–

RJ och YQ, genom M. Pledziewicz, radca prawny,

–

Getin Noble Bank SA, genom Ł. Hejmej, M. Przygodzka och A. Szczęśniak, adwokaci,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, C. Chambel Alves och A. Cunha, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom I. Rubene, N. Ruiz García och A. Szmytkowska, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), mot bakgrund av principerna om effektivitet och proportionalitet.

2

Begäran har framställts i en tvist mellan å ena sidan YQ och RJ och å andra sidan Getin Noble Bank SA, angående en ansökan om interimistiska åtgärder för uppskov med verkställigheten av ett avtal om hypotekslån indexerat i utländsk valuta, i avvaktan på ett slutligt avgörande om återbetalning av belopp som felaktigt betalats med tillämpning av oskäliga villkor i avtalet.

3

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

4

I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

5

I artikel 3851 i Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, position 93), i dess konsoliderade lydelse (Dz. U. från år 2020, position 1740) (nedan kallad civillagen) föreskrivs följande:

”1.   Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om hans eller hennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte villkor som fastställer parternas huvudsakliga prestationer, såsom pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

2.   När ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt första stycket, förblir övriga delar av avtalet bindande för parterna.

3.   Avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte har haft något verkligt inflytande över anses vara villkor i ett avtal som inte varit föremål för individuell förhandling. Detta gäller i synnerhet för avtalsvillkor som har hämtats från standardavtal som den andra avtalsparten har föreslagit för konsumenten.

4.   Det ankommer på den som påstår att ett villkor har varit föremål för individuell förhandling att bevisa detta.”

6

I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på en annan persons bekostnad är skyldig att återgälda fördelen i natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

7

I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:

”1.   Bestämmelserna i föregående artiklar ska särskilt tillämpas på felaktigt utbetalda belopp.

2.   Ett belopp anses felaktigt utbetald om den som utförde betalningen inte hade någon skyldighet att över huvud taget utföra den eller inte hade någon skyldighet gentemot den person till vilken den utfördes, eller om grunden för att utföra betalningen har upphört eller det avsedda syftet med att utföra betalningen inte har uppnåtts, eller om rättshandlingen som föranledde att betalningen utfördes var ogiltig och den inte har blivit giltig efter det att betalningen utfördes.”

8

I artikel 189 i Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. nr 43, position 296), i dess konsoliderade lydelse (Dz. U. från år 2021, position 1805) (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”En kärande kan yrka att en domstol ska fastställa att det föreligger eller inte föreligger ett rättsförhållande eller en rättighet, under förutsättning att käranden har ett berättigat intresse av att få saken prövad.”

9

I artikel 7301 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   En part i förfarandet får ansöka om exekutiva åtgärder under förutsättning att den kan uppvisa prima facie-bevis för fordran och att den har ett intresse av att ansöka om sådana åtgärder.

2.   Det finns ett berättigat intresse av att ansöka om exekutiva åtgärder när den omständigheten att sådana åtgärder inte beviljas skulle hindra eller allvarligt försvåra verkställigheten av det kommande avgörandet i det ifrågavarande ärendet eller på annat sätt hindra eller allvarligt försvåra förverkligandet av det ändamål som förfarandet i det ärendet avser.

…

3.   När domstolen avgör en ansökan om exekutiva åtgärder är den skyldig att beakta parternas intressen i förfarandet för att säkerställa att förmånstagaren får ett adekvat rättsligt skydd samtidigt som gäldenären inte påförs en större börda än nödvändigt.”

10

Enligt artikel 731 i nämnda lag kan beviljandet av exekutiva åtgärder inte vara avsett att säkerställa verkställighet av en fordran, såvida inte annat föreskrivs i lag.

11

I artikel 755 i samma lag föreskrivs följande:

”1.   Om en begäran om exekutiva åtgärder inte avser penningfordringar, ska domstolen besluta om sådana åtgärder som den anser lämpliga under omständigheterna i det enskilda fallet, utan att utesluta sådana exekutiva åtgärder som föreskrivs för penningfordringar. Domstolen kan särskilt

2.   …

21.   Artikel 731 ska inte tillämpas om beviljandet av de begärda exekutiva åtgärderna är nödvändigt för att undvika överhängande skada eller andra negativa konsekvenser för förmånstagaren.

3.   Domstolen ska delge gäldenären ett beslut som meddelats inom stängda dörrar i vilket denne åläggs att utföra eller avstå från att utföra en handling eller att avstå från att förhindra en åtgärd som vidtas av förmånstagaren. Denna bestämmelse är inte tillämplig på beslut om överlämnande av egendom som gäldenären innehar.”

12

År 2008 ingick YQ och RJ ett avtal med Getin Noble Bank om hypotekslån med en löptid på 360 månader till ett belopp av 643395,63 polska zloty (PLN) (cirka 140000 EUR) (nedan kallat det aktuella låneavtalet i det nationella målet). Låneavtalet innehöll ett villkor om omvandling till schweiziska franc (CHF) av detta belopp, enligt den köpkurs som banken hade fastställt, med rörlig ränta. De månatliga avbetalningarna, beräknade i schweiziska franc, skulle återbetalas i polska zloty enligt försäljningspris för schweiziska franc. Detta försäljningspris fastställdes även ensidigt av banken. Kärandena i det nationella målet informerades i en jämförande tabell om hur variationerna i räntesatsen och växelkurserna påverkade låneavtalet.

13

Den 25 maj 2021 väckte kärandena talan vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen), i egenskap av domstol i första instans. De yrkade ogiltigförklaring av det aktuella låneavtalet i det nationella målet och att Getin Noble Bank skulle förpliktas att återbetala 375042,34 PLN (cirka 94000 EUR), det vill säga det månatliga belopp som de redan hade betalat när talan väcktes vid nämnda domstol, jämte dröjsmålsränta och rättegångskostnader. Kärandena gjorde i detta avseende gällande att de villkor i låneavtalet som avsåg indexeringen av lånebeloppet till en utländsk valuta utgjorde ”oskäliga avtalsvillkor” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13.

14

Kärandena i det nationella målet ansökte även om interimistiska åtgärder i syfte att fastställa parternas rättigheter och skyldigheter. Dessa interimistiska åtgärder avsåg även för det första uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningar som föreskrevs i låneavtalet, motsvarande det belopp och de datum som angavs däri under hela förfarandets varaktighet från det att talan väcktes i första instans till dess att målet slutligt avgörs. De avsåg för det andra att förbjuda Getin Noble Bank att skicka kärandena ett besked om uppsägning av låneavtalet. De interimistiska åtgärderna bestod slutligen i ett förbud mot banken att hos Biuro Informacji Gospodarczej (Tillsynsmyndigheten för ekonomisk information, Polen) offentliggöra information om att kärandena inte hade återbetalat det aktuella lånet under perioden från beviljandet av de begärda interimistiska åtgärderna till dess att förfarandet avslutades.

15

Nämnda domstol avslog emellertid kärandenas ansökan om interimistiska åtgärder. Enligt domstolen hade kärandena inte visat att de hade ett berättigat intresse av att ansöka om interimistiska åtgärder, eftersom det inte fanns något som tydde på att en avsaknad av sådana åtgärder skulle hindra eller allvarligt försvåra verkställigheten av det rättsliga avgörande som skulle komma att meddelas i målet eller förverkligandet av syftet med förfarandet i detta mål. Villkoren i artikel 7301 punkterna 1 och 2 i civilprocesslagen var således inte uppfyllda.

16

Kärandena i det nationella målet överklagade samma domstols avgörande till den hänskjutande domstolen Sąd Okręgowy w Warszawie XXVIII Wydział Cywilny (Regionala domstolen i Warszawa, tvistemålsavdelning XXVIII, Polen), och gjorde gällande att de hade ett berättigat intresse av att ansöka om interimistiska åtgärder. Getin Noble Bank bestred detta yrkande och gjorde bland annat gällande att det saknades prima facie-bevis för kärandenas fordran. Banken ifrågasatte dessutom att villkoren i det aktuella låneavtalet i det nationella målet var oskäliga och underströk att dess ekonomiska ställning var tillfredsställande.

17

Den hänskjutande domstolen har angett att en ansökan har ingetts till den om interimistiska åtgärder i form av uppskov med den skyldighet att göra månatliga avbetalningar som föreskrivs i det aktuella låneavtalet i det nationella målet under perioden från det att talan väcktes i första instans till dess att förfarandet avgjorts slutligt. Vad gäller en ansökan om interimistiska åtgärder har den hänskjutande domstolen förklarat att den ska avgöra målet på grundval av en prima facie-bevisning av parternas påståenden i det nationella målet.

18

Vad gäller frågan huruvida kärandena kan visa att det är troligt att fordran föreligger genom prima facie-bevisning anser den hänskjutande domstolen att det är styrkt att vissa av de ifrågavarande avtalsvillkoren är oskäliga och att låneavtalet i det nationella målet ska ogiltigförklaras, eftersom det objektivt sett inte längre är möjligt att verkställa avtalet enligt polsk rätt. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt artikel 410 i civillagen har var och en av parterna i ett ogiltigt avtal en rätt till återbetalning av den utförda prestationen, vilken som är oberoende i förhållande till den andra partens rätt.

19

Vad gäller styrkandet av att kärandena i de nationella målen har ett berättigat intresse av att få saken prövad, har den hänskjutande domstolen vidare påpekat att ett sådant intresse föreligger enligt artikel 7301.2 i civilprocesslagen, när en utebliven interimistisk åtgärd skulle hindra eller allvarligt försvåra verkställigheten av det avgörande som kommer att meddelas i det nationella målet eller förverkligandet av syftet med förfarandet i detta mål.

20

Den hänskjutande domstolen har angett att de nationella domstolarna emellertid sällan beviljar konsumenters yrkanden om sådana interimistiska åtgärder under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet. Vissa av dessa domstolar har nämligen angett att en fastställelsetalan om ogiltigförklaring av ett avtal på grund av att ett avtalsvillkor i avtalet är oskäligt inte är ägnat att leda till någon verkställighet av exekutiva åtgärder, varför några interimistiska åtgärder inte skulle vara nödvändiga. Andra domstolar anser att beviljandet av interimistiska åtgärder inte ska syfta till att driva in en fordran, utan till att undvika skada eller andra negativa konsekvenser för den berörda konsumenten, vilket innebär att en sådan åtgärd endast kan beviljas om det föreligger prima facie-bevisning för att den berörda banken har ekonomiska svårigheter. Slutligen finns en praxis från samma domstolar, enligt vilken den berörda konsumenten, vid en ogiltigförklaring av ett låneavtal, ska fullgöra sina skyldigheter gentemot banken genom att återbetala det lånade kapitalet. Konsumenten har följaktligen inget intresse av att ansöka om sådana interimistiska åtgärder som de ifrågavarande i det nationella målet, eftersom konsumenten i vilket fall som helst är skyldig att genomföra betalningarna till banken, oavsett det slutliga avgörandet i sak, genom en återbetalning av det använda kapitalet eller en ”ersättning för tillgång till detta kapital”.

21

Den hänskjutande domstolen anser bland annat att direktiv 93/13 utgör hinder för att avslå en ansökan om interimistiska åtgärder, eftersom direktivet syftar till att skydda den berörda konsumenten genom att återställa jämvikten mellan parterna. Den hänskjutande domstolen anser att när upphävandet av oskäliga avtalsvillkor medför att ett låneavtal blir ogiltigt i sin helhet, är det i princip nödvändigt att bevilja lämpliga interimistiska åtgärder, såsom uppskov med skyldigheten att betala månatliga avbetalningar, inklusive kapitalbelopp och ränta enligt låneavtalet, under den tid som förfarandet pågår, för att säkerställa att avgörandet i sak får full verkan. Om låneavtalet objektivt sett inte längre kan verkställas till följd av att de oskäliga avtalsvillkoren undanröjs, skulle en vägran att bevilja sådana interimistiska åtgärder enligt den hänskjutande domstolen äventyra den regel om avtalets återgång som föreskrivs i artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 och följaktligen även dessa bestämmelsers ändamålsenliga verkan.

22

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende bland annat preciserat att det i polsk rätt föreskrivs processuella regler enligt vilka beloppet för ansökan ska fastställas till den dag då ansökan om ogiltigförklaring av det aktuella låneavtalet gavs in. En konsument kan således endast begära återbetalning av de månatliga avbetalningar som redan utgetts fram till detta datum. Om en interimistisk åtgärd inte beviljades i början av förfarandet skulle konsumenten följaktligen, i slutet av förfarandet, vara tvungen att inleda ett nytt förfarande mot den berörda banken, vilket skulle avse återbetalning av de månatliga avbetalningar som konsumenten betalat under perioden från det att talan väcktes fram till avgörandet av detta nya förfarande. Enligt den hänskjutande domstolen missgynnar en sådan situation konsumenten och undergräver den ändamålsenliga verkan av direktiv 93/13. Återupprättandet av jämvikten mellan parternas rättigheter och skyldigheter kan inte heller uppnås genom att ett sådant avgörande meddelas i sak, eftersom samma konsument är tvungen att inleda ett annat domstolsförfarande för att göra gällande sina rättigheter och därmed för detta ändamål avsätta ännu större ekonomiska resurser och ännu mer tid.

23

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie XXVIII Wydział Cywilny (Regionala domstolen i Warszawa, tvistemålsavdelning XXVIII, Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och effektivitetsprincipen, hinder för en sådan tolkning av nationella bestämmelser och nationell praxis enligt vilken en nationell domstol – särskilt med beaktande av konsumentens skyldighet att fullgöra sina åtaganden gentemot den berörda näringsidkaren eller näringsidkarens tillfredsställande ekonomiska situation – kan avslå konsumentens ansökan om att domstolen ska förordna om interimistiska åtgärder i form av uppskov med verkställigheten av ett avtal som sannolikt kommer att förklaras ogiltigt till följd av att oskäliga avtalsvillkor undanröjs?”

24

Getin Noble Bank har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

25

Svaranden i det nationella målet har i detta avseende för det första anfört att begäran inte avser tolkningen av unionsrätten, eftersom bestämmelserna i direktiv 93/13 inte är tillämpliga på verkningarna av att oskäliga villkor upphävs. Direktivets syfte uppnås nämligen genom att jämvikten mellan parterna återställs. Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal som innehåller oskäliga villkor omfattas följaktligen av nationell rätt. Den hänskjutande domstolens fråga avser således i själva verket villkoren för att tillämpa interimistiska åtgärder under omständigheter där avtalsparterna, på grund av att det aktuella avtalet har ogiltigförklarats, har jämställts och inte längre befinner sig i förhållandet mellan en konsument och en näringsidkare. Det skulle således saknas anledning att tillämpa bestämmelserna i nämnda direktiv för att bedöma huruvida ansökan om interimistiska åtgärder är välgrundad.

26

Det ska härvid erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken målet anhängiggjorts att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen, vilka presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsrättslig regel, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2022, Zagrebačka banka, C‑567/20, EU:C:2022:352, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

27

Det framgår för övrigt av fast rättspraxis att när det inte är uppenbart att tolkningen av en unionsbestämmelse saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, ska en invändning om att den aktuella unionsbestämmelsen inte är tillämplig i det nationella målet anses avse tolkningsfrågorna i sak och inte huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning (dom av den 4 juli 2019, Kirschstein, C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 28 och dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern), C‑528/21, EU:C:2023:341, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

28

I förevarande fall avser det nationella målet en ansökan om interimistiska åtgärder som bland annat avser uppskov med verkställigheten av ett avtal om hypotekslån som en näringsidkare ingått med konsumenter, i avvaktan på ett slutligt avgörande om ogiltigförklaring av avtalet på grund av att ett av villkoren i avtalet är oskäligt. Tolkningsfrågan avser vidare tolkningen av bestämmelser i direktiv 93/13 enligt vilka medlemsstaterna bland annat åläggs att säkerställa att det finns lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare ingår med konsumenter. Tolkningsfrågan syftar till att fastställa huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en sådan ansökan kan avslås.

29

Mot denna bakgrund är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av direktiv 93/13 saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller att frågan skulle vara hypotetisk.

30

Det ska dessutom erinras om att det skydd som direktiv 93/13 innebär inte kan begränsas till att endast avse den period under vilken ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument ska fullgöras, utan det gäller även efter det att avtalet har fullgjorts. För det fall att ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare ogiltigförklaras på grund av att ett av avtalsvillkoren är oskäligt ankommer det visserligen på medlemsstaterna att i nationell rätt reglera verkningarna av denna ogiltigförklaring. Detta ska emellertid ske med iakttagande av det skydd som detta direktiv ger konsumenten, särskilt genom att säkerställa att det är möjligt att återställa konsumentens rättsliga och faktiska situation såsom den skulle ha varit om det oskäliga villkoret inte hade förelegat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M. m.fl. (verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkterna 21 och 22).

31

För det andra har Getin Noble Bank gjort gällande att EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts till den, eftersom den hänskjutande domstolens kvalificering av kärandena som konsumenter är felaktig med hänsyn till omständigheterna i målet.

32

Det ska härvid erinras om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ankommer det vidare inte på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att fastställa huruvida den nationella domstolens tolkning av desamma är korrekt. En sådan tolkning omfattas nämligen av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, Sociálna poisťovňa, C‑799/19, EU:C:2020:960, punkterna 44 och 45 samt där angiven rättspraxis).

33

Eftersom den hänskjutande domstolen i förevarande fall har bedömt att kärandena i det nationella målet är konsumenter, ankommer det inte på EU-domstolen att pröva denna kvalificering. EU-domstolen har således tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts.

34

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

35

Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken den nationella domstolen kan avslå en konsuments ansökan om interimistiska åtgärder som – i avvaktan på ett slutligt avgörande om ogiltigförklaring av det låneavtal som ingåtts av konsumenten på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor – avser uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt avtalet, i en sådan situation där sådana åtgärder är nödvändiga för att säkerställa att detta avgörande får full verkan.

36

Det ska inledningsvis understrykas att syftet med direktiv 93/13 är att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 37).

37

I detta syfte föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att medlemsstaterna ska se till att oskäliga avtalsvillkor inte binder en konsument, och att det därvid inte krävs att konsumenten dessförinnan har bestritt dessa villkor med framgång (dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08, EU:C:2009:350, punkterna 20–28). Av detta följer att de nationella domstolarna är skyldiga att underlåta att tillämpa oskäliga avtalsvillkor så att villkoren inte får några bindande verkningar för konsumenten, om inte konsumenten motsätter sig detta (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 52 samt där angiven rättspraxis).

38

Enligt artikel 7.1 i direktivet ska medlemsstaterna se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

39

Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att det åligger medlemsstaterna att i sin nationella rätt definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse inträder. En sådan fastställelse måste dock göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om detta oskäliga avtalsvillkor inte hade förelegat. Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 får nämligen inte äventyra innehållet i detta skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kvittning ex officio i händelse av oskäliga avtalsvillkor), C‑170/21, EU:C:2022:518, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

40

Det följer av fast rättspraxis att det, i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området, i varje medlemsstats rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, ska antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19‐C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

41

Vad särskilt gäller de interimistiska åtgärder som begärts för att göra gällande de rättigheter som följer av direktiv 93/13, har domstolen slagit fast att direktivet utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning enligt vilken den domstol som dömer i målet om fastställelse, och som är behörig att pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, inte får förordna om interimistiska åtgärder, som till exempel inhibition av ett exekutionsförfarande, när ett sådant förordnande behövs för att säkerställa att domstolens slutliga avgörande får full verkan. En sådan lagstiftning kan nämligen undergräva effektiviteten av det skydd som direktivet tillförsäkrar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkterna 59, 60 och 64).

42

Domstolen har dessutom haft tillfälle att precisera att det kan vara nödvändigt att bevilja sådana åtgärder, bland annat när det finns en risk för att konsumenten under ett domstolsförfarande som kan ta avsevärt lång tid tvingas betala ett månatligt belopp som är högre än det som i praktiken skulle ha erlagts om det aktuella avtalsvillkoret inte skulle ha tillämpats (se, för ett liknande resonemang beslut av den 26 oktober 2016, Fernández Oliva m.fl., C‑568/14‐C‑570/14, EU:C:2016:828, punkterna 34–36).

43

Det skydd som konsumenterna garanteras genom direktiv 93/13, särskilt i artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet, innebär således att den nationella domstolen ska kunna bevilja lämpliga interimistiska åtgärder, om detta är nödvändigt för att säkerställa att det kommande avgörandet om avtalsvillkors oskälighet får full verkan.

44

Vad gäller likvärdighetsprincipen framgår det i förevarande fall inte av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den relevanta nationella lagstiftningen om interimistiska åtgärder tillämpas på olika sätt beroende på om en tvist avser rättigheter som följer av nationell rätt eller rättigheter som följer av unionsrätten.

45

Vad gäller effektivitetsprincipen ska det erinras om att varje fall i vilket frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella rättsinstanserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 43). Detsamma gäller nödvändigtvis en tolkning i rättspraxis av denna nationella bestämmelse.

46

Det framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande och av de skriftliga yttranden som bland annat den polska regeringen har ingett till domstolen att den polska domstol vid vilken har anhängiggjorts ett förfarande avseende ogiltigförklaring av ett avtal på grund av att det innehåller ett oskäligt avtalsvillkor, enligt den polska civilprocesslagen, har rätt att bevilja interimistiska åtgärder. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till artikel 7301 i denna civilprocesslag, gällande villkoren för att bevilja interimistiska åtgärder, och till artikel 755.21 i samma lag, enligt vilken denna domstol får vidta en exekutiv åtgärd, även om denna har till syfte att driva in en fordran, om det är nödvändigt för att undvika överhängande skada eller andra negativa konsekvenser för fordringsägaren.

47

Enligt den hänskjutande domstolen förekommer emellertid en stark tendens i nationell rättspraxis vilken består i att avslå ansökningar om interimistiska åtgärder under sådana omständigheter som de nu aktuella i det nationella målet, nämligen vid en ansökan om uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt ett låneavtal som kan ogiltigförklaras på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor, fram till dess att målet avgörs slutligt. Enligt denna rättspraxis motiveras ett sådant avslag av att den berörda konsumenten saknar ”berättigat intresse av att få saken prövad” på grund av de skäl som sammanfattas i punkt 20 ovan.

48

Det framgår emellertid av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande och av de skriftliga yttranden som den polska regeringen har ingett till domstolen att den nationella domstolen, inom ramen för prövningen av en talan om ogiltigförklaring av ett avtal på grund av att det innehåller ett oskäligt avtalsvillkor, i princip, för att inte döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita), prövar de yrkanden som framställts i samband med talan. Såvida inte talans omfattning utvidgats innefattar prövningen således de belopp som betalats fram till dess att talan väckts. När den nationella domstolen i sak konstaterar att avtalet, till följd av att detta villkor har upphävts, objektivt sett inte längre kan fullgöras, såsom skulle bli fallet i det nationella målet, och att de belopp som felaktigt har erlagts enligt avtalet ska återbetalas till den berörda konsumenten, skulle följaktligen ett avslag på en ansökan om en interimistisk åtgärd som avser uppskov med de månatliga avbetalningarna enligt samma avtal, medföra att det slutliga avgörandet i sak åtminstone delvis kommer att sakna verkan. Ett sådant slutligt avgörande skulle nämligen inte leda till att den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om det oskäliga villkoret inte hade förelegat återställs, på så sätt som avses i den rättspraxis som anges i punkt 39 i förevarande dom. Enligt de tillämpliga processuella reglerna skulle nämligen endast en del av det belopp som redan betalats kunna bli föremål för detta slutliga avgörande.

49

Härav följer att beviljandet av interimistiska åtgärder, avseende uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt ett avtal som kan ogiltigförklaras på grund av att det innehåller ett oskäligt avtalsvillkor, kan vara nödvändigt för att säkerställa att det kommande avgörandet får full verkan samt avtalets återgång och följaktligen effektiviteten av det skydd som direktiv 93/13 tillförsäkrar.

50

Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att en konsument, för det fall en interimistisk åtgärd avseende uppskov med skyldigheten att genomföra dessa månatliga avbetalningar inte beviljas, antingen måste utvidga räckvidden av sin ursprungliga talan, efter varje månatlig avbetalning, eller ‐ till följd av ett beslut om ogiltigförklaring av låneavtalet ‐ väcka en ny talan avseende de månatliga avbetalningar som gjorts under det första förfarandet, för att ett slutligt avgörande om ogiltigförklaring av det aktuella låneavtalet inte endast delvis återställer konsumentens situation. Den polska regeringen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att enligt artikel 25a i Ustawa o kosztach sądowych w sprawach cywilnych (lagen om rättegångskostnader i tvistemål) av den 28 juli 2005 (Dz. U. nr 167, position 1398), i dess konsoliderade lydelse (Dz. U. från år 2022, position 1125) ska varje utvidgning av en talans omfattning bli föremål för ökade rättegångskostnader.

51

Enligt den hänskjutande domstolen är det under alla omständigheter nödvändigt att en konsument väcker en ny talan när det första förfarandet om ogiltigförklaring av ett låneavtal på grund av att det innehåller ett oskäligt avtalsvillkor åtföljs av ett överklagande. I en sådan situation föreskrivs i de processuella bestämmelserna i polsk rätt nämligen ingen möjlighet att utvidga omfattningen av talan i första instans. Under dessa omständigheter är det uppenbart att i avsaknad av interimistiska åtgärder i form av uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt låneavtalet, kan beslutet att ogiltigförklara avtalet och att förordna om återbetalning av belopp som konsumenten redan har betalat inte medföra att syftet med direktiv 93/13 uppnås, vilket är att återställa den rättsliga och faktiska situation som rådde före låneavtalet.

52

Såsom har angetts i punkt 42 i förevarande dom framstår det dessutom som än mer nödvändigt att bevilja en sådan interimistisk åtgärd när konsumenten har betalat ett högre belopp till den berörda banken än det utlånade beloppet redan innan konsumenten hade inlett förfarandet.

53

Det är slutligen inte uteslutet att det aktuella förfarandets varaktighet, i avsaknad av interimistiska åtgärder för att bevilja konsumenten uppskov med att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter, leder till en sådan försämring av konsumentens ekonomiska situation att vederbörande inte längre har möjlighet att använda sig av de rättsmedel som krävs för att erhålla återbetalning av de belopp som han eller hon har rätt till enligt ogiltigförklaringen av avtalet.

54

Sådana omständigheter skulle även kunna öka risken för att en konsument inte längre kan genomföra de månatliga avbetalningarna enligt låneavtalet, vilket skulle kunna leda till att den berörda banken inleder ett förfarande för verkställighet av sin fordran på grundval av ett låneavtal som ska ogiltigförklaras.

55

Av det ovan anförda följer att nationell rättspraxis, enligt vilken en ansökan om interimistiska åtgärder som syftar till uppskov med de månatliga avbetalningarna enligt ett låneavtal avslås, trots att dessa åtgärder är nödvändiga för att säkerställa det konsumentskydd som direktiv 93/13 tillförsäkrar, inte framstår som förenlig med effektivitetsprincipen, med hänsyn till den ställning som denna praxis innehar i förhållande till samtliga processuella regler som föreskrivs i polsk rätt. Denna praxis är följaktligen inte förenlig med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13.

56

Det ska emellertid erinras om att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

57

Kravet på direktivkonform tolkning innefattar även en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol kan därför inte slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank, C‑407/18, EU:C:2019:537, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

58

I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen och den polska regeringen att den aktuella lagstiftningen, och närmare bestämt det andra villkoret för beviljande av interimistiska åtgärder i polsk rätt, det vill säga kravet i artikel 7301 i civilprocesslagen på att det ska föreligga ett ”berättigat intresse av att få saken prövad”, kan tolkas på ett sätt som är förenligt med unionsrätten.

59

Det ska vidare understrykas att den nationella rättspraxis som nämns i punkt 55 ovan endast kan anses oförenlig med unionsrätten när den nationella domstolen bedömer att det är nödvändigt att bevilja de begärda interimistiska åtgärderna för att säkerställa att det kommande slutliga avgörandet i sak får full verkan. Den nationella domstolen ska härvid förfoga över tillräckliga uppgifter om att ett eller flera avtalsvillkor är oskäliga, så att det är sannolikt att låneavtalet i fråga är ogiltigt eller åtminstone att en återbetalning av de månatliga avbetalningarna enligt avtalet ska beviljas den berörda konsumenten. Vidare ankommer det på nämnda domstol att, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, avgöra huruvida ett uppskov med konsumentens skyldighet att genomföra dessa månatliga avbetalningar under det aktuella förfarandets varaktighet är nödvändigt för att säkerställa att den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om detta eller dessa villkor inte hade förelegat återställs. Den nationella domstolen kan således bland annat beakta konsumentens ekonomiska situation och risken för att denne tvingas återbetala ett belopp till den berörda banken som överstiger det belopp som han eller hon har lånat av banken.

60

Om den nationella domstolen anser dels att det finns tillräckliga indikationer på att de berörda avtalsvillkoren är oskäliga och att det således är sannolikt att de belopp som den berörda konsumenten har erlagt enligt det aktuella låneavtalet i det nationella målet ska återbetalas, dels att en avsaknad av interimistiska åtgärder avseende uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt avtalet innebär att det inte kan garanteras att det slutliga avgörandet i sak får full verkan, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, ska den nationella domstolen förordna om interimistiska åtgärder som består i att konsumenten beviljas uppskov med fullgörandet av de avbetalningar som följer enligt nämnda avtal.

61

Av samtliga ovanstående överväganden följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken den nationella domstolen kan avslå en konsuments ansökan om interimistiska åtgärder som – i avvaktan på ett slutligt avgörande om ogiltigförklaring av det låneavtal som ingåtts av konsumenten på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor – avser uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt avtalet, i en sådan situation där sådana åtgärder är nödvändiga för att säkerställa att detta avgörande får full verkan.

62

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med effektivitetsprincipen,

ska tolkas så, att

de utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken den nationella domstolen kan avslå en konsuments ansökan om interimistiska åtgärder som – i avvaktan på ett slutligt avgörande om ogiltigförklaring av det låneavtal som ingåtts av konsumenten på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor – avser uppskov med skyldigheten att genomföra de månatliga avbetalningarna enligt avtalet, i en sådan situation där sådana åtgärder är nödvändiga för att säkerställa att detta avgörande får full verkan.