1

Sökanden, HF, anställdes av den myndighet som är behörig att ingå anställningsavtal på Europaparlamentets vägnar (nedan kallad anställningsmyndigheten), genom på varandra följande avtal, den 6 januari till den 14 februari 2003, den 15 februari till den 31 mars 2003, den 1 april till den 30 juni 2003 och den 1 till den 31 juli 2003. Sökanden var då extraanställd, en anställningskategori som föreskrevs i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), i den version som gällde före den 1 maj 2004. Sökanden tjänstgjorde vid avdelningen för audiovisuella medier, som senare omvandlades till en enhet (nedan kallad enheten för audiovisuella medier), vid direktoratet för medier vid generaldirektoratet (GD) för informationsverksamhet och PR-verksamhet. Detta omvandlades senare till generaldirektoratet (GD) för kommunikation. Hon tjänstgjorde som assistent i tjänstekategori B, grupp V, klass 3.

2

Den 1 augusti 2003 till den 31 juli 2004 var sökanden anställd av ett bolag med säte i Frankrike som tillhandahöll parlamentet olika tjänster. Hennes uppgift var att som produktionsassistent bistå med administration i samband med arbetstoppar vid enheten för audiovisuella medier. Detta avtal förnyades genom överenskommelse mellan sökanden och bolaget för perioden 1 augusti 2004–31 januari 2005. Enligt ett avtal av den 31 januari 2005 gavs sökanden en tillsvidareanställning hos bolaget.

3

Den 1 april 2005 upphörde emellertid sökanden att tjänstgöra vid parlamentet för nämnda bolag. Hon anställdes återigen direkt av anställningsmyndigheten som kontraktsanställd, en tjänstekategori som inrättades genom de nya anställningsvillkor som trädde i kraft den 1 maj 2004. Hon placerades då i lönegrad 9 i tjänstegrupp III för att utföra ”[u]ppgifter av verkställande karaktär, redigering, bokföring och andra jämförbara tekniska uppgifter, som utförs under överinseende av tjänstemän eller tillfälligt anställd personal” vid den del av enheten för audiovisuella tjänster som kallas ”Newsdesk Hotline”, till att börja med under nio månader till och med den 31 december 2005. Anställningen, i samma lönegrad och med samma arbetsuppgifter, förlängdes genom avtal från den 1 januari till den 31 mars 2006.

4

Enligt det anställningsavtal som undertecknades av anställningsmyndigheten och sökanden den 24 respektive den 25 januari 2006, enades parterna om att sökanden enligt artikel 2 b i anställningsvillkoren från och med den 1 februari 2006 till och med den 31 december 2007 skulle vara tillfälligt anställd med en provanställning på sex månader. Genom två på varandra följande tilläggsavtal förlängdes denna anställning från den 1 januari till den 31 december 2008 respektive den 1 januari 2009 till den 31 januari 2010, det vill säga sammanlagt tre år. Enligt ett avtal som undertecknades av anställningsmyndigheten och sökanden den 26 respektive den 27 januari 2010 enades parterna om att sökandens avtal skulle förnyas för ytterligare två år till och med den 31 januari 2012. I detta avtal angavs följande: ”Någon ytterligare förlängning är inte tillåten enligt artikel 8[.2] i anställningsvillkoren”.

5

I ett meddelande av den 26 september 2011 från uttagningsenheten vid generaldirektoratet (GD) för personal underrättades sökanden om att hon inte hade erhållit tillräckliga poäng för att gå vidare till nästa etapp i ett internt uttagningsprov vid parlamentet för assistenter i lönegrad AST 5.

6

Genom ett avtal av den 31 januari 2012 enades anställningsmyndigheten och sökanden om att sökanden från och med den 1 februari till och med den 31 juli 2012 skulle vara kontraktsanställd enligt artikel 3b i anställningsvillkoren. Hon placerades i löneklass 1 i lönegrad 11 i tjänstegrupp III och skulle utföra ”[u]ppgifter av verkställande karaktär, redigering, bokföring och andra jämförbara tekniska uppgifter, som utförs under överinseende av tjänstemän eller tillfälligt anställd personal”. Sökanden erbjöds denna anställning efter det att meddelande om ledig tjänst nr 136691 hade publicerats utan resultat. Detta meddelande avsåg en tjänst som audiovisuell producent i tjänstegruppen för assistenter (AST), vilken var avsedd att tillsättas i första hand genom omplacering av en tjänsteman.

7

Denna kontraktsanställning förlängdes genom flera på varandra följande tilläggsavtal från den 1 augusti till den 31 december 2012, från den 1 januari till den 31 mars 2013, från den 1 april till den 31 december 2013, från den 1 januari 2014 till den 31 mars 2014, från den 1 april till den 30 juni 2014 och från den 1 juli till den 31 december 2014. Som skäl till förlängningarna av avtalet angavs varje gång behovet av ”[f]örstärkning som är nödvändig för att Newsdesk Hotline vid enheten för audiovisuella tjänster ska fungera effektivt”.

8

Sökanden sjukskrevs den 26 september 2014 och har sedan dess inte tjänstgjort vid parlamentet.

9

I ett e-postmeddelande av den 20 november 2014 frågade sökanden en av sina kollegor vid enheten för audiovisuella medier om det fanns något besked om förlängningen av hennes avtal. Kollegan svarade den 27 november 2014 att han just hade fått veta att hennes avtal skulle förlängas till och med den 31 december 2015.

10

Under tiden hade chefen för enheten för audiovisuella medier (nedan kallad enhetschefen) i ett e-postmeddelande av den 26 november 2014 fått veta av en anställd vid GD Personal att nämnda generaldirektorat hade bekräftats att avtalen för tre anställda vid enheten, däribland sökanden, skulle förlängas till och med den 31 december 2015. Denna information vidarebefordrade enhetschefen till de tre berörda i ett e-postmeddelande dagen efter. I detta meddelande förklarade han att ”begäran om förlängning för de tre kontraktsanställda år 2015 slutligen [hade] beviljats[, men att generaldirektören för GD Personal] däremot [hade], förvarnat om att det skulle bli svårare år 2016 och att man [kunde] förvänta sig en drastisk minskning av antalet kontraktsanställda”.

11

I detta e-postmeddelande av den 27 november 2014 angav enhetschefen att han ansåg det ”mycket klokt att förnya [de kontraktsanställdas] avtal för hela [år 2015] och [att] inte dela upp anställningsperioderna i [tre] eller [sex] månader, vilket gjorde allting betydligt svårare såväl yrkesmässigt som på det privat planet”. I samma meddelande angav han även att enheten snart skulle få ett tillskott i form av en tjänsteman i tjänstegruppen för administratörer (AD) efter ett uttagningsprov på området för audiovisuella tjänster. Denna tjänsteman skulle ha till huvudsaklig uppgift att samordna en del av produktionen och ansvara för PR-strategin, däri inbegripet samordningen av Newsdesk Hotline och ackrediteringsenheten. De tre anställda som var berörda, däribland sökanden, underrättades vidare om att deras uppgifter skulle anpassas till enhetens nya organisation, vilken syftade till att bättre motsvara de prioriteringar som direktoratet för medieverksamhet och GD Kommunikation gjort och de förändringar av arbetsmetoderna som parlamentets generalsekreterare (nedan kallad generalsekreteraren) begärt.

12

Genom tilläggsavtal som undertecknades av anställningsmyndigheten den 9 december 2014 skulle sökandens anställningsavtal, avseende kontraktsanställning, förlängas från den 1 januari 2015 till den 31 mars 2015. Sökanden underrättades i ett e-postmeddelande av den 10 december 2014”med anledning av den förlängning av [hennes] avtal till och med den 31[mars]2015 som hon just [hade] delgetts” om att ”den begäran som [hade] riktats till GD [Personal] av[såg] en förlängning [av hennes avtal] med ett år till och med den 31[december] 2015, men att GD [Personal] [hade] granskat [sökandens] ärende innan begäran om förnyelse beviljades och konstaterat att hon inte hade godkänts i ett CAST-urval. I och med att detta villkor inte [var] uppfyllt [kunde] ett avtal endast medges under förutsättning att urvalskommittén för kontraktsanställda hade tillstyrkt detta”. I detta e-postmeddelande förklarades att GD Personal hade förlängt sökandens avtal med tre månader för att detta villkor skulle kunna uppfyllas. Sökanden uppmanades att fylla i ett ansökningsformulär och lämna in ett antal handlingar i tid för att hennes ärende skulle kunna prövas av urvalskommittén för kontraktsanställda (nedan kallad urvalskommittén) vid sammanträdet i januari 2015. Hon underrättades om att hennes avtal skulle kunna förlängas till och med den 31 december 2015 om kommittén tillstyrkte detta.

13

Den 11 december 2014 undertecknade sökanden tilläggsavtalet av den 9 december i vilket angavs att hennes anställning förlängdes till och med den 31 mars 2015. Genom skrivelse av den 11 december 2014 ansökte sökanden, med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad ansökan om bistånd). Ansökan var ställd till parlamentets generalsekreterare (nedan kallad generalsekreteraren), med kopia till ordföranden för den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen (nedan kallad den rådgivande kommittén) samt till parlamentets ordförande och generaldirektören för GD Personal. Nämnda artiklar är analogt tillämpliga på kontraktsanställda, enligt artiklarna 92 och 117 i anställningsvillkoren. Till stöd för denna ansökan gjorde sökanden gällande att hon utsatts för mobbning av chefen för enheten för audiovisuella medier. Mobbningen bestod i chefens beteende och muntliga och skriftliga uttalande om sökanden, bland annat vid tjänstemöten. Hon begärde att akuta åtgärder skulle vidtas för att omedelbart skydda henne mot den angivne mobbaren och att anställningsmyndigheten skulle inleda en administrativ utredning för att fastställa de faktiska omständigheterna.

14

I en skrivelse av den 13 januari 2015 angav chefen för enheten för personalfrågor vid direktoratet för resurser vid GD Personal, därtill ordförande för den rådgivande kommittén, att han tagit del av sökandens ansökan om bistånd och underrättade sökanden om att ansökan skulle vidarebefordras till generaldirektören för GD Personal, som i egenskap av anställningsmyndighet skulle pröva ansökan inom fyra månader. Om inget svar lämnats inom denna tidsfrist, skulle ansökan om bistånd anses ha avslagits genom tyst beslut. Klagomål kunde anföras mot detta beslut enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

15

I skrivelse av den 23 januari 2015 meddelade sökandens ombud generaldirektören för GD Personal att chefen för enheten för audiovisuella medier hade underrättats om ansökan om bistånd och anställningsmyndighetens administrativa utredning. Denna information hade nämligen förts till protokollet från ett möte vid enheten för audiovisuella medier, vilket innebar att den inte bara spreds till sökandens kollegor utan även till vissa personer utanför institutionen. Vid detta möte meddelade enhetschefen även att sökanden inte skulle komma tillbaka till enheten för audiovisuella medier och att det således fanns anledning att omstrukturera Newsdesk Hotline.

16

Den 26 januari 2015 fick sökanden ett e-postmeddelande från en anställd vid enheten för rekrytering av kontraktsanställd personal och ackrediterade parlamentsassistenter (nedan kallad rekryteringsenheten) vid direktoratet för utveckling av mänskliga resurser vid GD Personal vid parlamentets generalsekretariat, med en ”not om bekräftelse av [hennes] ändrade tjänstgöringsställe från den 21 [januari] 2015”. I denna not, även den daterad den 26 januari 2015, angavs att sökanden med retroaktiv verkan från och med den 21 januari 2015 skulle vara placerad vid enheten för Europeiska unionens besöksprogram (EUVP) (nedan kallad enheten för besöksprogram) vid direktoratet för kontakter med allmänheten vid GD Kommunikation. Förutom denna omplacering innebar detta ingen förändring av hennes anställning (nedan kallat omplaceringsbeslutet).

17

Generaldirektören för GD Personal besvarade genom skrivelse av den 4 februari 2015 sökandens ombuds skrivelse av den 23 januari 2015. I skrivelsen angavs att sökanden hade avlägsnats från chefen för enheten för audiovisuella medier genom en omplacering till enheten för besöksprogram. Generaldirektören för GD Personal underrättade dessutom sökanden om att han, efter en grundlig genomgång av ärendet och som svar på sökandens begäran om en administrativ utredning, beslutat att överföra detta ärende till den rådgivande kommittén, vars ordförande skulle hålla sökanden underrättad om den fortsatta utredningen. Generaldirektören för GD Personal ansåg att han därigenom hade besvarat ansökan om bistånd och att sökandens ärende ”härigenom var avslutat” med avseende på generaldirektörens behörighetsområde (nedan kallat beslutet av den 4 februari 2015).

18

Genom en skrivelse av den 12 februari 2015 begärde sökandens ombud att generaldirektören för GD Personal skulle förklara innebörden av den åtgärd som angetts i beslutet av den 4 februari 2015 och särskilt ange om sökandens avlägsnande var en tillfällig åtgärd.

19

Den 2 mars 2015 fyllde generaldirektören för GD Kommunikation i och undertecknade ett formulär med rubriken ”Ansökan avseende kontraktsanställd – Förnyelse”, för vidare befordran till GD personal minst tre veckor innan sökandens anställningsavtal löpte ut. I denna ansökan angavs att generaldirektören för GD Kommunikation önskade förlänga sökandens avtal med två månader, från den 1 april till den 31 maj 2015, och att denna förlängning motiverades av att enheten för besöksprogram behövde förstärkning ”för att klara den ökade arbetsbördan i samband med firandet av besöksprogrammets 40-årsjubileum, för vilket en rad evenemang [skulle anordnas] fram till slutet av maj [2015]”. I detta sammanhang angavs även att förslaget var en ”följd av urvalskommitténs godkännande [vid sammanträdet] den 25 [februari] 2015, på begäran av rekryteringsenheten vid direktoratet för utveckling av mänskliga resurser vid GD Personal [som vid] en kontroll av [sökandens] ansökningshandlingar [avseende kontraktsanställning] vars avtal [om kontraktsanställning] [hade följt på] ett avtal [om extraanställning], konstaterat [att] hon inte hade godkänts för uppförande på CAST-förteckningen och inte heller i det ursprungliga urvalsförfarandet”.

20

Genom ett meddelande, även det daterat den 2 mars 2015, från chefen för uttagningsenheten vid HR-direktoratet underrättades sökanden om att hennes namn hade förts upp på reservlistan för kontraktsanställningar i tjänstegrupp III, vilken var giltig till och med den 29 februari 2016.

21

I skrivelse av den 4 mars 2015 upprepade generaldirektören för GD Personal att han genom sitt beslut att vidarebefordra ansökan om bistånd till den rådgivande kommittén hade ”avslutat ärendet vad avser [hans] behörighetsområde”. Han angav dessutom att åtgärden att avlägsna sökanden från enheten för audiovisuella medier och placera henne vid enheten för besöksprogram hade vidtagits såväl av hänsyn till den berördas önskemål, såsom dessa framgår av ansökan om bistånd, som ”tjänstens intresse av att hantera den ökade arbetsbördan hos [enheten för besöksprogram]”, och att denna omplacering skulle bestå till dess att anställningskontraktet löpt ut.

22

Genom e-postmeddelande av den 9 mars 2015 kallade den rådgivande kommittén sökanden till en utfrågning den 25 mars 2015.

23

Genom ett tilläggsavtal som undertecknades av anställningsmyndigheten och sökanden den 27 mars 2015 bestämdes att ”anställningsavtalet som kontraktsanställd som trädde i kraft den 1 [februari] 2012 med verkan från och med den 1 april 2015 skulle förlängas till och med den 31 maj 2015.

24

Genom skrivelse av den 24 april 2015 ingav sökanden ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet om omplacering, i den del detta beslut innebar att anställningsmyndigheten omplacerade henne permanent och inte tillfälligt, till enheten för besöksprogram, mot beslutet av den 4 februari 2015, genom vilket generaldirektören för GD Personal tog ställning till ansökan om bistånd genom att förklara att ärendet avslutats ”vad avser [dennes] behörighetsområde”, och mot ett beslut som skulle ha fattats den 11 april 2015, genom vilket anställningsmyndigheten genom ett tyst beslut avslog ansökan om bistånd.

25

Den 29 april 2015 offentliggjordes meddelandet om ledig tjänst AST/157554 avseende en ledig tjänst som assistent för PR-verksamhet och audiovisuella tjänster vid enheten för audiovisuella tjänster. Tjänstebeskrivningen motsvarade till sitt innehåll de uppgifter som sökanden hade utfört som kontraktsanställd vid denna enhet. Tjänsten skulle tillsättas i enlighet med artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna, det vill säga genom omplacering eller befordran av en tjänsteman i aktiv tjänst. Den 12 maj 2015 offentliggjordes meddelande om ledig tjänst nr 11051 avseende en ledig tjänst som pressekreterare vid enheten för audiovisuella tjänster.

26

Genom ansökan som inkom till kansliet vid Europeiska unionens personaldomstol den 17 november 2015 och gavs målnummer F-142/15 yrkade sökanden, i enlighet med artikel 270 FEUF, att personaldomstolen skulle ogiltigförklara ett tyst beslut som anställningsmyndigheten enligt henne fattat den 11 april 2015, genom vilket anställningsmyndigheten avslog hennes ansökan om bistånd av den 11 december 2014, och förplikta parlamentet att betala 50000 euro i ersättning för den materiella skada som hon påstod sig ha lidit. Målet avgjordes genom dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet (T‑570/16).

27

I ett e-postmeddelande av den 22 maj 2015, med kopia till generalsekreteraren, begärde sökanden enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna att hennes anställningsavtal skulle förnyas (nedan kallad ansökan om förnyelse av avtalet).

28

I ansökan om förnyelse av avtalet erinrade hon om att anställningsmyndigheten – samtidigt som chefen för enheten för audiovisuella tjänster den 26 november 2014 underrättade henne om att hennes anställningsavtal skulle förnyas till och med den 31 december 2015 – hade beslutat att förlänga hennes avtal med endast tre månader, och sedan med två månader, det vill säga från den 1 januari till den 31 maj 2015. Hon förklarade sedan att anställningsmyndigheten enligt artikel 88 b i anställningsvillkoren fortfarande hade rätt att förnya hennes anställningsavtal till den 31 januari 2018, det vill säga med sammanlagt ytterligare två år och åtta månader. Slutligen underströk sökanden, samtidigt som hon uppgav att hon var sjukskriven, att behoven ökade vid enheten för besöksprogram, vilket ”mycket väl [motiverade] att avtalet förnyades” och att enheten för audiovisuella tjänster också behövde förstärkning, eftersom Newsdesk Hotline nu endast hade två personer i tjänst. Sökanden ansåg att hela direktoratet för medier vid GD Kommunikation hade behov av nya personalresurser.

29

Sökanden underrättades om att GD Kommunikation inte avsåg att förnya hennes kontraktsanställning genom ett e-postmeddelande av den 28 maj 2015 som en anställd vid personalenheten vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation skickade i enhetschefens ställe (nedan kallat beslutet av den 28 maj 2015). I e-postmeddelandet angavs även följande:

”Som jag förklarade vid vårt samtal den 4 februari 2015 behövde enheten förstärkning för att förbereda ett större evenemang, besöksprogrammets 40-årsjubileum, som skulle äga rum den 26 maj 2015. Efter detta evenemang hade enheten [för besöksprogram] inte längre behov av någon förstärkning, och därför skickades ingen begäran om förlängning av ert avtal till behörig myndighet (anställningsmyndigheten).”

30

Klockan 18.44 den 31 maj 2015 skickade sökanden ett e-postmeddelande till parlamentets tjänsteenhet med ansvar för administrativa frågor. I detta meddelande angav hon att hon hade underrättats om att hennes avtal som kontraktsanställd inte skulle förnyas utan upphöra samma dag den 31 maj 2015 och frågade vilka åtgärder hon skulle vidta för att erhålla den arbetslöshetsersättning som föreskrivs i anställningsvillkoren. Samma dag förlorade sökanden enligt egen utsago åtkomsten till den e-postbrevlåda hon använt i tjänsten. Hon har emellertid lagt fram ett e-postmeddelande som byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) skickade till hennes e-postadress vid parlamentet klockan 10.26 den 1 juni 2015.

31

Den 14 juli 2015 skickade chefen för rekryteringsenheten vid direktoratet för utveckling av mänskliga resurser vid GD Personal en skrivelse med rekommenderad försändelse i vilken sökanden, med anledning av hennes e-postmeddelande av den 22 maj 2015 med begäran om förlängning av hennes avtal om kontraktsanställning, erinrades om att hon fick ett ”klart och motiverat” svar av chefen för personalenheten vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation i ett e-postmeddelande av den 28 maj 2015. I denna skrivelse av den 14 juli 2015 förklarades att enheten för besöksprogram, vid vilken sökanden hade varit placerad sedan den 21 januari 2015, ”behövde förstärkning för att förbereda ett större evenemang, besöksprogrammets 40-årsjubileum, som skulle äga rum den 26 maj 2015, och att det var därför som hennes avtal endast hade förnyats med två månader vid denna enhet, från den 1 april till den 31 maj 2015”.

32

I skrivelsen av den 14 juli 2015 angavs även att GD Kommunikation efter denna period inte längre hade behov av någon förstärkning vid enheten för besöksprogram och att generaldirektoratet inte längre kunde motivera en ny förlängning av sökandens avtal. Därför hade enheten inte skickat någon sådan begäran till generaldirektoratet för personalfrågor. Enligt delegation från anställningsmyndigheten underrättade chefen vid enheten för rekrytering av kontraktsanställda sökanden om att han endast kunde bekräfta de skäl som han hade erhållit från chefen för personalenheten vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation, eftersom han ”inte hade några skäl att ifrågasätta verksamheternas uppgifter om eventuella behov [och att] den omständigheten att hans enhet inte hade erhållit någon begäran om förnyelse av avtalet [var] generaldirektoratens vanliga sätt att meddela att en avtalsförbindelse med en anställd skulle avslutas vid utgången av vederbörandes avtal”. Han uppmärksammade sökanden på möjligheten att inge ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ”mot att hennes avtal inte förnyades den 31 [maj] 2015 senast tre månader efter utgången av avtalet”.

33

Genom skrivelse av den 22 juli 2015 ingav sökanden ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna avseende beslutet av den 28 maj 2015, såsom detta bekräftats genom skrivelse av den 14 juli 2015. Till stöd för klagomålet gjorde sökanden gällande maktmissbruk, åsidosättande av artikel 88 b i anställningsvillkoren, åsidosättande av artikel 12a.2 i tjänsteföreskrifterna och åsidosättande av rätten att bli hörd, i den mening som avses i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, åsidosättande av omsorgsplikten, åsidosättande av artikel 30 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, en bristfällig motivering och en uppenbart oriktigt bedömning.

34

Sökanden underströk bland annat att enheten för audiovisuella tjänster, vid vilken hon hade placerats före åtgärden om avlägsnande, hade faktiska behov vilka utgjorde skäl att förnya hennes anställningsavtal. För att styrka detta anförde hon att ett meddelande om ledig tjänst i tjänstegrupp AST hade offentliggjorts den 29 april 2015. Beskrivningen av arbetsuppgifterna för denna tjänst motsvarade enligt sökanden de uppgifter som hon hade haft under tolv år vid nämnda enhet, vilket bekräftade att denna enhet fortfarande hade behov av hennes tjänster.

35

Sökanden har för övrigt bestritt det skäl som anfördes av en anställd vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation till stöd för beslutet av den 28 maj 2015, det vill säga att enheten för besöksprogram, vid vilken hon tillfälligt hade placerats som ett sätt av avlägsna henne från den som påstods ha trakasserat henne, endast hade haft ett tillfälligt behov och att nämnda enhet efter 40-årsjubiléet inte längre hade behov av hennes tjänster. Sökanden ansåg att anställningsmyndigheten aldrig hade anfört något behov av förstärkning inför eller enbart inför detta evenemang som skäl till att hon omplacerades till enheten för besöksprogram. Tvärtom beskrev anställningsmyndigheten enhetens behov som ökande i beslutet av den 4 februari 2015. Således ändrade anställningsmyndigheten plötsligt, i skrivelsen av den 14 juli 2015, skälet till sökandens omplacering till nämnda enhet och följaktligen grunden för sitt beslut att inte förnya hennes avtal. Sökanden menar att hon i vart fall, genom åsidosättande av artikel 12a.2 i tjänsteföreskrifterna, fick lida följderna av att hon ingav en ansökan om bistånd. Om hon inte hade omplacerats till en enhet vars behov endast var tillfälliga utan hade blivit kvar vid enheten för audiovisuella tjänster skulle anställningsmyndigheten ha beslutat att förnya hennes avtal inom den gräns som föreskrivs i artikel 88 b i anställningsvillkoren, det vill säga, i det nu aktuella fallet, till och med den 31 januari 2018.

36

Genom skrivelse av den 20 augusti 2015 beslutade generalsekreteraren, i egenskap av anställningsmyndighet, att delvis bifalla det klagomål som ingavs av sökanden den 24 april 2015. Beträffande sökandens omplacering till enheten för besöksprogram erinrade generalsekreteraren om att denna omplacering nödvändigtvis var tillfällig och skulle bibehållas under hela den administrativa utredningen, vilken fortfarande pågick, och avvisade i allt väsentligt sökandens argument mot grunden eller formerna för avlägsnandeåtgärden (nedan kallat beslut av den 20 augusti 2015).

37

Däremot beslutade generalsekreteraren i detta beslut av den 20 augusti 2015 att ändra beslutet av den 4 februari 2015 i den del generaldirektören för GD Personal i detta beslut felaktigt ansett att anställningsmyndigheten hade avslutat ärendet beträffande ansökan om bistånd. I detta avseende angav generalsekreteraren att denna ansökan om bistånd i ett senare skede skulle föranleda ett slutgiltigt beslut av generaldirektören för GD Personal. Följaktligen hade inget tyst beslut om avslag på ansökan om bistånd fattats den 11 april 2015, tvärtemot vad sökanden påstått. Därmed kunde klagomålet inte prövas i detta avseende.

38

Genom skrivelse av den 10 september 2015 kompletterade sökanden sitt klagomål avseende innehållet i skrivelsen av den 20 augusti 2015, vilken hon betraktade som en ny omständighet. Mot beslutet att inte förnya hennes anställningsavtal anförde hon således att anställningsmyndigheten gjorde en uppenbart oriktigt bedömning av vid vilken enhet hon skulle anses tjänstgöra och följaktligen att anställningsmyndigheten gjorde en uppenbart oriktig bedömning av vilka behov som borde bedömas för att utifrån tjänstens intresse avgöra huruvida det var lämpligt att förnya hennes anställningsavtal. Enligt sökanden kunde anställningsmyndigheten nämligen inte ta hänsyn till behoven vid enheten för besöksprogram när den beslutade att inte förnya hennes anställningsavtal, i och med att hennes omplacering var tillfällig. Anställningsmyndigheten borde enbart ha tagit hänsyn till behoven vid den enhet där hon ursprungligen var placerad, det vill säga enheten för audiovisuella tjänster eller mer allmänt direktoratet för medieverksamhet.

39

Genom beslut av den 7 december 2015 (nedan kallat beslutet om klagomålet) avgjorde generalsekreteraren i egenskap av anställningsmyndighet sökandens klagomål av den 22 juli 2015, med komplettering den 10 september 2015. Generalsekreteraren fann i synnerhet att den rättsakt som gick sökanden emot var ett tyst beslut av anställningsmyndigheten att inte förnya hennes avtal.

40

Samtidigt som generalsekreteraren i beslutet om klagomålet bekräftade att beslutet att inte förnya sökandens avtal var välgrundat medgav han att sökanden av sina överordnade hade fått veta att hennes anställningsavtal skulle förnyas till och med den 31 december 2015. Under de förutsättningarna beslutade generalsekreteraren, även mot bakgrund av den berördas karriär vid institutionen, att bevilja henne 22000 euro. Denna summa motsvarade det hon skulle ha tjänat om hon skulle ha tjänstgjort till det datumet.

41

Därefter upplyste generalsekreteraren sökanden om att anställningsmyndigheten inte kunde erbjuda henne någon annan anställning efter den 31 december 2015. I detta avseende framhöll generalsekreteraren att sökanden inte längre kunde anställas vid enheten för audiovisuella medier, eftersom man under tiden hade beslutat att tilldela en tjänsteman de uppgifter som hon ursprungligen hade anställts för och att GD Kommunikation, med hänsyn till sökandens specifika profil och de uppgifter hon hade haft, inte kunde erbjuda henne någon annan anställning som motsvarade hennes meriter efter den 31 december 2015.

42

Genom skrivelse av den 8 december 2015 upplyste generaldirektören för GD Personal sökanden om sin avsikt att betrakta hennes ansökan om bistånd som ogrundad, i synnerhet sedan den rådgivande kommittén hört enhetschefen och fjorton andra tjänstemän och övriga anställda vid enheten för audiovisuella medier.

43

I en skrivelse av den 18 februari 2016 begärde sökandens ombud närmare uppgifter av generalsekreteraren om erbjudandet om ”22000 euro i ersättning, motsvarande lön som [sökanden] skulle ha erhållit från den 1 juni 2015 till den 31 december 2015”, i synnerhet om detta belopp påverkade den berördas rätt att erhålla full arbetslöshetsersättning enligt anställningsvillkoren.

44

Den 16 april 2016 överförde anställningsmyndigheten 22000 euro till sökandens bankkonto.

45

Genom beslut av den 3 juni 2016 avslog anställningsmyndigheten ansökan om bistånd, ett beslut som sökanden i sin replik angett att hon avsåg att inge ett klagomål mot.

46

Sökanden har väckt denna talan genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 14 mars 2016. Talan registrerades först under målnummer F‑14/16.

47

Målet överfördes sedan till tribunalen i det skick det förelåg den 31 augusti 2016 i enlighet med artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till Europeiska unionens tribunal av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137). Tribunalen ska fortsätta att handlägga målet i enlighet med rättegångsreglerna. Målet fick därmed målnummer T‑584/16 och tilldelades första avdelningen.

48

Efter en andra skriftväxling som tillåtits av personaldomstolen enligt artikel 55 i personaldomstolens rättegångsregler avslutades den skriftliga delen av förfarandet enligt tribunalens rättegångsregler.

49

Då parterna inte hade begärt muntlig förhandling enligt artikel 106.1 i rättegångsreglerna beslutade tribunalen, som ansåg att den hade tillräckligt underlag för avgörandet genom handlingarna i akten, att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

50

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

51

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

52

Sökandens första tre yrkanden avser beslutet av den 28 maj 2015, ett tyst beslut som sökanden anser att anställningsmyndigheten fattade då hennes avtal löpte ut, det vill säga den 31 maj 2015, genom att inte förnya avtalet, och beslutet om klagomålet.

53

I en situation där ett avtal om tillfällig anställning kan förnyas erinrar tribunalen om att ett beslut av anställningsmyndigheten att inte förnya nämnda avtal, vilket fattats efter ett särskild förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2005, Smit/Europol, T‑143/03, EU:T:2005:71, punkterna 28–31) eller som svar på en begäran som lämnats in enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna av berörd person, i egenskap av person som omfattas av tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2006, kommissionen/Fernández Gómez, C‑417/05 P, EU:C:2006:582, punkt 38), utgör en rättsakt som går den berörda personen emot. Denna rättsakt skiljer sig från avtalet i fråga, vilket kan utgöra föremål för ett klagomål eller en talan enligt artikel 270 FEUF inom den tidsfrist som anges i tjänsteföreskrifterna (dom av den 15 oktober 2008, Potamianos/kommissionen, T‑160/04, EU:T:2008:438, punkt 21, som bekräftades efter överklagande genom beslut av den 23 oktober 2009, kommissionen/Potamianos och Potamianos/kommissionen, C‑561/08 P och C‑4/09 P, EU:C:2009:656, punkt 46).

54

Begäran om förnyelse av avtalet ska, som sökanden angett i nämnda begäran, betraktas som en begäran riktad till anställningsmyndigheten enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. I denna begäran redogjorde sökanden för varför hon ansåg att det låg i såväl hennes som tjänstens intresse att hennes avtal förnyades efter den dag det löpte ut, det vill säga den 31 maj 2015.

55

Tribunalen konstaterar att begäran om förnyelse visserligen skickades med kopia till generalsekreteraren, men den gav upphov till ett svar, det vill säga beslutet av den 28 maj 2015, som formellt sett inte formulerades av en person som var bemyndigad att agera i anställningsmyndighetens ställe i denna fråga. Svaret lämnades nämligen för chefen vid personalenheten vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation.

56

Innehållet i skrivelsen av den 14 juli 2015, som härrörde från chefen vid enheten för rekrytering av kontraktsanställda vid direktoratet för utveckling av mänskliga resurser vid GD Personal som ”enligt delegation” agerade i egenskap av anställningsmyndighet, tyder på att chefen för personalenheten vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation formulerade svaret i e-postmeddelandet av den 28 maj 2015 i samstämmighet med anställningsmyndigheten. I vart fall var det rimligt att sökanden, med hänsyn till den aktuella tjänstemannens ställning, betraktade detta svar av den 28 maj 2015 på begäran om förnyelse som ett svar från anställningsmyndigheten och följaktligen ett beslut av denna myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 1984, Erdini/rådet, 65/83, EU:C:1984:24, punkt 7, dom av den 30 juni 1993, Devillez m.fl./parlamentet, T‑46/90, EU:T:1993:54, punkt 13, och dom av den 28 juni 2006, Le Maire/kommissionen, F‑27/05, EU:F:2006:56, punkt 40).

57

Beslutet av den 28 maj 2015 var följaktligen anställningsmyndighetens beslut att inte förnya sökandens avtal och därmed en rättsakt som gick henne emot mot vilken hon kunde lämna in ett klagomål och anföra sitt första yrkande om ogiltigförklaring.

58

Det andra yrkandet om ogiltigförklaring avser emellertid ett tyst beslut med samma räckvidd som ska ha fattats den dag då sökandens avtal löpte ut, det vill säga den 31 maj 2015. Det är detta beslut som generalsekreteraren hänförde sig till i beslutet om klagomålet då han ansåg att sökanden under det administrativa förfarandet hade vänt sig till honom i frågan huruvida ett sådant tyst beslut var lagenligt.

59

Anställningsmyndigheten har ingen skyldighet enligt tjänsteföreskrifterna att utnyttja möjligheten i anställningsvillkoren att förlänga en anställds anställningsavtal eller att inom en viss tid underrätta den berörda personen om sin avsikt i detta avseende. Därför kan anställningsmyndigheten inte då avtalet löper ut hållas ansvarig för ett tyst beslut att inte utnyttja denna möjlighet. Det är för övrigt skälet till att unionsdomstolen har slagit fast att en skrivelse, genom vilken en anställd endast erinras om vad som anges i anställningsavtalet avseende den dag då avtalet upphör att gälla och som inte innehåller några nya uppgifter jämfört med vad som anges i avtalet, inte utgör en rättsakt som går vederbörande emot (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1987, Castagnoli/kommissionen, 329/85, EU:C:1987:352, punkterna 10 och 11, dom av den 14 september 2006, kommissionen/Fernández Gómez, C‑417/05 P, EU:C:2006:582, punkterna 45–47, och beslut av den 2 februari 2001, Vakalopoulou/kommissionen, T‑97/00, EU:T:2001:38, punkt 14).

60

För att anställningsmyndigheten ska kunna anses ha fattat ett beslut om förnyelse av ett avtal, måste det vara resultatet av anställningsmyndighetens omprövning av tjänstens och den berörda personens intressen. Anställningsmyndigheten måste ha gjort en ny bedömning utifrån lydelsen i det ursprungliga avtalet där det redan angavs när avtalet skulle upphöra att gälla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2013, Solberg/OEDT, F‑124/12, EU:F:2013:157, punkterna 18, 20 och 34).

61

Ett sådant beslut fattades uttryckligen den 28 maj 2015 som svar på begäran om förnyelse. Efter beslutet av den 28 maj 2015 fattade anställningsmyndigheten således inte något tyst beslut om förnyelse av sökandens avtal efter sista giltighetsdag, i motsats till vad generalsekreteraren angav i beslutet om klagomålet och som var skälet till sökandens yrkande om ogiltigförklaring av en sådan rättsakt.

62

Det andra yrkandet om ogiltigförklaring saknar således föremål och kan följaktligen inte tas upp till prövning.

63

Av vad som anförs ovan följer att anställningsmyndighetens ursprungliga rättsakt, som sökanden har yrkat ska ogiltigförklaras, utgörs av det beslut av den 28 maj 2015 som meddelades genom e-postmeddelande av den 28 maj 2015 och som bekräftades genom beslut av den 14 juli 2015 (nedan gemensamt kallade det angripna ursprungliga beslutet).

64

Ett villkor för att en talan som väckts vid tribunalen enligt artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna ska kunna tas upp till prövning är enligt fast rättspraxis att det administrativa förfarandet ska ha genomförts regelmässigt och att fristerna har iakttagits (dom av den 6 juli 2004, Huygens/kommissionen, T‑281/01, EU:T:2004:207, punkt 125, dom av den 9 januari 2007, Van Neyghem/regionkommittén, T-288/04, EU:T:2007:1, punkt 53, och beslut av den 14 januari 2014, Lebedef/kommissionen, F‑60/13, EU:F:2014:6, punkt 37).

65

Tribunalen erinrar i det avseendet om att fristerna för att anföra klagomål och väcka talan enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna utgör tvingande rätt och att de inte kan ändras av parterna eller av en domstol, vilken även ex officio ska kontrollera att dessa frister respekterats. Dessa tidsfrister svarar mot kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika all form av diskriminering och godtycklig behandling i samband med rättskipning (dom av den 7 juli 1971, Müllers/ekonomiska och sociala kommittén, 79/70, EU:C:1971:79, punkt 18, och beslut av den 22 april 2015, ED/ENISA, F‑105/14, EU:F:2015:33, punkt 28).

66

Den omständigheten att en institution eller ett organ, i beslutet angående ett administrativt klagomål, har bemött argumenten i sak utan att behandla frågan huruvida klagomålet eventuellt har anförts för sent och följaktligen ska avvisas, eller den omständigheten att institutionen eller organet uttryckligen har upplyst den berörda personen om att han eller hon har rätt att väcka talan mot beslutet i domstol påverkar således inte tribunalens bedömning av huruvida den talan som därefter väcktes mot nämnda beslut kan prövas i sak. Sådana omständigheter kan nämligen varken föranleda undantag från det system med tvingande tidsfrister som införts genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och ännu mindre befria tribunalen från dess skyldighet att kontrollera om de föreskrivna fristerna har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 1997, Rasmussen/kommissionen, T‑35/96, EU:T:1997:36, punkt 30, beslut av den 15 januari 2009, Braun-Neumann/parlamentet, T‑306/08 P, EU:T:2009:6, punkt 37, och beslut av den 20 mars 2014, Michel/kommissionen, F‑44/13, EU:F:2014:40, punkt 68).

67

I det nu aktuella fallet konstaterar tribunalen att sökanden ingav sitt klagomål mot det angripna ursprungliga beslutet den 22 juli 2015, före utgången av den frist på tre månader som anges i tjänsteföreskrifterna. Hon ville emellertid komplettera detta klagomål och lade fram nya argument i en skrivelse av den 10 september 2015, som betecknades som ett kompletterande klagomål, avseende generalsekreterarens skrivelse av den 20 augusti 2015, genom vilken generalsekreteraren under tiden dels hade fattat ett beslut om hennes klagomål av den 24 april 2015 mot beslutet om omplacering dels hade omformulerat beslutet av den 4 februari 2015 i den del generaldirektören i det sistnämnda beslutet felaktigt hade ansett att förfarandet avseende begäran om bistånd var avslutat.

68

Skrivelsen av den 14 juli 2015, genom vilken anställningsmyndigheten bekräftade beslutet av den 28 maj 2015, innebar inte att en ny frist på tre månader för ingivande av klagomål mot detta beslut började löpa, även om denna skrivelse kan ha gett anställningsmyndigheten tillfälle att komplettera motiveringen av nämnda beslut (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 april 2015, ED/ENISA, F‑105/14, EU:F:2015:33, punkterna 38–42). Hänsyn bör emellertid tas till den omständigheten att skrivelsen av den 20 augusti 2015, såsom sökanden har anfört, utgjorde en ny omständighet och att anställningsmyndigheten i vart fall, i beslutet om klagomålet, vilket fattades efter svarsfristen på fyra månader som tjänsteföreskrifterna föreskriver men inom den frist för att väcka talan som avses i artikel 270 FEUF, för det fall som avses i artikel 91.3 andra strecksatsen i tjänsteföreskrifterna tog hänsyn till de kompletterande argument som sökanden anförde i skrivelsen av den 10 september 2015.

69

Det administrativa förfarandet ska följaktligen anses ha genomförts enligt reglerna.

70

Vad beträffar yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet om klagomålet erinrar tribunalen om den fasta rättspraxis som är tillämplig i fråga om unionens personalmål, enligt vilken ett administrativt klagomål, såsom det som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och ett uttryckligt eller tyst avslag på detsamma utgör en inneboende del av ett komplext förfarande och endast ett villkor för att talan ska kunna väckas vid domstol. Under dessa villkor kan talan, trots att den formellt riktats mot avslaget på klagomålet, få till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av domstolen (dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkterna 7 och 8), under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan innebörd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats (dom av den 25 oktober 2006, Staboli/kommissionen, T‑281/04, EU:T:2006:334, punkt 26).

71

Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan nämligen, med hänsyn till dess innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna rättsaktens lagenlighet eller rent av betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten (se dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

72

Eftersom den berörda inom ramen för systemet i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren måste framställa ett klagomål mot det beslut som vederbörande bestrider och väcka talan mot det beslut genom vilket nämnda klagomål avslås har domstolen bedömt att talan kan tas upp till sakprövning oberoende av om det endast riktas mot det beslut som utgör föremål för klagomålet eller mot beslutet om avslag på klagomålet eller mot båda besluten, under förutsättning att klagomålet har ingetts och talan väckts inom de frister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna (dom av den 26 januari 1989, Koutchoumoff/kommissionen, 224/87, EU:C:1989:38, punkt 7). I enlighet med principen om processekonomi kan domstolen emellertid fastställa att det saknas anledning att särskilt besluta om de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar självständigt innehåll och i själva verket flyter ihop med yrkandena avseende det beslut mot vilket klagomålet riktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkterna 8 och 9).

73

I det nu aktuella fallet följer det av beslutet om klagomålet att generalsekreteraren, utöver att bekräfta att det angripna ursprungliga beslutet var välgrundat, ex gratia beslutade att bevilja sökanden 22000 euro och medge att sökanden hade berättigade förväntningar på grund av att hennes överordnade i december 2014 försäkrade henne om att hennes avtal skulle förnyas till och med den 31 december 2015. I beslutet om klagomålet preciseras dessutom, med ett självständigt beslutsinnehåll i förhållande till det angripna ursprungliga beslutet, skälet till att anställningsmyndigheten, den 7 december 2015, för övrigt inte kunde erbjuda sökanden anställning efter den 31 december 2015.

74

Under dessa omständigheter finns det anledning att pröva yrkandena om ogiltigförklaring av det angripna ursprungliga beslutet, i den del det innebär att sökandens avtal inte förnyas efter den 31 maj 2015 med hänsyn till motiveringen i beslutet om klagomålet, tillsammans med yrkandena om ogiltigförklaring av det sistnämnda beslutet i den del anställningsmyndigheten i detta beslut beslutade att inte förlänga sökandens avtal efter den 31 december 2015.

75

Parlamentet har i svaromålet anfört att sökanden inte visat att hon har något berättigat intresse av att väcka talan mot det angripna ursprungliga beslutet på grund av att man hade tillmötesgått sökanden vad beträffar förnyelsen av avtalet i det administrativa förfarandet, eftersom anställningsmyndigheten utöver arbetslöshetsersättningen enligt anställningsvillkoren hade beviljat henne 22000 euro motsvarande lön som hon skulle ha erhållit om hennes avtal hade förlängts från den 1 april till den 31 december 2015. Dessutom kan sökanden, fortfarande enligt parlamentet, inte återfå sin tjänst vid parlamentet för det fall att tribunalen ogiltigförklarar det angripna ursprungliga beslutet.

76

En talan om ogiltigförklaring kan enligt fast rättspraxis endast tas upp till prövning i den mån sökanden har intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse förutsätter att ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsliga följder för den berörda eller, med andra ord, att talan genom sitt resultat kan ge en fördel för den part som väckt talan (se beslut av den 22 april 2015, ED/ENISA, F‑105/14, EU:F:2015:33, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

77

Såsom sökanden mycket riktigt har gjort gällande hade hon i sin begäran om förnyelse uttryckt önskemål om att hennes avtal skulle förlängas även efter den 31 maj 2015, utan att enbart hänföra sig till en förlängning till den 31 december 2015. Hon hade till och med särskilt angett att hon ansåg att hennes anställningsavtal kunde förnyas till den 31 januari 2018.

78

Oavsett den omständigheten att hon erhållit 22000 euro bland annat, men inte enbart, som kompensation för lön som hon skulle ha erhållit om hon hade varit kvar i tjänst till och med den 31 december 2015, har sökanden fortfarande intresse av att få saken prövad, om inte annat eftersom anställningsmyndigheten i beslutet om klagomålet angett att hon inte kunde erbjudas något anställningsavtal efter den 31 december 2015.

79

Parlamentets argument, att sökanden om det angripna beslutet ogiltigförklarades inte för den skull skulle återfå sin tjänst, är inte tillräckligt för att styrka att sökanden inte har intresse av att väcka talan mot det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet. För att uppfylla skyldigheten enligt artikel 266 FEUF ankommer det nämligen enligt fast rättspraxis på den institution som utfärdat den rättsakt som har ogiltigförklarats av unionsdomstolen att fastställa vilka åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring och därvid använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning med iakttagande av såväl domslutet och domskälen som tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 augusti 1994, parlamentet/Meskens, C‑412/92 P, EU:C:1994:308, punkterna 28 och 30, dom av den 8 oktober 1992, Meskens/parlamentet, T‑84/91, EU:T:1992:103, punkt 80, och dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F‑132/14, EU:F:2015:115, punkt 82).

80

I motsats till vad parlamentet tycks anse har sökanden emellertid inte formellt yrkat att hon ska få återgå i sin tidigare tjänst. Om det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet ogiltigförklaras måste i vart fall inte anställningsmyndigheten återinsätta sökanden i tjänst för att verkställa tribunalens beslut.

81

Det skulle nämligen i ett sådant fall endast ankomma på institutionen att, i enlighet med artikel 266 FEUF, fastställa erforderliga åtgärder, vilka bland annat skulle kunna innebära att sökanden återigen anställs vid parlamentet eller att beslutet att inte förnya hennes avtal efter den 31 december 2015 bekräftas på andra grunder eller att sökanden beviljas en skälig ekonomisk ersättning inom ramen för en eventuell uppgörelse i godo (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2016, GV/Europeiska utrikestjänsten, F‑137/14, EU:F:2016:14, punkterna 91–93 och där angiven rättspraxis).

82

Parlamentets invändning om rättegångshinder kan således inte godtas.

83

Sökanden har anfört fyra grunder till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring av det ursprungliga angripna beslutet och beslutet om klagomålet.

84

Till stöd för den första grunden har sökanden gjort gällande att anställningsmyndigheten gjorde sig skyldig till maktmissbruk, med hänsyn till de motstridiga skäl som anställningsmyndigheten angav i det ursprungliga angripna beslutet och i beslutet om klagomålet till stöd för valet att inte förnya hennes anställningsavtal. Det verkliga skälet till beslutet att inte längre utnyttja hennes tjänster, efter mer än tretton års direkt eller indirekt samarbete vid Newsdesk Hotline vid enheten för audiovisuella tjänster, var nämligen sökandens ansökan om bistånd. Sökanden anser således att det angripna beslutet var en hämndåtgärd mot henne.

85

För att styrka detta har hon anfört att anställningsmyndigheten, trots att den kontinuerligt hade förnyat hennes anställningsavtal sedan 2005 och att hon i december 2014 hade informerats om att hennes avtal skulle förnyas till och med den 31 december 2015, beslutade att som en avlägsnandeåtgärd omplacera henne till enheten för besöksprogram för en nedkortad period på tre månader, och därefter för en period på två månader. Samtidigt som hon den 4 mars 2015 hade fått veta att behoven vid denna enhet ökade, påstod anställningsmyndigheten sedan, som skäl till beslutet att i sista stund inte förnya hennes avtal, att nämnda enhet egentligen endast hade haft ett tillfälligt behov av förstärkning för att organisera sitt 40-årsjubileum och att den sedan inte behövde någon mer förstärkning. Sökanden har emellertid påstått att hon inte kände till att denna enstaka händelse hade varit skälet till den sista förnyelsen av hennes avtal om kontraktsanställning med endast två månader.

86

Inför beslutet om omplacering samrådde för övrigt inte den berörda enhetschefen med direktören för medietjänster för att höra sig för om behovet vid detta direktorat mot bakgrund av sökandens kompetens.

87

Sökanden har även ifrågasatt varför GD Kommunikation valde att ge hennes tidigare uppgifter till en tjänsteman, vilket val skulle kunna förklaras av anställningsmyndighetens medvetna vilja att ”bli av med [henne]”.

88

Slutligen fattades inte det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet i tjänstens intresse, och sökandens intresse beaktades inte tillräckligt när besluten fattades. Sökanden anser att hennes rätt enligt artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna att få sina angelägenheter prövade rättvist och opartiskt därmed åsidosattes. Sökanden har för övrigt anfört att dessa beslut, i den mån de egentligen utgjorde anställningsmyndighetens repressalier för hennes ansökan om bistånd, fattades i strid med artikel 12a.2 i tjänsteföreskrifterna. I den mån anställningsmyndigheten enligt artikel 88 b i anställningsvillkoren hade möjligheten att förlänga sökandens avtal till och med den 31 januari 2018, åsidosatte anställningsmyndigheten även den bestämmelsen när den avstod från att utnyttja denna möjlighet i hennes fall.

89

Parlamentet har yrkat att den första grunden ska underkännas på grund av att den saknar stöd och har gjort gällande att ingenting styrker sökandens anklagelse att beslutet att inte förnya hennes avtal var avsett att skada henne eller motiverades av en vilja att vidta repressalier för att hon begärt bistånd. Kritiken avseende ett åsidosättande av artikel 88 i anställningsvillkoren, enligt vilken artikel det enligt sökanden var möjligt att förnya hennes avtal till den 31 januari 2018, är verkningslös mot bakgrund av rättspraxis enligt bland annat dom av den 21 maj 2014, kommissionen/Macchia (T‑368/12 P, EU:T:2014:266, punkt 51).

90

Parlamentet har understrukit att förslaget att förnya avtalet för en period av tre månader från den 1 januari till den 31 mars 2015 visserligen härrörde från chefen för enheten för audiovisuella medier, som hon anklagat för mobbning, men det var chefen för enheten för besöksprogram som föreslog en förlängning med två månader till den 31 maj 2015 och även beslutade att inte begära att GD Personal på nytt skulle förnya sökandens avtal mot bakgrund av tjänstens behov. Parlamentet har i vart fall bestritt påståendet att anställningsmyndigheten lämnat motstridiga skäl till sökanden till stöd för beslutet att inte förnya hennes avtal. Parlamentet anser att omsorgsplikten har iakttagits, inte minst eftersom parlamentet förnyade sökandens avtal till och med efter det att hon lämnat in begäran om bistånd och att parlamentet dessutom i beslutet om klagomålet ex gratia beslutade att bevilja henne ersättning och medgav att hon kunde ha byggt upp berättigade förväntningar om att hennes anställning skulle förlängas till den 31 december 2015.

91

Enligt fast rättspraxis anses maktmissbruk föreligga och påverka den presumtion om lagenlighet som gäller för en rättsakt som utfärdats av en myndighet om är behörig att ingå anställningsavtal enbart om det är styrkt att denna myndighet, genom att anta den omtvistade rättsakten, strävat efter ett annat mål än det som avses i de aktuella bestämmelserna eller om rättsakten i frågan utifrån objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter tycks ha antagits för andra syften än dem som åberopats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2006, Nijs/revisionsrätten, T‑171/05, EU:T:2006:288, punkt 64, beslut av den 22 oktober 2015, Macchia/kommissionen, T‑80/15 P, EU:T:2015:845, punkt 67, och dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet, F‑41/14, EU:F:2015:24, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

92

Sökandens påstående att hennes överordnade mobbat henne är i detta avseende inte tillräckligt för att styrka att alla rättsakter som anställningsmyndigheten antagit, i synnerhet under den administrativa utredningsperioden, är rättsstridiga. Den berörda måste nämligen även styrka att de handlingar som påstås utgöra mobbning påverkat innehållet i den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2010, Menghi/ENISA, F-2/09, EU:F:2010:12, punkt 69, dom av den 26 mars 2015, CW/parlamentet, F-41/14, EU:F:2015:24, punkt 89, och dom av den 12 maj 2016,FS/CESE, F-50/15, EU:F:2016:119, punkt 109). I ett sådant fall skulle detta nämligen innebära att anställningsmyndigheten, med hjälp av tjänstemän och övriga anställda i ledande befattningar använt sig av sin makt i rättsstridigt syfte med avseende på artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs att ”[t]jänstemän [inte får] ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier”.

93

I det nu aktuella fallet framgår det av handlingarna att skälet till att sökandens avtal endast förlängdes med tre månader, från den 1 januari till den 31 mars 2015, och inte med ett år som sökanden först hade fått veta bland annat av chefen för enheten för audiovisuella tjänster, vare sig rimligen eller objektivt kan anses vara ett plötsligt beslut som fattats av denna enhetschef eller, mer allmänt, av anställningsmyndigheten, till följd av att sökanden lämnade in en begäran om bistånd.

94

I ett e-postmeddelande av den 26 november 2014 meddelade visserligen enhetschefen sökanden, som då var sjukskriven, och två andra kontraktsanställda att deras avtal skulle förnyas för ett helt år och att han inom ramen för sina befogenheter, i den mån det var möjligt, försökte utverka en längre förnyelse av deras anställningar vid enheten än tidigare. Enhetschefen betonade emellertid samtidigt att det inte minst i budgethänseende var svårt att behålla deras anställningar och tjänster.

95

Sedan skickades e-postmeddelandet av den 10 december 2014, som sökanden kan antas ha tagit del av även om hon var sjukskriven, inte minst eftersom hon under nämnda sjukskrivning använde sin e-post vid parlamentet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 januari 2014, Lebedef/kommissionen, F‑60/13, EU:F:2014:6, punkterna 45 och 46). I detta meddelande, som skickades kvällen innan sökanden lämnade in begäran om bistånd, förklarades klart och tydligt för den berörda det objektiva skälet till att hennes anställningsavtal inte skulle förnyas för ett år som enhetschefen och en av hennes kollegor kunde ha uppgett för henne, utan endast för tre månader. Skälet var att hon inte hade godkänts i ett CAST-urvalsförfarande och att hennes ärende därför skulle prövas av urvalskommittén i januari 2015 innan man kunde överväga att förlänga anställningsavtalet utöver dessa tre månader. Således kan sökanden inte rimligen påstå att anställningsmyndighetens beslut att endast förlänga hennes avtal med tre månader har ett samband med att hon lämnade in begäran om bistånd. Nämnda begäran lämnades i förevarande fall in dagen efter det att sökanden informerats av anställningsmyndigheten om att hennes anställningsavtal endast skulle förlängas för en kortare tid och skälen härför.

96

Det framgår av formuläret av den 2 mars 2015, som fylldes i av direktören för GD Kommunikation, att förslaget att förlänga sökandens avtal i ytterligare två månader, efter det att sökanden, som en avlägsnandeåtgärd, hade omplacerats till enheten för besöksprogram, det vill säga från den 1 april till den 31 maj 2015, hade lagts fram efter urvalskommitténs tillstyrkande vid sammanträdet den 25 februari 2015. Då borde sökandens namn redan ha förts upp på den förteckning som anges i formuläret av den 2 mars 2015, så som anges ovan i punkt 19.

97

I detta avseende anges i formuläret av den 2 mars 2015 att skälet till att man begärde denna förlängning var att enheten för besöksprogram behövde förstärkning ”för att klara den ökade arbetsbelastningen inför firandet av programmets 40-årsjubileum … då en rad evenemang skulle anordnas fram till slutet av maj [2015]”. Sökanden har emellertid bestritt att hon underrättades om detta skäl till den sista förlängningen av hennes avtal.

98

Däremot har sökanden inte bestritt att ett samtal faktiskt ägde rum den 4 februari 2015. I e-postmeddelandet av den 28 maj 2015 uppgav chefen för personalenheten vid direktoratet för resurser vid GD Kommunikation, utan att sökanden bestritt detta under det administrativa förfarandet eller domstolsförfarandet, att han vid detta samtal den 4 februari 2015 hade förklarat för henne att anställningsmyndigheten när det blev nödvändigt att omplacera henne som en avlägsnandeåtgärd hade valt enheten för besöksprogram vid GD Kommunikation på grund av att denna enhet behövde förstärkning inför 40-årsfirandet, vilket var planerat till den 26 maj 2015.

99

Med hänsyn till dessa omständigheter kan sökanden inte heller anföra att anställningsmyndighetens enda syfte med beslutet att endast förlänga hennes avtal med två månader, från den 1 april till den 31 maj 2015, var att bestraffa henne för att hon lämnat in en begäran om bistånd.

100

Tribunalen konstaterar i vart fall, såvitt sökandens syfte med den första grunden är att ifrågasätta lagenligheten av anställningsmyndighetens beslut att endast förlänga hennes avtal från den 1 april till den 31 maj 2015 eller att förlängningen endast grundades på behoven vid enheten för besöksprogram och inte på behoven vid enheten för audiovisuella medier där hon ursprungligen var placerad, att sökanden, oberoende av att hon undertecknade tilläggsavtalet i fråga den 27 mars 2015, inte har bestritt detta beslut genom att inge ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Följaktligen kan hon inte ifrågasätta lagenligheten av detta beslut i denna talan, eftersom det vunnit laga kraft.

101

Mot denna bakgrund anser tribunalen att de omständigheter som sökanden anfört avseende att enheten för besöksprogram inte föreslog att GD Personal skulle förnya hennes avtal inte kan anses som objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som tyder på att anställningsmyndighetens beslut att inte förnya hennes avtal efter den 31 maj 2015 fattades för andra syften än dem som anges i beslutet. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att detta beslut fattades på grund av att direktoratet för resurser vid GD Kommunikation inte hade begärt någon förlängning av nämnda avtal på grundval av en begäran från någon av enheterna vid detta generaldirektorat.

102

Vad beträffar den omständigheten att anställningsmyndigheten efter sökandens omplacering till enheten för besöksprogram beslutade att ge hennes tidigare uppgifter vid enheten för audiovisuella tjänster till tjänstemän, vilket fick till följd att det inte längre fanns skäl att begära någon ytterligare förnyelse av hennes anställningsavtal vid denna enhet, trots att sökanden tjänstgjort vid enheten sedan 2003, erinrar tribunalen om att institutionernas fasta tjänster i princip ska innehas av tjänstemän och endast i undantagsfall kan innehas av anställda (dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 78). Administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning såvitt gäller organisation och strukturering av sina tjänster och får besluta att uppgifter som inte varit tydligt identifierade eller som har utvecklats över tid och som tidigare anförtrotts personal som är kontraktsanställda för övriga uppgifter, eventuellt som ersättare för tjänstemän eller tillfälligt anställda, hädanefter måste hänföras till fasta tjänster.

103

Unionens institutioner och byråer har nämligen frihet att organisera sina administrativa enheter med hänsyn till ett antal olika faktorer, såsom arten och omfattningen av de uppgifter de har att fullgöra samt budgetanslagen (dom av den 17 december 1981, Bellardi-Ricci m.fl./kommissionen, 178/80, EU:C:1981:310, punkt 19, dom av den 25 september 1991, Sebastiani/parlamentet, T-163/89, EU:T:1991:49, punkt 33, och dom av den 9 februari 1994, Lacruz Bassols/domstolen, T‑109/92, EU:T:1994:16, punkt 88). Denna frihet inbegriper emellertid friheten att dra in tjänster och ändra tilldelningen av uppgifter, i syfte att uppnå en högre effektivitet i arbetsorganisationen eller att möta budgetkrav på indragning av tjänster från unionens politiska instanser, liksom möjligheten att ändra tilldelningen av de uppgifter som tidigare utförts av den som innehaft en indragen tjänst, utan att denna indragning av en tjänst nödvändigtvis måste underställas villkoret att samtliga ålagda uppgifter ska utföras av ett lika stort antal personer som före omorganisationen. En indragning av en tjänst måste för övrigt inte innebära att de uppgifter som den omfattade bortfaller (se dom av den 11 juli 1997, Cesaratto/parlamentet, T‑108/96, EU:T:1997:115, punkterna 49–51, och dom av den 10 september 2014, Tzikas/AFE, F‑120/13, EU:F:2014:197, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

104

I det nu aktuella fallet stod det således anställningsmyndigheten fritt att besluta att ge tjänstemän de uppgifter som tidigare innehafts av sökanden, i egenskap av kontraktsanställd för övriga uppgifter, och av en annan kollega, även hon kontraktsanställd för övriga uppgifter. Chefen för enheten för audiovisuella medier hade i ett e-postmeddelande av den 26 november 2014, det vill säga innan begäran om bistånd lämnades in, redan meddelat sökanden och två andra av hennes kontraktsanställda kollegor att en omorganisation av Newsdesk Hotline var nära förestående i samband med att en tjänsteman i tjänstegruppen administratörer (AD) skulle börja vid enheten. Därför kan sökanden inte rimligen påstå att anställningsmyndighetens beslut att anställa en tjänsteman som skulle utföra de uppgifter som hon tidigare hade vid enheten för audiovisuella medier styrker eller ens utgör ett objektivt och relevant tecken på en vilja att bestraffa henne för att hon begärt bistånd. Beslutet tycks vara ett objektivt sätt att rationalisera hela organisationen och verkställa anställningsmyndighetens beslut att ge Newsdesk Hotline en mer framträdande roll genom att tillsätta tjänstemän inom denna sektor.

105

Mot bakgrund av vad som anförs ovan konstaterar tribunalen att sökanden inte har lagt fram objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter till stöd för påståendet om maktmissbruk.

106

Av samma skäl kan hon inte heller hävda att anställningsmyndigheten genom det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet åsidosatte artikel 12a.2 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en tjänsteman som utsatts för mobbning eller sexuella trakasserier eller som har vittnat om mobbning eller sexuella trakasserier inte av denna anledning får behandlas av institutionen på ett sätt som är till vederbörandes nackdel. Hon kan inte heller hävda att hennes angelägenheter, mot bakgrund av artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, inte har behandlats opartiskt, rättvist och inom skäl tid av anställningsmyndigheten.

107

Vad beträffar sökandens påstående att artikel 88 b i anställningsvillkoren har åsidosatts framhåller tribunalen att det, i den lydelse som gällde från och med den 1 maj 2004, föreskrevs, beträffande ”sådana kontraktsanställda [för övriga uppgifter] som avses i artikel 3b”, att ”[d]en faktiska anställningstiden inom en institution, inklusive eventuella perioder av förnyat kontrakt, [inte fick] överstiga tre år”. Denna tidsgräns ändrades till sex år i den lydelse som gäller enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda (EUT L 287, 2013, s. 15). I denna bestämmelse föreskrivs visserligen en maximal anställningstid i denna tjänstekategori, men däremot är anställningsmyndigheten inte bunden av någon minimianställningstid när det gäller anställda i denna tjänstekategori.

108

Den omständigheten att anställningsmyndigheten genom det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet inte utnyttjade den maximala anställningstiden för sökanden, i egenskap av kontraktsanställd för övriga uppgifter, utgör följaktligen inget uppenbart åsidosättande av artikel 88 b i anställningsvillkoren.

109

Slutligen kan sökanden inte som tecken på maktmissbruk åberopa att anställningsmyndigheten enligt henne ”plötsligt” ändrade inställning till henne efter hennes begäran om bistånd, eftersom den hela tiden ”sedan den 6 januari 2003, systematiskt hade funnit en lösning som gjorde det möjligt för [henne] att behålla sin tjänst”. Att anställningsmyndigheten, trots att sökanden inte godkänts vare sig i de allmänna uttagningsprov som anordnas av Epso eller något internt uttagningsprov vid parlamentet, ändå kunde behålla sökanden som anställd med hjälp av olika på varandra följande avtal avseende olika tjänstekategorier för att utföra uppgifter som i allt väsentligt var identiska innebär inte att anställningsmyndigheten var skyldig att förlänga anställningsförhållandet varaktigt. Anställningsavtal för kontraktsanställda för övriga uppgifter utmärks av att de är tillfälliga, vilket överensstämmer med själva syftet med dessa avtal, vilket är att täcka tillfälligt förekommande uppgifter med tillfällig personal, antingen för att det rör sig om uppgifter som normalt sett inte föreligger eller för att ordinarie personal saknas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 86), och att anställda i unionens offentliga tjänst med tidsbegränsade anställningsavtal måste vara medvetna om att deras anställning är tillfällig och att den inte ger dem någon garanti för anställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2013, ETF/Schuerings, T‑107/11 P, EU:T:2013:624, punkt 84).

110

Mot bakgrund av vad som anförs kan talan inte bifallas såvitt avser den första grunden.

111

Sökanden anser att hennes uppsägning var ett uttryck för anställningsmyndighetens maktmissbruk, att det inte fanns någon saklig grund för uppsägning och att beslutet om uppsägning följaktligen fattades i strid med artikel 30 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken ”[v]arje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund, i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. Hon är för övrigt kritisk till att anställningsmyndigheten inte tog ställning till detta argument i beslutet om klagomålet, och att ”de angripna besluten borde ogiltigförklaras”.

112

Parlamentet anser att den andra grunden är verkningslös, eftersom sökandens avtal upphörde att gälla den dag som angavs i avtalet och följaktligen inte sades upp av anställningsmyndigheten.

113

Tribunalen konstaterar att sökandens andra grund på ett uppenbart oriktigt sätt bygger på att anställningsmyndigheten i det aktuella fallet fattade ett beslut om uppsägning enligt artikel 47 b ii i anställningsvillkoren eller till och med enligt artikel 49 i samma anställningsvillkor, men att sökandens anställningsavtal upphörde i enlighet med artikel 47 b i) i anställningsvillkoren som är tillämplig på kontraktsanställda för övriga uppgifter enligt artikel 119 i anställningsvillkoren.

114

Följaktligen är den andra grunden uppenbart ogrundad och ska i vart fall underkännas.

115

Till stöd för den tredje grunden har sökanden anfört att det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet bygger på en uppenbart oriktig bedömning. Detta följer redan av den enda omständigheten att anställningsmyndigheten anfört motstridiga grunder till sitt beslut att inte förnya hennes avtal, vilket visar att anställningsmyndighetens skäl inte är trovärdiga. Sökanden har även gjort gällande att anställningsmyndigheten åsidosatt sin omsorgsplikt.

116

Parlamentet har yrkat att den tredje grunden ska underkännas och förklarat att anställningsmyndigheten hade beslutat om en omorganisation av enheten för audiovisuella tjänster redan år 2009, eftersom det fanns ett stort antal kontraktsanställda vid denna enhet, som blivit mycket operationell och fått en betydande budget. Därför anordnades flera uttagningsprov och urvalsförfaranden så att de flesta kontraktsanställda vid enheten kunde bli tjänstemän. Sökanden lyckades emellertid inte i dessa urvalsförfaranden, vilket innebar att hon inte kunde anställas som tjänsteman vid denna enhet.

117

Anställningsmyndigheten prövade begäran om förnyelse så noggrant som möjligt, men det fanns ingen tjänst ledig som kunde göra det möjligt att förlänga sökandens anställningsavtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter. För att styrka detta har parlamentet framhållit att efter den 31 maj 2015, då sökandens avtal löpte ut, har en enda kontraktsanställd anställts vid direktoratet för medietjänster, från den 3 augusti 2015 till den 2 februari 2016. Denna anställning var ett vikariat vid enheten Europarl TV vid direktoratet för medietjänster. Den 15 april 2015, då begäran om rekrytering av denna person formulerades, var sökanden inte tillgänglig, trots att hon i likhet med nämnda kontraktsanställd var upptagen på urvalsförteckningen CAST, eftersom hon fortfarande var sjukskriven, vilket hon hade varit sedan slutet av september 2014. Parlamentet har angett att det endast fanns kvar en enda kontraktsanställd i tjänstegrupp IV vid enheten för audiovisuella tjänster, sedan en annan kontraktsanställd i samma tjänstegrupp omplacerats under anställningstiden från denna enhet till enheten Europarl TV. Parlamentet har för övrigt erinrat om att personalgruppen vid Newsdesk Hotline vid enheten för audiovisuella medier numera samordnades av en tjänsteman, att de löpande uppgifter som sökanden på sin tid ansvarade för övertagits av denna tjänsteman och att en tredje tjänsteman hade anställts för att komplettera personalgruppen. Vad beträffar enheten för besöksprogram har ingen annan kontraktsanställd anställts vid enheten efter den 31 maj 2015. Dessa förklaringar visar att sökandens avtal inte kunde förlängas vid de två ovan angivna enheterna och inte heller någon annanstans vid direktoratet för medietjänster.

118

Tribunalen erinrar först och främst om att möjligheten att förlänga ett avtal om anställning som tillfälligt anställd inte är något annat än just en möjlighet som behörig myndighet, i det nu aktuella fallet anställningsmyndigheten, får besluta om.

119

Unionens institutioner har nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om hur de väljer att organisera sin verksamhet mot bakgrund av de uppgifter som de har anförtrotts och i fråga om att använda den personal som står till deras förfogande för att utföra dessa uppgifter, förutsatt att detta sker i tjänstens intresse. Myndigheten är dessutom skyldig att, när den fattar ett beslut som rör en anställds ställning, beakta samtliga omständigheter som är avgörande för beslutet, alltså inte bara tjänstens intresse, utan även i synnerhet den berörda anställdas intresse. Detta följer nämligen av administrationens omsorgsplikt, som är en del i den balans mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som enligt tjänsteföreskrifterna och, analogt, enligt anställningsvillkoren för övriga anställda, ska råda mellan en myndighet och dess anställda (se dom av den 24 november 2015, kommissionen/D’Agostino, T-670/13 P, EU:T:2015:877, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

120

Anställningsvillkoren innebär således ingen skyldighet för administrationen att på förhand pröva möjligheten att återanställa en kontraktsanställd i en annan tjänst än den där vederbörande var placerad vare sig för det fall att ett tillsvidareavtal sägs upp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2013, ETF/Schuerings, T‑107/11 P, EU:T:2013:624, punkt 98, och dom av den 4 december 2013, ETF/Michel, T‑108/11 P, EU:T:2013:625, punkt 99) eller för det fall att ett tidsbegränsat avtal inte förnyas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2014, kommissionen/Macchia, T‑368/12 P, EU:T:2014:266, punkt 57). På samma sätt finns inte någon sådan skyldighet med avseende på kontraktsanställda, såsom sökanden, som inte är placerade på en tjänst som är upptagen i tjänsteförteckningen som bilagts budgetavsnittet för varje institution. Däremot har administrationen en skyldighet, till och med för personal i den sistnämnda kategorin, även om de inte innehar en tjänst i tjänsteförteckningen, att när den fattar ett beslut som rör en anställds ställning beakta samtliga omständigheter som är avgörande för beslutet, alltså inte bara tjänstens intresse, utan även i synnerhet den berörda anställda personens intresse (dom av den 24 november 2015, kommissionen/D’Agostino, T‑670/13 P, EU:T:2015:877, punkt 34).

121

Under de särskilda omständigheter som råder i det nu aktuella fallet, då anställningsmyndigheten för att uppfylla sin skyldighet att lämna bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna beslutade att omplacera sökanden till en annan enhet än den där hon var anställd, ankom det på anställningsmyndigheten att i samband med prövningen av begäran om förnyelse och i enlighet med omsorgsplikten pröva om det låg i tjänstens intresse, såväl vid den enhet där hon ursprungligen varit placerad som vid den enhet dit hon omplacerats att en person med sökandens profil anställdes, mot bakgrund av sökandens uttryckliga önskemål om en varaktig anställning och trots att hon i praktiken varit sjukskriven sedan oktober 2014.

122

Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har i detta sammanhang är domstolens prövning under alla omständigheter begränsad till en kontroll av att administrationen inte har gjort något uppenbart fel eller gjort sig skyldig till maktmissbruk (se dom av den 24 november 2015, kommissionen/D’Agostino, T‑670/13 P, EU:T:2015:877, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

123

I det nu aktuella fallet framgår det klart och tydligt av handlingarna att anställningsmyndigheten då det angripna ursprungliga beslutet fattades tog hänsyn till såväl tjänstens intresse, med avseende på enheten för besöksprogram, som sökandens intresse, enligt vad som angavs i begäran om förnyelse. Anställningsmyndigheten fann emellertid att den inte kunde förlänga sökandens anställning som kontraktsanställd för övriga uppgifter, oberoende av att hennes namn numera hade förts upp på en urvalsförteckning för kontraktsanställda.

124

Anställningsmyndighetens konstaterande att enheten för besöksprogram inte längre behövde någon administrativ förstärkning sedan festligheterna i samband med enhetens 40-årsjubileum hade avslutats vilar för övrigt inte på någon uppenbart oriktig bedömning mot bakgrund av de argument och handlingar som lagts fram av parlamentet. Den omständigheten att generaldirektören för GD Personal i ett e-postmeddelande av den 4 mars 2015 hänförde sig till de ökade behoven vid denna enhet vid den tidpunkten påverkar inte detta konstaterande. Hänvisningen till de ökade behoven kunde nämligen tolkas så, att den avsåg 40-årsjubiléet. Dessutom är det i vart fall ostridigt att anställningsmyndigheten inte anställt någon kontraktsanställd för övriga uppgifter vid enheten för besöksprogram efter det att sökandens avtal upphörde. Detta styrker att enheten i och för sig hade ett ökat behov men att detta egentligen endast var tillfälligt och i vart fall inte utgjorde skäl att anställa någon efter den 31 maj 2015.

125

Anställningsmyndigheten kunde således, i synnerhet mot bakgrund av artikel 11.2 i parlamentets presidiums beslut av den 3 maj 2004 om interna bestämmelser om rekrytering av tjänstemän och övriga anställda (nedan kallade de interna rekryteringsbestämmelserna), enligt vilken kontraktsanställda för övriga uppgifter enligt artikel 3b i anställningsvillkoren ska rekryteras för att säkerställa kontinuiteten i verksamheten, anse att det efter 40-årsjubiléet inte längre fanns något behov av att rekrytera denna typ av personal till enheten för besöksprogram, och framför allt inte att knyta till sig en anställd med en sådan yrkesbakgrund som sökanden.

126

Vad beträffar frågan om tjänstens intresse beaktades med avseende på enheten för audiovisuella tjänster, framgår det visserligen av handlingarna i målet att anställningsmyndigheten såsom sökanden har anfört inte prövade vilka behov som fanns vid denna enhet när den kom fram till den ståndpunkt som intogs i det angripna ursprungliga beslutet, eftersom det den 28 maj och den 14 juli 2015 rådde tvivel om vilken enhet som skulle anses vara den enhet vid vilken sökanden egentligen hade anställts. Dessa tvivel hade sökanden försökt skingra i sitt klagomål av den 24 april 2015. Den sistnämnda enheten borde ha varit den som tog initiativet till en eventuell begäran om förnyelse av sökandens avtal som borde ha varit riktad till direktoratet för resurser vid GD Kommunikation, vilket direktorat sedan kunde begära en sådan förnyelse av GD Personal i egenskap av anställningsmyndighet.

127

I svaret av den 20 augusti 2015 på sökandens klagomål av den 24 april 2015 skingrade generalsekreteraren denna tvetydighet genom att bekräfta att sökandens omplacering till enheten för besöksprogram var tillfällig. Sökanden bestred då i sitt kompletterande klagomål av den 10 september 2015 att det inte låg i tjänstens intresse att förnya hennes anställningsavtal med hänsyn till behoven vid enheten för audiovisuella medier, vilken hon fortfarande borde anses vara placerad vid under den administrativa utredning som anställningsmyndigheten inlett som svar på begäran om bistånd.

128

När anställningsmyndigheten skulle ta ställning till klagomålet prövade den, med anledning av de argument som framfördes i det kompletterande klagomålet av den 10 september 2015, tjänstens intressen med avseende på behoven vid enheten för audiovisuella tjänster. Anställningsmyndigheten fann emellertid att denna enhet, trots sökandens intresse av att få sin anställning förlängd, inte hade behov som motiverade en förlängning av anställningen vid denna enhet, och inte heller vid GD Kommunikation i allmänhet. Följaktligen är sökandens kritik avseende underlåtenhet att beakta tjänstens intresse ogrundad och måste underkännas.

129

Tribunalen påpekar även att anställningsmyndigheten, tvärtemot vad sökanden har anfört, får ändra eller ersätta grunderna för ett sådant beslut i samband med ett klagomål beträffande ett beslut att inte förlänga ett avtal, som anställningsmyndigheten gjort i det nu aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, EU:T:2014:268, punkterna 33–46, och dom av den 10 september 2014, Tzikas/AFE, F‑120/13, EU:F:2014:197, punkt 79). Det är nämligen då svaret på klagomålet antas som institutionens slutliga ståndpunkt fastställs, och således är det i detta skede som det finns anledning att bedöma huruvida anställningsmyndigheten iakttagit omsorgsplikten, mot bakgrund av motiveringen av såväl det ursprungliga beslutet som svaret på klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 2017, LP/Europol, T‑719/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:7, punkt 54).

130

Sökanden har även hävdat, i repliken, att parlamentet i det nu aktuella fallet i sitt svaromål har ”gått igenom de olika enheter – [e]nheten Europarl TV, [e]nheten för audiovisuella medier, enheten Hotline Newsdesk – [med avseende på vilka anställningsmyndigheten] skulle ha undersökt möjligheten att förnya sökandens avtal”, för att ”in tempore suspecto” ge en ny motivering till det ursprungliga angripna beslutet och beslutet om klagomålet. En sådan motivering ska enligt sökanden avvisas.

131

Tribunalen erinrar om att en fullständig avsaknad av motivering vid en talan enligt artikel 270 FEUF visserligen inte kan kompenseras genom förklaringar som läggs fram efter det att talan väckts, eftersom sådana förklaringar i det skedet inte längre fyller någon funktion (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 1981, Michel/parlamentet, 195/80, EU:C:1981:284, punkt 22, dom av den 9 december 1993, parlamentet/Volger, C‑115/92 P, EU:C:1993:922, punkt 23, och dom av den 23 februari 1994, Coussios/kommissionen, T‑18/92 och T‑68/92, EU:T:1994:19, punkterna 74–76). Vid en bristfällig motivering av en rättsakt som antagits av anställningsmyndigheten eller tillsättningsmyndigheten vid svarandeinstitutionen är fallet emellertid ett annat.

132

I det sistnämnda fallet får nämligen en svarandeinstitution under pågående förfarande lägga fram kompletterande upplysningar som innebär att en grund avseende bristfällig motivering blir utan föremål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 1984, Picciolo/parlamentet, 111/83, EU:C:1984:200, punkt 22, dom av den 8 mars 1988, Sergio m.fl./kommissionen, 64/86, 71/86–73/86 och 78/86, EU:C:1988:119, punkt 52, och dom av den 30 november 1993, Perakis/parlamentet, T‑78/92, EU:T:1993:107, punkt 52). I ett sådant fall får svarandeinstitutionen emellertid inte ersätta en ursprunglig felaktig motivering i den angripna rättsakten med en helt ny motivering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen, C‑343/87, EU:C:1990:49, punkt 15, och dom av den 6 november 1997, Berlingieri Vinzek/kommissionen, T‑71/96, EU:T:1997:170, punkt 79).

133

I det nu aktuella fallet framhåller tribunalen att anställningsmyndigheten i beslutet om klagomålet uttryckligen angav att sökanden ”inte längre [kunde] anställas vid enheten för audiovisuella medier, eftersom man under tiden hade beslutat att tilldela en tjänsteman de utgifter som hon ursprungligen hade anställts för” och att GD Kommunikation, ”med hänsyn till sökandens specifika profil och de uppgifter hon hade haft, inte kunde erbjuda henne någon annan anställning som motsvarade hennes kvalifikationer efter den 31 december 2015”.

134

Således är de uppgifter som parlamentet lagt fram under domstolsförfarandet beträffande de olika enheterna vid direktoratet för medietjänster och direktoratet för medborgarförbindelser vid GD Kommunikation, med avseende på vilka anställningsmyndigheten hade undersökt möjligheten att förnya sökandens avtal, endast kompletterande upplysningar, i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 132, eftersom dessa angivelser, i den del de avsåg omständigheter som inträffade före eller samtidigt med beslutet om klagomålet, härigenom iakttog legalitetsprincipen (dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T-347/12 P, EU:T:2014:268, punkt 27). Det är nämligen ostridigt att det skäl som angavs av anställningsmyndigheten i beslutet om klagomålet och som i domstolsförfarandet anförts av parlamentet till att sökandens avtal inte förnyades efter den 31 december 2015 var att det inte fanns någon tillgänglig tjänst vid GD Kommunikation som mot bakgrund av sökandens profil kunde möjliggöra en sådan förnyelse.

135

Tribunalen framhåller för övrigt att anställningsmyndigheten, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om ovan i punkterna 119 och 120, inte med avseende på sin omsorgsplikt hade någon skyldighet att undersöka möjligheten att förlänga sökandens avtal med sikte på en placering vid andra enheter än enheten för audiovisuella tjänster och enheten för besöksprogram, eftersom det skulle vara detsamma som att garantera sökanden en företrädesrätt som enbart föreligger för tjänstemän och som skulle ha skadat intresset för anställda vid dessa andra enheter som önskade få sina egna anställningsavtal förlängda vid dessa enheter eller för sökande i urvalsförfaranden för lediga tjänster vid nämnda enheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2013, ETF/Schuerings, T‑107/11 P, EU:T:2013:624, punkt 87). I det nu aktuella fallet sträckte sig emellertid anställningsmyndigheten längre än vad den var skyldig att göra enligt omsorgsplikten när den i beslutet om klagomålet undersökte alla lediga tjänster vid GD Kommunikation men ändå kom fram till att det inte fanns någon lämplig tjänst som möjliggjorde en förlängning efter den 31 december 2015.

136

Detta konstaterande vilar i vart fall inte på någon uppenbart oriktig bedömning.

137

Sökanden hade nämligen en tjänst som kontraktsanställd för övriga uppgifter då beslutet att inte förnya hennes avtal fattades. Såsom chefen för enheten för audiovisuella tjänster uppgav i e-postmeddelandet av den 26 november 2014, och såsom styrks av upplysningar och uppgifter som lagts fram av parlamentet, var denna enhet föremål för en omorganisation i syfte att på uppdrag av anställningsmyndigheten omfördela uppgifter som tidigare utförts av sökanden till tjänstemän, vilket enligt vad som redogörs för ovan omfattades av anställningsmyndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller verksamhetens organisation. Därmed kunde den tjänst som varit föremål för meddelande om ledig tjänst AST/157554 tillsättas genom omplacering av en tjänsteman i tjänstekategorin assistenter, vilket sökanden inte var. Av de handlingar som parlamentet lagt fram framgår för övrigt att en enda kontraktsanställd för övriga uppgifter anställdes under år 2016, efter det att sökanden hade slutat vid direktoratet för medier. Det rörde sig om en person som anställdes som vikarie under en föräldraledighet från den 3 augusti 2015 till den 2 februari 2016. Personen i fråga rekryterades för att utföra uppgifter vid enheten Europarl TV, som skiljer sig från enheten för audiovisuella tjänster och besöksprogrammet. Vid tidpunkten för rekryteringen var sökanden inte tillgänglig för detta vikariat, eftersom hon själv var sjukskriven, och det finns inga uppgifter om att hon hade varit lämplig för vikariatet.

138

Sökanden har återigen beklagat att de interna uttagningsprov som anordnats vid parlamentet trots vad hon begärt endast avsåg ”mycket specifika och tekniska profiler … som arkivarier, klippare, grafiker eller producenter …”. Tribunalen erinrar emellertid om att rekryteringen enligt artikel 27 i tjänsteföreskrifterna ”ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i unionens medlemsstater”. En anställd kan följaktligen inte kräva att det anordnas uttagningsprov som motsvarar vederbörandes profil, eftersom en institution, trots artikel 4.3 i de interna rekryteringsbestämmelserna, inte får underlätta för en anställd att bli tjänsteman på ett sätt som strider mot likabehandlingsprincipen.

139

Sökanden har anfört att hon slutligen utfört samma uppgifter i nästan tretton år, i olika anställningsformer, och att anställningsmyndigheten därför, enligt omsorgsplikten, hade en skyldighet att förlänga hennes senaste avtal.

140

I detta avseende framhåller tribunalen att anställningsmyndigheten, trots att hon arbetade för ett bolag som tillhandahöll tjänster åt parlamentet, erbjöd henne en direktanställning som kontraktsanställd från den 1 april 2005 och att hon från och med den 1 februari 2006 var tillfälligt anställd. Enligt artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren upphörde denna anställning som tillfälligt anställd efter den maximala tiden på sex år som tillfälligt anställd. Anställningen, som utgjorde ett undantag från principen att fasta tjänster ska tillsättas genom utnämning av tjänstemän, måste anses ha varit avsedd att tillgodose behoven vid enheten för audiovisuella tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 79).

141

Efter det att sökanden hade varit anställd i sex år som är den maximala anställningstiden för en tillfällig anställning såg anställningsmyndigheten till att sökanden kunde fortsätta att vara anställd, då som kontraktsanställd för övriga uppgifter, även om sökanden nu gjort gällande att hon alltid hade samma uppgifter, både som tillfälligt anställd och som extra- och kontraktsanställd för övriga uppgifter, vilket slutligen väcker tvivel om huruvida anställningsmyndighetens val av den ena eller den andra tjänstekategorin var välgrundade.

142

För övrigt beviljade anställningsmyndigheten ex gratia sökanden 22000 euro.

143

Sammantaget vittnar detta om anställningsmyndighetens omsorg om sökanden.

144

Mot bakgrund av vad som anförs ovan gjorde anställningsmyndigheten ingen uppenbart oriktigt bedömning och åsidosatte inte heller sin omsorgsplikt när den, i det nu aktuella fallet, fann att den inte kunde förnya sökandens avtal, åtminstone inte efter den 31 december 2015.

145

Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

146

Till stöd för den fjärde grunden har sökanden anfört att anställningsmyndigheten åsidosatte artikel 41.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna när sökanden inte fick yttra sig innan det angripna ursprungliga beslutet fattades. Om hon hade fått yttra sig skulle hon ka kunnat göra gällande att behoven vid enheten för besöksprogram ökade och ställde krav på en förlängning av hennes anställningsavtal. Anställningsmyndigheten skulle då ha kunnat fråga denna enhet om dess faktiska behov och klargöra den uppenbara motstridigheten mellan dess faktiska behov och det angripna ursprungliga beslutet, i vilket förnekades att nämnda behov förelåg. Hon skulle även ha kunnat uppmärksamma anställningsmyndigheten på att hon den 24 april 2015 hade lämnat in ett klagomål mot omplaceringsbeslutet och ifrågasatt att nämnda omplacering var permanent. Lika väl skulle hon ha kunnat göra gällande att andra enheter vid GD Kommunikation hade behov av personalresurser, i synnerhet direktoratet för medietjänster och enheten för audiovisuella tjänster. En annan omständighet som hon skulle ha kunnat göra gällande inför anställningsmyndigheten för att styrka nämnda behov var fyra meddelanden om lediga tjänster som offentliggjordes under perioden från den 27 mars till den 29 maj 2015. Till stöd för begäran om förnyelse skulle hon slutligen ha kunnat få direktören vid direktoratet för medietjänster att vittna om behovsläget vid detta direktorat.

147

Utöver den omständigheten att det angripna ursprungliga beslutet hade kunnat vara annorlunda om anställningsmyndigheten först hade hört henne om förnyelsen av hennes avtal, har sökanden gjort gällande att det utgör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten att anställningsmyndigheten, i beslutet om klagomålet, ersatte motiveringen i det ursprungliga beslutet med en motivering som var helt ny och stred mot den första motiveringen. Samma sak gäller att anställningsmyndigheten inte bemötte alla hennes invändningar i beslutet om klagomålet.

148

Parlamentet har yrkat att den fjärde grunden ska underkännas och framhållit att sökanden, i det nu aktuella fallet, i begäran om förnyelse har haft möjlighet att ange skälen till att hon ansåg att hennes avtal skulle förnyas. Anställningsmyndigheten har beaktat dessa skäl i vederbörlig utsträckning, i synnerhet då den i beslutet om klagomålet tillmötesgick hennes önskan om en förlängning av avtalet till den 31 december 2015 av hänsyn till hennes berättigade förväntningar. Parlamentet anser under alla omständigheter att, även om anställningsmyndigheten i det nu aktuella fallet åsidosatte sökandens rätt att bli hörd, samma beslut att inte förnya hennes avtal skulle ha fattats även om anställningsmyndigheten hade hört henne. Parlamentet anser nämligen att de argument som sökanden anfört i sin talan, vilka sökanden skulle ha kunnat göra gällande innan det angripna ursprungliga beslutet fattades, är identiska med de argument som hon anförde i begäran om förnyelse och i klagomålet av den 22 juli 2015, vilka bemöttes både i det angripna ursprungliga beslutet och i beslutet om klagomålet.

149

Tribunalen erinrar om att rätten till försvar, som numera anges i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt unionsdomstolen är allmänt tillämplig (dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkt 81), omfattar, samtidigt som den är mera omfattande, var och ens processuella rätt enligt artikel 41.2 a att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle påverka honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne (dom av den 5 februari 2016, GV/SEAE, F‑137/14, EU:F:2016:14, punkt 71).

150

Rätten att bli hörd, som ska säkerställas även i avsaknad av tillämpliga bestämmelser, kräver således att den berörda personen ges tillfälle att tillkännage sin ståndpunkt i fråga om de omständigheter som kan anföras mot vederbörande i den rättsakt som ska antas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2015, BP/FRA, T‑658/13 P, EU:T:2015:356, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 maj 2016, FS/CESE, F‑50/15, EU:F:2016:119, punkt 115).

151

Tribunalen påpekar att en administrations beslut att inte använda sig av en möjlighet enligt anställningsvillkoren att förnya ett tidsbegränsat anställningsavtal för en anställd formellt sett inte är ett beslut som antas efter ett förfarande mot den berörda personen.

152

När en anställd, i egenskap av en person som avses av tjänsteföreskrifterna, inger en begäran om förnyelse av anställningsavtalet enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna innan nämnda avtal upphör att gälla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2006, kommissionen/Fernández Gómez, C‑417/05 P, EU:C:2006:582, punkt 38) eller när institutionen i sina interna bestämmelser har föreskrivit att ett särskilt förfarande ska inledas i tid avseende en förnyelse av en anställds avtal innan detta avtal upphör att gälla, ska anställningsmyndigheten emellertid, efter ett sådant förfarande eller som svar på en sådan begäran enligt tjänsteföreskrifterna, anses ha fattat ett beslut avseende förnyelse av den berörda personens avtal och, för det fall ett sådant beslut går den berörda personen emot, ska vederbörande ha beretts tillfälle att yttra sig inför anställningsmyndigheten innan denna fattar nämnda beslut, vilket dessutom ska vara motiverat, enligt vad som föreskrivs i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, som analogt är tillämplig på kontraktsanställda för övriga uppgifter enligt artikel 92 i anställningsvillkoren.

153

I denna situation, när anställningsmyndigheten beslutar att inte utnyttja sin rätt enligt anställningsvillkoren att förlänga en anställds anställningsavtal, såvitt en sådan rätt föreskrivs i anställningsvillkoren, får ett sådant beslut att inte förnya avtalet endast fattas efter det att den börda personen beretts tillfälle att framföra sin ståndpunkt, eventuellt genom en enkel underrättelse från anställningsmyndigheten till vederbörande om att nämnda rätt inte utnyttjas samt skälen härför. Denna underrättelse kan se skriftligen eller muntligen och kan vara kortfattad (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 december 2008, Sopropé, C‑349/07, EU:C:2008:746, punkterna 49–52, dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics, C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 33, och dom av den 10 september 2014, Tzikas/AFE, F‑120/13, EU:F:2014:197, punkt 59). Skriftväxlingen eller samtalet ska initieras av anställningsmyndigheten, som har bevisbördan härför (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkt 47, dom av den 3 juni 2015, BP/FRA, T‑658/13 P, EU:T:2015:356, punkt 54, och dom av den 12 maj 2016, FS/CESE, F‑50/15, EU:F:2016:119, punkt 116).

154

Det är även fastställt i rättspraxis att principen om iakttagande av rätten till försvar gäller i ännu högre grad då ett beslut att inte förnya ett anställningsavtal som i det nu aktuella fallet har fattats i ett sammanhang som präglas av samarbetssvårigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den3 juni 2015, BP/FRA, T‑658/13 P, EU:T:2015:356, punkt 51, och dom av den 12 maj 2016, FS/CESE, F‑50/15, EU:F:2016:119, punkt 114). Tribunalen erinrar emellertid om att ett påstående om åsidosättande av rätten att yttra sig måste prövas mot bakgrund av de bestämmelser som reglerar det aktuella ämnesområdet (dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 34).

155

I det nu aktuella fallet kunde anställningsmyndigheten besvara begäran om förnyelse på mindre än en vecka, efter det att begäran om förnyelse hade lämnats in sex arbetsdagar innan avtalet löpte ut den 31 maj 2015 och oberoende av att administrationen enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna hade fyra månader på sig att svara och den berörda personen var sjukskriven (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 2017, LP/europol, T‑719/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:7, punkt 64). Anställningsmyndigheten hörde emellertid inte den berörda i detta avseende, trots att kraven enligt artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna inte är särskilt svåra att genomföra för en skyndsam administration och att ett hörande av den som berörs är en minimigaranti när administrationen som i det nu aktuella fallet handlar på ett område där den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2016, GV/SEAE, F‑137/14, EU:F:2016:14, punkt 77). Anställningsmyndigheten hörde inte heller sökanden innan den fattade det bekräftande beslutet den 14 juli 2015.

156

Av detta följer, i det nu aktuella fallet, att anställningsmyndigheten åsidosatte sökandens rätt att bli hörd och följaktligen artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

157

Även om rätten till försvar har åsidosatts krävs emellertid enligt rättspraxis, för att den grunden ska kunna godtas, att förfarandet skulle ha kunnat leda till ett annat resultat om denna oegentlighet inte hade förelegat (se beslut av den 14 april 2016, Dalli/kommissionen, C‑394/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:262, punkt 41, dom av den 6 februari 2007, Wunenburger/kommissionen, T‑246/04 och T‑71/05, EU:T:2007:34, punkt 149, och dom av den 18 september 2015, Wahlström/frontex, T‑653/13 P, EU:T:2015:652, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

158

Tribunalen påpekar att de omständigheter som sökanden anfört i domstolsförfarandet i sak motsvarar de omständigheter som hon redogjorde för i begäran om förnyelse. Anställningsmyndigheten beaktade emellertid dessa omständigheter, eftersom det var som svar på denna begäran som anställningsmyndigheten fattade det angripna ursprungliga beslutet, det vill säga beslutet av den 28 maj 2015, såsom det bekräftades genom beslutet av den 14 juli 2015.

159

Samma omständigheter upprepades och utvecklades för övrigt i klagomålet och i det kompletterande klagomålet. I beslutet om klagomålet bemötte anställningsmyndigheten nämnda argument, samtidigt som den vidhöll beslutet att inte förnya sökandens avtal. Vad beträffar de fyra andra meddelandena om lediga tjänster som sökanden skulle ha kunnat åberopa om hon hade hörts, konstaterar tribunalen endast att de avsåg tjänster i tjänstekategorin administratörer, vilka i första hand ska tillsättas genom överflyttning eller utnämning av tjänstemän.

160

Även om sökanden hade hörts formellt innan det angripna ursprungliga beslutet fattades, anser tribunalen, mot bakgrund av de argument som sökanden anfört i domstolsförfarandet, att fullgörandet av denna formalitet inte skulle ha kunnat leda till något annat resultat vad beträffar förnyelsen av hennes avtal.

161

Med hänsyn till ovanstående kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden och följaktligen ska yrkandena om ogiltigförklaring ogillas i sin helhet.

162

Till stöd för yrkandena om skadestånd har sökanden gjort gällande att hon lidit ideell skada till följd av att det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet inte var lagenliga, i synnerhet eftersom dessa beslut var ett uttryck för maktmissbruk från anställningsmyndighetens sida och kan betraktas som en uppsägning till följd av att hon lämnade en begäran om bistånd. Sökanden har påverkats psykiskt och har förklarat att hon varit tvungen att gå i terapi. Hon anser att hon kränkts av anställningsmyndighetens beslutsbeteende. Under dessa förhållanden har sökanden gjort gällande att hon lidit ideell skada vilken bör ersättas med 100000 euro.

163

Sökanden har för övrigt åberopat andra aspekter avseende anställningsmyndighetens sätt att kommunicera med anställda vars avtal är på väg att löpa ut, i synnerhet att hennes e-postbrevlåda stängdes den 31 maj 2015 och att e-postmeddelanden med information om administrativa rutiner i samband med avtalets upphörande skickas ut automatiskt och att de som berörs anmodas att bortse från dessa när deras avtal inom kort ska förnyas. Sökanden anser att dessa aspekter utgör ett särskilt fel av administrationen som vållat henne en ideell skada som bör gottgöras med 15000 euro.

164

Parlamentet anser att yrkandena om skadestånd är ogrundade och har yrkat att de ska ogillas. Parlamentet har understrukit att administrationen inte har begått något fel, vare sig när beslutet att inte förnya sökandens avtal fattades eller när det i allmänhet gäller sättet att behandla sökanden.

165

Tribunalen erinrar endast om att ett yrkande om ersättning inte kan tas upp till prövning om det, som i det nu aktuella fallet, har ett nära samband med ett yrkande om ogiltigförklaring som inte kan tas upp till prövning eller är ogrundat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 129, dom av den 14 september 2006, kommissionen/Fernández Gómez, C‑417/05 P, EU:C:2006:582, punkt 51, och dom av den 30 april 2014, López Cejudo/kommissionen, F‑28/13, EU:F:2014:55, punkt 105).

166

Yrkandena om skadestånd ska följaktligen ogillas i den del de avser ersättning för ideell skada till följd av att det angripna ursprungliga beslutet och beslutet om klagomålet inte var lagenligt.

167

I den del yrkandena avser ersättning för ideell skada med anknytning till ett särskilt fel av administrationen, kan de omständigheter som sökanden anfört inte styrka detta påstådda fel. Eftersom e-posten enbart är avsedd att användas i direkt anslutning till en anställds arbetsuppgifter, var det inte onormalt att anställningsmyndigheten stängde sökandens e-postbrevlåda när hennes anställning upphörde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F‑132/14, EU:F:2015:115, punkt 74). Anställningsmyndigheten kunde för övrigt, för att verksamheten skulle fungera, besluta att e-postmeddelanden automatiskt skulle skickas ut enligt en viss tidsplan till anställda vars avtal var på väg att löpa ut.

168

Av detta följer att yrkandena om skadestånd för ett särskilt tjänstefel som anställningsmyndigheten påståtts ha begått också ska ogillas.

169

Då varken yrkandena om ogiltigförklaring eller yrkandena om skadestånd kan vinna framgång ska talan ogillas i sin helhet.

170

Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

171

Parlamentet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

följande: