1

Aluminiumoxid är ett vitt pulver som främst används i smältverk för att framställa aluminium. Aluminiumoxid framställs av bauxitmalm genom en förädlingsprocess där sista steget utgörs av kalcinering. Mer än 90 procent av den kalcinerade aluminiumoxiden används för framställning av aluminium i aluminiumsmältverk. Resten vidareförädlas och används i kemiska tillämpningar. Det finns två separata produktmarknader: aluminiumoxid för smältning och aluminiumoxid av kemisk kvalitet. Mineraloljor kan användas som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid.

2

Det finns endast en aluminiumoxidproducent i Irland, endast en i Italien och endast en i Frankrike. Det rör sig i Italien om Eurallumina SpA på Sardinien. Det finns även aluminiumoxidproducenter i Tyskland, i Spanien, i Grekland, i Ungern och i Förenade kungariket.

3

Frankrike har sedan år 1997 befriat mineraloljor som används för aluminiumframställning i Gardanne från punktskatt (nedan kallad den ifrågasatta skattebefrielsen). Den ifrågasatta skattebefrielsen infördes i fransk rätt genom artikel 6 i loi no 97‑1239, du 29 décembre 1997, portant loi de finances rectificative pour 1997 (lag nr 97‑1239, av den 29 december 1997, om ändring i skattelagstiftningen för år 1997) (JORF av den 30 december 1997, s. 19101).

4

Den franska skattebefrielsen i regionen Gardanne tilläts till och med den 31 december 1998 genom rådets beslut 97/425/EG av den 30 juni 1997 om tillåtelse för medlemsstater att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81/EEG för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa och fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 182, s. 22). Rådet förlängde tillåtelsen till och med den 31 december 1999, genom beslut 1999/255/EG av den 30 mars 1999 om tillåtelse för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor, i enlighet med direktiv 92/81, tillämpa eller fortsätta tillämpa nedsatta punktskattesatser eller befrielse från punktskattesatser samt om ändring av beslut 97/425 (EGT L 99, s. 26). Rådet förlängde ånyo sin tillåtelse till och med den 31 december 2000, genom beslut 1999/880/EG av den 17 december 1999 om tillåtelse för medlemsstaterna att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81 för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa eller fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 331, s. 73).

5

Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, s. 23), det vill säga det senaste beslutet angående den ifrågasatta skattebefrielsen, förlängde befrielsen till och med den 31 december 2006. Enligt skäl 5 i detta beslut ”påverka[de] [beslutet] inte resultatet av de eventuella förfaranden med anledning av störningar av den inre marknadens sätt att fungera som [kunde] komma att inledas med stöd av artiklarna 87 [EG] och 88 [EG]”och det ”befria[de inte] medlemsstaterna från deras skyldighet att i enlighet med artikel 88 [EG] anmäla alla planerade statliga stödåtgärder till kommissionen”.

6

Genom skrivelse av den 2 juni 1998 begärde Europeiska gemenskapernas kommission upplysningar från de franska myndigheterna i syfte att undersöka huruvida den omtvistade skattebefrielsen omfattades av tillämpningsområdet för artiklarna 87 EG och 88 EG. Den 10 juli 1998 begärde Frankrike förlängning av svarsfristen, vilket beviljades den 24 juli 1998. Frankrike svarade sedan genom skrivelse av den 7 augusti 1998.

7

I skrivelse av den 17 juli 2000 begärde kommissionen att Republiken Frankrike skulle anmäla den ifrågasatta skattebefrielsen. De franska myndigheterna svarade i skrivelse av den 4 september 2000 att de ansåg att den ifrågasatta skattebefrielsen inte utgjorde statligt stöd och därmed inte var anmälningspliktigt. Kommissionen uppmanade i skrivelse av den 27 september 2000 Republiken Frankrike att inkomma med ytterligare upplysningar. Efter en påminnelse från kommissionen av den 20 november 2000 svarade de franska myndigheterna den 8 december 2000.

8

Genom beslut K(2001) 3295 av den 30 oktober 2001 inledde kommissionen det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG avseende den ifrågasatta skattebefrielsen (nedan kallat det formella granskningsförfarandet). Beslutet delgavs Republiken Frankrike genom skrivelse av den 5 november 2001 och offentliggjordes den 2 februari 2002 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 30, s. 21).

9

Genom skrivelser av den 26 och 28 februari samt den 1 mars 2002 mottog kommissionen yttranden från Aughinish Alumina Ltd, Eurallumina SpA, Alcan Inc. respektive Association européenne de l’aluminium. Yttrandena meddelades Republiken Frankrike genom skrivelse av den 26 mars 2002.

10

Frankrike begärde förlängning av tidsfristen för att svara genom skrivelse av den 21 november 2001, vilken beviljades den 29 november 2001. Frankrike lämnade sina synpunkter i skrivelse av den 12 februari 2002.

11

Den 7 december 2005 fattade kommissionen beslut 2006/323/EG om den befrielse från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid i regionerna Gardanne och Shannon samt på Sardinien, som tillämpas av Frankrike, Irland och Italien (EUT L 119, 2006, s. 12) (nedan kallat beslutet aluminium I).

12

Beslutet aluminium I avser perioden fram till den 1 januari 2004, då rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, s. 51) blev tillämpligt. Genom det direktivet upphävdes rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, s. 12), liksom rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor (EGT L 316, s. 19, svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 98), med verkan från den 31 december 2003 (skäl 57). Enligt beslutet omfattar dock det formella granskningsförfarandet även perioden efter den 31 december 2003 (skäl 92).

13

Beslutspunkterna i beslutet aluminium I har i huvudsak följande lydelse:

”Artikel 1

De befrielser från punktskatt på tjock eldningsolja som används vid framställning av aluminiumoxid som Frankrike, Irland och Italien har beviljat till och med den 31 december 2003 utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].

Artikel 2

Stöd som beviljats mellan den 17 juli 1990 och den 2 februari 2002 och som är oförenligt med den gemensamma marknaden skall inte återkrävas, eftersom det skulle strida mot de grundläggande principerna i gemenskapslagstiftningen.

Artikel 3

Det stöd som avses i artikel 1 och beviljades mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 är förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 [EG] under förutsättning att stödmottagarna betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

Artikel 4

Det stöd som … beviljades mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 är oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 [EG] om stödmottagarna inte betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

Artikel 5

1.   Frankrike, Irland och Italien skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det oförenliga stöd som avses i artikel 4.

…

5.   Frankrike, Irland och Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut ålägga mottagarna av det oförenliga stöd som avses i artikel 4 att återbetala det olagliga stödet med ränta.”

14

Republiken Frankrike har, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 och 23 februari 2006, väckt förevarande talan som registrerats under målnummer T‑56/06.

15

Med tillämpning av artikel 14 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991och på förslag av andra avdelningen beslutade tribunalen, efter att ha hört parterna i enlighet med artikel 51 i nämnda regler, att hänskjuta målen till en avdelning i utökad sammansättning.

16

Genom beslut av den 24 maj 2007 har ordföranden på andra avdelningen i utökad sammansättning, efter att parterna hörts, beslutat att enligt artikel 50 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 förena målen T‑50/06, T‑56/06, T‑60/06, T‑62/06 och T‑69/06 (nedan kallade målen aluminium I) vad gäller det muntliga förfarandet.

17

I dom av den 12 december 2007, Irland m.fl./kommissionen (T‑50/06, T‑56/06, T‑60/06, T‑62/06 och T‑69/06, EU:T:2007:383), förenade tribunalen målen aluminium I såvitt gäller domen, ogiltigförklarade beslutet aluminium I och, i målet T‑62/06, lämnade talan i övrigt utan bifall.

18

Kommissionen överklagade tribunalens dom genom ansökan av den 26 februari 2008.

19

Genom dom av den 2 december 2009i målet kommissionen mot Irland m.fl. (C‑89/08 P, REU, EU:C:2009:742) upphävde domstolen domen Irland m.fl./kommissionen, punkt 17 ovan (EU:T:2007:383), i den mån tribunalen hade ogiltigförklarat beslutet aluminium I, återförvisade målet till tribunalen och förklarade att beslut i frågan om rättegångskostnader skulle meddelas i samband med avgörande av saken.

20

Efter domen i målet kommissionen/Irland m.fl., punkt 19 ovan (EU:C:2009:742), och i enlighet med artikel 118.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, tilldelades målen aluminium I till den andra avdelningen i utökad sammansättning genom beslut av tribunalens ordförande den 18 december 2009.

21

I enlighet med artikel 119.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 har parterna yttrat sig skriftligen, Republiken Frankrike den 16 februari 2010, och kommissionen den 28 april 2010. Republiken Frankrike anförde att den, mot bakgrund av domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 19 ovan (EU:C:2009:742), återkallade den andra grunden för talan, avseende åsidosättande av motiveringsplikten.

22

Genom beslut av den 1 mars 2010 av ordföranden på tribunalens andra avdelning i utökad sammansättning förenades förevarande mål med avseende på det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen. Genom beslut av tribunalens ordförande den 20 september 2010, tilldelades målen aluminium I ånyo den fjärde avdelningen i utökad sammansättning.

23

Genom dom av den 21 mars 2012, Irland/kommissionen (T‑50/06 RENV, T‑56/06 RENV, T‑60/06 RENV, T‑62/06 RENV och T‑69/06 RENV, REU, EU:T:2012:134), ogiltigförklarade tribunalen beslutet aluminium I i den del det däri konstateras, eller i den del beslutet grundar sig på ett sådant konstaterande, att de befrielser från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid, vilka beviljades av Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien till och med den 31 december 2003 (nedan kallad befrielsen från punktskatt) utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG samt i den del Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien däri åläggs att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva nämnda skattebefrielser från stödmottagarna, i den mån de sistnämnda inte betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

24

Kommissionen överklagade tribunalens dom genom ansökan av den 1 juni 2012.

25

Genom dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl. (C‑272/12 P, REU, EU:C:2013:812) upphävde domstolen domen Irland/kommissionen, punkt 23 ovan (EU:T:2012:134) och återförvisade målen aluminium I till tribunalen samt förklarade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

26

Efter domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), tilldelades målen aluminium I den första avdelningen, genom tribunalens ordförandes beslut av den 21 januari och den 10 mars 2014.

27

Parterna har, i enlighet med artikel 119.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, yttrat sig skriftligen. Republiken Frankrikes skrivelse inkom den 20 februari 2014 och kommissionens skrivelse inkom den 8 april 2014. Republiken Frankrike anförde i sin skrivelse att den, mot bakgrund av domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), att den återkallade den första grunden för talan, avseende åsidosättande av begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, och begränsade yrkandet till att avse ogiltigförklaring av artikel 5 i beslutet aluminium I, i den mån Republiken Frankrike där ålagts skyldighet att återkräva det otillåtna stöd som den lämnat mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003, på grundval av den ifrågasatta skattebefrielsen (nedan kallat det omtvistade stödet) och att kommissionen skulle åläggas att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen har beaktat detta i sitt skriftliga yttrande.

28

Tribunalens ordförande beslutade den 30 september 2014 att målen aluminium I skulle tilldelas första avdelningen i utökad sammansättning, i enlighet med artikel 118.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991.

29

På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet.

30

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 6 mars 2015.

31

Republiken Frankrike har yrkat att tribunalen ska

32

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

33

Republiken Frankrike åberopar till stöd för sin talan numera endast en grund, motsvarande den tredje grunden i dess ursprungliga talan, avseende att kommissionen genom att anta det ifrågasatta beslutet har åsidosatt principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och att beslut ska fattas inom en rimlig tidsfrist.

34

Republiken Frankrike har, för det första, till stöd för denna grund avseende åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och att beslut ska fattas inom en rimlig tidsfrist gjort gällande att skälen 98 och 99 i beslutet aluminium I, i vilka kommissionen erkänt förekomsten av exceptionella omständigheter som enligt artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1) och fast rättspraxis medför att det föreligger hinder mot att återkräva det omtvistade stödet.

35

Den har, för det andra, gjort gällande att beslut 2001/224, genom vilket den tilläts att fortsätta att tillämpa den ifrågasatta skattebefrielsen till och med den 31 december 2006, och artikel 18.1 i direktiv 2003/96, genom vilken det beslutet bekräftades, medför att kommissionen inte kan göra gällande att offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 2 februari 2002 av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet gjorde att mottagaren av det omtvistade stödet, det vill säga Alcan, inte längre kunde ha haft berättigade förväntningar på lagenligheten av detta stöd.

36

Republiken Frankrike har, för det tredje, hänvisat till Alcans berättigade förväntningar på lagenligheten av det omtvistade stödet som följt av kommissionens dröjsmål med antagandet av beslutet aluminium I, vilket inte skedde förrän den 7 december 2005, trots att den offentliggjorde beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet och mottog de första yttrandena från parterna i februari 2002 och att principerna om rättssäkerhet och om att beslut måste fattas inom en rimlig tidsfrist hindrar kommissionen från att på obestämd tid dröja med utövandet av sina befogenheter på statsstödsområdet.

37

Republiken Frankrike har, för det fjärde, gjort gällande att kommissionen inte, som skäl för att låta granskningen dröja nästan fyra år, kan hänvisa till ärendets särskilt komplicerade art utan att den preciserar på vilket sätt bedömningen av huruvida befrielserna från punktskatt var förenliga med artikel 87 EG och, mer specifikt, gemenskapens regelverk för miljöskydd åren 1994 och 2001, medförde särskilda svårigheter, mot bakgrund av kommissionens långvariga kännedom om dessa skattebefrielser.

38

Republiken Frankrike har, för det femte, hänvisat till den rättspraxis som gör det möjligt för unionsdomstolarna att bedöma den rimliga tidsåtgången för det formella granskningsförfarandet hos kommissionen, även efter ikraftträdandet av förordning nr 659/1999. Den menar att artikel 15 i förordning nr 659/1999, där det föreskrivs en preskriptionsfrist på tio år för återkrav av stöd, inte kan tolkas på så sätt att den skulle ge kommissionen behörighet att fortsätta granskningen av stödets förenlighet under hela denna tid, utan att därmed inkräkta på den riktlinje om 18 månader för granskningen som anges i artikel 15 i samma förordning.

39

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

40

Det ska inledningsvis framhållas att kommissionen enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 inte får föreskriva att stöd återkrävs när detta skulle strida mot en allmän unionsrättslig princip.

41

I förevarande mål har Republiken Frankrike gjort gällande att det ifrågasatta beslutet är oförenligt med principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och att beslut ska fattas inom en rimlig tidsfrist.

42

Tribunalen påminner om att principen om skydd för berättigade förväntningar, som är en grundläggande princip i unionsrätten (dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, REG, EU:C:1999:498, punkt 52), gör det möjligt för alla ekonomiska aktörer i förhållande till vilken en institution har gett upphov till välgrundade förväntningar att åberopa dessa (dom av den 11 mars 1987, Van den Bergh en Jurgens och Van Dijk Food Products (Lopik)/EEG, 265/85, REG, EU:C:1987:121, punkt 44, dom av den 24 mars 2011, ISD Polska m.fl./kommissionen, C‑369/09 P, REU, EU:C:2011:175, punkt 123, och dom av den 27 september 2012, Producteurs de légumes de France/kommissionen, T‑328/09, EU:T:2012:498, punkt 18). Då en försiktig och klok ekonomisk aktör emellertid kan förutse att det kommer att vidtas en unionsrättslig åtgärd av sådant slag att hans eller hennes intressen påverkas, kan den ekonomiska aktören inte åberopa denna princip när åtgärden vidtas (dom av den 1 februari 1978, Lührs, 78/77, REG, EU:C:1978:20, punkt 6, och dom av den 25 mars 2009, Alcoa Trasformazioni/kommissionen, T‑332/06, EU:T:2009:79, punkt 102). För att kunna åberopa skydd för berättigade förväntningar krävs att tre villkor samtidigt är uppfyllda. Det ska, för det första, föreligga preciserade försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga, som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av institutionerna. Försäkringarna ska, för det andra, leda till en berättigad förväntning hos mottagaren. För det tredje ska försäkringarna stå i överensstämmelse med tillämpliga regler (se domen Producteurs de légumes de France/kommissionen, EU:T:2012:498, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

43

Tribunalen framhåller vidare att, när det mer specifikt gäller tillämpningen av principen om skydd för berättigade förväntningar i fråga om statligt stöd, kan en medlemsstat vars myndigheter har lämnat stöd med åsidosättande av de förfarandebestämmelser som anges i artikel 88 EG åberopa det mottagande företagets berättigade förväntningar för att inför unionsdomstolarna ifrågasätta giltigheten av kommissionens beslut att det ska återkräva stödet, men inte för att motsätta sig att vidta nödvändiga åtgärder för dess genomförande (se dom av den 14 januari 1997, Spanien/kommissionen, C‑169/95, REG, EU:C:1997:10, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis). Det framgår vidare av rättspraxis att med beaktande av den grundläggande betydelsen som anmälningsplikten har för att möjliggöra en effektiv kontroll av statligt stöd från kommissionens sida, är denna skyldighet tvingande. Stödmottagarna kan i princip endast ha berättigade förväntningar på att stödet är lagenligt om det beviljats i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG. En aktsam ekonomisk operatör kan normalt säkerställa att det förfarandet iakttagits. I synnerhet kan stödmottagaren, när ett stöd har genomförts utan någon föregående anmälan till kommissionen och stödet därmed är otillåtet enligt artikel 88.3 EG, inte ha berättigade förväntningar på att stödet beviljats lagenligt (se, för ett liknande resonemang, dom Producteurs de légumes de France/kommissionen, punkt 42 ovan, EU:T:2012:498, punkterna 20 och 21 samt där angiven rättspraxis), utom vid exceptionella förhållanden (dom av den 20 september 1990, kommissionen/Tyskland, C‑5/89, REG, EU:C:1990:320, punkt 16; se även dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑298/00 P, REG, EU:C:2004:240, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 november 2009, Frankrike/kommissionen, T‑427/04 och T‑17/05, REG, EU:T:2009:474, punkt 263).

44

Att kommissionen ska handla inom en rimlig tidsfrist då den genomför ett administrativt förfarande utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip (dom av den 27 november 2003, Regione Siciliana/kommissionen, T‑190/00, REG, EU:T:2003:316, punkt 136). Till följd av det grundläggande rättssäkerhetskravet, som utgör ett hinder för att kommissionen på obestämd tid skjuter upp utövandet av sin behörighet, ska dessutom domstolsprövningen inbegripa en kontroll av huruvida kommissionen under det administrativa förfarandet dröjde orimligt länge med att vidta åtgärder (dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑74/00 P och C‑75/00 P, REG, EU:C:2002:524, punkterna 140 och 141, och dom av den 14 januari 2004, Fleuren Compost/kommissionen, T‑109/01, REG, EU:T:2004:4, punkterna 145–147).

45

Ett dröjsmål från kommissionens sida när det gäller att fastställa att ett stöd är rättsstridigt samt att det ska undanröjas och återkrävas av en medlemsstat, kan under vissa förhållanden, medföra berättigade förväntningar hos stödmottagarna som hindrar kommissionen från att ålägga den berörda medlemsstaten att kräva tillbaka stödet (dom av den 24 november 1987, RSV/kommissionen, 223/85, REG, EU:C:1987:502, punkt 17). När det rör sig om stöd som inte anmälts kan ett sådant dröjsmål emellertid inte tillskrivas kommissionen förrän den tidpunkt då den får kännedom om förekomsten av stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden (dom Italien/kommissionen, punkt 43ovan, EU:C:2004:240, punkt 91).

46

Enbart den omständigheten att förordning nr 659/1999, förutom en preskriptionsfrist på tio år (från det att stödet beviljades) efter vars utgång stödet inte längre kan återkrävas, inte föreskriver någon ytterligare frist, om så bara vägledande, inom vilken kommissionen har att undersöka ett otillåtet stöd, då kommissionen enligt artikel 13.2 i den förordningen inte är bunden av den frist som anges i artikel 7.6 i samma förordning, utgör inte hinder för unionsdomstolarna att pröva om kommissionen handlat inom rimlig tid eller orimligt sent (se, för ett liknande resonemang och analogt, när det gäller vägledande frister, dom av den 15 juni 2005, Regione autonoma della Sardegna/kommissionen, T‑171/02, REG, EU:T:2005:219, punkt 57, dom av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl., T‑230/01–T‑232/01 och T‑267/01–T‑269/01, EU:T:2009:316, punkterna 338 och 339, och dom av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, T‑30/01–T‑32/01 och T‑86/02–T‑88/02, REG, EU:T:2009:314, punkterna 259 och 260).

47

Enligt rättspraxis innebär, slutligen, rättssäkerhetsprincipen att när kommissionen, i strid med den omsorgsplikt som åligger denna institution, har skapat en tvetydig situation till följd av ovisshet och brist på klarhet i förening med att kommissionen inte vidtog några åtgärder under en lång tid trots kännedom om de berörda stöden, åligger det kommissionen att klarlägga denna situation innan den vidtar någon åtgärd i syfte att besluta om återkrav av det stöd som redan utbetalats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1970, kommissionen/Frankrike, 26/69, REG, EU:C:1970:67, punkterna 28–32).

48

Parternas argument ska prövas mot bakgrund av de regler som redovisats i punkterna 42–47 ovan.

49

Republiken Frankrike har inte bestritt att den underlåtit att anmäla det omtvistade stödet till kommissionen. Stödet har således lämnats utan att dessförinnan anmälts till kommissionen, vilket innebär att artikel 88.3 EG har åsidosatts.

50

Republiken Frankrike har gjort gällande att det i förevarande fall föreligger exceptionella omständigheter som ska ha grundat berättigade förväntningar hos Alcan på att den ifrågasatta skattebefrielsen och därmed det omtvistade stödet var lagenliga.

51

Republiken Frankrike har emellertid inte fog för sitt påstående att det i förevarande fall skulle föreligga sådana exceptionella omständigheter. Skälen för detta utvecklas i punkterna 52–86 nedan.

52

Tvärtemot vad Republiken Frankrike gjort gällande har offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet medfört att den berättigade förväntning som Alcan dittills haft på att den ifrågasatta skattebefrielsen var tillåten därmed utsläckts, även med beaktande av den tvetydiga lydelsen av rådets tidigare tillståndsbeslut, vilka antagits på förslag av kommissionen, innefattande beslut 2001/224, vilket gällde under den period som avsågs med det omtvistade beslutet.

53

Domstolen har, i punkterna 52 och 53 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), vilken tribunalen är bunden av enligt artikel 61 andra stycket i domstolens stadga, slagit fast att den omständigheten att rådets tillståndsbeslut antagits på förslag av kommissionen och att kommissionen aldrig utnyttjat sina befogenheter enligt artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller artiklarna 230 EG och 241 EG för att få besluten om tillstånd upphävda, ändrade eller ogiltigförklarade, måste med hänsyn till principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, beaktas vad gäller skyldigheten att återkräva stöd som inte har varit förenligt med den gemensamma marknaden, såsom kommissionen gjorde i beslutet aluminium I, genom att avstå från att ålägga medlemsstaterna att återkräva stöd som hade beviljats till och med den 2 februari 2002, då besluten om att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Dessa skäl föranledde domstolen att i punkt 54 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), ange att de skäl som sammanfattats i punkterna 39–44 i samma dom inte kunde utgöra grund för tribunalens slutsats att beslutet aluminium I innebär ett ifrågasättande av rådets tillståndsbesluts giltighet och således strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga, liksom slutsatsen, på samma grunder, att kommissionen i mål T‑62/06 RENV hade åsidosatt principen om god förvaltningssed.

54

Mot bakgrund av de krav som följer av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen medförde den tvetydighet som skapats genom lydelsen av rådets tillståndsbeslut, vilka antagits på förslag av kommissionen, endast hinder för att besluta om återkrav av det stöd som lämnats med tillämpning av den ifrågasatta skattebefrielsen fram till offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Däremot måste Alcan, från och med den tidpunkten, anse ha känt till att om det omtvistade stödet utgjorde statligt stöd måste det godkännas av kommissionen enligt artikel 88 EG.

55

Härav följer att offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, i motsats till vad Republiken Frankrike har hävdat, faktiskt medfört att de berättigade förväntningar, som Alcan dessförinnan kunnat ha på att den ifrågasatta skattebefrielsen var lagenlig mot bakgrund av rådets tillåtandebeslut som antagits tidigare på förslag av kommissionen, har upphört.

56

Det var således korrekt av kommissionen att i skäl 98 i beslutet aluminium I beakta att omständigheterna i förevarande mål var exceptionella, då den hade gett upphov till och bibehållit en viss tvetydighet genom att lämna förslag till rådsbeslut och att den, om det inte gick att bevisa exakt när mottagarna faktiskt upplysts av medlemsstaterna om beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, inte kunde utesluta att stödmottagarna kunde göra gällande skyddet för berättigade förväntningar fram till och med den 2 februari 2002, då dess beslut att inleda det formella granskningsförfarandet avseende befrielserna från punktskatt offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, då detta offentliggörande omintetgjort all tvetydighet som kunnat följa av rådets tillståndsbesluts lydelse om att de ifrågavarande åtgärderna, för det fall de utgjorde statligt stöd, måste godkännas av kommissionen enligt artikel 88 EG.

57

De övriga argument som Republiken Frankrike anfört påverkar inte heller slutsatsen att beslutet var korrekt.

58

Den omständigheten att artikel 18.1 i direktiv 2003/96, jämförd med artikel 28.2 i samma direktiv, gav Republiken Frankrike tillstånd att fortsätta att tillämpa den ifrågasatta skattebefrielsen från och med den 1 januari 2003 saknar nämligen betydelse för de eventuellt berättigade förväntningar som Alcan kan ha haft på lagenligheten av den ifrågasatta skattebefrielsen för perioden från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003. Vid den tidpunkt som artikel 18.1 i direktiv 2003/96 trädde i kraft, det vill säga den 1 januari 2003, hade Alcan nämligen redan upplysts om att det pågick ett formellt granskningsförfarande avseende den ifrågasatta skattebefrielsen, och om att om den ifrågasatta skattebefrielsen utgjorde statligt stöd måste den godkännas av kommissionen enligt artikel 88 EG. Denna situation kunde inte förändras genom antagandet och ikraftträdandet av direktiv 2003/96, den 27 respektive den 31 oktober 2003, då det i skäl 32 i direktivet uttryckligen anges att detta direktiv inte ”föregriper … utgången av eventuella förfaranden för statligt stöd som kan inledas enligt artiklarna 87 [EG] och 88 [EG]” (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan, EU:C:2013:812, punkt 51). Således kunde inte artikel 18.1 i direktiv 2003/96, efter det att beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggjorts, ge upphov till berättigade förväntningar hos Alcan på att den ifrågasatta skattebefrielsen var lagenlig utifrån reglerna om statligt stöd.

59

När det gäller vad Republiken Frankrike anfört om att kommissionen dröjt med att anta beslutet aluminium I, kan det konstateras att detta inte utgör någon exceptionell omständighet som kan återuppväcka berättigade förväntningar hos Alcan på att det omtvistade stödet var lagenligt. Skälen för detta redovisas i punkterna 60–86 nedan.

60

Tribunalen ska först pröva om den tid det tagit att genomföra det formella granskningsförfarandet varit orimligt lång.

61

Domstolen har, i domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), som åberopats av Republiken Frankrike, slagit fast att en tidsåtgång på 26 månader för att kommissionen ska anta sitt beslut är orimligt lång.

62

Referenstiden för att genomföra och avsluta ett formellt granskningsförfarande avseende ett anmält stöd är enligt artikel 7.6 i förordning nr 659/1999 18 månader. Även om denna tidsfrist inte är tillämplig när det gäller otillåtna stöd, i enlighet med artikel 13.2 i förordning nr 659/1999 (se punkt 46 ovan), utgör den en lämplig referenspunkt för att bedöma om ett formellt granskningsförfarandes varaktighet är rimlig när den, såsom i förevarande fall, rör en åtgärd som har inte har anmälts.

63

Det kan i förevarande fall konstateras att kommissionen den 17 juli 2000 begärde att Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien skulle anmäla befrielserna från punktskatt som statligt stöd. Svaren, som inte uppfyllde kraven på en anmälan, inkom i september, i oktober och i december 2000. Kommissionen inledde därefter det formella granskningsförfarandet genom beslut av den 30 oktober 2001, vilket delgavs berörda medlemsstater den 5 november 2001 och offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 2 februari 2002. Den mottog därefter synpunkter från Aughinish Alumina (skrivelser av den 26 februari och av den 1 mars 2002), Eurallumina (skrivelse av den 28 februari 2002), Alcan (skrivelse av den 1 mars 2002) och från Association européenne de l’aluminium (skrivelse av den 26 februari 2002). Dessa yttranden översändes till Irland, Republiken Italien och Republiken Frankrike den 26 mars 2002.

64

Irland yttrade sig angående beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet den 8 januari 2002. Kommissionen begärde ytterligare upplysningar från Irland den 18 februari 2002. Irland svarade den 26 april 2002, efter att ha begärt förlängd frist för att inkomma med svaret. Republiken Frankrike begärde likaledes förlängd frist för att inkomma med svar den 21 november 2001. Svaret, i vilket den kommenterade beslutet att inleda detta förfarande, inkom den 12 februari 2002. Republiken Italien yttrade sig den 6 februari 2002.

65

Beslutet aluminium I antogs den 7 december 2005.

66

Det förflöt således mer än 49 månader från antagandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet till antagandet av beslutet aluminium I.

67

Vid en första anblick förefaller en sådan tidsutdräkt, som är nästan den dubbla jämfört med den som prövades i domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), och något mer än den dubbla jämfört med den frist som anges i artikel 7.6 i förordning nr 659/1999 för att avsluta ett formellt granskningsförfarande inom ramen för anmälda stöd, vara orimligt lång. Utifrån rättspraxis ska det emellertid prövas om den kan motiveras mot bakgrund av förhållandena i förevarande mål.

68

De omständigheter som kommissionen åberopat i detta avseende är emellertid inte sådana att de motiverar att granskningen pågått under 49 månader.

69

Visserligen ingår i denna tid medlemsstaternas och mottagarnas tid för att yttra sig, liksom den omständigheten att den franska, den irländska och den italienska regeringen har begärt uppskov med att yttra sig och med att besvara frågor inom ramen för det formella granskningsförfarandet. Med beaktande av det nära sambandet i förevarande fall mellan befrielserna från punktskatt och liknande åtgärder, i fråga om förfaranden som handlagts samtidigt genom samma rådsbeslut, ska hänsyn tas till samtliga händelser som inträffat inom ramen för förfarandena i fråga. Detta gäller särskilt den omständigheten att Irland den 26 april 2002 besvarade kommissionens sista begäran om kompletterande upplysningar.

70

Efter denna tidpunkt har det emellertid förflutit ytterligare något mer än 43 månader innan kommissionen antog aluminium I. En sådan tidsåtgång kan, mot bakgrund av de yttranden som inkommit från medlemsstaterna och berörda parter, inte motiveras utifrån omständigheterna i förevarande mål.

71

När det, för det första, gäller den påstådda höga svårighetsgraden i dessa ärenden, har det inte visats att så skulle vara fallet. Även om så vore fallet kunde den inte motivera en sådan tidsåtgång som den i förevarande mål. Handlingarna i målet innehåller nämligen inget som visar på att det förelegat juridiska svårigheter av särskild betydelse. Beslutet aluminium I är av rimlig omfattning (112 skäl) och innehåller inte i dessa någon uppenbar svårighet. Kommissionen hade vidare kännedom om skattebefrielserna långt innan den inledde det formella granskningsförfarandet, mot bakgrund av att den första begäran om undantag gjordes år 1992 för Irlands del, år 1993 för Republiken Italiens del och år 1997 för Republiken Frankrikes del. Vidare har kommissionen successivt lämnat förslag till rådet om beslut att tillåta skattebefrielsen för Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien. Slutligen har kommissionen, inom ramen för sina rapporter om statsstöd, informerat Världshandelsorganisationen (WTO) om förekomsten av den irländska skattebefrielsen.

72

Kommissionen har själv, vidare, sedan år 1999 ansett skattebefrielserna vara oförenliga med reglerna om statligt stöd. Den har således, sedan den tidpunkten, kunnat fördjupa sina överväganden om dessa befrielser utifrån reglerna om statligt stöd.

73

Den omständigheten att kommissionen inte ha begärt några ytterligare upplysningar från Republiken Frankrike, Irland eller Republiken Italien under de 43 månader som föregick antagandet av beslutet aluminium I visar att den redan under denna tid hade tillgång till alla uppgifter som behövdes för att fatta sitt beslut avseende skattebefrielserna.

74

När det, slutligen, gäller den påstådda svårighetsgraden som följt av utvecklingen av gemenskapsregleringen avseende beskattning av mineralolja och i synnerhet antagandet av direktiv 2003/96, kan kommissionen, i likhet med vad Republiken Frankrike har anfört, inte hänvisa till denna utveckling. Beslutet aluminium I rör nämligen en rättslig situation som inte regleras av de nya reglerna om beskattning av mineraloljor i direktiv 2003/96, vilket direktiv inte trädde i kraft förrän den 1 januari 2004, utan genom de regler om beskattning av mineraloljor som gällde dessförinnan. Följaktligen saknar den utveckling av det gemenskapsrättsliga regelverk som kommissionen hänvisat till relevans i förevarande mål. Detta bekräftas av att kommissionen i beslutet aluminium I har inlett ett nytt formellt granskningsförfarande rörande befrielserna från punktskatt på mineralolja som använts som bränsle vid aluminiumtillverkning i regionen Gardanne, i regionen Shannon och på Sardinien från den 1 januari 2004, vid vilken tidpunkt de nya reglerna om beskattning av mineraloljor i direktiv 2003/96 blev tillämpliga. Det ska i alla händelser understrykas att beslutet aluminium I antogs närmare två år efter antagandet av direktiv 2003/96. Enbart nödvändigheten av att, såsom kommissionen gjort gällande, i beslutet aluminium I ta hänsyn till de nya reglerna för beskattning av mineralolja i direktiv 2003/96 kan inte motivera en sådan tidsåtgång som den i förevarande mål.

75

Kommissionen hade således, mot denna bakgrund, god kännedom om de rättsliga och faktiska omständigheterna kring skattebefrielserna och hade ingen uppenbar svårighet att granska dessa utifrån reglerna om statligt stöd.

76

När det, för det andra, gäller de påstådda praktiska och språkliga svårigheter som kommissionen påstår sig ha haft, kan det konstateras att även om dessa skulle bevisas kan de inte motivera en sådan tidsåtgång. Kommissionen har i alla händelser förfogat över tjänstegrenar som gjort det möjligt för den att hantera språksvårigheter som den påstår sig ha haft under den parallella granskningen av skattebefrielser under långt mindre tid än i förevarande mål, i synnerhet genom en god samordning av dessa tjänstegrenar.

77

Den tid som granskningen av det omtvistade stödet tagit är således i förevarande mål orimligt lång.

78

För det andra ska tribunalen pröva huruvida, såsom Republiken Frankrike har gjort gällande, den omständigheten att kommissionen dröjt med att fatta det omtvistade beslutet rimligen kan ha gett upphov till Alcans antagande att kommissionen inte längre ansåg att den ifrågasatta skattebefrielsen skulle möta några hinder och att detta dröjsmål var av sådan art att den hindrade kommissionen från att besluta om återkrav av stödet mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 på grundval av denna, såsom fallet var i domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502, punkt 16), vilken Republiken Frankrike har åberopat.

79

I domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502) ansåg domstolen att den period på 26 månader som hade förflutit innan kommissionen fattade sitt beslut i det ärendet kunde ge upphov till berättigade förväntningar hos klaganden och att institutionen därför var förhindrad att ålägga de nationella myndigheterna att kräva återbetalning av stödet.

80

Det följer emellertid av rättspraxis att även om det är viktigt att säkerställa att rättssäkerhetskraven till skydd för enskildas intressen iakttas är det likaledes viktigt att göra en avvägning mellan dessa och kraven på skydd för allmänintresset, bland vilka återfinns, på området statligt stöd, sådana som avser att undvika att marknaden snedvrids av statligt stöd som kan skada konkurrensen, och som enligt fast rättspraxis kräver att otillåtet stöd ska återkrävas, så att den tidigare situationen återupprättas (se dom av den 5 augusti 2003, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen, T‑116/01 och T‑118/01, REG, EU:T:2003:217, punkterna 207 och 208 och där angiven rättspraxis).

81

I rättspraxis har således domen RSV/kommissionen, punkt 45ovan (EU:C:1987:502), tolkats på så sätt att de konkreta omständigheterna i målet haft en avgörande betydelse för den riktning som domstolen följt (se för ett liknande resonemang, dom Italien/kommissionen, punkt 43 ovan, EU:C:2004:240, punkt 90, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, REG, EU:C:2004:234, punkt 119, dom Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, punkt 46ovan, EU:T:2009:314, punkt 286, och dom Diputación Foral de Álava m.fl., punkt 46 ovan, EU:T:2009:316, punkt 344). I synnerhet har det beaktats att det stöd som var aktuellt i domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), beviljats innan kommissionen inlett det formella granskningsförfarandet avseende det stödet. Vidare hade stödet formellt anmälts till kommissionen, kort efter det att det utbetalats. Stödet gällde vidare kompletterande kostnader i samband med stöd som godkänts av kommissionen och avsåg en sektor som sedan år 1977 mottagit stöd som godkänts av kommissionen. Granskningen av huruvida stödet var förenligt krävde, slutligen, inte några mer djuplodande efterforskningar.

82

Den långa rad av exceptionella omständigheter som förelåg i det mål som ledde fram till domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), återfinns emellertid inte i förevarande mål. Visserligen hade kommissionen, i likhet med det mål som ledde fram till domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), redan god kännedom om den ifrågasatta skattebefrielsen under den tid som den förefaller ha varit inaktiv, och hade således kunnat bilda sig en uppfattning om huruvida denna varit rättsstridig utifrån reglerna om statligt stöd, utan att därvid genomföra några mer djuplodande efterforskningar. Andra väsentliga omständigheter som låg till grund för domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), saknas emellertid i förevarande mål. I synnerhet har det omtvistade stödet beviljats efter det att kommissionen inlett det formella granskningsförfarandet avseende den ifrågasatta skattebefrielsen.

83

Dessa skillnader medför att de konkreta omständigheter som legat till grund för domen RSV/kommissionen, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502), skiljer sig väsentligt från omständigheterna i förevarande mål. Republiken Frankrike får således inte något stöd för sin inställning genom att åberopa domen RSV/Commission, punkt 45 ovan (EU:C:1987:502).

84

Det ska vidare framhållas att domstolen, i punkt 52 i domen av den 11 november 2004, Demesa och Territorio Histórico de Álava/kommissionen (C‑183/02 P och C‑187/02 P, REG, EU:C:2004:701), har slagit fast att när det gäller sådana exceptionella omständigheter som kan medföra att stödmottagaren kan grunda berättigade förväntningar på att ett otillåtet stöd skulle vara tillåtet, saknar en eventuell passivitet från kommissionens sida betydelse när en stödordning inte har anmälts till kommissionen. Således kan inte den uppenbara passiviteten från kommissionens sida under 43 månader efter Irlands svar på den sista begäran om kompletterande upplysningar från kommissionen (se punkt 70 ovan) – hur oförenlig med principen om en rimlig tidsfrist som detta än må vara – betraktas som en särskild omständighet vad gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd på det omtvistade stödet. Den kan således inte anses utgöra en exceptionell omständighet som gett upphov till berättigade förväntningar hos Alcan om att det omtvistade stödet var förenligt med reglerna om statligt stöd. Härav följer att enbart åsidosättandet av principen om att beslut ska fattas inom rimligt tid vid fattandet av beslutet aluminium I inte medför något hinder för kommissionen att besluta att det omtvistade stödet ska återkrävas.

85

Vad som anförts om att beslutet tagit orimligt lång tid att fatta ska således lämnas utan avseende.

86

Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det konstateras att Republiken Frankrike i förevarande mål inte har visat att det förelegat sådana exceptionella omständigheter som rimligen medfört berättigade förväntningar hos Alcan på att kommissionens tvivel avseende den ifrågasatta skattebefrielsen upphört och att den inte skulle möta några invändningar, som skulle ha hindrat kommissionen från att i skäl 5 i beslutet aluminium I besluta om återkrav av det omtvistade stödet.

87

Talan ska således inte bifallas på den grunden att kommissionen åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och principen om att beslut ska fattas inom en rimlig tidsfrist. Då detta är den enda grund som åberopats till stöd för talan ska den lämnas utan bifall.

88

Enligt artikel 219 i tribunalens rättegångsregler ska tribunalen, i beslut som fattas efter upphävande och återförvisning, besluta om rättegångskostnader avseende dels de förfaranden som ägt rum inför tribunalen, dels förfaranden vid domstolen. Då domstolen i domarna kommissionen/Irland m.fl., punkt 19 ovan (EU:C:2009:742), och kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), har förklarat att beslut om rättegångskostnaderna fattas senare, ankommer det på tribunalen att i denna dom pröva frågan om fördelning av rättegångskostnader i dessa mål om överklagande.

89

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Emellertid får tribunalen enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna om så anses skäligt, undantagsvis besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader. Enligt artikel 135.2 i samma rättegångsregler kan dessutom en part, även om vederbörande vunnit målet, förpliktas att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av vederbörandes uppträdande, inbegripet tiden före talans väckande. Tribunalen får bland annat förplikta en institution, vars beslut inte har ogiltigförklarats, att ersätta rättegångskostnader för en part som föranletts föra talan mot beslutet på grund av brister i institutionens beslut (se, analogt, dom av den 9 september 2010, Evropaïki Dynamiki/Kommissionen, T‑387/08, EU:T:2010:377, punkt 177 och där angiven rättspraxis).

90

I förevarande mål har Republiken Frankrike tappat målet. Det har emellertid inom ramen för denna prövning konstaterats, i punkt 77 ovan, att kommissionen åsidosatt principen om en rimlig tidsfrist, vilket har kunnat föranleda Republiken Frankrike att väcka talan för att få detta åsidosättande fastslaget. Tribunalen anser vid dessa förhållanden det vara i överensstämmelse med rätt och billighet att, när det gäller målen T‑56/06, T‑56/06 RENV I och T‑56/06 RENV II, förplikta Republiken Frankrike att bära sina egna kostnader och tre fjärdedelar av kommissionens kostnader. Kommissionen ska därvid bära en fjärdedel av sina egna kostnader. När det gäller målen C‑89/08 P och C‑272/12 P då fem parter varit motparter till kommissionen i vart och ett av dem, ska utifrån den fördelningsnyckel som använts i målen T‑56/06, T‑56/06 RENV I och T‑56/06 RENV II, Republiken Frankrike bära sina egna kostnader samt tre tjugondelar, det vill säga en femtedel av tre fjärdedelar, av kommissionens kostnader. Kommissionen ska därvid bära en femtedel av sina kostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande: