–

”Ekofrukt” EOOD, genom D.Y. Kirilova,

–

Direktor na Direktsia ”Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika” – Veliko Tarnovo, genom B. Nikolov,

–

Bulgariens regering, genom M. Georgieva och L. Zaharieva, båda i egenskap av ombud,

–

Belgiens regering, genom M. Jacobs och M. Van Regemorter, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom J. Očková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun D. Drambozova och P.‑J. Loewenthal, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1, artikel 26 och bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 2014, s. 73).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan ”Ekofrukt” EOOD, med säte i Bulgarien, och Direktor na Direktsia ”Obzhlavane i danachno-osiguritelna praktika” – Veliko Tarnovo (direktören för direktionen ”Överklagande och praxis i skatteärenden och socialförsäkringsärenden” i Veliko Tarnovo, Bulgarien) (nedan kallad direktören) om ett beslut om eftertaxering avseende mervärdesskatt (moms) som Ekofrukt är skyldigt att erlägga för perioden augusti–oktober 2014.

3

Skälen 21, 23, 33 och 49 i förordning nr 910/2014 har följande lydelse:

…

…

…

4

Artikel 2 i denna förordning har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:

”Denna förordning påverkar inte nationell rätt eller unionsrätt som avser ingående av avtal och deras giltighet eller andra rättsliga eller förfarandemässiga skyldigheter avseende formkrav.”

5

Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…

…

…

…”

6

I artikel 17 i samma förordning, med rubriken ”Tillsynsorgan”, föreskrivs i huvudsak att medlemsstaterna ska utse ett kontrollorgan som bland annat ska ha till uppgift att utöva tillsyn över kvalificerade tillhandahållare av betrodda tjänster för att se till att de kvalificerade tillhandahållarna av betrodda tjänster och de kvalificerade betrodda tjänster som de tillhandahåller uppfyller kraven i förordning nr 910/2014, att bevilja status som kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster och till de tjänster som de tillhandahåller samt återkallande av denna status.

7

Artikel 25 i förordningen, med rubriken ”Rättslig verkan av elektroniska underskrifter”, har följande lydelse:

”1.   En elektronisk underskrift får inte förvägras rättslig verkan eller giltighet som bevis vid rättsliga förfaranden enbart på grund av att underskriften har elektronisk form eller inte uppfyller kraven för kvalificerade elektroniska underskrifter.

2.   En kvalificerad elektronisk underskrift ska ha motsvarande rättsliga verkan som en handskriven underskrift.

…”

8

I artikel 26 i förordningen, med rubriken ”Krav med avseende på avancerade elektroniska underskrifter”, föreskrivs följande:

”En avancerad elektronisk underskrift ska uppfylla följande krav:

9

Under rubriken ”Krav på kvalificerade certifikat för elektroniska underskrifter” anges i bilaga I till förordningen de olika uppgifter som kvalificerade certifikat för elektroniska underskrifter ska innehålla. Enligt punkterna b–d i denna bilaga ska dessa certifikat innehålla en uppsättning uppgifter som otvetydigt avser den kvalificerade tillhandahållare av betrodda tjänster som utfärdar de kvalificerade certifikaten, åtminstone undertecknarens namn eller en pseudonym. Om en pseudonym används ska detta tydligt anges. De ska även innehålla valideringsuppgifter för elektroniska underskrifter som stämmer överens med uppgifterna för skapande av elektroniska underskrifter.

10

Bilaga II till förordning nr 910/2014 har rubriken ”Krav på kvalificerade anordningar för skapande av elektroniska underskrifter”. I punkt 1 i denna bilaga föreskrivs bland annat att kvalificerade anordningar för skapande av elektroniska underskrifter ska genom lämpliga tekniker och förfaranden säkerställa att åtminstone konfidentialiteten för de uppgifter för skapande av elektroniska underskrifter som används för att skapa elektroniska underskrifter är säkerställd på rimligt sätt, de uppgifter för skapande av elektroniska underskrifter som används för att skapa elektroniska underskrifter i praktiken endast kan förekomma en gång, den elektroniska underskriften på ett tillförlitligt sätt är skyddad mot förfalskning, och att de uppgifter för skapande av elektroniska underskrifter som används för att skapa elektroniska underskrifter kan skyddas på ett tillförlitligt sätt av den legitime undertecknaren så att andra inte kan använda dem. I punkt 3 i denna bilaga föreskrivs att generering eller hantering av uppgifter för skapande av elektroniska underskrifter för undertecknarens räkning endast får utföras av en kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster.

11

Enligt artikel 3 Zakon za elektronnia dokument i elektronnite udostoveritelni uslugi (lagen om elektroniska dokument och elektroniska betrodda tjänster), DV nr 34, av den 6 april 2001), i dess vid tidpunkten för tvisten i det nationella målet aktuella lydelse (nedan kallad lagen om elektroniska dokument), utgör ett ”elektroniskt dokument” ett elektroniskt dokument i den mening som avses i artikel 3.35 i förordning nr 910/2014.

12

I artikel 13 i lagen om elektroniska dokument föreskrivs följande:

”1)   En elektronisk underskrift utgör en underskrift i den mening som avses i artikel 3 led 10 i [förordning nr 910/2014].

2)   En avancerad elektronisk underskrift utgör en elektronisk underskrift i den mening som avses i artikel 3 led 11 i [förordning nr 910/2014].

3)   En kvalificerad elektronisk underskrift utgör en elektronisk underskrift i den mening som avses i artikel 3 led 12 i [förordning nr 910/2014].

4)   En elektronisk underskrift och en avancerad elektronisk underskrift har motsvarande rättsliga verkan som en handskriven underskrift om parterna har avtalat detta.”

13

Klaganden i det nationella målet, Ekofrukt, är ett bolag vars verksamhet består i grossist- och detaljhandel med frukt och grönsaker på flera försäljningsställen. Bolaget blev föremål för en skattekontroll avseende mervärdesskatt för perioden augusti–november 2014.

14

Efter denna kontroll fattade skattemyndigheten ett beslut om eftertaxering den 4 maj 2017. Klaganden i det nationella målet överklagade beslutet till direktören, som upphävde detta beslut genom beslut av den 4 augusti 2017 och förordnade att en ny skattekontroll skulle genomföras.

15

Inom ramen för denna nya kontroll fattade skattemyndigheten den 8 februari 2018 ett beslut om eftertaxering om sammanlagt 30915,50 bulgariska leva (BGN) (cirka 15800 euro) avseende mervärdesskatt för perioden augusti–oktober 2014, jämte dröjsmålsränta. Detta beslut ändrades genom direktörens beslut av den 18 september 2018.

16

Samtliga handlingar från skattemyndigheten i samband med skattekontrollen utfärdades i form av elektroniska dokument som undertecknats med hjälp av elektroniska underskrifter.

17

Klaganden i det nationella målet överklagade direktörens beslut av den 18 september 2018 till Administrativen sad Veliko Tarnovo (förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo, Bulgarien), den hänskjutande domstolen.

18

Inom ramen för detta överklagande ifrågasatte klaganden giltigheten av de elektroniska dokument som hade utfärdats och gjorde gällande dels att det inte fanns någon uppgift som tydde på att dessa dokument utgjorde elektroniska dokument på vilka elektroniska underskrifter hade anbringats, dels att det saknades en ”kvalificerad elektronisk underskrift”.

19

Utdrag ur registret över elektroniska underskrifter har getts in till den hänskjutande domstolen, av vilka det framgår att tillhandahållaren av betrodda tjänster hade betecknat skattemyndighetens underskrifter som ”yrkesmässiga elektroniska underskrifter”. Enligt de sakkunnigutlåtanden som ingetts till den hänskjutande domstolen utgör de elektroniska underskrifter som klaganden i det nationella målet har bestritt inte ”kvalificerade elektroniska underskrifter” i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014.

20

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det är nödvändigt att precisera detta begrepp. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det krävs ytterligare uppgifter vad gäller omfattningen av kontrollen av att underskrifterna överensstämmer med de uppgifter som rättsligt ska finnas med i ett kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter för att den ska kunna fastställa huruvida en sådan underskrift föreligger eller inte. Den hänskjutande domstolen vill bland annat få klarhet i vilken betydelse en ”yrkesmässig elektronisk underskrift”, såsom den som använts av tillhandahållaren av betrodda tjänster har, trots att detta begrepp inte förekommer i den bulgariska rättsordningen.

21

Enligt den hänskjutande domstolen är det dessutom i princip erkänt att artikel 25 i förordning nr 910/2014 inför ett förbud mot att bestrida elektroniska dokument, vilket innebär att även om det fastställs att det elektroniska dokumentet är försett med en icke kvalificerad elektronisk underskrift, så skulle det anses vara giltigt. Detta synsätt leder till en obalans mellan, å ena sidan, en handling i pappersform med egenhändig underskrift och, å andra sidan, ett elektroniskt dokument med elektronisk underskrift. Om talan väcks mot en handling i pappersform som leder till konstaterandet att underskriften på handlingen inte är den angivna upphovsmannens underskrift, ska handlingen i fråga förklaras ogiltig på grund av att den inte är undertecknad. När det däremot gäller ett elektroniskt dokument är det, även om det fastställs att den elektroniska underskriften inte utgör en ”kvalificerad elektronisk underskrift”, inte möjligt att anse att dokumentet inte är undertecknat och det är följaktligen fortfarande giltigt.

22

Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Veliko Tarnovo (förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

23

Europeiska kommissionen anser i huvudsak att den andra och den fjärde frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de inte är relevanta för avgörandet av det nationella målet. De elektroniska underskrifter som är aktuella i det nationella målet utgör nämligen enligt beslutet om hänskjutande inte ”kvalificerade elektroniska underskrifter” i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014.

24

Direktören har även gjort gällande att tolkningsfrågorna är hypotetiska, eftersom den hänskjutande domstolens överväganden grundar sig på det felaktiga faktiska antagandet att det förvaltningsbeslut som överklagats till den hänskjutande domstolen har undertecknats med hjälp av en annan underskrift än en ”kvalificerad elektronisk underskrift”.

25

Domstolen erinrar i detta hänseende om att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är det enligt fast rättspraxis den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet samt tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande, när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 26 maj 2011, Stichting Natuur en Milieu m.fl., C‑165/09–C‑167/09, EU:C:2011:348, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

26

Eftersom den hänskjutande domstolen är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra, ska EU-domstolen i princip begränsa sin prövning till de uppgifter som den hänskjutande domstolen har beslutat att lägga fram för den och således hålla sig till den situation som den hänskjutande domstolen anser vara fastställd och inte vara bunden av påståenden som gjorts av någon av parterna i det nationella målet (dom av den 2 april 2020, Coty Germany, C‑567/18, EU:C:2020:267, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

27

Domstolen får särskilt underlåta att besvara en tolkningsfråga om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, eller när frågan är hypotetisk (dom av den 26 maj 2011, Stichting Natuur en Milieu m.fl., C‑165/09–C‑167/09, EU:C:2011:348, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

28

Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

29

Även om motiveringen i begäran om förhandsavgörande visserligen är kortfattad, har den hänskjutande domstolen nämligen inte dragit några definitiva slutsatser beträffande frågan huruvida de elektroniska underskrifter som är aktuella i det nationella målet ska betraktas som ”kvalificerade elektroniska underskrifter”. Administrativen sad Veliko Tarnovo har uttryckligen angett att det behövs ytterligare information beträffande hur långtgående kontroll av de konkreta underskrifternas överensstämmelse med det lagstadgade innehållet som krävs för att kunna fastställa huruvida det är frågan om en kvalificerad elektronisk underskrift eller inte.

30

Det är således inte uppenbart, i motsats till vad kommissionen och direktören har hävdat, att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att den fråga som ställts är hypotetisk.

31

Begäran om förhandsavgörande i de olika målen ska således upptas till sakprövning.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en administrativ rättsakt som upprättats i form av ett elektroniskt dokument förklaras ogiltig när den är undertecknad genom en elektronisk underskrift som inte uppfyller kraven i denna förordning för att anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordningen.

33

Såsom framgår av fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte endast lydelsen beaktas i enlighet med dess sedvanliga betydelse i normalt språkbruk, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

34

För det första får, enligt artikel 25 i förordning nr 910/2014, en elektronisk underskrift inte förvägras rättslig verkan eller giltighet som bevis vid rättsliga förfaranden enbart på grund av att underskriften har elektronisk form eller inte uppfyller kraven för kvalificerade elektroniska underskrifter.

35

Av detta följer att denna bestämmelse inte förbjuder de nationella domstolarna att ogiltigförklara elektroniska underskrifter, utan inför en allmän princip som förbjuder nämnda domstolar att vägra rättsverkan och bevisvärde av elektroniska underskrifter i rättsliga förfaranden enbart på grund av att underskrifterna har elektronisk form eller inte uppfyller kraven i förordning nr 910/2014 för att en elektronisk underskrift ska kunna betraktas som en ”kvalificerad elektronisk signatur”.

36

För det andra konstaterar domstolen att denna tolkning stöds av artikel 2.3 i förordning nr 910/2014, jämförd med skälen 21 och 49 i samma förordning, av vilka det framgår att det är en fråga för nationell rätt att definiera rättsverkningarna av elektroniska underskrifter. Enligt denna bestämmelse står det nämligen medlemsstaterna fritt att besluta om de meddelanden och yttranden som bland annat skattemyndigheten avger gentemot beskattningsbara personer kan ges in i elektronisk form och, i förekommande fall, bestämma vilken typ av elektronisk underskrift som krävs, beroende på omständigheterna. I förordning nr 910/2014 föreskrivs inte vilka särskilda former av elektronisk underskrift som ska användas vid upprättandet av en viss rättsakt, bland annat ett administrativt beslut som antas i form av ett elektroniskt dokument. Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att avgöra huruvida det i ett sådant förvaltningsbeslut uteslutande krävs en kvalificerad elektronisk underskrift och vilka följder det i förekommande fall får om kravet inte uppfylls.

37

Det enda undantaget i detta hänseende utgörs av kravet i artikel 25.2 i förordning nr 910/2014, enligt vilket en kvalificerad elektronisk underskrift ska ha motsvarande rättsliga verkan som en handskriven underskrift. Syftet med denna bestämmelse, som enbart likställer kvalificerade elektroniska underskrifter med handskrivna underskrifter, skulle äventyras om en elektronisk underskrift som inte uppfyller kraven i förordningen för att betraktas som en ”kvalificerad elektronisk underskrift” hade jämförbara eller till och med mer omfattande verkningar, eftersom en vid tolkning av artikel 25.1 i förordning nr 910/2014 skulle undanta en sådan underskrift från varje bestridande eller åtminstone göra det svårare att bestrida än en handskriven underskrift. Såsom den hänskjutande domstolen med rätta har påpekat skulle ett sådant synsätt leda till en obalans mellan en handling i pappersform med handskriven underskrift och elektroniskt dokument med elektronisk underskrift.

38

I förevarande fall framgår det av de nationella bestämmelser som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit att enligt artikel 13.4 i lagen om elektroniska dokument är rättsverkan av den elektroniska underskriften och den avancerade elektroniska underskriften likvärdig med rättsverkningarna av en handskriven underskrift endast om parterna har kommit överens om detta.

39

För det tredje ska det understrykas att förordning nr 910/2014, såsom framgår av artikel 2.3 jämförd med skäl 49 i förordningen, syftar till att säkerställa att en elektronisk underskrift inte förlorar sin rättsverkan enbart av det skälet att den har en sådan form, utan att detta hindrar medlemsstaterna att välja de formella kraven. Däremot kan det inte anses att det, inom ramen för det hierarkiska system för de olika elektroniska underskrifterna som föreskrivs i förordning nr 910/2014, en elektronisk underskrift som inte uppfyller kraven i denna förordning för att betraktas som en ”kvalificerad elektronisk underskrift” har en mer omfattande rättslig verkan än den som ges en handskriven underskrift.

40

Det ska följaktligen anses att artikel 25.1 i förordning nr 910/2014 inte förbjuder de nationella domstolarna att ogiltigförklara elektroniska underskrifter som inte uppfyller kraven i förordningen för att anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk signatur”, i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordningen, under förutsättning att underskrifternas ogiltighet inte fastställs enbart på grund av att underskrifterna är utformade i elektronisk form.

41

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan således besvaras enligt följande. Artikel 25.1 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en administrativ rättsakt som upprättats i form av ett elektroniskt dokument förklaras ogiltig när den är undertecknad genom en elektronisk underskrift som inte uppfyller kraven i denna förordning för att anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordningen. Denna rättsakt får dock inte förklaras ogiltig enbart av det skälet att underskriften skett i elektronisk form.

42

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som ska prövas före den andra frågan, för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att det i ett fall då ”kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter” i den mening som avses i artikel 3 led 15 i förordningen inte föreligger, är tillräckligt att tillhandahållaren av betrodda tjänster kvalificerar en elektronisk underskrift som yrkesmässig elektronisk underskrift i stället för kvalificerad elektronisk underskrift, för att inte erkänna underskriften som en ”kvalificerad elektronisk underskrift”.

43

I artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014 anges tre kumulativa krav för att en elektronisk underskrift ska kunna betraktas som en ”kvalificerad elektronisk underskrift”. För det första ska underskriften vara en ”avancerad elektronisk underskrift”, vilken i enlighet med artikel 3.11 i förordningen ska uppfylla kraven i artikel 26 i förordningen. För det andra ska underskriften upprättas med hjälp av en ”kvalificerad anordning för underskriftframställning”, vilken i enlighet med artikel 3.23 i förordningen ska uppfylla kraven i bilaga II till förordningen. För det tredje ska underskriften baseras på ett ”kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter”, i den mening som avses i artikel 3 led 15 i förordning nr 910/2014. Enligt denna bestämmelse krävs för detta att intyget i fråga har utfärdats av en ”kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster” och att det uppfyller kraven i bilaga I till förordningen.

44

Oberoende av den omständigheten att den som tillhandahåller betrodda tjänster i det nationella målet har betecknat den elektroniska underskriften i fråga som ”yrkesmässig elektronisk underskrift”, ett begrepp som inte föreskrivs i förordning nr 910/2014, ska det påpekas att förekomsten av ett ”kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter” i den mening som avses i artikel 3.15 i förordningen, vilket utfärdas av en tillhandahållare av betrodda tjänster och som uppfyller kraven i bilaga II till förordningen, utgör ett av de tre kumulativa kraven i artikel 3 led 12 i förordningen för att en elektronisk underskrift ska anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift”.

45

Den omständigheten att en elektronisk underskrift inte uppfyller detta krav räcker således för att det inte ska anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i förordning nr 910/2014.

46

Såsom den bulgariska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande utesluter för övrigt inte den omständigheten att den berörda tillhandahållaren av betrodda tjänster i det nationella målet har använt sig av beteckningen ”yrkesmässig elektronisk professionell underskrift” att samma underskrift erkänns som ”kvalificerad elektronisk underskrift”. Kvalificeringen som ”yrkesmässig elektronisk underskrift” påverkar nämligen inte kontrollen av huruvida en elektronisk underskrift omfattas av begreppet ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i förordning nr 910/2014.

47

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att den omständigheten att ett ”kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter” i den mening som avses i artikel 3 led 15 i förordningen inte föreligger, är tillräcklig för att fastställa att en elektronisk underskrift inte utgör en ”kvalificerad elektronisk underskrift”, i den mening som avses i nämnda artikel 3 led 12. Frågan huruvida en sådan underskrift eventuellt ska kvalificeras som en ”yrkesmässig elektronisk underskrift” saknar härvid betydelse.

48

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att det är tillräckligt att tillhandahållaren av betrodda tjänster registrerar en elektronisk underskrift i ett certifikat som utfärdas av denna tillhandahållare för att denna underskrift ska uppfylla kraven i förordningen för att anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift”, i den mening som avses i artikel 3.12 i förordningen, eller om det är nödvändigt att den nationella domstolen kontrollerar huruvida underskriften uppfyller kraven i artikel 26 och bilaga I till samma förordning.

49

För det första ska det erinras om att det i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014, såsom framgår av punkt 43 ovan, föreskrivs tre kumulativa krav för att en elektronisk underskrift ska kunna betraktas som en ”kvalificerad elektronisk underskrift”. Ett av dessa krav är att det föreligger ett ”kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter”. Bland de övriga kraven återfinns bland annat att kraven i artikel 26 i förordningen var uppfyllda vid tidpunkten för undertecknandet och att den elektroniska underskriften skapades med hjälp av en kvalificerad anordning för underskriftframställning.

50

För att avgöra huruvida en elektronisk underskrift uppfyller kraven i förordning nr 910/2014 för att anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift”, räcker det således inte att underskriften grundar sig på ett kvalificerat certifikat som utfärdats av en kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster.

51

För det andra ska det understrykas att även om, såsom den belgiska regeringen och kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden, samtliga krav i förordning nr 910/2014 som är tillämpliga på kvalificerade tillhandahållare av betrodda tjänster samt kvalificerade elektroniska underskrifter redan har kontrollerats av ett organ för bedömning av överensstämmelse, som definieras i artikel 3 led 18 i förordningen, i samband med tillsynsförfarandet och av det tillsynsorgan som utsetts i enlighet med artikel 17 i samma förordning, måste likväl en nationell domstol, när en part i ett nationellt förfarande bestrider att en underskrift utgör en ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014, kontrollera om alla de tre villkor som anges i bestämmelsen är uppfyllda.

52

För det tredje påverkas dessa överväganden inte av den bulgariska regeringens och direktörens yttranden, enligt vilka skäl 23 i förordning nr 910/2014 skapar en skyldighet att erkänna en betrodd tjänst som uppfyller kraven i förordningen och att de kontroll- och certifieringsregler som införts genom förordning nr 910/2014 skulle förlora sin mening om den nationella domstolens kontroll inte begränsas till en kontroll av huruvida den elektroniska underskriften i fråga har varit föremål för ett kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter som utfärdats av en i det nationella registret registrerad kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster.

53

Det går emellertid inte att av detta skäl dra slutsatsen att det syftar till att undanta betrodda tjänster som gjorts obligatoriska genom förordning nr 910/2014 från domstolsprövning på grund av att dessa har varit föremål för en administrativ kontroll, oavsett om det sker av ett ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse, såsom detta definieras i artikel 3.18 i denna förordning, inom ramen för tillsynsförfarandet, eller av det tillsynsorgan som utsetts i enlighet med artikel 17 i förordningen.

54

I detta skäl anges nämligen endast att den som omfattas av en skyldighet att erkänna en betrodd tjänst, endast får ogilla en sådan betrodd tjänst om denna av tekniska skäl bortom adressatens direkta kontroll är oförmögen att läsa eller kontrollera den.

55

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att det inte är tillräckligt att tillhandahållaren av betrodda tjänster registrerar en elektronisk underskrift i ett certifikat som utfärdas av denna tillhandahållare för att denna underskrift ska uppfylla kraven i förordningen för att anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift”, i den mening som avses i artikel 3.12 i förordningen. När en sådan kvalificering bestrids inom ramen för ett rättsligt förfarande är den nationella domstolen skyldig att kontrollera huruvida samtliga kumulativa villkor i artikel 3.12 är uppfyllda, vilket bland annat innebär att den nationella domstolen måste pröva om villkoren i artikel 26 och bilaga I till förordningen är uppfyllda.

56

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 12 och bilaga I till förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att den omständigheten att den undertecknandes namn, som vanligtvis skrivs med kyrilliska bokstäver, har blivit föremål för en translitteration till det latinska alfabetet, vid kontrollen av huruvida en sådan underskrift är förenlig med kraven i nämnda bilaga, medför att denna underskrift inte kan anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i artikel 3 led 12.

57

För att utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift”, i den mening som avses i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014, ska en elektronisk underskrift baseras på ett ”kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter”, vilket enligt artikel 3 led 15 i förordningen måste uppfylla kraven i bilaga I till förordningen. Enligt punkt c i nämnda bilaga ska kvalificerade certifikat för elektroniska underskrifter innehålla åtminstone undertecknarens namn eller en pseudonym. Om en pseudonym används ska detta tydligt anges. Vad gäller bestämmelserna om användning av pseudonymer anges det i skäl 33 i förordningen att dessa bestämmelser inte bör hindra medlemsstaterna från att kräva identifiering av personer i enlighet med nationell lagstiftning eller unionsrätt.

58

Vidare är ett av de tre kumulativa kraven i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014 för att en elektronisk underskrift ska erkännas som ”kvalificerad elektronisk underskrift” att denna elektroniska underskrift utgör en ”avancerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i led 11 i samma artikel. I artikel 26 a och b i förordning nr 910/2014 föreskrivs att för att kvalificeras som ”avancerad elektronisk underskrift” ska en elektronisk underskrift vara otvetydigt knuten till den undertecknande och göra det möjligt att identifiera den person som undertecknat avtalet.

59

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.12 och bilaga I till förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att den omständigheten att den undertecknandes namn, som vanligtvis skrivs med kyrilliska bokstäver, har blivit föremål för en translitteration till det latinska alfabetet, vid kontrollen av huruvida en sådan underskrift är förenlig med kraven i nämnda bilaga, inte hindrar att denna underskrift kan anses utgöra en ”kvalificerad elektronisk underskrift” i den mening som avses i artikel 3 led 12. Emellertid ska en elektronisk signatur vara otvetydigt knuten till den undertecknande och göra det möjligt att identifiera den person som undertecknat avtalet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande: