DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 10 november 2022 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2005/212/RIF – Tillämplighet – Bötesstraff åläggs en juridisk person för underlåtenhet att betala skatteskulder – Begreppet förverkande – Artiklarna 48, 49 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Sanktionsåtgärder med straffrättslig karaktär – Principen om oskuldspresumtion, legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) och principen om proportionalitet mellan brott och straff – Rätten till försvar – Straffrättslig sanktionsåtgärd vidtas gentemot en juridisk person för brott begånget av den juridiska personens företrädare – Ett ännu ej avslutat brottmål pågår parallellt mot denna företrädare – Proportionalitet”

I mål C‑203/21,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Okrazhen sad – Burgas (Regiondomstolen i Burgas, Bulgarien) genom beslut av den 12 mars 2021, som inkom till domstolen den 31 mars 2021, i brottmålet mot

DELTA STROY 2003,

ytterligare deltagare i rättegången:

Okrazhna prokuratura – Burgas,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna L.S. Rossi, J.-C. Bonichot, S. Rodin och O. Spineanu-Matei,

generaladvokat: P. Pikamäe,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av det yttrande som avgetts av Europeiska kommissionen genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 9 juni 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4 och 5 i rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT L 68, 2005, s. 49) samt av artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2	Begäran har framställts i ett mål mot DELTA STROY 2003 EOOD (nedan kallat Delta Stroy). Målet handlar om ett bötesstraff som ålagts Delta Stroy med anledning av ett mervärdesskattebrott som läggs bolagets företagsledare, tillika företrädare, till last.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2005/212

I artikel 1 i rambeslut 2005/212, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta rambeslut avses med:

–	vinning: varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar; den kan bestå av alla former av egendom enligt definitionen i följande strecksats,

–	egendom: all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom,

–	hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå brottslig gärning eller brottsliga gärningar,

–	förverkande: sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom,

…”

I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken ”Förverkande”, föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.

2. I samband med skattebrott får medlemsstaterna tillämpa andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen vinningen av brottet.”

5	I artikel 4 i rambeslutet, med rubriken ”Rättsmedel”, föreskrivs följande: ”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2 och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter.”

I artikel 5 i rambeslutet, med rubriken ”Säkerhetsåtgärder”, föreskrivs följande:

”Detta rambeslut skall inte ha som effekt att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande principerna, särskilt vad gäller presumtion om den anklagades oskuld, i enlighet med vad som fastställs i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen på något sätt ändras.”

Rambeslut 2005/214/RIF

I artikel 1, med rubriken ”Definitioner”, i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16) föreskrivs följande:

”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

bötesstraff: skyldighet att betala

i)	ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett brott,

…

Bötesstraff skall inte inbegripa

–	beslut om förverkande av hjälpmedel till eller vinning av brott,

…”

Direktiv 2014/42/EU

Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39) har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

1)	vinning: varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott; den kan bestå av alla former av egendom och innefattar all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning och eventuella värdefulla fördelar.

2)	egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom.

…

4)	förverkande: slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i anledning av brott.

…”

I direktivets artikel 14.1 föreskrivs följande:

”Gemensam åtgärd 98/699/RIF [av den 3 december 1998, antagen av rådet på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (EGT L 333, 1998, s. 1)], artiklarna 1 a, 3 och 4 i [rådets] rambeslut 2001/500/RIF [av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (EGT L 182, 2001, s. 1)], och artikel 1 första fyra strecksatserna och artikel 3 i rambeslut 2005/212/RIF ska ersättas med detta direktiv för de medlemsstater som är bundna av detta direktiv, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande av rambesluten i nationell rätt.”

Bulgarisk rätt

Zann

Zakon za administrativnite narushenia i nakazania (lag om administrativa överträdelser och sanktionsåtgärder) (DV nr 92, av den 28 november 1969), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad Zann), innehåller ett kapitel 4, med rubriken ”Administrativa sanktionsåtgärder av straffrättslig karaktär gentemot juridiska personer och enskilda näringsidkare”. Detta kapitel innehåller i sin tur artiklarna 83, 83a, 83b och 83d–83g.

I artikel 83 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1) Bötesstraff kan i de fall som anges i relevant lag, dekret, förordning eller kommunfullmäktigebeslut dömas ut mot juridiska personer eller enskilda näringsidkare för att de underlåtit att uppfylla sina skyldigheter gentemot staten eller kommunen under utövandet av sin verksamhet.

2) Den sanktionsåtgärd som avses i föregående punkt ska vidtas på sätt som föreskrivs i denna lag, om inget annat föreskrivs i motsvarande normativ rättsakt.”

I artikel 83a i samma lag föreskrivs följande:

”1) Alla juridiska personer som har berikats eller kan berikas till följd av brott enligt artiklarna 255 … i strafflagen samt till följd av brott som begåtts för eller på initiativ av en organiserad kriminell grupp, av

1.	en person som är behörig att vidta åtgärder för den juridiska personen;

2.	en person som företräder den juridiska personen;

3.	en person som valts in i den juridiska personens kontroll- eller tillsynsorgan, eller

4.	en arbetstagare eller en anställd som av den juridiska personen tilldelats en särskild uppgift, om brottet har begåtts i tjänsten eller i samband med tjänsteutövning,

ska dömas till böter som ska uppgå till minst det värde som motsvarar fördelen och högst 1000000 [bulgariska lev (BGN), ungefär 511000 euro], om det är fråga om en ekonomisk fördel ….

2) Böter åläggs även juridiska personer som inte har sitt säte i Republiken Bulgarien, när det brott som avses i punkt 1 har begåtts i Republiken Bulgarien.

3) Böter åläggs den juridiska personen även om de personer som avses i punkt 1 leden 1, 2 och 3 har anstiftat de angivna brotten eller medverkat därtill, samt då brottet inte överskridit försökspunkten.

4) Böter ska dömas ut oavsett om de personer som deltog i det brott som avses i punkt 1 faktiskt har ådragit sig straffrättsligt ansvar.

5) Den direkta eller indirekta fördel som den juridiska personen haft av det brott som avses i punkt 1 ska beslagtas till förmån för staten om den inte ska återbetalas eller ersättas, eller ska beslagtas i enlighet med strafflagen. Om den egendom eller tillgång som är föremål för brottet har försvunnit eller avyttrats, ska ett belopp motsvarande dess värde i lev (BGN) beviljas.

…”

I artikel 83b Zann föreskrivs följande:

”1) Förfarandet enligt artikel 83а ska inledas, på motiverat förslag av den åklagare som är behörig att utreda ärendet eller akten avseende det aktuella brottet, vid Okrazhen sad [(regiondomstol)] på den ort där den juridiska personen har sitt säte och, i de fall som avses i artikel 83а.2, vid Sofiyski gradski sad [(Stadsdomstolen i Sofia)]:

1.	efter det att åtalsansökan, beslut om att undanta gärningsmannen straffrättsligt ansvar och beslut att påföra vederbörande en administrativ sanktionsåtgärd eller överenskommelse om påföljdsförhandling har getts in till domstol.

…

2) Förslaget ska innehålla följande uppgifter:

1.	En beskrivning av brottet, av vilken ska framgå under vilka omständigheter brottet begicks och att det finns ett orsakssamband mellan brottet och fördelen för den juridiska personen.

2.	Fördelens art och värde.

3.	Namnet på, föremålet för verksamheten hos, sätet och adressen till den juridiska personens ledning.

4.	Personuppgifter om den juridiska personens företrädare.

5.	Personuppgifter om de personer som lagförts eller dömts för brottet.

6.	En förteckning över skriftliga handlingar som styrker de omständigheter som avses i punkterna 1 och 2 eller bestyrkta kopior av dessa handlingar.

7.	En förteckning över de personer som ska kallas.

8.	Datum och plats för dess upprättande samt uppgift om åklagarens namn och tjänsteställning samt dennes underskrift.

…”

I artikel 83d i denna lag föreskrivs följande:

”…

2) Domstolen, i endomarsits, ska pröva förslaget vid offentligt sammanträde där åklagarmyndigheten deltar och till vilket den juridiska personen ska kallas.

3) Att den juridiska personens företrädare inte inställer sig trots att kallelse har skett i vederbörlig ordning, utgör inget hinder för domstolen att pröva målet.

4) Domstolen ska ta upp bevisning ex officio eller på begäran av parterna.

5) Domstolen ska pröva målet och på grundval av upptagen bevisning avgöra

1.	huruvida den aktuella juridiska personen har tillgodogjort sig en olaglig fördel,

2.	huruvida det finns ett samband mellan gärningsmannen och den juridiska personen,

3.	huruvida det finns ett samband mellan brottet och den juridiska personens fördel,

4.	fördelens karaktär och värde, för det fall att det rör sig om en ekonomisk fördel.

6) Domstolen ska avgöra målet med ett avgörande genom vilket

1.	den påför ett bötesstraff, [eller]

2.	den beslutar att inte påföra något bötesstraff.

7) Det avgörande som avses i punkt 6 led 1 ska innehålla följande:

1.	uppgifter om den juridiska personen,

2.	uppgifter om fördelens ursprung, art och värde,

3.	storleken på påfört bötesstraff,

4.	en beskrivning av det gods som i förekommande fall förverkas till förmån för staten.

5.	fastställande av rättegångskostnader.

…”

I artikel 83e i nämnda lag föreskrivs följande:

”…

1) Ett avgörande meddelat av Okrazhen sad [(regiondomstol)] enligt artikel 83d.6 får bestridas genom överklagande [av den person som påförts bötesstraffet] eller genom klagomål (”protest”) [av åklagarmyndigheten] vid Apelativen sad (Appellationsdomstolen) senast 14 dagar efter att parternas delgetts avgörandet.

2) Målet prövas vid offentligt sammanträde där åklagarmyndigheten närvarar. Den juridiska personen ska också kallas till sammanträdet.

3) Endast skriftliga bevis … får användas som bevisning i målet.

4) Apelativen sad [(Appellationsdomstolen)] ska avgöra målet genom att

1.	undanröja Okrazhen sads [(regiondomstol)] avgörande och återförvisa målet för ny prövning, när formföreskrifter har åsidosatts i väsentlig omfattning under handläggningen av målet i första instans,

2.	undanröja Okrazhen sads [(regiondomstol)] avgörande och ålägga bötesstraff,

3.	undanröja Okrazhen sads [(regiondomstol)] avgörande och inte ålägga något bötesstraff,

4.	ändra Okrazhens sads [(regiondomstol)] avgörande,

5.	fastställa Okrazhens sads [(regiondomstol)] avgörande.

5) Avgörandet från Apelativen sad [(Appellationsdomstolen)] får inte överklagas.”

Artikel 83f Zann har följande lydelse:

”…

1) Förfarandet i vilket Okrazhen sad [(regiondomstol)] eller Apelativen sad (appellationsdomstol) har meddelat ett slutgiltigt avgörande kan återupptas i följande fall:

1.	Om det genom ett lagakraftvunnet avgörande är fastställt att en del av den skriftliga bevisning som låg till grund för avgörandet utgjorde förfalskningar eller innehöll felaktiga uppgifter.

2.	Om det genom ett lagakraftvunnet avgörande är fastställt att domaren, åklagarmyndigheten, en part eller en intervenient i målet begick ett brott i samband med sitt deltagande i förfarandet.

Om den person som avses i artikel 83a.1 leden 1–4, efter det att beslutet om bötesstraff för den juridiska personen har vunnit laga kraft, har frikänts genom lagakraftvunnet domstolsavgörande, eller om åklagarmyndigheten har lagt ned den avbrutna förundersökningen i de fall som avses i artikel 24.1 led 1 i straffprocesslagen.

4.	Om det efter det att avgörandet vunnit laga kraft framkommer omständigheter eller bevisning av avgörande betydelse för målets utgång som parten eller domstolen inte kände till.

5.	Om Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i ett avgörande har fastställt en sådan överträdelse av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som är av avgörande betydelse för målets utgång.

6.	Om en väsentlig överträdelse av förfarandereglerna har begåtts under målets handläggning.

2) En ansökan om återupptagande kan lämnas in senast sex månader efter den dag då den förpliktande händelsen blev känd och, i de fall som avses i punkt 1 led 6, efter dagen för ikraftträdandet av avgörandet från Okrazhen sad [(regiondomstol)] eller Apelativen sad [(appellationsdomstol)].

3) En ansökan om återupptagande av förfarandet innebär inte att det ikraftträdda avgörandet inhiberas, såvida domstol inte beslutar annorlunda.

4) Ansökan om återupptagande av förfarandet kan lämnas in av

1.	åklagare vid den regionala åklagarmyndigheten,

2.	den juridiska person som har påförts bötesstraff.

5) Ansökan om återupptagande av förfarandet ska prövas av Apelativen sad [(appellationsdomstol)] i den domkrets där den myndighet som meddelat avgörandet finns.

6) Apelativen sad [(appellationsdomstol)] prövar ansökan i tredomarsits. När det gäller ett avgörande från Apelativen sad [(appellationsdomstol)] ska ansökan om återupptagande prövas av en annan avdelning vid denna Apelativen sad [(appellationsdomstol)].

7) Målet ska behandlas vid offentligt sammanträde där åklagarmyndigheten ska delta. Den juridiska personen ska också kallas till sammanträdet.

8) Om Apelativen sad (appellationsdomstolen) anser att ansökan är välgrundad ska den undanröja avgörandet och återförvisa målet för ny prövning och härvid ange vid vilket steg i förfarandet som prövningen ska återupptas.”

17	I artikel 83g i nämnda lag föreskrivs följande: ”Straffprocesslagen ska tillämpas när det gäller frågor som inte regleras genom artiklarna 83b och 83d–83f.”

Strafflagen

I artikel 255.1 i Nakazatelen kodeks (strafflagen) föreskrivs följande:

”Var och en som undandrar sig fastställande eller betalning av stora skatteskulder genom att

…

2.	lämna oriktiga uppgifter eller undanhålla sanningen i sin deklaration,

3.	underlåta att upprätta en faktura eller annan räkenskapshandling,

…

ska dömas till fängelse i ett till sex år och böter upp till 2000 [BGN].”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

ZK är företagsledare och företrädare för Delta Stroy, med säte i Burgas (Bulgarien). I denna egenskap åtalades ZK den 5 augusti 2019 för att, i form av perdurerande brott, inte ha betalat skatteskulder på sammanlagt 11388,98 BGN (cirka 5800 euro), motsvarande den mervärdesskatt som skulle ha betalats för beskattningsperioderna mars, april och juli 2009. Detta brott föreskrivs i och beivras genom artikel 255.1 leden 2 och 3 i strafflagen. Handläggningen av detta brottmål pågick vid Okrazhen sad – Burgas (Regiondomstolen i Burgas, Bulgarien) vid tidpunkten för ingivandet av förevarande begäran om förhandsavgörande.

Den 9 december 2020 yrkade åklagaren vid okrazhna prokuratura –Burgas (regionala åklagarmyndigheten i Burgas, Bulgarien) att nämnda domstol – inom ramen för ett separat mål – skulle påföra Delta Stroy ett bötesstraff, med stöd av artikel 83a och följande artiklar Zann. Som grund för sitt yrkande anförde åklagaren att bolaget tillgodoförts en ekonomisk fördel till följd av det brott som begåtts av ZK. Till nämnda yrkande bifogades stämningsansökan i brottmålet mot ZK.

Enligt Okrazhen sad – Burgas (Regiondomstolen i Burgas) framstår det som oklart huruvida artikel 83a och följande artiklar Zann är förenliga med rambeslut 2005/212 och med legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) i artikel 49 i stadgan, i det att det enligt nämnda artiklar i Zann är möjligt för en brottmålsdomstol att påföra en juridisk person ett bötesstraff för brott som är föremål för prövning i ett parallellt och ännu inte slutligt avgjort brottmål.

Okrazhen sad – Burgas (Regiondomstolen i Burgas) har även erinrat om följande. I en tidigare lydelse av de tillämpliga bestämmelserna i Zann föreskrevs att en juridisk person kunde påföras bötesstraff för brott som begåtts av en fysisk person i samband med denna juridiska persons verksamhet endast efter lagakraftvunnet fällande domstolsavgörande gentemot den fysiska personen. Till följd av att dessa bestämmelser ändrats uppställs det numera inte längre något sådant krav.

Okrazhen sad – Burgas (Regiondomstolen i Burgas) har även uppgett följande. I förevarande mål har två parallella förfaranden inletts: det ena förfarandet har inletts mot ZK, med stöd av artikel 255.1 i strafflagen, och det handlar om ett skattebrott som läggs ZK till last; det andra förfarandet har inletts mot Delta Stroy, med stöd av artikel 83a och följande artiklar Zann, och där yrkas det att Delta Stroy ska påföras ett bötesstraff motsvarande den ekonomiska fördel som bolaget tillgodoförts på grund av detta brott. Enligt bestämmelserna i Zann är det inte möjligt att vilandeförklara det förfarande som inletts med stöd av artikel 83a och följande artiklar fram till dess att handläggningen av brottmålet mot ZK avslutats.

Den hänskjutande domstolen anser vidare att när en juridisk person, på grund av brott som begåtts av en fysisk person, påförs ett bötesstraff motsvarande den fördel som denna juridiska person tillgodogjort sig eller skulle kunna tillgodogöra sig på grund av detta brott, så är detta att anse som förverkande, helt eller delvis, av vinning som härrör från brottsliga gärningar, i den mening som avses i artikel 2.1 i rambeslut 2005/212.

Slutligen har den hänskjutande domstolen erinrat om följande. I artikel 49 i stadgan stadfästs legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag), och enligt denna princip är det förbjudet att förordna om straff innan det slagits fast att brott verkligen har begåtts. Enligt Zann ingår emellertid inte frågan huruvida den fysiska personen verkligen har begått ett brott bland de rekvisit som ska bli föremål för brottmålsdomstolens prövning enligt artikel 83d.5 i denna lag, då det avgörs om den juridiska personen eventuellt ska påföras en straffrättslig sanktionsavgift.

Det är således, inom ramen för ett förfarande som handläggs enligt artikel 83a och följande artiklar Zann, i praktiken möjligt att ålägga en juridisk person en sanktionsåtgärd som endast grundar sig på de åtalspunkter som framställts mot företagsledaren och företrädaren för denna juridiska person, med anledning av ett visst brott som ännu inte har fastställts genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Mot denna bakgrund beslutade Okrazhen sad – Burgas (Regiondomstolen i Burgas) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)

Ska artiklarna 4 och 5 i rambeslut [2005/212] och artikel 49 i [stadgan] tolkas så, att de tillåter en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en nationell domstol, i ett sådant förfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, kan vidta en sanktionsåtgärd gentemot en juridisk person för ett konkret brott som ännu inte har fastställts på grund av att det är föremål för ett parallellt brottmål som ännu inte slutligt har avgjorts?

Ska artiklarna 4 och 5 i rambeslut [2005/212] och artikel 49 i [stadgan] tolkas så, att de tillåter en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en nationell domstol, i ett sådant förfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, kan vidta en sanktionsåtgärd gentemot en juridisk person genom att fastställa sanktionsåtgärden till det belopp som motsvarar den vinning som skulle kunna ha erhållits genom ett konkret brott som ännu inte har fastställts på grund av att det är föremål för ett parallellt brottmål som ännu inte slutligt har avgjorts?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Inledande synpunkter

Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det enligt fast rättspraxis på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen i förekommande fall behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen har nämligen till uppgift att tolka alla unionsbestämmelser som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt till EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2022, Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn utomlands), C‑576/20, EU:C:2022:525, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

29	Den hänskjutande domstolen har visserligen ställt sin första fråga för att få klarhet i tolkningen av artiklarna 4 och 5 i rambeslut 2005/212, vilket handlar om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Det nationella målet avser emellertid inte sådant förverkande.

Vad gäller begreppet ”förverkande” ska man nämligen inte hänföra sig till definitionen i artikel 1 fjärde strecksatsen i rambeslut 2005/212, utan till definitionen i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/42, eftersom detta direktiv, enligt artikel 14.1 däri, bland annat ersatt de fyra första strecksatserna i rambeslutets artikel 1. Enligt sistnämnda definition utgör förverkande ”slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i anledning av brott”.

Enligt artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 är det vidare påkallat att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.

32	Slutligen framgår det av artikel 2 led 1 i direktiv 2014/42 att med vinning avses varje ekonomisk fördel som härrör från ett brott och den kan bestå av alla former av egendom.

Om ett penningbelopp utgör ”egendom” som kan bli föremål för förverkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 58), så kan sådan egendom, med tillämpning av artikel 2.1 i rambeslut 2005/212, bli föremål för förverkande endast om egendomen motsvarar den fördel som följer av ett brott, det vill säga vinningen av detta brott, eller hjälpmedlet för brottet, det vill säga det föremål som använts eller varit avsett att användas för nämnda brott.

Begreppet bötesstraff, såsom det definieras i artikel 1 b i) i rambeslut 2005/214, avser däremot ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett brott i ett straffrättsligt avgörande. I denna bestämmelse preciseras att bötesstraff inte ska inbegripa exempelvis beslut om förverkande av hjälpmedel till eller vinning av brott.

Storleken på bötesstraffet motsvarar inte nödvändigtvis värdet på den ekonomiska fördelen av det brott som beivras genom bötesstraffet. En sådan sanktionsåtgärd kan nämligen fastställas till ett belopp som är lägre, lika högt eller högre än värdet på denna fördel, och den kan till och med åläggas om det inte finns någon sådan fördel eller samtidigt med förverkandet av vinningen från brottet. Ett sådant bötesstraff kan inte heller likställas med förverkande av det hjälpmedel som använts vid brottet.

36	Unionslagstiftaren hade således – då rambeslut 2005/212 och 2005/214 antogs – för avsikt att skilja mellan åtgärder som avser förverkande av egendom, såsom vinning från eller hjälpmedel vid brott, och åtgärder som avser bötesstraff i samband med sådana brott.

I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten att en juridisk person – på grund av att en fysisk person har begått ett brott – åläggs bötesstraff motsvarande den fördel som den juridiska personen har tillgodogjort sig eller skulle kunna tillgodogöra sig med anledning av detta brott, är att anse som ett förverkande, helt eller delvis, av den vinning som härrör från brottet, i den mening som avses i rambeslut 2005/212. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att det enligt bulgarisk rätt är tillåtet att påföra sådant bötesstraff även när ingen fördel faktiskt har uppkommit eller när fördelen inte är av ekonomisk karaktär. Den hänskjutande domstolen har därvid tillagt att det förfarande som avses i artikel 83a och följande artiklar Zann inte enbart fokuserar på olagligt förvärvad egendom. Det framgår dessutom av punkt 1 i artikel 83a att bötesstraffet kan överstiga värdet på erhållen fördel.

38	Ett bötesstraff, såsom det som föreskrivs i artikel 83a.1 Zann, utgör således inte en åtgärd för förverkande i den mening som avses i rambeslut 2005/212 och i direktiv 2014/42, även om bötesbeloppet motsvarar värdet på den ekonomiska fördel som härrör från brottet.

39	Rambeslut 2005/212 är därmed inte tillämpligt i det nationella målet. Således ska artiklarna 4 och 5 i nämnda rambeslut inte tolkas av EU-domstolen i detta mål om förhandsavgörande.

Vad därefter gäller den hänskjutande domstolens bedömning att det framstår som oklart huruvida artikel 83a och följande artiklar i Zann är förenliga med artikel 49 i stadgan, konstaterar EU-domstolen för det första följande. Det nationella målet handlar om ett bötesstraff som ålagts ett bolag på grund av en olaglig ekonomisk fördel som bolaget tillgodogjort sig med anledning av ett brott som bolagets företrädare tillika företagsledare påstås ha begått i samband med mervärdesskattedeklarationer.

EU-domstolen har redan uttalat att eftersom de syftar till att säkerställa en riktig mervärdesskatteuppbörd och bekämpa bedrägeri, utgör administrativa sanktionsåtgärder som vidtas av nationella skattemyndigheter och straffrättsliga förfaranden avseende mervärdesskattebrott en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 26 och 27, och dom av den 5 maj 2022, BV, C‑570/20, EU:C:2022:348, punkt 26). Detsamma gäller för sanktionsåtgärder som vidtas av domstol i samband med sådana straffrättsliga förfaranden. Därmed är stadgan tillämplig i det nationella målet.

42	För det andra är det utrett att det sanktionssystem som är i fråga i det nationella målet är av straffrättslig karaktär. Den hänskjutande domstolen har särskilt påpekat att förfarandet enligt artikel 83a och följande artiklar i Zann uppvisar alla kännetecken på ett straffrättsligt förfarande.

För det tredje stadfäster artikel 49 i stadgan bland annat legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) och den bestämmelsen motsvarar – såsom framgår av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) – artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. EU-domstolen ska därför säkerställa att dess tolkning av artikel 49 i stadgan garanterar en skyddsnivå som tar hänsyn till skyddsnivån enligt artikel 7 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

Såsom den hänskjutande domstolen själv har påpekat, har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna slagit fast att artikel 7 i Europakonventionen utgör hinder för att en sanktionsåtgärd av straffrättslig karaktär kan utdömas mot en enskild utan att det först fastställs och förklaras att vederbörande personligen har ett straffrättsligt ansvar, vid äventyr av att även den oskuldspresumtion som stadfästs i artikel 6.2 i Europakonventionen annars åsidosätts (Europadomstolen, 28 juni 2018, G.I.E.M s.r.l m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2018:0628JUD000182806, § 251).

46	Eftersom artikel 49 i stadgan ska tolkas på så sätt att den innehåller samma krav som de som följer av artikel 7 i Europakonventionen och som nämns i föregående punkt, är artikel 49 i stadgan relevant för svaret på den första tolkningsfrågan.

47	Såsom bekräftas i rättspraxis (se punkt 45 ovan) motsvarar sådana krav även de som följer av principen om oskuldspresumtion i artikel 6.2 i Europakonventionen, vilken princip uttryckligen finns stadfäst i artikel 48.1 i stadgan.

Med hänsyn till föremålet för förevarande begäran om förhandsavgörande – det vill säga fastställande, genom presumtion, av en juridisk persons straffrättsliga ansvar för gärningar som den juridiska personens företrädare tillika företagsledare har gjort sig skyldig till – räcker det, inom ramen för svaret på denna fråga, att hänvisa inte till artikel 49 utan till artikel 48.1 i stadgan. I likhet med vad som anges i rättspraxis (se punkt 44 ovan) ska sistnämnda bestämmelse tolkas på så sätt att den säkerställer en skyddsnivå som överensstämmer med skyddsnivån i artikel 6 i Europakonventionen.

49	Även stadgans artikel 48.2, som stadfäster principen om rätten till försvar, framstår som relevant för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

Den första frågan ska följaktligen omformuleras på följande sätt. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 48 i stadgan ska tolkas så, att den bestämmelsen utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken nationell domstol får vidta en straffrättslig sanktionsåtgärd gentemot en juridisk person för ett brott för vilket en fysisk person – med behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning – kan komma att åläggas ansvar, för det fall detta ansvar ännu inte har fastställts slutligt.

Prövning i sak

Enligt artikel 48.1 i stadgan ska var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts. Denna princip är tillämplig när det gäller att fastställa de objektiva rekvisiten för en lagöverträdelse som kan leda till att administrativa sanktionsåtgärder av straffrättslig karaktär åläggs (dom av den 9 september 2021, Adler Real Estate m.fl., C‑546/18, EU:C:2021:711, punkt 46 och där angiven rättspraxis). Såsom konstaterats i punkt 42 ovan är så fallet i detta mål.

I artikel 48.2 i stadgan föreskrivs i övrigt att var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar. EU-domstolen har redan uttalat att rätten till försvar, i alla förfaranden som kan leda till att sanktionsåtgärder vidtas, utgör en grundläggande unionsrättslig princip (dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 92, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 204).

Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av bestämmelserna i artikel 83a.1, jämförda med artiklarna 83b och 83f Zann, att en juridisk person kan åläggas en straffrättslig sanktionsåtgärd för det fall den juridiska personen berikat sig eller kan komma att berika sig med anledning av brott som läggs en fysisk person – med behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning – till last, redan innan den fysiska personen slutgiltigt har fällts till ansvar för detta brott.

Vidare framgår även följande av beslutet om hänskjutande. Den domstol som har att pröva ett yrkande från behörig åklagare om att en juridisk person ska åläggas bötesstraff, med tillämpning av artikel 83a.1 Zann, ska, i enlighet med artikel 83d.5 Zann, pröva målet enbart utifrån de rekvisit som anges i sistnämnda bestämmelse. Det är därvid fråga om följande rekvisit: huruvida den juridiska personen i fråga har erhållit en otillåten fördel; huruvida det föreligger ett samband mellan gärningsmannen och den juridiska personen; huruvida det föreligger ett samband mellan den brottsliga gärningen och erhållen fördel, samt fördelens beskaffenhet och dess värde, för det fall att det är fråga om ekonomisk fördel. Den hänskjutande domstolen har understrukit att samtliga dessa rekvisit grundar sig på antagandet att ett brott har begåtts. Dessutom får den domstol som har att pröva det av behörig åklagare framställda yrkandet inte ifrågasätta att detta antagande är korrekt. Det är nämligen endast inom ramen för det straffrättsliga förfarande som inletts mot den fysiska personen som frågan huruvida ett brott har begåtts kan bli föremål för prövning.

55	Slutligen framgår det inte av utredningen i målet vid EU-domstolen att den juridiska personen skulle ha full talerätt såvitt avser samtliga delar för att därigenom i ett senare handläggningsstadium i målet mot den juridiska personen bestrida att ett brott är för handen.

56	Det är visserligen riktigt att den juridiska personen kan överklaga en fällande dom mot densamma med stöd av artikel 83e Zann. Emellertid kan inte heller den domstol som har att pröva överklagandet företa en prövning av riktigheten i detta antagande.

Likaledes är det endast under vissa mycket speciella omständigheter som det enligt artikel 83f Zann är möjligt att återuppta handläggningen av det mål där den juridiska personen fällts till straffrättsligt ansvar. Det saknas anledning att pröva huruvida dessa skäl för att återuppta handläggningen innebär att den domstol som prövar målet får mer omfattande behörighet än den hade då den avgjorde målet i första eller andra instans; det är därvid tillräckligt att konstatera att det är fråga om ett extraordinärt rättsmedel som inte står till buds fullt ut för den juridiska person som fällts till straffrättsligt ansvar enligt artikel 83a och följande artiklar i nämnda lag.

EU-domstolen delar således i huvudsak generaladvokatens bedömning i punkterna 50 och 52 i förslaget till avgörande, nämligen att den juridiska personen slutgiltigt kan åläggas straffrättsliga sanktionsåtgärder med anledning av ett brott som läggs den fysiska person till last som är behörig att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning, utan att behörig domstol kan bedöma huruvida brottet verkligen har begåtts och utan att den juridiska personen på ett ändamålsenligt sätt kan yttra sig i detta avseende.

59	Ett sådant förhållande kan innebära ett uppenbart oproportionerligt åsidosättande av principen om oskuldspresumtion och av rätten till försvar, vilka garanteras den juridiska personen enligt artikel 48 i stadgan.

Det är visserligen riktigt att artikel 48 i stadgan inte utgör hinder för att en medlemsstat inför faktiska eller rättsliga presumtioner. Därvid ankommer det emellertid på medlemsstaten att ge presumtioner i repressiv lagstiftning rimliga begränsningar med hänsyn tagen till sakens allvar och med skydd av rätten till försvar, vid äventyr av att den i stadgans artikel 48.1 stadfästa oskuldspresumtionen annars träds förnär på ett oproportionerligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Adler Real Estate m.fl., C‑546/18, EU:C:2021:711, punkt 47).

På samma sätt har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna uttalat att konventionsstaterna, under vissa förutsättningar, bland annat kan straffbelägga en materiell eller objektiv omständighet i sig. Europadomstolen har emellertid på det straffrättsliga området ålagt konventionsstaterna att hålla sig inom en viss tröskelnivå. Denna tröskelnivå överträds när en presumtion innebär att en person fråntas all möjlighet att visa sin oskuld såvitt avser de omständigheter som läggs vederbörande till last, vilket därmed innebär att denna person fråntas sin rätt enligt artikel 6.2 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 28 juni 2018, G.I.E.M s.r.l med flera mot Italien, CE:ECHR:2018:0628JUD000182806, § 243 och där angiven rättspraxis).

Såsom betonats i punkt 54 ovan är den domstol som har att vidta sanktionsåtgärder mot den juridiska personen endast behörig att ta ställning till vissa specifika omständigheter; den får dock inte bedöma huruvida det brott som kan förskylla en sådan sanktionsåtgärd verkligen har ägt rum. Den juridiska personen har därmed inte möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt till försvar. Den juridiska personen kan nämligen inte bestrida att brottet verkligen har ägt rum, och den måste till syvende och sist stå konsekvenserna av att ett separat förfarande inletts mot den fysiska person som har behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning.

Rätten till försvar är subjektiv, vilket innebär att det är de berörda parterna själva som ska ha möjlighet att utöva den på ett effektivt sätt (dom av den 9 september 2021, Adler Real Estate m.fl., C‑546/18, EU:C:2021:711, punkt 59 och där angiven rättspraxis). För övrigt kan det inte på något sätt uteslutas att det föreligger en intressekonflikt mellan den juridiska personen och den fysiska person som har behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning.

Denna bedömning påverkas inte av att den juridiska personen, med stöd av artikel 83f Zann, har möjlighet att begära att handläggningen av förfarandet ska återupptas för att på så sätt undgå ansvar för sitt bötesstraff, bland annat när den fysiska person som har behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning frikänts från de åtalspunkter som lagts denne till last. Såsom påpekats i punkt 55 ovan kan ett sådant rättsmedel nämligen inte likställas med en taleform där den juridiska personen har full talerätt såvitt avser samtliga delar i målet.

Det är visserligen riktigt att det förfarande som inrättats genom artikel 83a och följande artiklar i Zann gör det möjligt att skydda unionens finansiella intressen i det att man säkerställer en korrekt uppbörd av mervärdesskatt. Inte desto mindre kan ett sådant syfte inte utgöra skäl för att på ett oproportionerligt sätt göra ingrepp i de skyddsregler som föreskrivs i artikel 48 i stadgan (se, analogt, Europadomstolen, den 23 november 2006, Jussila mot Finland, CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 36). Det har för övrigt inte visats att ett sådant förfarande som det som är aktuellt i det nationella målet skulle vara nödvändigt för att motverka en systemrelaterad risk för att gärningsmän undgår straffrättsligt ansvar.

66	Härav följer att ett sådant förfarande som det som föreskrivs i artikel 83a och följande artiklar i Zann utgör ett uppenbart oproportionerligt ingrepp i de rättigheter som stadfästs i stadgans artikel 48.

Således ska artikel 48 i stadgan tolkas så, att den bestämmelsen utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken nationell domstol får vidta en straffrättslig sanktionsåtgärd gentemot en juridisk person för ett brott för vilket en fysisk person – med behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning – kan komma att åläggas ansvar, för det fall den juridiska personen inte beretts möjlighet att bestrida att brottet verkligen varit för handen.

Den andra frågan

68	Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

Rättegångskostnader

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den bestämmelsen utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken nationell domstol får vidta en straffrättslig sanktionsåtgärd gentemot en juridisk person för ett brott för vilket en fysisk person – med behörighet att företräda den juridiska personen eller vidta rättshandlingar för dennas räkning – kan komma att åläggas ansvar, för det fall den juridiska personen inte beretts möjlighet att bestrida att brottet verkligen varit för handen.

Underskrifter

( *1 ) Rättegångsspråk: bulgariska.