1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ( 2 ), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 ( 3 ).

2.

Begäran har framställts i ett mål om verkställighet i Irland av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats mot SH för verkställighet av ett fängelsestraff i Lettland.

3.

Det framgår av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida inte vissa omständigheter som räknas upp i den bestämmelsen föreligger.

4.

Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) vill, i huvudsak, få klarhet i huruvida begreppet förhandling som ledde till beslutet, vilket återfinns i den bestämmelsen, avser ett förfarande genom vilket en domstol, på grund av att villkoren för en kompletterande polisövervakningspåföljd som tidigare utdömts inte har iakttagits, får omvandla den påföljden till ett fängelsestraff med en varaktighet som motsvarar hälften av den tid av polisövervakningspåföljden som inte har avtjänats.

5.

I förevarande förslag till avgörande kommer jag att förklara varför jag anser att den frågan ska besvaras jakande.

6.

SH dömdes för två brott år 2014 av Valmieras rajona tiesa (Distriksdomstolen i Valmiera, Lettland) respektive Jēkabpils rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Jēkabpils, Lettland), vilket i båda fallen ledde till ett fängelsestraff och en period av polisövervakning. Den 27 oktober 2015 lades dessa straff samman, vilket resulterade i ett sammanlagt fängelsestraff på fyra år och nio månader samt en kompletterande påföljd med polisövervakning i tre års tid. I enlighet med lettisk rätt inleddes verkställigheten av denna kompletterande påföljd när SH hade avtjänat fängelsestraffet.

7.

SH iakttog inte den skyldighet som måste fullgöras för polisövervakning, nämligen att inställa sig vid polisstationen inom tre arbetsdagar från det att han frigavs från fängelset, trots att han tidigare hade informerats om att han i annat fall skulle kunna ådömas en administrativ påföljd. Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale, Lettland) fann följaktligen, den 11 och den 27 maj 2020, att SH hade gjort sig skyldig till en administrativ överträdelse och förpliktade därför honom att betala två böter.

8.

I lettisk rätt föreskrivs att om en person två gånger har dömts för att ha brutit mot bestämmelserna om polisövervakning under ett och samma år, kan den behöriga domstolen ersätta en kompletterande påföljd som ännu inte har avtjänats med en frihetsberövande påföljd, där en återstående tid av polisövervakning på två dagar motsvarar en dags fängelse. Denna omvandling av påföljden görs således på grundval av ett fast och på förhand fastställt förhållande.

9.

I juni 2020 ingav polisstationen i Jēkabpils (Lettland) en ansökan vid Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale) om att SH:s återstående tid av polisövervakning skulle omvandlas till en frihetsberövande påföljd.

10.

Den 25 juni 2020 skickades en domstolskallelse med rekommenderat brev till SH:s angivna bostadsadress i Jēkabpils. Denna kallelse hämtades inte ut, utan returnerades den 31 juli 2020.

11.

Den 19 augusti 2020 ägde en förhandling rum vid Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale), i SH:s utevaro. Den dagen utfärdade rätten ett beslut om att den återstående tiden av SH:s polisövervakningspåföljd – två år och två dagar – skulle omvandlas till ett fängelsestraff på ett år och en dag, i enlighet med det förhållande som föreskrivs i § 45.5 i Krimināllikums (strafflagen) (nedan kallad den lettiska strafflagen). Det beslutet skickades till SH, men hämtades aldrig ut, varpå det returnerades. Beslutet överklagades inte heller av SH.

12.

Den 26 februari utfärdades en europeisk arresteringsorder mot SH för verkställighet av det fängelsestraff som Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale) hade utdömt den 19 augusti 2020.

13.

Genom dom av den 27 juli 2022 vägrade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) överlämnande av SH på grundval av införlivandet med irländsk rätt av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.

14.

High Court (Förvaltningsöverdomstolen) gav inte Minister for Justice and Equality (justitie- och jämställdhetsministern, Irland) (nedan kallad ministern) rätt att överklaga den domen till Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland), varför ministern ansökte om prövningstillstånd för överklagande av den domen till Supreme Court (Högsta domstolen), vilket beviljades den 19 januari 2023.

15.

Supreme Court (Högsta domstolen) finner det troligt att det lettiska förfarandet för omvandling av en kompletterande polisövervakningspåföljd till ett frihetsstraff kan liknas vid ett förverkande av villkorlig frigivning från ett straff som, såsom följer av domen av den 22 december 2017, Ardic, ( 4 ) inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584. Den tvingande karaktären av polisövervakning kan nämligen likställas med de villkor som i regel brukar ställas med avseende på en villkorlig dom.

16.

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att det följer av den domen att begreppet beslut, i den mening som avses i den bestämmelsen, inte omfattar ett beslut som avser verkställighet eller tillämpning av ett fängelsestraff som tidigare utdömts, till exempel förverkande av en villkorlig frigivning, såvida inte beslutet syftar eller leder till att typen eller varaktigheten av denna påföljd ändras och att den myndighet som beslutat om påföljden har haft ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. ( 5 )

17.

Den hänskjutande domstolen har emellertid konstaterat att i förevarande fall inleddes polisövervakningsperioden vid den tidpunkt då SH hade avtjänat fängelsestraffet. Inget nytt domstolsavgörande har fattats som ändrar typen och varaktigheten av det fängelsestraff som tidigare utdömts, eftersom en aritmetisk beräkning som föreskrivs i lettisk rätt ska användas för att fastställa perioden för en eventuell frihetsberövande påföljd för det fall villkoren för polisövervakningen inte har iakttagits. Zemgales rajona (Distriktsdomstolen i Zemgale) hade således endast att ta till ställning till huruvida det fanns anledning att utdöma ett kompletterande fängelsestraff, vars varaktighet var fastställd i lag.

18.

Av detta skäl ansåg den hänskjutande domstolen inledningsvis att överlämnandet inte skulle vägras med motiveringen att det frihetsstraff som utdömdes den 19 augusti 2020 inte var någon ny påföljd. Villkoren och parametrarna för den frihetsberövande åtgärd som följde på de överträdelser som SH hade gjort sig skyldig till var nämligen tydliga och fastställbara och innebar inte något nytt beslut eller en ändring av det ursprungliga straffets typ eller varaktighet.

19.

Den hänskjutande domstolen hyser emellertid vissa tvivel vad denna lösning beträffar.

20.

Den hänskjutande domstolen har nämligen påpekat att det straff som är i fråga i det nationella målet skiljer sig från det i domen i målet Ardic. Även om den dom som meddelades år 2015 innebar en möjlighet till ytterligare fängelsestraff, ålades motparten nämligen, genom den dom som meddelades av Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale), helt enkelt inte att ”avtjäna en del av eller till och med hela de fängelsestraff som han ursprungligen dömts till”. ( 6 )

21.

Den hänskjutande domstolen har härvidlag påpekat att motparten hade avtjänat det fängelsestraff som han ursprungligen hade ådömts. Den påföljd som Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale) påförde honom innebar följaktligen att typen eller varaktigheten av den tidigare utdömda påföljden ändrades genom att polisövervakningspåföljden omvandlades till ett ytterligare fängelsestraff.

22.

Zemgales rajona tiesa (Distriktsdomstolen i Zemgale) hade dessutom ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida SH skulle ådömas en sådan påföljd, även om rätten inte hade något sådant utrymme i fråga om påföljdens längd. Den hänskjutande domstolen har följaktligen påpekat att den inte kan slå fast att svaret på den fråga som har uppkommit vad gäller tolkningen och tillämpningen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, mot bakgrund av omständigheterna i det mål om överklagande som har anhängiggjorts vid den, är så pass uppenbart att det inte finns utrymme för rimligt tvivel.

23.

Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24.

Ministern, SH, den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och deltog vid förhandlingen den 9 januari 2025.

25.

Eftersom SH:s advokat hade informerat EU-domstolens kansli om att SH satt fängslad i Lettland, skickade EU-domstolen, genom beslut av EU-domstolens ordförande av den 26 april 2024, en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen för att få klarhet i huruvida ett svar från EU-domstolen på begäran om förhandsavgörande fortfarande var användbart för att avgöra det nationella målet.

26.

Genom svar av den 10 maj 2024 bekräftade den hänskjutande domstolen att SH satt fängslad i Lettland och att han hade överlämnats till de lettiska myndigheterna för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som hade utfärdats den 17 februari 2021. Den hänskjutande domstolen angav emellertid att ett svar på begäran om förhandsavgörande fortfarande skulle vara användbart för att avgöra det nationella målet även för det fall SH inte hade överlämnats för verkställighet av den europeiska arresteringsorder som är i fråga i det nationella målet och det följaktligen inte kunde uteslutas att de lettiska myndigheterna tillämpar den mekanism som föreskrivs i artikel 27 i rambeslut 2002/584 för att verkställa det fängelsestraff som SH har ådömts.

27.

Genom sina två tolkningsfrågor, som enligt min mening ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak att EU‑domstolen ska slå fast huruvida artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet förhandling som ledde till beslutet, vilket återfinns i den bestämmelsen, avser ett förfarande genom vilket en domstol, på grund av att villkoren för en kompletterande polisövervakningspåföljd som tidigare utdömts inte har iakttagits, kan besluta att den påföljden ska omvandlas till ett fängelsestraff med en varaktighet som motsvarar hälften av den tid av polisövervakningspåföljden som inte har avtjänats.

28.

Ministern och den rumänska regeringen har föreslagit att den frågan ska besvaras nekande och har utvecklat ett resonemang som, i huvudsak, grundar sig på domen Ardic. SH och kommissionen har däremot föreslagit att den frågan ska besvaras jakande och har reserverat sig mot den domen.

29.

Jag delar den ståndpunkt som SH och kommissionen har intagit.

30.

Innan jag förklarar varför jag anser att det förfarande som har lett till ett domstolsavgörande som har meddelats innan en polisövervakningspåföljd omvandlas till ett fängelsestraff utgör en ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, ska det fastställas vad den första påföljden består i och på vilka villkor den behöriga domstolen kan utdöma en sådan.

31.

I detta hänseende ska det hänvisas till § 45 i den lettiska strafflagen, med rubriken ”Polisövervakning”, vilken har följande lydelse: ( 7 )

”1) Polisövervakning är en kompletterande påföljd som en domstol kan döma ut som en tvingande åtgärd, för att övervaka hur en person som tidigare har suttit frihetsberövad uppför sig och så att den personen kan underkastas de begränsningar som polisinstitutionen föreskriver. …

2) Påföljden polisövervakning utdöms endast när ett fängelsestraff har utdömts, i de fall som föreskrivs i det särskilda avsnittet i denna lag, för en period på minst ett år men högst tre år.

…

4) Om en dömd person, under avtjänandet av en kompletterande påföljd, har begått ett nytt brott, ska domstolen ersätta den återstående tiden av den kompletterande påföljden med en frihetsberövande påföljd och fastställa den slutliga påföljden i enlighet med bestämmelserna i §§ 51 och 52 i denna lag.

5) Om en person, som genom dom har ådömts en polisövervakningspåföljd, bryter mot bestämmelserna om denna påföljd i ond tro, kan en domstol, på polisinstitutionens begäran, ersätta den återstående tiden av den kompletterande påföljden med en frihetsberövande påföljd, där två dagars polisövervakning motsvarar en dags fängelse.

6) En överträdelse i ond tro av de bestämmelser som gäller för polisövervakningen konstateras ha skett om personen dömts av förvaltningsdomstol två gånger inom en ettårsperiod för en sådan överträdelse.”

32.

Inom ramen för förevarande mål är § 45.5 i den lettiska strafflagen av särskild betydelse, eftersom det däri föreskrivs en möjlighet för den behöriga domstolen att, på begäran av behörig polismyndighet, omvandla en polisövervakningspåföljd till ett fängelsestraff för det fall den dömda personen i ond tro har brutit mot de villkor som den förstnämnda påföljden är förenad med. En sådan omvandling ska således göras med avseende på den tid av polisövervakning som det återstår att avtjäna och på grundval av ett fast lagstadgat förhållande där en återstående tid av polisövervakning på två dagar motsvarar en dags fängelse.

33.

För att visa att ett sådant beslut att omvandla straffet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, ska det inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis är syftet med inrättandet av ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet, vilket i sin tur syftar till att uppnå målet för Europeiska unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. ( 8 )

34.

Principen om ömsesidigt erkännande, som enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 får sitt första konkreta uttryck i den europeiska arresteringsorder som föreskrivs i det rambeslutet, utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet. Denna princip kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. ( 9 )

35.

Det innebär för det första att de verkställande rättsliga myndigheterna endast får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med åberopande av grunder som följer av rambeslut 2002/584, så som detta har tolkats av EU-domstolen. För det andra är huvudregeln att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som ska tolkas restriktivt. ( 10 )

36.

Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 utgör i synnerhet ett undantag från huvudregeln att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att överlämna den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten och ska följaktligen tolkas restriktivt. ( 11 )

37.

Det framgår av själva lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 att den verkställande rättsliga myndigheten har en möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, när den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att villkoren i leden a–d i nämnda bestämmelse är uppfyllda. ( 12 )

38.

Den bestämmelsen begränsar således möjligheterna att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder genom att på ett precist och enhetligt sätt ange under vilka villkor erkännande och verkställighet av ett avgörande, varvid den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte får vägras. ( 13 )

39.

Den verkställande rättsliga myndigheten är följaktligen skyldig att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, när någon av de omständigheter som anges i artikel 4a.1 a, b, c eller d i rambeslut 2002/584 är för handen. ( 14 )

40.

I vart och ett av de fall som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 innebär nämligen verkställigheten av en europeisk arresteringsorder inte någon kränkning av den berörda personens rätt till försvar, rätt till ett effektivt rättsmedel eller rätt till en opartisk domstol, så som dessa rättigheter är stadfästa i artiklarna 47 och 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 15 )

41.

Innan den verkställande rättsliga myndigheten undersöker huruvida någon av de omständigheter som avses i artikel 4a.1 a, b, c eller d i rambeslut 2002/584 föreligger, ska den emellertid fastställa huruvida den har att pröva en situation där den eftersökta personen inte var personligen närvarande vid den ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i den bestämmelsen.

42.

Enligt EU-domstolens fasta praxis ska begreppet förhandling som ledde till beslutet som återfinns i den bestämmelsen förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt inom unionen, oberoende av hur det kvalificeras i medlemsstaterna. ( 16 ) Detta begrepp ska förstås så, att det avser det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en lagakraftvunnen dom. ( 17 )

43.

EU-domstolen har påpekat att i sådana fall där förfarandet har genomförts i flera instanser och resulterat i flera på varandra följande avgöranden, varav åtminstone ett har meddelats i den berörda personens utevaro, ska begreppet följaktligen förstås så, att det avser förfarandet vid den instans som meddelade det sista av dessa avgöranden, såvida den aktuella domstolen därigenom slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och ådömde vederbörande ett straff, såsom en frihetsberövande åtgärd, efter att ha utfört en såväl faktisk som rättslig prövning av omständigheter som både talar till dennes fördel som till dennes nackdel, vilket, i förekommande fall, inbegriper ett hänsynstagande till den berörda personens individuella situation. ( 18 )

44.

EU-domstolen har även påpekat att ett förfarande som leder till en dom med fastställande av en gemensam påföljd som resulterar i att varaktigheten av de frihetsberövande straff som tidigare utdömts fastställs på nytt, även om förfarandet inte påverkar frågan om den berörda personens skuld som fastställts genom tidigare avgöranden, ska anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, när det ger den behöriga myndighetens befogenhet att i detta avseende företa skönsmässiga bedömningar och leder till ett avgörande varigenom påföljden slutgiltigt fastställs. ( 19 )

45.

Såsom EU-domstolen betonade i sin dom i målet Ardic utgör ett beslut som avser verkställighet eller tillämpning av ett fängelsestraff som tidigare utdömts däremot inte ett ”beslut”, i den mening som avses i artikel 4a.1, såvida inte beslutet påverkar ansvarsfrågan eller syftar eller leder till att typen eller varaktigheten av straffet ändras och den myndighet som meddelat beslutet har haft ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. ( 20 )

46.

Av detta följer att ett beslut om återkallelse av uppskjuten verkställighet av ett frihetsberövande straff till följd av att den tilltalade har åsidosatt ett av de objektiva villkoren för den uppskjutna verkställigheten, såsom att begå ett nytt brott under prövotiden, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1, eftersom beslutet inte ändrar straffet, vare sig såvitt avser dess typ eller dess varaktighet. ( 21 )

47.

EU-domstolen påpekade dessutom att den myndighet som har till uppgift att besluta om en sådan återkallelse inte gör någon ny prövning av själva sakfrågan i det mål som avgjorts genom den fällande brottmålsdomen och den omständigheten att myndigheten har ett utrymme för skönsmässig bedömning är inte relevant, såvitt detta utrymme för skönsmässig bedömning inte gör det möjligt för nämnda myndighet att ändra varaktigheten eller typen av det frihetsberövande straffet, såsom dessa bestämts i det lagakraftvunna avgörandet mot den eftersökta personen. ( 22 )

48.

EU-domstolen har således valt att göra en strikt tolkning av begreppet förhandling som ledde till beslutet, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584. EU-domstolen har påpekat att en sådan tolkning av den bestämmelsen är förenlig med rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. ( 23 ) Det framgår nämligen av denna rättspraxis att förfaranden som avser formerna för verkställighet av straff inte omfattas av artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. ( 24 ) Vidare framgår det att åtgärder som beslutats av en domstol efter det att ett straff vunnit laga kraft eller under verkställigheten av ett straff endast kan utgöra ”straff”, i den mening som avses i den konventionen, om de kan medföra att det ursprungligen ådömda straffet omdefinieras eller att detta straffs omfattning ändras. ( 25 )

49.

Såväl ministern som den rumänska regeringen har gjort gällande att den situation som är i fråga i det nationella målet ska likställas med situationen i det mål som gav upphov till domen Ardic. Ett annat synsätt skulle, enligt deras mening, innebära att form sätts före innehåll, eftersom ett beslut om att återkalla uppskjuten verkställighet av ett fängelsestraff och ett beslut om att omvandla en polisövervakningspåföljd till ett fängelsestraff skulle ha likvärdig verkan.

50.

Jag delar inte den uppfattningen. Jag anser i själva verket, i likhet med SH och kommissionen, att den situation som är i fråga i det nationella målet ska särskiljas från den som gav upphov till den domen, och detta av följande tre skäl.

51.

Vad för det första gäller skyddet av en grundläggande rättighet såsom rätten till en opartisk domstol, ska försiktighet iakttas vid behandlingen av argument för att den strikta tolkning som EU‑domstolen har kunnat göra ska tillämpas analogt på åtgärder som visserligen har vissa jämförbara verkningar men som är av ett annat slag.

52.

Jag anser nämligen att det är viktigt att påpeka att den strikta tolkning som bör göras av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 inte får överskugga den omständigheten att den tilltalades rätt att närvara vid rättegången utgör en väsentlig del av rätten till försvar och generellt sett är av grundläggande betydelse för att rätten till en rättvis rättegång i brottmål, vilken är stadfäst i artiklarna 47 andra och tredje stycket och 48 i stadgan, respekteras. ( 26 )

53.

Såsom EU-domstolen har påpekat har Europadomstolen i detta avseende slagit fast att en fällande dom som meddelas i en persons utevaro, där det inte är utrett att vederbörande avsagt sig rätten att närvara vid rättegången, att försvara sig eller att vederbörande avsiktligen håller sig undan, utgör ett uppenbart fall av rättsvägran, när personen i fråga saknar möjlighet att få en förnyad prövning efter att ha hörts om de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till för anklagelsen mot vederbörande. ( 27 )

54.

I fråga om bakgrunden till och syftet med artikel 4a i rambeslut 2002/584 kan det dessutom konstateras att det framgår av rättspraxis att denna bestämmelse syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå och att ge den verkställande myndigheten möjlighet att överlämna den berörda personen trots att denna inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, samtidigt som rätten till försvar iakttas till fullo. Det framgår uttryckligen av artikel 1 i rambeslut 2009/299, jämförd med skälen 1, 4, 8 och 15 i samma rambeslut, att artikel 4a infördes i rambeslut 2002/584 för att skydda den tilltalades rätt att personligen närvara vid det brottmålsförfarande som inletts mot vederbörande, samtidigt som det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna förstärks. ( 28 ) Så som EU-domstolen har påpekat, har unionslagstiftaren således beslutat att fästa särskild vikt vid denna rättighet. ( 29 )

55.

Effektiviteten i mekanismen med en europeisk arresteringsorder bör således inte ges företräde framför behovet av att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden.

56.

I detta syfte ska artikel 4a i rambeslut 2002/584 tolkas och tillämpas på ett sätt som är förenligt med artiklarna 47 andra och tredje stycket och 48 i stadgan, vilka, såsom framgår av förklaringarna till stadgan, ( 30 ) motsvarar artikel 6 i Europakonventionen. EU-domstolen ska således se till att dess tolkning av artiklarna 47 andra och tredje stycket och 48 i stadgan säkerställer en skyddsnivå som tar hänsyn till den skyddsnivå som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen, såsom den har tolkats av Europadomstolen. ( 31 )

57.

Till skillnad från frågor rörande villkoren för verkställighet av ett fängelsestraff eller tillämpningen av ett sådant straff omfattas emellertid ett domstolsavgörande genom vilket den tilltalade döms till ansvar av det straffrättsliga inslaget i artikel 6 i Europakonventionen. ( 32 )

58.

I detta hänseende framgår det av Europadomstolens praxis att de garantier som tillförsäkras genom artikel 6 i Europakonventionen är tillämpliga inte enbart på avgörandet av skuldfrågan, utan även på fastställandet av påföljden. Iakttagandet av ett rättvist förfarande innebär således en rätt för den berörda personen att delta i rättegången, med anledning av de betydande konsekvenser denna kan ha för varaktigheten av det straff som ska utdömas mot vederbörande. ( 33 )

59.

Med hänsyn till denna rättspraxis ska det undersökas huruvida ett beslut som, vid första anblicken, skulle kunna anses avse verkställighet eller tillämpning av ett straff, i själva verket inte kan likställas med ett beslut varigenom skuldfrågan avgörs eller påföljden fastställs, varvid garantierna i artikel 6 i Europakonventionen ska tillämpas.

60.

Det ska för det andra konstateras att det aktuella beslutet i förevarande mål avser en kompletterande påföljd och inte utgör ett beslut avseende verkställighet eller tillämpning av ett fängelsestraff som tidigare utdömts, till skillnad från det beslut som var i fråga i det mål som gav upphov till domen Ardic. Den situation som är i fråga i det nationella målet avser således inte ett villkor för verkställighet av ett fängelsestraff som gör det möjligt för den dömda personen att avtjäna straffet utanför fängelset, med en skyldighet att iaktta en rad villkor.

61.

För det tredje ingår det förfarande genom vilket polismyndigheten vänder sig till den behöriga domstolen i enlighet med § 45.5 i den lettiska strafflagen i fasen för verkställighet av den kompletterande polisövervakningspåföljden, vilken inleds efter det att fängelsestraffet har avtjänats.

62.

Genom det förfarandet har den behöriga domstolen att avgöra huruvida den omständigheten att den dömda personen har brutit mot de villkor som polisövervakningspåföljden är förenad med innebär att den återstående tiden av den påföljden ska ersättas med ett fängelsestraff, där en återstående tid av polisövervakning på två dagar motsvarar en dags fängelse.

63.

I motsats till vad EU-domstolen kom fram till i sin dom i målet Ardic kan ett sådant beslut, enligt min mening, inte motsvara ett beslut som avser verkställighet eller tillämpning av en polisövervakningspåföljd som, i sådana fall, inte skulle omfattas av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.

64.

Det förfarande varigenom den behöriga domstolen kan besluta att ersätta polisövervakningspåföljden med ett fängelsestraff är i själva verket detsamma som att utdöma en ny påföljd som är av en annan typ än den ursprungligen fastställda påföljden.

65.

Denna nya påföljd kan utdömas av den domstolen om den anser att den dömda personens åsidosättande av de villkor som polisövervakningsåtgärden är förenad med motiverar den. Det fängelsestraff som eventuellt utdöms syftar således inte till att beivra det ursprungliga brott som ledde till att polisövervakningsåtgärden utdömdes som en kompletterande påföljd, utan till att beivra de särskilda åsidosättandena av de villkor som den sistnämnda påföljden är förenad med. Domstolen bör således avgöra, efter att ha undersökt den personens situation, huruvida de åsidosättandena motiverar att en ren polisövervakning omvandlas till ett frihetsstraff.

66.

Jag anser följaktligen att beslutet att omvandla den påföljd som är i fråga i det nationella målet i högre grad hänför sig till sådana beslut varigenom skuldfrågan avgörs eller påföljden fastställs än till beslut som avser villkoren för verkställighet av en påföljd. Det beslutet bör således omfattas av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.

67.

Det förfarande som har resulterat i att den behöriga domstolen, med tillämpning av § 45.5 i den lettiska strafflagen, har omvandlat polisövervakningspåföljden till ett fängelsestraff ska följaktligen, enligt min mening, anses kunna likställas med ett förfarande som har lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en lagakraftvunnen dom. ( 34 ) Härav följer att begreppet förhandling som ledde till beslutet i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 avser ett förfarande som det som har lett till beslutet att omvandla den påföljd som är i fråga i det nationella målet.

68.

Så som Europadomstolen vid upprepade tillfällen har påpekat är det riktigt att skillnaden mellan ett straff och en åtgärd för verkställighet eller tillämpning av ett straff inte alltid är tydlig i praktiken. ( 35 ) Den situation som är i fråga i det nationella målet är ett tydligt exempel på detta, eftersom den behöriga domstolens avgörande, så som jag tidigare har påpekat, meddelas i samband med verkställigheten av en kompletterande polisövervakningspåföljd.

69.

Även om beslutet att omvandla den påföljd som är aktuell i det nationella målet, på grund av dess blandade karaktär, bedöms utföra ett villkor för verkställighet av polisövervakningspåföljden, ska det med hänsyn härtill konstateras dels att det beslutet leder till att själva arten av det straffet ändras, dels att den domstol som har meddelat detta har haft ett utrymme för skönsmässig bedömning att besluta om den ändringen. Enligt EU-domstolens praxis kan den verkställande rättsliga myndigheten anses ha att pröva ett ”beslut”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, om dessa två villkor är uppfyllda. ( 36 ) Detta konstaterande bekräftar, enligt min mening, uppfattningen att det under alla omständigheter är uteslutet med en analog tillämpning av den slutsats som EU-domstolen kom fram till i sin dom i målet Ardic.

70.

Det ska härvidlag påpekas att, även om ett åsidosättande av vissa villkor medför att personen i fråga åter ska fängslas både i den situation som var aktuell i den domen och i den som prövas i det nationella målet, finns det emellertid flera skillnader mellan dessa båda situationer.

71.

Det är, i den situation som var i fråga i det mål som gav upphov till domen Ardic, det fängelsestraff som ursprungligen utdömdes som ska verkställas på grund av förverkandet av den villkorliga frigivningen, ( 37 ) varvid straffet inte ändras vare sig såvitt avser dess typ eller dess varaktighet. ( 38 ) Ett sådant återkallande återaktiverar således ett straff som slutgiltigt har fastställts i den fällande domen, även om villkorlig frigivning senare beviljats. ( 39 ) I den situation som är i fråga i det nationella målet leder däremot ett åsidosättande av de villkor som den kompletterande polisövervakningspåföljden är förenad med, om den behöriga myndigheten så beslutar, till att det utdöms ett nytt fängelsestraff som ersätter den kompletterande påföljd som ursprungligen utdömts. Det är således inte det ursprungliga fängelsestraffet, som har avtjänats i sin helhet, som reaktiveras. Den frihetsberövande påföljden grundar sig inte på det ursprungliga brottet, utan på ett upprepat åsidosättande av villkoren för polisövervakningen, vilket enligt lettisk rätt utgör ett brott av administrativ art.

72.

Det är ostridigt att typen av den kompletterande åtgärd som det från början har beslutats om därför ändras. Framför allt är det, enligt min mening, viktigt att understryka att omvandling av en polisövervakningspåföljd till ett fängelsestraff leder till att en åtgärd som främst förefaller ha ett preventivt syfte ( 40 ) omvandlas till en åtgärd med ett repressivt syfte. Polisövervakning efter avtjänat fängelsestraff har i själva verket inte ett sådant syfte, utan syftar till att undvika risken för återfall i brott och främja den frigivna personens återanpassning till samhället genom att säkerställa att vederbörande uppträder korrekt.

73.

Jag vill härvidlag påpeka att Europadomstolen redan har slagit fast att en särskild övervakningsåtgärd från polisens sida ”inte kan jämföras med en brottspåföljd eftersom syftet är att förhindra att brott begås. Förfarandet i samband därmed rör således inte ’prövningen’ av en ’anklagelse … för brott’”, i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. ( 41 )

74.

Europadomstolen har dessutom slagit fast, i fråga om en åtgärd för att ställa en person under administrativ övervakning, i samband med och till följd av en fällande dom, att en sådan åtgärd inte utgjorde ett ”straff”, i den mening som avses i artikel 7.1 i Europakonventionen, eftersom det främsta syftet med den åtgärden var att förhindra återfall i brott, vilket innebar att åtgärden var preventiv snarare än repressiv. ( 42 )

75.

Jag vill tillägga att, även om ställande under polisövervakning kan kvalificeras som en ”kompletterande påföljd” enligt lettisk rätt, utesluter inte detta på något sätt att det kan betraktas som en säkerhetsåtgärd. I detta hänseende har Europadomstolen redan påpekat att ”en åtgärd av samma typ kan kvalificeras som en kompletterande påföljd i ett land och som säkerhetsåtgärd i ett annat”. ( 43 )

76.

Det ska dessutom påpekas att den behöriga domstolen i förevarande fall, inom ramen för ett annat rättsligt förfarande än det som har ledde till den ursprungliga fällande domen, har ett utrymme för skönsmässig bedömning att eventuellt omvandla polisövervakningspåföljden till ett fängelsestraff. Till skillnad från det mål som gav upphov till domen Ardic, där den rättsliga myndighetens befogenhet i fråga om förverkande av villkorlig frigivning inte hänförde sig till fastställandet av påföljden utan verkställigheten av denna, ( 44 ) har den behöriga domstolen i förevarande mål ett utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa huruvida underlåtenheten att iaktta de villkor som polisövervakningspåföljden är förenad med är tillräckligt allvarlig för att motivera en omvandling av den påföljden till ett frihetsstraff. Detta innebär att det ska avgöras huruvida en ny påföljd av en annan typ ska utdömas. Detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär i synnerhet att den domstolen kan ta hänsyn till den berörda personens situation eller personlighet eller till omständigheter som kan förklara varför den personen inte har iakttagit de villkor som polisövervakningspåföljden är förenad med. ( 45 )

77.

Denna möjlighet att omvandla straffet föreskrivs visserligen i lagen, som fastställer varaktigheten av det fängelsestraff som den behöriga domstolen kan utdöma, på grundval av ett fast lagstadgat förhållande där en återstående tid av polisövervakning på två dagar motsvarar en dags fängelse. Den domstolen har icke desto mindre ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller själva beslutet om huruvida straffet ska omvandlas.

78.

I fråga om det utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga domstolen har, vill jag även erinra om att EU-domstolen, i domen Generalstaatsanwaltschaft Berlin, har slagit fast att begreppet förhandling som ledde till beslutet i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 avser en dom med fastställande av en gemensam påföljd, då det förfarande som utmynnade i den domen innehåller ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa varaktigheten av den samlade påföljden. ( 46 ) Såsom SH med rätta påpekade under förhandlingen, skulle det vara motsägelsefullt att välja en annan lösning när det utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga domstolen har, såsom i förevarande mål, avser själva typen av det straff som den berörda personen måste avtjäna efter det aktuella förfarandet, det vill säga huruvida polisövervakningen ska bibehållas under den återstående strafftiden eller huruvida den övervakningen ska omvandlas till ett nytt fängelsestraff utifrån den varaktighet som har fastställts i lag.

79.

Det finns en sista aspekt som skiljer den situation som är i fråga i det nationella målet från den som prövades i det mål som gav upphov till domen Ardic. I det sistnämnda målet är det nämligen den ursprungliga fällande domen som är den verkställbara dom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Förverkandet av den villkorliga frigivningen nödvändiggör således inte något nytt beslut om fastställande av påföljden vilket ska ligga till grund för den europeiska arresteringsordern. ( 47 ) Situationen är däremot annorlunda i det nationella målet, där det är det nya beslut varigenom ett fängelsestraff utdöms i stället för polisövervakningsåtgärden som har varit avgörande för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern och som ligger till grund för denna. ( 48 )

80.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att, från och med det att ett rättsligt beslut inte enbart avser verkställighet eller tillämpning av ett straff som tidigare utdömts, utan ändrar typen eller varaktigheten av det straffet, eftersom den behöriga domstolen har haft ett utrymme för skönsmässig bedömning i det hänseendet, ska det beslutet anses omfattas av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 för att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna undersöka huruvida någon av de omständigheter som avses i punkterna a, b, c eller d i den bestämmelsen eventuellt föreligger. Den ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i nämnda artikel 4a.1, och varigenom fängelsestraffet har utdömts, är således, i förevarande fall, den som ledde till beslutet av den 19 augusti 2020 om att omvandla påföljden.

81.

Den berörda personen måste följaktligen, under den fas av förfarandet där det ska beslutas huruvida en polisövervakningsåtgärd ska omvandlas till ett fängelsestraff, kunna utöva sin rätt till försvar till fullo, i syfte att på ett effektivt sätt framföra sina synpunkter och därmed påverka det slutliga avgörandet som kan medföra att vederbörande frihetsberövas. ( 49 ) Den personen måste i synnerhet kunna åberopa faktiska och rättsliga omständigheter på grundval av vilka den behöriga domstolen skulle kunna besluta att inte göra en sådan omvandling av straffet.

82.

Den omständigheten att det kan beslutas om en omvandling av straffet, enligt § 45.5 och 45.6 i den lettiska strafflagen, så snart en kompletterande polisövervakningspåföljd har utdömts vid bristande iakttagande av de villkor som den påföljden är förenad med, är enligt min mening utan betydelse för huruvida en åtgärd kan kvalificeras som en ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584. Denna förutsebarhet är nämligen förenlig med principen om laglighet i fråga om brott och straff. Det som är utmärkande för samtliga straff som vilar på en rättslig grund är att de är förutsebara för det fall brott begås. Dock gäller att den person som kan komma att ådömas ett sådant straff ska kunna påverka domstolens beslut genom att personligen närvara vid rättegången.

83.

Vad som är viktigt för denna kvalificering är att förfarandet för omvandling av straff kan leda till en frihetsberövande påföljd som, även om utdömandet av den kan förutses vid ett åsidosättande av de villkor som polisövervakningspåföljden är förenad med, inte i sig ingår i den ursprungliga domen och därför förutsätter att det meddelas en ny dom som ersätter den första.

84.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) på följande sätt:

Artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförd med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att begreppet förhandling som ledde till beslutet, vilket återfinns i den bestämmelsen, avser ett förfarande genom vilket en domstol, på grund av att villkoren för en kompletterande polisövervakningspåföljd som tidigare utdömts inte har iakttagits, kan besluta att den påföljden ska omvandlas till ett fängelsestraff med en varaktighet som motsvarar hälften av den tid av polisövervakningspåföljden som inte har avtjänats.