–

Prokurator Rejonowy w Słupsku, genom T. Rutkowska-Szmydyńska, Prokurator Regionalny w Gdańsku,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, J. Sawicka och S. Żyrek, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, T. Suchá och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid, K. Herrmann, J. Hottiaux samt M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1), artikel 12.2. artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1), artikel 7.1 och 7.2 samt artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), samt principerna om unionsrättens företräde, direkta effekt och effektivitet.

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot M.S., J.W. och M.P., tre minderåriga, vilka har åtalats för att ha tagit sig in i byggnaderna vid en nedlagd tidigare semesteranläggning. Detta har medfört skada för M.B. och B.B., företrädda av den förvaltare som utsetts, D.G.

3

I skälen 19 och 26 i direktiv 2012/13 anges följande:

…

4

Artikel 2.1 i detta direktiv föreskriver följande:

”Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.”

5

Artikel 3 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:

2.   Medlemsstater ska se till att den information som lämnas enligt punkt 1 ska ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov.”

6

Artikel 8 i nämnda direktiv har rubriken ”Kontroll och rättsmedel”. I denna artikel anges följande:

”1.   När information lämnas till misstänkta eller tilltalade personer i enlighet med artiklarna 3–6 ska medlemsstaterna se till att detta antecknas i enlighet med förfarandena för anteckningar i den berörda medlemsstatens lagstiftning.

2.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer eller deras försvarare har rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med detta direktiv.”

7

I skälen 15 och 50 i direktiv 2013/48 anges följande:

…

8

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2.   Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

3.   Rätten till försvarare ska innebära följande:

…

5.   I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av punkt 2 c om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare.

6.   I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

9

I artikel 12 i detta direktiv, med rubriken ”Rättsmedel” föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden liksom personer som är eftersökta vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts.

2.   Utan att det påverkar nationella bestämmelser och system för bevistillåtlighet, ska medlemsstaterna se till att man i straffrättsliga förfaranden vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt till försvarare eller när ett undantag från denna rätt har beviljats i enlighet med artikel 3.6 iakttar rätten till försvar och ser till att rätten till en rättvis rättegång respekteras.”

10

I artikel 13 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att hänsyn tas till utsatta misstänkta eller tilltalades särskilda behov vid tillämpningen av detta direktiv.”

11

I skälen 31 och 44 i direktiv 2016/343 anges följande:

…

12

I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott eller ett påstått brott fram till dess att det slutliga avgörandet av om personen har begått det aktuella brottet har vunnit laga kraft.”

13

Artikel 7 i direktivet har rubriken ”Rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv”. Följande föreskrivs i punkt 1 och 2 i den artikeln:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att tiga med avseende på det brott som de misstänks eller tilltalats för att ha begått.

2.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att inte vittna mot sig själva.”

14

I artikel 10, med rubriken ”Rättsmedel”, i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser och system i fråga om bevistillåtlighet ska medlemsstaterna se till att rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång iakttas vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt att tiga eller deras rätt att inte vittna mot sig själv.”

15

I skälen 1, 11, 16, 18, 19, 22, 25–27 och 29 -32 i direktiv 2016/800 anges följande:

…

…

…

…

…

…

16

I artikel 1.a i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs gemensamma minimiregler om vissa rättigheter för barn som är

17

I artikel 2 i direktivet, i vilken direktivets tillämpningsområde definieras, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv ska tillämpas på barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt fram till det slutgiltiga avgörandet av frågan om den misstänkta eller tilltalade personen har begått ett brott, inbegripet, i förekommande fall, även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.

2.   Detta direktiv ska tillämpas på barn som är eftersökta personer från den tidpunkt då de grips i den verkställande medlemsstaten i enlighet med artikel 17.

3.   Med undantag av artiklarna 5, 8.3 b och 15, i den mån dessa bestämmelser avser en person som har föräldraansvar, är detta direktiv, eller vissa bestämmelser i det, tillämpligt på personer som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln, om dessa personer var barn när de blev föremål för förfarandena, men därefter har fyllt 18 år, och om tillämpningen av detta direktiv, eller vissa bestämmelser i det, är lämplig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive den berörda personens mognad och sårbarhet. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv när den berörda personen har fyllt 21 år.

…”

18

I artikel 3 led 1 i samma direktiv definieras ”barn” som ”en person som är yngre än 18 år”.

19

I artikel 4 i direktiv 2016/800, med rubriken ”Rätt till information”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att barn, när de underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, snabbt informeras om sina rättigheter i enlighet med direktiv 2012/13/EU och om allmänna aspekter av förfarandets genomförande.

Medlemsstaterna ska även se till att barn informeras om sina rättigheter enligt det här direktivet. Denna information ska lämnas enligt följande:

2.   Medlemsstaterna ska se till att den information som avses i punkt 1 lämnas skriftligt, muntligt, eller på båda sätten, på ett enkelt och lättillgängligt språk och att den information som har lämnats antecknas i enlighet med förfarandet för dokumentation enligt nationell rätt.

3.   När barn erhåller rättighetsinformation enligt direktiv [2012/13], ska medlemsstaterna se till att den rättighetsinformationen innehåller en hänvisning till deras rättigheter enligt det här direktivet.”

20

Artikel 5 i direktiv 2016/800 har rubriken ”Barnets rätt att få den person som har föräldraansvar informerad”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att en person som har föräldraansvar så snart som möjligt erhåller den information som barnet har rätt att motta i enlighet med artikel 4.”

21

I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Biträde av en försvarare”, föreskrivs följande:

”1.   Barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden har rätt att få tillgång till försvarare i enlighet med direktiv [2013/48]. Ingenting i det här direktivet, särskilt inte i denna artikel, ska påverka den rättigheten.

2.   Medlemsstaterna ska se till att barn biträds av en försvarare i enlighet med denna artikel, så att de kan utöva rätten till försvar på ett effektivt sätt.

3.   Medlemsstaterna ska se till att barn biträds av en försvarare utan onödigt dröjsmål när de underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade. Barn ska under alla omständigheter biträdas av en försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

4.   Biträdet av en försvarare ska omfatta följande:

5.   Medlemsstaterna ska respektera att kontakten mellan barn och deras försvarare vid utövandet av den rätt att biträdas av en försvarare som föreskrivs i detta direktiv omfattas av konfidentialitet. Sådan kommunikation ska inbegripa möten, korrespondens, telefonsamtal och alla andra former av kommunikation som tillåts enligt nationell rätt.

6.   Under förutsättning att det är förenligt med rätten till en rättvis rättegång får medlemsstaterna göra undantag från punkt 3 om biträde av en försvarare inte är proportionellt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, och med beaktande av det påstådda brottets svårhetsgrad, ärendets komplexitet och de åtgärder som skulle kunna vidtas beträffande ett sådant brott varvid det är underförstått att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet.

Medlemsstaterna ska under alla omständigheter se till att barn biträds av en försvarare

Medlemsstaterna ska också se till att frihetsberövande inte utdöms som en straffrättslig påföljd, om inte barnet har biträtts av en försvarare på ett sådant sätt att barnet kunnat utöva sin rätt till försvar på ett effektivt sätt och åtminstone under rättegångsförhandlingarna inför en domstol.

7.   Om ett barn ska biträdas av en försvarare i enlighet med denna artikel, men ingen försvarare är närvarande, ska de behöriga myndigheterna skjuta upp förhöret av barnet eller andra utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder enligt punkt 4 c under en rimlig tid för att invänta försvararens ankomst, eller, om barnet inte har utsett en försvarare, ordna en försvarare till barnet.

8.   I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna vid tillämpningen av denna punkt sätter barnets bästa i främsta rummet.

Ett beslut om att genomföra förhör, där försvararen är frånvarande, enligt denna punkt får endast fattas efter en bedömning i det enskilda fallet, antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning.”

22

Artikel 7 i samma direktiv avser rätten till en individuell bedömning.

23

I artikel 13.2 i direktiv 2016/800 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att barn alltid behandlas på ett sätt som tar hänsyn till deras värdighet och som är lämpligt för deras ålder, mognad och förmåga att förstå och med beaktande av eventuella särskilda behov, däribland alla former av kommunikationssvårigheter, som de kan ha.”

24

Artikel 15 i direktiv 2016/800 har rubriken ”Rätt för barnet att åtföljas av den person som har föräldraansvar under förfarandet”. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:

”Utöver den rätt som fastställs i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att barn har rätt att åtföljas av den person som har föräldraansvar, eller av en annan lämplig vuxen enligt punkt 2, under andra skeden i förfarandet än domstolsförhandlingar vid vilka barnet är närvarande, om den behöriga myndigheten anser att

25

I artikel 18 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att nationell rätt avseende rättshjälp garanterar ett effektivt utövande av rätten att biträdas av en försvarare enligt artikel 6.”

26

I artikel 19 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden samt barn som är eftersökta personer har tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter enligt detta direktiv har åsidosatts.”

27

I artikel 6 i ustawa – Kodeks postępowania karnego (straffprocesslagen) av den 6 juni 1997 (Dz. U. av 2022, position 1375) i dess för tvisten vid den nationella domstolen aktuella lydelse, föreskrivs följande:

”En person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande har rätt till försvar, inklusive rätt att biträdas av en försvarare, vilken han eller hon ska informeras om.”

28

I artikel 79 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”§ 1.   Vid straffrättsliga förfaranden ska den tilltalade ha en försvarare

…

§ 2.   Den tilltalade ska även ha en försvarare om domstolen anser det nödvändigt på grund av andra omständigheter som kan utgöra hinder för hans eller hennes försvar.

§ 3.   I de fall som avses i punkterna 1 och 2 är det obligatoriskt att försvararen närvarar vid förhandlingen och i de sammanträden där den tilltalade är skyldig att delta.

…”

29

I artikel 168a i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Bevis får inte avvisas enbart på grund av att de erhållits i strid med förfarandereglerna eller genom ett brott i den mening som avses i artikel 1.1 i strafflagen, såvida inte bevisen erhölls i samband med tjänsteutövningen av en offentlig tjänsteman till följd av mord, uppsåtlig misshandel eller frihetsberövande.”

30

I artikel 301 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Den misstänkte ska på begäran höras i närvaro av den utsedda försvararen. Den omständigheten att försvararen saknas utgör inte hinder för förhör.”

31

Enligt artikel 9 i ustawa – Prawo o ustroju sądów powszechnych (lag om allmänna domstolars organisation) av den 27 juli 2001 (Dz. U. av år 2001, nr 98, position 1070), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om allmänna domstolars organisation), ska den administrativa kontrollen av domstolarnas verksamhet ombesörjas av justitieministern.

32

I artikel 130 i denna lag föreskrivs följande:

”§ 1. När en domare grips på bar gärning för att uppsåtligen ha begått ett annat brott än en förseelse eller, med hänsyn till den typ av gärning som begåtts av domaren, och domstolens auktoritet eller tjänstens väsentliga intressen kräver att domaren omedelbart skiljs från sitt uppdrag, får domstolens ordförande eller justitieministern besluta att domaren omedelbart ska stängas av i väntan på att den disciplinära instansen fattar beslut inom mindre än en månad.

§ 2. Om den domare som avses i punkt 1 innehar ämbetet som domstolsordförande ankommer det på justitieministern att besluta om att tillfälligt stänga av domaren.

§ 3. Inom tre dagar från dagen för det beslut som avses i punkt 1 ska domstolens ordförande eller justitieministern underrätta den disciplinära instansen, som utan dröjsmål före utgången av den period som fastställts i beslutet om tillfällig avstängning ska fatta ett beslut om avstängning av domaren eller om upphävande av beslutet om tillfällig avstängning. Den disciplinära instansen ska underrätta domaren om sammanträdet om den anser det lämpligt.”

33

Flera bestämmelser i ustawa – Prawo o prokuraturze (lag om åklagarmyndigheten) av den 28 januari 2016 (Dz. U. av år 2016, position 177), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, avseende åklagarmyndighetens organisation och struktur samt åklagarnas behörighet räknas upp i begäran om förhandsavgörande. I dessa bestämmelser föreskrivs bland annat att uppdraget för Prokurator Generalny (riksåklagaren) ska utövas av justitieministern. Dessutom utför åklagarna i princip sina uppgifter helt oberoende. De är emellertid skyldiga att verkställa de föreskrifter, cirkulär och instruktioner som antagits av överordnad åklagare.

34

Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk, Polen), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål, har att pröva ett brottmål mot M.S., J.W. och M.P. (nedan tillsammans kallade de misstänkta minderåriga), vilka åtalats för att ha brutit sig in i en nedlagd semesteranläggning i Ustka (Polen) (nedan kallade de omtvistade omständigheterna), och således förorsakat M.B. och B.B., företrädda av konkursförvaltaren, D.G., skada. Inbrottet utgjorde ett brott enligt Kodeks karny (strafflagen), som kan ge upp till ett års fängelse.

35

M.S. åtalades för att mellan december 2021 och januari 2022 ha tagit sig in på platsen för inbrottet vid flera tillfällen, medan J.W. och M.P. åtalades för att ha tagit sig in på platsen endast en gång. Vid tidpunkten för omständigheterna i målet var M.S., J.W. och M.P. 17 år gamla.

36

Den 26 januari 2022 kallades M.S. till förhör hos polisen i egenskap av misstänkt. Den polis som ställde frågor visste att M.S. vid denna tidpunkt ännu inte hade fyllt 18 år. Hans föräldrar informerades inte i förväg om förhöret. I kallelsen angavs inte att M.S. kunde utse en försvarare. M.S. begav sig till polisstationen tillsammans med sin mor, som trots sin förfrågan inte kunde närvara vid förhöret med sin son, eftersom sonen enligt poliserna svarade på de omtvistade omständigheterna i egenskap av vuxen. Dessutom nekades modern all information om genomförandet av förundersökningen, och M.S. informerades inte heller om sin rätt att ta del av handlingarna i målet innan åtal väcktes vid domstolen.

37

Under detta första förhör medgav M.S. att han hade begått de omtvistade gärningarna och lämnade en detaljerad redogörelse för händelseförloppet genom att göra uttalanden som kunde belasta honom. Till följd av dessa uttalanden ändrades anklagelserna mot honom, eftersom han, i stället för att åtalas för att endast en gång ha gjort inbrott i den berörda semesteranläggningen, åtalades för att ha tagit sig in där vid flera tillfällen.

38

M.S. delgavs misstanke om brott. Delgivningen lästes upp och överlämnades till honom. Han undertecknade detta beslut. Handlingen om allmän information om den misstänktes rättigheter och skyldigheter i samband med ett straffrättsligt förfarande överlämnades också till honom utan att denna handling innehöll några särskilda uppgifter om minderårigas rättigheter och skyldigheter. Den information som lämnades omfattade bland annat information om rätten att avge utsagor eller att tiga eller att vägra att besvara frågor utan att det var nödvändigt att motivera detta, rätten att biträdas av en försvarare som han själv valt och rätten att begära att en försvarare förordnats ex officio om den misstänkte inte har ekonomiska medel att välja sin försvarare samt rätten att begära att den försvarare som förordnats ska närvara under förhöret, under förutsättning att dennas frånvaro inte utgör ett hinder för förhöret. Eftersom handlingen var omfattande och komplex, fick M.S. inte kännedom om dess innehåll. Han skrev emellertid under handlingen för godkännande.

39

M.S. underrättades även om sin rätt att begära muntlig underrättelse om grunden för anklagelserna mot honom och en skriftlig framställning av skälen till åtalet, att delges honom eller hans försvarare inom fjorton dagar. Han varken avstod från denna rätt eller framställde någon sådan begäran. Varken M.S. eller hans föräldrar har utsett någon försvarare. Någon försvarare har inte heller förordnats åt honom av domstolen.

40

M.S. förhördes vid två tillfällen. Inget av dessa förhör spelades in på audiovisuella medier. På grundval av de uppgifter som M.S. lämnat under sina förhör identifierade poliserna andra personer som misstänktes för att olagligen ha brutit sig in i den berörda semesteranläggningen, däribland de andra minderåriga misstänkta, J.W. och M.P.

41

Dessa två minderåriga kallades till polisstationen i Ustka för att höras som misstänkta. Varken J.W:s eller M.P:s föräldrar informerades om förhöret, trots att den polis som ansvarade för förhöret visste att de båda misstänkta var yngre än 18 år.

42

Förhöret med J.W. och M.P. ägde rum på ett liknande sätt som förhöret med M.S. Kallelserna till förhör med J.W. och M.P, innehöll inte någon information om deras rätt att välja försvarare eller att en försvarare skulle utses åt dem. Varken J.W. och M.P. eller deras föräldrar kände till eller hade informerats om att de hade rätt att få information om hur förfarandet fortskred eller att de kunde följa med sina söner under förundersökningen. J.W. och M.P. erhöll samma handling som den som delgavs M.S., vilken nämns i punkt 38 ovan, och underlät, i likhet med M.S., att ta del av innehållet i denna handling på grund av dess omfattning och det språk som användes.

