–

Cyperns regering, genom F. Sotiriou och E. Symeonidou, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Debieuvre och A. Katsimerou, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 46.1 och 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60), jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 4.1 och 4.3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9), och artikel 4.3 FEU.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan B. F. och Kypriaki Dimokratia (Republiken Cypern), företrädd av Ypiresia Asylou (Cyperns asylmyndighet, Cypern) (nedan kallad asylmyndigheten). Målet rör asylmyndighetens beslut att avslå B. F.:s ansökan om internationellt skydd och dess beslut att han ska återvända till sitt ursprungsland.

3

I artikel 4 i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.

…

3.   Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:

…

…”

4

Skälen 18, 50 och 60 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

…

…

5

I artikel 2 f i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

6

I artikel 18 i samma direktiv, med rubriken ”Läkarundersökning”, föreskrivs följande:

”1.   Om den beslutande myndigheten bedömer att det är relevant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU ska medlemsstaterna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada. Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anordnar en sådan läkarundersökning.

De läkarundersökningar som avses i första stycket ska utföras av kvalificerade medicinska yrkesutövare och resultatet därav ska överlämnas till den beslutande myndigheten, så snart som möjligt. Medlemsstaterna får utse de medicinska yrkesutövare som får utföra sådana läkarundersökningar. En sökandes vägran att genomgå en sådan läkarundersökning ska inte hindra den beslutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om internationellt skydd.

Läkarundersökningar som utförs i enlighet med denna punkt ska täckas av offentliga medel.

2.   Om ingen läkarundersökning utförs i enlighet med punkt 1 ska medlemsstaterna informera sökande om att de på eget initiativ och på egen bekostnad får genomföra en läkarundersökning med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

3.   Resultaten av de läkarundersökningar som avses i punkterna 1 och 2 ska vägas in i den beslutande myndighetens bedömning tillsammans med övriga delar av ansökan.”

7

Artikel 46 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

…

3.   I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

4.   Medlemsstaterna ska fastställa skäliga tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till effektiva rättsmedel enligt punkt 1. …

…”

8

I artikel 15 i Peri Prosfygon Nomos (flyktinglagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad flyktinglagen), med rubriken ”Läkarundersökning och psykologisk undersökning av sökanden”, föreskrivs följande:

”1)   Om den behöriga tjänstemannen vid [asylmyndigheten] anser att det är lämpligt för prövningen av ansökan, … och förutsatt att sökanden ger sitt samtycke, så ska en läkare och/eller psykolog genomföra en undersökning av sökanden med avseende på följande:

2)   De läkarundersökningar som avses i punkt 1 ska utföras med offentliga medel av kvalificerade medicinska yrkesutövare och resultatet därav ska överlämnas till [asylmyndigheten], så snart som möjligt.

3)   Den sökandes vägran att genomgå en medicinsk och/eller psykologisk undersökning ska inte hindra chefen för [asylmyndigheten] från att fatta beslut om ansökan.

4)   Resultaten av de medicinska och/eller psykologiska undersökningar som utförts i enlighet med punkt 1 eller 8 ska bedömas av chefen för [asylmyndigheten] tillsammans med övriga delar av ansökan.

5)   Om det finns tecken på allvarlig skada ska den behöriga tjänstemannen [vid asylmyndigheten] genomföra en intervju med sökanden, efter samråd och i samarbete med den behöriga läkaren.

…

8)   Om ingen medicinsk och/eller psykologisk undersökning utförs i enlighet med punkt 1 ska [asylmyndigheten] informera de sökande om att de på eget initiativ och på egen bekostnad får vidta nödvändiga åtgärder för att genomgå en medicinsk och/eller psykologisk undersökning med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada.”

9

I artikel 7 i Peri tis Litourgias Dioikitikou Dikastiriou Diethme Prostasias Diadikastikoi Kanonismoi tou 2019 (2019 års rättegångsregler om verksamheten vid förvaltningsdomstolen för internationellt skydd), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”[Förvaltningsdomstolen för internationellt skydd] får reglera förfarandet och, i förekommande fall, besluta om instruktioner om inhämtande av skriftliga eller muntliga vittnesmål eller annat bevismaterial, intervjuer med den asylsökande eller om internationellt skydd samt andra förfaranden, i enlighet med flyktinglagen och riktlinjerna från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), på det sätt som den domstolen finner lämpligt och rättvist med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.”

10

Den 4 september 2018 lämnade B. F., som är libanesisk medborgare, in en ansökan om internationellt skydd på Cypern.

11

Till stöd för sin ansökan gjorde han bland annat gällande att han hade utsatts för tortyr av Libanons underrättelsetjänst och försvarsmakt bland annat på grund av hans politiska aktivism och hans deltagande i den militära grenen av ett libanesiskt politiskt parti, och att han fortsatte att utsättas för mordhot och mordförsök, varför han var övertygad om att han, om han återvände till Libanon, skulle gripas på flygplatsen i Libanon och dömas till fängelse eller dödsstraff.

12

Genom beslut av den 7 februari 2022 avslog asylmyndigheten hans ansökan om flyktingstatus med motiveringen att det inte förelåg någon välgrundad fruktan för förföljelse eller risk för allvarlig skada om han skulle återvända till Libanon. Myndigheten ansåg att de uttalanden som B. F. hade gjort under flera förhör var inkonsekventa, motsägelsefulla och otydliga.

13

B. F. överklagade detta beslut till Dioikitiko Dikastirio Diethme Prostasias (Förvaltningsdomstolen i första instans för internationellt skydd, Cypern), som är den hänskjutande domstolen. Nämna domstol har angett att den delar slutsatsen att B. F.:s uttalanden om den politiska, religiösa och rasmässiga förföljelse som påstås ha utsatts för av Libanons underrättelsetjänst, bland annat i egenskap av medlem i ett libanesiskt politiskt parti, är inkonsekventa, ologiska och icke trovärdiga.

14

Enligt den hänskjutande domstolen ska emellertid sökandens sårbarhet beaktas vid den individuella bedömningen av en ansökan om internationellt skydd, eftersom denna sårbarhet bland annat kan påverka koherensen i hans utsagor till stöd för sin ansökan om internationellt skydd och följaktligen bedömningen av hans trovärdighet.

15

Asylmyndigheten har emellertid underlåtit att göra en medicinsk eller psykologisk undersökning av den berörda personen avseende tecken på förföljelse eller allvarlig skada som han påstår sig ha utsatts för tidigare eller på symptom eller tecken på tortyr eller andra allvarliga fysiska eller psykiska våldshandlingar.

16

I avsaknad av en läkarundersökning av den berörda personen anser sig den hänskjutande domstolen följaktligen inte kunna bedöma sökandens trovärdighet, vilken emellertid utgör en integrerad del av den fulla omprövning av ansökan om internationellt skydd och den prövning av det aktuella behovet av sådant skydd som ska utföras av domstolen i första instans enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32.

17

Den hänskjutande domstolen har angett att den enligt nationell rätt inte har befogenhet att förordna om en sådan läkarundersökning, vilket bekräftas av nyare rättspraxis från Anotato Dikastirio Kyprou (Högsta domstolen i Cypern), enligt vilken asylmyndigheten enligt nationell rätt är ensam behörig att ålägga den asylsökande att genomgå läkarundersökningar. Den hänskjutande domstolen kan således endast ställa frågor till denna myndighet om skälen till att sådana undersökningar inte har ägt rum och, i förekommande fall, upphäva det överklagade beslutet om den anser att artikel 15 i flyktinglagen har åsidosatts.

18

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida den, med stöd av artikel 46.3 i direktiv 2013/32, har befogenhet att förordna om en läkarundersökning, eftersom denna bestämmelse, jämförd med rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, ålägger den att göra en ”full omprövning [av ansökan om internationellt skydd] och prövning av det aktuella behovet” av sådant skydd.

19

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den, om den anser att en läkarundersökning är nödvändig för att bedöma ansökan om internationellt skydd, med hänsyn till den direkta effekten av artikel 46.3 i direktiv 2013/32, såsom den har slagits fast i EU‑domstolens praxis, har befogenhet att själv förordna om en sådan undersökning eller, i vart fall, befogenhet att förelägga den beslutande myndigheten att genomföra en läkarundersökning och underrätta den om resultaten av densamma.

20

För det fall det skulle medges att de medel som står till den hänskjutande domstolens förfogande för att genomföra den undersökning som föreskrivs i artikel 46.3 i direktivet omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi, vill nämnda domstol dessutom få klarhet i huruvida den, när den tillämpliga nationella lagstiftningen inte uppfyller de krav som följer av effektivitetsprincipen, kan kräva att den beslutande myndigheten, genom att aktivera mekanismen i artikel 18 i direktiv 2013/32, ska utföra en läkarundersökning av den berörda personen och underrätta domstolen om resultatet av denna undersökning.

21

Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de garantier som föreskrivs i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 och i artikel 47 i stadgan, även med hänsyn till kravet att asylansökningar ska prövas så snart som möjligt, är uppfyllda när den nationella domstolen, för det fall en medicinsk fråga uppkommer i samband med den rättsliga prövningen av en asylansökan, inte har befogenhet att förordna om en läkarundersökning, trots att den anser att en sådan undersökning är nödvändig, men däremot kan upphäva ett beslut som fattats av den beslutande myndigheten om avslag på en ansökan om internationellt skydd, med motiveringen att denna myndighet inte har låtit den som ansöker om internationellt skydd genomgå en läkarundersökning.

22

Mot denna bakgrund beslutade Dioikitiko Dikastirio Diethme Prostasias (Förvaltningsdomstolen för internationellt skydd) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Den hänskjutande domstolen har ställt sina fyra frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan och artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, för att uppfylla kravet på full omprövning och prövning av det aktuella behovet enligt artikel 46.3 i nämnda direktiv, ska ha befogenhet att förordna om en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd. om den hänskjutande domstolen anser att en sådan prövning är nödvändig eller relevant för bedömningen av nämnda ansökan eller om det räcker att den domstolen har befogenhet att upphäva ett sådant beslut på grund av att myndigheten inte har låtit sökanden genomgå en läkarundersökning och återförvisa ärendet till nämnda myndighet för att denna därefter ska förordna om en sådan undersökning inom ramen för ett nytt förfarande.

24

Artikel 46 i direktiv 2013/32 avser, såsom anges i dess rubrik, rätten till ett effektivt rättsmedel för personer som ansöker om internationellt skydd. I artikel 46.1 föreskrivs att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som rör deras ansökan. I artikel 46.3 i direktivet anges vad rätten till ett effektivt rättsmedel omfattar. Där preciseras att de medlemsstater som är bundna av direktivet ska se till att den domstol till vilken beslutet angående den ansökan om internationellt skydd i fråga har överklagats gör en ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet [utifrån] såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95]”.

25

Det framgår vidare av EU-domstolens praxis att de egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel 46 i direktiv 2013/32 måste ha ska fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas. Denna artikel är tillräcklig i sig och behöver inte tydliggöras genom unionsrättsliga eller nationella bestämmelser för att enskilda ska ges en rättighet som kan åberopas som sådan. Det kan således inte förhålla sig annorlunda med artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan (dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky (C‑406/22, EU:C:2024:841, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

26

Ur denna synvinkel ska uttrycket ”se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet [utifrån] såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna”, såsom det definieras i artikel 46.3 i direktiv 2013/32, tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att enligt denna bestämmelse utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att handläggningen av de överklaganden som avses innefattar en domstolsprövning av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter, vilka gör det möjligt för domstolen att göra en uppdaterad prövning av det aktuella fallet (dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

27

Uttrycket ”det aktuella behovet” lyfter härvidlag fram skyldigheten för den berörda domstolen att göra en bedömning som, i förekommande fall, beaktar nya omständigheter som har kommit fram efter att det överklagade beslutet antogs. En sådan bedömning gör det nämligen möjligt att handlägga ansökan om internationellt skydd på ett uttömmande sätt, utan att ärendet behöver återförvisas till den beslutande myndigheten. Nämnda domstols befogenhet att ta nya omständigheter i beaktande, vilka den beslutande myndigheten inte har tagit ställning till, följer av syftet med direktiv 2013/32, vilket – i enlighet med vad om anges i skäl 18 – särskilt består i att ansökningar om internationellt skydd ska handläggas ”så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs” (dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkterna 78 och 88 och där angiven rättspraxis).

28

Adjektivet ”full”, som anges i artikel 46.3 i samma direktiv, ger, i sin tur, stöd för tolkningen att den berörda domstolen är skyldig att pröva såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller borde ha beaktat, som de omständigheter som inträffat efter det att den antog sitt beslut (dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, för det första, understrukit att den enligt tillämplig nationell rätt inte själv har befogenhet att se till att den som ansöker om internationellt skydd genomgår en läkarundersökning eller att ålägga den beslutande myndigheten att se till att det genomförs en sådan undersökning, även om den hänskjutande domstolen anser att en sådan undersökning i det aktuella fallet är nödvändig för att pröva ansökan om internationellt skydd, medan asylmyndigheten, som är ”den beslutande myndigheten”, i den mening som avses i artikel 2 f i direktiv 2013/32, har en sådan befogenhet i enlighet med artikel 15 i flyktinglagen, som syftar till att införliva artikel 18 i direktivet.

30

För det andra har den hänskjutande domstolen framhållit att den, enligt tillämplig nationell rätt, däremot har befogenhet att upphäva ett beslut från asylmyndigheten att neka internationellt skydd om den anser att asylmyndigheten, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, borde ha förordnat om en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd i enlighet med nämnda artikel 15 och att ett sådant upphävande gör det möjligt för nämnda myndighet att därefter, inom ramen för ett nytt administrativt förfarande, anta ett beslut i vilket resultaten av en sådan undersökning beaktas.

31

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 25–28 ovan konstaterar EU-domstolen, för det första, att det krav på full omprövning och prövning av det aktuella behovet som föreskrivs i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 inte är uppfyllt när en nationell lagstiftning inte ger en domstol i första instans befogenhet att, med förbehåll för sökandens samtycke, förordna om en läkarundersökning, trots att denna domstol anser att en sådan undersökning är nödvändig eller relevant för att bedöma huruvida ansökan om internationellt skydd är välgrundad.

32

Att under sådana omständigheter inte tillåta en sådan domstol att förordna om en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd förefaller strida mot medlemsstaternas skyldighet, enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32, att utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att handläggningen av de överklaganden som avses innefattar en domstolsprövning av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter, så att den berörda domstolen kan genomföra en uppdaterad prövning av det aktuella fallet, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkt 26 ovan.

33

Eftersom den behöriga domstolen inte kan inhämta uppgifter om hälsotillståndet hos den som ansöker om internationellt skydd för att kunna bedöma vederbörandes ansökan om internationellt skydd, kan denna bedömning inte innefatta samtliga faktiska omständigheter som gör det möjligt för den domstolen att göra en uppdaterad bedömning av det aktuella fallet. En läkarundersökning av sökanden kan bland annat göra det möjligt att kontrollera huruvida de tecken på sjukdom som sökanden, i förekommande fall, uppvisar kan förklaras av tidigare förföljelse eller allvarlig skada, särskilt i ursprungslandet, varvid dessa omständigheter, av detta skäl, ska beaktas vid bedömningen av sökandens verkliga behov av internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2023, International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat i Pakistan) (C‑756/21, EU:C:2023:523, punkt 61).

34

För det andra konstaterar EU-domstolen att en nationell lagstiftning i vilken det endast föreskrivs att domstolen i första instans har möjlighet att upphäva den beslutande myndighetens beslut att avslå ansökan om internationellt skydd, med motiveringen att denna myndighet borde ha låtit sökanden genomgå en läkarundersökning, inte uppfyller kravet på full omprövning och prövning av det aktuella behovet, i den mening som avses i artikel 46.3 i direktiv 2013/32. Detta gäller även om beslutet om upphävande skulle göra det möjligt för denna myndighet att göra en ny prövning av ansökan mot bakgrund av resultaten av en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd.

35

Det räcker nämligen att påpeka att en sådan nationell lagstiftning, i den mån den innebär att det ankommer på nämnda myndighet att anta ett nytt beslut med beaktande av resultaten av en läkarundersökning, inte säkerställer iakttagandet av den princip som följer av EU-domstolens praxis (se punkt 27 ovan), enligt vilken det ankommer på den berörda domstolen själv att säkerställa att ansökan om internationellt skydd behandlas på ett uttömmande sätt, utan att behöva återförvisa ärendet till den beslutande myndigheten. En sådan nationell lagstiftning äventyrar således målet att handlägga ansökningar om internationellt skydd så snart som möjligt i enlighet med direktiv 2013/32, vars betydelse EU‑domstolen har framhållit i denna praxis.

36

För det tredje ska det påpekas att den enda bestämmelse i direktiv 2013/32 som innehåller bestämmelser om läkarundersökningar är artikel 18 i detta direktiv. Såsom framgår av själva ordalydelsen i denna artikel 18, och särskilt av punkt 1 i densamma, är de bestämmelser som föreskrivs däri emellertid endast tillämpliga i sig inom ramen för den beslutande myndighetens bedömning av en ansökan om internationellt skydd och inte inom ramen för ett överklagande till domstol av ett beslut som fattats av en sådan myndighet.

37

Såsom framgår av EU-domstolens fasta praxis ankommer det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstats interna rättsordning att, i enlighet med principen om processuell autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för en sådan undersökning. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för den som ansöker om internationellt skydd att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

38

I det sistnämnda avseendet måste den berörda domstolen under alla omständigheter kunna förordna om en läkarundersökning när det finns konkreta indikationer på att hälsoproblemen hos den som ansöker om internationellt skydd kan vara en följd av en traumatisk händelse som inträffat, särskilt i ursprungslandet, och, allmänt, när en sådan undersökning, enligt nämnda domstols bedömning, visar sig vara nödvändig eller relevant för att bedöma sökandens verkliga behov av internationellt skydd. Dessutom måste bestämmelserna om läkarundersökning vara förenliga med de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, såsom rätten till respekt för den mänskliga värdigheten och rätten till respekt för privat- och familjelivet, vilka garanteras i artikel 1 respektive artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 35, och dom av den 29 juni 2023, International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat i Pakistan) (C‑756/21, EU:C:2023:523, punkt 61).

39

Det bör vidare påpekas att det inte är nödvändigt att den domstol som har beslutat att den berörda sökanden ska genomgå en läkarundersökning själv kan kontakta en kvalificerad yrkesutövare inom hälso- och sjukvården för att få denna undersökning utförd och för att få resultaten av densamma vidarebefordrade till sig, eftersom denna domstol även kan besluta att den beslutande myndigheten ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att sökanden genomgår den läkarundersökning som har beslutats och att den får resultaten av densamma vidarebefordrade till sig. I båda fallen kan den berörda domstolen nämligen inhämta de uppgifter som den anser vara relevanta eller nödvändiga för att göra en uppdaterad bedömning av det aktuella fallet, samtidigt som den iakttar det mål om skyndsamhet som eftersträvas med direktiv 2013/32, vilket det erinrats om i punkt 27 ovan.

40

För det fjärde konstaterar EU-domstolen att, även om det således ska anses att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte är förenlig med det krav på full omprövning och prövning av det aktuella behovet som föreskrivs i artikel 46.3 i direktiv 2013/32, eftersom den inte föreskriver någon möjlighet för den berörda domstolen att förordna om en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd, så ankommer det på den hänskjutande domstolen att i möjligaste mån tolka denna lagstiftning i enlighet med detta krav (se, bland annat, dom av den 20 december 2017, Protect Natur-, Arten- und Landschaftsschutz Umweltorganisation, C‑664/15, EU:C:2017:987, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

41

Om en sådan direktivkonform tolkning skulle visa sig vara omöjlig, har EU-domstolen emellertid redan understrukit att den behöriga domstolen, för att tillämpa unionsrätten, är skyldig att underlåta att tillämpa nationella lagbestämmelser vilka eventuellt kan hindra att unionsrättsliga bestämmelser med direkt effekt – såsom artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan – ges full verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

42

Den direkta effekt som såväl artikel 47 i stadgan som artikel 46.3 i direktiv 2013/32 har innebär således, enligt EU-domstolen, att den nationella domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, i syfte att garantera den som ansöker om internationellt skydd ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i nämnda artikel 47 och i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, ska kunna förordna om en läkarundersökning av den berörde sökanden när en sådan prövning är nödvändig för att bedöma denna ansökan.

43

Mot bakgrund av det ovan anförda ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan och artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, för att uppfylla kravet på full omprövning och prövning av det aktuella behovet i artikel 46.3, måste ha befogenhet att förordna om en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd när den anser att en sådan undersökning är nödvändig eller relevant för att bedöma ansökan.

44

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 4.3 FEU,

ska tolkas på följande sätt:

En nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, för att uppfylla kravet på full omprövning och prövning av det aktuella behovet i artikel 46.3, måste ha befogenhet att förordna om en läkarundersökning av den som ansöker om internationellt skydd när den anser att en sådan undersökning är nödvändig eller relevant för att bedöma ansökan.