FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 12 september 2007

Mål T‑250/04

Philippe Combescot

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Tillsättning av tjänsten som delegationschef i Colombia – Avslag på ansökan – Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad föreligger inte – Skadeståndstalan”

Saken: Fastställelse av att beslutet att utesluta sökanden från uttagningsprovet för tillsättning av tjänsten som delegationschef i Colombia är rättsstridigt. Ogiltigförklaring av förfarandet beträffande det uttagningsprovet och av beslutet om tillsättning av tjänsten. Skadestånd för den skada som sökanden påstår sig ha lidit.

Avgörande: Kommissionen förpliktas att utge skadestånd till Philippe Combescot med 3 000 euro. Talan ogillas i övrigt. Kommissionen skall bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader. Sökanden skall bära hälften av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Företrädare för parterna

2.      Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndsyrkande som hänger samman med ett yrkande om ogiltigförklaring

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Ledig tjänst – Tillsättning genom internt uttagningsprov

5.      Tjänstemän – Ledig tjänst – Jämförelse av sökandenas kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29. 1)

6.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor

1.      De regler som är tillämpliga på förfarandet i förstainstansrätten utgör inte hinder mot att en part utfärdar en fullmakt som omfattar flera mål som är anhängiga vid rätten, i vilka parten har för avsikt att delta, och följaktligen att samma fullmakt företes av partens företrädare i flera mål.

(se punkt 19)

2.       För att en pensionerad tjänsteman skall kunna föra en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats av tillsättningsmyndigheten skall denne ha ett personligt intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat.

Detta är inte fallet när dennes talan avser ogiltigförklaringen av ett beslut att utesluta honom från ett uttagningsprov för tillsättningen av en tjänst som han inte kan tillträda på grund av att han har blivit pensionerad och har getts rätt till en fullständig och bestående invaliditetspension efter det att ansökan har getts in.

Tjänstemannen har emellertid alltjämt ett intresse att kräva att det ges en dom över lagenligheten av beslutet att utestänga honom från uttagningsprovet i samband med ett yrkande om ersättning för den yrkesmässiga, fysiska och ideella skada som han anser sig ha lidit till följd av den berörda institutionens uppträdande.

(se punkterna 28, 29 och 33)

Hänvisning till förstainstansrätten den 13 december 1990, T‑20/89, Moritz mot kommissionen, REG 1990, s. II‑769, punkt 18; förstainstansrätten den 15 februari 1995, Moat mot kommissionen, T‑112/94, REGP 1995, s. I‑A‑37 och II‑135, punkt 26; förstainstansrätten den 29 maj 1997, T‑6/96, Contargyris mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑119 och II‑357, punkt 32

3.       Den regel i rättspraxis enligt vilken avvisningen av ett yrkande om ogiltigförklaring medför att ett skadeståndsyrkande, som är nära förbundet med det förstnämnda yrkandet, skall avvisas, har uttryckligen till syfte att förhindra att en tjänsteman som inte i tid har ifrågasatt ett beslut som går honom emot, som tillsättningsmyndigheten har fattat, kringgår denna frist genom att väcka en talan om skadestånd som grundar sig på detta besluts påstådda rättsstridighet.

Den regeln är således inte tillämplig när en tjänsteman, genom att väcka en talan om ogiltigförklaring, i rätt tid har angripit ett beslut om uteslutande från ett internt uttagningsprov och talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning efter det att ansökan getts in på grund av en orsak som inte beror på sökanden, nämligen dennes pensionering. Att skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning får inte följd att sökanden ges möjlighet att kringgå en utgången frist på grund av att han i rätt tid väckt talan om ogiltigförklaring av den rättsakt som han påstår vara rättsstridig.

(se punkterna 38–40)

Hänvisning till domstolen den 15 december 1966, 59/65, Schreckenberg mot kommissionen, REG 1966, s. 785, 797; domstolen den 12 december 1967, 4/67, Collignon mot kommissionen, REG 1967, s. 469, 480; domstolen den 22 oktober 1975, 9/75, Meyer-Burckhardt mot kommissionen, REG 1975, s. 1171, punkt 11; domstolen den 7 oktober 1987, Schina mot kommissionen, 401/85, REG 1987, s. 3911, punkterna 10 och 13; domstolen den 14 februari 1989, Bossi mot kommissionen, 346/87, REG 1989, s. 303, punkterna 31 och 34; förstainstansrätten den 6 april 2006, T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1173, punkt 76

4.      Meddelanden till personalen, vilka inte utgör interna riktlinjer som institutionen är skyldig följa, utan vilka endast utgör förberedande, rådgivande eller vägledande handlingar utan bindande verkan kan inte åberopas av en institution för att motivera att ett krav för deltagande i ett internt uttagningsprov tillämpas gentemot en tjänsteman.

Ett beslut att utestänga en tjänsteman från ett internt uttagningsprov för tillsättningen av en chefstjänst på mellannivå, vilket grundar sig på att tjänstemannen inte har iakttagit ett krav i en intern förberedande handling som inte är föreskrivet i den tillämpliga regleringen eller i meddelandet om den lediga tjänsten, är därför rättsstridigt.

(se punkterna 59, 64 och 66)

5.      Tillsättningsmyndigheten skall bedöma huruvida en sökande uppfyller kravet i meddelandet om den lediga tjänsten och denna bedömning kan endast angripas i fall av uppenbara felaktigheter. När det i ett meddelande om en ledig tjänst krävs att sökandena har ytterligare yrkeserfarenhet från områden som står i samband med den tjänst som skall tillsättas, skall tillsättningsmyndigheten bedöma huruvida den ytterligare yrkeserfarenheten är lämplig med hänsyn till den aktuella tjänsten.

(se punkt 71)

Hänvisning till domstolen den 4 juli 1989, 198/87, Kerzmann mot revisionsrätten, REG 1989, s. 2083

6.      För att gemenskapen skall ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar krävs, vid sidan av ett rättsstridigt handlande från institutionernas sida, att sökanden har lidit en verklig skada och att det föreligger ett orsakssamband mellan handlandet och skadan.

7.       För att det skall anses föreligga ett orsakssamband måste det i princip bevisas att det finns ett direkt och säkert orsakssamband mellan den berörda gemenskapsinstitutionens vållande och den åberopade skadan.

8.       Med avseende på uttagningsprov är graden av sannolikhet uppnådd när det vållande som gemenskapsinstitutionen gjort sig skyldig till har berövat en person en seriös möjlighet att bli utnämnd till en tjänst, och inte när denne har berövats möjligheten att få tjänsten, vilket det saknas möjlighet att bevisa. Följden av att den berörda personen berövats denna seriösa möjlighet är att denne lider ekonomisk skada i form av utebliven inkomst. När det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet framstår som högst sannolikt att den berörda gemenskapsinstitutionen skulle ha gett tjänsten till den berörda personen om dess handlade hade varit lagenligt, utgör den teoretiska osäkerheten som består beträffande utgången av ett förfarande som genomförts i vederbörlig ordning inte hinder för att utdöma ersättning för den verkliga ekonomiska skada som den berörda personen har lidit till följd av att han uteslutits från ett uttagningsprov för en tjänst som han hade haft goda chanser att erhålla.

(se punkterna 92, 95 och 96)

Hänvisning till förstainstansrätten den 9 februari 1994, T‑82/91, Latham mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑15 och II‑61, punkt 72; förstainstansrätten den 24 april 2001, Pierard mot kommissionen, T‑172/00, REGP 2001, s. I‑A‑91 och II‑429, punkt 34; förstainstansrätten den 5 oktober 2004, T‑45/01, Sanders m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3315, punkterna 149 och 150; förstainstansrätten den 5 oktober 2004, T‑144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3381, punkterna 148 och 149; förstainstansrätten den 9 november 2004, T‑116/03, Montalto mot rådet, REGP 2004, s. I‑A‑339 och II‑1541, punkt 125