43

Det har inte gjorts någon individuell bedömning av de misstänkta minderåriga enligt artikel 7 i direktiv 2016/800 under förundersökningen.

44

Den 31 maj 2022 undertecknade Prokuratora Prokuratury Rejonowej w Słupsku (Distriktsåklagaren i Słupsk, Polen) åtalet mot de minderåriga misstänkta och överlämnade den till Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk). Eftersom de misstänkta personerna inte hade någon utsedd försvarare förordnade nämnda domstol ex officio en försvarare för var och en av dem.

45

Vid förhandlingen den 23 augusti 2022, vid vilken de minderåriga misstänkta bestred att de var skyldiga, yttrade sig M.S., men J.W. och M.P. vägrade att yttra sig och besvarade endast frågor från deras försvarare. För var och en av de minderåriga misstänkta begärde deras försvarare att de uttalanden som gjordes under förundersökningen inte skulle beaktas, eftersom de hade erhållits i strid med deras processuella rättigheter, nämligen under polisförhör utan en försvarare, vars medverkan i förfarandet hade varit obligatorisk. Försvararna gjorde gällande att den bevisning som erhållits inte kunde ligga till grund för fastställandet av de faktiska omständigheterna.

46

Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk) avvisade begäran från Prokurator Prokuratury Rejonowej w Słupsku (distriktsåklagaren i Słupsk) om att få beakta bevisning som hämtats från uppgifter som lämnats av minderåriga misstänkta under förundersökningen i samband med förhör utan försvarare. Dessa uttalanden avlägsnades således som bevisning från handlingarna i målet.

47

Vid förhandlingen den 26 augusti 2022 konstaterade nämnda domstol ex officio att M.P. hade fyllt 18 år och att kravet att biträdas av en försvarare, med hänsyn till artikel 79.1 led 1 i straffprocesslagen, hade upphört med avseende på M.P. Dennes försvarare begärde emellertid att få fortsätta som offentlig försvarare med motiveringen att M.P. var minderårig när det straffrättsliga förfarandet inleddes och att det framgick av omständigheterna i målet att hans mognad krävde att han biträddes av en försvarare som förordnats ex officio. Nämnda domstol biföll ansökan.

48

Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk) har i sin begäran om förhandsavgörande även påpekat att Prokurator Prokuratury Rejonowej w Słupskus (distriktsåklagaren i Słupsk) överordnade, som är part i det straffrättsliga förfarandet mot minderåriga misstänkta, är Prokurator Generalny (riksåklagaren), som även är justitieministern. Denne leder åklagarmyndighetens verksamhet, personligen eller genom Prokurator Krajowy (den nationella åklagaren) och andra ersättare för Prokurator Generalny (riksåklagaren), genom att anta beslut, riktlinjer och instruktioner.

49

Den domare som dömer i det nationella målet som ensamdomare vid Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk) avstängdes från sin tjänst under perioden från den 9 februari 2022 till den 8 mars 2022 genom beslut av Prokurator Generalny (riksåklagaren), med tillämpning av artikel 130.1 i lagen om allmänna domstolars organisation, med motiveringen att domaren i ett annat mål än det nationella målet hade gjort sig skyldig till en sådan handling att Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk) auktoritet och tjänstens väsentliga intressen krävde att hon omedelbart befriades från sina uppgifter.

50

I det andra målet hade denna domare nämligen meddelat ett beslut, genom vilket en parts ansökan om att klandra en domare som hade utsetts efter ett förfarande i Krajowa Rada Sądownictwa (Polens nationella rättsliga råd), som inrättats efter 2018, på den grunden att utnämningen inte var förenlig med EU-rätten och Europakonventionen, bifölls.

51

Prokurator Prokuratury Rejonowej w Słupsku (distriktsåklagaren i Słupsk) hade då informerat Prokurator Regionalny w Gdańsku (regional åklagare i Gdańsk, Polen) om detta. Denne hade själv informerat justitieministern, i enlighet med anvisningar utfärdade av åklagarmyndigheten, enligt vilka åklagarna var skyldiga att omedelbart underrätta den lokalt behöriga regionala åklagaren om fall där domare ifrågasatte en annan domares ställning som domare vid en allmän domstol eller ställningen som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen). Dessa anvisningar innebär i huvudsak en skyldighet att anmäla varje situation där en domstol direkt åberopar bestämmelser i unionsrätten samt EU-domstolens praxis genom att underlåta att tillämpa nationell rätt.

52

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen i flera avseenden vill få klarhet i hur unionsrätten ska tolkas.

53

För det första anser den hänskjutande domstolen att de omständigheter under vilka det straffrättsliga förfarandet pågick har berövat de misstänkta minderåriga rätten att omfattas av de minimiskyddsnormer som är tillämpliga på ”barn”, i den mening som avses i artikel 3 led 1 i direktiv 2016/800, eftersom de är misstänkta eller tilltalade, samt de rättigheter som alla misstänkta kan göra gällande enligt direktiven 2013/48 och 2012/13, vilket vittnar om ett otillräckligt införlivande av dessa direktiv med polsk rätt.

54

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka slutsatser som ska dras av att unionsrätten inte har genomförts på ett korrekt sätt, mot bakgrund av att bestämmelserna om rätten till information och rätten att biträdas av en försvarare har direkt effekt. Den hänskjutande domstolen har understrukit att den processrättsliga lagstiftning som är i kraft i Polen innehåller bestämmelser som inte är tillräckligt precisa för att garantera de rättigheter för barn som anges i direktiv 2016/800, och som även gör det omöjligt att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som är förenligt med unionsrätten.

55

För det tredje avser den hänskjutande domstolens frågor effektiva rättsmedel för att garantera misstänkta eller tilltalade barn att verkningarna av åsidosättandet av deras rättigheter enligt direktiv 2016/800 samt direktiven 2012/13 och 2013/48, jämförda med principen om en rättvis rättegång, neutraliseras. I artikel 19 i direktiv 2016/800 föreskrivs att misstänkta eller tilltalade barn ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med nationell rätt om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts. I sistnämnda direktiv preciseras emellertid inte vilka rättsmedel som ska användas, vilket tyder på att det är upp till medlemsstaterna att efter eget skön fastställa dessa rättsmedel.

56

Det framgår dessutom av direktiven 2012/13 och 2013/48 att det i unionsrätten inte finns några tydliga bestämmelser om möjligheten att i bevissyfte använda uttalanden som gjorts av ett misstänkt eller tilltalad barn i avsaknad av en försvarare. I artikel 12 i direktiv 2013/48, jämförd med skäl 50 i samma direktiv, föreskrivs emellertid en klausul om uteslutande av bevisning som erhållits i strid med rätten till tillgång till försvarare.

57

Den hänskjutande domstolen har dessutom understrukit att det varken i Europakonventionen eller i stadgan föreskrivs några villkor för utövandet av rätten till försvar eller följderna av ett åsidosättande av denna rätt. De ger medlemsstaterna möjlighet att välja medel för att säkerställa dessa rättigheter i sina rättssystem, förutsatt att dessa medel är förenliga med kraven på en rättvis rättegång. I detta avseende är det nödvändigt att hänvisa till Europakonventionen för att fastställa den minimiskyddsstandard som rättsmedlen ska garantera. Europadomstolen har i sin praxis fastställt betydelsen av rätten till biträde av en försvarare vid bedömningen av om förfarandena är rättvisa och prövat frågan om möjligheten att i det straffrättsliga förfarandet använda bevisning som samlats in i strid med den misstänktes rätt till biträde av en försvarare i det inledande skedet av det straffrättsliga förfarandet.

58

För det fjärde har den hänskjutande domstolen gjort en sista rad överväganden avseende åklagarens ställning inom ramen för brottsutredningen, samt domarnas oavhängighet. Principen om ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av unionsrätten vilar med nödvändighet på att samtliga myndigheter i den berörda medlemsstaten är oberoende och opartiska. En mekanism som gör det möjligt för den verkställande makten att inkräkta på de brottsbekämpande myndigheternas beslutsprocess, liksom på domstolarnas beslutsprocess, är problematisk, eftersom den gör det möjligt för den verkställande makten att påverka de rättsliga kvalificeringarna och ifrågasätta domar som meddelats genom att blanda sig i processen för direkt tillämpning av unionsrätten i samband med såväl brottsutredningen som det rättsliga förfarandet.

59

Den hänskjutande domstolen har särskilt uttryckt oro över justitieministerns befogenhet att med tillämpning av artikel 130.1 i lagen om allmänna domstolars organisation besluta att en domare omedelbart ska avstängas från sitt ämbete när denne fattar beslut direkt på grundval av unionsrätten eller beslut som syftar till att säkerställa en domstols oavhängighet och opartiskhet.

60

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

61

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att EU-domstolen ska handlägga förevarande mål om förhandsavgörande skyndsamt, i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen för det första gjort gällande att tolkningsfrågorna går utöver ramen för det nationella målet, med hänsyn till det stora antal mål som rör misstänkta eller tilltalade minderåriga och som de polska domstolarna ska handlägga varje månad, och att rättsstridiga rättegångshandlingar på ett oåterkalleligt sätt undergräver grundläggande principer för det straffrättsliga förfarandet. För det andra beslutar dessa domstolar på grundval av de bestämmelser som reglerar det polska straffrättsliga förfarandet, vilka enligt den hänskjutande domstolen inte säkerställer de minimiskyddsbestämmelser som följer av unionsrätten. För det tredje är ett snabbt svar på tolkningsfrågorna nödvändigt för att undanröja tvivel om möjligheten för ett organ inom den verkställande makten, såsom justitieministern, att utöva inflytande över tillämpningen av unionsrätten i straffrättsliga förfaranden som involverar minderåriga misstänkta eller tilltalade.

62

Enligt artikel 105.1 i rättegångsreglerna får EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt rättegångsreglerna, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

63

Domstolen erinrar om att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

64

I detta fall beslutade EU-domstolens ordförande, den 21 oktober 2022, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att ansökan om skyndsam handläggning (se punkt 61 ovan) inte kunde bifallas.

65

Det framgår nämligen av fast rättspraxis att det förhållandet att ett stort antal personer eller rättsliga situationer kan komma att påverkas av det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela efter att ha begärt förhandsavgörande av EU-domstolen inte i sig är ägnat att utgöra en sådan särskild omständighet som kan motivera att målet ska handläggas skyndsamt (dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar), C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 36). Detsamma gäller den omständigheten att ett stort antal rättssubjekt potentiellt berörs av avgöranden som meddelats av polska domstolar på grundval av de bestämmelser som reglerar det polska brottmålsförfarandet, vars giltighet har ifrågasatts mot bakgrund av unionsrätten (se, analogt, dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 55).

66

Slutligen är vare sig det förhållandet att begäran om förhandsavgörande rör straffrätt eller det – förvisso legitima – intresse som enskilda har av att så snabbt som möjligt fastställa omfattningen av sina unionsrättsliga rättigheter, inte av sådan art att en exceptionell omständighet kan anses vara för handen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Sapira m.fl.,C‑114/23, C‑115/23, C‑132/23 och C‑160/23, EU:C:2024:290, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

67

Vad slutligen gäller de tvivel som omgärdar möjligheten för ett organ inom den verkställande makten, såsom justitieministern, att utöva inflytande över tillämpningen av unionsrätten, innehåller den begäran som avses i punkt 61 ovan inte någon konkret omständighet som gör det möjligt att dra slutsatsen att en sådan möjlighet skulle kunna undvikas genom att ett påskyndat förfarande inleds.

68

Domstolens ordförande har emellertid beslutat att förevarande mål ska handläggas med förtur i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

69

Den polska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning.

70

För det första är frågorna 1–12 inte nödvändiga för att avgöra det nationella målet. Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, med tillämpning av nationell rätt, har avvisat begäran från Prokurator Prokuratury Rejonowej w Słupsku (distriktsåklagaren i Słupsk) om användning av bevisning som hämtats från uppgifter som lämnats av minderåriga misstänkta inom ramen för den förundersökning som är aktuell i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har således avlägsnat de uppgifter som minderåriga misstänkta har lämnat under denna förundersökning från handlingarna i målet. Dessutom har var och en av de misstänkta fått hjälp av en försvarare som förordnats ex officio. Vad gäller en av dem, som har fyllt 18 år under förfarandets gång, har den hänskjutande domstolen bekräftat att en sådan försvarare förordnats ex officio, med motiveringen att det var nödvändigt att utse en sådan försvarare på grund av omständigheter som utgjorde hinder för hans försvar.

71

För det andra är frågorna 13 och 14 rent hypotetiska, eftersom de inte har något samband med de faktiska omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen.

72

Frågorna 13 och 14 b avser nämligen rent allmänt justitieministerns befogenhet att ge bindande instruktioner till åklagare av lägre rang, vilka också kan begränsa eller hindra unionsrättens direkta tillämplighet, när justitieministern även utövar sina uppgifter som Prokurator Generalny (riksåklagaren). Den hänskjutande domstolen har inte preciserat på vilket sätt de relevanta nationella bestämmelserna har tillämpats i det nationella målet.

73

Fråga 14 a avser möjligheten att tillfälligt skilja den domare som ansvarar för målet vid den nationella domstolen från sin tjänst. I förevarande fall trädde den aktuella avstängningen emellertid i kraft den 9 februari och upphörde den 8 mars 2022 och pågick således inte längre. Denna avstängning har dessutom skett inom ramen för ett förfarande som inte har något samband med det nationella målet. Grunden för den aktuella avstängningsåtgärden var att domaren i fråga ifrågasatte förekomsten av en annan domares anställningsförhållande och giltigheten av den domarens tillsättning med medverkan av Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet). En sådan situation kan emellertid inte föreligga i det nationella målet, eftersom den hänskjutande domstolen avgör målet med ensamdomare. Under alla omständigheter finns det inte någon omständighet i skälen till begäran om förhandsavgörande som rör tillsättning av domare i Polen.

74

Prokurator Regionalny w Gdańsku (distriktsåklagaren i Gdańsk) anser för sin del att frågorna 11–14 inte kan tas upp till sakprövning, eftersom ett svar från EU-domstolen inte är nödvändigt för att kunna avgöra det nationella målet.

75

Det ska mot denna bakgrund erinras om att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, varigenom EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

76

Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

77

Av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF framgår att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att fatta ett beslut med beaktande av förhandsavgörandet (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

78

I ett sådant förfarande måste det således mellan det berörda målet och de unionsbestämmelser vars tolkning begärts, föreligga ett sådant samband att tolkningen tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

79

Frågorna 1–12 avser i huvudsak tolkningen av flera bestämmelser i direktiv 2016/800, jämförda med direktiven 2012/13, 2013/48 och 2016/343, i den del dessa bestämmelser reglerar de processuella rättigheterna för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden.

80

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den polska straffprocessrätten är förenlig med dessa bestämmelser och vilka slutsatser som ska dras i det nationella målet av att den nationella lagstiftningen strider mot unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att svaret på frågorna 1–12 är nödvändigt för att kunna avgöra huruvida bevisning som följer av uttalanden av minderåriga misstänkta, som gjort utan att en försvarare närvarat, kan tillåtas under förundersökningen.

81

Den hänskjutande domstolen har visserligen angett att den avslog begäran från Prokurator Prokuratury Rejonowej w Słupsku (distriktsåklagaren i Słupsk) om att som bevis använda uttalanden som minderåriga misstänkta gjort under förundersökningen i avsaknad av en försvarare och således beslutade att bortse från denna bevisning. På samma sätt har den hänskjutande domstolen, när det gäller en av de minderåriga misstänkta som har fyllt 18 år under det pågående förfarandet vid den domstolen, preciserat att den ex officio förlängde förordnandet av försvarare till förmån för den misstänkte.

82

Det framgår emellertid av handlingarna i målet att den hänskjutande domstolen inte har fattat något slutligt beslut om huruvida nämnda bevisning kan tillåtas. Svaret på de ställda frågorna kommer således att påverka detta avgörande, för att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra det nationella målet i sak. Vad för det andra gäller beslutet att ex officio förlänga förordnandet av försvarare till en av de misstänkta i det nationella målet, framgår det att beslutet fattades i ett senare skede av förfarandet och att det följaktligen inte kan avhjälpa eventuella åsidosättanden som skett under förundersökningen.

83

Av detta följer att ett svar från EU-domstolen på frågorna 1–12 i förevarande fall framstår som nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra prejudicalfrågor (in limine litis) innan den, i förekommande fall, kan avgöra det nationella målet i sak (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, W.Z. (Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning av domartjänster), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

84

Eftersom de villkor som anges i punkterna 76–78 ovan är uppfyllda, kan frågorna 1–12 tas upp till sakprövning.

85

Frågorna 13 och 14 uppfyller däremot inte dessa villkor.

86

För det första avser frågorna 13 och 14 b huruvida åklagaren, under förundersökningen, ska underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten i syfte att säkerställa effektiviteten av de misstänkta minderårigas rättigheter och, i detta syfte, huruvida åklagarens oavhängighet och opartiskhet ska bevaras i förhållande till eventuella ingrepp från den verkställande makten.

87

I förevarande fall framgår det inte, mot bakgrund av de omständigheter som angetts i punkterna 80–83 ovan, att ett svar från EU-domstolen på dessa frågor är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra prejudcialfrågor som uppkommer (in limite litis) vid den domstolen. Det framgår nämligen av den hänskjutande domstolens uppgifter att förundersökningen är avslutad och att det numera är den sistnämnda som har befogenhet att bortse från bevisning som inhämtats i strid med processuella rättigheter eller att besluta om misstänkta personers rätt att biträdas av en försvarare.

88

Frågan huruvida åklagaren, inom ramen för förundersökningen, enligt unionsrätten har en skyldighet att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten i syfte att säkerställa effektiviteten av de misstänkta minderårigas rättigheter, syftar således inte till att unionsrätten ska tolkas i syfte att tillgodose de objektiva behoven i det nationella målet, utan är av allmän och hypotetisk karaktär.

89

För det andra avser fråga 14 a huruvida artikel 2 FEU, artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt för justitieministern att omedelbart stänga av en domare från sin tjänst.

90

I förevarande fall förefaller det visserligen som om den domare som ansvarar för det nationella målet har stängts av från sin tjänst med tillämpning av denna lagstiftning.

91

Det framgår emellertid tydligt av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att denna avstängning, som för övrigt inte längre är i kraft, har beslutats inom ramen för ett annat mål än det nationella målet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande är den hänskjutande domstolens rädsla för att på nytt bli föremål för en sådan avstängning i det nationella målet dessutom endast hypotetisk.

92

Frågan svarar således inte mot något objektivt behov knutet till lösningen av målet vid den nationella domstolen, utan syftar till att domstolen ska göra en allmän bedömning av den nationella lagstiftningen, vilken är fristående från detta mål (se, analogt, dom av den 9 januari 2024, G. m.fl.(Tillsättning av domartjänster vid allmänna domstolar i Polen) (C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 78).

93

Härav följer att frågorna 13 och 14 inte kan tas upp till prövning.

94

Med hänsyn till sambandet mellan de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt, ska frågorna 1–4 prövas tillsammans, därefter frågorna 5–7 och sedan frågorna 8–10 och slutligen frågorna 11 och 12, varvid det ska preciseras att dessa frågor endast ska prövas mot bakgrund av de bestämmelser i direktiv 2016/800 som specifikt avser barn.

95

Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 1–4, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1–6.3 i direktiv 2016/800, jämförd med artikel 18 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, dels, inte föreskriver att barn som är misstänkta eller tilltalade ska biträdas av en försvarare, som i förekommande fall ska förordnats ex officio, innan de förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, och senast före det första förhöret, dels gör det möjligt att förhöra barnen i egenskap av misstänkta i avsaknad av en sådan försvarare under förhöret. För det fall dessa frågor besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida en domstol vid vilken ett brottmål har anhängiggjorts ska underlåta att tillämpa en sådan nationell lagstiftning.

96

För det första följer det av artikel 6.1 i direktiv 2016/800 att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden för det första har rätt till tillgång till försvarare i enlighet med direktiv 2013/48, varvid det preciseras att enligt skäl 15 i direktivet avses med ”försvarare” i direktivet varje person som enligt nationell rätt är kvalificerad och bemyndigad att, bland annat genom ackreditering av ett behörigt organ, ge misstänkta eller tilltalade personer juridisk rådgivning och rättsligt bistånd.

97

Vid fastställandet av omfattningen av ett barns rätt att biträdas av en försvarare ska hänsyn tas till omfattningen av den rätt som varje misstänkt eller tilltalad person har enligt artikel 3 i direktiv 2013/48.

98

Såsom framgår av skälen 18 och 26 i direktiv 2016/800 ska nämligen direktiv 2013/48 beaktas vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2016/800. I sistnämnda direktiv föreskrivs emellertid ytterligare skyddsåtgärder för att ta hänsyn till barns särskilda behov och sårbarhet.

99

För det andra är medlemsstaterna enligt artikel 6.2 i direktiv 2016/800 skyldiga att se till att barn biträds av en försvarare i enlighet med bestämmelserna i denna artikel, så att de på ett effektivt sätt kan utöva sin rätt till försvar.

100

Såsom framgår av skälen 1, 25 och 29 i direktiv 2016/800 syftar direktivet till att beakta barns särskilda sårbarhet i straffrättsliga förfaranden och syftar således till att främja bland annat utövandet av deras rätt till rådgivning, att låta sig försvaras och företrädas, vilken föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan, samt den rätt till försvar som garanteras i artikel 48.2 i stadgan (se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 104).

101

För det tredje preciseras den grundläggande principen att barn har rätt att biträdas av en försvarare i artikel 6.3 i direktiv 2016/800 vad gäller den tidpunkt från vilken denna rätt ska beviljas (se, analogt, dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 31).

102

Enligt artikel 3 ska barn som är misstänkta eller tilltalade ha tillgång till en försvarare utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter från och med den tidpunkt då de fyra specifika händelser som anges i leden a–d i denna punkt inträffar.

103

Vad bland annat gäller förundersökningen ska barnen biträdas av en försvarare enligt artikel 6.3 a i direktiv 2016/800 ”innan de förhörs av polisen eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet” och, i enlighet med samma artikel 6.3 b i direktivet, ”när utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder”.

104

För det fjärde preciseras omfattningen av rätten till försvarare för barn i artikel 6.4 i direktiv 2016/800.

105

Det framgår således av artikel 6.4 a i direktivet att medlemsstaterna ska se till att barn har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet. I nämnda artikel 6.4 b föreskrivs vidare att barnen ska biträdas av en försvarare när de förhörs och att försvararen faktiskt ska kunna medverka i förhöret.

106

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande föreskrivs det i direktiv 2016/800, i motsats till artikel 9 i direktiv 2013/48 som avser misstänkta eller tilltalade personer som inte är barn, inte någon möjlighet för barnen att avstå från sin rätt att biträdas av en försvarare.

107

I artikel 18 i direktivet föreskrivs dessutom att medlemsstaterna ska se till att deras nationella lagstiftning om rättshjälp garanterar ett effektivt utövande av rätten till biträde av en försvarare i enlighet med artikel 6 i direktivet.

108

Av det ovan anförda följer att barn som är misstänkta eller tilltalade enligt nationell rätt ska ges en konkret och faktisk möjlighet att biträdas av en försvarare före polisens eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighets första förhör och senast vid förhöret.

109

Om ett barn, eller den person som har föräldraansvar, inte har utsett någon försvarare innan barnet förhörs av polisen eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, ska barnet ha rätt att få tillgång till en försvarare som förordnats att biträda barnet vid förhöret.

110

För det andra följer det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande, av kravet på att säkerställa att barn biträds av en försvarare före det första förhöret av polisen eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet som ansvarar för förhöret, att dessa myndigheter inte får genomföra förhöret när det berörda barnet faktiskt inte får sådan hjälp.

111

I artikel 6.7 i direktiv 2016/800 preciseras nämligen att om ett barn ska biträdas av en försvarare i enlighet med denna artikel, men ingen försvarare är närvarande, ska de behöriga myndigheterna skjuta upp förhöret av barnet eller andra utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder under en rimlig tid för att invänta försvararens ankomst, eller, om barnet inte har utsett en försvarare, förordna en försvarare till barnet.

112

I artikel 6.6 och 6.8 i direktiv 2016/800 föreskrivs visserligen vissa undantag från den i direktivet föreskrivna rätten att biträdas av en försvarare. Såsom framgår av dessa bestämmelser ska dessa undantag beslutas av de behöriga myndigheterna i varje enskilt fall för att, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av barnets bästa, avgöra om det planerade undantaget är motiverat, med iakttagande av de strikta villkor som uppställs i nämnda bestämmelser.

113

Samma bestämmelser kan följaktligen inte göra det möjligt att på ett allmänt och abstrakt sätt, inom ramen för en nationell lagstiftning, göra undantag från rätten till tillgång till försvarare för barn som är misstänkta eller tilltalade, under förundersökningen.

114

I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, särskilt artikel 79.3 och artikel 301 i straffprocesslagen, inte föreskriver någon skyldighet för en försvarare för barn som är misstänkta att vara närvarande vid förhöret och, mer allmänt, under förundersökningen. Enligt dessa bestämmelser ska nämligen dessa barn, när de inte är frihetsberövade, endast få hjälp av en försvarare i samband med förhöret om de uttryckligen har ansökt om sådant bistånd. Avsaknaden av en sådan försvarare hindrar inte heller att barnen förhörs.

115

Under dessa omständigheter framgår det, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, att en sådan nationell lagstiftning inte är förenlig med artikel 6.1–6.3 i direktiv 2016/800.

116

Domstolen erinrar härvidlag, mot bakgrund av den hänskjutande domstolens frågor, om att principen om unionsrättens företräde, i syfte att säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsrättsliga bestämmelser, bland annat innebär en skyldighet för de nationella domstolarna att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

117

Skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har emellertid vissa begränsningar, och den kan i synnerhet inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

118

Det ska även erinras om att principen om unionsrättens företräde innebär att en nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att, om den inte kan tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med kraven i unionsrätten, i stället säkerställa att kraven i unionsrätten ges full verkan i det mål som den har att avgöra genom att, på eget initiativ, om det behövs, underlåta att tillämpa varje nationell lagstiftning eller praxis, även senare sådan, som strider mot en bestämmelse i unionsrätten som har direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna lagstiftning eller praxis genom lagstiftning eller på annan konstitutionell väg (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 37).

119

Med hänsyn till den klara, precisa och ovillkorliga ordalydelsen i artikel 6.1–6.3 i direktiv 2016/800 ska den anses ha direkt effekt.

120

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att i den utsträckning det är möjligt tolka de nationella bestämmelser som avses i bland annat punkt 114 ovan på ett sätt som är förenligt med unionsrätten för att säkerställa att den ges full verkan. Om det inte är möjligt att göra en sådan tolkning ankommer det på domstolen att, med stöd av sin egen behörighet, underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som visar sig oförenliga med förordningen.

121

Mot denna bakgrund ska frågorna 1–4 besvaras på följande sätt. Artikel 6.1–6.3 i direktiv 2016/800, jämförd med artikel 18 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, för det första, inte föreskriver att barn som är misstänkta eller tilltalade ska – senast före det att det första förhöret hålls med dem – biträdas av en, i förekommande fall ex officio förordnad, försvarare innan de förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, och som, för det andra, gör det möjligt att förhöra barn i egenskap av misstänkta utan att någon sådan försvarare är närvarande under förhöret.

122

Domstolen konstaterar inledningsvis att den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 5–7 för att EU-domstolen ska tolka bland annat flera bestämmelser i direktiv 2016/800, särskilt artikel 2.1 och 2.2 samt artikel 6.1–6.3 och 7, jämförd med artikel 18 i samma direktiv.

123

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen frågar huruvida rätten att biträdas av en försvarare som förordnats ex officio, vilken är föremål för tolkningsfrågorna 1–4, och som är tillämplig på personer som var barn vid den tidpunkt då de blev föremål för ett straffrättsligt förfarande, upphör när barnet fyllt 18 år.

124

Dessa frågor ska således förstås så, att de huvudsakligen avser artikel 2 i direktiv 2016/800, i vilken direktivets tillämpningsområde definieras, och särskilt punkterna 1 och 3 i denna artikel.

125

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt frågorna 5–7, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 och 2.3 i direktiv 2016/800 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken rätten att biträdas av en försvarare som förordnats ex officio automatiskt upphör för personer som var barn vid den tidpunkt då de blev föremål för ett straffrättsligt förfarande men som därefter har fyllt 18 år, i den mån en sådan lagstiftning inte gör det möjligt att fastställa huruvida tillämpningen av direktivet eller vissa av dess bestämmelser, och följaktligen de rättigheter som det innehåller, är lämplig med hänsyn till samtliga omständigheter i målet, inbegripet dessa personers mognad och sårbarhethet. För det fall dessa frågor besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida en domstol vid vilken ett brottmål har anhängiggjorts ska underlåta att tillämpa en sådan nationell lagstiftning.

126

Enligt artikel 2.1 i direktiv 2016/800 ska direktivet tillämpas på barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden fram till det slutgiltiga avgörandet av frågan om den misstänkta eller tilltalade personen har begått ett brott, inbegripet, i förekommande fall, även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande. I artikel 3.1 i direktivet definieras begreppet barn som varje person under 18 år.

127

När det gäller personer som var barn vid den tidpunkt då de blev föremål för ett straffrättsligt förfarande, men som därefter fyllt 18 år, preciseras i artikel 2.3 första meningen i direktiv 2016/800 att direktivet, med undantag för de artiklar som avses i denna bestämmelse och som avser den person som har föräldraansvar, ska tillämpas på dessa personer när det är lämpligt att tillämpa det med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet dessa personers mognad och sårbarhet.

128

Av detta följer att personer som var barn när de var föremål för ett straffrättsligt förfarande fortsätter att åtnjuta de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2016/800, bland annat rätten att biträdas av en försvarare, i enlighet med artikel 6 i direktivet, när dessa personer fyllt 18 år under förfarandet och det har ansetts lämpligt att tillämpa detta direktiv med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet dessa personers mognad och sårbarhet.

129

För det fall det i ett straffrättsligt förfarande konstateras att tillämpningen av direktiv 2016/800 eller vissa av dess bestämmelser inte är lämplig, omfattas den person som fyllt 18 år av tillämpningsområdet för direktiven 2012/13, 2013/48 och 2016/343, som är tillämpliga på misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden, oavsett deras ålder. I ett sådant fall åtnjuter denna person de rättigheter som föreskrivs i dessa direktiv på de villkor som fastställs i direktiven.

130

Såsom framgår av själva lydelsen av artikel 2.3 första meningen i direktiv 2016/800 beror frågan huruvida detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser är tillämpliga på personer som fyllt 18 år under det förfarande som de är föremål för på samtliga omständigheter i det enskilda fallet och ska således bedömas från fall till fall.

131

Under dessa omständigheter innebär kravet på att tillämpningen av direktiv 2016/800 eller vissa av dess bestämmelser ska visa sig vara lämplig inte i något fall att en medlemsstat på ett allmänt och abstrakt sätt kan utesluta alla personer som fyllt 18 år under det förfarande som de är föremål för från de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2016/800, bland annat rätten att biträdas av en försvarare i enlighet med artikel 6 i direktivet.

132

Denna tolkning, att medlemsstaterna inte genom lagstiftning får fastställa en absolut åldersgräns på 18 år för att åtnjuta de rättigheter som följer av detta direktiv stöds av artikel 2.3 andra meningen i direktiv 2016/800, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv på personer som har fyllt 21 år.

133

Artikel 2.3 i direktiv 2016/800 utgör följaktligen hinder för en nationell lagstiftning som automatiskt föreskriver att rätten att biträdas av en försvarare som förordnats ex officio i enlighet med artikel 6.1–6.3 i direktiv 2016/800, jämförd med artikel 18 i samma direktiv, upphör för personer som har fyllt 18 år under det straffrättsliga förfarande som de är föremål för men som var barn vid den tidpunkt då förfarandet inleddes mot dem, i den mån en sådan lagstiftning inte gör det möjligt att fastställa huruvida tillämpningen av direktivet eller vissa av dess bestämmelser, och följaktligen de rättigheter som det innehåller, är lämplig med hänsyn till samtliga omständigheter i målet, inbegripet dessa personers mognad och sårbarhet.

134

I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att det i bestämmelserna i nationell rätt, särskilt artikel 79.1 led 1 i straffprocesslagen, föreskrivs att den tilltalade i ett straffrättsligt förfarande endast ska biträdas av en försvarare om han eller hon är under 18 år. I praktiken anser de polska domstolarna, på denna rättsliga grund, att det inte längre är obligatoriskt för en försvarare att delta i förfarandet när den tilltalade eller den misstänkte har fyllt 18 år, vilket skulle leda till att den försvarare som förordnats ex officio automatiskt fråntogs sitt förordnande.

135

I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 116–118 ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen att i den utsträckning det är möjligt tolka de nationella bestämmelserna om rätten till tillgång till försvarare på ett sätt som är förenligt med unionsrätten för att säkerställa att unionsrätten ges full verkan. Om det inte är möjligt att göra en sådan tolkning ankommer det på den nationella domstolen att, eftersom artikel 2.1 och 2.3 i direktiv 2016/800 uppfyller de villkor som anges i punkt 119 i denna dom och har direkt effekt, på eget initiativ underlåta att tillämpa de nationella bestämmelser som förefaller vara oförenliga med direktivet.

136

Artikel 2.1 och 2.3 i direktiv 2016/800 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken rätten att biträdas av en försvarare som förordnats ex officio automatiskt upphör för personer som var barn vid den tidpunkt då de blev föremål för ett straffrättsligt förfarande, men som därefter fyllt 18 år, i den mån en sådan lagstiftning inte gör det möjligt att fastställa huruvida tillämpningen av direktivet eller vissa av dess bestämmelser, och följaktligen de rättigheter som den innehåller, är lämplig med hänsyn till samtliga omständigheter i målet, inbegripet dessa personers mognad och sårbarhet.

137

Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 8–10, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 2016/800, jämförd med artikel 5.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, tillsammans med den som har föräldraansvar, senast före det första förhöret med dessa barn som hålls av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, på ett enkelt och tillgängligt språk som tar hänsyn till dessa barns särskilda behov och sårbarhet, ska erhålla information om sina rättigheter i enlighet med artikel 3 i direktiv 2012/13 samt om de rättigheter som fastställs i direktiv 2016/800.

138

Såsom framgår av skäl 1 i direktiv 2016/800 är syftet med direktivet att fastställa rättssäkerhetsgarantier så att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden kan förstå och följa dessa förfaranden. Enligt artikel 1 i direktivet fastställer direktivet således gemensamma minimiregler om bland annat rätten till information, vilken särskilt regleras av bestämmelserna i artikel 4 i direktivet.

139

I enlighet med artikel 4.1 första stycket i direktiv 2016/800, ska medlemsstaterna se till att barn, när de underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, snabbt informeras om sina rättigheter i enlighet med direktiv 2012/13/EU och om allmänna aspekter av förfarandets genomförande.

140

Vad gäller rätten att bli informerad, såsom den föreskrivs i artikel 1 i direktiv 2012/13, har domstolen redan slagit fast att det framgår av artikel 3 i direktivet att denna rätt bland annat avser rätten för misstänkta eller tilltalade att bli informerade om åtminstone de olika processuella rättigheter som nämns i denna artikel, däribland rätten att biträdas av en försvarare, rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning, rätten att bli informerad om anklagelsen, rätten till tolkning och översättning samt rätten att tiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, BK (Omkvalificering av överträdelsen), C‑175/22, EU:C:2023:844, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

141

Såsom framgår av skäl 31 i direktiv 2016/343 avser den information som de tilltalade får om sina processuella rättigheter enligt artikel 3 i direktiv 2012/13 inte bara rätten att tiga, utan även rätten att inte vittna mot sig själv, vilka är två rättigheter som medlemsstaterna ska garantera dessa personer, i enlighet med artikel 7 i direktiv 2016/343.

142

I artikel 4.1 andra stycket i direktiv 2016/800 föreskrivs dessutom att barn ska informeras om de rättigheter som fastställs närmare i detta direktiv och särskilt om de rättigheter som anges i artikel 4.1 andra stycket a i direktivet.

143

Denna information avser bland annat barnens rätt att biträdas av en försvarare, såsom föreskrivs i artikel 6 i direktivet, vilken i förekommande fall ska utsedd av domstolen i enlighet med artikel 18 i samma direktiv.

144

För det andra avser nämnda information även rätten till information till den person som har föräldraansvar, såsom föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2016/800, och rätten att åtföljas av denna person under andra skeden av förfarandet än domstolsförhandlingar, såsom föreskrivs i artikel 15.4 i direktivet. Såsom framgår av artikel 5.1 i direktivet ska den som har föräldraansvar utan onödigt dröjsmål få samma information som barnet har rätt att få i enlighet med artikel 4 i direktiv 2016/800.

145

För det andra ska det påpekas att enligt artikel 4.1 första och andra styckena i direktiv 2016/800 ska den information som barn ska få om sina rättigheter enligt denna bestämmelse, när de informeras om att de är misstänkta eller tilltalade, lämnas till dem ”utan dröjsmål”.

146

När det gäller direktiv 2012/13, till vilket det hänvisas i artikel 4.1 första och andra styckena, har domstolen slagit fast att en underrättelse om rättigheter måste ske i ett tidigt skede av förfarandet för att vara effektiv. Det framgår av artikel 2 i direktivet att det ska tillämpas ”från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott”. I artikel 3 i direktivet föreskrivs således att ”[m]edlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om … processuella rättigheter, så som … för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt” (dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom, C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 50).

147

Rätten att bli informerad om sina rättigheter syftar till att säkerställa ett rättvist straffrättsligt förfarande och att säkerställa en effektiv rätt till försvar redan i de första stegen i detta förfarande. I skäl 19 i direktiv 2012/13 betonas för övrigt att rätten att bli informerad om sina rättigheter ska genomföras ”senast före polisens första officiella förhör med den misstänkta eller tilltalade personen”. Dessutom medför den period som följer omedelbart efter frihetsberövandet störst risk för att erkännanden erhålls på ett oegentligt sätt, vilket medför att det ”är … absolut nödvändigt att misstänkta eller tilltalade personer omgående underrättas om sina rättigheter, dvs. utan dröjsmål efter frihetsberövandet, och på det sätt som är mest effektivt”, såsom framgår av punkt 24 i kommissionens förslag till direktiv av den 20 juli 2010 (KOM(2010) 392 slutlig), som ligger till grund för direktiv 2012/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom, C‑467/18, EU:C:2019:765, punkterna 51 och 52).

148

Med hänsyn till hänvisningen till direktiv 2012/13 i artikel 4.1 i direktiv 2016/800, följer det av sistnämnda bestämmelse att barn ska informeras om sina rättigheter så snart som möjligt från det att de informeras om att de är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Information om dessa rättigheter måste lämnas senast innan barnen för första gången förhörs av polisen eller av någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet (se, analogt, dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom, C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 53).

149

Det ska dessutom påpekas att meddelande av denna information senast före deras första förhör är det enda som kan säkerställa effektiviteten av de rättigheter som barnen ska informeras om, bland annat rätten att biträdas av en försvarare i enlighet med artikel 6 i direktiv 2016/800 och följaktligen göra det möjligt för dem att effektivt utöva sin rätt till försvar, såsom framgår av svaret på frågorna 1–4.

150

För det tredje framgår det av artikel 4.2 i direktiv 2016/800 att den information som avses i artikel 4.1 i direktivet ska lämnas skriftligen och/eller muntligen, på ett ”enkelt och lättillgängligt språk”.

151

Vad gäller artikel 3.2 i direktiv 2012/13 har unionslagstiftaren ålagt medlemsstaterna en skyldighet att se till att information som tillhandahålls enligt rätten att bli informerad om sina rättigheter ”ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom, C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 47).

152

Det framgår av skäl 18 i direktiv 2016/800 att den information som ska lämnas till barn i enlighet med artikel 4 i direktivet ska tillhandahållas med beaktande av barns särskilda behov och sårbarhet.

153

Av detta följer att barnen ska få denna information på ett språk som är tillräckligt enkelt och lättillgängligt för dem, med beaktande av bland annat barnens specifika behov och sårbarhet, för att – innan de förhörs av polisen eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet – faktiskt förstå att de åtnjuter de rättigheter som avses i artikel 4.1 i direktiv 2016/800. Bland dessa rättigheter ingår bland annat rätten att biträdas av en försvarare, såsom föreskrivs i artikel 6 i direktivet, rätten att kräva att den person som har föräldraansvar även informeras om dessa rättigheter, i enlighet med artikel 5 i direktivet, samt rätten för den sistnämnde att följa med barnen under andra skeden av förfarandet än domstolsförhandlingar, i enlighet med artikel 15.4 i direktiv 2016/800.

154

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att enligt polsk rätt får minderåriga misstänkta, innan de förhörs, ett informationsformulär som är avsett för vuxna, i vilket det inte föreskrivs någon särskild information som riktar sig till barn. Det föreskrivs inte heller att formuläret ska översändas till de personer som har föräldraansvar för dessa barn.

155

Det framgår av de krav som anges i punkt 153 ovan att när det i nationell rätt föreskrivs en standardiserad handling för att skriftligen informera misstänkta eller tilltalade om deras rättigheter enligt artikel 3 i direktiv 2012/13, kan denna handling inte användas för att informera barn som befinner sig i samma situation, i enlighet med artikel 4 i direktiv 2016/800.

156

Eftersom en sådan handling är avsedd för vuxna uppfyller den inte kravet på att informationen om dessa barns rättigheter ska lämnas skriftligen och/eller muntligen, på ett språk som är enkelt och tillgängligt för dem, och den är inte avsedd att informera barnen om de rättigheter som specifikt föreskrivs i sistnämnda direktiv.

157

I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 116–118 ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen att i möjligaste mån tolka de nationella bestämmelserna om information till personer som är misstänkta eller tilltalade på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, för att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan. Om en sådan tolkning inte kan göras ankommer det på den nationella domstolen att, eftersom artikel 4.1 i direktiv 2016/800 uppfyller de villkor som det erinrats om i punkt 119 ovan och den har direkt effekt, med stöd av sin egen behörighet underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som förefaller oförenliga med direktivet.

158

Artikel 4.1 i direktiv 2016/800, jämförd med artikel 5.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, tillsammans med den som har föräldraansvar, senast före det första förhöret med dessa barn som hålls av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, på ett enkelt och tillgängligt språk som tar hänsyn till dessa barns särskilda behov och sårbarhet, ska erhålla information om sina rättigheter i enlighet med artikel 3 i direktiv 2012/13 samt om de rättigheter som fastställs i direktiv 2016/800.

159

Det ska inledningsvis påpekas att fråga 11 avser tolkningen av artiklarna 18 och 19 i direktiv 2016/800, för att avgöra huruvida dessa bestämmelser innebär en skyldighet för en domstol som har att avgöra ett brottmål att inte beakta belastande uttalanden som gjorts av barn som är misstänkta eller tilltalade vid ett polisförhör i strid med dessa barns rättigheter enligt direktivet.

160

Eftersom artikel 18 avser rätten till rättshjälp och denna rätt, såsom framgår av punkt 107 ovan, är knuten till utövandet av rätten till tillgång till försvarare, finner domstolen att denna fråga i huvudsak avser tolkningen av artikel 19 i direktivet, som rör rättsmedel.

161

Vidare framgår det av handlingarna i målet att den hänskjutande domstolen har underkänt den bevisning som hämtats från de belastande uttalanden som i förevarande fall lämnats av minderåriga misstänkta under förundersökningen i avsaknad av en försvarare, trots att villkoren för detta i artikel 168a i straffprocesslagen inte var uppfyllda.

162

Den hänskjutande domstolen har således ställt frågorna 11 och 12, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 19 i direktiv 2016/800 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det i ett straffrättsligt förfarande inte är tillåtet för en domstol att avvisa bevisning som avser belastande uttalanden som gjorts av ett barn under ett förhör som genomförs av polisen i strid med rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 6 i direktiv 2016/800. För det fall dessa frågor besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida en domstol vid vilken ett brottmål har anhängiggjorts ska underlåta att tillämpa en sådan lagstiftning.

163

Enligt artikel 19 i direktiv 2016/800 ska medlemsstaterna se till att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden samt barn som är eftersökta personer har tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter enligt detta direktiv har åsidosatts.

164

Enligt denna artikel ska barn som är misstänkta eller tilltalade således ha möjlighet att effektivt bestrida åsidosättandet av dessa rättigheter, däribland, såsom framgår av svaren på frågorna 1–10, de rättigheter som garanteras i artiklarna 4–6 i direktiv 2016/800.

165

Artikel 19 i direktivet reglerar emellertid inte de eventuella slutsatser som den domstol som prövar målet i sak, i avsaknad av ett sådant bestridande, ska dra av detta åsidosättande för tillåtligheten av bevisning som har erhållits i strid med de rättigheter som följer av direktivet.

166

Detsamma gäller direktiv 2012/13, till vilket det hänvisas i artikel 4 i direktiv 2016/800, samt direktiv 2013/48, till vilket det hänvisas i artikel 6 i direktiv 2016/800, och som innehåller bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i artikel 19 i direktiv 2016/800.

167

I artikel 12.2 i direktiv 2013/48 föreskrivs visserligen att medlemsstaterna bör se till att man vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits under åsidosättande av dessas rätt till försvarare, eller när ett undantag från den rättigheten har beviljats i enlighet med detta direktiv, iakttar rätten till försvar och att rätten till en rättvis rättegång respekteras. Artikel 10.2 i direktiv 2016/343 innehåller en liknande bestämmelse när det gäller utsagor och bevis som erhållits i strid med rätten att tiga eller rätten att inte vittna mot sig själv.

168

Dessa bestämmelser är emellertid inte avsedda att reglera nationella bestämmelser och ordningar för tillåtlighet av bevis, eftersom de, såsom framgår av deras ordalydelse, ska tillämpas ”utan att det påverkar” sådana nationella bestämmelser och system.

169

Av detta följer att det på unionsrättens nuvarande stadium i princip uteslutande ankommer på nationell rätt att fastställa reglerna för tillåtligheten, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, av bevisning som erhållits i strid med de rättigheter som följer av direktiv 2016/800 (dom av den 30 april 2024, M.N. (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 128).

170

I avsaknad av unionsbestämmelser på området, ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning, enligt principen om processuell autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 30 april 2024, M.N. (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372,punkt 129 och där angiven rättspraxis).

171

Vad närmare bestämt gäller effektivitetsprincipen ska det erinras om att nationella bestämmelser om tillåtlighet och användning av information och bevisning har till syfte, i enlighet med de val som gjorts i nationell rätt, att förhindra att olagligt erhållen information och bevisning otillbörligen används till förfång för en person som är misstänkt för brott. Detta syfte kan dock, beroende på utformningen av den nationella rätten, uppnås inte bara genom ett förbud mot att använda sådan information och sådan bevisning, utan även genom nationella bestämmelser och nationell praxis som reglerar bedömningen och värdet av informationen och bevisningen, eller till och med genom att informationens och bevisningens rättstridighet tas i beaktande vid påföljdsbestämningen (dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

172

Frågan huruvida det är nödvändigt att bortse från information och bevisning som erhållits i strid med kraven i unionsrätten måste bedömas bland annat mot bakgrund av den risk som tillåtligheten av sådan information och bevisning medför för iakttagandet av den kontradiktoriska principen och därmed rätten till en rättvis rättegång (dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 44).

173

Rätten till information enligt artikel 4 i direktiv 2016/800 och rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 6 i direktivet konkretiserar just den grundläggande rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar enligt bland annat artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan (se, analogt, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) (C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 42).

174

Av detta följer att unionsrätten inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva en möjlighet för en domstol att avvisa bevisning som grundar sig på uttalanden som gjorts av ett barn under ett förhör som genomförs av polisen i strid med de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2016/800. Detta gäller dock under förutsättning att nämnda domstol, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, dels kan kontrollera att dessa rättigheter, jämförda med artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, har iakttagits, dels kan dra alla de slutsatser som följer av detta åsidosättande, särskilt vad gäller bevisvärdet av den bevisning som erhållits under dessa omständigheter.

175

I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 116–118 ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de relevanta nationella bestämmelserna är förenliga med de krav som anges i föregående punkt och, i förekommande fall, att i den utsträckning det är möjligt tolka dessa bestämmelser på ett sätt som är förenligt med unionsrätten för att säkerställa att den ges full verkan. I avsaknad av en sådan tolkning ankommer det på den nationella domstolen att, med beaktande av att artikel 6.1–6.3 i direktiv 2016/800, såsom framgår av punkt 119 i denna dom, har direkt effekt, på eget initiativ underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som förefaller oförenliga med detta direktiv.

176

Mot denna bakgrund ska frågorna 11 och 12 besvaras på följande sätt. Artikel 19 i direktiv 2016/800 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det i ett straffrättsligt förfarande inte är tillåtet för en domstol att avvisa bevisning som avser belastande uttalanden som gjorts av ett barn under ett förhör som genomförs av polisen i strid med rätten enligt artikel 6 i direktiv 2016/800 att biträdas av en försvarare, under förutsättning att den domstolen i det straffrättsliga förfarandet dels kan kontrollera att denna rättighet, jämförd med artikel 47 och artikel 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, har iakttagits, dels kan beakta alla följder av detta åsidosättande, i synnerhet vad gäller bevisvärdet av den bevisning som erhållits under sådana omständigheter.

177

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: