–

FD, genom N. von Kirchbach, Rechtsanwältin,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller, M. Wilderspin och W. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1, 17.1, 21.1 b i och 21.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) och artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6, s.) (nedan kallad Rom I‑förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan ROI Land Investments Ltd (nedan kallat ROI Land) och FD angående vägran av ROI Land – som enligt ett garantiåtagande till förmån för FD är ansvarigt för fullgörandet av de skyldigheter som följer av ett anställningsavtal, som ingåtts mellan FD och ett dotterbolag till ROI Land – att betala de fordringar som grundas på sistnämnda avtal.

3

I skälen 4, 14, 15 och 18 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

…

…

4

I artikel 4 i denna förordning föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.

2.   För den som inte är medborgare i den medlemsstat där han eller hon har hemvist gäller samma bestämmelser om domstols behörighet som för medlemsstatens egna medborgare.”

5

I artikel 6 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”1.   Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 18.1, 21.2, 24 och 25.

2.   Mot en sådan svarande kan den som har hemvist i en medlemsstat, oberoende av medborgarskap, i den medlemsstaten åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där …”

6

Artikel 17.1 c i samma förordning ingår i avsnitt 4 om ”Behörighet vid konsumenttvister” i kapitel II i förordningen. I den artikeln föreskrivs följande:

”Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5,

…

7

Artikel 18 i förordning nr 1215/2012 ingår i samma avsnitt 4. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.”

8

Avsnitt 5, med rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”, i kapitel II i förordningen innehåller bland annat artiklarna 20 och 21. Nämnda artikel 20 har följande lydelse:

”1.   Om talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5 samt, i de fall talan väckts mot en arbetsgivare, artikel 8.1.

2.   Om en arbetstagare ingår ett anställningsavtal med en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller en annan etablering i en medlemsstat, ska arbetsgivaren i fråga om tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen anses ha hemvist i den medlemsstaten.”

9

Artikel 21 i förordningen har följande lydelse:

”1.   Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas

…

2.   Talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas vid en domstol i en medlemsstat i enlighet med punkt 1 b.”

10

I artikel 63.1 i samma förordning föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av denna förordning ska ett bolag eller annan juridisk person anses ha hemvist i orten för dess

11

I artikel 80 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

”Denna förordning upphäver [rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)]. Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till denna förordning och ska läsas i enlighet med den jämförelsetabell som återges i bilaga III.”

12

I skäl 7 i Rom I‑förordningen anges följande:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [förordning nr 44/2001] och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (”Rom II”) [(EUT L 199, 2007, s. 40)].”

13

Artikel 6 i denna förordning avser ”Konsumentavtal”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Avtal som ingås av en fysisk person för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (’konsumenten’), med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (’näringsidkaren’), ska utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 7 vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att näringsidkaren

och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.”

14

Roi Land, ett bolag med hemvist i Kanada, bedriver verksamhet inom fastighetssektorn.

15

FD, bosatt i Tyskland, arbetade för ROI Land sedan september 2015 som ”Deputy vice president investors relations” (ställföreträdande vice president för relationer med investerare). Eftersom FD och ROI Land beslutade att ”överföra” deras avtalsförhållande till ett ännu ej bildat schweiziskt bolag, kom de i november 2015 överens om att anställningsavtalet mellan dem skulle sägas upp med retroaktiv verkan.

16

Den 14 januari 2016 bildades bolaget R Swiss AG enligt schweizisk rätt. Roi Land är moderbolag i denna nya struktur.

17

Den 12 februari 2016 ingick FD ett skriftligt anställningsavtal med R Swiss (nedan kallat det aktuella anställningsavtalet). Enligt avtalet anställdes FD som direktör och han skulle erhålla 170000 amerikanska dollar (USD) (cirka 153000 euro) som en tillträdespremie och – utöver andra ersättningar – en månadslön på 42500 USD (cirka 38000 euro). Det ingicks även ett låneavtal med ROI Land (loan agreement) fördaterat den 1 oktober 2015 i vilket det avsågs att FD skulle beviljas ett lån på 170000 USD (cirka 153000 euro). Syftet med detta avtal var att omvandla den lön som skulle betalas till FD för fyra månader enligt anställningsavtalet till ett lån som skulle återbetalas till ROI Land, medan R Swiss skulle betala beloppet till FD i form av en tillträdespremie med tillämpning av schweizisk skatterätt.

18

Samma dag undertecknade FD och ROI Land en överenskommelse enligt vilken ROI Land i förhållande till FD var direkt ansvarigt för fullgörandet av de skyldigheter som följer av det anställningsavtal som ingåtts med R Swiss (nedan kallat garantiåtagandet). Garantiåtagandet innehöll följande bestämmelser:

”1 §

[ROI Land] har bildat ett dotterbolag, [R Swiss], för försäljningen i Europa. Direktören är den ledande befattningshavaren för detta bolag. I överensstämmelse med denna förutsättning försäkrar [ROI Land] följande:

2 §

[ROI Land] har det övergripande och fulla ansvaret för fullgörandet av skyldigheterna enligt [R Swiss avtal] med anledning av samarbetet mellan [R Swiss] och dess direktör.”

19

Den 11 juli 2016 sade R Swiss upp FD. FD bestred uppsägningen vid Arbeitsgericht Stuttgart (Arbetsdomstolen i Stuttgart, Tyskland), inom vars domkrets FD vanligtvis utförde sitt arbete, nämligen i Stuttgart (Tyskland). Nämnda domstol fastställde att uppsägningen var ogiltig genom dom av den 2 november 2016, som vunnit laga kraft. Samma domstol förpliktade dessutom R Swiss att betala 255000 USD (cirka 230000 euro) till FD i tillträdespremie och 212500 USD (cirka 191000 euro) såsom utgörande hans lön för månaderna april–augusti 2016. R Swiss rättade sig inte efter denna dom. I början av mars 2017 inleddes ett konkursförfarande mot R Swiss enligt schweizisk rätt, vilket emellertid vilandeförklarades på grund av att det saknades tillgångar.

20

FD väckte då en annan talan vid tyska domstolar, som han anser är behöriga, i vart fall på grund av den särskilda behörigheten vid konsumenttvister. Den talan syftade bland annat till att ROI Land skulle förpliktas att betala de belopp som R Swiss var skyldigt honom, i enlighet med domen från Arbeitsgericht Stuttgart (Arbetsdomstolen i Stuttgart) av den 2 november 2016, och att 595000 USD (cirka 536000 euro) skulle betalas för den månadslön som R Swiss skulle ha betalat till honom för månaderna september 2016–november 2017. Till stöd för den talan åberopade FD garantiåtagandet.

21

Arbeitsgericht Stuttgart (Arbetsdomstolen i Stuttgart) avvisade talan med motiveringen att den saknade internationell behörighet att pröva målet. FD överklagade det avgörandet till Landesarbeitsgericht Baden-Württemberg (Arbetsöverdomstolen i delstaten Baden-Württemberg, Tyskland) som ändrade domen från Arbeitsgericht Stuttgart (Arbetsdomstolen i Stuttgart) och biföll överklagandet, i samband med vilket den fastställde de tyska domstolarnas behörighet. Roi Land har inkommit med ett överklagande till den hänskjutande domstolen, Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland). Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida tyska domstolar är behöriga att pröva FD:s talan och, om så är fallet, vilken lag som är tillämplig på rättsförhållandet mellan parterna i det nationella målet.

22

Vad beträffar detta rättsförhållande har den hänskjutande domstolen understrukit att garantiåtagandet är ett ensidigt åtagande som FD kunde göra gällande utan att det var nödvändigt att först konstatera någon underlåtenhet från R Swiss sida, att ROI Land inte hade övertagit ROI Lands rättigheter och skyldigheter i egenskap av arbetsgivare som var part i det aktuella anställningsavtalet och att det inte skulle ha ingåtts något anställningsavtal mellan FD och R Swiss utan garantiåtagandet.

23

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24

Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 21.1 b i och 21.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att en arbetstagare, vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utförde sitt arbete senast, får väcka talan mot en person – oavsett om denna har hemvist eller inte i en medlemsstat – med vilken arbetstagaren inte är bunden genom ett formellt anställningsavtal, men som, enligt ett garantiåtagande som varit ett villkor för att anställningsavtalet skulle ingås med tredje man, i förhållande till arbetstagaren är direkt ansvarig för fullgörandet av den tredje mannens skyldigheter.

25

EU-domstolen erinrar om att såvitt avser tvister om anställningsavtal innehåller bestämmelserna i kapitel II, avsnitt 5, i förordning nr 1215/2012, som artikel 21 i förordningen ingår i, en rad bestämmelser som, såsom framgår av skäl 18 i förordningen, har till syfte att skydda den svagare avtalsparten genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för denna parts intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2018, Petronas Lubricants Italy, C‑1/17, EU:C:2018:478, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26

Det föreskrivs i artikel 21.2 i förordning nr 1215/2012 att talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas vid en domstol i en medlemsstat i enlighet med punkt 1 b i nämnda artikel.

27

I punkt 1 b i) i samma artikel föreskrivs att talan mot en arbetsgivare får väckas vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete.

28

Det följer härvidlag av domstolens praxis rörande artikel 19.2 i förordning nr 44/2001 att de juridiska begreppen i denna bestämmelse ska ges en självständig tolkning för att säkerställa en enhetlig tillämpning av förordningens behörighetsbestämmelser i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl., C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 47 och 48).

29

Det ska i detta sammanhang erinras om att eftersom förordning nr 1215/2012, enligt artikel 80 i denna förordning, upphäver och ersätter förordning nr 44/2001, gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i sistnämnda förordning även för förordning nr 1215/2012 när dessa bestämmelser kan anses vara ”likvärdiga” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C-451/18, EU:C:2019:635, punkt 23 och där angiven rättspraxis), i synnerhet som det i artikel 80 anges att ”[h]änvisningar till [förordning nr 44/2001] ska anses som hänvisningar till [förordning nr 1215/2012] och ska läsas i enlighet med den jämförelsetabell som återges i bilaga III [till sistnämnda förordning]”. Det framgår av denna bilaga att artikel 21.1 i förordning nr 1215/2012 motsvarar artikel 19.2 i förordning nr 44/2001. Av detta följer att i likhet med den sistnämnda bestämmelsen ska artikel 21.1 i förordning nr 1215/2012 tolkas självständigt.

30

Såvitt avser artikel 21 i förordning nr 1215/2012 ska det påpekas att denna bestämmelse, såsom framgår av punkterna 26 och 27 ovan, fastställer regler om domstols behörighet vid tvister ”om anställningsavtal” mellan en arbetstagare och hans eller hennes arbetsgivare. För att dessa regler ska vara tillämpliga krävs således att det finns ett anställningsförhållande mellan arbetstagaren och arbetsgivaren.

31

Det framgår i detta hänseende av domstolens praxis att ett anställningsförhållande, definierat enligt objektiva kriterier, huvudsakligen kännetecknas av att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning (se, för ett liknande resonemang, dom av den, 11 april 2019, Bosworth och Hurley, C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

32

Av detta följer att även om avsaknaden av ett formellt avtal inte utgör hinder för att det föreligger ett anställningsförhållande, förutsätter det senare att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Bedömningen av huruvida ett sådant förhållande är för handen ska göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga faktorer och omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley, C‑603/17, EU:C:2019:310, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

33

I detta sammanhang är den omständigheten att ett sådant bolag som ROI Land i det nationella målet endast har ingått en överenskommelse om ett garantiåtagande med en arbetstagare inte tillräcklig för att omedelbart utesluta att arbetstagaren hade en underordnad ställning i förhållande till detta bolag.

34

Det är mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter som det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig i detta avseende, att kontrollera de relevanta faktiska omständigheterna och bedöma huruvida det, under omständigheterna i målet, förelåg ett anställningsförhållande mellan FD och ROI Land, som kännetecknades av att det fanns ett hierarkiskt förhållande.

35

Vid denna bedömning är bland annat omständigheterna kring ingåendet av överenskommelsen mellan FD och ROI Land om garantiåtagandet och det aktuella anställningsavtalet mellan FD och R Swiss relevanta, såsom den omständigheten att FD, innan det aktuella anställningsavtalet ingicks, var bunden av ett annat anställningsavtal med ROI Land och att det aktuella anställningsavtalet inte skulle ha existerat om ROI Land inte hade gjort sitt åtagande i förhållande till FD genom garantiåtagandet eller den omständigheten att garantiåtagandet syftade just till att garantera betalningen av FD:s lönefordringar. Detsamma gäller den omständigheten att ingåendet av dessa avtal inte påverkade naturen av det arbete som FD inledningsvis bedrev för ROI Land och därefter för R Swiss, som Roi Land var ensam ägare till.

36

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 21.1 b i och 21.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att en arbetstagare, vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utförde sitt arbete senast, får väcka talan mot en person – oavsett om denna har hemvist eller inte i en medlemsstat – med vilken arbetstagaren inte är bunden genom ett formellt anställningsavtal, men som, enligt ett garantiåtagande som varit ett villkor för att anställningsavtalet skulle ingås med tredje man, i förhållande till arbetstagaren är direkt ansvarig för fullgörandet av den tredje mannens skyldigheter, under förutsättning att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan denna person och arbetstagaren.

37

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att förbehållet avseende tillämpningen av artikel 21.2 i denna förordning utesluter att en domstol i en medlemsstat kan grunda sig på lagstiftningen om domstols behörighet i denna stat, även om denna lagstiftning skulle vara förmånligare för arbetstagaren.

38

Det föreskrivs i artikel 6.1 i nämnda förordning att om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 18.1, 21.2, 24 och 25.

39

Såsom det har erinrats om i punkt 26 ovan är det enligt artikel 21.2 i förordning nr 1215/2012 möjligt att väcka talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat vid en domstol i en medlemsstat, i enlighet med artikel 21.1 b i förordning nr 1215/2012.

40

Det ska härvidlag påpekas att artikel 21 i denna förordning ingår i avsnitt 5 i kapitel II om behörighet vid tvister om anställningsavtal, vilket enligt domstolens praxis inte bara innehåller specialbestämmelser utan även är uttömmande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2008, Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline, C‑462/06, EU:C:2008:299, punkt 18).

41

Av detta följer dels att varje tvist som rör ett anställningsavtal ska prövas vid den domstol som utpekas enligt behörighetsbestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordningen, dels att dessa behörighetsbestämmelser endast får ändras eller kompletteras av andra behörighetsbestämmelser i förordningen om avsnitt 5 innehåller en uttrycklig hänvisning till dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2008, Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline, C‑462/06, EU:C:2008:299, punkt 19).

42

Vad gäller förhållandet mellan nationell rätt och behörighetsbestämmelserna i förordning nr 1215/2012, såsom det framgår av artikel 6.1 i förordningen, ska det påpekas att det i denna bestämmelse i princip föreskrivs att nationella behörighetsbestämmelser ska tillämpas när svaranden inte har hemvist i en medlemsstat. Användningen av uttrycket ”om inte annat följer av” utesluter emellertid tillämpningen av nationell rätt i de fall som omfattas av de angivna bestämmelserna. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 83 i sitt förslag till avgörande rör det sig här om en uttömmande uppräkning av undantag från principen om tillämpning av nationella behörighetsbestämmelser.

43

Denna slutsats har stöd i ändamålet med förordning nr 1215/2012. Det framgår nämligen av skäl 14 första stycket i förordningen att om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat omfattas svaranden i princip av de nationella behörighetsbestämmelser som gäller i den medlemsstat där talan väcks.

44

Det anges emellertid i andra stycket i detta skäl att för att skydda konsumenternas och arbetstagarnas intressen, garantera behörigheten för medlemsstaternas domstolar i de fall där de har exklusiv behörighet och respektera parternas rätt att själva avtala om behörig domstol, bör vissa av denna förordnings behörighetsbestämmelser tillämpas oavsett var svaranden har hemvist. När det gäller de regler som syftar till att säkerställa skyddet för arbetstagare är detta fallet med bestämmelserna i kapitel II i avsnitt 5 i förordningen, i vilka det föreskrivs behörighetsbestämmelser som är tillämpliga då svaranden inte har hemvist i en medlemsstat.

45

Av detta följer att när behörigheten för domstolarna i en medlemsstat inte följer av någon specialbestämmelse i förordning nr 1215/2012 som avses i artikel 6.1, såsom artikel 21 i förordningen, står det medlemsstaterna fritt, i enlighet med artikel 6.1 i förordningen, att tillämpa sin nationella lagstiftning för att fastställa domstols behörighet.

46

Om behörigheten för domstolarna i en medlemsstat däremot faktiskt följer av en sådan specialbestämmelse, har tillämpningen av denna bestämmelse företräde framför de nationella bestämmelserna om fastställande av behörighet, även om dessa skulle vara förmånligare för arbetstagarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, Markt24, C‑804/19, EU:C:2021:134, punkt 34).

47

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 86 i sitt förslag till avgörande är denna tolkning förenlig med syftet att göra reglerna om behörighetskonflikter enhetligare, vilket anges i skäl 4 i förordning nr 1215/2012, samt med kravet på behörighetsbestämmelsernas förutsebarhet, vilket anges i skäl 15 i förordningen.

48

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att förbehållet avseende tillämpningen av artikel 21.2 i denna förordning utesluter att en domstol i en medlemsstat kan grunda sig på reglerna om domstols behörighet i denna stat när villkoren för att tillämpa denna artikel 21.2 är uppfyllda, även om dessa regler skulle vara förmånligare för arbetstagaren. När villkoren för att tillämpa nämnda artikel 21.2 eller någon av de övriga bestämmelser som anges i artikel 6.1 i nämnda förordning inte är uppfyllda, står det däremot en sådan domstol fritt, enligt sistnämnda bestämmelse, att tillämpa nämnda regler för att fastställa domstols behörighet.

49

Det ska inledningsvis preciseras att ett svar på den tredje och den fjärde frågan endast är användbart för den hänskjutande domstolen för det fall den, efter de kontroller som det ankommer på den att göra, skulle finna att det inte föreligger något anställningsförhållande mellan FD och ROI Land, vilket innebär att FD:s situation inte omfattas av artikel 21 i förordning nr 1215/2012.

50

Såsom framgår av skäl 7 i Rom I‑förordningen bör denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser överensstämma med förordning nr 44/2001. Eftersom sistnämnda förordning har upphävts och ersatts av förordning nr 1215/2012 gäller detta mål om överensstämmelse även för den förordningen (dom av den 10 februari 2022, ShareWood Switzerland, C‑595/20, EU:C:2022:86, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

51

Det är följaktligen lämpligt att pröva den tredje och den fjärde frågan tillsammans.

52

Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 och artikel 6.1 i Rom I‑förordningen ska tolkas på så sätt att begreppen ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” respektive ”näringsverksamhet” omfattar inte bara verksamhet som egenföretagare utan även avlönat arbete, och, för det fall denna fråga besvaras jakande, huruvida, när det, inom ramen för ett sådant avlönat arbete, har ingåtts en överenskommelse mellan arbetstagaren och en person som är tredje man i förhållande till den arbetsgivare som nämns i anställningsavtalet, enligt vilken denna person är direkt ansvarig i förhållande till arbetstagaren för fullgörandet av arbetsgivarens skyldigheter enligt anställningsavtalet, en sådan överenskommelse utgör ett avtal som har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs-, yrkes- eller näringsverksamhet och oberoende av sådana ändamål.

53

Vad beträffar den första delen av den tredje och den fjärde frågan, nämligen frågan huruvida ett avlönat arbete omfattas av begreppen ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” respektive ”näringsverksamhet”, i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 och artikel 6.1 i Rom I‑förordningen, ska det påpekas att det följer av domstolens fasta praxis att det endast är sådana avtal som har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs-, yrkes- eller näringsverksamhet och oberoende av sådana ändamål, enbart för att tillgodose en enskild persons privata konsumtion, som omfattas av de särskilda bestämmelserna i nämnda förordningar om skydd av konsumenter, såsom den svagare parten, medan ett sådant skydd inte är motiverat när det är fråga om avtal som rör affärs-, yrkes- eller näringsverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2020, Personal Exchange International, C‑774/19, EU:C:2020:1015, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

54

Av denna rättspraxis följer att det inte görs någon åtskillnad beroende på om affärs-, yrkes- eller näringsverksamheten är en verksamhet som egenföretagare eller ett avlönat arbete. Det ska enligt nämnda rättspraxis endast undersökas huruvida avtalet har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs-, yrkes- eller näringsverksamhet och oberoende av sådana ändamål.

55

Domstolen konstaterar följaktligen att ett avlönat arbete omfattas av begreppen ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” och ”näringsverksamhet”, i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 respektive artikel 6.1 i Rom I‑förordningen.

56

Såvitt avser den andra delen av dessa frågor, avseende kvalificeringen av ett sådant garantiåtagande som det som överenskommits mellan FD och ROI Land, framgår det av beslutet om hänskjutande att garantiåtagandet i förevarande fall inte kan skiljas från FD:s yrkesverksamhet, eftersom FD inte skulle ha ingått det aktuella anställningsavtalet utan garantiåtagandet.

57

Med hänsyn till att garantiåtagandet och det aktuella anställningsavtalet inte kan skiljas från varandra, kan det, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 105 i sitt förslag till avgörande, inte anses att överenskommelsen om garantiåtagandet utgör ett avtal som har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs-, yrkes- eller näringsverksamhet och oberoende av sådana ändamål.

58

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 och artikel 6.1 i Rom I‑förordningen ska tolkas på så sätt att begreppen ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” respektive ”näringsverksamhet” inte bara omfattar verksamhet som egenföretagare utan även avlönat arbete. En överenskommelse mellan arbetstagaren och en person som är tredje man i förhållande till den arbetsgivare som nämns i anställningsavtalet, enligt vilken denna person är direkt ansvarig i förhållande till arbetstagaren för fullgörandet av arbetsgivarens skyldigheter enligt anställningsavtalet, utgör inte ett avtal som har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs-, yrkes- eller näringsverksamhet och oberoende av sådana ändamål vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: