1

Sökanden, Deza, a.s., är ett aktiebolag bildat enligt tjeckisk rätt som är verksamt inom kemisektorn. Bolaget tillverkar, marknadsför och använder bland annat det kemiska ämnet bis(2-etylhexyl)ftalat (EG nr 204-211-0, CAS nr 117-81-7) (nedan kallat DEHP eller ämnet DEHP).

2

Den 28 oktober 2008 fattade den verkställande direktören för Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) ett beslut, med referensnummer ED/67/2008, om att uppta DEHP i kandidatförteckningen, det vill säga förteckningen över ämnen som kan komma att upptas i bilaga XIV till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 136, 2007, s. 3). Som skäl angavs att ämnet DEHP hade bedömts vara reproduktionstoxiskt, enligt kategori 1B i den mening som avses i artikel 57 c i förordning nr 1907/2006.

3

Genom antagandet av förordning (EU) nr 143/2011 av den 17 februari 2011 om ändring av bilaga XIV till förordning nr 1907/2006 (EUT L 44, 2011, s. 2) upptog Europeiska kommissionen DEHP i bilaga XIV. I bilaga XIV anges att detta ämne har en inneboende egenskap, nämligen att ämnet är ”reproduktionstoxiskt (kategori 1B)”. Denna formulering motsvarar lydelsen av artikel 57 c i förordning nr 1907/2006. I bilaga XIV anges även ett sista datum för att lämna in en ansökan om tillstånd i den mening som avses i artikel 58.1 c ii i förordning nr 1907/2006, det vill säga den 21 augusti 2013, och ett slutdatum i den mening som avses i artikel 58.1 c i) i förordning nr 1907/2006, det vill säga den 21 februari 2015.

4

Den 12 augusti 2013 ingav sökanden, med stöd av artikel 62 i förordning nr 1907/2006, en ansökan om tillstånd för användning av DEHP. Sökanden bifogade en rad olika studier och detaljerade handlingar, bland annat en kemikaliesäkerhetsrapport, en analys av alternativa lösningar samt en socioekonomisk analys. Vid tiden för förhandlingen hade ansökan ännu inte prövats.

5

Den 26 augusti 2014 inkom Konungariket Danmark, med stöd av artikel 59.3 i förordning nr 1907/2006, med dokumentation i fyra ärenden i enlighet med kraven i bilaga XV till förordningen. Konungariket Danmark föreslog dels att DEHP och tre andra kemiska ämnen, nämligen dibutylftalat (nedan kallat DBP), benzylbutylftalat (nedan kallat BBP) och diisobutylftalat (nedan kallat DIBP), som redan hade bedömts vara reproduktionstoxiska enligt artikel 57 c i förordning nr 1907/2006 och därför var upptagna i kandidatförteckningen, även skulle identifieras såsom ”hormonstörande ämnen för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på människors hälsa eller miljön”, enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, dels föreslogs att kandidatförteckningen skulle kompletteras i enlighet med detta (nedan kallat Konungariket Danmarks ursprungliga förslag).

6

Berörda parter konsulterades vad gäller Konungariket Danmarks ursprungliga förslag i enlighet med kravet i artikel 59.4 och 59.5 i förordning nr 1907/2006. Flera medlemsstater och ett antal enheter som inte är stater, varibland sökanden, lämnade synpunkter på förslaget.

7

Därefter remitterade Echa de fyra ärendena till medlemsstatskommittén i enlighet med artikel 59.7 i förordning nr 1907/2006. Konungariket Danmarks ursprungliga förslag togs således upp på dagordningen till medlemsstatskommitténs 39:e möte, vilket ägde rum mellan den 8 och den 11 december 2014.

8

Vid prövningen av ärendena under mötet visade det sig, efter protester från flera företrädare för medlemsstaterna, att Konungariket Danmarks ursprungliga förslag inte skulle kunna antas med enhällighet. Det var endast identifieringen av DEHP, såsom hormonstörande ämne som kan ha allvarliga effekter på miljön, som ingen av kommitténs ledamöter motsatte sig.

9

Med beaktande av detta resultat beslutade Konungariket Danmark under mötet att dela upp sitt ursprungliga förslag i åtta delar, nämligen:

10

Dessutom bad företrädarna för Konungariket Danmark om en separat omröstning för var och en av de åtta delarna av förslaget.

11

Senare återkallade företrädarna för Konungariket Danmark sitt förslag i den del det syftade till att uppta ämnena DBP, BBP och DIBP i kandidatförteckningen med motiveringen att det rörde sig om hormonstörande ämnen som kan få allvarliga effekter på miljön enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

12

Medlemsstatskommittén lyckades inte nå någon enhällig överenskommelse beträffande de delar av Konungariket Danmarks ursprungliga förslag som syftade till en identifiering av ämnena DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom ”hormonstörande ämnen för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på människors hälsa” enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

13

Däremot godkände kommittén med enhällighet det förslag som syftade till att identifiera DEHP såsom ett ”hormonstörande ämne för vilket det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön” enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

14

Den 12 december 2014 antog Echas verkställande direktör beslut ED/108/2014, om uppdatering och komplettering av den befintliga posten avseende ämnet DEHP i kandidatförteckningen och om identifiering av detta ämne såsom ett hormonstörande ämne för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön som leder till betänkligheter som motsvarar de som föranleds av de andra ämnen som förtecknas i artikel 57 leden a–e i förordning nr 1907/2006, enligt artikel 57 f i samma förordning (nedan kallat det angripna beslutet).

15

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 5 mars 2015 väckte sökanden förevarande talan. Genom särskild handling, som inkom till tribunalens kansli samma dag, ingav sökanden en ansökan om interimistiska åtgärder i enlighet med artikel 104 och följande artiklar i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, med yrkande om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet fram till dess att tribunalen avgjort målet i sak. Genom beslut av den 6 maj 2015, Deza/Echa (T‑115/15 R, ej publicerat, EU:T:2015:263), avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder. Echa inkom med svaromål till tribunalens kansli den 27 maj 2015.

16

Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 3, 9, 13 och 21 juli 2015 ansökte Konungariket Norge, Konungariket Sverige, Konungariket Nederländerna och Konungariket Danmark om att få intervenera till stöd för Echas yrkanden. Efter det att parterna hörts, bifölls ansökningarna.

17

Replik och duplik inkom till tribunalens kansli den 20 juli respektive den 10 september 2015.

18

Konungariket Nederländerna och Konungariket Sverige inkom med sina interventionsinlagor den 3 december och den 16 december 2015. Konungariket Danmark och Konungariket Norge inkom med sina interventionsinlagor den 17 december 2015.

19

Genom skrivelser som inkom till tribunalens kansli den 4 april 2016 yttrade sig Echa angående interventionsinlagorna. Sökanden yttrade sig inte med anledning av dessa inlagor.

20

Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna begärde tribunalen att Echa skulle förete en kopia av handlingen ”Vägledning om informationskrav och kemikaliesäkerhetsbedömning”, till vilken Echa hade hänvisat i dupliken. Den 30 november 2016 inkom Echa till tribunalens kansli med en kopia av nämnda handling.

21

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

22

Echa har yrkat att tribunalen ska

23

Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Norge har yrkat att tribunalen ska bifalla Echas yrkande om att talan ska ogillas.

24

Dessutom har Konungariket Nederländerna yrkat att tribunalen ska förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

25

Sökanden anser sig ha talerätt. Med hänvisning till bland annat dom av den 7 mars 2013, Bilbaína de Alquitranes m.fl./Echa (T‑93/10, EU:T:2013:106), har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet, som avses i artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006, utgör en EU-rättsakt som berör bolaget direkt, även om beslutet inte är riktat till bolaget. Slutligen har sökanden anfört att det angripna beslutet utgör en regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

26

Echa, Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Norge har inte tagit ställning i sakprövningsfrågan.

27

I artikel 263 fjärde stycket FEUF föreskrivs att alla fysiska eller juridiska personer får, på de villkor som anges i första och andra styckena i den artikeln, väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.

28

I det aktuella fallet riktar sig det angripna beslutet inte till sökanden. I en sådan situation följer det av artikel 263 fjärde stycket FEUF att talan enbart kan upptas till sakprövning om sökanden direkt och personligen berörs av det angripna beslutet (artikel 263 fjärde stycket FEUF, andra alternativet) eller om sökanden berörs direkt av det angripna beslutet och detta utgör en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder (artikel 263 fjärde stycket FEUF, tredje alternativet).

29

Först och främst konstaterar tribunalen att detta beslut – oavsett den av parterna framlyfta frågan huruvida det angripna beslutet innehåller en komplettering till en redan befintlig post i kandidatförteckningen – i huvudsak och i vart fall avser identifieringen av DEHP såsom ett ämne som inger mycket stora betänkligheter i den mening som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Såsom framgår av skäl 11 och punkt 2 i beslutet har detta antagits med stöd av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 och i enlighet med förfarandet i artikel 59.3–59.5 och 59.7 i förordningen.

30

Tribunalen har tidigare, vad gäller en talan om ogiltigförklaring av ett beslut från Echa beträffande identifieringen av ett ämne som inger mycket stora betänkligheter med motiveringen att det uppfyller kriterierna i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, slagit fast att ett sådant beslut hade en direkt inverkan på den rättsliga ställningen för leverantören av det berörda ämnet. Att det förhåller sig så beror på att identifieringen av ett ämne enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 utgör ny information som tvingar leverantören att uppdatera säkerhetsdatabladet för det berörda ämnet i enlighet med artikel 31.9 a i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2015, Polynt och Sitre/Echa, T‑134/13, ej publicerad, EU:T:2015:254, punkterna 30, 36 och 37).

31

I det aktuella fallet kan det, för det första, konstateras att sökanden är leverantör av DEHP och, för det andra, att det angripna beslutet, såsom framgår ovan i punkt 29, avser identifieringen av DEHP såsom ett ämne som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Av detta följer att det angripna beslutet har en direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning, närmare bestämt på grund av den skyldighet som föreskrivs i artikel 31.9 a i förordningen.

32

Vad gäller övriga villkor i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska det erinras om att det följer av tribunalens praxis att ett beslut om identifiering av ett ämne såsom ett ämne som inger mycket stora betänkligheter i den mening som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 utgör en regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (dom av den 30 april 2015, Polynt och Sitre/Echa, T‑134/13, ej publicerad, EU:T:2015:254, punkt 40).

33

Ett sådant beslut har nämligen allmän giltighet eftersom det är tillämpligt på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets, nämligen bland annat de fysiska och juridiska personer som artikel 31.9 a i förordning nr 1907/2006 är tillämplig på. Vidare utgör beslutet inte en lagstiftningsakt, eftersom det varken har antagits enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller enligt det särskilda lagstiftningsförfarandet, i den mening som avses i artikel 289.1–289.3 FEUF, utan på grundval av artikel 59 i förordning nr 1907/2006 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, Bilbaína de Alquitranes m.fl./Echa, T‑93/10, EU:T:2013:106, punkterna 55–58).

34

Det angripna beslutet utgör således en regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

35

När ett ämne, i enlighet med förfarandet i artikel 59 i förordning nr 1907/2006, identifieras som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter, medför detta dessutom att det uppstår informationsskyldigheter utan att några andra åtgärder därvid är nödvändiga. I synnerhet utgör inte det påföljande steget i tillståndsförfarandet, som består i att ämnen upptagna i kandidatförteckningen i prioritetsordning upptas i bilaga XIV till förordning nr 1907/2006, det vill säga i förteckningen över tillståndspliktiga ämnen, någon åtgärd för genomförande av ett beslut om införande av ett ämne i kandidatförteckningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, Bilbaína de Alquitranes m.fl./Echa, T‑93/10, EU:T:2013:106, punkterna 63 och 64).

36

Med hänsyn till det ovan anförda ska sökanden anses vara direkt berörd av det angripna beslutet, och beslutet anses utgöra en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder, vilket betyder att sökanden således har talerätt.

37

Då det inte saknas några andra uppgifter som är av relevans för upptagandet till sakprövning slår tribunalen fast att talan kan prövas i sak.

38

Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan.

39

Genom den första grunden har sökanden gjort gällande att Echa överskred sina befogenheter när myndigheten antog beslutet (ultra vires), dock utan att närmare definiera uttrycket. Den andra grunden avser åsidosättande av principerna om förutsägbarhet, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar. Som tredje grund har sökanden gjort gällande att det saknas övertygande och objektiva vetenskapliga rön, samt att Echas anvisningar inte har följts. Som fjärde grund har sökanden åberopat ett åsidosättande av rättigheter och principer som slagits fast i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), nämligen rättssäkerhetsprincipen, sökandens rätt till en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen och i artikel 47 i stadgan samt sökandens rätt till ostört nyttjande av egendom i den mening som avses i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen och i artikel 17 i stadgan.

40

Det framgår av sökandebolagets yttranden att den första grunden innehåller tre olika påståenden: för det första att förordning nr 1907/2006 inte innehåller någon bestämmelse som ger Echa befogenhet att komplettera en redan befintlig post avseende ett kemiskt ämne i kandidatförteckningen, för det andra att förfarandebestämmelserna i artikel 59 i förordning nr 1907/2006 har åsidosatts, och för det tredje att de förfaranden som har föreskrivits av Europeiska unionens råd och Europaparlamentet för att identifiera ämnen såsom hormonstörande ämnen som inger mycket stora betänkligheter i den mening som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 har kringgåtts. Dessa tre påståenden ska behandlas som tre skilda delgrunder.

41

Enligt sökandens uppfattning följer det av artikel 59.10 i förordning nr 1907/2006 att Echa får offentliggöra och uppdatera kandidatförteckningen, endast om det ämne som införs i förteckningen är ett ämne som inte redan finns upptaget där eller som ännu inte har identifierats som ett sådant ämne som avses i artikel 57 i förordning nr 1907/2006.

42

Däremot innehåller förordning nr 1907/2006 enligt sökanden ingen bestämmelse som ger Echa befogenhet att uppdatera kandidatförteckningen genom att komplettera en befintlig post avseende ett ämne som identifierats i enlighet med en av bestämmelserna i artikel 57 i förordning nr 1907/2006, med en ny identifiering av ämnet i enlighet med en annan bestämmelse i samma artikel. Enligt sökanden kan Echa nämligen inte med framgång stödja sig på artikel 61.2 i förordning nr 1907/2006 i detta avseende. Denna bestämmelse handlar om kommissionens, och inte Echas, befogenhet att ompröva redan beviljade tillstånd för användning av ett kemiskt ämne som är infört i bilaga XIV i förordning nr 1907/2006. Sökanden har därtill anfört att om lagstiftaren hade haft för avsikt att ge Echa befogenhet att komplettera en redan befintlig post skulle den ha gjort det genom att uttryckligen föra in en sådan befogenhet i förordning nr 1907/2006, precis såsom den gjort i artikel 58.8 i förordningen genom att uttryckligen bevilja kommissionen befogenhet att ändra en post avseende ett kemiskt ämne i bilaga XIV.

43

Sökanden menar att Konungariket Danmark självt uttryckligen har bekräftat dessa slutsatser genom att i sitt yttrande beträffande kommentarerna till den dokumentation det lämnat in i enlighet med bilaga XV ange att ”förfarandet för att komplettera kandidatförteckningen och bilaga XIV inte är reglerat i förordning nr 1907/2006”, men att ”det utgår från principen att kommissionen kompletterar nämnda bilaga på lämpligt sätt”. Inom ramen för den prövning som ägde rum under medlemsstatskommitténs möte var det även flera mötesdeltagare som framförde invändningar mot förslaget att komplettera den befintliga posten avseende ämnena DEHP, DBP, BBP och DIBP i kandidatförteckningen. Enligt sökanden kan i vart fall den omständigheten att Echa inte ges något tillstånd i själva förordningen inte vägas upp av det faktum att medlemsstatskommitténs har uttryckt sitt samtycke till det nya förslaget.

44

Dessutom har sökanden gjort gällande att till skillnad från vad Echa har anfört kan en befogenhet för denna myndighet att komplettera en redan befintlig post avseende ett kemiskt ämne i kandidatförteckningen inte anses följa av doktrinen om ”underförstådda befogenheter”. Enligt artikel 13.2 i EU-fördraget är den grundläggande principen som styr omfattningen av EU-institutionernas behörighet inte principen om ”underförstådda befogenheter” utan principen om ”tilldelade befogenheter”. Doktrinen om underförstådda befogenheter utgör endast ett undantag från denna princip. Ett strikt synsätt ska anläggas vad gäller avsteg från nämnda princip i form av underförstådda befogenheter, eftersom ett sådant avsteg bara får ske i undantagsfall.

45

Till skillnad från vad Echa har anfört anser sökanden att en befogenhet för denna myndighet att komplettera en redan befintlig post avseende ett kemiskt ämne i kandidatförteckningen inte kan anses vara absolut nödvändig för att syftena med förordning nr 1907/2006 ska kunna uppnås. Enligt sökanden finns det enligt denna förordning även en möjlighet att, med stöd av avdelning VIII, anta begränsande åtgärder. Majoriteten av ämnena i kandidatförteckningen har inte varit föremål för tillståndsförfarandet. Echa har själv när det gäller majoriteten av dessa kemiska ämnen, valt en annan regleringsmetod, nämligen begränsningsförfarandet enligt avdelning VIII i förordning nr 1907/2006.

46

Slutligen har sökanden anfört att det framgår av artikel 69.2 i förordning nr 1907/2006 att ett ämne som finns upptaget i bilaga XIV inte kan bli föremål för omprövning av Echa förrän efter det datum som avses i artikel 58.1 c i) i förordning nr 1907/2006, vilket i det aktuella fallet skulle vara den 21 februari 2015, det vill säga efter antagandet av det angripna beslutet. I det aktuella fallet gjorde Echa dock en omprövning av DEHP före detta datum och med stöd av en dokumentation som inte hade sammanställts av myndigheten själv.

47

Echa har, med stöd av Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Norge, bestritt dessa argument.

48

Sammanfattningsvis konstaterar tribunalen att sökanden har bestritt Echas befogenhet att identifiera DEHP som ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, med hänsyn till att DEHP redan hade identifierats som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter i den mening som avses i artikel 57 c i förordningen.

49

I detta sammanhang erinrar tribunalen om att det angripna beslutet, såsom angetts ovan i punkt 29, antogs på grundval av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006.

50

Det framgår av den första meningen i denna bestämmelse att om medlemsstatskommittén inom 30 dagar från remitteringen till denna kommitté når en enhällig överenskommelse om att ett ämne ska bedömas vara ett sådant ämne som avses i artikel 57 i samma förordning, ska Echa uppta ämnet i kandidatförteckningen.

51

Såsom följer av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 är ett sådant beslut följaktligen befogat om artikel 57 i förordningen gör det möjligt att identifiera ett ämne som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter, varvid identifieringen av ett ämne alltid sker, i likhet med vad som anges i artikel 58.1 b i samma förordning, med angivande av de inneboende egenskaperna hos det ämne som avses i artikel 57 i förordningen. Benämningen av det ämne som tas upp i kandidatförteckningen och den grund för upptagandet som där anges utgör en helhet, vilket innebär att identifieringsbeslutet således endast gäller den angivna grunden.

52

Visserligen avser uttrycket ”skall kemikaliemyndigheten uppta ämnet i den förteckning”, vilket är det uttryck som används i artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006, vid första anblicken en situation där medlemsstatskommittén har remitterats en dokumentation som har sammanställts enligt kraven i bilaga XV till denna förordning med avseende på ett ämne som ännu inte har varit föremål för Echas uppmärksamhet. Om kommittén når en enhällig överenskommelse om identifieringen av ett ämne såsom ett sådant ämne som avses i artikel 57 i samma förordning, är Echa skyldig att uppta ämnet i kandidatförteckningen.

53

Dock kan man inte av detta uttryck sluta sig till att medlemsstatskommitténs befogenhet att identifiera ämnen enbart gäller ämnen som ännu inte har tagits upp i kandidatförteckningen.

54

Då ett visst ämne, på grund av att det har vissa inneboende egenskaper enligt någon av punkterna i artikel 57 a–f i förordning nr 1907/2006, har tagits upp i kandidatförteckningen såsom ett ämne som inger mycket stora betänkligheter, finns det nämligen ingenting i lydelsen av artiklarna 57 och 59.8 i förordning nr 1907/2006, eller av någon annan bestämmelse i den förordningen, som förbjuder Echa att undersöka om detta ämne även har andra inneboende egenskaper än de som föranledde det första upptagandet av ämnet förteckningen.

55

Bedömningen att ett ämne uppfyller villkoren i en annan av punkterna i artikel 57 i förordning nr 1907/2006 än den punkt som föranledde det första upptagandet i kandidatförteckningen får, tekniskt sett, formen av en komplettering till en redan befintlig post. Det är dessutom på detta sätt som man ska uppfatta Echas argument att myndigheten förfogar över en ”underförstådd befogenhet” att komplettera en redan befintlig post.

56

Att det är denna tolkning av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 som måste gälla följer av syftet med bestämmelserna om identifiering av ett ämne såsom ett ämne som inger mycket stora betänkligheter.

57

Förordning nr 1907/2006 inrättar nämligen en ordning för registrering, utvärdering och godkännande av kemikalier och för de begränsningar som är tillämpliga på dessa ämnen. Syftet med denna ordning är enligt skäl 1 och artikel 1.1 i förordningen bland annat att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön. Enligt skäl 69 i samma förordning bör ämnen som inger mycket stora betänkligheter enligt försiktighetsprincipen hanteras med yttersta försiktighet, för att garantera en tillräckligt hög hälso- och miljöskyddsnivå, med hänsyn till berörda befolkningsgrupper och eventuellt till utsatta undergrupper samt till miljön.

58

Ett ämnes olika egenskaper kan medföra olika slags risker och det kan, på grund av detta, inte uteslutas att ett ämnes inneboende egenskaper kan falla under flera av de grunder som anges i artikel 57 a–f i förordning nr 1907/2006. Därför är det bara med en sådan tolkning av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 som innebär att samtliga av ett ämnes inneboende egenskaper kan beaktas i kandidatförteckningen, som samtliga ovannämnda syften kan uppfyllas.

59

De hänsyn som nämnts ovan i punkterna 53–55 gäller också med avseende på de olika stegen i tillståndsförfarandet, och särskilt stegen efter det att ett ämne har upptagits i kandidatförteckningen.

60

Det ska erinras om att artikel 59 i förordning nr 1907/2006 beskriver förfarandet för att identifiera de ämnen som uppfyller kriterierna i artikel 57 i förordning nr 1907/2006 för upptagande av dessa i kandidatförteckningen, vilken tjänar som underlag för upprättandet av bilaga XIV.

61

Det framgår av ordalydelsen i artikel 56.1 a i förordning nr 1907/2006 att när det berörda ämnet väl har förts in i bilaga XIV får detta inte längre användas eller släppas ut på marknaden såvida inte det har beviljats ett tillstånd för viss användning med stöd av artikel 60 i förordningen.

62

Det är endast om ett ämnes samtliga egenskaper enligt artikel 57 i förordning nr 1907/2006 upptas i kandidatförteckningen som det kan garanteras att deras upptagande i förteckningen i bilaga XIV till förordningen får en ändamålsenlig verkan. Således är det endast en sådan tolkning av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 enligt vilken samtliga av ett ämnes inneboende egenskaper enligt artikel 57 i förordningen beaktas och samtliga dessa egenskaper kan upptas i kandidatförteckningen, som garanterar att ett eventuellt tillstånd för användningen av ett ämne har en sådan räckvidd att förordningens syften vederbörligen kan uppnås.

63

Konstaterandet ovan i punkterna 53–55 stöds dessutom av den normativa kontexten i vilken artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 ingår.

64

Härvidlag ska det påpekas att enligt artikel 61.2 a i förordningen kan kommissionen när som helst ompröva ett tillstånd, och närmare bestämt om omständigheterna för det ursprungliga tillståndet har ändrats på så sätt att det påverkar hälso- eller miljörisken. Såsom Echa med fog har anfört kan detta just gälla de fall där nya farliga egenskaper identifieras hos ett ämne som redan finns upptaget i bilaga XIV.

65

Kommissionens utövande av sin befogenhet att ompröva ett tillstånd är emellertid nära knuten till, och direkt beroende av, Echas befogenhet att ange nya grunder, såsom de som avses i artikel 57 i förordning nr 1907/2006, i kandidatförteckningen för ämnen som redan finns upptagna där. Utan något beaktande av en ny grund, enligt någon av punkterna i artikel 57 i förordningen, som har framkommit till följd av nya uppgifter, och utan något angivande av denna grund i kandidatförteckningen, i enlighet med förfarandet i artikel 59 i förordning nr 1907/2006, kan kommissionen nämligen varken uppta ämnet i bilaga XIV, eller bevilja ett tillstånd, eller ändra ett tillstånd, på grundval av artikel 61.2 a i förordning nr 1907/2006. Om Echa saknade befogenhet för att undersöka huruvida ett ämne faller under en ytterligare identifieringsgrund, enligt artikel 57 i förordning nr 1907/2006, på grund av en nyligen identifierad farlig egenskap, skulle det hindra förfarandet för omprövning av ett tillstånd.

66

Artikel 59.10 i förordning nr 1907/2006, vilken rättegångsdeltagarna har hänfört sig till, innebär endast att Echa har möjlighet att göra en uppdatering av kandidatförteckningen till följd av ett beslut som fattats på grundval av artikel 59.8 jämförd med artikel 57 i förordning nr 1907/2006.

67

Slutsatsen att Echa har befogenhet att komplettera en redan befintlig post i kandidatförteckningen med en annan grund, enligt någon av punkterna i artikel 57 i förordning nr 1907/2006, påverkas inte av sökandens övriga argument.

68

Således konstaterar tribunalen för det första att till skillnad från vad sökanden har hävdat, har den omständigheten att medlemsstatskommittén har uttalat sitt stöd för ”det nya förslaget” från Konungariket Danmark inte ”rättat till” den omständigheten att Echa inte ges något ”tillstånd” i förordning nr 1907/2006. Det är nämligen på medlemsstatskommittén som det ankommer att identifiera ämnen som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, och Echas verkställande direktör antar, liksom i det aktuella fallet, inte sina beslut förrän efter enhällig överenskommelse i kommittén.

69

För det andra underkänner tribunalen även sökandens argument att om lagstiftaren hade haft för avsikt att ge Echa befogenhet att komplettera en redan befintlig post skulle den ha gjort det genom att uttryckligen införa en sådan befogenhet i förordning nr 1907/2006, på samma sätt som den i artikel 58.8 i förordning nr 1907/2006 uttryckligen har gett kommissionen befogenhet att ändra en post avseende ett kemiskt ämne i bilaga XIV.

70

Även om det är riktigt att ingen bestämmelse uttryckligen och formellt ger Echa befogenhet att komplettera de befintliga posterna i kandidatförteckningen med nya grunder enligt artikel 57 i förordning nr 1907/2006, kan en sådan uttrycklig behörighetsförklaring till förmån för Echa inte anses vara absolut nödvändig. Myndighetens befogenhet att göra detta framgår nämligen av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006, läst mot bakgrund av den allmänna systematiken i förordningen och syftet med att identifiera ett ämne som inger mycket stora betänkligheter, såsom har visats ovan i punkterna 56–65.

71

För det tredje har sökanden anfört att en befogenhet för Echa att komplettera en redan befintlig post avseende ett kemiskt ämne i kandidatförteckningen inte är absolut nödvändig för att syftena med förordning nr 1907/2006 ska kunna uppnås, eftersom det även finns andra möjligheter att vidta begränsande åtgärder med stöd avdelning VIII i förordningen. Tribunalen finner inte heller detta argument vara övertygande.

72

Endast det faktum att ett ämne finns med i kandidatförteckningen hindrar nämligen inte att ämnet under vissa villkor kan bli föremål för begränsningar snarare än för ett tillstånd. Såsom framgår av artikel 58.5 och artikel 69 i förordning nr 1907/2006 kan kommissionen eller en medlemsstat nämligen alltid föreslå att tillverkningen, utsläppandet på marknaden eller användningen av ett ämne – som sådant, i en blandning eller infogandet av ämnet i en vara – ska kontrolleras genom begränsningar i stället för att omfattas av ett tillståndskrav (dom av den 30 april 2015, Hitachi Chemical Europe m.fl./Echa, T‑135/13, EU:T:2015:253, punkt 124).

73

Vidare framgår det av bilaga XVII till förordning nr 1907/2006 att begränsningar som antagits i enlighet med förfarandet i avdelning VIII i nämnda förordning, som är tillämpliga på framställning, utsläppande på marknaden och användning av vissa farliga ämnen, blandningar och varor, kan omfatta allt från särskilda villkor för tillverkningen eller utsläppandet av ett ämne på marknaden till ett fullständigt förbud att använda ett ämne (dom av den 30 april 2015, Hitachi Chemical Europe m.fl./Echa, T‑135/13, EU:T:2015:253, punkt 125).

74

Begränsningsförfarandet enligt avdelning VIII i förordning nr 1907/2006 utgör dock ett instrument som skiljer sig från tillståndsförfarandet enligt avdelning VII i förordningen (dom av den 7 mars 2013, Rütgers Germany m.fl./Echa, T‑94/10, EU:T:2013:107, punkt 149).

75

Således kan förfarandet för identifiering av ämnen som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 59 i förordning nr 1907/2006, jämförd med artikel 57 i förordningen, inklusive förfarandet för uppdatering av kandidatförteckningen, inte ifrågasättas endast av den anledningen att det i vissa fall även är möjligt att använda begränsande åtgärder.

76

För det fjärde har sökanden anfört att Echa för majoriteten av de ämnen som upptagits i kandidatförteckningen, vilka för övrigt inte finns inskrivna i bilaga XIV, använder sig av begränsningsförfarandet. Beträffande detta argument räcker det att erinra om att enligt skäl 77 i förordning nr 1907/2006 bör endast ett begränsat antal ämnen tillståndsprövas samtidigt för att man ska få till stånd ett system som är smidigt och funktionellt (dom av den 7 mars 2013, Rütgers Germany m.fl./Echa, T‑96/10, EU:T:2013:109, punkt 93). Identifieringen av de ämnen som avses i artikel 57 i förordning nr 1907/2006 och upprättandet av kandidatförteckningen utgör dessutom endast förberedelser inför beslutet att uppta ett ämne i bilaga XIV. Sådana beslut kan endast fattas allteftersom och beroende på Echas och kommissionens administrativa resurser.

77

Vad, för det femte, gäller sökandens argument att det av artikel 69.2 i förordning nr 1907/2006 framgår att ett ämne som finns upptaget i bilaga XIV till nämnda förordning inte kan bli föremål för omprövning av Echa förrän efter det datum som avses i artikel 58.1 c i) i samma förordning, vilket skulle betyda att Echa i det aktuella fallet gjort en omprövning innan myndigheten hade rätt till det, finner tribunalen att argumentet ska anses vara verkningslöst.

78

Frågan om omprövning enligt artikel 69.2 i förordning nr 1907/2006 efter det datum som avses i artikel 58.1 c i) i samma förordning, kan nämligen endast uppkomma med avseende på de egenskaper hos ett ämne som redan är angivna i bilaga XIV. Däremot är frågan inte relevant i det fall då en ny sådan grund som avses i artikel 57 i förordningen läggs till i kandidatförteckningen.

79

För det sjätte kan sökanden inte heller vinna framgång med argumentet att Konungariket Danmark i sitt yttrande beträffande kommentarerna till den dokumentation det lämnat in i enlighet med bilaga XV självt har angett att ”förfarandet för att komplettera kandidatförteckningen och bilaga XIV inte är reglerat i förordning nr 1907/2006”, men att ”det utgår från principen att kommissionen kompletterar nämnda bilaga på lämpligt sätt”. Sådana påpekanden från deltagare i förfarandet vid medlemsstatskommittén är nämligen inte på något sätt juridiskt bindande och kan således inte ha någon inverkan på tolkningen av artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006.

80

För det sjunde finner tribunalen att samma sak gäller för sökandens argument att det var flera deltagare vid medlemsstatskommitténs möte som även de framförde invändningar mot förslaget att ”komplettera” den befintliga posten avseende ämnet DEHP i kandidatförteckningen.

81

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att Echa hade befogenhet att anta det angripna beslutet.

82

Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.

83

Sökanden har gjort gällande att den konkreta avgränsningen av en dokumentation som lämnas in i enlighet med bilaga XV är helt och hållet avgörande för det förfarande för att lämna synpunkter som föreskrivs i artikel 59.3–59.5 i förordning nr 1907/2006 och för medlemsstatskommitténs bedömning och beslut. Medlemsstatskommittén – som inte lyckades nå någon enhällig överenskommelse om att de fyra kemiska ämnen som nämndes i Konungariket Danmarks ursprungliga förslag uppfyllde villkoren för att upptas i kandidatförteckningen i enlighet med artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 (vad gäller deras inverkan på såväl människors hälsa som miljön) – antog däremot, till följd av Konungariket Danmarks agerande, en gemensam ståndpunkt beträffande den del av det nya förslaget som avsåg DEHP i dess egenskap av hormonstörande ämne som kan få allvarliga effekter på miljön. Sökanden har anfört att utan det ”uppsåtliga och olagliga” ersättandet av Konungariket Danmarks ursprungliga förslag med ett annat förslag – trots att diskussionerna i medlemsstatskommittén redan pågick – vid det möte som hölls den 8–11 december 2014, skulle kommittén inte ha fattat något enhälligt beslut om att identifiera DEHP såsom ett ämne som inger mycket stora betänkligheter på grund av dess påstådda effekter på miljön, och det angripna beslutet skulle därmed ha haft ett i grunden annat innehåll eller inte ha antagits över huvud taget. Dessutom har ”det nya förslaget” inte behandlats i enlighet med förfarandet för att lämna synpunkter enligt artikel 59.3–59.5 i förordning nr 1907/2006. ”Det nya förslaget” uppfördes inte ens på dagordningen för medlemsstatskommitténs möte. Dessutom var det först efter det att omröstningen om ”det nya förslaget” hade avslutats som ”vissa nya fakta” kom att omnämnas – fakta som avsåg den bedömning av de fyra aktuella kemiska ämnena som gjorts av Echas riskbedömningskommitté. Sökanden anser således att medlemsstatskommittén aldrig fick möjlighet att anordna en grundlig vetenskaplig diskussion beträffande dessa nya fakta.

84

Echa har, med stöd av Konungariket Danmark och Konungariket Norge, invänt mot dessa argument.

85

Inledningsvis ska det konstateras att det av lydelsen av artikel 59.2–59.5 i förordning nr 1907/2006 framgår att förfarandet för identifiering av sådana ämnen som avses i artikel 57 i denna förordning syftar till att säkerställa att medlemsstaterna och berörda parter i förfarandet kan yttra sig innan det fattas beslut om att uppta ett ämne i kandidatförteckningen.

86

I artikel 59 i förordning nr 1907/2006 anges det dock inte på vilket sätt man ska gå till väga för att lägga fram flera förslag om identifiering av ett ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 i nämnda förordning, oavsett om det rör sig om flera olika ämnen eller om flera olika egenskaper hos ett och samma ämne enligt den sistnämnda artikeln. Närmare bestämt preciseras det inte huruvida varje förslag som rör en av de grunder som anges i artikel 57 i förordningen måste inges separat eller om flera förslag av denna typ kan lämnas i en och samma handling. I vart fall innehåller dessa två bestämmelser inget som gör att det går att sluta sig till att det föreligger någon skyldighet att samla flera förslag i en och samma handling när förslagen lämnas in samtidigt av samma upphovsman. På samma sätt konstaterar tribunalen att det inte finns någon bestämmelse som förbjuder återkallande av ett eller flera förslag under förfarandets gång, inte ens om dessa förslag inledningsvis hade lämnats in inom ramen för en och samma ansökan.

87

I det aktuella fallet har det lämnats in en separat dokumentation till Echa i enlighet med bilaga XV för vart och ett av de ämnen som återfanns i Konungariket Danmarks ursprungliga förslag, det vill säga DEHP, DBP, BBP och DIBP.

88

Till skillnad från vad sökanden förefaller ha påstått framgår det inte av handlingarna i målet vid tribunalen att denna medlemsstat helt skulle ha återkallat sitt ursprungliga förslag och att det var nödvändigt att inkomma med ett nytt förslag. Det som har skett är i stället att Konungariket Danmark helt enkelt har delat upp sitt ursprungliga förslag i åtta separata delar. Denna uppdelning följdes av ett delvis återkallande av förslagen avseende DBP, BBP och DIBP i den mån dessa förslag avsåg de allvarliga effekterna på miljön, medan förslaget avseende DEHP vidhölls.

89

När det gäller den del av förslaget som avser DEHP konstaterar tribunalen för det första att sökanden inte har visat på vilket sätt det materiella innehållet i Konungariket Danmarks ursprungliga förslag skilde sig från det förslag som blev föremål för omröstning under medlemsstatskommitténs möte den 8–11 december 2014.

90

För det andra har sökanden inte bestritt att dokumentationen avseende DEHP faktiskt har varit föremål för det förfarande för att lämna synpunkter som föreskrivs i artikel 59.4 och 59.5 i förordning nr 1907/2006. Det är således ostridigt att samtliga berörda parter, inklusive sökanden, faktiskt har getts möjlighet att lämna synpunkter beträffande DEHP innan Konungariket Danmarks ursprungliga förslag delades upp.

91

Det betyder att den omröstning beträffande ämnet DEHP som hölls inom ramen för diskussionerna i medlemsstatskommittén (och som ägde rum efter det att Konungariket Danmark, i den dokumentation som lämnades in i enlighet med artikel 59.3 och 59.5 i förordning nr 1907/2006, separerat sina kommentarer beträffande detta ämne från kommentarerna vad gäller de tre övriga förslagen, det vill säga förslagen avseende DBP, BBP och DIBP) inte kan anses ha stridit mot artikel 59.8 och 59.9 i förordning nr 1907/2006, eller ens mot sökandens rätt att yttra sig.

92

De övriga argument som sökanden framfört påverkar inte denna slutsats.

93

För det första är medlemsstatskommitténs enhälliga överenskommelse beträffande DEHP, till skillnad från vad sökanden har hävdat, inte behäftad med några brister på grund av att den antogs på grundval av ”allvarliga effekter på miljön”, medan det ursprungliga identifieringsförslaget och den dokumentation som lämnats in i enlighet med bilaga XV motiverades med hänvisning till ”allvarliga effekter på människors hälsa och miljön”.

94

Det framgår nämligen av ordlydelsen i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 att de egenskaper som avses är de som kan ha allvarliga effekter på människors hälsa eller miljön. Då dessa kriterier är alternativa, räcker det att det ena av dem är uppfyllt för att artikel 57 f i förordningen ska vara tillämplig. Konungariket Danmarks ursprungliga förslag innehöll även kriteriet avseende effekter på miljön, som är det kriterium som ledde fram till medlemsstatskommitténs enhälliga beslut.

95

För det andra konstaterar tribunalen att det – när det gäller sökandens argument att den del av förslaget som avsåg DEHP inte hade antecknats på dagordningen för medlemsstatskommitténs möte – räcker att konstatera att det i punkt 9 b på den berörda dagordningen uttryckligen angavs att man skulle försöka nå en överenskommelse beträffande förslaget om att identifiera DEHP som ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter. Eftersom Konungariket Danmarks ursprungliga förslag beträffande DEHP inte hade ersatts av någon annat sorts förslag kan sökanden således inte vinna framgång med detta argument.

96

För det tredje, vad gäller sökandens påstående att ”vissa nya fakta” ska ha nämnts efter det att omröstningen om Konungariket Danmarks förslag ägt rum, närmare bestämt fakta som medlemsstatskommittén aldrig fick möjlighet att diskutera på djupet, konstaterar tribunalen att sökanden inte har preciserat vare sig vad dessa nya fakta bestod i eller på vilket sätt dessa skulle ha kunnat vara av relevans för det angripna beslutet.

97

Vidare har sökanden inte bestritt Echas argument att dessa ”nya fakta” avsåg allvarliga effekter på människors hälsa och inte de allvarliga effekter på miljön som nämns i det angripna beslutet. Det anförda argumentet kan följaktligen inte godtas.

98

Talan kan mot bakgrund av ovanstående inte bifallas på den första grundens andra del.

99

Genom en rad argument som har framförts till stöd för såväl den första grundens tredje del som den andra grunden, har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet har fattats medelst maktmissbruk. Rådet och parlamentet har enligt sökanden nämligen uppdragit åt kommissionen att fastställa kriterier som ska vara allmänt tillämpliga i samtliga av unionens juridiska texter för identifiering av hormonstörande ämnen, för att dessa kriterier ska kunna tillämpas horisontalt inom unionslagstiftningens samtliga områden beträffande dessa ämnen, inklusive vad gäller artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Att kommissionen har en sådan skyldighet följer, enligt sökanden, dels av artikel 5.3 jämförd med artikel 83 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (EUT L 167, 2012, s. 1), i dess ändrade lydelse, dels av punkt 3.6.5 i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (EUT L 309, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse. Att det föreligger en sådan skyldighet för kommissionen kan, enligt sökanden, dessutom utläsas av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU av den 20 november 2013 om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 – Att leva gott inom planetens gränser (EUT L 354, 2013, s. 171). Slutligen anser sökanden att behovet av att anta harmoniserade kriterier följer av kommissionens färdplan från juni 2014 för fastställande av kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen på områdena växtskyddsmedel och biocider. Trots denna skyldighet har kommissionen fortfarande inte antagit några harmoniserade kriterier. Dessutom innehåller förordning nr 1907/2006 inte några övergångskriterier för identifieringen av hormonstörande ämnen, och de övergångskriterier som avses i artikel 5.3 andra och tredje styckena i förordning nr 528/2012 är enligt sökanden inte tillämpliga på de fall som regleras av förordning nr 1907/2006.

100

Sökanden har anfört att då Echa har identifierat DEHP som ett hormonstörande ämne enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 utifrån sina egna kriterier, vilka är grundade på vetenskapliga rön som sökanden betraktar som föga övertygande och föga objektiva, är det uppenbart att Echa har kringgått det juridiskt tvingande förfarande som föreskrivits av rådet och parlamentet för att fastställa de ovannämnda harmoniserade kriterierna.

101

Sökanden har anfört att behovet av tillämpning av sådana harmoniserade kriterier har erkänts, åtminstone implicit, av vissa medlemsstater och flera andra enheter som har gett uttryck för sin uppfattning under förfarandet för att lämna åsikter, samt av kommissionen själv. Kommissionen har nämligen avvaktat utarbetandet av sådana kriterier för att utforma sitt förslag avseende identifiering av DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom ämnen som kan få allvarliga effekter på människors hälsa enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. I det aktuella fallet bör kommissionen uppmanas att redogöra för skälen till varför denna institution inte, inom fristen på tre månader räknat från mottagandet av medlemsstatskommitténs yttrande, utarbetade något förslag om identifiering av ämnena DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom hormonstörande ämnen som kan få allvarliga effekter på människors hälsa enligt artikel 59.9 i förordning nr 1907/2006.

102

Dessutom har sökanden gjort gällande att Konungariket Danmark redan har försökt kringgå förfarandena och bestämmelserna enligt förordning nr 1907/2006 genom att ensidigt förbjuda användningen av dessa ämnen inom landet med hjälp av nationell lagstiftning. Efter en varning från kommissionen den 4 juni 2012 avstod medlemsstaten från att göra detta.

103

Slutligen har sökanden anfört att Echas inställning strider mot artikel 95 i förordning nr 1907/2006, där det fastställs vilket förfarande som ska tillämpas för lösa meningsskiljaktigheter mellan Echa och övriga organ som inrättats i enlighet med unionsrätten.

104

Echa har, med stöd av Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Norge, bestritt sökandens argument.

105

Vad gäller just villkoren för att ett beslut ska anses innebära maktmissbruk ska det först och främst erinras om följande. Enligt fast rättspraxis innebär en rättsakt maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 24, och dom av den 16 april 2013, Spanien och Italien/rådet, C‑274/11 och C‑295/11, EU:C:2013:240, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

106

Det finns i det aktuella fallet dock inget stöd för att sluta sig till att Echa skulle ha gjort sig skyldig till maktmissbruk.

107

Dels har sökanden nämligen inte åberopat någon objektiv uppgift på grundval av vilken man kan sluta sig till att det angripna beslutet har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats Echa.

108

Dels kan det inte heller konstateras att Echa har agerat för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet.

109

Härvid ska det först och främst påpekas att förordning nr 528/2012, såsom följer av dess artikel 2.3 j, ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av förordning nr 1907/2006. Av detta följer att förordning nr 1907/2006, och närmare bestämt artikel 57 f i den förordningen, inte hindrar tillämpningen av förordning nr 528/2012. Detta gäller även omvänt.

110

För det andra ska det konstateras att det i förordning nr 528/2012 inte uttryckligen anges att en identifiering av ett ämne med sådana inneboende egenskaper som de som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 inte är möjlig förrän kommissionen har antagit harmoniserade kriterier för fastställandet av hormonstörande ämnen.

111

För det tredje är det uppenbart att sökandens argument grundar sig på en tolkning av artikel 5.1 d i förordning nr 528/2012 jämförd med artikel 5.3 i denna förordning, enligt vilken kommissionens antagande av harmoniserade vetenskapliga kriterier för fastställande av hormonstörande egenskaper ersätter identifiering av sådana egenskaper i vissa ämnen med stöd av förfarandet enligt artikel 59 i förordning nr 1907/2006.

112

Det framgår dock av lydelsen i artikel 5.1 d i förordning nr 528/2012 att de ämnen som avses i denna bestämmelse kan identifieras såsom hormonstörande ämnen med hjälp av två alternativa och sinsemellan oberoende mekanismer. För det första kan identifieringen ske på grundval av de harmoniserade vetenskapliga kriterier som avses i artikel 5.3 första stycket i förordning nr 528/2012, eller, i avvaktan på att dessa kriterier fastställs, på grundval av artikel 5.3 andra och tredje stycket. För det andra kan sådana ämnen identifieras i egenskap av ämnen med sådana inneboende egenskaper som avses i artikel 57 f i förordning (EG) nr 1907/2006, i enlighet med och 59.1 i förordning (EG) nr 1907/2006.

113

Det betyder att kommissionens skyldighet att anta harmoniserade vetenskapliga kriterier endast gäller den första av de situationer som anges i artikel 5.1 d i förordning nr 528/2012, och att denna skyldighet inte har någon som helst inverkan på den andra situationen i bestämmelsen, det vill säga tillämpningen av artikel 57 f och artikel 59.1 i förordning nr 1907/2006.

114

Med andra ord har kommissionens skyldighet enligt artikel 5.3 första stycket i förordning nr 528/2012 att anta harmoniserade vetenskapliga kriterier ingen inverkan på identifieringen från fall till fall av de ämnen som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

115

Av denna anledning är sökandens argument att förordning nr 1907/2006 inte innehåller något övergångskriterium för identifieringen av hormonstörande ämnen och argumentet att de övergångskriterier som avses i artikel 5.3 andra och tredje styckena i förordning nr 528/2012 inte är tillämpliga på förordning nr 1907/2006 verkningslösa. Eftersom en identifiering av de ämnen som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 kan ske från fall till fall, och oberoende av de kriterier som ska utarbetas på grundval av förordning nr 528/2012, skulle eventuella övergångskriterier enligt den sistnämnda förordningen sakna betydelse för tillämpningen av 57 f i förordning nr 1907/2006.

116

För det andra konstaterar tribunalen inledningsvis beträffande sökandens argument avseende punkt 3.6.5 i bilaga II till förordning nr 1107/2009 att denna punkt inte heller uttryckligen hindrar tillämpningen av förordning nr 1907/2006, och av bland annat artiklarna 57 och 59 i den förordningen.

117

Dessutom följer det av denna punkt att det är tillåtet att göra kontrollen av huruvida ett ämne har hormonstörande effekter som kan vara skadliga inte bara ”på grundval av en bedömning utifrån [unionens] eller internationellt överenskomna riktlinjer”, utan även på grundval av ”andra tillgängliga uppgifter och information, inbegripet en genomgång av den vetenskapliga litteraturen, som granskats av [Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet]”.

118

Ordet ”inbegripet” i punkt 3.6.5 visar att exemplet med granskningen av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) endast finns med som illustration, och att även andra tillgängliga uppgifter och annan information kan tjäna som underlag för bedömningen av huruvida ett ämne har hormonstörande effekter. Ett yttrande från Echa som är baserat på en bedömning från fall till fall utgör en sådan informationskälla.

119

Därför kan punkt 3.6.5 i bilaga II till förordning nr 1107/2009 inte hindra att Echa gör en bedömning från fall till fall för att identifiera ett ämne såsom hormonstörande enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

120

För det tredje, vad beträffar beslut nr 1386/2013, ska det konstateras att det inte av någon bestämmelse i detta beslut går att sluta sig till att det inte är tillåtet för Echa att utarbeta sina egna kriterier för identifieringen av ett ämne såsom hormonstörande ämne enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

121

Det framgår visserligen av punkt 50 tredje stycket andra meningen i bilagan till nämnda beslut att unionen, för att hantera kombinationseffekter av kemikalier och den oro som rör hormonstörande ämnen ”kommer … att ta fram harmoniserade farobaserade kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen”. Det finns dock inget i detta beslut som gör det möjligt att sluta sig till att det endast är med hjälp av harmoniserade vetenskapliga kriterier som går att identifiera hormonstörande ämnen med tillämpning av artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Med andra ord påverkar beslut nr 1386/2013 inte på något sätt tillämpningen av artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, vars syfte är att möjliggöra för Echa att identifiera dessa ämnen från fall till fall.

122

För det fjärde ska det först och främst konstateras att kommissionens färdplan från juni 2014 inte på något sätt är juridiskt bindande. Det framgår nämligen av den friskrivning från ansvar som tagits med i färdplanen att ”denna färdplan är en upplysning som endast har upprättats i informationssyfte och att den när som helst kan komma att ändras”. Den ”föregriper inte kommissionens slutliga beslut för att gå vidare med detta initiativ, vad gäller vare sig den slutliga lydelsen eller den slutliga utformningen”.

123

Vidare innehåller detta dokument inte någonting som föranleder slutsatsen att identifieringen av hormonstörande ämnen med tillämpning av artikel 57 f och artikel 59 i förordning nr 1907/2006 måste skjutas upp fram till dess att kommissionen antar harmoniserade vetenskapliga kriterier.

124

Vad, för det femte, gäller sökandens argument att flera medlemsstater och andra enheter som deltog i förfarandet för att lämna synpunkter var av den uppfattningen att det krävs harmoniserade kriterier för identifieringen av ämnen enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, räcker det att påpeka att sådana åsikter inte är rättsligt bindande och därför inte kan ha någon avgörande betydelse för tolkningen av denna förordning.

125

För det sjätte har sökanden anfört att till och med kommissionen har avvaktat antagandet av de harmoniserade vetenskapliga kriterierna för att lämna in sina förslag om identifiering av DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom ämnen som kan få allvarliga effekter på människors hälsa enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. En sådan påstådd avvaktan från kommissionens sida kan dock inte tjäna som grund för tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 1907/2006, eller av de övriga bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella fallet. Dessutom har kommissionen nu, såsom Konungariket Norge har påpekat utan att sökanden bestritt detta, ingett ett förslag om identifiering av DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom ämnen som kan få allvarliga effekter på människors hälsa trots att inga harmoniserade vetenskapliga kriterier antagits.

126

Med hänsyn till det ovan anförda saknas skäl för tribunalen att bifalla sökandens begäran om att kommissionen ska uppmanas att redogöra för skälen till varför denna institution inte, inom fristen på tre månader räknat från mottagandet av medlemsstatskommitténs yttrande, utarbetade något förslag om identifiering av ämnena DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom hormonstörande ämnen som kan få allvarliga effekter på människors hälsa enligt artikel 59.9 i förordning nr 1907/2006.

127

För det sjunde finner tribunalen att även om det vore styrkt att Konungariket Danmark tidigare hade försökt vidta nationella åtgärder för att hindra användningen av DEHP inom landet, så saknar den omständigheten betydelse för huruvida Echa hade rätt att identifiera DEHP såsom ett ämne enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 på grundval av sina egna kriterier eller om myndigheten borde ha inväntat kommissions antagande av harmoniserade kriterier.

128

Vad, för det åttonde, gäller sökandes argument att det angripna beslutet strider mot artikel 95 i förordning nr 1907/2006, ska det erinras om att denna bestämmelse innehåller en skyldighet för Echa att förhindra, och i vid behov, lösa oenigheter och meningsskiljaktigheter mellan Echa och andra av unionens organ. Bland dessa organ och andra myndigheter finns Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) och Efsa. Dessa myndigheter har befogenheter som ligger nära Echas, och i princip är det möjligt att de intar ståndpunkter som skiljer sig från Echas beträffande ett visst ämne.

129

I artikel 95.3 i förordning nr 1907/2006 anges att om det uppkommer en allvarlig oenighet rörande vetenskapliga eller tekniska frågor och det berörda organet är en unionsmyndighet eller en vetenskaplig kommitté, ska kemikaliemyndigheten och det berörda organet samarbeta för att antingen lösa oenigheten eller överlämna ett gemensamt dokument till kommissionen för att klargöra de vetenskapliga eller tekniska frågor som är föremål för oenigheten.

130

I det aktuella fallet har sökanden dock inte preciserat vilket annat unionsorgan det är som har intagit en vetenskaplig ståndpunkt som skiljer sig från Echas beträffande DEHP.

131

Med hänsyn till det ovan anförda ska tribunalen underkänna de argument som anförts inom ramen för den första grundens tredje del.

132

Av detta följer att talan inte kan bifallas på någon av den första grundens delar.

133

Som andra grund har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principerna om förutsägbarhet, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar. Enligt sökanden har detta skett för det första genom Echas identifiering av DEHP såsom hormonstörande ämne, trots att unionsrätten inte innehåller någon definition av vad ett sådant ämne är, och inte heller några juridiskt bindande kriterier för att identifiera ett sådant ämne. För det andra hade Echa inte någon befogenhet att komplettera en redan befintlig post avseende ett kemiskt ämne i kandidatförteckningen. För det tredje kan det angripna beslutet enligt sökanden störa det tillståndsförfarande avseende ämnet DEHP i egenskap av reproduktionstoxiskt ämne enligt artikel 57 c i förordning nr 1907/2006 som pågår sedan den 12 augusti 2013, vilket är det datum då sökanden inkom med sin tillståndsansökan. För det fjärde sägs i det angripna beslutet inget om vad som skulle bli de rättsliga konsekvenserna om kommissionen, inom ramen för sitt mandat, uppställde allmänt tillämpliga kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen som skiljde sig från de kriterier som Echa tillämpat i det aktuella fallet. För det femte har sökanden inte kunnat förutse denna reglering från Echas sida, och har heller inte i förväg kunnat förbereda sig inför de skyldigheter som infördes genom det angripna beslutet mot bakgrund av unionens övriga regleringsförfaranden, eller anpassa företagets verksamhet till dessa. Det angripna beslutet äventyrar och skapar osäkerhet kring metoden för att identifiera ämnen utifrån deras hormonrelaterade effekter och medför en allmän förvirring beträffande förhållandet, utifrån regleringssynpunkt, mellan införandet av ett ämne i kandidatförteckningen, tillägget av ett ämne i bilaga XIV till förordning nr 1907/2006 och beviljandet av ett sådant tillstånd som avses i avdelning VII i förordningen.

134

Echa har tillbakavisat de argumenten.

135

Tribunalen erinrar först och främst om att enligt fast rättspraxis innebär rättssäkerhetsprincipen, som utgör en allmän princip i unionsrätten, bland annat ett krav på att en reglering ska vara klar och precis och att det ska kunna förutses hur den kommer att tillämpas, i synnerhet om den kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 112). Detta krav medför att varje rättsakt som är avsedd att ha rättsverkningar måste stödja sin bindande verkan på en bestämmelse i unionsrätten, vilken uttryckligen måste anges som rättslig grund och vari föreskrivs den rättsliga form som rättsakten ska ha (se dom av den 19 juni 2015, Italien/kommissionen, T‑358/11, EU:T:2015:394, punkt 123 och där angiven rättspraxis). Principen om förutsägbarhet utgör en integrerad del av rättssäkerhetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkterna 111 och 112).

136

I det aktuella fallet kan det konstateras att inte bara den rättsliga grunden, det vill säga artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006, anges i det angripna beslutet, utan även samtliga parametrar som behövs för en förståelse av hur beslutet kommer att tillämpas, och detta på ett klart och precist sätt, vilket möjliggör för sökanden att utan tvetydighet få kännedom om innebörden. Det framgår nämligen tydligt av detta beslut att syftet med det är att komplettera den befintliga posten avseende DEHP i kandidatförteckningen, med tillämpning av artikel 57 c i förordning nr 1907/2006, med en identifiering såsom hormonstörande ämne för vilket det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

137

Vidare konstaterar tribunalen att när det gäller principen om skydd för berättigade förväntningar framgår det av fast rättspraxis att rätten att åberopa denna princip tillkommer varje person som unionsadministrationen har ingett grundade förhoppningar, och att ingen med framgång kan göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran (se beslut av domstolens ordförande av den 4 juli 2013, Menidzherski biznes reshenia, C‑572/11, ej publicerat, EU:C:2013:456, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

138

Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, en sådan försäkran som kan väcka grundade förhoppningar (se dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle, C‑545/11, EU:C:2013:169, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

139

I det aktuella fallet har sökanden varken styrkt eller ens hävdat att Echa gett några tydliga försäkringar i detta avseende, vare sig det gäller införandet av ett ämne vilket som helst i kandidatförteckningen eller beträffande de kriterier som ska tillämpas för att göra detta.

140

Vad sökanden anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning.

141

Vad, för det första, gäller argumentet att Echa identifierade DEHP såsom ett hormonstörande ämne, trots att unionsrätten inte innehåller någon definition av vad ett sådant ämne är, och inte heller några juridiskt bindande kriterier för att identifiera ett sådant ämne, erinrar tribunalen om att Echa (såsom följer av punkterna 105–114 ovan) i brist på harmoniserade kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen, enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 hade befogenhet att identifiera DEHP genom en bedömning från fall till fall, och till och med på grundval av egna kriterier.

142

Dessutom konstaterar tribunalen, med beaktande av preciseringarna ovan i punkterna 137 och 138, att den omständigheten att sökanden förväntade sig att tillämpningen av artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 skulle avbrytas vad gäller de hormonstörande ämnena i väntan på att kommissionen tillser att kriterierna för att identifiera denna typ av ämnen blir enhetliga, inte i sig räcker som grund för att med framgång kunna åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar. Denna princip omfattar per definition inte den typen av förväntningar. Dessutom har sökanden inte visat att Echa har agerat på ett sätt som skulle ha kunnat ge sökanden fog för att sluta sig till att myndigheten inte skulle identifiera DEHP såsom ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Tvärtom finns det, såsom Konungariket Nederländerna har påpekat, flera tidigare exempel på ämnen som har bedömts inge mycket stora betänkligheter på grund av fler än en egenskap enligt artikel 57 i denna förordning, såsom kadmiumfluorid, som har identifierats utifrån fyra olika egenskaper, nämligen de egenskaper som avses i artikel 57 a–c och f i nämnda förordning. Antracenolja, som identifierades som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter och som uppfyller kriterierna i artikel 57 a, d och e i förordning nr 1907/2006, utgör ett annat tidigare exempel i detta avseende (dom av den 7 mars 2013, Rütgers Germany m.fl./Echa, T‑94/10, EU:T:2013:107, punkterna 7 och 77).

143

För det andra har sökanden anfört att det angripna beslutet har fattats trots att Echa saknade befogenhet att komplettera en redan befintlig post avseende ett kemiskt ämne i kandidatförteckningen, vilket även detta enligt sökanden utgjorde ett åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar. Tribunalen erinrar härvid om att det följer av den slutsats som dragits ovan i punkt 81 att Echa hade befogenhet enligt artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006 att komplettera den redan befintliga posten avseende ämnet DEHP i kandidatförteckningen. Detta argument ska således underkännas.

144

För det tredje har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet kan störa det tillståndsförfarande avseende ämnet DEHP i egenskap av reproduktionstoxiskt ämne enligt artikel 57 c i förordning nr 1907/2006 som pågår sedan den 12 augusti 2013, vilket är det datum då sökanden inkom med sin tillståndsansökan. Tribunalen påpekar härvid följande.

145

Även om sådana ytterligare inneboende egenskaper, som de som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, har lagts till i posten avseende DEHP i kandidatförteckningen innebär inte det att det alltjämt pågående tillståndsförfarandet ”störs”. Precis som Echa har framhållit behöver den som ansöker om tillstånd inte i sin ansökan beakta några andra farliga egenskaper än de som legat till grund för upptagandet av ämnet i bilaga XIV. En inneboende egenskap hos ett ämne som finns med i kandidatförteckningen, men som inte ingår i posten avseende detta ämne i bilaga XIV, har således ingen inverkan på tillståndsförfarandet.

146

Det är visserligen riktigt att om en redan befintlig post avseende ett ämne i bilaga XIV kompletteras, såsom anges i artikel 62.4 d i förordning nr 1907/2006, ska tillståndsansökan justeras så att denna utveckling beaktas. Det betyder med andra ord att om kommissionen lägger till egenskapen som ”hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter” enligt artikel 57 f i förordningen i posten avseende DEHP i bilaga XIV, måste sökanden beakta denna ändring av bilaga XIV.

147

I det fallet skulle sökanden emellertid befinna sig i samma situation som om samtliga av de inneboende egenskaper hos ämnet DEHP som avses i artikel 57 i förordning nr 1907/2006 hade identifierats och tagits upp i bilaga XIV vid ett och samma tillfälle.

148

Vad, för det fjärde, gäller argumentet att det i det angripna beslutet inte sägs något om vad som skulle bli de rättsliga konsekvenserna om kommissionen, inom ramen för sitt mandat, uppställde allmänt tillämpliga kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen som skiljde sig från de kriterier som Echa tillämpat i det aktuella fallet, konstaterar tribunalen följande. Såsom framgår ovan av punkterna 112–114, kan möjligheten att identifiera ett ämne som ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter på grundval av en prövning från fall till fall i enlighet med artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 inte uteslutas på grund av att kommissionen är skyldig att anta harmoniserade kriterier för fastställandet av att ett ämne är hormonstörande.

149

Vad, för det femte, gäller sökandens argument att det angripna beslutet, genom att äventyra och skapa osäkerhet kring ”metoden för att identifiera ämnen utifrån deras hormonrelaterade effekter”, medför en allmän förvirrig beträffande förhållandet, utifrån regleringssynpunkt, mellan införandet av ett ämne i kandidatförteckningen, tillägget av ett ämne till bilaga XIV i förordning nr 1907/2006 och beviljandet av tillstånd för detta ämne, erinrar tribunalen om att det är gällande lagstiftning, och framför allt artikel 59.8 i förordning nr 1907/2006, jämförd med artikel 57 f i förordningen, som har tjänat som grund för antagandet av det angripna beslutet.

150

Sökandebolagets kritik mot att det inte kunnat förutse det angripna beslutet och inte heller i förväg har kunnat förbereda sig inför de skyldigheter som infördes genom detta, eller anpassa företagets verksamhet, ska läsas som ett argument för att göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.

151

Det framgår av fast rättspraxis att även om denna princip utgör en av unionens grundläggande principer, kan de ekonomiska aktörerna inte ha berättigade förväntningar på att rådande förhållande ska bestå när dessa kan ändras av unionsinstitutionerna inom deras utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 26 juni 2012, Polen/kommissionen, C‑335/09 P, EU:C:2012:385, punkt 180). Således kunde sökanden inte ha berättigade förväntningar på att Echa inte skulle identifiera DEHP såsom ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

152

Med hänsyn till det ovan anförda underkänner tribunalen argumenten till stöd för att principerna om förutsägbarhet, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.

153

Talan kan således inte bifallas såvitt avser någon del av den andra grunden.

154

Den tredje grunden består av två delar.

155

Genom den första delen har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet ger uttryck för en uppenbart oriktig bedömning som till och med kan kvalificeras som maktmissbruk, eftersom beslutet inte är baserat på vetenskapliga rön som utgör objektiv och övertygande bevisning för att DEHP uppfyller samtliga kriterier i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

156

Genom den andra delen har sökanden gjort gällande att Echa inte har följt de tekniska anvisningar som myndigheten själv har utfärdat.

157

För det första har sökanden gjort gällande att det från ett vetenskapligt perspektiv inte räcker att konstatera att ett ämne är hormonstörande för att därav kunna dra slutsatsen att ämnet uppfyller kriterierna i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Hormonstörningen utgör inte en fara, utan endast en verkningsmekanism. Det angripna beslutet är dock baserat på detta felaktiga antagande. I stället borde den vetenskapliga utvärderingen av DEHP:s effekter på miljön ha gjort det möjligt att styrka att det föreligger ett orsakssamband mellan DEHP:s verkningsmekanism och effekterna på miljön. Dokumentationen för DEHP uppfyllde dock inte detta grundläggande krav, eftersom de negativa effekter som ämnet DEHP påstods ha endast betecknades som ”möjliga”.

158

För det andra har sökanden anfört att dokumentationen avseende DEHP, liksom flera medlemsstater och flera andra deltagare i förfarandet för att lämna synpunkter har påpekat, inte innehåller tillräckliga argument för att uppfylla ett av de absolut grundläggande kriterierna för att identifiera ett ämne med stöd av artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 och för att ta upp det ämnet i kandidatförteckningen. Det rör sig om kravet på att ämnet ska leda till betänkligheter som motsvarar de som föranleds av de andra ämnen som förtecknas i artikel 57 leden a–e i förordningen.

159

För det tredje har sökanden påstått att den vetenskapliga tillförlitligheten av de studier som ligger till grund för dokumentationen avseende DEHP, stöddokumentet och således det angripna beslutet, utan fog och avsiktligen, har överskattats. Dessutom anser sökanden att dessa specialiserade studier inte är övertygande.

160

Vad gäller de studier på fiskar vilka såväl stöddokumentet som dokumentationen avseende DEHP har baserats på, har sökanden anfört att det framgår av en vetenskaplig rapport från år 2008, med namnet ”European Union Risk Assessment Report” som utarbetats av kommissionens Joint Research Centre (JRC), att det ”inte är möjligt att med säkerhet fastställa huruvida ämnet DEHP är hormonstörande för fiskar”. De nio studier som har gjorts efter år 2008 beträffande ämnet DEHP:s inverkan på fiskar utgör enligt sökanden endast ”non-guideline stud[ies]”, det vill säga studier som inte har utförts i enlighet med de normer som uppställts av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Dessa studier bör utvärderas på grundval av en internationellt erkänd metod som kallas för Klimisch-skalan (H.J. Klimisch, M. Andreae och U. Tillmann, ”A Systematic Approach for Evaluating the Quality of Experimental Toxicological and Ecotoxicological Data”, Regulatory Toxicology and Pharmacology, 1997, vol. 25, s. 1–5). Trots att ”non-guideline studies” enligt Klimisch-skalan ska ges poängtalet 3, vilket motsvarar ”inte tillförlitliga” studier (Klimisch Score 3), hänfördes dessa studier i stöddokumentet – i strid med Klimisch-skalan – till kategori 2, som motsvarar studier som är ”tillförlitliga med begränsning” (Klimisch Score 2). Upphovsmannen till stöddokumentet har själv ifrågasatt tillförlitligheten av studierna Carnevali m.fl. (2010) och Corradetti m.fl. (2013), och betecknat dem som ”i huvudsak inte tillförlitliga” (Klimisch Score 2/4). I vissa studier, som det hänvisas till i stöddokumentet, har det absolut inte visats att DEHP skulle vara hormonstörande. Det är bland annat fallet med studierna Zanotelli m.fl. (2010), Wang m.fl. (2013) och Uhren-Webster m.fl. (2010). Dessutom har sökanden anfört att resultaten från studien Zanotelli m.fl. (2010), enligt vilken en ”minskad tillväxt” (reduction in growth) hos fiskarna efter behandling med DEHP skulle kunna betraktas som ett tecken på en ”effekt av [detta ämnes] hormonrelaterade verkan”, men under inga omständigheter som ett bevis på en ”skadlig effekt” av ämnet, kan ifrågasättas utifrån andra specialiserade studier, framför allt studien Norman m.fl. (2007).

161

Vad beträffar studierna på råttor är sökanden av uppfattningen att dessa har utarbetats för att undersöka effekterna på människors hälsa och inte på miljön. Dessutom är deras tillförlitlighet diskutabel, eftersom DEHP har getts direkt och i mycket höga doser, vilket inte sker i naturen, då ämnets förekomst i naturen är tusen, eller till och med tiotusentals, gånger mindre.

162

Echa har med stöd av Konungariket Norge tillbakavisat dessa argument.

163

Inledningsvis konstaterar tribunalen följande. Det framgår av fast rättspraxis att då unionens myndigheter tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning – särskilt vid utvärdering av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter – för att bestämma vilken typ av åtgärder, och hur pass omfattande åtgärder, dessa myndigheter ska vidta, ska unionsdomstolens prövning begränsas till en kontroll av att unionens myndigheter vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldiga till uppenbara fel eller maktmissbruk, eller uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I en sådan situation får unionsdomstolen inte ersätta unionsmyndigheternas bedömning av de vetenskapliga och tekniska sakomständigheterna med sin egen, då det endast är dessa myndigheter som har tilldelats detta uppdrag enligt EUF-fördraget (se dom av den 30 april 2015, Polynt och Sitre/Echa, T‑134/13, ej publicerad, EU:T:2015:254, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

164

Det ska likväl preciseras att unionsmyndigheternas stora utrymme för skönsmässig bedömning, som innebär att utövandet av detta är föremål för en begränsad domstolsprövning, inte endast omfattar beskaffenheten och räckvidden av de bestämmelser som ska antas utan även i viss utsträckning omfattar fastställandet av grundläggande data. Även om en sådan domstolsprövning har begränsad räckvidd, måste unionsmyndigheterna, som har antagit den aktuella rättsakten, dock inför unionsdomstolen kunna visa att rättsakten har antagits genom ett faktiskt utövande av deras utrymme för skönsmässig bedömning, vilket förutsätter att alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera har beaktats (se dom av den 30 april 2015, Polynt och Sitre/Echa, T‑134/13, ej publicerad, EU:T:2015:254, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

165

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva huruvida Echas bedömning avseende egenskaperna hos ämnet DEHP såsom ett ämne som uppfyller kraven i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 utgör en uppenbart oriktig bedömning eller till och med maktmissbruk.

166

Tribunalen framhåller att man enligt punkt 6.3 i stöddokumentet kan sluta sig till att det är sannolikt att den hormonstörande verkningsmekanismen hos ämnet DEHP har en skadlig inverkan på miljön. Medlemsstatskommittén nådde denna slutsats utifrån en bedömning av flera studier på fiskar och råttor. Såsom följer av punkt 5.1.6 i stöddokumentet framgår det nämligen av en helhetsbedömning av en del av de använda studierna att det är mycket troligt att DEHP:s östrogena verkningsmekanism har en negativ inverkan på han- och honfiskarnas fenotypiska sexuella egenskaper och reproduktionsegenskaper. Denna omständighet, samt de effekter av ämnet DEHP som har observerats i studierna på råttor (effekter som nämns i kapitel 4 i stöddokumentet) räcker för att dra slutsatsen att DEHP kan ha en skadlig inverkan på miljön.

167

Den bedömning som gjorts av samtliga de vetenskapliga studier som nämns i kapitlen 4 och 5 i stöddokumentet påverkas inte av sökandens argument.

168

För det första konstaterar tribunalen att till skillnad från vad sökanden har påstått är det angripna beslutet inte baserat på antagandet att den omständigheten i sig att ett ämne har en hormonell inverkan på en enskild individ, nödvändigtvis är till skada för miljön.

169

Såsom följer av punkt 5.1.1 jämförd med punkt 4.2.1 i stöddokumentet använde sig Echa, för att slå fast att DEHP hade sådana inneboende egenskaper som dem som avses i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006, av den vetenskapliga metod som hade föreslagits av en rådgivande expertgrupp. Enligt denna metod kan ett ämne identifieras som ett hormonstörande ämne som kan få negativa effekter på miljön, för det första, när detta ämne har en skadlig inverkan på hälsan, för det andra, när detta ämne har en hormonell verkningsmekanism, för det tredje, när det föreligger ett ”sannolikt” samband mellan dessa skadliga effekter och den hormonella verkningsmekanismen, och för det fjärde, detta orsakssamband även gäller för miljön. Såsom framgår av punkt 4.2.1 i stöddokumentet är denna metod baserad på en allmänt vedertagen definition som även förordats inom ramen för Världshälsoorganisationens (WHO) program avseende hormonstörande ämnen.

170

Således underkänner tribunalen sökandens argument att det angripna beslutet är baserat på antagandet att när ett kemiskt ämne är hormonstörande betyder detta nödvändigtvis att det rör sig om ett ämne som kan vara skadligt för miljön.

171

Sökanden har anfört att den vetenskapliga utvärderingen av DEHP:s inverkan på miljön borde ha gjort det möjligt att styrka ett orsakssamband mellan DEHP:s verkningsmekanism och ämnets inverkan på miljön, i den meningen att det skulle vara just DEHP, och inget annat ämne, som har negativa allvarliga effekter på miljön, vilket skulle möjliggöra slutsatsen att DEHP utgör ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Tribunalen gör i detta avseende följande bedömning.

172

Tribunalen uppfattar det så, att sökanden genom detta argument i princip avser att ifrågasätta det beviskrav som upphovsmannen till stöddokumentet har tillämpat vid fastställandet av orsakssambandet.

173

När det gäller det beviskrav som gäller enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006 konstaterar tribunalen, först och främst, att enligt denna bestämmelse kan bilaga XIV bland annat innehålla hormonstörande ämnen, som inger mycket stora betänkligheter, för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön. Det ska nämnas att i vissa språkversioner av denna bestämmelse, såsom den engelska, den tyska, den italienska och den rumänska versionen, anges det att effekterna på miljön ska vara ”sannolika”, medan det i andra språkversioner föreskrivs att ämnena ska ”kunna” få effekter på miljön. Av detta följer att det räcker att det är sannolikt att ett hormonstörande ämne kan ha en skadlig inverkan på miljön för att det ska kunna fastställas att det föreligger ett orsakssamband i den mening som avses i den bestämmelsen. Unionslagstiftarens förhållningssätt i detta avseende är för övrigt förenligt med den försiktighetsprincip som bland annat nämns i artikel 1.3 i förordning nr 1907/2006.

174

Stöddokumentets upphovsman har, såsom framgår av bland annat den första meningen i punkt 6.3 i detta dokument, i de vetenskapliga resonemangen uppfyllt det beviskrav som nämns i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Det hänvisas nämligen till sannolikheten för att DEHP kan få en skadlig inverkan på miljön.

175

Med hänsyn till vad som har framhållits ovan i punkterna 105, 163 och 164 vad gäller prövningen av rättsakter för att bedöma om det föreligger uppenbart oriktiga bedömningar eller maktmissbruk, slår tribunalen fast att det angripna beslutet inte kan anses vara rättsstridigt på grund av att stöddokumentets upphovsman endast har fastställt att det var ”mycket troligt” att den hormonella verkningsmekanismen hos DEHP har en skadlig inverkan på miljön.

176

Vad, för det andra, gäller sökandens argument att dokumentationen avseende DEHP inte motiverar att detta ämne ska betraktas som ett ämne som leder till betänkligheter som motsvarar dem som föranleds av de andra ämnen som förtecknas i artikel 57 leden a–e i förordning nr 1907/2006, räcker det att hänvisa till punkt 6.2 i stöddokumentet.

177

I den punkten undersöker dokumentets upphovsman inte endast de inneboende egenskaperna, den vetenskapliga bevisningen och de allvarliga effekterna av DEHP, utan tar även upp frågan huruvida det rör sig om betänkligheter på en motsvarande nivå (equivalent level of concern) enligt artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Sammanfattningsvis anges i denna punkts fyra stycken bland annat att de ekotoxiska effekterna av detta ämne är potentiellt allvarliga och oåterkalleliga och att de har en betydande inverkan på miljön.

178

Härav följer att det inte, mot bakgrund av de preciseringar som gjorts ovan i punkterna 102, 164 och 165, kan anses föreligga en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk på grund av att Echa ska ha förbisett ett av de grundläggande kriterierna i artikel 57 f i förordning nr 1907/2006.

179

Vad för det tredje gäller sökandens argument att de studier som har använts i dokumentationen avseende DEHP inte var tillförlitliga, framhåller tribunalen följande.

180

Bland de vetenskapliga belägg som motiverade det angripna beslutet ingick studier på fiskar som, till viss del, hade utförts före år 2008. Dessa studier omnämndes och beskrevs i JRC:s rapport från år 2008. Det är riktigt att det enligt denna rapport, såsom följer av punkt 5.1.2 i stöddokumentet, inte var möjligt att med säkerhet sluta sig till att DEHP är ett hormonstörande ämne för fiskar.

181

Utöver denna rapport tillkommer dock ett flertal studier som har utförts efter år 2008.

182

Echa har, såsom framgår av punkt 5.1.2.1 i stöddokumentet, bedömt dessa studiers tillförlitlighet med hjälp av Klimisch-skalan. Detta beror på att det anges i kapitel R.4.2 i Echas ”Vägledning om informationskrav och kemikaliesäkerhetsbedömning” att graderingssystemet Klimisch även ska användas vid utvärdering av studierna av ett visst ämnes effekter och beteende i miljön.

183

Enligt detta system ges Klimisch-poäng ”2 = tillförlitlig med begränsning” (Klimisch Score 2) för ”undersökningar eller data … som inte har utförts eller erhållits i enlighet med principerna för god laboratoriesed, där de dokumenterade testparametrarna inte helt och hållit överensstämmer med den specifika riktlinjen, men räcker för att uppgifterna ska godtas, eller där de beskrivna undersökningarna inte omfattas av en riktlinje för testning, men är väldokumenterade och vetenskapligt godtagbara”.

184

Klimisch-poäng ”3 = inte tillförlitlig” (Klimisch Score 3) ges däremot för ”undersökningar eller data … i vilka det förekommer störningar mellan mätsystemet och testämnen eller i vilka organismer/testsystem används som inte är relevanta i förhållande till exponeringen (t.ex. användning av icke-fysiologiska spridningsvägar) eller som utförs eller tas fram enligt en metod som inte är godtagbar vars dokumentation inte är tillräcklig för bedömning och som inte är övertygande för en expertbedömning”.

185

Till skillnad från sökandens argument att en studie som inte uppfyller OECD:s normer utgör en ”non-guideline study”, konstaterar tribunalen att det inte framgår av graderingssystemet Klimisch att samtliga studier som är ”non-guideline” ska ges poängen ”3 = inte tillförlitlig”. Tvärtom kan poängen ”2 = tillförlitlig med begränsning” just ges för sådana studier för vilka de dokumenterade testparametrarna inte helt och hållet överensstämmer med en specifik riktlinje. Till skillnad från sökanden finner tribunalen således att endast det faktum att en undersökning kvalificeras som ”non-guideline” inte kan innebära att studien saknar tillförlitlighet.

186

Dessutom ska det även framhållas att sökanden inte har lämnat några konkreta uppgifter som gör att de poäng som har tilldelats de olika studier som nämns i kapitel 5 i stöddokumentet kan ifrågasättas med stöd av bevisning och på grundval av en individuell prövning av studierna.

187

Vidare har sökanden inte närmare angett vilken poäng för studierna på fiskar som är felaktig och som skulle ha kunnat påverka resultatet av medlemsstatskommitténs helhetsbedömning.

188

Sökandens argument att stöddokumentets upphovsman själv har ifrågasatt tillförlitligheten av studierna Carnevali m.fl. (2010) och Corradetti m.fl. (2013) och att studierna Zanotelli m.fl. (2010), Wang m.fl. (2013) och Uhren-Webster m.fl. (2010) inte har visat att DEHP har en hormonell skadlig inverkan, anser tribunalen inte vara övertygande.

189

Visserligen följer det av punkt 5.1.2.1.2 i stöddokumentet att studien Zanotelli m.fl. (2010) inte har varit avgörande för kvalificeringen av DEHP som hormonstörande ämne. I denna studie framgår det inte klart om den ”minskade tillväxt” (reduction in growth) som observerats hos fiskarna såsom en effekt av DEHP var hormonrelaterad eller inte (it is not clear whether the effect is endocrine mediated or not). Det är också riktigt att enligt studien Wang m.fl. (2013) har inga skadliga hormonrelaterade eller systemiska effekter undersökts eller observerats (no endocrine related or systemic adverse effects were investigated nor observed).

190

Det följer dock av punkt 5.1.2.1.2 att studierna Carnevali m.fl. (2010) och Corradetti m.fl. (2013) har visat att DEHP har negativa effekter för zebrafiskens fortplantning och att dessa studier, även om det föreligger en viss osäkerhet, trots allt har viss relevans för bedömningen av dessa effekter (are therefore considered of some relevance).

191

Det är riktigt att studien Uhren-Webster m.fl. (2010) är baserad på en försöksmetod med en sådan exponering för ämnet som inte förekommer i naturen. Det kan inte desto mindre konstateras, och detta oavsett frågan huruvida denna metod är tillförlitlig eller inte (som för övrigt ska besvaras på samma sätt som vad gäller tillämpningen av höga doser av DEHP i försöken på råttor besvaras nedan i punkterna 198–200), att studien Uhren-Webster m.fl. (2010) visar att en exponering för höga koncentrationer av DEHP stör spermiebildningen hos zebrafisken.

192

De studier som sökanden har riktat kritik mot utgör endast en del av den samlade bevisning som har undersökts av medlemsstatskommittén.

193

Andra studier på fiskar, såsom de som avses i punkt 5.1.2.1.2 i stöddokumentet, innehåller ytterligare bevis för att DEHP har en skadlig inverkan på miljön.

194

Vid sidan av dessa studier har det även gjorts försök på råttor, vilka nämns i punkt 4.2.2. i stöddokumentet. Dessa försök har gjort det möjligt att konstatera att ämnet DEHP har flera olika negativa hormonella effekter för däggdjur.

195

Sökanden fäster emellertid inte någon särskild uppmärksamhet vid dessa andra studier.

196

Tribunalen påpekar framför allt att försöken på råttor, såsom framgår av punkt 4.2.2 b andra stycket i stöddokumentet, till och med har kvalificerats som ”tillförlitliga” studier, och detta i den mening som motsvarar poäng 1 eller 2 på Klimisch-skalan. Sökanden, som förefaller erkänna Klimisch-skalan som en lämplig metod för utvärderingen av studier, har inte anfört något som skulle kunna påverka tillförlitligheten av de studier som avses i punkt 4.2.2 i stöddokumentet.

197

Vidare har sökanden inte heller anfört någon bevisning för att bestrida den bedömning som förekommer i punkt 6.3 tredje stycket i stöddokumentet. Enligt denna bedömning är de effekter som ämnet DEHP har för fortplantningen hos däggdjur relevanta med avseende på miljön. Sökanden har nämligen inte ifrågasatt konstaterandet av att, för det första, de oönskade effekter som har observerats hos råttor inger mycket stora betänkligheter vad gäller vilda däggdjur som har en naturligt svag fortplantningsframgång, och, för det andra, att de negativa effekterna för fortplantningen kan få skadliga konsekvenser på lång sikt för den berörda djurpopulationen.

198

För övrigt finner tribunalen att sökanden inte kan vinna framgång med argumentet att man i studierna på råttor har låtit mycket höga doser av DEHP verka direkt på försöksdjuren, vilket är en situation som inte förekommer i naturen.

199

För det första har sökanden nämligen inte visat att metoden att direkt tillföra ett visst ämne i mycket stora mängder inte är en erkänd och etablerad vetenskaplig metod. Sökanden har nöjt sig med att framföra ett allmänt påstående, utan åberopande av någon konkret bevisning, för att ifrågasätta tillförlitligheten av den metod som består i att utsätta djur för mycket höga doser av ett visst ämne under laboratorieförhållanden.

200

För det andra framgår det av rättspraxis att en bedömning av de faror som är förknippade med ämnenas inneboende egenskaper inte ska begränsas till att avse omständigheter som rör en specifik användning, utan kan genomföras på ett giltigt sätt oberoende av platsen för användningen av ämnet, det sätt på vilket kontakt med ämnet kan äga rum och den eventuella exponeringsnivån för ämnet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Nickel Institute, C‑14/10, EU:C:2011:503, punkt 82).

201

Med hänsyn till det ovan anförda och konstaterandena ovan i punkterna 105, 163 och 164, kan det angripna beslutet inte anses vara resultatet av ett uppenbart fel eller av maktmissbruk, och de argument som framförts till stöd för detta ska således underkännas.

202

Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

203

Sökanden har gjort gällande att Echa, genom antagandet av det angripna beslutet, har underlåtit att följa sina egna anvisningar, det vill säga instruktionerna i ”Identification of substances as SVHCs due to equivalent level of concern to CMRs (Article 57(f)) – sensitisers as an example” (Identifiering av ämnen som inger mycket stora betänkligheter, som motsvarar de som föranleds av CMR-ämnen (artikel 57 f) – exempelvis sensibiliserande ämnen). Denna handling innehåller enligt sökanden noggranna instruktioner för upprättandet av förslag om upptagande av kemiska ämnen i kandidatförteckningen i enlighet med artikel 57 f i förordning nr 1907/2006. Enligt dessa anvisningar ska ”livskvaliteten för de skadelidande”, i det aktuella fallet alltså de berörda djuren, ”de sociala farhågorna” och ”möjligheten att erhålla en säker koncentration” beaktas vid fastställandet av huruvida ett ämne leder till betänkligheter som motsvarar de som föranleds av de ämnen som identifierats i enlighet med artikel 57 a–e i förordning nr 1907/2006. I det aktuella fallet har Echa dock inte gjort någon bedömning av dessa faktorer.

204

Echa har invänt mot dessa argument.

205

Sökandens kritik avseende Echas anvisningar utgör ett kompletterande påstående som anfördes för första gången i punkterna 72–74 i repliken. Med andra ord ska sökanden i huvudsak anses ha åberopat en ny grund under rättegången.

206

Det framgår dock av artikel 84 i rättegångsreglerna att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången.

207

Tribunalen konstaterar att det var först i repliken som sökanden åberopade grunden avseende Echas anvisningar, och att denna inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången. Talan kan därför inte prövas såvitt avser den grunden, vilken åberopats för sent.

208

Följaktligen kan talan inte prövas på den tredje grundens andra del.

209

Som fjärde grund har sökanden åberopat ett åsidosättande, för det första, av rättssäkerhetsprincipen, för det andra, av rätten till en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, och för det tredje, av rätten till ostört nyttjande av egendom i den mening som avses i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen och i artikel 17 i stadgan, och framför allt principen om skydd för berättigade förväntningar.

210

Echa har tillbakavisat dessa argumentet.

211

Det ska för det första erinras om att det framgår av rättspraxis att unionsdomstolarna, i enlighet med de befogenheter de har getts, ska säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Detta krav anges uttryckligen i artikel 275 andra stycket FEUF (se dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

212

Bland dessa grundläggande rättigheter finns bland annat rätten till en rättvis rättegång vid en domstol enligt artikel 47 andra stycket i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, samt rätten till egendom, enligt artikel 17 i stadgan och artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 i Europakonventionen.

213

Echa utgör dock inte någon domstol i den mening som avses i artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, och dessa bestämmelser är således inte tillämpliga i det aktuella fallet. Sökanden kan därmed inte med framgång göra gällande rätten till en rättvis rättegång mot det angripna beslutet.

214

Om sökandens hänvisning till rätten till en rättvis rättegång i stället ska förstås så, att det är sökandens rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt och rättvist av Echa, i enlighet med artikel 41.1 i stadgan, konstaterar tribunalen att sökanden inte på något sätt har visat att Echa skulle ha åsidosatt sina skyldigheter enligt denna bestämmelse.

215

Vad gäller rätten till ostört nyttjande av egendom i den mening som avses i artikel 17 i stadgan och artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, har sökandebolaget åberopat dels de ekonomiska medel som det påstår sig ha investerat i förfarandet för att ansöka om ett tillstånd för användningen av DEHP, dels risken för att inte erhålla ett sådant tillstånd på grund av det angripna beslutet. Vad gäller den övriga egendom som sökandebolaget inte heller kunde nyttja på grund av det angripna beslutet, preciserade bolaget dessutom under förhandlingen att denna bestod av rättigheterna till framställningen av DEHP av ett företag som använder och framställer detta ämne.

216

Vad gäller de ekonomiska medel som sökanden påstår sig ha investerat i förfarandet för att ansöka om ett tillstånd räcker det att konstatera att sökanden inte har visat exakt på vilket sätt dessa investeringar skulle ha äventyrats genom angripna beslutet. Dessa påstådda investeringar kan nämligen endast ha berört DEHP i egenskap av ämne som uppfyller kravet i artikel 57 c i förordning nr 1907/2006, och dessa investeringar skulle sökanden ha tvingats göra även utan en identifiering av detta ämne såsom ett hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 f i förordningen.

217

Vad gäller risken för att sökanden inte ska erhålla något tillstånd enligt artikel 60 i förordning nr 1907/2006, ska det konstateras att det ansökningsförfarande för erhållande av tillstånd som sökanden inlett avser DEHP i egenskap av reproduktionstoxiskt ämne enligt artikel 57 c i förordning nr 1907/2006. Ett upptagande av detta ämne i kandidatförteckningen såsom hormonstörande ämne som inger mycket stora betänkligheter i den mening som avses i artikel 57 f i samma förordning utesluter dock inte att ett sådant tillstånd beviljas.

218

Slutligen, vad gäller rättigheterna till framställningen av DEHP, konstaterar tribunalen att det inte har styrkts att det existerar några sådana rättigheter, vad dessa i så fall omfattar och vad de innebär rent juridiskt. Tribunalen kan således inte konstatera att det föreligger något hinder.

219

Oberoende av kvalificeringen av de omständigheter som sökanden har åberopat till styrkande av att det är fråga om ”egendom” i den mening som avses i artikel 17 i stadgan och artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, påpekar tribunalen att sökanden under förhandlingen uppgav att argumenten avseende rätten till egendom inte var tänkta att ha någon självständig innebörd inom ramen för sökandens talan, utan endast var avsedda som en komplettering till vad sökanden anfört genom tidigare grunder. Sökandebolaget anser närmare bestämt att rättsstridigheten hos det angripna beslutet skulle kunna hindra det från att utöva sin rätt till egendom, om det på grundval av vad sökanden redan anfört genom övriga grunder anses föreligga en sådan rättsstridighet.

220

Vid prövningen av talan på de övriga grunderna har dock inget framkommit som skulle kunna innebära att det angripna beslutet är rättsstridigt. Sålunda ska argumenten avseende rätten till egendom underkännas, och denna slutsats gäller även med avseende på de rättigheter som följer av artikel 41.1 och artikel 47 i stadgan samt artikel 6 i Europakonventionen.

221

Såsom har visats ovan i punkterna 135–153 strider det angripna beslutet inte heller mot principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar.

222

Av detta följer att talan inte heller kan vinna bifall på den fjärde grunden, och att talan därmed ska ogillas i sin helhet.

223

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Echa har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som är hänförliga till det interimistiska förfarandet. Eftersom sökanden har tappat målet, ska Echas yrkande bifallas.

224

Enligt artikel 138.1 och 138.2 i rättegångsreglerna ska medlemsstaterna och stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) men inte är medlemsstater, bära sina rättegångskostnader när de har intervenerat. Således ska Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Norge bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande: