1

Sökanden, Inox Mare Srl, är ett aktiebolag bildat enligt italiensk rätt som, inom Europeiska unionen, importerar och saluför fästanordningar i rostfritt stål. Mellan åren 2010 och 2012 förvärvade sökanden stora kvantiteter fästanordningar av rostfritt stål med ursprung i Filippinerna.

2

På grundval av de uppgifter som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) överlämnat i samband med utredning OF/2013/0086/B1, delgav Agenzia delle Dogane e dei Monopoli (Tull- och monopolkontoret, Italien), från och med mars 2013 och via fem av sina underordnade kontor, sökanden 42 protokoll om fastställelse av kringgående av tullar, åtföljda av 43 beslut om tulluppbörd av och 43 beslut om utkrävande av böter till ett sammanlagt belopp på mer än 8,5 miljoner euro.

3

Den 25 mars 2016, i en tvist mellan sökanden och en av Tull- och monopolkontorets underordnade kontor, fick sökanden i bilagor till kontorets yttranden kännedom om Olafs slutliga rapport över den externa utredningen OF/2013/0086/B1 (THOR(2015) 40189 av den 26 november 2015) (nedan kallad rapporten av den 26 november 2015) och den av Olafs generaldirektör utfärdade rekommendationen med anledning av denna rapport (THOR(2015) 42057 av den 9 december 2015) (nedan kallad rekommendationen av den 9 december 2015) (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna).

4

I rapporten av den 26 november 2015 anges att fästanordningar i rostfritt stål som importerats till sju medlemsstater såsom varor med ursprung i Filippinerna, ett land som är föremål för förmånsbehandling, i själva verket härrörde från Taiwan, ett land belagt med såväl tull som anti-dumpningsåtgärder. I rapporten av den 26 november 2015 konstateras nämligen att importtullar för dessa varor motsvarande ungefär 19,2 miljoner euro, varav ungefär 5,6 miljoner euro i Italien, inte hade betalats och kunde krävas in.

5

Genom rekommendationen av den 9 december 2015 rådde Olafs generaldirektör Tull- och monopolkontoret att vidta alla lämpliga åtgärder för att kräva in det belopp på ungefär 5,6 miljoner euro som anges i rapporten av den 26 november 2015 och förhindra att unionens budget orsakas ytterligare skada. Slutligen anmodades Tull- och monopolkontoret i nämnda rekommendation att underrätta Olaf om eventuella åtgärder och beslut.

6

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 juni 2016, har sökanden väckt förevarande talan och yrkat att tribunalen ska

7

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 13 juli 2016 framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler. Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

8

Sökanden har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder av den 25 augusti 2016 yrkat att kommissionens invändning om rättegångshinder ska ogillas.

9

Enligt artikel 130.1 och 130.7 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om svaranden begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att själva saken prövas. Eftersom kommissionen i förevarande mål har yrkat att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder och tribunalen anser sig ha tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet, beslutar tribunalen att meddela beslut i frågan utan vidare handläggning.

10

Kommissionen har gjort gällande att klaganden inte kan väcka talan mot de angripna rättsakterna med stöd av artikel 263 FEUF, eftersom den rapport som Olaf upprättar efter en undersökning och den rekommendation som Olafs generaldirektör utfärdar med anledning av denna rapport saknar bindande rättsverkningar, även gentemot de personer som figurerar i dessa handlingar, vilket för övrigt sökanden i förevarande mål inte gör.

11

Sökanden har bestritt kommissionens argument genom att påstå att de italienska tullmyndigheterna är bundna av innehållet i de angripna rättsakterna och att de som sådana endast agerar i egenskap av tullindrivare utan något som helst utrymme för skönsmässig bedömning.

12

Tribunalen påpekar inledningsvis att det följer av artikel 263 först stycket FEUF att Europeiska unionens domstol ska granska lagenligheten av sådana rättsakter som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man.

13

Enligt domstolens fasta praxis är det endast åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana akter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (domstolens dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, och dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 51).

14

Beträffande Olafs rättsakter framgår det av tribunalens praxis avseende Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Olaf (EGT L 136, 1999, s. 1), att de rapporter som Olaf upprättar efter sina externa och interna utredningar inte klart förändrar de däri omnämnda personernas rättsliga ställning (dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T-309/03, EU:T:2006:110, punkt 48, se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 juni 2015, In vivo/kommissionen, T‑690/13, ej publicerat, EU:T:2015:519, punkt 24). Av samma praxis framgår att den omständigheten att en rapport från Olaf avslutar det förfarande enligt vilket byråns utredningar genomförs inte heller den medför att rapporten ska betraktas som en rättsakt som har bindande rättsverkningar (dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 49).

15

Enligt tribunalens fasta praxis framgår det av bestämmelserna i förordning nr 1073/1999, i synnerhet av skäl 13 och artikel 9 i denna förordning, att de slutsatser som Olaf dragit i slutrapporten inte automatiskt kan leda till ett administrativt eller rättsligt förfarande, eftersom de behöriga myndigheterna själva får besluta om hur en slutrapport bör följas upp och således är de enda myndigheter som kan meddela beslut som kan förändra de enskildas rättsliga ställning beträffande vilka det i rapporten rekommenderas att sådana förfaranden inleds (se dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T‑193/04, EU:T:2006:292, punkt 69 och där angiven rättspraxis). Även om Olaf i sina rapporter kan rekommendera att rättsakter som medför bindande rättsverkningar till nackdel för berörda personer antas, medför yttrandet som den avger i detta avseende inte någon skyldighet, inte ens processuellt sett, för de myndigheter som det är avsett för (dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 50)

16

På samma sätt kan, enligt rättspraxis, överlämnandet av uppgifter från Olaf till nationella myndigheter inte betraktas som en rättsakt som går någon emot eftersom den inte klart förändrar den berörda personens rättsliga ställning. De nationella myndigheterna har nämligen egen befogenhet, enligt artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999, att bedöma uppgifternas innehåll och betydelse och följaktligen hur de ska följas upp (se dom av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl., T‑261/09 P, EU:T:2010:215, punkt 47 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 juni 2015, In vivo/kommissionen, T‑690/13, ej publicerat, EU:T:2015:519, punkt 24). Ansvaret för att inleda rättsliga förfaranden till följd av att Olaf överlämnar uppgifter, liksom för därpå följande rättsakter, vilar följaktligen helt på de nationella myndigheterna (dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T‑193/04, EU:T:2006:292, punkt 70).

17

Principerna i den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 14‐16 är vidare fortsatt tillämpliga på bestämmelserna om Olafs externa undersökningar i Europaparlamentets och rådets nya förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT, L 248, 2013, s.1).

18

Det framgår nämligen klart av skäl 31 i förordning nr 883/2013 att det, såsom framgår av skäl 13 i förordning nr 1073/1999, bör åligga de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att på grundval av Olafs slutliga utredningsrapport besluta om hur en avslutad utredning bör följas upp. Dessutom framgår det av skäl 32 i samma förordning att medlemsstaternas behöriga myndigheter på Olafs begäran bör rapportera om vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av den information som Olaf har överlämnat.

19

I artikel 11.1 första stycket i förordning nr 883/2013 anges till att börja med att, när Olaf har avslutat en utredning ska en rapport upprättas under generaldirektörens överinseende. Denna rapport ska bland annat redogöra för förfarandet, de omständigheter som konstaterats och deras preliminära juridiska innebörd, de uppskattade ekonomiska följderna av de omständigheter som konstaterats samt utredningens slutsatser. I artikel 11.1 andra stycket i samma förordning anges även att ”[r]apporten ska åtföljas av rekommendationer från generaldirektören om huruvida åtgärder bör vidtas eller inte” och i artikel 11.2 i samma förordning anges att rapporterna ska utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. Därefter anges, i artikel 11.3 i samma förordning, att rapporter och rekommendationer som upprättas efter en extern utredning ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, i enlighet med bestämmelserna om externa utredningar, och, om så krävs, till kommissionens behöriga avdelningar. I artikel 11.6 i förordning nr 883/2013 anges slutligen att, på Olafs begäran ska de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna i god tid upplysa Olaf om ”eventuell uppföljning” av de rekommendationer som generaldirektören överlämnat efter en extern utredning.

20

Det framgår av bestämmelserna i artikel 11.2 i förordning nr 883/2013 att Olafs rapporter enbart ska betraktas som bevisning avsedd att användas i nationella administrativa eller rättsliga förfaranden samt att de ska bedömas i enlighet med och tillmätas det bevisvärde som föreskrivs i nationella bevisregler. Det rör sig således inte om rättsakter som, enligt förordning nr 883/2013, som sådana kan anses gå emot de personer som omnämns däri.

21

Vidare framgår det av bestämmelserna i artikel 11.3 i förordning nr 883/2013 att ett överlämnande av rapporter och rekommendationer till behöriga nationella myndigheter inte medför någon skyldighet för de sistnämnda med avseende på hur de berörda rättsakterna bör följas upp med avseende på de personer som omnämns däri. Även om det, såsom sökanden har gjort gällande, föreskrivs i artikel 11.6 i förordning nr 883/2013 att de nationella myndigheterna är skyldiga att på Olafs begäran upplysa byrån om eventuell uppföljning av dess rekommendationer är en sådan uppföljning trots allt, enligt bestämmelsens lydelse, inte obligatorisk utan ”eventuell”.

22

Det framgår således av bestämmelserna i förordning nr 883/2013, och i synnerhet av skäl 31 och artikel 11 i denna förordning, att, såsom anges i den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 15, de rapporter och rekommendationer som Olaf upprättar efter en extern utredning och överlämnar till behöriga myndigheter i de berörda medlemsstaterna inte automatiskt leder till att ett nationellt administrativt eller rättsligt förfarande inleds och därmed inte heller till att därpå följande rättsakter antas. Det ankommer nämligen på de nationella myndigheterna att besluta om en eventuell uppföljning av dessa rapporter och rekommendationer och de sistnämnda således är de enda myndigheter som kan meddela beslut som kan förändra den rättsliga ställningen för personer gentemot vilka Olaf har rekommenderat att sådana förfaranden inleds.

23

Det faktum att det, såsom sökanden har gjort gällande, i artikel 11.1 andra stycket i förordning nr 883/2013 stadgas att de rekommendationer som Olaf upprättar ska ”när så är lämpligt ange disciplinära, administrativa, ekonomiska och/eller rättsliga åtgärder … från de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna”, påverkar inte denna slutsats.

24

Uttrycket ”doivent prendre” (ska vidta) i den franska versionen av artikel 11.1 andra stycket i förordning nr 883/2013 och i den italienska versionen (devono adottare) förekommer nämligen inte i bestämmelsens övriga språkversioner, såsom den engelska, tyska, bulgariska, grekiska eller portugisiska.

25

Tribunalen erinrar om att samtliga språkversioner av en unionsrättlig bestämmelse i princip ska tillmätas samma värde. För att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten ska, i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se dom av den 20 september 2012, Ungern/kommissionen, T‑89/10, ej publicerad, EU:T:2012:451, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

26

Det kan i förevarande fall inledningsvis konstateras att artikel 11.1 i förordning nr 883/2013 inte avser verkningarna av utan endast innehållet i dessa rapporter och rekommendationer. Sålunda refererar ordet ”shall” i den engelska versionen av denna bestämmelse uttryckligen till innehållet i rekommendationerna (shall … indicate). I artikel 11.3 och 11.6 i förordning nr 883/2013 regleras sedan dels överlämnandet av rapporten och rekommendationerna till behöriga nationella myndigheter, dels uppföljningen av detta överlämnande. I dessa bestämmelser föreskrivs ingen skyldighet för nämnda myndigheter att med anledning av dessa rättsakter vidta åtgärder gentemot de personer som omnämns däri. Slutligen påpekas att det framgår av skäl 31 i förordning nr 883/2013 att det åligger myndigheterna i medlemsstaterna att besluta om hur Olafs rapporter bör följas upp.

27

Mot bakgrund av den allmänna systematiken i och syftet med förordningen i fråga kan artikel 11.1 i förordning nr 883/2013 således inte tolkas så, att den medför en skyldighet för de nationella myndigheter som mottar Olafs rapporter och rekommendationer att med anledning av dessa rättsakter vidta åtgärder gentemot de personer som omnämns däri.

28

Det följer således av tribunalens fasta praxis avseende Olafs rättsakter och av relevanta bestämmelser i förordning nr 883/2013 att de angripna rättsakterna inte har sådana bindande rättsverkningar som klart förändrar sökandens rättsliga ställning i den mening som avses i rättspraxis, ovan i punkt 13, eftersom det ankommer på de nationella myndigheterna att inom ramen för sin behörighet besluta om hur rapporten av den 26 november 2015 och, i synnerhet, rekommendationen av den 9 december 2015 ska följas upp.

29

Detta gäller även ”förberedande och till Olaf nära knutna handlingar”, det vill säga, enligt yttrandet över invändningen om rättegångshinder, ”uppgifter som erhållits under utredningen enligt artikel 12 i [förordning nr 883/2013]” och som Olaf ska ha överlämnat till de italienska tullmyndigheterna. Utan att tribunalen behöver uttala sig om huruvida talan har förts på rätt sätt vad gäller dessa, vilket kommissionen har ifrågasatt, påpekas att överlämnandet av uppgifter från Olaf till nationella myndigheter ändå inte kan betraktas som rättsakter som går någon emot eftersom det, enligt artikel 12 i förordning nr 883/2013, ankommer på de myndigheter som mottar Olaf:s uppgifter att inom ramen för sin behörighet bedöma innehållet och betydelsen av dessa uppgifter och således hur de bör följas upp (se, analogt, dom av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl., T‑261/09 P, EU:T:2010:215, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och beslutet av den 22 juni 2015, In vivo/kommissionen, T‑690/13, ej publicerat, EU:T:2015:519, punkt 24).

30

Även om det i förevarande mål antas att de italienska tullmyndigheter som delgav sökanden tullhandlingarna som nämns ovan i punkt 2 faktiskt grundade sig på uppgifter som inkommit under utredningen i den mening som avses ovan i punkt 29, eller rent av, efter att ha fått kännedom om dem, på rapporten av den 26 november 2015 eller rekommendationerna av den 9 december 2015, medför inte detta att Olafs rättsakter ska anses ha bindande rättsverkningar, eftersom tullhandlingarna ovan i punkt 2 inte utgör en automatisk följd av nämnda rättsakter från Olaf, utan de italienska tullmyndigheterna har inom ramen för sin behörighet beslutat om dessa.

31

Inget av de argument som sökanden har framfört påverkar dessa slutsatser.

32

Sökanden har för det första gjort gällande att de angripna rättsakterna innebär att sökanden nekas den möjlighet som Tull- och monopolkontoret har att, med stöd av artiklarna 116‐121 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kalla unionens tullkodex), återbetala eller efterge importbelopp till sökanden. Sökanden har vidare hävdat att de angripna rättsakterna kränker sökandens rätt att med stöd av artiklarna 38 och 39 i unionens tullkodex registrera sig som godkänd ekonomisk aktör.

33

Sökanden kan inte, mot bakgrund av konstaterandena ovan i punkt 22, vinna framgång med dessa argument, eftersom rapporten av den 26 november 2015 och rekommendationerna av den 9 december 2015 inte medför någon automatisk skyldighet för de nationella myndigheterna att vidta en viss åtgärd gentemot sökanden och eftersom det endast ankommer på dessa myndigheter att inom ramen för sin behörighet besluta om hur de ska följas upp, även i fråga om tull.

34

Det ska i det avseendet påpekas att det framgår av tribunalens fasta praxis att de nationella tullmyndigheterna är ensam behöriga att tillämpa materiella unionsbestämmelser på tullområdet, vilket inkluderar beslut om betalning i efterskott av tull som inte har inbetalats. De beslut som fattas av dessa myndigheter med tillämpning av nämnda bestämmelser kan angripas vid de nationella domstolarna, vilka sedan kan vända sig till EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF (dom av den 16 april 2015, Schenker Customs Agency/kommissionen, T‑576/11, EU:T:2015:206, punkt 49 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2013, Wünsche Handelsgesellschaft International/kommissionen, T‑147/12, ej publicerad, EU:T:2013:587, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis).

35

Vad gäller en eventuell begäran om återbetalning eller eftergift av importbelopp påpekas att det framgår av rättspraxis att de nationella tullmyndigheterna gör en egen bedömning av de ansökningar som varje importör inger, i syfte att med beaktande av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i det enskilda fallet karakterisera varje aktörs specifika situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2015, Vestel Iberia och Makro autoservicio mayorista/kommissionen, T‑249/12 och T‑269/12, ej publicerad, EU:T:2015:150, punkterna 79‐82).

36

Vad gäller en eventuell ansökan om status som godkänd ekonomisk aktör framgår det varken av artiklarna 38 och 39 i unionens tullkodex eller av artikel 24 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 av den 24 november 2015 om närmare regler för genomförande av vissa bestämmelser i unionens tullkodex (EUT L 343, 2015, s. 558) (nedan kallad genomförandeförordningen), att sökanden i förevarande fall, enligt de angripna rättsakterna, automatiskt ska anses inte uppfylla kriterierna i artikel 39 a i unionens tullkodex avseende frånvaro av allvarliga eller upprepade överträdelser av tullagstiftningen och skattereglerna samt allvarliga brott som rör sökandens ekonomiska verksamhet.

37

Enligt artikel 29.4 i genomförandeförordningen ankommer det nämligen på de nationella tullmyndigheterna att granska huruvida kriterierna i artikel 39 i unionens tullkodex är uppfyllda. Tullmyndigheterna har därför ett utrymme för skönsmässig bedömning som innebär att den bland annat kan ta hänsyn till ”specifika egenskaper hos de ekonomiska aktörerna, särskilt hos små och medelstora företag”. Vad gäller kriterierna i artikel 39 a i unionens tullkodex kan de nationella tullmyndigheterna, med stöd av artikel 24.2 i genomförandeförordningen, även beakta att ”en överträdelse är av mindre betydelse sett till antalet relaterade transaktioner eller transaktionernas storlek” och ta hänsyn till att den ”inte har några tvivel om den sökandes goda tro”.

38

Eftersom det ankommer på de italienska tullmyndigheterna att tillämpa unionens tullagstiftning och bland annat bedöma sökandens eventuella ansökningar om återbetalning, eftergift eller status som godkänd ekonomisk aktör, påverkar inte de angripna rättsakterna utövandet av nämnda utrymme för skönsmässig bedömning.

39

Sökanden har för det andra påstått att den, för det fall dess talan ska avvisas, inte ges ett effektivt domstolsskydd eftersom möjligheten att ett förhandsavgörande begärs är osäker och hypotetisk.

40

Det ska i det avseendet påpekas att det, såsom konstaterats ovan i punkt 22, ankommer på de nationella myndigheterna att besluta om eventuell uppföljning av de rekommendationer som Olaf utfärdar. Myndigheterna ska själva pröva om de uppgifter de fått motiverar eller kräver att påföljder utdöms. Följaktligen ska rättsligt skydd mot sådana åtgärder säkerställas på nationell nivå med stöd av alla de skyddsregler som föreskrivs i nationell rätt, inbegripet de skyddsregler som följer av de grundläggande rättigheterna, vilka medlemsstaterna är bundna av vid genomförandet av unionsrättsliga bestämmelser, eftersom de utgör en integrerad del av unionsrättens allmänna principer. I en talan som väcks på nationell nivå har, har den domstol vid vilken talan har väckts en möjlighet, och i vissa fall en skyldighet, att med stöd av artikel 267 FEUF inkomma med en begäran om förhandsavgörande till domstolen, i förkommande fall på begäran av part, om tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 april 2005, Tillack/kommissionen, C‑521/04 P(R), EU:C:2005:240, punkterna 38 och 39, och dom av den 20 juli 2016, Oikonomopoulos/kommissionen, T‑483/13, EU:T:2016:421, punkterna 28 och 32.

41

Beträffande argumentet att en begäran om förhandsavgörande är ett ineffektivt rättsmedel i förhållande till en direkt talan om ogiltigförklaring, kan det konstateras att denna omständighet, om den skulle anses vara styrkt, inte ger tribunalen rätt att sätta sig själv i unionslagstiftarens ställe för att ändra det system för rättsmedel och förfarande som inrättats genom fördragen och som är avsett att ge domstolen och tribunalen befogenhet att kontrollera att institutionernas rättsakter är lagenliga. I vart fall kan denna omständighet aldrig medge att en talan mot rättsakter mot vilka talan inte kan väckas för att de saknar bindande rättsverkningar i den mening som avses i artikel 263 första stycket FEUF tas upp till sakprövning (se, analogt, dom av den 27 juni 2000, Salamander m.fl./parlamentet och rådet, T‑172/98 och T‑175/98–T‑177/98, EU:T:2000:168, punkt 75 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 12 januari 2007, SPM/kommissionen, T‑447/05, EU:T:2007:3, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

42

För det tredje, vad gäller Olafs påstådda åsidosättanden av förfaranderegler, bevisrätten, rätten till ett kontradiktoriskt förfarande, grundläggande rättigheter och sökandens rätt till ett rättsligt skydd mot lagstridiga utredningsåtgärder, påpekas att det framgår av rättspraxis att, processuella fel som åberopas i en talan om ogiltigförklaring, vilka, såsom i förevarande fall, påstås ha påverkat en undersökningsrapport från Olaf, inte medför att rapporten ska betraktas som en rättsakt som går någon emot. Sådana överträdelser kan endast göras gällande inom ramen för en talan mot en senare rättsakt mot vilken talan kan väckas under förutsättning att de har påverkat rättsaktens innehåll och inte självständigt om en sådan rättsakt inte föreligger (se dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

43

Vidare följer det av rättspraxis att den omständigheten att den berörda institutionens överträdelse är allvarlig eller att överträdelsen medför en avsevärd kränkning av grundläggande rättigheter inte gör att det blir tillåtet att vare sig underlåta tillämpning med hänvisning till de undantag på grund av allmän ordning som föreskrivs i fördraget eller väcka talan mot rättsakter mot vilka talan inte kan väckas på grund av att de saknar bindande rättskraft. Huruvida talan kan väckas mot en rättsakt bestäms nämligen inte av dess eventuella lagstridighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2003, Philip Morris International/kommissionen, T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, EU:T:2003:6, punkt 87).

44

För det fjärde har sökanden påstått att de uppgifter som Olaf överlämnat till Tull- och monopolkontoret har, till följd av vissa pressmeddelanden från nämnda kontor och tidningsartiklar som hänför sig till dessa, orsakat sökanden ideell skada. Även om det antas att sådana omständigheter skulle kunna orsaka skada kan de i vilket fall som helst inte medföra att rapporten av den 26 november 2015 och rekommendationerna av den 9 december 2015 ska betraktas som rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 56).

45

För det femte kan lösningen i beslutet av den 13 april 2011, Planet/kommissionen (T‑320/09, EU:T:2011:172) som sökanden åberopat till stöd för slutsatsen att talan kan väckas mot rapporten av den 26 november 2015 och rekommendationerna av den 9 december 2015, inte överföras på förevarande mål med hänsyn bland annat till de angripna rättsakternas utmärkande egenskaper.

46

Det påpekas nämligen att det framgår av punkterna 21‐27 och 53 i beslutet av den 13 april 2011, Planet/kommissionen (T‑320/09, EU:T:2011:172), att det målet rörde rättsakter som antagits i ett ”specialförfarande” i syfte att registrera en enhet i ett varningssystem och närmare bestämt Olaf:s begäran om att kommissionens räkenskapsförare skulle aktivera varningen avseende en enhet enligt systemet för tidig varning och att kommissionens räkenskapsförare skulle hantera själva aktiveringen. Vidare framgår det av punkterna 47 och 48 i nämnda beslut att rättsakterna i fråga medförde verkningar som klart förändrade den i varningssystemet registrerade enhetens rättsliga ställning, eftersom den, efter det att varningen hade aktiverats, måste anpassa sig till de villkor eller långtgående försiktighetsåtgärder som berörda utanordnare hade infört, för att kunna ta unionens medel i anspråk

47

I förevarande fall är de angripna rättsakterna från Olaf inte bindande för de myndigheter som mottar dem och inte heller medför de en klar förändring av sökandens rättsliga ställning vad gäller de konsekvenser som nämnda myndigheter ska dra av dessa rättsakter.

48

För det sjätte kan inte den rättspraxis som åberopats till stöd för påståendet att de italienska tullmyndigheterna saknade utrymme för skönsmässig bedömning, nämligen dom av den 23 november 1971, Bock/kommissionen (62/70, EU:C:1971:108), och dom av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen (11/82, EU:C:1985:18), överföras på förevarande mål.

49

Det framgår av punkterna 3‐11 i domen av den 23 november 1971, Bock/kommissionen (62/70, EU:C:1971:108), och punkterna 2‐32 i domen av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen (11/82, EU:C:1985:18), att dessa domar inte rörde huruvida de aktuella akterna medförde bindande rättsverkningar i den mening som avses i artikel 263 första stycket FEUF, utan huruvida klagandena var direkt och personligen berörda av nämnda akter i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

50

Det ska under alla omständigheter påpekas att domstolen själv konstaterade, i punkterna 23 och 26 i beslutet av den 6 mars 2014, Northern Ireland Department of Agriculture and Rural Development/kommissionen (C‑248/12 P, ej publicerat, EU:C:2014:137), att lösningen i domen av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl/kommissionen (11/82, EU:C:1985:18), förklarades av de särskilda situationer med hänsyn till vilka den valdes och att detta framgick av själva domen.

51

I det avseendet räcker det att erinra om att såväl domen av den 23 november 1971, Bock/kommissionen (62/70, EU:C:1971:108), som domen av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen (11/82, EU:C:1985:18), rörde särskilda fall där kommissionen hade tillåtit en medlemsstat att, på dess egen begäran, vidta skyddsåtgärder. Under sådana omständigheter råder det inga tvivel om att den medlemsstat som har begärt att få vidta sådana åtgärder också gör det för att kunna dra konsekvenserna därav (se beslut av den 8 juli 2004, Regione Siciliana/kommissionen, T‑341/02, EU:T:2004:228, punkt 79). Sådana omständigheter föreligger emellertid inte i förevarande mål.

52

Av det anförda följer att de angripna rättsakterna och, under alla omständigheter, de ”förberedande och till Olaf nära knutna handlingarna”, saknar bindande rättsverkningar och därför inte kan betraktas som rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 första stycket FEUF.

53

Talan ska således avvisas.

54

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

följande: