båda villkor i skälen 79–93 i det angripna beslutet. I skälen 82 och 83 i det angripna beslutet anges särskilt följande:

”[D]en skatteförmån som de berörda hamnarna åtnjuter [befriar] dem från en löpande kostnad som de normalt sett borde ha burit. Skatteförmånen gynnar dem i förhållande till franska hamnar och hamnar i andra EU-medlemsstater som inte omfattas av den. Därigenom kan den påverka handeln inom unionen och snedvrida konkurrensen.

I själva verket förekommer det konkurrens inom hamnbranschen och denna skärps genom beskaffenheten och egenskaperna hos transporter, särskilt till sjöss och på inre vattenvägar. Även om man kan anse att hamnarna åtnjuter ett lagstadgat monopol vad gäller tillhandahållandet av hamntjänster inom respektive hamn där de är operatör konkurrerar de transporttjänster som de erbjuder, åtminstone i viss utsträckning, med de transporttjänster som erbjuds av andra hamnar liksom av andra transportleverantörer i Frankrike såväl som i andra medlemsstater.”

98

Vad särskilt gäller situationen för hamnarna på öar och hamnarna i utomeuropeiska områden konstaterade kommissionen endast, i skäl 84 i det angripna beslutet, att ”i den mån det finns eller skulle kunna finnas andra lösningar för att transportera varor till utomeuropeiska områden kan åtgärden, även för de hamnar som ligger långt från den europeiska delen av Frankrike eller andra europeiska hamnar, leda till en snedvridning av konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna”. Kommissionen preciserade dock, i skäl 92 i det angripna beslutet, att den ”vad gäller det särskilda fallet med vissa hamnar – särskilt sådana som uppfyller de villkor som ställs enligt kommissionens beslutspraxis” inte utesluter ”att den ifrågavarande åtgärden skulle kunna anses vara utan påverkan på handeln”. Eftersom det rör sig om en stödordning som innebär en allmän befrielse från bolagsskatt för alla de förmånstagare som anges i ministeriebesluten från 1942 och 1943, ansåg kommissionen emellertid, i skäl 93 i det angripna beslutet, att denna åtgärd som sådan kunde snedvrida konkurrensen inom unionen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

99

Tribunalen konstaterar att tvärtemot vad sökanden i andra hand har gjort gällande är en sådan motivering tillräcklig för att sökanden ska kunna förstå hur kommissionen har resonerat och för att tribunalen ska ha möjlighet att utföra sin prövning.

100

En prövning ska även göras av sökandens argument avseende att det angripna beslutet innehåller oriktiga bedömningar vad gäller villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

101

Sökanden har för det första gjort gällande att det angripna beslutet inte innehåller några konkreta bevis som styrker kommissionens argument avseende skatteåtgärdens påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensen. Enligt rättspraxis kan det dock inte endast antas eller förmodas att en stödåtgärd eller stödordning påverkar konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.

102

Som kommissionen gjorde gällande i skäl 87 i det angripna beslutet är det – eftersom åtgärden i fråga utgör en stödordning som tillämpas på hamnar som skiljer sig mycket åt sinsemellan i fråga om storlek, geografiskt läge, typ (inlandshamn, kusthamn) och verksamhet – för att fastställa att den granskade åtgärden utgör ett statligt stöd dock inte nödvändigt att visa att åtgärden för varje enskilds hamns del leder till en snedvridning av konkurrensen och en påverkan på handeln. I fråga om en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att undersöka den berörda stödordningens särdrag för att i skälen till sitt beslut bedöma om den innebär en avsevärd fördel för stödmottagarna i förhållande till deras konkurrenter och om den huvudsakligen gynnar företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen är således inte skyldig att i ett beslut avseende en sådan stödordning göra någon bedömning av stöd som beviljats i enskilda fall på grundval av denna ordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 63, och dom av den 26 november 2015, Navarra de Servicios y Tecnologías/kommissionen, T‑487/13, ej publicerad, EU:T:2015:899, punkt 66).

103

Det ska dessutom påpekas att även om kommissionen enligt den rättspraxis som anges i punkt 91 ovan inte var skyldig att bevisa att stödåtgärden i fråga faktiskt kunde eller skulle ha kunnat påverka konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna, såsom sökanden har gjort gällande, framgår det av det angripna beslutet att det, vad gäller flertalet av de avsedda hamnarna, särskilt de stora franska hamnarna i Le Havre, Rouen och Marseille, inte har bestritts att dessa konkurrerar med andra hamnar i unionen, vilket innebär att åtgärden faktiskt påverkar konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna (se skäl 88 i det angripna beslutet). Inte heller vad gäller små hamnar, särskilt sådana som ligger nära en gräns, gjorde kommissionen en oriktig bedömning när den ansåg att även dessa deltar i en faktisk gränsöverskridande konkurrens (se skäl 91 i det angripna beslutet). Tribunalen konstaterar att en sådan allmän granskning av huruvida det föreligger en snedvridning av konkurrensen och en påverkan av handeln mellan medlemsstaterna avseende vissa kategorier av hamnar är tillräcklig för att kommissionen ska ha uppfyllt de skyldigheter som åligger den vid granskningen av en stödordning (punkt 102 ovan).

104

Sökanden har för det andra fel när denna anser att kommissionen var skyldig att bevisa att skatteåtgärden i fråga som gynnade utvecklarna eller ägarna av hamninfrastruktur också gav operatörerna och slutanvändarna av denna infrastruktur en ekonomisk fördel.

105

I det angripna beslutet anges nämligen tydligt att stödmottagarna är ”självständiga hamnar (vilka delvis omvandlats till stora kusthamnar), sjöfartshandelskamrar, industri- och handelskamrar som driver hamnanläggningar, kommuner som är koncessionshavare till offentlig utrustning tillhörande staten i kusthamnar, liksom för företag som dessa kunnat ersätta vad gäller driften av nämnda utrustning” (artikel 1 i det angripna beslutet). Det var således korrekt av kommissionen att granska om villkoren avseende förekomsten av ett stöd, särskilt villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, var uppfyllda för dessa stödmottagare och inte för andra kategorier av aktörer, såsom operatörerna eller slutanvändarna av hamninfrastruktur. Eftersom sökanden företräder franska hamnar och industri- och handelskamrar som driver hamnanläggningar är det i vart fall svårt att se på vilket sätt en eventuell avsaknad av motivering i det angripna beslutet avseende ett eventuellt indirekt stöd till förmån för andra kategorier av aktörer skulle kunna påverka det nämnda beslutets giltighet med avseende på sökandens medlemmar.

106

Sökanden anser för det tredje att även under antagandet att skatteåtgärden i fråga skulle ha kunnat påverka den prisnivå som de franska hamnarna tillämpar, kan den inte påverka handeln mellan medlemsstaterna eller snedvrida konkurrensen, eftersom priset inte är en avgörande faktor för en hamns attraktivitet, vilken beror på ett antal andra faktorer, såsom hamnens förbindelser till inlandet och förbindelsernas kvalitet, dess geografiska läge och de fördelar den kan medföra för det mer övergripande logistiksystemet.

107

Det räcker härvid att konstatera, såsom kommissionen gjorde i skäl 85 i det angripna beslutet, att det inte har bestritts att prisnivån är ett inslag bland andra i en hamns konkurrenskraft. Den omständigheten att andra inslag kan ha större eller mindre betydelse för en hamns attraktivitet kan således inte påverka kommissionens slutsats i detta hänseende. Det ska dessutom erinras om att enligt rättspraxis finns det inte någon gräns eller procentsats under vilken man kan anse att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas (punkt 94 ovan). Den statistik som sökanden har ingett om de franska hamnarnas marknadsandelar i förhållande till andra hamnar i unionen kan således inte påverka kommissionens slutsatser i detta hänseende.

108

Enligt sökanden är, för det fjärde, villkoren avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och snedvridning av konkurrensen i vart fall inte uppfyllda när det gäller hamnarna på öar och hamnarna i utomeuropeiska områden. Vad gäller hamnarna på öar har sökanden hävdat att kommissionen i enlighet med dess tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 FEUF måste beakta dessa hamnars särskilda situation, eftersom deras huvudsakliga syfte är att upprätthålla förbindelserna mellan den europeiska delen av Frankrike och ön i fråga. När det gäller hamnarna i utomeuropeiska områden har sökanden åberopat dels de utomeuropeiska områdenas geografiskt avlägsna belägenhet i förhållande till unionen, dels att dessa hamnar inte spelar någon viktig roll för unionens transportsystem och de därför kan undantas från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/352 av den 15 februari 2017 om inrättande av en ram för tillhandahållande av hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar (EUT L 57, 2017, s. 1). Sökanden anser dessutom att det var fel av kommissionen att i skäl 84 i det angripna beslutet anse att skatteåtgärden i fråga stimulerade vissa företag att välja sjötransport i stället för flygtransport för varutransporter i utomeuropeiska områden och således ledde till en snedvridning av konkurrensen och påverkade handeln mellan medlemsstaterna vad gäller hamnarna i utomeuropeiska områden.

109

Tribunalen erinrar härvid om att kommissionens beslut inte avser individuellt stöd som är inriktat på den konkreta situationen för hamnarna på öar eller hamnarna i utomeuropeiska områden, utan en stödordning som föreskrivs i ministerbesluten från 1942 och 1943, i vilka stödmottagarna allmänt identifieras som ”självständiga hamnar (vilka delvis omvandlats till stora kusthamnar), sjöfartshandelskamrar, industri- och handelskamrar som driver hamnanläggningar, kommuner som är koncessionshavare till offentlig utrustning tillhörande staten i kusthamnar, liksom för företag som dessa kunnat ersätta vad gäller driften av nämnda utrustning” (se artikel 1 i det angripna beslutet).

110

Av rättspraxis (se punkterna 91–96 och 102 ovan) framgår dock att i detta sammanhang är resonemanget i skälen 82–93 i det angripna beslutet tillräckligt för att fastställa att villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln är uppfyllda.

111

Även under antagandet att en granskning av den individuella situationen för vissa hamnar på öar eller i utomeuropeiska områden skulle visa att dessa villkor inte är uppfyllda med avseende på dem, ska denna granskning när det såsom i förevarande fall gäller en befintlig stödordning utföras av medlemsstaten i samband med återkrav av stödet eller i ett senare skede, enligt principen om lojalt samarbete mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkterna 63 och 125).

112

Sökandens argument avseende den individuella situationen för hamnarna på öar och hamnarna i utomeuropeiska områden ska följaktligen underkännas som verkningslösa, utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida bedömningen i skäl 84 sista meningen i det angripna beslutet är välgrundad, eftersom en sådan bedömning är överflödig.

113

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat och inte innehåller någon oriktig bedömning vad gäller villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

114

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

115

Sökanden har hävdat att kommissionen har åsidosatt bestämmelserna i artikel 108.1 och 108.3 FEUF, jämförd med proportionalitetsprincipen.

116

Sökanden anser för det första att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid genomförandet av förfarandet för kontroll av stödordningen i fråga. Sökanden anser närmare bestämt att kommissionen, genom att anse att det ankom på de franska myndigheterna att visa att skatteåtgärden i fråga var förenlig med den inre marknaden, agerade som om den hade mottagit en ansökan om godkännande av ett nytt statligt stöd, trots att det rörde sig om ett befintligt statligt stöd, vilket det enligt artikel 108.1 och 108.2 FEUF ankommer på kommissionen att bevisa att det inte är förenligt med den inre marknaden.

117

Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen, inom ramen för det förfarande avseende lämpliga åtgärder som föreskrivs i artikel 22 i förordning nr 2015/1589, inte kan kräva att en befintlig stödordning ska avskaffas, om endast en ändring av vissa av dess särdrag räcker för att åtgärda den konstaterade oförenligheten. Enligt proportionalitetsprincipen ska avskaffande av en stödordning endast övervägas när det är fullständigt uteslutet att ändringar kan vidtas för att göra stödordningen förenlig med fördragets bestämmelser. Enligt sökanden borde kommissionen ha granskat huruvida skattebefrielsen efter vissa ändringar av stödordningen kunde ha uppfyllt villkoren för finansiering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och följaktligen ha ansetts förenlig med den inre marknaden enligt artikel 106.2 FEUF.

118

Sökanden har även hävdat att kommissionen missuppfattade innebörden av artikel 93 FEUF genom att anse att stöd som tillåts enligt den artikeln måste vara kopplat till vissa kostnader upp till ett visst tak och genom att begränsa denna bestämmelses materiella tillämpningsområde till investeringsstöd och på så sätt utesluta driftsstöd. Till stöd för detta argument har sökanden hänvisat till kommissionens beslut SA.37402 av den 18 december 2014 om det stöd som utbetalats till hamnen i Budapest (Ungern) (EUT C 141, 2014, s. 1) och till kommissionens meddelande C(2004) 43 – Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport (EUT C 13, 2004, s. 3).

119

Av samma skäl anser sökanden att det var fel av kommissionen att anse att artiklarna 107.3 a och b FEUF och 349 FEUF inte var tillämpliga enbart av den orsaken att skatteåtgärden inte var inriktad på att genomföra projekt av europeiskt intresse eller på hamnar i utomeuropeiska områden.

120

Sökanden har slutligen hävdat att åsidosättandet av artikel 108.1 och 108.2 FEUF, jämförd med proportionalitetsprincipen, är än mer uppenbart, eftersom det angripna beslutet antogs efter det att två förordningar om hamnar hade trätt i kraft, nämligen förordning 2017/352 och kommissionens förordning 2017/1084 av den 14 juni 2017 om ändring av förordning (EU) nr 651/2014 vad gäller stöd till hamn- och flygplatsinfrastruktur, vad gäller tröskelvärden för anmälan av stöd till kultur och bevarande av kulturarvet och stöd till idrottsinfrastruktur och multifunktionell rekreationsinfrastruktur samt vad gäller stödordningar för regionalt driftstöd i de yttersta randområdena och om ändring av förordning (EU) nr 702/2014 vad gäller beräkningen av stödberättigande kostnader (EUT L 156, 2017, s. 1), trots att det i sistnämnda förordning föreskrivs om en utvidgning av den allmänna gruppundantagsförordningen till hamninfrastruktur och en möjlighet att bevilja driftstöd i de yttersta randområdena.

121

Kommissionen har bestritt dessa argument.

122

Tribunalen erinrar om att i artikel 108.1 FEUF föreskrivs att ”[k]ommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater” och att ”[d]en ska till medlemsstaterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den inre marknadens funktion”. I artikel 108.2 FEUF föreskrivs vidare att ”[o]m kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107, eller att sådant stöd missbrukas, ska den besluta om att staten i fråga ska upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer”.

123

I kapitel VI i förordning nr 2015/1589 redogörs för förfarandet rörande befintliga stödordningar. I artikel 21 i förordning nr 2015/1589 preciseras först mekanismen för samarbete mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten enligt artikel 108.1 FEUF. I artikel 22 i förordning nr 2015/1589 anges därefter vilka slag av lämpliga åtgärder som kommissionen kan föreslå medlemsstaten när den anser att en befintlig stödordning inte är eller inte längre är förenlig med den inre marknaden. Dessa åtgärder kan bestå bland annat i att ändra stödordningens innehåll eller att avskaffa stödordningen. I artikel 23 i förordning nr 2015/1589 förklaras slutligen de rättsliga följderna av ett förslag om lämpliga åtgärder. Det föreskrivs att om den berörda medlemsstaten inte godtar de föreslagna åtgärderna och kommissionen, efter att ha beaktat den berörda medlemsstatens synpunkter, fortfarande anser att dessa åtgärder är nödvändiga, ska den inleda det formella granskningsförfarandet. Det anges dessutom att artiklarna rörande det formella granskningsförfarandet och rörande de slag av beslut som kommissionen kan anta till följd av detta förfarande ska gälla i tillämpliga delar.

124

Mot bakgrund av ordalydelsen i dessa bestämmelser ska det således anses att kommissionen varken vände på bevisbördan eller åsidosatte det förfarande som ska följas vid granskningen av en befintlig stödordning.

125

Det ska erinras om att kommissionen i förevarande fall först granskade stödordningen i samarbete med de franska myndigheterna och därefter, efter att ha föreslagit lämpliga åtgärder som avslogs av de franska myndigheterna, beslutade att inleda det formella granskningsförfarandet i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 2015/1589 och artikel 108.2 FEUF (se punkterna 2–7 ovan).

126

Även om den mekanism för samarbete mellan medlemsstaten och kommissionen som fastställs i de bestämmelser som anges i punkt 122 ovan förvisso avser skedet för information och förslag till lämpliga åtgärder, föreskrivs det dock uttryckligen i dessa bestämmelser att när kommissionen beslutar att inleda det formella granskningsförfarandet ska bestämmelserna om genomförandet av detta förfarande, vilka normalt är tillämpliga på nytt stöd, i tillämpliga delar även gälla inom ramen för förfarandet avseende befintliga stödordningar.

127

Som kommissionen har gjort gällande finns det i skedet för det formella granskningsförfarandet följaktligen inget skäl att göra åtskillnad mellan förfarandet för nytt stöd och befintligt stöd.

128

Framför allt finns det inte heller något skäl att anse att kommissionen vände på bevisbördan när det gällde att granska huruvida den befintliga stödordningen var förenlig med den inre marknaden. Som kommissionen har gjort gällande är den berörda medlemsstaten och berörda parter i detta avseende fria att invända mot kommissionens preliminära resonemang under det formella granskningsförfarandet. Medlemsstaten och – i mindre grad – de berörda parterna är i allmänhet bättre lämpade att visa att det föreligger ett mål av allmänintresse som eftersträvats genom antagandet av åtgärden i fråga och som gör att den helt eller delvis kan förklaras förenlig med den inre marknaden.

129

Det ska härvid konstateras att kommissionen i det angripna beslutet analyserade de olika skäl som hade åberopats under det formella granskningsförfarandet till stöd för att åtgärden var förenlig och att den förklarade varför det inte var möjligt att på basen av något av dessa skäl anse att åtgärden i fråga var ens delvis förenlig med den inre marknaden.

130

Vad för det första gäller artikel 93 FEUF föreskrivs i denna att ”[s]töd är förenligt med fördragen, om det tillgodoser behovet av samordning av transporter eller om det innebär ersättning för allmän trafikplikt”.

131

Kommissionen ansåg, i skäl 97 i det angripna beslutet, att även om inlandshamnarna spelar en viktig roll i samband med multimodala transporter, omfattas inte alla hamninvesteringar av tillämpningsområdet för artikel 93 i FEUF, som är begränsat till stöd som tillgodoser behovet av samordning av transporter. Enligt kommissionen utgör befrielsen från bolagsskatt för övrigt inte ett investeringsstöd, utan ett driftsstöd som inte är inriktat på investeringar. Det framgår att åtgärden inte heller är inriktad på stöd som innebär ersättning för allmän trafikplikt. Dessutom begränsas den fördel som erhålls genom en renodlad och enkel skattebefrielse varken till det belopp som krävs för att tillgodose samordningen av transporter eller till stöd som innebär ersättning för allmän trafikplikt, och efterlevnad av proportionalitetsprincipen garanteras följaktligen inte. Fördelen har inte heller någon tydligt fastställd stimulanseffekt, framför allt på grund av att befrielsen är mest gynnsam för de mest lönsamma hamnarna, vilka följaktligen har störst resurser – och minst behov av stimulans. Detta innebär enligt kommissionen att artikel 93 i FEUF inte är tillämplig.

132

Tvärtemot vad sökanden har gjort gällande innehåller detta resonemang inte någon uppenbart oriktig bedömning. Sökanden har nämligen inte förklarat bland annat på vilket sätt befrielsen från bolagsskatt till förmån för hamnarna skulle vara nära knuten till och nödvändig för samordningen av transporterna.

133

Tribunalen erinrar om att enligt rättspraxis kan kommissionen förklara att ett stöd är förenligt endast om stödet har konstaterats bidra till förverkligandet av något av de mål som anges i den rättsliga grund som har åberopats för att styrka stödets förenlighet och vilket det stödmottagande företaget inte skulle kunna uppnå på egen hand under normala marknadsbetingelser. För att ett stöd ska omfattas av något av de undantag som föreskrivs i fördraget måste det inte endast vara förenligt med något av de mål som anges i fördraget, utan också vara nödvändigt för att målet i fråga ska kunna uppnås (se, analogt, dom av den 13 december 2017, Grekland/kommissionen, T‑314/15, ej publicerad, EU:T:2017:903, punkt 180 och där angiven rättspraxis).

134

Även om det är riktigt att det inte vare sig i artikel 93 FEUF eller i artikel 107.3 c FEUF görs åtskillnad mellan driftsstöd och investeringsstöd, ska det dessutom erinras om att enligt fast rättspraxis kan driftsstöd för bibehållande av status quo eller som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet i princip inte anses förenligt med den inre marknaden.

135

Stöd som är begränsat till att minska de vardagliga och normala driftskostnader som ett företag under alla förhållanden skulle ha haft inom ramen för sin normala verksamhet kan inte anses eftersträva ett mål av allmänt intresse i den mening som avses i artikel 93 FEUF eller artikel 107.3 c FEUF. Eftersom sådant stöd gynnar dessa företag i förhållande till deras konkurrenter, utan att detta berättigas genom uppfyllandet av ett mål av allmänt intresse, kan det inte förklaras förenligt med den inre marknaden (dom av den 12 juli 2018, Österrike/kommissionen, T‑356/15, överklagad, EU:T:2018:439, punkt 581; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 1995, Siemens/kommissionen, T‑459/93, EU:T:1995:100, punkt 76).

136

Inte heller kan sökanden med framgång hänvisa till kommissionens beslut i ärende SA.37402 av den 18 december 2014 om det stöd som utbetalats till hamnen i Budapest, i syfte att försöka visa att stödordningen i fråga är förenlig med den inre marknaden. Som kommissionen har gjort gällande kan dess beslutspraxis nämligen inte påverka det angripna beslutets giltighet (se punkt 72 ovan). Det är i vart fall tillräckligt att konstatera att det stöd som avsågs i det ärendet var ett investeringsstöd för hamninfrastruktur som hade ett tydligt fastställt syfte, till skillnad från den åtgärd som avses i förevarande fall.

137

Vad gäller kommissionens meddelande om stöd till sjötransport avser det, som det framgår av dess titel, endast stöd till sjötransport och inte stöd till hamnar eller hamninfrastruktur. De skatteåtgärder som avses i det meddelandet gäller dessutom inte en allmän befrielse från bolagsskatt, såsom i förevarande fall, utan att en viss typ av beskattning ersätts med en beskattning grundad på tonnage i syfte att undvika utflyttning. Av detta meddelande kan sökanden därför inte sluta sig till en allmän princip enligt vilken stöd i form av en minskning av skatten är förenligt med den inre marknaden. Detta meddelande visar på sin höjd att visst driftsstöd i form av skattelättnader i vissa undantagsfall kan förklaras förenligt med den inre marknaden, vilket kommissionen inte har bestritt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2018, Österrike/kommissionen, T‑356/15, överklagad, EU:T:2018:439, punkt 583 och där angiven rättspraxis).

138

Vad för det andra gäller artiklarna 107.3 a och b FEUF och 349 FEUF undersökte kommissionen i skälen 98–100 i det angripna beslutet huruvida dessa bestämmelser var tillämpliga. Sökanden har inte förklarat på vilket sätt kommissionens resonemang innehåller en uppenbart oriktig bedömning, utan har endast hävdat att artikel 349 FEUF utan tvekan utgör en tillräcklig rättslig grund för att anse att en ordning för skattebefrielse för hamnar i utomeuropeiska områden är förenlig med fördraget.

139

Tribunalen påpekar härvid att stödåtgärden i fråga emellertid inte är inriktad på hamnar i utomeuropeiska områden, utan på alla gynnade hamnar och enheter, vilka anges i artikel 1 i det angripna beslutet. Vidare föreskrivs i artikel 349 FEUF att unionslagstiftaren kan besluta om specifika åtgärder för att särskilt fastställa villkoren för hur fördragen ska tillämpas beträffande de områden som anges i den artikeln, med beaktande av att deras strukturella, sociala och ekonomiska situationen förvärras av vissa faktorer som på grund av sin bestående natur och sammanlagda verkan allvarligt hämmar områdenas utveckling (dom av den 10 september 2009, Banco Comercial dos Açores/kommissionen, T‑75/03, ej publicerad, EU:T:2009:322, punkt 3). I artikel 349 tredje stycket FEUF föreskrivs emellertid att rådet ska besluta om de angivna åtgärderna med beaktande av de yttersta randområdenas särdrag och särskilda begränsningar, utan att undergräva integriteten och sammanhanget hos unionsrätten, inklusive den inre marknaden och den gemensamma politiken. Tribunalen konstaterar dock att sökanden inte har hänvisat till någon bestämmelse i sekundärrätten där det framgår att rådet skulle ha beslutat att tillåta stöd i form av en befrielse från bolagsskatt till förmån för hamnar belägna i de utomeuropeiska områdena.

140

I den mån sökanden har hänvisat till förordning 2017/352 räcker det att konstatera, liksom kommissionen gjorde i skäl 111 i det angripna beslutet, att denna förordning varken har till syfte eller verkan att påverka de åtgärder som kommissionen vidtar på grundval av artiklarna 107 och 108 FEUF. I denna förordning, som syftar till att inrätta en ram för tillhandahållande av hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar, föreskrivs tvärtom att den bör möjliggöra en ”rättvis och effektiv kontroll av statligt stöd” (skäl 6), att den ”bör inte utesluta möjligheten för behöriga myndigheter att bevilja ersättning för åtgärder som vidtagits för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla en allmännyttig tjänst, på villkor att ersättningen är förenlig med tillämpliga regler om statligt stöd” (skäl 32) och att ”[u]nder alla omständigheter måste efterlevnad av reglerna om statligt stöd säkerställas” (skäl 43).

141

Vad gäller förordning 2017/1084, som sökanden också har hänvisat till, har ändringar genom denna införts i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget (EUT L 187, 2014, s. 1), genom att bland annat artiklarna 56b och 56c har infogats, i vilka det föreskrivs en möjlighet att undanta vissa stöd till förmån för kusthamnar och inlandshamnar. Syftet med förordning nr 651/2014, som antogs på grundval av artikel 108.4 FEUF och rådets förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd (EGT L 142, 1998, s. 1), är dock att vissa kategorier av stöd på vissa villkor ska kunna undantas från medlemsstaternas anmälningsskyldighet. Som kommissionen har gjort gällande föreskrivs i denna förordning emellertid inga ytterligare situationer där stödet kan anses vara förenligt utöver de som anges i fördraget. Eftersom kommissionen i skälen 95–104 i det angripna beslutet fastställde att åtgärden i fråga inte kunde förklaras förenlig med den inre marknaden, och därvid inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning (se ovan), kunde den inte heller förklara åtgärden förenlig på grundval av förordning nr 651/2014. I artiklarna 56b och 56c i förordning nr 651/2014 föreskrivs dessutom vissa villkor vad gäller bland annat de stödberättigande kostnaderna, stödnivån och stödets nödvändighet, utan att sökanden har försökt visa att dessa villkor är uppfyllda i förevarande fall.

142

Tribunalen ogillar följaktligen sökandens invändning avseende ett åsidosättande av förfarandet för kontroll av befintligt stöd, en omvänd bevisbörda och uppenbart oriktiga bedömningar av huruvida stödordningen i fråga var förenlig med den inre marknaden.

143

Sökanden har vidare hävdat att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att i det angripna beslutet helt enkelt kräva att stödordningen i fråga skulle avskaffas, i stället för att kräva att den skulle ändras eller förklara den förenlig på vissa villkor.

144

Tribunalen erinrar härvid om att enligt rättspraxis innebär proportionalitetsprincipen att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande (se dom av den 17 juli 2014, Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, T‑457/09, EU:T:2014:683, punkt 346 och där angiven rättspraxis).

145

Enligt kommissionen var den granskade åtgärden uppenbart oförenlig med den inre marknaden och det var därför inte lämpligt att ändra den eller att uppställa villkor som kunde ha gjort den förenlig med den inre marknaden. Kommissionen har också gjort gällande att en ändring av stödordningen i fråga för att göra den förenlig med den inre marknaden skulle ha varit synnerligen komplicerad, eftersom förmånens själva art – en befrielse från bolagsskatt som var knuten till intäkterna – är svår att förena med kriterierna för förenlighet, särskilt kravet på transparens och att åtgärden ska vara proportionerlig i förhållande till ett angivet mål.

146

Det ska härvid påpekas att det i artikel 22 i förordning nr 2015/1589 föreskrivs att kommissionen som lämpliga åtgärder kan föreslå att stödordningens innehåll ändras i substans eller att krav som gäller förfaranden införs, eller också att stödordningen avskaffas. Det föreskrivs således uttryckligen att stödordningen kan avskaffas redan i skedet för förslag till lämpliga åtgärder, vilket föregår det formella granskningsförfarandet.

147

Det ska även påpekas att kommissionens möjlighet att kräva att en befintlig stödordning helt enkelt avskaffas, om den till följd av det formella granskningsförfarandet konstaterar att stödordningen inte är förenlig med den inre marknaden, inte är förenad med något ytterligare krav i förhållande till granskningen av en ny stödordning, med beaktande av den befintliga parallellismen mellan dessa båda förfaranden från det att det formella granskningsförfarandet inleds (se punkt 127 ovan).

148

Som sökanden har gjort gällande ska denna möjlighet emellertid utövas med iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilket innebär att om det är möjligt att ändra eller anpassa stödordningen för att göra den förenlig med den inre marknaden, ska kommissionen åtminstone utreda detta alternativ tillsammans med den berörda medlemsstaten i det skede då den lämnar förslag till lämpliga åtgärder.

149

Som kommissionen har påpekat var en sådan ändring av stödordningen komplicerad eller till och med omöjlig att genomföra och övervägdes inte heller av Republiken Frankrike. Eftersom stödåtgärden utgjordes av en ovillkorlig befrielse från bolagsskatt till förmån för vissa allmänna kategorier av stödmottagare, utan någon koppling till ett tydligt angivet mål av allmänintresse, skulle en ändring av stödordningen ha inneburit att Republiken Frankrike måste anmäla en annan stödordning, som i grunden skiljde sig från den befintliga stödordning som granskats av kommissionen. Framför allt skulle förmånen och stödbeloppet ha behövt begränsas och förenas med villkor så att de endast avsåg icke-täckta kostnader för vissa investeringar eller ersättning för eventuella tjänster av allmänt ekonomiskt intresse vars art och omfattning borde ha fastställts årligen för varje hamnkategori eller till och med för varje enskild hamn, med beaktande av de ekonomiska särdragen hos Frankrikes omkring 500 hamnar och att olika regler kunde ha behövt tillämpas avseende var och en av dem och framför allt avseende hamnarna i de utomeuropeiska områdena för att stödåtgärden skulle anses förenlig med den inre marknaden.

150

I motsats till vad sökanden har gjort gällande ska det således konstateras att kommissionen inte åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att inte granska om stödåtgärden efter vissa ändringar kunde ha uppfyllt villkoren för finansiering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och ansetts förenlig med den inre marknaden.

151

Som sökanden har gjort gällande föreslog kommissionen förvisso i beslut av den 15 december 2009 om statligt stöd SA.14175 (f.d. E 2/2005 och N 642/2009) – Nederländerna – Existing and special project aid to housing corporations (EUT C 31, 2010, s. 4) och beslut av den 30 augusti 2010 om statligt stöd E/2005 – Nederländerna – Existing aid to housing corporations: decision amending paragraphs 22–24 of the Commission Decision of 15 December 2009 (EUT C 250, 2010, s. 1) att de nederländska myndigheterna inte skulle avskaffa den befintliga stödordningen, utan skulle ändra den för att göra den förenlig med unionens regler om statligt stöd.

152

Vad gäller de beslut som anges i punkt 151 ovan om subventionerat boende i Nederländerna hade Konungariket Nederländerna emellertid föreslagit åtaganden som motsvarade de lämpliga åtgärder som föreslagits av kommissionen i syfte att göra stödordningen förenlig med den inre marknaden. Kommissionens slutliga beslut antogs således i enlighet med artikel 19.1 i förordning nr 659/1999, i vilken föreskrevs de rättsliga följderna av att en medlemsstat godtog de lämpliga åtgärder som kommissionen föreslagit.

153

Eftersom medlemsstaten i förevarande fall däremot inte godtog de lämpliga åtgärder som kommissionen hade föreslagit och inte heller, vilket kommissionen bekräftade vid förhandlingen, föreslog åtaganden som svarade mot kommissionens invändningar, antogs det angripna beslutet till följd av det formella granskningsförfarandet i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 2015/1589. Det kan således inte dras en parallell till de beslut som nämns i punkt 151 ovan.

154

Mot bakgrund av ovanstående överväganden finner tribunalen att talan inte kan bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

155

I denna grund har sökanden hävdat att det angripna beslutet har antagits genom åsidosättande av skyldigheten att vara objektivt opartisk, vilken åligger kommissionen enligt principen om god förvaltningssed, som garanteras i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Närmare bestämt har sökanden kritiserat kommissionen för att den underlät att vidta åtgärder mot stödordningar som andra medlemsstater i enlighet med nationell skattelagstiftning tillämpar till förmån för vissa hamnar i unionen och därigenom föranledde nya snedvridningar av konkurrensen i direkt strid med dess roll som garant för att den inre marknaden fungerar väl.

156

Kommissionen har bestritt dessa argument.

157

Det ska inledningsvis prövas huruvida ett eventuellt åsidosättande av principen om god förvaltningssed, förutsatt att ett sådant kan fastställas, utgör ett fel som, såsom sökanden har gjort gällande, i sig påverkar lagenligheten och kan medföra en ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Kommissionen har nämligen påpekat att ett åsidosättande av denna princip kan medföra en ogiltigförklaring av det angripna beslutet endast i kombination med ett åsidosättande av någon annan av unionens rättsregler. Kommissionen har härvid hänvisat till punkt 43 i domen av den 6 december 2001, Area Cova m.fl./rådet och kommissionen (T‑196/99, EU:T:2001:281), av vilken det framgår att principen om god förvaltningssed inte är en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda, vars åsidosättande kan åberopas för att visa att unionen är utomobligatoriskt skadeståndsansvarig.

158

Det ska emellertid påpekas att den rättspraxis som kommissionen har hänvisat till avser huruvida rätten till god förvaltning utgör en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda, vilket är en fråga som är relevant vid en skadeståndstalan enligt artikel 268 FEUF, och inte vid en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, såsom i förevarande fall.

159

Inom ramen för grunden avseende ett åsidosättande av rätten till en god förvaltning har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte sin omsorgsplikt och sin skyldighet att vara opartisk.

160

Enligt rättspraxis ingår kravet på omsorg i principen om god förvaltningssed. Kravet är allmänt tillämpligt på unionsadministrationens agerande i dess kontakter med allmänheten och innebär att unionsadministrationen ska handla med aktsamhet och försiktighet och att den omsorgsfullt och opartiskt ska pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkterna 92 och 93, och dom av den 15 januari 2015, Ziegler och Ziegler Relocation/kommissionen, T‑539/12 och T‑150/13, ej publicerad, EU:T:2015:15, punkt 97).

161

Enligt lydelsen i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har dessutom var och en rätt att, bland annat, få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner. Kravet på opartiskhet omfattar dels den subjektiva opartiskheten, det vill säga att ingen av den behöriga institutionens medarbetare som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, dels den objektiva opartiskheten, det vill säga att den berörda institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av tvivel (se dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen, C‑439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 155 och där angiven rättspraxis).

162

Det krav på opartiskhet som åligger kommissionen innebär emellertid inte att kommissionen, när den granskar befintliga stödordningar i flera medlemsstater, måste genomföra dessa utredningar samtidigt eller fatta bindande beslut vid samma tidpunkt för alla medlemsstaterna. Även om det är riktigt att det av kommissionens pressmeddelande av den 9 juli 2014 om skattebefrielser som beviljats nederländska offentliga företag framgår att ”i vissa medlemsstater behöver hamnarna inte betala bolagsskatt, utan omfattas av en annan skatteordning som kan vara mer förmånlig”, medan ”i andra medlemsstater betalar hamnarna ingen bolagsskatt, eftersom de går med förlust”, kan sökanden inte av dessa allmänna överväganden dra slutsatsen att kommissionen åsidosatte kravet på opartiskhet genom att först utreda den belgiska, den nederländska och den franska skatteordningen och anta negativa slutliga beslut om dessa skatteordningar innan den hade granskat alla skatteordningar i andra medlemsstater som eventuellt också innehåller statligt stöd.

163

Det ska dessutom påpekas att liknande argument har prövats och underkänts i det mål som gav upphov till domen av den 31 maj 2018, Groningen Seaports m.fl./kommissionen (T‑160/16, ej publicerad, EU:T:2018:317), avseende en talan som vissa nederländska hamnar väckt avseende kommissionens beslut (EU) 2016/634 av den 21 januari 2016 om stödåtgärd SA 25338 (2014/C) (f.d. E 3/2008 och f.d. CP 115/2004) genomförd av Nederländerna – Befrielse från bolagsskatt för offentliga företag (EUT L 113, 2016, s. 148).

164

I den domen fastslog tribunalen att en medlemsstats eventuella åsidosättande av en skyldighet som åligger den enligt fördraget, särskilt förbudet i artikel 107.1 FEUF, inte kan motiveras av den omständigheten att också andra medlemsstater har underlåtit att uppfylla denna skyldighet och att effekten av flera fall av snedvridning av konkurrensen i handeln mellan medlemsstaterna inte är att dessa upphäver varandra, utan att de kumuleras, vilket ökar de skadliga konsekvenserna för den inre marknaden (se dom av den 31 maj 2018, Groningen Seaports m.fl./kommissionen, T‑160/16, ej publicerad, EU:T:2018:317, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

165

Även under antagandet att andra medlemsstater beviljar sina kusthamnar statligt stöd kvarstår dock att kommissionens avsikt med att genom det angripna beslutet förklara stödordningen oförenlig med den inre marknaden och besluta att den ska avskaffas är att återställa rättvisa konkurrensvillkor i hamnsektorn och således uppfylla målen för reglerna om statligt stöd (se, analogt, dom av den 31 maj 2018, Groningen Seaports m.fl./kommissionen, T‑160/16, ej publicerad, EU:T:2018:317, punkt 98).

166

Tribunalen har även erinrat om att likabehandlingsprincipen ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, vilket innebär att ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan (se dom av den 31 maj 2018, Groningen Seaports m.fl./kommissionen, T‑160/16, ej publicerad, EU:T:2018:317, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

167

Tribunalen underkänner därför sökandens argument avseende att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed genom att inleda förfaranden avseende statligt stöd mot endast tre stater, det vill säga Republiken Frankrike, Konungariket Belgien och Konungariket Nederländerna, trots att det av svaren på kommissionens frågeformulär framgår att hälften av medlemsstaterna till förmån för sina hamnar tillämpar skatteordningar som avviker från de unionsrättsliga bestämmelserna.

168

Nämnda argument är i vart fall verkningslöst, eftersom det inte kan påverka huruvida det angripna beslutet som sådant är rättsenligt, utan i stället syftar till att visa att kommissionen eventuellt gjort sig skyldig till passivitet med avseende på liknande stödordningar som är i kraft i andra medlemsstater. Som kommissionen har gjort gällande har sökanden i sådana fall dock möjlighet att inge ett klagomål till kommissionen avseende stödordningar som fortfarande tillämpas i andra medlemsstater och att väcka passivitetstalan enligt artikel 265 FEUF för det fallet att kommissionen utan motivering dröjer med att vidta åtgärder.

169

Mot bakgrund av ovanstående överväganden finner tribunalen att talan inte kan bifallas såvitt avser den femte grunden och att talan därför ska ogillas i sin helhet.

170

Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Den första grunden: Felaktig rättstillämpning i den del som kommissionen felaktigt ansåg att ordningen för befrielse från bolagsskatt till förmån för franska hamnar i sin helhet utgjorde statligt stöd

Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning vad gäller bedömningen att den verksamhet som de franska hamnarna åtagit sig är av ekonomisk karaktär

Den tredje grunden: Oriktiga bedömningar och en otillräcklig motivering vad gäller villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna

Den fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning vid genomförandet av förfarandet för kontroll av befintligt stöd och åsidosättande av artikel 108.2 FEUF, jämförd med proportionalitetsprincipen

Den femte grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed

Rättegångskostnader