—

Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas och G. Taluntytė, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom Z. Malůšková och A. Steiblytė, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 38 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1), artikel 19 i rådets förordning (EG) nr 2792/1999 av den 17 december 1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn (EGT L 337, s. 10) samt av avsnitten 6 och 7 i riktlinjerna om avslutande av stödformer (2000–2006) från strukturfonderna, som antagits genom kommissionens beslut KOM(2006) 3424 slutlig av den 1 augusti 2006 (nedan kallade kommissionens riktlinjer).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan ”Baltlanta” UAB, ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt litauisk rätt (nedan kallat Baltlanta), och Lietuvos valstybė (litauiska staten), angående bolagets talan om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som bolaget uppges ha lidit till följd av att det hindrats från att komma i åtnjutande av finansiellt stöd från Europeiska unionens strukturfonder.

3

I skäl 52 i förordning nr 1260/1999 angavs följande:

”Medlemsstaternas befogenheter att vidta rättsliga åtgärder och rättelseåtgärder vid oegentligheter och överträdelser samt kommissionens motsvarande befogenheter om medlemsstaterna underlåter att fullgöra sina skyldigheter bör fastställas.”

4

Artikel 8.3 och 8.4 i förordningen hade följande lydelse:

”3.   Med tillämpning av subsidiaritetsprincipen skall genomförandet av stödåtgärderna vara medlemsstaternas ansvar på lämplig nivå enligt de förhållanden som är specifika för varje medlemsstat och utan att det påverkar kommissionens befogenheter, särskilt när det gäller genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget.

4.   Medlemsstaterna skall samarbeta med kommissionen för att säkerställa att gemenskapsfonderna används enligt principen om sund ekonomisk förvaltning.”

5

Begreppen programplanering och insats eller projekt definierades i artikel 9 i förordningen på följande sätt:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

6

Artikel 30.1, 30.2 och 30.4 i förordningen hade följande lydelse:

”1.   Utgifter i samband med insatser eller projekt berättigar till stöd från fonderna endast om dessa insatser eller projekt utgör en del av den berörda stödformen.

2.   En utgift får inte betraktas som berättigande till bidrag från fonderna om den i realiteten betalats av den slutliga stödmottagaren före den dag då kommissionen tar emot ansökan om stöd. Denna dag skall utgöra den första tidpunkt vid vilken utgifterna kan vara stödberättigade.

Den sista dag då utgifterna kan vara stödberättigade skall fastställas i beslutet om stöd från fonderna. Denna dag skall avse betalningar som utförts av de slutliga stödmottagarna. Perioden får förlängas av kommissionen om medlemsstaten lämnar en vederbörligen motiverad ansökan om detta i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 14 och 15.

…

4.   Medlemsstaterna skall säkerställa att en insats eller ett projekt får behålla sitt stöd från fonderna endast om den inom fem år från dagen för den behöriga nationella myndighetens eller förvaltningsmyndighetens beslut om bidrag från fonderna inte har varit föremål för någon betydande förändring

Medlemsstaten skall informera kommissionen om varje ändring av detta slag; om en sådan ändring uppkommer skall bestämmelserna i artikel 39 tillämpas.”

7

I artikel 38 i förordning nr 1260/1999 föreskrevs följande:

”1.   Utan att det påverkar kommissionens ansvar för genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget skall ansvaret för den finansiella kontrollen av stödet i första hand ligga hos medlemsstaterna. I detta syfte skall medlemsstaterna vidta följande åtgärder:

…

…

…

3.   Kommissionen och medlemsstaterna skall på grundval av bilaterala administrativa överenskommelser samarbeta för att samordna planerna för, metodiken vid och genomförandet av kontrollerna så att största möjliga nytta dras av de kontroller som genomförs. Medlemsstaterna och kommissionen skall utan dröjsmål utbyta resultaten från de kontroller som utförts.

Åtminstone en gång per år, och i alla händelser före den årliga granskning som avses i artikel 34.2, skall följande granskas och utvärderas:

…

4.   Efter denna granskning och utvärdering, och utan att det påverkar de åtgärder som medlemsstaten utan dröjsmål skall vidta enligt denna artikel och artikel 39, får kommissionen göra påpekanden, särskilt rörande de ekonomiska följderna av de oegentligheter som eventuellt konstaterats. Dessa påpekanden skall meddelas medlemsstaten och förvaltningsmyndigheten för den berörda stödformen. Påpekandena skall vid behov åtföljas av begäran om att åtgärda bristerna i förvaltningen och rätta till de oegentligheter som upptäckts men inte redan korrigerats. Medlemsstaten skall ges tillfälle att kommentera dessa påpekanden.

…

5.   Utan att det påverkar tillämpningen av denna artikel får kommissionen, efter vederbörlig kontroll, helt eller delvis tillfälligt hålla inne en löpande betalning om det konstateras att de aktuella utgifterna hör samman med en allvarlig oegentlighet som inte har korrigerats och att det krävs omedelbara åtgärder. Kommissionen skall underrätta den berörda medlemsstaten om de åtgärder som vidtagits och om skälen till detta. Om det efter fem månader fortfarande finns skäl att hålla inne betalningen eller om den berörda medlemsstaten inte har underrättat kommissionen om de åtgärder som har vidtagits för att rätta till denna allvarliga oegentlighet skall artikel 39 tillämpas.

…”

8

Artikel 39.1 i förordningen har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter genom att agera vid alla uppenbara betydande ändringar som påverkar sättet och villkoren för utformning eller övervakning av stöd och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringarna.

Medlemsstaten skall genomföra de finansiella korrigeringar som är nödvändiga i samband med den enskilda eller systematiska oegentligheten. Detta skall bestå i att bidraget från gemenskapen helt eller delvis dras in. De gemenskapsmedel som på detta sätt frigörs får medlemsstaten på nytt använda till det berörda stödet enligt de närmare bestämmelser som skall fastställas med stöd av artikel 53.2.”

9

Förordning nr 1260/1999 upphävdes med verkan från den 1 januari 2007 genom artikel 107 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EGT L 210, s. 25). I artikel 105.1 i förordning nr 1083/2006 anges följande:

”Denna förordning skall inte påverka vare sig fullföljande eller ändring, inklusive helt eller delvis upphävande, av stöd som medfinansieras av strukturfonderna eller av ett projekt som medfinansieras av Sammanhållningsfonden och som kommissionen har godkänt på grundval av [förordning nr 1260/1999] eller varje annan lagstiftning som gäller för det stödet den 31 december 2006 och som följaktligen skall fortsätta att gälla för det stödet eller dessa projekt tills de har avslutats.”

10

I artikel 4 första stycket i kommissionens förordning (EG) nr 438/2001 av den 2 mars 2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 beträffande förvaltnings- och kontrollsystemen för stöd som beviljas inom ramen för strukturfonderna (EGT L 63, s. 21) föreskrevs följande:

”Förvaltnings- och kontrollsystem skall omfatta förfaranden för att kontrollera att medfinansierade varor och tjänster har levererats och att det rör sig om faktiska utgifter samt att säkerställa efterlevnaden av villkoren i relevanta kommissionsbeslut enligt artikel 28 i förordning (EG) nr 1260/1999, samt tillämpliga nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser, särskilt om utgifternas berättigande till stöd från strukturfonderna under den aktuella stödformen, offentlig upphandling, statligt stöd (även reglerna för kumulering av stöd), miljöskydd och likaberättigande.”

11

Förordning nr 438/2001 upphävdes med verkan från den 16 januari 2007 genom artiklarna 54 och 55 i kommissionens förordning (EG) nr 1828/2006 av den 8 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1083/2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklings-fonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden och för Europa-parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (EUT L 371, s. 1). I artikel 54.1 i förordning nr 1828/2006 anges följande:

”…

Bestämmelserna i [förordning nr 438/2001] skall fortsätta att tillämpas på stöd som godkänts enligt förordning [nr 1260/1999].”

12

Artikel 19 i förordning nr 2792/1999, med rubriken ”Anmälan av stödordningar”, i artikelns ursprungliga lydelse, hade följande innehåll:

”1.   Medlemsstaterna skall i enlighet med artiklarna 87–89 i fördraget till kommissionen anmäla de stödordningar som föreskrivs i de planer som avses i artikel 3.3 och som definieras i artikel 9 b i förordning [nr 1260/1999].

2.   Medlemsstaterna får inom ramen för denna förordnings räckvidd vidta kompletterande stödåtgärder enligt andra villkor och regler än de som föreskrivs i denna förordning, eller stödåtgärder som avser ett belopp som överstiger det maximibelopp som anges i bilaga IV, under förutsättning att dessa åtgärder är förenliga med artiklarna 87–89 i fördraget.”

13

Förordning nr 2792/1999 ändrades bland annat genom rådets förordning nr 2369/2002 av den 20 december 2002 (EGT L 358, s. 49), som trädde i kraft den 1 januari 2003.

14

Skäl 11 i förordning nr 2369/2002 har följande lydelse:

”Artiklarna 87–89 i fördraget bör tillämpas på stöd som medlemsstaterna beviljar fiske- och vattenbrukssektorn. För att påskynda kommissionens återbetalning av de belopp som medlemsstaterna förskotterat, bör emellertid ett undantag medges från ovannämnda princip för medlemsstaternas obligatoriska finansiella bidrag till åtgärder som samfinansieras av gemenskapen och som omfattas av de utvecklingsplaner som avses i [förordning nr 1260/1999].”

15

Det föreskrevs i artikel 1.3 b i förordning nr 2369/2002 att artikel 3.3 i förordning nr 2792/1999 skulle ersättas med följande:

”I utvecklingsplanerna enligt artikel 9 b i [förordning nr 1260/1999], skall det påvisas att offentligt stöd är nödvändigt för de uppsatta målen, och särskilt att de berörda fiskefartygen utan offentligt stöd inte kan moderniseras samt att de planerade åtgärderna inte kommer att äventyra fiskets hållbarhet.

…”

16

Det föreskrevs i artikel 1.15 i förordning nr 2369/2002 att artikel 19 i förordning nr 2792/1999 skulle ersättas med följande:

”Obligatoriska finansiella bidrag och statligt stöd

1.   Utan att det påverkar punkt 2 skall artiklarna 87–89 i fördraget tillämpas på stöd som medlemsstaterna beviljar till fiske- och vattenbrukssektorn.

2.   Artiklarna 87–89 i fördraget skall inte tillämpas på medlemsstaternas obligatoriska finansiella bidrag till åtgärder som samfinansieras av gemenskapen och som omfattas av de utvecklingsplaner som avses i artikel 3.3 i den här förordningen och som definieras i artikel 9 b i [förordning nr 1260/1999] eller i artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 2370/2002 [om en gemenskapsåtgärd för skrotning av fiskefartyg (EUT L 358, s. 57)].

3.   Åtgärder som innebär offentlig finansiering som är mer omfattande än enligt bestämmelserna i denna förordning eller i förordning (EG) nr 2370/2002 av den 20 december 2002 som gäller obligatoriska finansiella bidrag enligt punkt 2 skall behandlas som en helhet på grundval av punkt 1.”

17

Förordning nr 2792/1999 upphävdes med verkan från den 1 januari 2007 genom artikel 104.1 i rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EUT L 223, s. 1). I artikel 103.1 i förordning nr 1198/2006 anges följande:

”Denna förordning skall inte påverka vare sig fullföljande eller ändring, inklusive helt eller delvis upphävande, av stöd som har godkänts av kommissionen på grundval av [förordning nr 2792/1999] eller varje annan lagstiftning som var tillämplig på detta stöd den 31 december 2006 som följaktligen därefter skall tillämpas på detta stöd till dess den upphör att gälla.”

18

Avsnitten 6 och 7 i kommissionens riktlinjer har följande lydelse:

19

I punkt 16 i riktlinjerna för dem som år 2007 ansöker om stöd för projekt enligt Litauens för åren 2004–2006 samlade programdokument (SPD) Prioriterad åtgärd för landsbygdsutveckling och fiske ”Permanent tillbakadragande av fiskefartyg från fiskeverksamhet”på verksamhetsområdet ”Åtgärder som hänför sig till fiskeflottan” (Gairės pareiškėjams, teikiantiems projektus paramai gauti 2007 metais pagal Lietuvos 2004–2006 metų bendrojo programavimo dokumento (BPD) Kaimo plėtros ir žuvininkystės prioriteto priemonės ”Veikla, susijusi su žvejybos laivynu”veiklos sritį ”Laivų žvejybinės veiklos nutraukimas visam laikui”), vilka godkänts genom jordbruksministerns beslut nr 3D‑96 av den 28 februari 2007 (nedan kallade jordbruksministeriets riktlinjer), föreskrivs följande:

”8000000 LTL (åtta miljoner litauiska litas) beviljas inom ramen för denna infordran av ansökningar för SPD-åtgärden ’permanent tillbakadragande av fiskefartyg från fiskeverksamhet’ på verksamhetsområdet ’Åtgärder som hänför sig till fiskeflottan’”.

20

Punkt 23.4.5 i jordbruksministeriets riktlinjer har följande lydelse:

”Det har bedrivits havsfiske med ett fartyg (det vill säga fartyget har befunnit sig till havs för fiskeverksamhet) under minst 75 dagar under var och en av de två senaste tolvmånadersperioderna före dagen då en ansökan ges in (dessa perioder börjar löpa dagen före den dag då en ansökan registreras vid den behöriga enheten), eller ett fartyg har befunnit sig till havs för fiskeverksamhet under minst 80 procent av det antal dagar som tillåtits för fartyget enligt den nationella lagstiftningen.”

21

Det föreskrivs i punkt 114 i bestämmelserna om finansiering och administrering av åtgärder enligt Litauens för åren 2004–2006 samlade programdokument och projekt som finansieras genom dessa åtgärder (Lietuvos 2004–2006 m. bendrojo programavimo dokumento priemonių ir projektų, finansuojamų įgyvendinant šias priemones, administravimo ir finansavimo taisyklės), som antagits genom finansministerns beslut nr 1K‑033 av den 28 januari 2004, att ”de förmedlande och genomförande myndigheterna ska ingå ett avtal om stöd med de sökande för vilkas projekt stöd ska beviljas”.

22

Efter en infordran av ansökningar, som publicerats mellan den 9 och den 30 mars 2007, avseende den prioriterade SPD-åtgärden för landsbygdsutveckling och fiske ”Permanent tillbakadragande av fiskefartyg från fiskeverksamhet”på verksamhetsområdet ”Åtgärder som hänför sig till fiskeflottan”, inkom tre ansökningar, däribland Baltlantas ansökan.

23

Baltlanta ansökte den 15 mars 2007 om finansiellt stöd med 8000000 LTL för projektet ”Permanent tillbakadragande av fiskefartyget Kiras-I från fiske-verksamhet”.

24

Varje ansökan om finansiellt stöd skulle ges in i enlighet med jordbruks-ministeriets riktlinjer.

25

Genom beslut av den 3 augusti 2007 avslog det utbetalande organet vid jordbruksministeriet (Nacionalinė mokėjimo agentura) (nedan kallat det utbetalande organet) Baltlantas ansökan med motiveringen att det aktuella projektet inte uppfyllde villkoret för berättigande i punkt 23.4.5 i jordbruks-ministeriets riktlinjer. Det framgick nämligen av en förundersökning i ett straffrättsligt förfarande att Baltlanta hade lämnat oriktiga uppgifter om de fiskeverksamheter som bedrevs med fiskefartyget Kiras-I.

26

Eftersom inte heller de två andra ansökningar som hade getts in i samband med den infordran av ansökningar som publicerats mellan den 9 och den 30 mars 2007 uppfyllde villkoret för berättigande, fördelades det icke beviljade stödet på 8000000 LTL, mellan augusti 2007 och juni 2008, på ansökningar som hade getts in efter infordran i andra fall.

27

Baltlanta överklagade det utbetalande organets beslut av den 3 augusti 2007 till den regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius (Vilniaus apygardos administracinis teismas) som, efter att ha konstaterat att fiskefartyget Kiras-I uppfyllde villkoret i punkt 23.4.5 i jordbruksministeriets riktlinjer, biföll överklagandet. Nämnda domstol ogiltigförklarade således det utbetalande organets beslut genom dom av den 27 december 2007.

28

Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen (Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas) fastställde, genom dom av den 14 maj 2012, domen av den 27 december 2007, som sedermera har vunnit laga kraft.

29

Vid verkställandet av nämnda domar omprövade det utbetalande organet Baltlantas ansökan varvid det konstaterade att bolagets projekt berättigade till stöd med 8000000 LTL för SPD-åtgärden.

30

Jordbruksministeriet upplyste emellertid Baltlanta, i skrivelse av den 17 januari 2013, om att dess ansökan inte längre kunde behandlas eftersom, för det första, avtal om stöd för SPD-åtgärden endast kunde ingås före den 1 juli 2008, för det andra, den period som berättigade till kostnadsfinansiering enligt SPD hade löpt ut den 30 juni 2009, och, för det tredje, eftersom åtgärderna avseende projektet ”Permanent tillbakadragande av fiskefartyget Kiras-I från fiskeverksamhet” inte hade betalats med medel enligt SPD, och det inte heller ansågs att det var nödvändigt att anmäla dem till kommissionen före den tidpunkten.

31

Den 20 februari 2013 väckte Baltlanta skadeståndstalan vid Vilniaus apygardos administracinis teismas där bolaget yrkade ersättning med 8000000 LTL för ekonomisk skada och med 2000000 LTL för ideell skada. Baltlanta hävdade att jordbruksministeriet, genom sin underlåtenhet att handla, på ett otillbörligt sätt hindrade bolaget från att erhålla finansiellt stöd. Enligt Baltlanta hade jordbruksministeriet inte vidtagit möjliga åtgärder i tid, inte underrättat kommissionen om att frågan huruvida bolagets ansökan berättigade till stöd var föremål för domstolsprövning, inte infört en stödordning och inte avsatt medel för den period som följer efter den då frågan om beviljande av det finansiella stödet avgjorts. Jordbruksministeriet hade genom sin passivitet således vållat Baltlanta skada.

32

Jordbruksministeriet, som företräder litauiska staten i det nationella målet, anser för det första att det i artikel 19 i förordning nr 2792/1999 inte föreskrivs någon skyldighet för medlemsstaterna att finansiera SPD-åtgärder utöver vad som föreskrivs i förordningen. För det andra är det inte den påstådda rättsstridigheten av dess underlåtenhet som har hindrat Baltlanta från att erhålla finansiellt stöd, utan det faktum att perioden för genomförande av SPD hade löpt ut när de rättsliga förfarandena angående det utbetalande organets beslut av den 3 augusti 2007 pågick. Jordbruksministeriet underströk för det tredje att den omständigheten att det har getts in en ansökan i sig inte innebär att det stödbelopp som det ansökts om ovillkorligen ska betalas ut till sökanden. Detta ministerium påminde om att en stödmottagare endast beviljas ersättning i form av en klumpsumma om mottagaren, inom den frist som föreskrivs i avtalet om stöd, har uppfyllt sina skyldigheter enligt jordbruksministeriets riktlinjer och avtalet om stöd.

33

Finansministeriet, som har intervenerat till stöd för litauiska staten, har preciserat att det inte har ingåtts något avtal om stöd med Baltlanta och att Republiken Litauen, enligt artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999, följaktligen inte var skyldig att underrätta kommissionen om det rättsliga förfarande som den aktuella ansökan var föremål för. Finansministeriet gjorde dessutom gällande att jordbruksministeriet saknade rättsliga möjligheter att avsätta medel för projekt som är föremål för domstolsförfaranden.

34

Mot denna bakgrund beslutade Vilniaus apygardos administracinis teismas att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

35

Domstolen påpekar inledningsvis att artikel 19 i förordning nr 2792/1999, i artikelns ursprungliga lydelse, vars tolkning har begärts av den hänskjutande domstolen, av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte är tillämplig på det nationella målet. Såsom framgår av de handlingar som getts in till domstolen gav Baltlanta nämligen in sin ansökan om finansiellt stöd i samband med en stödåtgärd som godkänts efter det att förordning nr 2369/2002 hade trätt i kraft den 1 januari 2003. Genom artikel 1.15 i sistnämnda förordning ändrades artikel 19 i förordning nr 2792/1999.

36

Följaktligen ska de frågor som rör tolkningen av artikel 19 i förordning nr 2792/1999 prövas med hänsyn till dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002.

37

Den hänskjutande domstolen har ställt sina tolkningsfrågor, som ska undersökas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999, artikel 19 i förordning nr 2792/1999, i dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002, samt avsnitten 6 och 7 i kommissionens riktlinjer ska tolkas så, att de berörda myndigheterna är skyldiga att underrätta kommissionen om att det pågår en rättstvist angående ett förvaltningsbeslut om huruvida stödberättigande föreligger för en ansökan om finansiellt stöd, såsom den som är aktuell i det nationella målet, och att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att avsätta de medel som planerats för nämnda stöd till dess att frågan om beviljande av stödet slutgiltigt har avgjorts.

38

Vad först avser artikel 38.1 i förordning nr 1260/1999 föreskrivs däri att utan att det påverkar kommissionens ansvar för genomförandet av unionens allmänna budget ska ansvaret för den finansiella kontrollen av stödet i första hand ligga hos medlemsstaterna. Nämnda artikel innehåller en icke fullständig förteckning över åtgärder som medlemsstaterna ska vidta i detta syfte.

39

Bland dessa åtgärder förekommer den som föreskrivs i artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999 enligt vilken medlemsstaterna ska förebygga, upptäcka och korrigera oegentligheter. De ska underrätta kommissionen om dessa oegentligheter i enlighet med gällande bestämmelser samt hålla kommissionen underrättad om hur det administrativa och rättsliga förfarandet fortskrider.

40

För att klargöra vilka situationer som avses i artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999 ska det noteras att förordningen inte innehåller en definition av begreppet oegentlighet i nämnda artikel.

41

I avsaknad av en definition av begreppet oegentlighet i förordning nr 1260/1999, ska betydelsen och räckvidden av detta ord följaktligen fastställas, i enlighet med domstolens fasta praxis, i överensstämmelse med dess normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i (se dom Diakité, C‑285/12, EU:C:2014:39, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

42

Den normala betydelsen i vanligt språkbruk av begreppet oegentlighet avser en situation i vilken det har skett ett åsidosättande av en rättsregel, det vill säga, i detta fall, av unionsrätten.

43

Såvitt avser det mål som eftersträvas med förordning nr 1260/1999 är det viktigt att notera att det i artikel 8.3 i förordningen föreskrivs att med tillämpning av subsidiaritetsprincipen och utan att det påverkar kommissionens befogenheter, särskilt i egenskap av den som är ansvarig för genomförandet av unionens allmänna budget, ska ansvaret för genomförandet av stödåtgärderna i första hand ligga hos medlemsstaterna på lämplig nivå enligt de förhållanden som är specifika för varje medlemsstat. Denna princip stadfästs således i artikel 38.1 i den förordningen.

44

Genom att åta sig en sådan finansiell kontroll kommer den berörda medlemsstaten att bära huvudansvaret för att unionens medel används på ett effektivt sätt, vilket, utan att det påverkar kommissionens befogenheter, bidrar till genomförandet av unionens allmänna budget.

45

Syftet med artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999 är således att skydda unionens allmänna budget mot varje handlande, eller underlåtenhet att handla, som kan vara till förfång för denna.

46

Vad beträffar det regelverk i vilket artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999 ingår, är det viktigt att notera att det i artikel 38.3 och 38.4 i förordningen föreskrivs att den berörda medlemsstaten ska underrätta kommissionen om de ekonomiska följderna av de oegentligheter som konstaterats och att kommissionen då får göra påpekanden. Det föreskrivs dessutom i artikel 38.5 i förordningen att kommissionen tillfälligt får hålla inne en löpande betalning, helt eller delvis, om det konstateras att de aktuella utgifterna hänger samman med en allvarlig oegentlighet som inte har korrigerats och att det krävs omedelbara åtgärder.

47

Det ska också erinras om att domstolen, i punkt 44 i domen Comune di Ancona (C‑388/12, EU:C:2013:734), har slagit fast att den berörda medlemsstaten, i enlighet med skyldigheterna i artikel 38.1 e och h i förordning nr 1260/1999, ska undersöka om en förändring som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 30.4 i förordningen inte utgör en oegentlighet i den mening som avses i artiklarna 38 och 39 i nämnda förordning beträffande vilken det därefter ska göras nödvändiga finansiella korrigeringar och framställas återkrav motsvarande förlorade belopp, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta.

48

Det följer av den allmänna systematiken i artikel 38 i förordning nr 1260/1999 att begreppet oegentlighet hänför sig till olaglig användning av unionens medel.

49

Mot bakgrund av det anförda ska begreppet oegentlighet i artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999 tolkas så, att det avser ett åsidosättande av unionsrätten som följer av ett handlande, eller en underlåtenhet att handla, som kan vara till förfång för unionens allmänna budget.

50

Med hänsyn till nämnda definition av begreppet oegentlighet ska artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999 tolkas på så sätt att medlemsstaterna är skyldiga att förebygga, upptäcka och korrigera åsidosättanden av unionsrätten som följer av ett handlande, eller en underlåtenhet att handla, som kan vara till förfång för unionens allmänna budget, att underrätta kommissionen om sådana oegentligheter och att hålla kommissionen underrättad om hur det administrativa och rättsliga förfarandet avseende dessa oegentligheter fortskrider.

51

Det ska även noteras att begreppet insats eller projekt i artikel 9 k i förordning nr 1260/1999 definieras som ”varje insats eller projekt som genomförs av de slutliga stödmottagarna”. I begreppet ligger följaktligen att en insats, ett projekt eller ett handlande utgör en del av den aktuella stödformen.

52

Det framgår av artikel 30.1 i förordning nr 1260/1999 att ”[u]tgifter i samband med insatser eller projekt berättigar till stöd från fonderna endast om dessa insatser eller projekt utgör en del av den berörda stödformen”. Av lydelsen av denna bestämmelse följer att endast ”insatser eller projekt” i den mening som avses i artikel 9 k i förordningen berättigar till stöd från fonderna.

53

Det är följaktligen endast oegentligheter som har samband med ”insatser eller projekt” i den mening som avses i artikel 9 k i förordning nr 1260/1999 som kan vara till förfång för unionens allmänna budget.

54

Det ska således prövas huruvida ett sådant projekt som det som har redovisats av Baltlanta i det nationella målet omfattas av begreppet insatser eller projekt i den mening som avses i artikel 9 k i förordning nr 1260/1999.

55

Enligt artikel 38.1 a i förordning nr 1260/1999 ska medlemsstaterna kontrollera att förvaltning och kontrollsystem har inrättats och att de genomförs på ett sådant sätt att det säkerställs att unionens fonder används på ett effektivt och korrekt sätt. Det anges i artikel 4 i förordning nr 438/2001 att nämnda system ska omfatta förfaranden för att säkerställa efterlevnaden av tillämpliga nationella bestämmelser och unionsbestämmelser, särskilt om utgifternas berättigande till stöd från strukturfonderna under den aktuella stödformen.

56

Det ska dessutom erinras om att det stödsystem som har utarbetats i unionslagstiftningen bland annat bygger på att stödmottagaren uppfyller ett antal skyldigheter som ger vederbörande rätt att erhålla det planerade finansiella stödet (se dom Vereniging Nationaal Overlegorgaan Sociale Werkvoorziening m.fl., C‑383/06–C‑385/06, EU:C:2008:165, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

57

Det ankommer följaktligen på de behöriga nationella myndigheterna att inom ramen för de nationella förvaltnings- och kontrollsystemen se till att stödmottagaren åtar sig att uppfylla ett antal skyldigheter som ger vederbörande rätt att erhålla det planerade finansiella stödet.

58

De behöriga nationella myndigheterna får därför kräva att ett sådant åtagande görs av den som har ansökt om ett stöd, vilket ska beviljas för genomförandet av sökandens projekt, innan projektet blir en del av den aktuella stödformen.

59

Så är fallet beträffande det förfarande som är aktuellt i det nationella målet, ett förfarande som införts genom litauisk rätt och enligt vilket ett avtal om stöd ska ingås med de sökande för vilkas projekt stöd ska beviljas.

60

Av detta följer att ett sådant projekt som det som har redovisats av Baltlanta, i avsaknad av ett sådant avtal, inte kan utgöra en del av den aktuella stödformen och följaktligen inte kan kvalificeras som en insats eller ett projekt i den mening som avses i artikel 9 k i förordning nr 1260/1999.

61

Eftersom det inte har begåtts någon ”oegentlighet”som har samband med ”insatser eller projekt” i den mening som avses i artikel 9 k i förordning nr 1260/1999, är artikel 38.1 e i förordningen således inte tillämplig i det nationella målet.

62

Vad för det andra avser artikel 19 i förordning nr 2792/1999, i dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002, ska det noteras att denna bestämmelse utgör ett undantag från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108 FEUF. Medlemsstaterna är således inte skyldiga att till kommissionen anmäla stödordningar enligt de planer som avses i artikel 3.3 i förordning nr 2792/1999, i dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002, och som definieras i artikel 9 b i förordning nr 1260/1999. Det är emellertid obligatoriskt att till kommissionen anmäla andra stöd som medlemsstaterna beviljar inom fiskerisektorn.

63

Genom artikel 19 i förordning nr 2792/1999, i dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002, föreskrivs följaktligen ingen skyldighet för den berörda medlemsstaten att införa en stödordning i syfte att finansiera ett projekt för vilket möjligheten att beviljas finansiellt stöd orättfärdigt har uteslutits.

64

Vad för det tredje avser avsnitten 6 och 7 i kommissionens riktlinjer, konstaterar domstolen först att även om dessa riktlinjer inte har till syfte att skapa tvingande verkningar ska de nationella domstolarna vid avgörandet av de mål som pågår vid dem ta hänsyn till riktlinjerna, i synnerhet när dessa bidrar till tolkningen av nationella bestämmelser som antagits för deras genomförande, eller när de har till syfte att komplettera tvingande unionsrättsliga bestämmelser (se, analogt, dom Grimaldi, C‑322/88, EU:C:1989:646, punkt 18, och dom Altair Chimica, C‑207/01, EU:C:2003:451, punkt 41).

65

Det kan vidare konstateras att dessa riktlinjer ska tolkas i överensstämmelse med de tvingande unionsrättsliga bestämmelser som de har till syfte att komplettera, nämligen förordning nr 1260/1999.

66

Det hänvisas i detta hänseende i avsnitten 6 och 7 i nämnda riktlinjer till ”projekt som inte har fullbordats eller som inte är i gång vid tiden för avslutandet av stödformer”och till ”insatser som har skjutits upp på grund av ett rättsligt eller administrativt förfarande”. Av detta följer att begreppet insats eller projekt, i den mening som avses i kommissionens riktlinjer, ska tolkas i överensstämmelse med begreppet insats eller projekt i artikel 9 k i förordning nr 1260/1999.

67

Eftersom tillämpningsområdet för kommissionens riktlinjer endast avser ”insatser eller projekt” som utgör en del av den berörda stödformen, konstaterar domstolen att dessa riktlinjer inte heller är tillämpliga i det nationella målet.

68

Den som i likhet med Baltlanta ansöker om finansiellt stöd kan följaktligen inte med framgång åberopa vare sig artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999, artikel 19 i förordning nr 2792/1999, i dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002, eller avsnitten 6 och 7 i kommissionens riktlinjer i ett mål som, i likhet med det nationella målet, rör statens skadeståndsansvar.

69

Det ska emellertid noteras att nämnda unionsrättsliga bestämmelser inte påverkar möjligheten att väcka skadeståndstalan mot staten med åberopande av att nationell rätt har åsidosatts.

70

Mot bakgrund av det anförda ska de frågor som har ställts besvaras enligt följande. Artikel 38.1 e i förordning nr 1260/1999, artikel 19 i förordning nr 2792/1999, i dess lydelse enligt förordning nr 2369/2002, samt avsnitten 6 och 7 i kommissionens riktlinjer ska tolkas så, att de berörda myndigheterna varken är skyldiga att underrätta kommissionen om att det pågår en rättstvist angående ett förvaltningsbeslut om huruvida stödberättigande föreligger för en ansökan om finansiellt stöd, såsom den som är aktuell i det nationella målet, eller att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att avsätta de medel som planerats för nämnda stöd till dess att frågan om beviljande av stödet slutgiltigt har avgjorts.

71

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 38.1 e i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, artikel 19 i rådets förordning (EG) nr 2792/1999 av den 17 december 1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn, i dess lydelse enligt rådets förordning nr 2369/2002 av den 20 december 2002, samt avsnitten 6 och 7 i riktlinjerna om avslutande av stödformer (2000–2006) från struktur-fonderna, som antagits genom kommissionens beslut KOM(2006) 3424 slutlig ska tolkas så, att de berörda myndigheterna varken är skyldiga att underrätta Europeiska kommissionen om att det pågår en rättstvist angående ett förvaltningsbeslut om huruvida stödberättigande föreligger för en ansökan om finansiellt stöd, såsom den som är aktuell i det nationella målet, eller att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att avsätta de medel som planerats för nämnda stöd till dess att frågan om beviljande av stödet slutgiltigt har avgjorts.