1

Anheuser-Busch, Inc. ingav den 1 april 1996 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse.

2

Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet BUDWEISER.

3

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 32 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Öl, ale, porter, alkoholhaltiga och icke alkoholhaltiga maltdrycker”.

4

Ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 50/99 av den 28 juni 1999.

5

Bolaget Budějovický Budvar, národní podnik (nedan kallat Budvar) framställde den 28 september 1999 en invändning med stöd av artikel 42 i förordning nr 40/94 mot registrering av det sökta varumärket Invändningen avsåg samtliga varor som angetts i registreringsansökan.

6

Till stöd för invändningen åberopade Budvar i första hand, med stöd av artikel 8.1 a och b i förordning nr 40/94,

—	det nedan återgivna internationella figurmärket (nr 674530), registrerat för ”malt” och ”öl” med avseende på Österrike, Benelux, Frankrike och Italien,

—	det nedan återgivna internationella figurmärket (nr 614536), registrerat för ”öl” med avseende på Tyskland, Österrike, Benelux, Frankrike och Italien.

7

Budvar åberopade i andra hand, med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 40/94, flera ursprungsbeteckningar som innehåller ordet budweiser.

8

Anheuser-Busch begärde den 8 juli 2002, med stöd av artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94, att Budvar skulle lägga fram bevis för att det hade gjorts verkligt bruk av de varumärken som bolaget åberopat till stöd för sin invändning. Budvar efterkom denna begäran den .

9

Genom ett första beslut av den 10 juni 2004 biföll invändningsenheten Budvars invändning och avslog följaktligen den aktuella registreringsansökan. Invändningsenheten fann i huvudsak att det förelåg risk för förväxling mellan det sökta varumärket och det äldre internationella figurmärket nr 674530 i Österrike och Frankrike.

10

Den 23 juni 2004 överklagade Anheuser-Busch invändningsenhetens beslut till harmoniseringsbyrån med stöd av artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94.

11

Harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd biföll överklagandet genom beslut av den 11 juli 2005 (ärende R 509/2004-2). Enligt överklagandenämnden gjorde invändningsenheten en oriktig bedömning när den fann att det äldre internationella figurmärket nr 674530 var skyddat i Österrike och Frankrike sedan den , eftersom det var skyddat i dessa länder först från och med den , det vill säga efter det att den aktuella registreringsansökan hade ingetts.

12

Överklagandenämnden återförvisade ärendet till invändningsenheten.

13

Genom ett andra beslut av den 22 december 2005 biföll invändningsenheten på nytt Budvars invändning och avslog följaktligen den aktuella registreringsansökan.

14

Invändningsenheten fann inledningsvis att bevisningen för att det hade gjorts bruk av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) var otillräcklig.

15

Invändningsenheten valde därför att begränsa sin prövning till en jämförelse mellan det sökta varumärket och det äldre internationella figurmärket nr 614536. När det gäller detta figurmärke fann invändningsenheten att de handlingar Budvar ingett till stöd för invändningen kunde tas i beaktande.

16

Inom ramen för denna prövning fann invändningsenheten i huvudsak att det förelåg risk för förväxling mellan det sökta varumärket och det äldre internationella figurmärket nr 614536 i Tyskland, Österrike, Benelux, Frankrike och Italien.

17

Den 13 februari 2006 överklagade Anheuser-Busch invändningsenhetens andra beslut till harmoniseringsbyrån med stöd av artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94.

18

Harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd avslog överklagandet genom beslut av den 20 mars 2007 (ärende R 299/2006-2) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket delgavs Anheuser-Busch den .

19

Överklagandenämnden ifrågasatte inte invändningsenhetens bedömning att det förelåg risk för förväxling mellan det sökta varumärket och det internationella figurmärket nr 614536. Till skillnad från invändningsenheten fann överklagandenämnden emellertid att det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) kunde beaktas. Överklagandenämnden slog därmed fast att Budvar, genom de dokument som bolaget hade ingett, hade lagt fram bevisning för att det hade gjorts verkligt bruk av det internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

20

Överklagandenämnden fann vidare att invändningen kunde bifallas för varorna ”öl, ale, porter och alkoholhaltiga maltdrycker” med stöd av artikel 8.1 a i förordning nr 40/94, eftersom det sökta varumärket var identiskt med det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) och eftersom dessa varor, vilka omfattades av den aktuella registreringsansökan, var identiska med de varor som omfattades av nämnda äldre varumärke, det vill säga ”öl av alla slag”. När det gäller resterande varor (”icke alkoholhaltiga drycker”) fann överklagandenämnden, med hänsyn till att varumärkena var identiska och att det var uppenbart att varorna var av liknande slag, att invändningen i denna del kunde bifallas med stöd av artikel 8.1 b i förordning nr 40/94.

21

Anheuser-Busch har yrkat att förstainstansrätten ska

22

Harmoniseringsbyrån och Budvar har yrkat att förstainstansrätten ska

23

Till stöd för sitt förstahandsyrkande har Anheuser-Busch åberopat tre grunder. Den första grunden avser åsidosättande av rätten att yttra sig. Som andra grund har det gjorts gällande att överklagandenämnden åsidosatte artikel 74.2 i förordning nr 40/94. Såvitt avser den tredje grunden har Anheuser-Busch gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94.

24

Anheuser-Busch har hävdat att överklagandenämnden fokuserade på registreringen och giltigheten av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), vilket inte var föremål för tvist mellan parterna.

25

Budvar nämnde visserligen under förfarandet vid överklagandenämnden att bolaget den 21 januari 2004 till invändningsenheten hade inkommit med bevisning för att registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) hade förnyats. Anheuser-Busch har uppgett att det inte har kommenterat detta förhållande inför överklagandenämnden. Anheuser-Busch har emellertid anfört att bolaget inte hade något skäl att anta att överklagandenämnden skulle tillåta denna bevisning, vilken ingavs nästan två år efter utgången av den ursprungliga fristen, som hade fastställts till den . Anheuser-Busch har i detta hänseende åberopat två beslut från harmoniseringsbyrån, varigenom handlingar som ingetts för sent har avvisats som otillåten bevisning. Denna fasta beslutspraxis är förenlig med harmoniseringsbyråns riktlinjer beträffande invändningsförfarandet och särskilt punkt 1.5.1 i dessa riktlinjer.

26

Anheuser-Busch har medgett att denna fasta beslutspraxis och nämnda riktlinjer härrör sig till tiden innan domstolens dom av den 13 mars 2007 i mål C-29/05 P, harmoniseringsbyrån mot Kaul (REG 2007, s. I-2213) meddelades. Anheuser-Busch har emellertid gjort gällande att överklagandenämnden vid den tidpunkt då bolaget ingav sin svarsinlaga till överklagandenämnden, det vill säga den , borde ha tillämpat det tidigare rättsliga regelverket. Anheuser-Busch har i övrigt påstått att förstainstansrättens domar av den i mål T-308/01, Henkel mot harmoniseringsbyrån – LHS (UK) (KLEENCARE) (REG 2003, s. II-3253), av den i mål T-164/02, Kaul mot harmoniseringsbyrån – Bayer (ARCOL) (REG 2004, s. II-3807), av den i mål T-275/03, Focus Magazin Verlag mot harmoniseringsbyrån – ECI Telecom (Hi-FOCuS) (REG 2005, s. II-4725), av den i mål T-323/03, La Baronia de Turis mot harmoniseringsbyrån – Baron Philippe de Rothschild (LA BARONNIE) (REG 2006, s. II-2085), och av den i mål T-252/04, Caviar Anzali mot harmoniseringsbyrån – Novomarket (Asetra) (REG 2006, s. II-2115), rörde andra faktiska och rättsliga omständigheter.

27

Anheuser-Busch har hävdat att om överklagandenämnden hade för avsikt att beakta det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), borde den ha upplyst bolaget härom och berett bolaget tillfälle att yttra sig i detta hänseende. Genom sin underlåtenhet härvidlag brast överklagandenämnden i sina skyldigheter enligt artikel 73 i förordning nr 40/94.

28

Anheuser-Busch har tillagt att det angripna beslutet fattades endast sju dagar efter det att domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul meddelades. Enligt Anheuser-Busch borde överklagandenämnden ha berett bolaget tillfälle att yttra sig över de eventuella konsekvenser som denna dom kunde få i det aktuella fallet, nämligen att bevisningen avseende förnyelsen av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) och annan bevisning som skulle ha mottagits den 26 februari 2002 kunde komma att beaktas.

29

Anheuser-Busch har slutligen påstått att när det gäller risk för förväxling i varumärkesrätten så kan varje överträdelse av handläggningsreglerna ha en potentiell inverkan på harmoniseringsbyråns beslut. På grund härav ska harmoniseringsbyråns beslut ogiltigförklaras.

30

Harmoniseringsbyrån anser att Anheuser-Busch har haft tillfälle att yttra sig avseende det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul avsåg endast tolkningen av en rättsregel.

31

Budvar har anfört att harmoniseringsbyrån skulle beakta det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) och att Anheuser-Busch inte bestred giltigheten av denna äldre rätt inför överklagandenämnden. När det gäller domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul kan artikel 73 i förordning nr 40/94 inte tolkas på ett sådant sätt att harmoniseringsbyrån är skyldig att upplysa parterna om avgöranden som kan påverka dess ställningstagande.

32

Inledningsvis kan det konstateras att sökanden, genom den grund som avser åsidosättande av principen om rätten att yttra sig, i själva verket har gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte artikel 73 andra meningen i förordning nr 40/94. Däri föreskrivs att harmoniseringsbyråns beslut endast får grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.

33

I enlighet med denna bestämmelse kan en överklagandenämnd vid harmoniseringsbyrån endast grunda ett beslut på faktiska eller rättsliga omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över (domstolens dom av den 21 oktober 2004 i mål C-447/02 P, KWS Saat mot harmoniseringsbyrån, REG 2004, I-10107, punkt 42, och förstainstansrättens dom av den i mål T-242/02, Sunrider mot harmoniseringsbyrån (TOP), REG 2005, s. II-2793, punkt 59).

34

I nämnda bestämmelse fastställs, med avseende på gemenskapens varumärkesrätt, den allmänna principen om skydd för rätten till försvar (förstainstansrättens dom av den 15 september 2005 i mål T-320/03, Citicorp mot harmoniseringsbyrån (LIVE RICHLY), REG 2005, s. II-3411, punkt 21, och av den i mål T-317/05, Kustom Musical Amplification mot harmoniseringsbyrån (formen på en gitarr), REG 2007 s. II-427, punkt 26). Enligt denna allmänna gemenskapsrättsliga princip ska de som myndighetsbeslut är riktade till ges tillfälle att vederbörligen framföra sina synpunkter i de fall dessa beslut märkbart påverkar deras intressen (domstolens dom av den  i mål 17/74, Transocean Marine Paint Association mot kommissionen, REG 1974, s. 1063, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 2, s. 357, förstainstansrättens dom av den i mål T-34/00, Eurocool Logistik mot harmoniseringsbyrån (EUROCOOL), REG 2002, s. II-683, punkt 21, och i det ovannämnda målet LIVE RICHLY, punkt 22).

35

Enligt rättspraxis rör dessutom rätten att yttra sig samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för ett beslut och inte den beslutande myndighetens slutliga ställningstagande (förstainstansrättens dom av den 3 december 2003 i mål T-16/02, Audi mot harmoniseringsbyrån (TDI), REG 2003, s. II-5167, punkt 75, och domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Formen på en gitarr, punkt 27). Överklagandenämnden är således inte skyldig att låta en sökande yttra sig avseende en bedömning av de faktiska omständigheter som omfattas av nämndens slutgiltiga ställningstagande (förstainstansrättens dom av den i mål T-458/05, Tegometall International mot harmoniseringsbyrån – Wuppermann (TEK), REG 2007, s. II-4721, punkt 45).

36

I förevarande fall kan det konstateras att Budvar, genom sin invändning av den 28 september 1999, inför harmoniseringsbyrån åberopade det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Det saknas härvid anledning att, inom ramen för den första grunden, ta ställning till frågan huruvida bevisningen för förnyelsen av registreringen av detta äldre varumärke inkom i rätt tid. Enligt det registerutdrag från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) som Budvar ingav till harmoniseringsbyrån var nämnda varumärke giltigt då invändningen framställdes.

37

Dessutom åberopade Budvar, som en av grunderna för invändningen, uttryckligen att det sökta varumärket var identiskt med det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

38

Anheuser-Busch bestred vidare, genom en skrivelse till invändningsenheten av den 19 maj 2003, bland annat giltigheten av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) på den grunden att bevis för förnyelsen av registreringen av nämnda varumärke inte hade inkommit inom den frist som fastställts till den . Budvar lade fram dessa bevis för förnyelsen den .

39

I övrigt åberopade Budvar, inom ramen för den talan som Anheuser-Busch hade väckt mot invändningsenhetens första beslut (se punkt 9 ovan), även i sin svarsinlaga av den 24 januari 2005 det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) till stöd för sin invändning.

40

Budvar anförde vidare, inom ramen för den talan som Anheuser-Busch hade väckt mot invändningsenhetens andra beslut (se punkt 13 ovan), i sin svarsinlaga av den 28 juli 2006 att det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) skulle beaktas och att nämnda varumärke utgjorde grund för bifall till invändningen i den mån som de aktuella varorna var identiska.

41

Härutöver ska det framhållas att Anheuser-Busch, i sin replik av den 10 oktober 2006 till överklagandenämnden, hade kunnat bemöta de argument som framförts av Budvar med avseende på det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Detta skedde dock inte, vilket Anheuser-Busch har medgett i sina inlagor till förstainstansrätten.

42

Härav följer att Anheuser-Busch, med beaktande av de anmärkningar som Budvar framfört inför såväl invändningsenheten som överklagandenämnden och möjligheterna för Anheuser-Busch att bemöta dessa anmärkningar, får anses ha haft tillfälle att yttra sig om giltigheten av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), vilket bolaget för övrigt gjorde inför invändningsenheten.

43

Det framgår dessutom av artikel 62.1 i förordning nr 40/94 att överklagandenämnden, efter det att den har prövat om överklagandet är befogat, ska avgöra överklagandet, och att den därvid får ”vidta de åtgärder som kunnat vidtas av den enhet som meddelat det överklagade beslutet”, det vill säga, i förevarande fall, själv pröva invändningen och avslå eller bifalla den, och därigenom fastställa eller upphäva det beslut som fattats av den enhet inom harmoniseringsbyrån som avgjort ärendet i första instans. Således framgår det av artikel 62.1 i förordning nr 40/94 att överklagandenämnden, till följd av överklagandet, ska göra en ny, fullständig prövning av invändningen i sak, det vill säga både en rättslig prövning och en prövning av de faktiska omständigheterna (domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul, punkterna 56 och 57).

44

Av det ovan anförda framgår att överklagandenämnden inte har brustit i sina skyldigheter enligt artikel 73 andra meningen i förordning nr 40/94 genom att inte uttryckligen uppmana Anheuser-Busch att yttra sig över det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

45

Övriga argument som framförts av Anheuser-Busch föranleder inte någon annan bedömning.

46

Om dessa argument ska förstås på så sätt att Anheuser-Busch till stöd för den första grunden har åberopat principen om skydd för berättigade förvändningar, ska det erinras om att denna princip gör sig gällande för varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar hos denna person (förstainstansrättens dom av den 17 december 1998 i mål T-203/96, Embassy Limousines & Services mot parlamentet, REG 1998, s. II-4239, punkt 74, av den i mål T-273/01, Innova Privat-Akademie mot kommissionen, REG 2003, s. II-1093, punkt 26, och av den i mål T-388/04, Kachakil Amar mot harmoniseringsbyrån (horisontell linje som avslutas med en triangel), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 26). Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behöriga och tillförlitliga källor utgör en sådan försäkran (domarna i de ovannämnda målen Innova Privat-Akademie mot kommissionen, punkt 26, och Horisontell linje som avslutas med en triangel, punkt 27).

47

Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att Anheuser-Busch inte mottog några tydliga försäkringar om att det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) inte skulle beaktas vid prövningen av invändningen. Den omständigheten att invändningsenheten i sitt andra beslut inte beaktade nämnda äldre varumärke kan nämligen inte anses utgöra en sådan försäkran, eftersom överklagandenämnden, såsom redan påpekats i punkt 43 ovan, ska göra en ny, fullständig prövning av invändningen i sak, det vill säga både en rättslig prövning och en prövning av de faktiska omständigheterna.

48

När det gäller punkt 1.5.1 i harmoniseringsbyråns riktlinjer beträffande invändningsförfarandet ska det även påpekas att det utdrag som Anheuser-Busch ingett är daterat i mars 2004, det vill säga efter det att Budvars invändning framställdes och efter utgången av de frister som harmoniseringsbyrån fastställt för att styrka invändningen. Det saknas dessutom anledning att anta att harmoniseringsbyråns riktlinjer beträffande invändningsförfarandet har företräde framför tillämpliga gemenskapsbestämmelser på området. I detta hänseende har Anheuser-Busch inte, inom ramen för den första grunden, åberopat någon bestämmelse som var tillämplig vid den aktuella tiden och som kan tas till intäkt för att det ålåg Budvar att på eget initiativ inge ett intyg om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Harmoniseringsbyrån anmodade inte heller uttryckligen Budvar att inkomma med ett sådant intyg om förnyelse. Dessutom utgör den omständigheten att överklagandenämnden kan ha tillämpat en gemenskapsbestämmelse på ett felaktigt sätt ändå inte ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

49

När det gäller beslutspraxis i tidigare ärenden ska det slutligen erinras om att överklagandenämnderna, enligt fast rättspraxis, ska fatta beslut enligt förordning nr 40/94 beträffande registrering av ett kännetecken som gemenskapsvarumärke inom ramen för en normbunden behörighet, och de har således inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida överklagandenämndernas beslut är lagenliga ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den tolkas av gemenskapsdomstolen, och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas beslutspraxis (domstolens dom av den 15 september 2005 i mål C-37/03 P, BioID mot harmoniseringsbyrån, REG 2005, s. I-7975, punkt 47, samt förstainstansrättens dom av den i mål T-36/01, Glaverbel mot harmoniseringsbyrån (glasskivas yta), REG 2002, s. II-3887, punkt 35, och av den i mål T-207/06, Europig mot harmoniseringsbyrån (EUROPIG), REG 2007, s. II-1961, punkt 40). Dessutom innebär en praxis, oavsett hur utbredd denna praxis är, inte i sig att tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter har lämnats i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 46 ovan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den i mål T-135/05, Campoli mot kommissionen, REG 2006, s. II-A-2-1527, punkt 70). Därutöver har Anheuser-Busch endast åberopat två beslut från harmoniseringsbyråns överklagandenämnder till stöd för sina påståenden.

50

De argument som Anheuser-Busch har framfört i detta hänseende kan således inte godtas.

51

Förstainstansrätten kan inte heller godta argumentet att överklagandenämnden inte uppmanade Anheuser-Busch att yttra sig över vilka eventuella konsekvenser domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul kunde komma att få vad avser beaktande av bevisningen i form av intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) och i form av de handlingar som Budvar åberopade till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002.

52

När det gäller bevisningen för förnyelsen av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) räcker det att konstatera att nämnda dom, som Anheuser-Busch själv har framhållit inom ramen för den andra grunden (se punkt 59 nedan), inte nämndes i det angripna beslutet när det gäller frågan huruvida intyget om förnyelse skulle beaktas. Det framgår nämligen av det angripna beslutet, särskilt av punkterna 24 och 25 i detta beslut, att domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul togs upp i samband med behandlingen av frågan huruvida de handlingar som Budvar åberopade och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002 skulle beaktas. Härav följer att de argument som Anheuser-Busch framfört i detta hänseende saknar grund.

53

När det gäller de handlingar som Budvar åberopat till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002, bestred Anheuser-Busch vid överklagandenämnden att harmoniseringsbyrån skulle beakta nämnda dokument. Vidare ska det påpekas att domstolen, i domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul, visserligen tolkade artikel 74.2 i förordning nr 40/94, men att innehållet i denna bestämmelse inte ändrades genom nämnda dom. Även om det antas att den rätt att yttra sig som tillkommer Anheuser-Busch har åsidosatts genom att överklagandenämnden beaktade domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul, kan en sådan oegentlighet endast leda till att det angripna beslutet ogiltigförklaras om förfarandet hade kunnat få en annan utgång (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I-959, punkt 48, och domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet KWS Saat mot harmoniseringsbyrån, punkterna 47–50). Av de skäl som anges i punkterna 81–91 nedan, i samband med prövningen av sökandens andra grund, begick överklagandenämnden emellertid inte något fel vid tillämpningen av artikel 74.2 i förordning nr 40/94, såsom denna bestämmelse tolkats av domstolen. Även om Anheuser-Busch hade haft tillfälle att yttra sig i detta hänseende, skulle detta således inte ha inneburit att förfarandet hade fått en annan utgång.

54

Mot bakgrund av ovanstående kan talan inte bifallas på sökandens första grund.

55

Anheuser-Busch har gjort gällande att även med beaktande av domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul så borde de handlingar som Budvar åberopade för sent till styrkande av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) ha avvisats som otillåten bevisning. Invändningen borde därmed ha avslagits.

56

Anheuser-Busch har i detta hänseende påpekat att den frist som Budvar gavs för att inkomma med bevisning till stöd för sin invändning gick ut den 26 februari 2002. Det är emellertid utrett att de handlingar som i detta syfte sändes per telefax i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den kl. 00.48 (det vill säga 48 minuter för sent och inte 44 minuter, såsom överklagandenämnden har angett). Även om telefaxöverföringen, som Budvar har påstått, påbörjades den  kl. 21.46, skulle det vara svårt att fastställa vilka av dessa handlingar som inkom till harmoniseringsbyrån före utgången av den fastställda fristen och vilka som inkom till harmoniseringsbyrån efter utgången av nämnda frist. Enligt bevisbördereglerna ska denna osäkerhet drabba den part som har bevisbördan, det vill säga Budvar. Alla de handlingar som Budvar sände ska följaktligen anses ha inkommit den .

57

Under alla omständigheter har Anheuser-Busch framhållit att de handlingar som Budvar åberopade till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002 inte omfattar förnyelsen av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Enligt Anheuser-Busch ålåg det emellertid Budvar att, vid den tidpunkt då bolaget ingav handlingarna till stöd för sin invändning, lägga fram bevisning för att registreringen av det äldre internationella ordmärket hade förnyats. Budvar inkom dock med sådan bevisning först den , det vill säga nästan två år efter utgången av den frist som harmoniseringsbyrån fastställt (närmare bestämt den ) enligt regel 20.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, s. 1), numera regel 19.4 i samma förordning, i dess ändrade lydelse. Budvar angav ingen giltig grund för denna försening.

58

Anheuser-Busch har vitsordat att harmoniseringsbyrån, enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94, såsom denna bestämmelse tolkats av domstolen, har befogenhet att företa skönsmässig bedömning när det gäller att tillåta handlingar som inkommit för sent. I förevarande fall har denna befogenhet emellertid otillbörligen överskridits.

59

När det gäller intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) har Anheuser-Busch hänvisat till ett beslut från fjärde överklagandenämnden vid harmoniseringsbyrån. I detta beslut avvisade överklagandenämnden bevisning för förnyelse av registreringen av ett varumärke i ett annat ärende på grund av att den inkommit för sent. Enligt Anheuser-Busch ska samma lösning tillämpas i förevarande fall. Det skulle vara oacceptabelt om överklagandenämnderna tillämpade olika lösningar i jämförbara ärenden. I så fall skulle det röra sig om ett ”missbruk av befogenheten att företa skönsmässig bedömning”. Dessutom utgör de i det angripna beslutet angivna skälen för att beakta intyget om förnyelse inte tillräcklig grund för den lösning som valts. Den omständigheten att intyget ingavs under förfarandet kan inte i sig utgöra tillräcklig grund för att tillåta handlingen enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94. Anheuser-Busch har i detta hänseende framhållit att överklagandenämnden inte fattade sitt beslut på grundval av nämnda artikel. Frågan uppkommer följaktligen huruvida överklagandenämnden insåg att den i detta hänseende var nödsakad att utöva sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning. Anheuser-Busch har på denna punkt anfört att överklagandenämndens överväganden beträffande domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul inte avsåg intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), utan endast de handlingar som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002.

60

När det gäller de handlingar som Budvar åberopade till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002 har Anheuser-Busch betonat att överklagandenämnden ansåg att förseningen på ”44 minuter” var obetydlig av fyra skäl. I detta hänseende har Anheuser-Busch för det första gjort gällande att varaktigheten av förfarandet vid harmoniseringsbyrån inte kan tjäna som utgångspunkt vid fastställandet av huruvida en försening kan anses vara obetydlig. För det andra har Anheuser-Busch hävdat att det inte kan anses styrkt att telefaxöverföringen påbörjades före utgången av fristen och att denna omständighet inte kan ligga till grund för harmoniseringsbyråns beslut. Det är nämligen endast den tidpunkt då nämnda handlingar inkom som ska beaktas. Dessutom var det grovt oaktsamt att påbörja en telefaxöverföring av 336 sidor kort före midnatt den sista dagen i den fastställda fristen. Därutöver hade Budvar fortfarande möjlighet att inge en ansökan om ogiltighetsförklaring av det aktuella varumärket. För det tredje har Anheuser-Busch anfört att handlingarnas relevans för fattandet av det angripna beslutet inte i sig utgör tillräcklig grund för att de ska beaktas.

61

Harmoniseringsbyrån och Budvar har anfört att överklagandenämnden inte var förpliktad att avvisa de handlingar som Anheuser-Busch har hänfört sig till. Harmoniseringsbyrån har närmare bestämt hävdat att bevisningen för förnyelsen av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) inte lades fram för sent. När det gäller de handlingar som Budvar sände och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002 har harmoniseringsbyrån och Budvar framhållit att överklagandenämnden med rätta utövade sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning.

62

Vid prövningen av den andra grunden ska en åtskillnad göras mellan intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), vilket ingavs den 21 januari 2004, och de handlingar som Budvar åberopade till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den .

63

Som det framgår av lydelsen i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 behöver harmoniseringsbyrån inte beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingett i rätt tid.

64

Härav framgår att det för att artikel 74.2 i förordning nr 40/94 ska kunna tillämpas i ett enskilt fall krävs att en eller flera parter i förfarandet vid harmoniseringsbyrån inte ”i rätt tid” har åberopat omständigheter eller ingett bevis.

65

När det gäller det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) framgår det i förevarande fall emellertid inte av det angripna beslutet att överklagandenämnden fann att intyget om förnyelse av registreringen av nämnda varumärke inte hade ingetts i rätt tid.

66

I punkt 22 i det angripna beslutet konstaterade överklagandenämnden närmare bestämt följande:

”Den invändande parten har, i en bilaga till sin inlaga till invändningsenheten av den 21 januari 2004, företett ett utdrag från WIPO som utvisar att registreringen har förnyats den . Invändningsenheten hade således bevis för att [det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203)] fortfarande var giltigt då det angripna beslutet fattades.”

67

Det framgår inte heller av det angripna beslutet att överklagandenämnden tillämpade bestämmelserna i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 när den beaktade intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), till skillnad från vad som var fallet med de av Budvar åberopade handlingar som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002.

68

När det gäller sistnämnda handlingar hänvisade överklagandenämnden i punkterna 24 och 25 i det angripna beslutet uttryckligen till artikel 74.2 i förordning nr 40/94 och till domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul.

69

I övrigt har Anheuser-Busch själv framhållit i sina inlagor att överklagandenämnden, när det gäller intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), inte fattade sitt beslut på grundval av artikel 74.2 i förordning nr 40/94. Anheuser-Busch har även påpekat att övervägandena beträffande domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul inte avsåg frågan huruvida nämnda intyg skulle beaktas.

70

Av de skäl som anges i punkterna 78 och 79 nedan och med beaktande av de bestämmelser som var tillämpliga vid den aktuella tiden ska intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) anses ha ingetts i rätt tid.

71

Härav följer att det angripna beslutet, när det gäller beaktande av intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), inte innebär att artikel 74.2 i förordning nr 40/94 har åsidosatts.

72

De argument som Anheuser-Busch har framfört i detta hänseende är således uppenbart ogrundade.

73

Om det antas att Anheuser-Busch, genom att åberopa regel 20.2 i förordning nr 2868/95, i dess lydelse före ändringen genom kommissionens förordning (EG) nr 1041/2005 av den 29 juni 2005 (EUT L 172, s. 4) – numera, efter denna ändring, regel 19.4 i samma förordning – anser att det ålåg överklagandenämnden att avvisa intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), utan att kunna tillämpa artikel 74.2 i förordning nr 40/94, ska det under alla omständigheter framhållas att harmoniseringsbyrån genom nämnda artikel ges ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller beaktandet av uppgifter som har lämnats efter en frists utgång (förstainstansrättens dom av den  i mål T-334/01, MFE Marienfelde mot harmoniseringsbyrån – Vétoquinol (HIPOVITON), REG 2004, s. II-2787, punkt 57, och i det ovan i punkt 26 nämnda målet Asetra, punkt 36). Eftersom kommissionen antog förordning nr 2868/95 med stöd av artikel 140.1 i förordning nr 40/94, ska dess bestämmelser dessutom tolkas i enlighet med bestämmelserna i sistnämnda förordning (domen i det ovannämnda målet HIPOVITON, punkt 57). De argument som Anheuser-Busch framfört innebär således, om de ska förstås på detta sätt, att bolaget gör gällande en tolkning av en bestämmelse i genomförandeförordningen som strider mot den klara ordalydelsen i den allmänna förordningen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet Asetra, punkt 36).

74

För fullständighetens skull ska det konstateras att förordning nr 1041/2005 trädde i kraft den 25 juli 2005, det vill säga efter det att invändningen ingavs, efter utgången av de frister som fastställts för att komplettera invändningen och efter det att Budvar lade fram bevisning för förnyelsen av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

75

Rättssäkerhetsprincipen hindrar visserligen i allmänhet en gemenskapsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande. Det kan dock undantagsvis förhålla sig på annat sätt, när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (domstolens dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Racke, REG 1979, s. 69, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 4, s. 225, och av den i de förenade målen 212/80–217/80, Meridionale Industria Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 10). Denna rättspraxis gäller enligt domstolen även i det fall då retroaktiviteten inte uttryckligen är fastställd i själva rättsakten utan följer av dess innehåll (domstolens dom av den  i mål C-368/89, Crispoltoni, REG 1991, s. I-3695, punkt 17, och av den  i de förenade målen C-487/01 och C-7/02, Gemeente Leusden och Holin Groep, REG 2004, s. I-5337, punkt 59).

76

I förevarande fall finns det ingenting i ordalydelsen eller den allmänna systematiken i förordning nr 1041/2005 som ger stöd för att de bestämmelser som införts genom förordningen ska tillämpas retroaktivt.

77

Regel 19.4 i förordning nr 2868/95, i dess lydelse enligt förordning nr 1041/2005, enligt vilken det föreskrivs att ”[harmoniseringsbyrån inte] får … beakta dokument och annat skrivet material eller delar därav som inte har lämnats in eller som inte har översatts till processpråket inom den tid som [harmoniseringsbyrån] fastställt”, är följaktligen inte tillämplig.

78

I regel 20.2 i förordning nr 2868/95, i den version som gällde före ändringen genom förordning nr 1041/2005, föreskrivs att ”[o]m anmälan om invändning inte innehåller uppgifter om fakta, bevis och skäl enligt regel 16.1 och 16.2, skall [harmoniseringsbyrån] uppmana den invändande parten att överlämna sådant material inom en av [harmoniseringsbyrån] fastställd tidsfrist” och att ”[a]lla handlingar som den invändande parten inlämnar skall överlämnas till sökanden som skall ges möjlighet att svara inom en av [harmoniseringsbyrån] fastställd tidsfrist”.

79

Det framgår visserligen bland annat av ordalydelsen i regel 16 i förordning nr 2868/95, jämförd med ordalydelsen i regel 20 i samma förordning, i de versioner som gällde före ändringen genom förordning nr 1041/2005, att harmoniseringsbyrån får anmoda om bevisning för förnyelse av registreringen av ett äldre varumärke när registreringsperioden för detta varumärke går ut efter det att invändningen ingavs (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 13 september 2006 i mål T-191/04, MIP Metro mot harmoniseringsbyrån – Tesco Stores (METRO), REG 2006, s. II-2855, punkt 41). Det framgår emellertid inte av dessa bestämmelser att den invändande parten är skyldig att på eget initiativ lägga fram sådan bevisning. Det anges inte heller i nämnda bestämmelser att harmoniseringsbyrån ska avvisa en handling som otillåten bevisning när denna handling har kommit till harmoniseringsbyråns kännedom för sent. I förevarande fall uppmanade inte invändningsenheten uttryckligen Budvar att inom en bestämd frist inkomma med ett intyg om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Budvar ingav för övrigt på eget initiativ bevisning för denna förnyelse efter det att Anheuser-Busch hade anfört tvivel avseende registreringen och giltigheten av det äldre varumärket. Under dessa förhållanden kan överklagandenämnden inte anses ha varit förpliktad att avvisa intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) som otillåten bevisning och inte heller förhindrad att tillämpa artikel 74.2 i förordning nr 40/94.

80

Mot bakgrund av ovanstående godtar förstainstansrätten inte de argument som Anheuser-Busch framfört när det gäller intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

81

Det är ostridigt mellan parterna att de handlingar som Budvar åberopade till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002 inte lades fram i rätt tid. Detta är även vad överklagandenämnden i huvudsak slog fast i punkterna 24 och 25 i det angripna beslutet. Det är däremot tvistigt mellan parterna huruvida harmoniseringsbyrån kan beakta dessa handlingar.

82

Det framgår av lydelsen i artikel 74.2 i förordning 40/94 att parterna – som regel och såvida inget annan föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 40/94, och att harmoniseringsbyrån inte är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent. Däremot framgår det lika klart av nämnda lydelse att den omständigheten att en part på detta sätt åberopar respektive inger omständigheter eller bevisning för sent inte ger denna part en ovillkorlig rätt att kräva att harmoniseringsbyrån ska beakta dessa omständigheter och denna bevisning. Genom att det i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 anges att harmoniseringsbyrån i ett sådant fall ”inte behöver” beakta sådana omständigheter och bevis tillerkänns byrån i denna bestämmelse ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta, med angivande av en motivering till sitt beslut, huruvida dessa omständigheter och bevis ska beaktas eller inte. Det kan framför allt vara befogat att harmoniseringsbyrån inom ramen för ett invändningsförfarande beaktar sådana omständigheter och sådan bevisning när byrån anser dels att det som har åberopats och ingetts för sent vid ett första påseende förefaller kunna få en faktisk inverkan på utgången i invändningsförfarandet, dels att det inte föreligger några hinder för ett sådant beaktande med hänsyn till på vilket stadium i förfarandet som dessa omständigheter och denna bevisning har åberopats respektive ingetts och under vilka omständigheter det har skett (domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet harmoniseringsbyrån mot Kaul, punkterna 42–44).

83

I förevarande fall kan det konstateras att Anheuser-Busch inte har åberopat någon annan bestämmelse som skulle kunna vara tillämplig på omständigheterna i målet och som skulle kunna leda till den slutsatsen att harmoniseringsbyrån var förpliktad att avvisa de aktuella handlingarna som otillåten bevisning på grund av att de ingetts för sent.

84

Ett av syftena med de aktuella handlingarna var vidare att styrka användningen av de ursprungsbeteckningar innehållande ordet budweiser som nämnts i punkt 7 ovan. I en skrivelse av den 8 november 2002, till bemötande av Anheuser-Buschs begäran att bolaget skulle styrka verkligt bruk av de äldre varumärken som åberopats till stöd för invändningen och med anledning av uppmaningen från harmoniseringsbyrån i detta hänseende, hänvisade Budvar uttryckligen till nämnda handlingar, eftersom bolaget ansåg att de även gällde det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Denna hänvisning bestreds inte av Anheuser-Busch och var berättigad, bland annat av det skälet att invändningsenheten den skriftligen hade försäkrat Budvar att de aktuella handlingarna skulle beaktas. Även om det antogs att det ålåg invändningsenheten att avvisa dessa handlingar och att den hade underrättat Budvar härom, skulle Budvar således, i sin skrivelse av den , på nytt ha kunnat lägga fram dessa handlingar inför invändningsenheten.

85

I punkterna 24 och 25 i det angripna beslutet motiverade överklagandenämnden dessutom särskilt sitt beslut att beakta de aktuella handlingarna.

86

De omständigheter som överklagandenämnden anförde i denna motivering utgör vidare tillräcklig grund för att, enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94, beakta de aktuella handlingarna.

87

Överklagandenämnden anförde inledningsvis att telefaxöverföringen av de aktuella handlingarna påbörjades före utgången av den fastställda fristen. Överklagandenämndens bedömning av de faktiska omständigheterna i detta hänseende är korrekt, eftersom det datum och den tidpunkt då överföringen påbörjades (det vill säga den 26 februari 2002, kl. 21.46) registrerades av harmoniseringsbyråns mottagande telefax. Anheuser-Busch har inte åberopat någon konkret omständighet som skulle kunna vederlägga detta förhållande. Denna faktiska omständighet är dessutom en av de omständigheter under vilka nämnda handlingar ingavs för sent. I motsättning till vad Anheuser-Busch har hävdat är den faktiska omständighet som överklagandenämnden har hänvisat till således relevant, eftersom den belyser de omständigheter under vilka de aktuella handlingarna ingavs för sent.

88

Överklagandenämnden anförde vidare att telefaxöverföringen av de aktuella handlingarna slutfördes 44 minuter efter utgången av den frist som invändningsenheten fastställt. Förstainstansrätten delar överklagandenämndens bedömning att förseningen inte var betydande. Denna bedömning har i övrigt inte formellt bestritts av Anheuser-Busch, annat än när det gäller den omständigheten att den aktuella förseningen uppgick till 48 minuter och inte 44 minuter, vilket inte har någon betydelse för tvistens utgång. Överklagandenämndens ställningstagande måste dessutom sättas i relation till den omständigheten att Anheuser-Busch inte hade kunnat få del av de aktuella handlingarna tidigare om de hade inkommit till harmoniseringsbyrån några minuter före utgången av fristen, vilket harmoniseringsbyrån har framhållit i sina inlagor.

89

Överklagandenämnden anförde i det följande att de aktuella handlingarna kunde vara relevanta. Anheuser-Busch har i själva verket inte bestritt överklagandenämndens ställningstagande, men anser att de aktuella handlingarnas relevans inte i sig och redan av denna anledning kan utgöra tillräcklig grund för att de ska beaktas. Det är tillräckligt att i detta hänseende konstatera att överklagandenämnden inte grundade sitt beslut enbart på relevansen av de aktuella handlingarna, utan även på andra överväganden.

90

Överklagandenämnden konstaterade slutligen att de aktuella handlingarna inkom 35 månader innan invändningsenheten fattade sitt beslut. Invändningsenheten hade därför möjlighet att beakta nämnda handlingar, och sökanden av varumärket hade möjlighet att yttra sig över handlingarnas relevans. I motsättning till vad Anheuser-Busch har hävdat är överklagandenämndens konstaterande relevant, eftersom det gör det möjligt att fastställa det stadium i förfarandet på vilket de aktuella handlingarna ingavs.

91

Med beaktande av det ovan anförda kan de argument som framförts av Anheuser-Busch inte påverka lagenligheten av överklagandenämndens beslut när det gäller beaktandet av de dokument som åberopades av Budvar till stöd för invändningen och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002.

92

Mot bakgrund av ovanstående kan talan inte bifallas på sökandens andra grund.

93

Anheuser-Busch har anfört att den bevisning som Budvar åberopade var otillräcklig för att styrka verkligt bruk av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

94

Anheuser-Busch har i detta hänseende framhållit att de enda handlingar som ska beaktas är de handlingar som ingavs den 8 november 2002, vilka uteslutande utgörs av kopior av tyska och österrikiska annonser. Det har inte framlagts några bevis för att de aktuella varorna har sålts. De handlingar som ingavs den uppfyller således inte i sig kraven i artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 och regel 22 i förordning nr 2868/95.

95

Anheuser-Busch har tillagt att överklagandenämnden inte har kunnat komma fram till att det har gjorts verkligt bruk av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) utan att beakta de dokument som ingavs för sent den 27 februari 2002. Överklagandenämnden fann att de fakturor som utställts i Tyskland och Österrike var tillräckliga i detta avseende. För att komma fram till denna slutsats skulle överklagandenämnden emellertid ha varit tvungen att finna stöd i andra överväganden, såsom det sätt på vilket nämnda äldre varumärke har använts i dessa länder. Detta framgår emellertid inte av nämnda fakturor och knappt heller av de annonsutdrag som ingetts. I synnerhet har det inte lagts fram någon bevisning för det sätt på vilket faten eller varorna märkta ”NRW” har använts.

96

Harmoniseringsbyrån och Budvar har hävdat att Budvar har styrkt verkligt bruk av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Harmoniseringsbyrån har i synnerhet anfört att det av de annonser som Budvar ingett klart framgår vilken typ av användning det äldre varumärket har blivit föremål för, det vill säga att det har använts för öl.

97

Såsom framgår av nionde skälet i förordning nr 40/94 har lagstiftaren ansett att det endast är berättigat att skydda ett äldre varumärke i den utsträckning som det faktiskt har använts. I enlighet med detta skäl föreskrivs i artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 att den som ansöker om gemenskapsvarumärke kan kräva bevis för att det äldre varumärket under en tid av fem år före dagen för offentliggörandet av den ansökan om gemenskapsvarumärke mot vilken det har gjorts en invändning verkligen har använts inom det område inom vilket det skyddas (nedan kallat den relevanta perioden).

98

Enligt regel 22.2 (nu regel 22.3) i förordning nr 2868/95 ska bevisen för användningen av det äldre varumärket avse plats, tid, omfattning och typ av användning.

99

Det ska vid tolkningen av uttrycket verkligt bruk tas hänsyn till att syftet med kravet på att det har gjorts verkligt bruk av det äldre varumärket för att det ska kunna åberopas som hinder mot en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke är att begränsa antalet konflikter mellan två varumärken, om det inte finns några giltiga ekonomiska skäl som följer av en faktisk funktion som varumärket fyller på marknaden (förstainstansrättens dom av den 12 mars 2003 i mål T-174/01, Goulbourn mot harmoniseringsbyrån – Redcats (Silk Cocoon), REG 2003, s. II-789, punkt 38). Syftet med nämnda bestämmelse är emellertid varken att uppskatta hur framgångsrikt ett företag är eller att kontrollera dess ekonomiska strategi eller ens att uteslutande ge varumärkesskydd åt kommersiellt utnyttjande som sker i stor omfattning (förstainstansrättens dom av den i mål T-203/02, Sunrider mot harmoniseringsbyrån – Espadafor Caba (VITAFRUIT), REG 2004, s. II-2811, punkt 38, och av den  i mål T-169/06, Charlott mot harmoniseringsbyrån – Charlo (Charlott France Entre Luxe et Tradition), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 33).

100

Det är fråga om verkligt bruk av ett varumärke när detta används i enlighet med dess grundläggande funktion, vilken är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta gäller inte fiktiv användning som enbart har till syfte att bibehålla varumärkesrätten (domstolens dom av den 13 september 2007 i mål C-234/06 P, Il Ponte Finanziaria mot harmoniseringsbyrån, REG 2007, s. I-7333, punkt 72, se även analogt domstolens dom av den i mål C-40/01, Ansul, REG 2003, s. I-2439, punkt 43). Villkoret om verkligt bruk av varumärket förutsätter härvid att märket, såsom det är skyddat inom det relevanta området, används offentligt och utåt (domarna i de ovan i punkt 99 nämnda målen Silk Cocoon, punkt 39, VITAFRUIT, punkt 39, och Charlott France Entre Luxe et Tradition, punkt 34, se även analogt domen i det ovannämnda målet Ansul, punkt 37).

101

Bedömningen av huruvida det har gjorts verkligt bruk av varumärket ska göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjats kommersiellt. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts (domarna i de ovan i punkt 99 nämnda målen VITAFRUIT, punkt 40, och Charlott France Entre Luxe et Tradition, punkt 35, se även analogt domen i det ovan i punkt 100 nämnda målet Ansul, punkt 43).

102

När det gäller frågan i vilken omfattning det äldre varumärket har använts, ska det särskilt tas hänsyn till dels den försäljningsvolym som all användning motsvarar, dels hur länge och hur ofta nämnda varumärke har använts (domarna i de ovan i punkt 99 nämnda målen VITAFRUIT, punkt 41, och Charlott France Entre Luxe et Tradition, punkt 36).

103

Frågan huruvida ett varumärke används i tillräckligt stor omfattning för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av märket beror således på en rad faktorer och på en bedömning i det enskilda fallet. Till de faktorer som kan beaktas hör varornas eller tjänsternas egenskaper, hur ofta eller med vilken regelbundenhet varumärket används, det förhållandet att varumärket används för att saluföra varumärkesinnehavarens samtliga varor eller tjänster av identiskt slag, eller endast vissa av dem. Ytterligare en faktor som kan beaktas är den bevisning om varumärkets användning som innehavaren kan lägga fram (domstolens dom av den 11 maj 2006 i mål C-416/04 P, Sunrider mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I-4237, punkt 71).

104

Vid prövningen av huruvida det har gjorts verkligt bruk av ett äldre varumärke ska det göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet (domarna i de ovan i punkt 99 nämnda målen VITAFRUIT, punkt 42, och Charlott France Entre Luxe et Tradition, punkt 37, se även analogt domen i det ovan i punkt 100 nämnda målet Ansul, punkt 39).

105

Förstainstansrätten har även slagit fast att det inte kan visas att det har gjorts verkligt bruk av ett varumärke genom antaganden eller presumtioner, utan att det ska finnas konkreta och objektiva omständigheter som visar att varumärket faktiskt och i tillräcklig omfattning har använts på den berörda marknaden (förstainstansrättens dom av den 12 december 2002 i mål T-39/01, Kabushiki Kaisha Fernandes mot harmoniseringsbyrån – Harrison (HIWATT), REG 2002, s. II-5233, punkt 47).

106

I förevarande fall fann överklagandenämnden att den bevisning som lagts fram av Budvar otvivelaktigt var tillräcklig för att styrka verkligt bruk av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Överklagandenämnden hänvisade särskilt till de annonser som visade bilder av Budvars öl med varumärket BUDWEISER, till de fakturor som hade ställts till kunder i Tyskland och Österrike och till den omständigheten att dessa annonser och fakturor avsåg den relevanta perioden. Överklagandenämnden fann även att de aktuella fakturorna var relevanta, särskilt med hänsyn till domstolens beslut av den 27 januari 2004 i mål C-259/02, La Mer Technology (REG 2004, s. I-1159). Överklagandenämnden anförde att domstolen i detta mål fann att till och med en mycket liten användning av varumärket, eller en användning som endast beror på en enda importör i den berörda medlemsstaten, kan vara tillräcklig när användningen är faktiskt kommersiellt berättigad (punkt 26 i det angripna beslutet).

107

Överklagandenämnden fann i huvudsak att de dokument som Budvar ingett under det administrativa förfarandet var tillräckliga för att visa för vilken typ av produkter (”öl”), på vilken plats (”Tyskland” och ”Österrike”), under vilken tid (”den relevanta perioden”) och i vilken omfattning (de fakturor som ingetts och hänvisningen till beslutet i det ovan i punkt 106 nämnda målet La Mer Technology) det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) hade använts.

108

Den relevanta perioden sträcker sig från den 28 juni 1994 till och med den , eftersom ansökan om registrering av gemenskapsvarumärket offentliggjordes den . I detta hänseende ska det erinras om att det endast är sådana varumärken som inte har blivit föremål för verkligt bruk under fem år i följd som ska bli föremål för sanktionsåtgärder enligt artikel 15.1 i förordning nr 40/94. Det räcker följaktligen att det har gjorts verkligt bruk av ett varumärke under en del av den relevanta perioden för att sådana sanktionsåtgärder inte ska vidtas (domarna i de ovan i punkt 99 nämnda målen VITAFRUIT, punkt 45, och Charlott France Entre Luxe et Tradition, punkt 41).

109

Genom skrivelse av den 8 juli 2002 begärde Anheuser-Busch, med stöd av artikel 43.2 i förordning nr 40/94, att Budvar skulle lägga fram bevis för att det hade gjorts verkligt bruk av de varumärken som bolaget åberopat till stöd för sin invändning. Harmoniseringsbyrån anmodade, genom en skrivelse av den , Budvar att senast den  inkomma med sådan bevisning, särskilt vad avsåg det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Budvar efterkom denna anmodan den , varvid bolaget inkom med följande handlingar:

110

Anheuser-Busch har inte bestritt att dessa handlingar utgör bevisning när det gäller för vilken typ av produkter (öl), på vilken plats (Tyskland och Österrike) och under vilken tid (år 1995 för Österrike och mellan åren 1996 och 1998 för Tyskland) ordet budweiser har använts. Anheuser-Busch har inte heller bestritt att användningen av ordet budweiser, i olika former, i de annonser som ingetts av Budvar kan hänföras till det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203).

111

Genom ett telefax som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002 sände Budvar harmoniseringsbyrån vissa handlingar till styrkande av användningen av de ursprungsbeteckningar innehållande ordet budweiser som nämnts i punkt 7 ovan. I sin skrivelse av den , till bemötande av Anheuser-Buschs begäran om bevisning för att det hade gjorts verkligt bruk av de äldre varumärken som åberopats till stöd för invändningen, hänvisade Budvar uttryckligen till nämnda handlingar, eftersom dessa enligt bolagets mening bland annat avsåg det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). När det gäller Österrike utgjordes dessa handlingar av sju annonser, som hade publicerats i dagstidningar och veckotidningar mellan åren 1995 och 1997, och 23 fakturor, som hade utställts mellan åren 1993 och 2000. När det gäller Tyskland ingav Budvar åtta annonser, som hade publicerats i dagstidningar och veckotidningar mellan åren 1996 och 1998, och 14 fakturor, som hade utställts mellan åren 1993 och 1997.

112

Anheuser-Busch har inte inför förstainstansrätten bestritt att de aktuella handlingarna hänför sig till användningen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203). Anheuser-Busch har inte heller bestritt att handlingarna utgör bevisning avseende platsen och tiden för samt omfattningen av användningen av nämnda varumärke, vilka omständigheter för övrigt klart framgår av dessa handlingar.

113

Av de skäl som angetts inom ramen för prövningen av den andra grunden, godtar förstainstansrätten inte Anheuser-Buschs argument att överklagandenämnden inte borde ha beaktat dessa handlingar.

114

När det vidare gäller Anheuser-Buschs påstående att överklagandenämnden skulle ha varit tvungen att finna stöd i andra överväganden, såsom vilken typ av användning det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) hade blivit föremål för i Tyskland och Österrike, är det tillräckligt att påpeka att överklagandenämnden hänvisade till de annonser som visade bilder av Budvars ”öl” bärande det äldre varumärket. I motsättning till vad Anheuser-Busch har hävdat framgår det tydligt och klart av de annonser som Budvar ingett vilken typ av användning nämnda varumärke blivit föremål för. I synnerhet hänvisas i de allra flesta av de aktuella annonserna till ordet ”Bier”. Genom att hänvisa till de fakturor som ställts till kunder i Tyskland och Österrike, fann överklagandenämnden underförstått, men ändå som ett oundvikligt konstaterande, att dessa fakturor avsåg ”öl”. För övrigt kan det konstateras att orden ”pivo”, ”Bier” eller ”bière” även förekommer i de fakturor som avser försäljning i Tyskland och Österrike.

115

Mot bakgrund av ovanstående kan talan inte bifallas på sökandens tredje grund.

116

Anheuser-Busch har till stöd för sitt andrahandsyrkande som enda grund åberopat att överklagandenämnden har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 73 i förordning nr 40/94.

117

Anheuser-Busch har anfört att överklagandenämnden, inom ramen för bedömningen av huruvida det föreligger risk för förväxling enligt artikel 8.1 b i förordning nr 40/94, fann att det förelåg en ”påtaglig likhet” mellan ”öl” som omfattas av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203) och ”icke alkoholhaltiga drycker”, som omfattas av den nu aktuella registreringsansökan.

118

Detta påstående utgör inte i sig en motivering enligt artikel 73 i förordning nr 40/94.

119

Det är för övrigt inte uppenbart att varorna icke alkoholhaltiga drycker och öl är av liknande slag. Anheuser-Busch har i detta hänseende hänvisat till förstainstansrättens dom av den 15 februari 2005 i mål T-296/02, Lidl Stiftung mot harmoniseringsbyrån – REWE-Zentral (LINDENHOF) (REG 2005, s. II-563). I denna dom slogs det fast att alkoholhaltiga drycker, som sådana, tydligt åtskiljs från icke alkoholhaltiga drycker och att den normalt informerade samt skäligen uppmärksamme och medvetne genomsnittskonsumenten är van vid och uppmärksam på denna uppdelning mellan alkoholhaltiga och icke alkoholhaltiga drycker, som för övrigt är nödvändig, eftersom vissa konsumenter inte vill eller inte ens kan konsumera alkohol (punkt 54 i domen).

120

Harmoniseringsbyrån har medgett att överklagandenämnden inte gav någon detaljerad redogörelse för de kriterier som den lade till grund för sitt ställningstagande att de berörda varorna är av liknande slag. Harmoniseringsbyrån har emellertid, med hänvisning till domen i det ovan i punkt 26 nämnda målet LA BARONNIE (punkt 69 och där angiven rättspraxis), anfört att en sökande inte har något legitimt intresse av att få ett beslut ogiltigförklarat på grund av en oegentlighet i fråga om förfarandet, om detta endast kan leda till att det fattas ett i sak identiskt beslut. Detta är fallet i förevarande mål.

121

Harmoniseringsbyrån har särskilt framhållit att Anheuser-Busch med sitt påstående att registreringsansökan avser ”icke alkoholhaltiga drycker” har förvanskat de faktiska omständigheterna. Det sökta gemenskapsvarumärket omfattar nämligen ”alkoholhaltiga och icke alkoholhaltiga maltdrycker”. Anheuser-Busch har således ansökt om registrering av gemenskapsvarumärke för icke alkoholhaltiga ”maltdrycker”.

122

Mot bakgrund härav har harmoniseringsbyrån hävdat att med icke alkoholhaltiga maltdrycker avses alkoholfri öl, även om det är möjligt att andra varor omfattas. Det ankommer inte på överklagandenämnden att indela de icke alkoholhaltiga maltdryckerna i olika underkategorier.

123

Det är uppenbart att öl och icke alkoholhaltiga maltdrycker (inklusive alkoholfri öl) är varor som i hög grad är av liknande slag, eftersom de är av samma typ (drycker), har samma syfte (att släcka törsten) och samma distributionskanaler (stormarknader, barer och restauranger) och eftersom de i viss omfattning är konkurrerande. Det är dessutom vanligt att samma aktörer på ölmarknaden är involverade i produktionen av både alkoholhaltig och alkoholfri öl.

124

Budvar har hävdat att det är oundvikligt att det i förevarande fall föreligger risk för förväxling.

125

Enligt artikel 73 första meningen i förordning nr 40/94 ska harmoniseringsbyråns beslut innehålla beslutets grunder. Motiveringsskyldigheten har här samma omfattning som i artikel 253 EG (förstainstansrättens dom av den 28 april 2004 i de förenade målen T-124/02 och T-156/02, Sunrider mot harmoniseringsbyrån – Vitakraft-Werke Wührmann och Friesland Brands (VITATASTE och METABALANCE 44), REG 2004, s. II-1149, punkt 72, och av den  i mål T-214/04, Royal County of Berkshire Polo Club mot harmoniseringsbyrån – Polo/Lauren (ROYAL COUNTY OF BERKSHIRE POLO CLUB), REG 2006, s. II-239, punkt 16).

126

Det följer av fast rättspraxis att skyldigheten att motivera individuella beslut har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt att upplysa dem som berörs därav om skälen för den vidtagna åtgärden för att de ska kunna göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet (se domen i det ovan i punkt 125 nämnda målet VITATASTE et METABALANCE 44, punkt 73 och där angiven rättspraxis). Bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller dessa krav ska inte ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (domstolens dom av den 29 februari 1996 i mål C-122/94, kommissionen mot rådet, REG 1996, s. I-881, punkt 29, förstainstansrättens dom av den  i mål T-188/98, Kuijer mot rådet, REG 2000, s. II-1959, punkt 36, och domen i det ovan i punkt 125 nämnda målet ROYAL COUNTY OF BERKSHIRE POLO CLUB, punkt 17).

127

För att motivera ett beslut att avslå en registreringsansökan ska harmoniseringsbyrån särskilt ange vilket registreringshinder, absolut eller relativt, som innebär att registrering inte är möjlig, av vilken bestämmelse registreringshindret framgår och de faktiska omständigheter som har ansetts styrkta och som harmoniseringsbyrån anser motiverar tillämpning av den angivna bestämmelsen (förstainstansrättens dom av den 9 juli 2008 i mål T-304/06, Reber mot harmoniseringsbyrån – Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (Mozart), REG 2008, s. II-1927, punkt 46).

128

Det kan emellertid inte krävas att överklagandenämnderna lämnar en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att motiveringen ger dem som berörs av beslutet möjlighet att få kännedom om skälen för överklagandenämndens beslut och den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll (domen i det ovan i punkt 127 nämnda målet Mozart, punkt 55).

129

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den förevarande grunden ska prövas.

130

I förevarande fall anförde överklagandenämnden, i punkt 27 i det angripna beslutet, följande:

”Det sökta varumärket är identiskt med det varumärke som skyddas genom den internationella registreringen nr 238203 för ”öl av alla slag” i klass 32. Invändningen ska således bifallas med stöd av artikel 8.1 a i [förordning nr 40/94] för varorna ”öl, ale, porter och alkoholhaltiga maltdrycker”, eftersom det rör sig om identiska varumärken och identiska varor. När det gäller resterande varor (”icke alkoholhaltiga drycker”) ska invändningen bifallas med stöd av artikel 8.1 b i [förordning nr 40/94]. Med hänsyn till att varumärkena är identiska och att det är uppenbart att varorna är av liknande slag, föreligger det risk för förväxling inom det relevanta området. De tyska och österrikiska konsumenterna skulle oundvikligen förutsätta att de icke alkoholhaltiga drycker som säljs under varumärket BUDWEISER har samma ursprung som öl som säljs under varumärket BUDWEISER.”

131

Anheuser-Busch har särskilt bestritt överklagandenämndens ställningstagande att det är ”uppenbart” att ”resterande varor” som avses med registreringsansökan ”är av liknande slag”, det vill säga andra varor än ”öl, ale, porter och alkoholhaltiga maltdrycker”. Överklagandenämnden anförde i detta hänseende att ”resterande varor” utgjordes av ”icke alkoholhaltiga drycker”.

132

Det ska inledningsvis konstateras att överklagandenämnden med uttrycket ”icke alkoholhaltiga varor” i själva verket avsåg ”icke alkoholhaltiga maltdrycker”. Registreringsansökan omfattar nämligen varorna ”öl, ale, porter, alkoholhaltiga och icke alkoholhaltiga maltdrycker”. Det framgår klart av denna beskrivning att adjektivet ”icke alkoholhaltig” hänför sig till ”maltdrycker”. Registreringsansökan omfattar således bland annat ”icke alkoholhaltiga maltdrycker”. Detta förhållande har inte heller bestritts av parterna. Efter att ha nämnt varorna ”öl, ale, porter och alkoholhaltiga maltdrycker” i andra meningen i punkt 27, vilken har citerats ovan, kan överklagandenämnden med uttrycket ”resterande varor” endast avse ”icke alkoholhaltiga maltdrycker”.

133

Det är utrett att ”öl av alla slag”, som avses med det äldre varumärket, innefattar alkoholfri öl, som per definition är en icke alkoholhaltig maltdryck. I detta hänseende kan det konstateras att Budvar, i de grunder som anfördes till stöd för invändningen av den 28 september 1999, uttryckligen angav att ”icke alkoholhaltiga maltdrycker” och ”öl av alla slag” var av liknande slag, i synnerhet eftersom det i själva verket rör sig om beteckningar för ”maltdrycker”. Anheuser-Busch, som i övrigt är en känd professionell aktör inom den aktuella branschen, kände väl till dessa omständigheter. Bolaget har i detta hänseende inte heller inkommit med några synpunkter till överklagandenämnden, trots att även invändningsenheten – visserligen i förhållande till ett annat äldre varumärke men också beträffande öl – fann att nämnda varor är ”identiska eller i hög grad av liknande slag”. Under dessa omständigheter var Anheuser-Busch i stånd att förstå skälen till att överklagandenämnden fann att det var ”uppenbart” att de aktuella varorna var ”av liknande slag”.

134

I sina inlagor till harmoniseringsbyrån, särskilt vad avser det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), åberopade Budvar artikel 8.1 a i förordning nr 40/94 till stöd för sin invändning. I formuläret om anmälan om invändning, vilken omfattar alla åberopade äldre rättigheter, nämnde Budvar dock inte bara att varumärkena och varorna var identiska (ruta nr 93 i formuläret om anmälan om invändning), utan även att det förelåg risk för förväxling (ruta nr 94 i formuläret om anmälan om invändning). I de grunder som anfördes till stöd för invändningen åberopade Budvar dessutom uttryckligen, vad avser det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), att de aktuella varorna var av liknande slag. Dessutom anges i artikel 42.1 a i förordning nr 40/94 bland annat det fall som avses i artikel 8.1 i samma förordning som relativ grund för invändningen, utan att det görs någon åtskillnad mellan artikel 8.1 a och 8.1 b. I regel 15 i förordning nr 2868/95, i den version som gällde vid den aktuella tiden, hänvisades det på samma sätt till det fallet då en invändning baserade sig på ett äldre varumärke, utan att det gjordes åtskillnad mellan artikel 8.1 a och 8.1 b i förordning nr 40/94. När det var fråga om en invändning som baserade sig på mer än ett äldre varumärke föreskrevs i denna bestämmelse inte heller att specifikationen av de grunder på vilka invändningen baserade sig skulle omfatta varje enskilt varumärke. Under dessa omständigheter kunde överklagandenämnden, vad avser det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203), med rätta grunda sitt beslut på artikel 8.1 b i förordning nr 40/94. Detta har inte heller bestritts av Anheuser-Busch inför förstainstansrätten.

135

Mot bakgrund härav samt med beaktande av det sammanhang i vilket det angripna beslutet fattades och omständigheterna i förevarande mål, uppfyller överklagandenämndens motivering de krav som ställs i artikel 73 första meningen i förordning nr 40/94.

136

Andrahandsyrkandet kan således inte bifallas på den enda grund som Anheuser-Busch anfört till stöd för sin talan i denna del.

137

Talan ska därför ogillas i sin helhet.

138

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

139

Harmoniseringsbyrån och Budvar har yrkat att Anheuser-Busch ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Anheuser-Busch har tappat målet, ska harmoniseringsbyråns och Budvars yrkanden bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

följande:

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1. Förstahandsyrkandet

Den första grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 74.2 i förordning nr 40/94

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

— Intyget om förnyelse av registreringen av det äldre internationella ordmärket BUDWEISER (R 238203)

— De handlingar som Budvar åberopade till stöd för sin invändning och som i alla delar inkom till harmoniseringsbyrån den 27 februari 2002

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

2. Andrahandsyrkandet

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader