–

IG, genom G. Chernicherska och A. Slavchev, advokati,

–

Varhoven administrativen sad, genom A. Adamova-Petkova, T. Kutsarova-Hristova och M. Semov,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher och G. Koleva, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan IG och Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) angående ersättning för den skada som IG påstår sig ha lidit till följd av ett avgörande från den nationella domstolen, i vilket det fastställdes att den talan som IG väckt mot en nationell bestämmelse inte längre har något föremål till följd av ändringen av den omtvistade bestämmelsen.

3

I artikel 9, med rubriken ”Mätning”, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 2012, s. 1) föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att slutanvändare av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutanvändarens faktiska energianvändning och ger information om faktisk användningstid.

En sådan individuell mätare till konkurrenskraftigt pris ska alltid tillhandahållas när:

…

3.   …

För flerfamiljshus som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemensamma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar, får medlemsstaterna införa transparenta regler för fördelningen av kostnaden för värme- eller varmvattenanvändningen i sådana byggnader, för att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell förbrukning. Sådana regler ska, där det är lämpligt, inkludera riktlinjer för fördelningen av kostnaderna för värme- och/eller varmvattenanvändningen enligt följande:

4

Artikel 10 i direktivet avser, enligt rubriken, ”Faktureringsinformation”.

5

I artikel 155 i zakon za energetikata (energilagen, DV nr 107 av den 9 december 2003), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1)   … Kunder som förbrukar värmeenergi i ett samägt flerfamiljshus betalar den värmeenergi som förbrukats på något av följande sätt, enligt kundens val:

2)   … Det företag som distribuerar värme eller leverantören av värmeenergi fakturerar den mängd värmeenergi som förbrukas på grundval av den faktiska förbrukningen minst en gång per år.

3)   … Reglerna för bestämning av den förväntade förbrukningen och kompensationen för de belopp som betalas avseende den värmeenergi som faktiskt förbrukas för varje kund fastställs i [förordning] …”

6

I artikel 61.1 i naredba nr 16–334 g za toplocnabdyavaneto (förordning nr 16–334 om fjärrvärme) av den 6 april 2007 (DV nr 34, av den 24 april 2007), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad förordningen om fjärrvärme), föreskrevs följande:

”… Fördelningen av förbrukningen av värmeenergi i ett samägt flerfamiljshus sker … i enlighet med kraven i denna förordning och dess bilaga.”

7

I bilagan till förordningen om fjärrvärme fastställdes beräkningsmetoden för fördelningen av värmeenergiförbrukningen i samägda byggnader.

8

I artikel 156 i administrativnoprotsesualen kodeks (förvaltningsprocesslagen) (DV nr 30 av den 11 april 2006), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad förvaltningsprocesslagen), föreskrivs följande:

”1)   … Med samtycke från övriga motparter och de berörda parter som gynnas av den angripna rättsakten, får förvaltningsmyndigheten helt eller delvis återkalla denna rättsakt eller anta den rättsakt som den nekat antagande av.

2)   För att återkalla rättsakten efter det att den första förhandlingen har hållits i målet krävs även samtycke från klaganden.

3)   En återkallad rättsakt får bara utfärdas på nytt om nya omständigheter föreligger.

4)   Om överklagandet av rättsakten åtföljs av en skadeståndstalan, fortsätter förfarandet med avseende på den talan.”

9

I artikel 187 i förvaltningsprocesslagen föreskrivs följande:

”1)   Det finns ingen tidsgräns för att överklaga en regleringsakt.

2)   Ett överklagande av en regleringsakt ska avvisas om den tidigare överklagats på samma grunder.”

10

I artikel 195 i förvaltningsprocesslagen anges följande:

”1)   En regleringsakt anses upphävd från och med den dag då domstolsavgörandet vann laga kraft.

2)   Rättsverkningarna av en regleringsakt som ogiltigförklarats eller som kan upphävas, ska fastställas ex officio av den behöriga myndigheten inom högst tre månader från den dag då domstolsavgörandet vann laga kraft.”

11

Enligt artikel 204.3 i samma lag ska den domstol vid vilken en skadeståndstalan väckts, om skadan orsakas av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut, fastställa att beslutet är rättsstridigt.

12

Artikel 221.4 i förvaltningsprocesslagen har följande lydelse:

”När förvaltningsmyndigheten, med de övriga motparternas samtycke, återkallar förvaltningsbeslutet eller antar den rättsakt som den nekat antagande av, ska [Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen)] upphäva det domstolsavgörande som meddelats med avseende på den rättsakten eller det nekandet och avsluta målet, på grund av att det anses föreligga ett förfarandefel.”

13

I artikel 1 i Zakon za otgovornostta na darzhavata i na obshtinite za vredi (lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar, DV nr 60 av den 5 augusti 1988) föreskrivs följande:

”1.   … Staten och kommunerna ansvarar för skador som åsamkas fysiska eller juridiska personer till följd av deras organs eller anställdas rättsstridiga agerande eller passivitet, eller rättsstridiga rättsakter, inom ramen för eller i samband med förvaltningsverksamhet …

2.   … Talan enligt punkt 1 ska prövas i enlighet med de förfaranden som fastställs i förvaltningsprocesslagen …”

14

IG väckte talan vid Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) mot punkt 6.1.1 i bilagan till förordningen om fjärrvärme (nedan kallad den aktuella nationella bestämmelsen).

15

Genom beslut av den 13 april 2018 biföll Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), i sammansättning med tre domare, överklagandet och ogiltigförklarade den aktuella nationella bestämmelsen med motiveringen att den inte gjorde det möjligt att uppnå det mål som följer av artiklarna 9 och 10 i direktiv 2012/27, vilka införlivats i bulgarisk rätt genom artikel 155.2 i energilagen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, att säkerställa att värmeenergi faktureras i förhållande till faktisk förbrukning.

16

Ministar na energetikata (energiministern, Bulgarien) överklagade det beslut som avses i föregående punkt till Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), som avgjorde målet i sammansättning med tre domare.

17

Genom en förordning som offentliggjordes i Darzhaven vestnik den 20 september 2019 ändrade den bulgariska lagstiftaren den aktuella nationella bestämmelsen.

18

Genom beslut av den 11 februari 2020 fastställde Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), i sammansättning med fem domare, att den aktuella nationella bestämmelsen hade ändrats genom en senare bestämmelse som reglerar samma förhållanden. Den domstolen upphävde därför beslutet av den 13 april 2018 och fann att den tvist som anhängiggjorts vid den hade förlorat sitt föremål. Enligt den domstolen är möjligheten att väcka talan mot genomförandeakter enligt bulgarisk rätt inte underkastad någon frist, men gäller endast rättsakter i kraft och inte rättsakter som upphävts eller ändrats, vilka inte längre omfattas av den lagstiftning som är i kraft vid den tidpunkt då domstolen avgör målet i sak. Detta avgörande av den 11 februari 2020 är slutgiltigt.

19

IG väckte då talan vid Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia stad, Bulgarien) mot Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) och yrkade ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sistnämnda domstols beslut av den 11 februari 2020 påstods ha orsakat IG. Till stöd för sitt yrkande gjorde IG gällande att Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) genom detta avgörande slog fast att den aktuella nationella bestämmelsen var i kraft och skulle ha verkan för perioden från det att talan väcktes till dess att denna bestämmelse upphävdes. IG har gjort gällande att IG därigenom har berövats sin rätt till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan, samt rätten till tillämpning av effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen. IG har vidare bestritt att den rättspraxis från Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) enligt vilken en ändring av en regleringsakt kan likställas med att den återkallas är välgrundad.

20

Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) har å sin sida gjort gällande att ett avgörande, såsom dess beslut av den 11 februari 2020, i vilket det konstateras att den tvist som anhängiggjorts vid den har förlorat sitt föremål, inte utesluter att den aktuella rättsakten kan bli föremål för en laglighetsprövning. Det skulle nämligen vara möjligt att tillämpa artikel 204.3 i förvaltningsprocesslagen, enligt vilken den domstol vid vilken en skadeståndstalan har väckts är behörig att fastställa att beslutet är rättsstridigt när skadorna har orsakats av ett återkallat förvaltningsbeslut. IG:s rätt till ett effektivt rättsligt skydd skulle följaktligen garanteras, eftersom IG fortfarande skulle kunna kräva ersättning för den skada som IG anser sig ha lidit till följd av antagandet av den aktuella nationella bestämmelsen.

21

Den hänskjutande domstolen har angett att en tolkning av artikel 47 i stadgan är nödvändig för att den ska kunna döma i det mål som anhängiggjorts vid den. Den hänskjutande domstolen önskar särskilt få klarhet i huruvida en ändring av en bestämmelse i en nationell regleringsakt som före ändringen har varit föremål för ett domstolsavgörande i vilket det fastställs att den strider mot unionsrätten befriar den domstol vid vilken talan väckts från skyldigheten att pröva huruvida nämnda bestämmelse, i dess lydelse före ändringen, är förenlig med unionsrätten. Det ska även preciseras huruvida den omständigheten att den aktuella nationella bestämmelsen under sådana omständigheter anses ha återkallats gör det möjligt att dra slutsatsen att en enskild som bestritt lagenligheten av bestämmelsen före återkallandet har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel och huruvida den möjlighet som föreskrivs i nationell rätt, att bedöma huruvida denna nationella bestämmelse är förenlig med unionsrätten enbart inom ramen för en talan om ersättning för skada som vederbörande lidit till följd av antagandet av nämnda nationella bestämmelse, utgör ett sådant effektivt rättsmedel. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel i detta avseende, eftersom samma nationella bestämmelse, i dess lydelse före ändringen, kommer att fortsätta att reglera rättsförhållanden som uppkommit under den period då den var i kraft, medan ett återkallat förvaltningsbeslut inte har någon rättsverkan.

22

Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia stad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

23

Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) har i sitt skriftliga yttrande för det första gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, med anledning av att begäran, i motsats till vad som krävs enligt artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, inte innehåller någon redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att hysa tvivel avseende tolkningen av vissa unionsbestämmelser och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, eftersom ett sådant samband under alla omständigheter saknas.

24

EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, enligt fast rättspraxis är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet samt att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

25

En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan således bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

26

I förevarande fall framgår det av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, vilka sammanfattats ovan i punkterna 14–21, att IG vid den domstolen har väckt talan om ersättning för den skada som IG påstår sig ha lidit till följd av att Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) underlåtit att som sista instans pröva den talan om ogiltigförklaring av den aktuella nationella bestämmelsen som väckts av IG.

27

Enligt dessa uppgifter hade IG till stöd för sin talan om ogiltigförklaring gjort gällande att den aktuella nationella bestämmelsen inte var förenlig med bestämmelserna i direktiv 2012/27, vilket för övrigt slagits fast av Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), som dömde i sammansättning med tre domare, i avgörande av den 13 april 2018, genom vilket talan bifölls. Den hänskjutande domstolen har även angett att IG, till stöd för sin skadeståndstalan, har gjort gällande att Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), i sammansättning med fem domare, genom att i enlighet med bestämmelserna i bulgarisk processrätt slå fast att IG:s talan om ogiltigförklaring hade förlorat sitt föremål till följd av upphävandet av den aktuella nationella bestämmelsen, åsidosatte unionsrätten, eftersom den åsidosatte IG:s rätt till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan. Detta åsidosättande av unionsrätten ligger till grund för den skada som IG påstår sig ha lidit och som IG har yrkat ersättning för vid den hänskjutande domstolen.

28

Dessa uppgifter gör det möjligt att förstå de skäl som föranledde den hänskjutande domstolen att hysa tvivel avseende tolkningen av unionsrätten, samt det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan unionsrätten och, i synnerhet, de processuella regler i bulgarisk rätt som föranledde Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), i sammansättning med fem domare, att slå fast att IG:s talan om ogiltigförklaring hade förlorat sitt föremål, vilket enligt IG har orsakat denne skada.

29

Härav följer att begäran om förhandsavgörande uppfyller kraven i artikel 94 c i rättegångsreglerna.

30

Vad för det andra gäller det argument som Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) har framfört, enligt vilket begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den syftar till att ifrågasätta rättskraften av nämnda domstols avgörande av den 11 februari 2020, räcker det att påpeka att det nationella målet avser ersättning för den skada som IG påstår sig ha lidit till följd av sistnämnda avgörande, som enligt IG strider mot unionsrätten. Erkännandet av principen att staten kan hållas skadeståndsansvarig till följd av ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans medför dock inte i sig att rättskraften hos ett sådant lagakraftvunnet avgörande påverkas (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 39).

31

Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 47 i stadgan samt principerna om likvärdighet och effektivitet ska tolkas så, att de utgör hinder för en processuell regel i en medlemsstat, enligt vilken, när en nationell bestämmelse som angripits genom en talan om ogiltigförklaring på grund av att den strider mot unionsrätten upphävs och därmed upphör att ha verkan för framtiden, tvisten anses ha förlorat sitt föremål och det inte längre finns skäl att döma i saken.

33

Enligt domstolens fasta praxis ankommer det, i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området, på varje medlemsstats interna rättsordning att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av enskildas rättigheter enligt principen om processuell autonomi, dock under förutsättning att de inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter beslutet om överföring), C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 42, och där angiven rättspraxis).

34

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 34 i sitt förslag till avgörande framgår det även av domstolens praxis att principen om ett effektivt domstolsskydd, som stadfästs i artikel 47 i stadgan, inte i sig innefattar något krav på att det ska vara möjligt att väcka en fristående talan där själva saken utgör ett yrkande om fastställelse av att nationella bestämmelser strider mot unionsrätten, förutsatt att det finns ett eller flera rättsmedel som gör det möjligt att accessoriskt säkerställa iakttagandet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten (dom av den 13 mars 2007, Unibet, C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 47, och dom av den 24 september 2020, YS (Tjänstepension till högre tjänstemän), C‑223/19, EU:C:2020:753, punkt 96).

35

Domstolen har särskilt slagit fast att unionsrättens fulla verkan och det effektiva skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av denna princip i förekommande fall kan säkerställas genom principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten, eftersom denna princip ingår i det system i fördragen som unionen grundar sig på (dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe, C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 54).

36

Den hänskjutande domstolens första och andra fråga avser en situation där en medlemsstat har valt att i sin interna rättsordning föreskriva ett självständigt rättsmedel som gör det möjligt att yrka ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse, bland annat på grund av att den inte är förenlig med unionsrätten, samtidigt som det föreskrivs att talan om ogiltigförklaring, för det fall denna bestämmelse upphävs, ska anses ha förlorat sitt föremål, vilket innebär att det inte längre finns anledning att döma i saken.

37

För att besvara dessa frågor är det därför nödvändigt att mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 33–35 i förevarande dom pröva huruvida en sådan nationell processuell lagstiftning är förenlig med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

38

När det för det första gäller likvärdighetsprincipen är en sådan nationell processuell regel som den som är aktuell i det nationella målet förenlig med denna princip i den mån den är tillämplig utan åtskillnad på varje talan om ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse, oavsett på vilken grund den väckts, och inte enbart på en talan som grundar sig på att den omtvistade bestämmelsen påstås strida mot unionsrätten.

39

I förevarande fall framgår det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 52 och 53 i sitt förslag till avgörande, av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den processuella regel som föranledde Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) att besluta att den talan om ogiltigförklaring som väckts av IG hade förlorat sitt föremål inte uteslutande är tillämplig på en talan om ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse som grundar sig på unionsrätten. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera att så faktiskt är fallet.

40

Med förbehåll för denna kontroll förefaller en sådan nationell processuell regel vara förenlig med likvärdighetsprincipen.

41

Vad för det andra gäller frågan huruvida en nationell processuell regel som den som är aktuell i det nationella målet är förenlig med effektivitetsprincipen, konstaterar domstolen visserligen att upphävandet av en nationell bestämmelse inte har samma rättsliga verkan som en ogiltigförklaring av bestämmelsen.

42

Medan upphävandet av en sådan bestämmelse endast har verkningar för framtiden (ex nunc), vilket innebär att det inte påverkar den upphävda bestämmelsens rättsverkningar på befintliga situationer, medför ogiltigförklaringen av en nationell bestämmelse retroaktiv verkan (ex tunc) i princip från och med den dag då den antogs, vilket innebär att verkningarna av denna bestämmelse på befintliga situationer upphör att gälla från och med detta datum.

43

Det bör även påpekas att det inte är uteslutet att ett upphävande under förfarandets gång av en bestämmelse i nationell rätt som en sökande yrkar ogiltigförklaring av, med hänsyn till hans särskilda situation, får samma rättsverkningar som den ogiltigförklaring som yrkats.

44

Så skulle bland annat vara fallet om sökanden genom sin talan om ogiltigförklaring endast avsåg att uppnå att den omtvistade bestämmelsen inte i framtiden skulle medföra sådana rättsverkningar som sökanden anser vara skadliga, medan de eventuella verkningar som redan följer av samma bestämmelse inte berör sökanden.

45

I det fall som avses i de två föregående punkterna kan effektivitetsprincipen således inte anses utgöra hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol som har att pröva en talan om ogiltigförklaring av den upphävda bestämmelsen ska slå fast att det saknas anledning att döma i saken på grund av att talan har förlorat sitt föremål. Det skulle nämligen i en sådan situation vara orimligt att kräva av den behöriga nationella domstolen att den avgör målet i sak, när sökanden till följd av upphävandet av den omtvistade bestämmelsen redan har uppnått det resultat som sökanden önskade uppnå genom att väcka talan om ogiltigförklaring.

46

Det är emellertid också möjligt att en sökande, genom att yrka ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse, även söker uppnå ogiltigförklaring av sådana rättsverkningar som följer av tillämpningen av denna bestämmelse och som kan skada sökanden. I ett sådant fall skulle ett upphävande av nämnda bestämmelse inte i sig medföra att dessa tidigare verkningar försvann, och en tillämpning i en sådan situation av en nationell processuell bestämmelse, enligt vilken tvisten avslutas på grund av att den inte längre har något föremål, kan medföra att sökanden fråntas rätten till ett effektivt domstolsskydd.

47

Denna slutsats påverkas inte av enbart det skälet att den berörda medlemsstaten, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 34 ovan, inte var skyldig att i sin nationella rätt föreskriva en självständig talan i syfte att bestrida de nationella bestämmelsernas förenlighet med unionsrätten, eller att det i nationell rätt föreskrivs en möjlighet att väcka talan om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av tillämpningen av en nationell bestämmelse som strider mot unionsrätten.

48

Det ska i detta hänseende påpekas att enskilda, bland de olika rättsmedel som eventuellt föreskrivs i nationell rätt, måste välja det rättsmedel som de anser vara bäst lämpat för deras mål och som de kommer att använda sina resurser till.

49

Det kan således inte uteslutas att en enskild som anser sig ha lidit skada av verkningarna av tillämpningen av en nationell bestämmelse som påstås strida mot ett direktiv, i syfte att undanröja dessa verkningar, beslutar att väcka talan om ogiltigförklaring av denna bestämmelse, när ett sådant rättsmedel föreskrivs i nationell rätt, i stället för att väcka skadeståndstalan mot den berörda medlemsstaten.

50

En ogiltigförklaring av den nationella bestämmelse som strider mot direktivet i fråga kommer nämligen även att medföra att de rättsverkningar som denna bestämmelse har gett upphov till retroaktivt undanröjs, vilket den enskilde kanske föredrar framför det eventuella skadestånd som den berörda medlemsstaten ska utge som ersättning för den skada som den enskilde har lidit till följd av dessa rättsverkningar.

51

Det framgår således av skälen i punkterna 48–49 ovan att situationen för en sökande som är medborgare i en medlemsstat, i vilken det i nationell rätt inte föreskrivs något separat rättsmedel som i första hand syftar till att bestrida att en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten, inte kan jämföras med situationen för enskilda i en annan medlemsstat, vars nationella processrätt föreskriver en möjlighet att väcka en sådan talan, vilken emellertid kan anses ha förlorat sitt föremål om den omtvistade bestämmelsen upphävs.

52

I det senare fallet kan ett beslut om att talan har förlorat sitt föremål och att det inte längre finns anledning att döma i saken om den omtvistade bestämmelsen upphävs, utan att sökanden får visa att denne trots detta upphävande fortfarande har ett intresse av att nämnda bestämmelse ogiltigförklaras, göra det orimligt svårt för sökanden att utöva sina rättigheter enligt unionsrätten.

53

Möjligheten för sökanden att, i ett sådant fall, väcka en ny skadeståndstalan mot den berörda medlemsstaten i syfte att erhålla ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av verkningarna av tillämpningen av den omtvistade bestämmelsen och i detta syfte att det i förbigående fastställs att denna bestämmelse är oförenlig med unionsrätten, räcker inte för att säkerställa samma sökandes rätt till ett effektivt domstolsskydd, eftersom det av de skäl som anges i punkt 48 i denna dom inte kan uteslutas att sökanden kan drabbas av processuella nackdelar, särskilt i fråga om kostnader, tidsåtgång och bestämmelser om ombud, som gör det orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (se, analogt, dom av den 15 april 2008, Impact, C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 51).

54

Detta riskerar i än högre grad att vara fallet om upphävandet av den omtvistade bestämmelsen och fastställandet av att föremålet för talan om ogiltigförklaring har bortfallit görs på ett framskridet stadium av förfarandet, såsom i förevarande fall, där det i högsta instans fastställts att föremålet för talan hade bortfallit.

55

Av detta följer att även om den unionsrättsliga principen om ett effektivt domstolsskydd inte i samtliga fall kan utgöra hinder för att en talan om ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse som påstås strida mot unionsrätten anses ha förlorat sitt föremål för det fall den omtvistade bestämmelsen upphävs, utgör den däremot hinder för att förfarandet avslutas på grund av ett sådant skäl utan att parterna först har kunnat göra gällande sitt eventuella intresse av att förfarandet genomförs och således utan att detta intresse beaktas i beslutet.

56

Mot bakgrund av ovannämnda överväganden ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Effektivitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en processuell regel i en medlemsstat enligt vilken, när en nationell bestämmelse som angripits genom en talan om ogiltigförklaring med åberopande av att den strider mot unionsrätten upphävs och därmed upphör att ha verkan för framtiden, tvisten anses ha förlorat sitt föremål innebärande att det inte längre finns skäl att döma i saken, utan att parterna först har kunnat göra gällande sitt eventuella intresse av att förfarandet genomförs och således utan att detta intresse har beaktats.

57

Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

58

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Effektivitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för en processuell regel i en medlemsstat enligt vilken, när en nationell bestämmelse som angripits genom en talan om ogiltigförklaring med åberopande av att den strider mot unionsrätten upphävs och därmed upphör att ha verkan för framtiden, tvisten anses ha förlorat sitt föremål innebärande att det inte längre finns skäl att döma i saken, utan att parterna först har kunnat göra gällande sitt eventuella intresse av att förfarandet genomförs och således utan att detta intresse har beaktats.