–

Europeiska kommissionen, genom D. Drambozova, D. Recchia och C. Valero, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande i samtliga dessa beslut avser tolkningen av artiklarna 1.3 och 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) samt artikel 2.2 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146).

2

Beslut om att begära förhandsavgörande har fattats i femton mål mellan å ena sidan tjänstemän som tjänstgör vid den lokala avdelningen för Glavna direktsia ”Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto” kam Ministerstvo na vatreshnite raboti (Generaldirektoratet ”Brandsäkerhet och civilförsvar” vid inrikesministeriet, Bulgarien) och å andra sidan generaldirektoratet självt. Målen rör beräkningen av tjänstemännens antal timmar av nattarbete och lönen för detta arbete.

3

I artikel 1 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Ändamål och räckvidd”, föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2.   Detta direktiv är tillämpligt på

3.   Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/391/EEG, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv.

…”

4

Artikel 2 i direktiv 2003/88 har rubriken ”Definitioner”. Där föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

3.   natt: varje period om minst sju timmar, bestämd enligt nationell lagstiftning, som omfattar perioden mellan midnatt och 05.00.

4.   nattarbetande:

5.   skiftarbete: varje metod att dela in arbetet i skift varigenom arbetstagare avlöser varandra vid samma arbetsplatser enligt en viss arbetsgång, även då denna är roterande; skiften kan vara kontinuerliga eller diskontinuerliga; metoden kan medföra att arbetstagare måste arbeta vid olika tider under en given period av dagar eller veckor.

6.   skiftarbetare: varje arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbete.

…”

5

Artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Nattarbetets längd”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

För tillämpningen av b skall arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning definieras genom nationell lagstiftning eller praxis eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter, med hänsyn tagen till nattarbetets särskilda konsekvenser och risker.”

6

I artikel 12 i nämnda direktiv, med rubriken ”Skydd av hälsa och säkerhet”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

7

Artikel 2 i direktiv 89/391, med rubriken ”Räckvidd”, har följande lydelse:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl privat som offentlig (industri, jordbruk, handel, förvaltning, tjänster, undervisning, kultur- och fritidsverksamhet etcetera).

2.   Detta direktiv skall inte tillämpas på sådana offentliga verksamheter, där det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för dessa verksamheter kommer i konflikt med direktivet, exempelvis försvaret eller polisen eller viss specifik verksamhet inom civilförsvaret.

I dessa fall skall arbetstagarnas säkerhet och hälsa tryggas så långt möjligt mot bakgrund av direktivets syften.”

8

I artikel 140 i Kodeks na truda (lagen om arbete) (DV nr 26 av den 1 april 1986 och DV nr 27 av den 4 april 1986), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om arbete), föreskrivs följande:

”1.   Den normala veckoarbetstiden vid nattarbete får inte överstiga 35 timmar under en arbetsvecka på fem dagar. Den normala arbetstiden vid nattarbete får inte överstiga sju timmar per dygn under en arbetsvecka på fem dagar.

2.   Med nattarbete avses arbete som utförs mellan kl. 22.00 och kl. 06.00 eller, vad gäller arbetstagare som är yngre än 16 år, mellan kl. 20.00 och kl. 06.00.

…”

9

I artikel 143 i lagen om arbete föreskrivs följande:

”1.   Övertid är det arbete som arbetstagaren utför utöver den arbetstid som fastställts för honom eller henne, när detta sker på arbetsgivarens eller den överordnades begäran eller när den sistnämnde har vetskap om att arbetet utförs och inte motsätter sig det.

…”

10

I artikel 142 i Zakon za Ministerstvo na vatreshnite raboti (lagen om inrikesministeriet) av den 28 maj och den 19 juni 2014 (DV nr 53 av den 27 juni 2014, s. 2), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om inrikesministeriet), föreskrivs följande:

”1.   Med anställda vid inrikesministeriet avses följande:

…”

11

I den lydelse som var tillämplig innan Zakon za izmenenie i dopalnenie na zakona za Ministerstvo na vatreshnite raboti (lagen om ändring och komplettering av lagen om inrikesministeriet) av den 11 juni och den 1 juli 2020 (DV nr 60 av den 7 juli 2020, s. 3) trädde i kraft föreskrevs följande i artikel 187 i lagen om inrikesministeriet:

”1.   Den normala arbetstiden för tjänstemän vid inrikesministeriet är åtta timmar per dygn och 40 timmar i veckan under en arbetsvecka på fem dagar.

…

3.   Arbetstiden för tjänstemän räknas i arbetsdagar på daglig basis, medan den beräknas för en period om tre månader för de som arbetar i skift om 8, 12 eller 24 timmar. En tjänst med 24-timmarsskift utgör ett undantag. … Vid skiftarbete får nattarbete utföras mellan kl. 22.00 och kl. 06.00, men den genomsnittliga arbetstiden får inte överstiga åtta timmar under en 24-timmarsperiod.

…

9.   Formerna för arbetstidens förläggning och fördelning samt beräkningen av arbetstiden, beräkningen av ersättningen för det arbete som tjänstemän utför utöver ordinarie arbetstid samt systemet för tjänstgöring, viloperioder och semester för tjänstemän ska fastställas genom förordning utfärdad av inrikesministern.

…”

12

I den lydelse som blev tillämplig genom ikraftträdandet av lagen om ändring och komplettering av lagen om inrikesministeriet av den 11 juni och den 1 juli 2020 anges följande i artikel 187 i lagen om inrikesministeriet:

”1.   Arbetstidens normala längd ska för tjänstemän vid inrikesministeriet vara åtta timmar per dag och 40 timmar per vecka under en arbetsvecka på fem dagar. Den normala tiden för nattarbete ska vara åtta timmar under en period av 24 timmar. Som nattarbete räknas arbete som utförs mellan kl. 22.00 och kl. 06.00.

2.   En förkortad arbetstid ska fastställas för tjänstemän som utför sitt arbete under särskilda förhållanden, med risk för liv och hälsa.

3.   Arbetstiden för tjänstemän räknas i arbetsdagar på daglig basis, medan den beräknas för en period om tre månader för de som arbetar i skift om 8, 12 eller 24 timmar. En tjänst med 24-timmarsskift utgör ett undantag.

…

10.   Formerna för arbetstidens förläggning och fördelning samt beräkningen av arbetstiden, beräkningen av ersättningen för det arbete som utförs utöver ordinarie arbetstid samt systemet för tjänstgöring, viloperioder och semester för tjänstemän i den mening som avses i artikel 142.1 led 1 och artikel 142.3 ska fastställas genom förordning utfärdad av inrikesministern.”

13

Artikel 188.2 i denna lag har följande lydelse:

”Tjänstemän vid inrikesministeriet som arbetar mellan kl. 22.00 och kl. 06.00 åtnjuter ett särskilt skydd enligt lagen om arbete.”

14

I artikel 3.3 i Naredba no 8121z-776 (beslut nr 8121z-776) av den 29 juli 2016 (DV nr 60 av den 2 augusti 2016, s. 16), som upphävdes den 14 januari 2020, föreskrevs följande:

”Det är möjligt att ålägga tjänstemän vid inrikesministeriet att arbeta nattetid mellan kl. 22.00 och kl. 06.00, varvid arbetstiden i genomsnitt inte får överstiga åtta timmar per 24-timmarsperiod.”

15

Artikel 3.2 i Naredba nr 8121z-36 (beslut nr 8121z-36) av den 7 januari 2020 (DV nr 3 av den 10 januari 2020, s. 3), som upphävdes den 21 oktober 2020, hade följande lydelse:

”Det är möjligt att ålägga tjänstemän vid inrikesministeriet att arbeta nattetid mellan kl. 22.00 och 06.00, varvid arbetstiden i genomsnitt inte får överstiga åtta timmar per 24-timmarsperiod.”

16

I artikel 3.2 i Naredba nr 8121z-1174 (beslut nr 8121z-1174) av den 21 oktober 2020 (DV nr 93 av den 30 oktober 2020), som upphävdes den 15 december 2020, föreskrevs följande:

”Det är möjligt att ålägga tjänstemän vid inrikesministeriet att arbeta nattetid mellan kl. 22.00 och 06.00, varvid arbetstiden i genomsnitt inte får överstiga åtta timmar per 24-timmarsperiod.”

17

Artikel 8 i Naredba za strukturata i organizatsiata na rabotnata zaplata (förordning om lönestruktur och löneorganisation) av den 17 januari 2007 (DV nr 9 av den 26 januari 2007, s. 2) hade följande lydelse:

”För varje timmes eller påbörjad timmes nattarbete som utförs mellan kl. 22.00 och kl. 06.00 ska arbetstagare uppbära ett tillägg för nattarbete som uppgår till minst 0,25 bulgariska lev [(BGN)] (cirka 0,13 euro).”

18

I den lydelse som varit tillämplig sedan ikraftträdandet av postanovlenie za izmenenie na Naredbata za strukturata i organizatsiata na rabotnata zaplata (förordning om ändring av förordningen om lönestruktur och löneorganisation) av den 21 juli 2020 (DV nr 66 av den 24 juli 2020, s. 7) föreskrivs följande:

”För varje timmes eller påbörjad timmes nattarbete som utförs mellan kl. 22.00 och kl. 06.00 ska arbetstagare uppbära ett tillägg för nattarbete som uppgår till minst 0,15 procent av den nationella minimilönen och inte får understiga 1 BGN.”

19

I artikel 9.2 i förordningen om lönestruktur och löneorganisation anges följande:

”Vid uträkningen av ackumulerad arbetstid ska nattarbete omräknas till dagarbete med en koefficient som är lika med förhållandet mellan dagarbetets och nattarbetets normala längd, vilken ska fastställas för varje arbetsplats.”

20

Klagandena i de nationella målen har ställning som tjänstemän och tjänstgör som brandmän vid den lokala avdelningen i Kula (Bulgarien) för inrikesministeriets generaldirektorat ”Brandsäkerhet och civilförsvar”.

21

De nationella målen avser perioden från den 31 januari 2018 till den 31 december 2020, under vilken klagandena innehade tjänster med 24-timmarsskift, varvid beräkningen skedde kvartalsvis. Under denna period utförde klagandena nattarbete mellan kl. 22.00 och kl. 06.00, och de utförde åtta timmars nattarbete under en 24-timmarsperiod.

22

Den hänskjutande domstolen har påpekat att i den bulgariska lagstiftningen återfinns de allmänna bestämmelserna som reglerar nattarbete i lagen om arbete. Där föreskrivs dels att nattarbete inte får överstiga 7 timmar per 24-timmarsperiod, dels att övertid, som utgör arbete som utförs utöver den fastställda arbetstiden, ger rätt till en löneökning, som tycks uppgå till 50 procent.

23

Den hänskjutande domstolen har därtill framhållit att enligt de specialregler för arbete som föreskrivs i lagen om inrikesministeriet är däremot arbetstidens normala längd vid nattarbete åtta timmar per 24-timmarsperiod och att den normala arbetstiden på åtta timmar enligt dessa specialregler – även om dessa specialregler precis som de allmänna bestämmelserna som reglerar nattarbete definierar övertid som arbete som utförs utöver den fastställda arbetstiden – endast ger upphov till ett tillägg på 0,25 BGN per timme.

24

Klagandena i det nationella målet hävdar att den tid av deras utförda nattarbete som motsvarar skillnaden mellan den normala arbetstiden när nattarbetet utförs av dem och den normala arbetstiden när nattarbetet utförs av arbetstagare inom den privata sektorn, det vill säga en timme, ska betraktas som övertid. Dessa övertidstimmar ger emellertid inte upphov till någon sådan löneökning som den som föreskrivs i lagen om arbete. I de specialregler för nattarbete som återfinns i lagen om inrikesministeriet föreskrivs nämligen endast att nattarbete ger upphov till ett tillägg på 0,25 BGN per timme. Klagandena i det nationella målet anser således att den metod för beräkning av lön för nattarbete som föreskrivs i lagen om inrikesministeriet är diskriminerande och att de borde omfattas av de mest förmånliga reglerna, det vill säga de allmänna reglerna.

25

Den hänskjutande domstolen har påpekat att klagandena i det nationella målet, som tjänstgör som tjänstemän vid en lokal avdelning av inrikesministeriets generaldirektorat ”Brandsäkerhet och civilförsvar”, åtnjuter vissa förmåner i förhållande till arbetstagare vilkas arbete regleras av de allmänna bestämmelserna om nattarbete i lagen om arbete. De förstnämnda har exempelvis längre betald semester och högre pension.

26

Frågan den ställer sig är således huruvida det är tillåtet att ge sådana personer mindre förmånliga arbetsvillkor i andra avseenden, till exempel genom att deras normala arbetstid vid nattarbete fastställs till åtta timmar.

27

Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad – Kula (Distriktsdomstolen i Kula, Bulgarien) att vilandeförklara målen och att till EU-domstolen hänskjuta följande frågor, vilka formulerats i samma ordalag i målen C‑529/21–C‑536/21 och i målen C‑732/21–C‑738/21:

28

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107.1 i domstolens rättegångsregler ska tillämpas i målen C‑529/21–C‑536/21.

29

Den 9 september 2021 beslutade EU-domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå denna ansökan.

30

Domstolens ordförande beslutade den 24 september och den 16 december 2021 att förena målen C‑529/21–C‑536/21 respektive målen C‑732/21–C‑738/21, och att förfarandet vid domstolen skulle vilandeförklaras fram till dess att domstolen den 24 februari 2022 meddelade domen Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto (C‑262/20, EU:C:2022:117).

31

Förfarandet återupptogs den 28 februari 2022.

32

Genom domstolens beslut av den 13 december 2022 förenades målen C‑529/21–C‑536/21 och målen C‑732/21–C‑738/21 vad gäller domen.

33

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2003/88 är tillämpligt på sådan verksamhet som den som utövas av klagandena i det nationella målet, vilka är tjänstemän som tjänstgör som brandmän vid inrikesministeriets generaldirektorat ”Brandsäkerhet och civilförsvar” och betraktas som nattarbetande, med beaktande dels av att tillämpningsområdet för direktiv 2003/88 definieras i artikel 1.3 i direktivet genom en uttrycklig hänvisning till artikel 2 i direktiv 89/391, samtidigt som direktiv 89/391, enligt dess artikel 2, inte ska tillämpas när det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för vissa offentliga verksamheter kommer i konflikt med direktivet, exempelvis inom försvaret eller polisen eller viss specifik verksamhet inom civilförsvaret.

34

Det ska inledningsvis erinras om att de mål som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen endast avser tillämpningen av direktiv 2003/88 på tjänstemän som tjänstgör som brandmän och regelbundet arbetar natt. Således ska den första frågan, såsom Europeiska kommissionen har föreslagit, förstås så, att den syftar till att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 2 i direktiv 89/391, ska tolkas så, att direktiv 2003/88 är tillämpligt på arbetstagare inom den offentliga sektorn, såsom brandmän, som betraktas som nattarbetande.

35

För det första ska det, i detta avseende, inledningsvis erinras om att dessa direktiv enligt artikel 1.3 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 2 i direktiv 89/391, till vilken den förra hänvisar, är tillämpliga på all verksamhet, såväl offentlig som privat, för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, och för att reglera arbetstidens förläggning i vissa avseenden (dom av den 3 maj 2012, Neidel, C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 20).

36

För det andra följer det därav att tillämpningsområdet för direktiv 89/391 ska förstås i vid bemärkelse så att undantagen från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2.2 första stycket ges en restriktiv tolkning. Dessa undantag har nämligen tillkommit enbart i syfte att säkerställa att de tjänster som är oumbärliga för skyddet av säkerhet, hälsa och allmän ordning ska kunna upprätthållas under förhållanden som är av exceptionellt allvarlig och omfattande art (dom av den 3 maj 2012, Neidel, C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

37

För det tredje har domstolen slagit fast att det kriterium som uppställs i artikel 2.2 första stycket direktiv 89/391 för att undanta vissa verksamheter från direktivets tillämpningsområde – och därmed också från tillämpningsområdet för direktiv 2003/88 – inte grundas på att arbetstagarna tillhör en av de sektorer av offentlig verksamhet som avses i den bestämmelsen, sedd som helhet, utan enbart på den specifika arten av vissa särskilda uppdrag som arbetstagare i dessa sektorer utför, då just den specifika arten av dessa uppdrag motiverar ett undantag från reglerna som syftar till att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa, på grund av att det är absolut nödvändigt att garantera ett effektivt skydd av befolkningen (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 56).

38

EU-domstolen har i detta avseende slagit fast att vissa enheter visserligen måste kunna hantera händelser som per definition inte är förutsebara, men att den verksamhet som bedrivs av sådana enheter under normala förhållanden, och som för övrigt faktiskt ingår i det uppdrag som åvilar sådana enheter, inte desto mindre är möjlig att organisera i förväg, vilket även gäller personalens arbetstid (dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 57).

39

I detta sammanhang har domstolen slagit fast att direktiv 2003/88 måste vara tillämpligt på verksamhet som utövas av brandmän även om den utövas av insatsstyrkor. Det saknar därvid betydelse om det gäller brandsläckning eller andra hjälpinsatser, under förutsättning att verksamheten utövas under normala förhållanden, i enlighet med den berörda yrkeskårens uppdrag. Detta gäller även om de insatser som verksamheten kan ge upphov till, till sin natur, är oförutsägbara och kan utsätta de arbetstagare som utför verksamheten för vissa risker för deras säkerhet och/eller hälsa (dom av den 21 februari 2018, Matzak, C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 27).

40

Direktiv 2003/88 ska följaktligen tillämpas på den verksamhet som utförs av arbetstagare inom den offentliga sektorn – såsom brandmän – vilka betraktas som nattarbetande, förutsatt att denna verksamhet utövas under normala förhållanden. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet med klagandenas verksamhet.

41

Av det ovan anförda följer att artikel 1.3 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 2 i direktiv 89/391, ska tolkas så, att direktiv 2003/88 är tillämpligt på arbetstagare inom den offentliga sektorn – såsom brandmän – som betraktas som nattarbetande, förutsatt att dessa arbetstagare utövar sin verksamhet under normala förhållanden.

42

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida man vid bedömningen av ifall det föreligger likvärdiga skyddsåtgärder och skyddsanordningar för nattarbetande och skiftarbetande – såsom krävs enligt artikel 12 b i direktiv 2003/88 – är nödvändigt att beakta eventuella skillnader mellan olika kategorier av nattarbetande i en medlemsstat.

43

Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 12 b i direktiv 2003/88 föreskrivs att nattarbetande och skiftarbetare ska ha tillgång till skyddsåtgärder och skyddsanordningar som motsvarar dem som finns för ”andra arbetstagare”. Det som regleras genom denna bestämmelse är inte förhållandet mellan nattarbetande som tillhör olika sektorer eller områden, utan den reglerar förhållandet mellan arbetstagare som arbetar natt och arbetstagare som arbetar dag när det gäller de skyddsåtgärder och skyddsanordningar som dessa åtnjuter.

44

Dock följer det av EU-domstolens fasta praxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 31, och dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, С-262/20, EU:C:2022:117, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

45

EU-domstolen konstaterar i förevarande fall att den andra frågan, såsom framgår av besluten om hänskjutande, handlar om tillämpningen av den allmänna principen om likabehandling i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Den hänskjutande domstolen vill nämligen få klarhet i huruvida de eventuellt förmånligare arbetsvillkor som nattarbetande inom den privata sektorn har rätt till även, i enlighet med artikel 12 a i direktiv 2003/88, måste tillämpas på nattarbetande inom den offentliga sektorn.

46

Sålunda ska den andra frågan anses ha ställts för att få klarhet i huruvida artikel 12 i direktiv 2003/88, mot bakgrund av artikel 20 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att den kortare normala arbetstiden för nattarbete som fastställs i nationell lagstiftning för arbetstagare inom den privata sektorn inte tillämpas på arbetstagare inom den offentliga sektorn, såsom brandmän.

47

Vad för det första gäller den skyddsnivå i fråga om säkerhet och hälsa som medlemsstaterna ska garantera nattarbetande, ska det först och främst påpekas att artikel 12 a i direktiv 2003/88 kräver att medlemsstaterna vid fastställandet av skyddsnivån ska beakta nattarbetets art, och att det i artikel 12 b i direktivet föreskrivs att nattarbetande och skiftarbetande ska ha tillgång till skyddsåtgärder och skyddsanordningar som motsvarar dem som finns för ”andra arbetstagare”.

48

I artikel 31.1 i stadgan föreskrivs att ”[v]arje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden”. I artikel 31.2 i stadgan preciseras att ”[v]arje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester”. Artikel 12 i direktiv 2003/88 innebär således en konkretisering av denna grundläggande rättighet som fastställs i artikel 31 i stadgan.

49

Dessutom har domstolen slagit fast att den i artikel 12 a i direktivet angivna skyldigheten att vidta de åtgärder som behövs för att se till att nattarbetande och skiftarbetande har ett hälso- och säkerhetsskydd som motsvarar arten av deras arbete lämnar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning åt medlemsstaterna vad avser de åtgärder som är lämpliga att genomföra (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

50

Vidare ska det påpekas att denna skyldighet ska fullgöras på ett sådant sätt att de skyddsmål som uppställs i själva direktivet uppnås. I synnerhet ska medlemsstaterna när de fastställer den skyddsnivå som behövs för nattarbetares hälsa och säkerhet se till att principerna om skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet följs. De ska således se till att nattarbetande drar nytta av andra skyddsåtgärder i fråga om arbetets längd, lön, ersättning eller liknande förmåner som gör det möjligt att kompensera för att denna typ av arbete är särskilt betungande, vilket bland annat framhålls i direktiv 2003/88, och följaktligen kan innebära ett erkännande av nattarbetets art (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 51).

51

Det ska också erinras om att nattarbete är mer betungande än dagarbete och att en minskning av arbetstidens normala längd vid nattarbete i förhållande till arbetstidens normala längd vid dagarbete med hänsyn till detta kan utgöra en lämplig lösning för att säkerställa skyddet för de berörda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, även om detta inte är den enda möjliga lösningen. Beroende på arten av den berörda verksamheten skulle exempelvis beviljandet av ytterligare viloperioder eller ledig tid även kunna bidra till att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 53).

52

För det andra uppkommer frågan huruvida likabehandlingsprincipen, såsom den kommer till uttryck i artikel 20 i stadgan, där det anges att ”[a]lla människor är lika inför lagen”, är av relevans här. Det ska erinras om att domstolen har slagit fast att denna princip utgör en allmän princip i unionsrätten som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En skillnad i behandlingen är berättigad då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

53

Därefter erinrar domstolen om att stadgans tillämpningsområde, med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, definieras i artikel 51.1 däri. Enligt nämnda artikel riktar sig bestämmelserna i denna stadga till EU-institutionerna och medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten. Enligt fast rättspraxis innebär begreppet ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, att det finns en tillräckligt stark koppling mellan en unionsrättsakt och den berörda nationella bestämmelsen, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat mot bakgrund av de tillämpningskriterier som domstolen har fastställt (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

54

Det ska i detta avseende påpekas att det i artikel 140.1 i lagen om arbete föreskrivs att arbetstidens normala längd vid nattarbete är sju timmar per dag under en arbetsvecka på fem dagar. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat är denna bestämmelse tillämplig på arbetstagare inom den privata sektorn. Enligt artikel 187.3 i lagen om inrikesministeriet får nattarbete vid skiftarbete utföras mellan kl. 22.00 och kl. 06.00, men den genomsnittliga arbetstiden för tjänstemän vid detta ministerium får inte överstiga åtta timmar under en 24-timmarsperiod. I dessa bestämmelser anges, såsom domstolen redan har konstaterat, de villkor som är tillämpliga på nattarbete vad gäller säkerhet och hälsa och särskilt begränsningen av nattarbetets längd. Sådana bestämmelser utgör ett genomförande av direktiv 2003/88 och omfattas således av unionsrättens tillämpningsområde (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkterna 61–63).

55

För det tredje påpekar EU-domstolen, i den mån den hänskjutande domstolen anser att det genom den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet införs mer förmånliga bestämmelser för arbetstagare inom den privata sektorn än för arbetstagare inom den offentliga sektorn, däribland klagandena i det nationella målet, att EU-domstolen redan har slagit fast att en skillnad i behandling som grundas på om anställningen följer av tjänsteföreskrifter eller av avtal i princip kan bedömas mot bakgrund av principen om likabehandling, vilken utgör en allmän unionsrättslig princip som numera följer av artiklarna 20 och 21 i stadgan (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 65).

56

Vad gäller kravet på att de aktuella situationerna ska vara jämförbara för att avgöra huruvida principen om likabehandling har åsidosatts, har domstolen preciserat att bedömningen av huruvida situationerna är jämförbara inte ska ske på ett allmänt och abstrakt sätt, utan specifikt och konkret med avseende på samtliga omständigheter, och mot bakgrund av föremålet för och syftet med de nationella bestämmelser som inför den aktuella åtskillnaden. I förekommande fall ska även de principer och syften som kännetecknar det område som de nationella bestämmelserna ingår i beaktas (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

57

Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att göra de kontroller som är nödvändiga för att dels fastställa vilka kategorier av arbetstagare som är relevanta, dels avgöra huruvida kravet på att de aktuella situationerna ska vara jämförbara är uppfyllt (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

58

När EU-domstolen prövar en begäran om förhandsavgörande är den emellertid behörig att, mot bakgrund av uppgifterna i de handlingar i målet som den förfogar över, lämna förtydliganden för att vägleda den hänskjutande domstolen vid avgörandet av det nationella målet (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

59

Det ska i detta hänseende påpekas att den hänskjutande domstolen skiljer mellan abstrakta kategorier av nattarbetande arbetstagare, nämligen å ena sidan ”nattarbetande inom den offentliga sektorn” – även om det exempel som lämnas är den särskilda kategorin tjänstemän som tjänstgör vid inrikesministeriets generaldirektorat ”Brandsäkerhet och civilförsvar” – och å andra sidan ”nattarbetande inom den privata sektorn”.

60

EU-domstolen har emellertid slagit fast att bedömningen av huruvida situationerna är jämförbara, som behövs för att avgöra om principen om likabehandling har åsidosatts, enligt artikel 20 i stadgan inte ska ske på ett allmänt och abstrakt sätt, utan specifikt och konkret med avseende på samtliga omständigheter, och mot bakgrund av föremålet för och syftet med de nationella bestämmelser som inför den aktuella åtskillnaden. I förekommande fall ska även de principer och syften som kännetecknar det område som de nationella bestämmelserna ingår i beaktas (dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 67).

61

Dessutom konstaterar EU-domstolen att även om det framgår av besluten om hänskjutande att arbetstagare inom den offentliga sektorn åtnjuter extra förmåner i förhållande till arbetstagare inom den privata sektorn har det emellertid inte preciserats huruvida dessa förmåner har ett direkt samband med arten av det nattarbete som utförs av de arbetstagare inom den offentliga sektorn som berörs i de nationella målen, det vill säga tjänstemän vid inrikesministeriets generaldirektorat ”Brandsäkerhet och civilförsvar”, eller om målet med dessa förmåner är ett annat.

62

Det ska även påpekas att den hänskjutande domstolen, för det fall det skulle konstateras att det föreligger en skillnad i behandling mellan två kategorier av arbetstagare som befinner sig i en jämförbar situation, inte har preciserat vilka mål som eventuellt eftersträvas med den nationella lagstiftning som inför en sådan skillnad i behandling.

63

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra, för det första, huruvida de berörda kategorierna av arbetstagare befinner sig i en jämförbar situation, för det andra, huruvida dessa kategorier behandlas olika och, för det tredje, huruvida denna skillnad i behandling grundar sig på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga att det råder ett samband mellan denna skillnad och ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och om den står i proportion till detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 80).

64

Av det ovan anförda följer att artikel 12 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 20 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att den normala arbetstiden vid nattarbete som i en medlemsstats lagstiftning fastställts till sju timmar för arbetstagare inom den privata sektorn inte tillämpas på arbetstagare inom den offentliga sektorn, såsom brandmän, om en sådan skillnad i behandling, när de berörda kategorierna av arbetstagare befinner sig i en jämförbar situation, grundar sig på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga att det råder ett samband mellan denna skillnad i behandling och ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och att den står i proportion till detta mål.

65

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: