1

ABLV Bank AS, i likvidation, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB (T‑758/18, EU:T:2021:28) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen ABLV Banks talan om ogiltigförklaring av den gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut av den 17 oktober 2018 om avslag på bankens begäran om att SRB dels skulle göra en ny beräkning av dess förhandsbidrag för år 2018, och att SRB skulle återbetala det överskjutande beloppet till banken, dels att SRB skulle återbetala en del av bankens förhandsbidrag för år 2015 till följd av att bankens auktorisation hade återkallats av Europeiska centralbanken (ECB) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) har följande lydelse:

”Förordningen ska tillämpas på

3

I artikel 5.1 i denna förordning föreskrivs följande:

”När enligt denna förordning [SRB] utför uppgifter och utövar befogenheter som … ska utföras eller utövas av den nationella resolutionsmyndigheten, ska [SRB] vid tillämpningen av denna förordning … anses som den berörda nationella resolutionsmyndigheten eller som relevant nationell resolutionsmyndighet på koncernivå vid gränsöverskridande resolution på koncernnivå.”

4

I artikel 70.2 och 70.4 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”2.   [SRB] ska varje år, efter att ha hört ECB eller den nationella behöriga myndigheten, och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna, beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån.

…

4.   De bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits från varje sådan enhet som avses i artikel 2 ska inte återbetalas till de enheterna.”

5

Skäl 7 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44), i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1434 av den 14 december 2015 (EUT L 233, 2016, s. 1) (nedan kallad delegerad förordning 2015/63), har följande lydelse:

”I artikel 5.1 i [förordning nr 806/2014] föreskrivs att [SRB] …, vid tillämpningen av den förordningen … ska anses vara den relevanta nationella resolutionsmyndigheten när den utför sådana uppgifter och utövar sådana befogenheter som enligt det nämnda direktivet ska fullgöras eller utövas av den nationella resolutionsmyndigheten. Eftersom [SRB] i kraft av artikel 70.7 i [förordning nr 806/2014] ges befogenhet att beräkna bidragen från instituten till [den gemensamma resolutionsfonden] …, bör … begreppet resolutionsmyndighet i denna förordning också omfatta [SRB].”

6

Artikel 3 led 5 i den delegerade förordningen har följande lydelse:

”I denna förordning gäller … följande definitioner:

…

7

I artikel 12 i nämnda delegerade förordning föreskrivs följande:

”1.   När ett institut är ett nytt institut under tillsyn under endast en del av bidragsperioden ska det partiella bidraget fastställas genom att den metodik som anges i detta avsnitt tillämpas på dess årliga bidragsbelopp som beräknas för den påföljande bidragsperioden, på grundval av det antal hela månader under bidragsperioden som institutet står under tillsyn.

2.   En förändrad status för ett institut, även små institut, under bidragsperioden ska inte påverka det årliga bidrag som ska betalas för det året.”

8

I artikel 17.3 och 17.4 i samma delegerade förordning föreskrivs följande:

”3.   När de uppgifter som ett institut lämnat till resolutionsmyndigheten blir föremål för ändringar eller revideringar ska resolutionsmyndigheten justera det årliga bidraget i enlighet med de uppdaterade uppgifterna vid beräkningen av det årliga bidraget från det institutet för påföljande bidragsperiod.

4.   Skillnader mellan det årliga bidrag som beräknats och betalats på grundval av uppgifter som därefter ändrats eller reviderats och det årliga bidrag som borde ha betalats efter justeringen av det årliga bidraget ska regleras i det årliga bidragsbelopp som ska betalas för påföljande bidragsperiod. Justeringen ska ske genom en minskning eller ökning av bidraget för påföljande bidragsperiod.”

9

I artikel 7.3 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av förordning nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1) preciseras följande:

”Icke återkalleliga betalningsåtaganden för ett institut som inte längre omfattas av förordning (EU) nr 806/2014 ska upphävas och säkerheten för dessa åtaganden återlämnas.”

10

Artikel 8.2 i denna genomförandeförordning har följande lydelse:

”Under den inledande perioden ska [SRB], vid beräkningen av varje instituts enskilda bidrag, beakta de bidrag som insamlas av de deltagande medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 103 och 104 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190)] och överförs till fonden …, genom att dra av dem från det belopp som varje institut ska betala.”

11

I artikel 7.2, 7.4 och 7.5 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2361 av den 14 september 2017 om det slutliga systemet med bidrag till gemensamma resolutionsnämndens administrativa utgifter (EUT L 337, 2017, s. 6) föreskrivs följande:

”2.   Om statusen för en enhet eller en koncern ändras mellan de kategorier som anges i artikel 4.1 under ett budgetår, ska dess enskilda årliga bidrag för det budgetåret beräknas på grundval av antalet månader under vilka enheten eller koncernen hör till respektive kategori den sista dagen i månaden.

…

4.   Om en förändring som avses i punkterna 1 och 2 har rapporterats av ECB …, ska [SRB] göra en omräkning endast av det enskilda årliga bidraget från enheten eller koncernen för de berörda budgetåren. …

5.   Om ett enskilt årligt bidrag som betalats är högre än det belopp som räknats om i enlighet med punkt 4, ska [SRB] återbetala skillnaden till den berörda enheten eller koncernen. Om ett enskilt årligt bidrag som betalats är lägre än det belopp som räknats om i enlighet med punkt 4, ska enheten eller koncernen betala skillnaden till [SRB]. För ersättning eller insamling av ett belopp som ska betalas i enlighet med denna punkt, ska [SRB] minska eller öka det enskilda årliga bidraget för den berörda enheten eller koncernen under budgetåret efter omräkningen enligt punkt 4.”

12

ABLV Bank var ett auktoriserat lettiskt kreditinstitut som stod under ECB:s tillsyn inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM).

13

I december 2015 mottog ABLV Bank ett meddelande om uppbörd från Finanšu un kapitāla tirgus komisija (finans- och kapitalmarknadskommissionen, Lettland), i vilket ABLV Bank informerades om vilket belopp som banken skulle betala som förhandsbidrag för år 2015. Detta bidrag, som ABLV Bank hade betalat, överfördes till den gemensamma resolutionsfonden (SRF).

14

Den 23 februari 2018 drog ECB slutsatsen att ABLV Bank fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Samma dag förklarade SRB i beslut SRB/EES/2018/09 att en resolutionsåtgärd gentemot nämnda bank inte var nödvändig med hänsyn till allmänintresset.

15

Den 26 februari 2018 inledde ABLV Banks aktieägare ett förfarande för att banken skulle kunna slutföra sin egen likvidation och ansökte hos finans- och kapitalmarknadskommissionen om godkännande av dess plan om frivillig likvidation.

16

Genom beslut SRB/ES/SRF/2018/03 av den 12 april 2018 om beräkningen av förhandsbidragen för år 2018 godkände SRB förhandsbidragen för år 2018. Genom skrivelse av den 27 april 2018 underrättade finans- och kapitalmarknadskommissionen ABLV Bank om att SRB hade antagit detta beslut och angav det belopp som skulle betalas som förhandsbidrag för år 2018. ABLV Bank betalade detta belopp den 3 juli 2018.

17

Den 11 juli 2018 antog ECB, efter ett förslag från finans- och kapitalmarknadskommissionen, ett beslut om att återkalla ABLV Banks auktorisation.

18

Genom skrivelse av den 17 september 2018 begärde ABLV Bank att SRB skulle återbetala en del av det bidrag som hade betalats för år 2015, en ny beräkning av förhandsbidragen för år 2018 och återbetalning av det överskjutande beloppet.

19

SRB avslog denna begäran genom det omtvistade beslutet. SRB ansåg, på grundval av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, att ingen av bestämmelserna i dessa båda förordningar föreskriver en ny beräkning av förhandsbidraget för år 2018 eller återbetalning av en del av detta bidrag. SRB angav särskilt att ECB:s återkallande av ett kreditinstituts auktorisation medförde en förändrad status, i den mening som avses i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63. SRB ansåg dessutom att de enheter som hade betalat förhandsbidrag för år 2015 och vars auktorisation senare hade återkallats inte hade rätt till återbetalning av förhandsbidragen. På samma sätt hade de inte rätt till återbetalning, i enlighet med artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, av några andra i vederbörlig ordning inbetalade förhandsbidrag.

20

ABLV Bank väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2018.

21

Banken åberopade sex grunder till stöd för sin talan. I de tre första grunderna framfördes i huvudsak kritik mot att SRB inte i vederbörlig ordning hade beaktat att förhandsbidragen är proportionella i förhållande till tiden. Den fjärde och den femte grunden avsåg en felaktig tolkning av dels artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, dels artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63. Den sjätte, den sjunde, den åttonde, den nionde och den tionde grunden avsåg åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, proportionalitetsprincipen, principen att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur propriam turpitudinem allegans) (nedan kallad principen nemo auditur), förbudet mot att agera på ett kontradiktoriskt sätt, rätten till egendom och näringsfriheten.

22

Genom beslut av den 30 april 2019 tilläts kommissionen att intervenera till stöd för SRB:s yrkanden.

23

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen ABLV Banks talan.

24

Efter att ha förklarat att talan kunde tas upp till sakprövning prövade tribunalen, i punkterna 52–129 i den överklagade domen, tillsammans, de fem första grunderna.

25

Efter denna prövning fann tribunalen, i punkt 130 i den överklagade domen, att SRB inte hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, när den fann att det förhållandet att ECB hade återkallat auktorisationen för ett institut under bidragsperioden inte utgjorde en omständighet som gav denna institution rätt att göra en ny tidsproportionell beräkning av institutets förhandsbidrag för denna period och genom att, mot denna bakgrund, besluta att inte till ABLV Bank återbetala en del av det belopp som banken hade betalat som förhandsbidrag för år 2018. Tribunalen fann även att SRB inte hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den omständigheten att ECB hade återkallat en auktorisation för ett institut, under den inledande period som föreskrivs i förordning nr 806/2014, inte var en omständighet som gav detta institut rätt till återbetalning av det överskjutande beloppet av det förhandsbidrag som institutet hade betalat för år 2015.

26

Följaktligen underkände tribunalen, i punkt 131 i den överklagade domen, ABLV Banks fem första grunder.

27

I punkterna 132–180 i den överklagade domen prövade och underkände tribunalen ABLV Banks sjätte till tionde grund.

28

ABLV Bank har yrkat att domstolen ska

29

SRB och kommissionen har yrkat att domstolen ska

30

ABLV Bank har åberopat tretton grunder till stöd för sitt överklagande, vilka avser, för det första, en felaktig tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, för det andra, en felaktig tolkning av artikel 12 i delegerad förordning 2015/63, för det tredje, felaktig tolkning av artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361 och för det fjärde, en felaktig tolkning och tillämpning av begreppet ”obehörig vinst”, för det femte, underlåtenhet att pröva en invändning om rättsstridighet, för det sjätte, felaktig rättstillämpning vad gäller beaktandet av SRB:s beslut SRB/ES/SRF/2018/03, för det sjunde, felaktig tolkning av artikel 17 i delegerad förordning 2015/63, för det åttonde, felaktigheter i fråga om ordningen för icke återkalleliga betalningsåtaganden, för det nionde, felaktig rättstillämpning och underlåtenhet att avgöra frågan om förhandsbidrag för år 2015, för det tionde, felaktig rättstillämpning genom att avslå den sjätte grunden för talan i första instans, för det elfte, felaktig rättstillämpning genom att avslå den sjunde grunden för talan i första instans, för det tolfte, felaktig rättstillämpning genom att avslå den åttonde och nionde grunden för talan i första instans, och för det trettonde, felaktig motivering av det omtvistade beslutet.

31

SRB och kommissionen har gjort gällande att flera av dessa grunder inte kan tas upp till prövning.

32

SRB har gjort gällande att den första, den fjärde, den femte och den åttonde grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom det i dessa grunder inte anges vilka punkter i den överklagade domen som de hänför sig till.

33

Kommissionen menar att flera grunder, särskilt den första, den tredje, den sjunde och den åttonde grunden, inte hänför sig till någon specifik punkt i den överklagade domen.

34

Domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artikel 168.1 d och artikel 169 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges, på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande, vid äventyr av att överklagandet eller grunden annars ska avvisas (dom av den 13 januari 2022, Dragnea/kommissionen, C‑351/20 P, EU:C:2022:8, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

35

Ett överklagande som inte är konsekvent uppbyggt, utan bara består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning ska således avvisas med hänvisning till att det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2014, Telefónica et Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

36

I förevarande fall kan det visserligen konstateras att de grunder för överklagandet som avses i SRB:s och kommissionens invändning om rättegångshinder inte innehåller någon systematisk hänvisning till de punkter i den överklagade domen som de hänför sig till.

37

Dessa grunder har emellertid framförts i enlighet med den överklagade domens struktur, vilket för övrigt uttryckligen anges i inledningen till överklagandet.

38

De uppgifter som lämnats i överklagandet gör det därför möjligt att med lätthet identifiera de punkter i den överklagade domen som var och en av grunderna hänför sig till. De argument som SRB och kommissionen har anfört till sitt försvar bekräftar för övrigt att SRB och kommissionen har kunnat identifiera dessa punkter.

39

Invändningen om rättegångshinder avseende att den första, den tredje, den fjärde, den femte, den sjunde och den åttonde grunden saknar precision kan således inte godtas.

40

Genom sin första grund har ABLV Bank gjort gällande att tribunalens tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 är felaktig, eftersom denna bestämmelse endast innebär att förhandsbidrag inte utgör återbetalningspliktiga insättningar.

41

För det första har tribunalen avvikit från den allmänna betydelsen av ordet ”förfallen” och från teorin om obehörig vinst genom att anse att varje belopp som när det inbetalades var ”förfallet till betalning” också är det, även om det senare visar sig att det inte skulle betalas för den relevanta perioden.

42

Dessutom är räckvidden av det förbud mot återbetalning som anges i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 inte så klart som tribunalen har hävdat. Räckvidden av detta förbud beror på dess föremål, det vill säga huruvida det rör sig om en återbetalningspliktig deponering eller en senare omprövning av de belopp som ska betalas. Det förhållandet att det i denna bestämmelse inte nämns någon möjlighet att anpassa förhandsbidragen för det fall att det berörda institutet förlorar sin auktorisation är inte heller avgörande, med hänsyn till bestämmelsens föga detaljerade karaktär.

43

För det andra har ABLV Bank hävdat att den tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 som gjordes i den överklagade domen är oförenlig med andra delar av unionsrätten.

44

Denna tolkning motsägs av artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 och artikel 17 i delegerad förordning 2015/63, i vilka det föreskrivs en möjlighet till återbetalning av förhandsbidrag.

45

Nämnda tolkning är även oförenlig med artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, eftersom det skulle vara ologiskt att i denna bestämmelse definiera vissa förändringar som irrelevanta för ett senare fastställande av en skuld, om det under alla omständigheter inte är tillåtet att fastställa en sådan skuld.

46

Tribunalens tolkning överensstämmer inte heller med det resonemang som domstolen förde i domen av den 14 november 2019, State Strået Bank International (C‑255/18, EU:C:2019:967). Detta resonemang, som avser att en förändring av ett instituts ställning under en period då bidrag ska betalas till SRF saknar relevans, grundar sig nämligen inte på artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, utan på artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63.

47

För det tredje gjorde tribunalen en felaktig bedömning av arten av förhandsbidragen när den slog fast att de inte utgör individuella bidrag som fastställs på grundval av risker som är utmärkande för ett visst institut och som hänför sig till specifika perioder, såsom är fallet med försäkringspremier. I synnerhet underlät tribunalen att beakta att de enskilda bidragen fastställs på grundval av riskernas omfattning samt möjligheten att ta ut nya bidrag efter den inledande period som föreskrivs i förordning nr 806/2014. Den omständigheten att förhandsbidragen är fördelade över tiden och inte automatiskt är knutna till en motprestation är inte heller relevant, eftersom det rör sig om egenskaper som är gemensamma för samtliga försäkringssystem.

48

För det fjärde är den återbetalning som ABLV Bank begärt under alla omständigheter lika tänkbar i ett sammanhang som liknar skatterätten, utan att det fastställda målet att uppnå en målnivå för reserver räcker för att återbetalning inte ska vara tillåten.

49

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

50

I artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att de förhandsbidrag som på vederbörligt sätt mottagits från instituten inte ska återbetalas till dem.

51

I punkterna 66 och 67 i den överklagade domen underströk tribunalen inledningsvis att ordalydelsen i denna bestämmelse otvetydigt innebär att ett bidrag som har inbetalats i vederbörlig ordning inte kan återbetalas.

52

Tribunalen hänvisade därefter, i punkterna 68–73 i nämnda dom, till det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår. Tribunalen påpekade bland annat att det följer av unionslagstiftningen att förhandsbidragen inte avser ett visst år och att de inte garanterar någon som helst motprestation; dessa faktorer gör att dessa bidrag skiljer sig från försäkringspremier, vilka ska återbetalas vid en förändring av situationen under året.

53

Slutligen påpekade tribunalen, i punkterna 74 och 75 i samma dom, att ett beaktande av utvecklingen av de berörda institutens rättsliga och finansiella situation under räkenskapsåret skulle motverka uppnåendet av det mål som eftersträvas med förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, nämligen att se till att de disponibla finansiella medlen i SRF, vid utgången av en inledande period på åtta år, uppgår till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla auktoriserade institut i alla deltagande medlemsstater.

54

Det ska i detta avseende för det första understrykas att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 67 i den överklagade domen, konstaterade att det framgår av den klara ordalydelsen i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 att unionslagstiftaren har avsett att generellt inte tillåta återbetalning av förhandsbidrag som på vederbörligt sätt har mottagits.

55

I och med att ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen gjorde en tolkning som avviker från den gängse innebörden av begreppet ”förfallen”, ska det påpekas att det i nämnda bestämmelse inte hänvisas till ”bidrag som ska betalas”, utan till ”bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits”, vilket visar att den därigenom föreskrivna regeln om att återbetalning inte ska ske är tillämplig på förhandsbidrag som uppburits på korrekt sätt vid tidpunkten för betalningen.

56

ABLV Bank har, med hänvisning till den omständigheten att samma bestämmelse är föga detaljerad, avfärdat relevansen av konstaterandet, i punkt 67 i den överklagade domen, att denna bestämmelse inte innehåller någon uppgift om en möjlighet att i efterhand justera förhandsbidragen, utan att banken, för den skull, har ifrågasatt bestämmelsen innehåll. Domstolen konstaterar emellertid att denna formulering återspeglar unionslagstiftarens val att föreskriva en regel utan undantag.

57

För det andra kan ABLV Bank inte vinna framgång med sitt argument att tribunalens tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 strider mot andra sekundärrättsliga bestämmelser.

58

I artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 anges nämligen endast vissa regler som är tillämpliga på icke återkalleliga betalningsåtaganden som tillhandahålls av ett institut, vilka uppvisar vissa särdrag som föranlett unionslagstiftaren att, såsom tribunalen påpekade i punkt 111 i den överklagade domen, införa en särskild ordning för dessa åtaganden.

59

Även om det i artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 visserligen föreskrivs att hänsyn ska tas till den eventuella skillnaden mellan ett förhandsbidrag som inbetalats på grundval av uppgifter som därefter ändrats eller reviderats och det förhandsbidrag som borde ha inbetalats, följer det av dessa bestämmelser att detta beaktande inte ska ske i form av en återbetalning, såsom den som ABLV Bank har begärt av SRB i förevarande fall, utan i samband med beräkningen av förhandsbidraget för följande bidragsperiod.

60

I motsats till vad banken har gjort gällande kan slutligen inte den tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 som gjorts i punkterna 66–75 i den överklagade domen anses frånta artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 all ändamålsenlig verkan.

61

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande syftar artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 bland annat till att undanröja varje osäkerhet beträffande räckvidden av artikel 12.1 i samma förordning, eftersom denna bestämmelse föreskriver ett undantag från principen att förhandsbidragen ska beräknas på grundval av den information som var tillgänglig den 31 december året före bidragsperioden.

62

Vidare har artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 olika materiellt tillämpningsområde. Medan den första av dessa bestämmelser endast avser bidrag till SRF, avser den andra, i enlighet med artikel 3 led 5 i delegerad förordning 2015/63, de bidrag som resolutionsmyndigheten har tagit ut för den nationella finansieringsmekanismen. Detta begrepp ska enligt artikel 5.1 i förordning nr 806/2014 förstås så, att det även avser SRB, såsom anges i skäl 7 i den delegerade förordningen.

63

Den omständigheten att domstolen, i domen av den 14 november 2019, State Street Bank International (C‑255/18, EU:C:2019:967), som avsåg beräkningen av ett bidrag till en nationell resolutionsfond, begränsade sig till att tolka artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, vilken är den enda bestämmelse som den för övrigt tillfrågades om, kan i detta sammanhang inte anses innebära att domstolen implicit har underkänt den tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 som gjordes i den överklagade domen.

64

För det tredje kan, under alla omständigheter, den analogi som ABLV Bank har åberopat mellan förhandsbidrag och försäkringspremier inte innebära att SRB är skyldig att ersätta den klara ordalydelsen i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 med en annan regel, med motiveringen att denna regel, enligt ABLV Bank, är vanligt förekommande på försäkringsområdet.

65

ABLV Banks argument – som syftar till att visa att tribunalen, mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkterna 68–72 i den överklagade domen, inte hade grund för att, i punkt 73 i den överklagade domen, avfärda argumentet att förhandsbidragen och försäkringspremierna liknar varandra – ska följaktligen underkännas, eftersom de är verkningslösa.

66

För det fjärde kan inte heller ABLV Banks argumentation mot punkterna 74 och 75 i den överklagade domen – enligt vilken det skulle ha varit möjligt att uppnå målet att ge SRF tillräckliga ekonomiska medel efter en inledande period på åtta år, även om det tillåts att återbetalning av förhandsbidrag görs, när ett institut inte längre omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 – påverka den tolkning av artikel 70.4 i förordningen som gjorts i punkt 76 i den domen.

67

Den omständigheten att unionslagstiftaren även hade kunnat uppnå det mål som anges i punkt 74 i nämnda dom genom att tillåta sådana återbetalningar utgör – om den antas vara styrkt – inget argument för att avfärda lagstiftarens val vad gäller de lämpligaste sätten för att uppnå detta mål, vilket är ett val som uttrycks i bestämmelsens klara ordalydelse (se, analogt, dom av den 17 mars 2011, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl., C‑275/09, EU:C:2011:154, punkt 29).

68

Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden, eftersom den i vissa delar är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

69

ABLV Bank har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den omständigheten att ett kreditinstitut förlorat sin auktorisation medför en ”förändrad status”, i den mening som avses i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63.

70

Denna tolkning överensstämmer inte med den tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 som gjordes i den överklagade domen. Om varje återbetalning anses utesluten med tillämpning av denna bestämmelse, skulle det nämligen vara onödigt att i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 utesluta möjligheten att göra en sådan återbetalning vid en förändrad status.

71

Den sistnämnda bestämmelsen avser dessutom endast storleken på förhandsbidraget och inte själva principen om inbetalning av ett sådant bidrag. Denna tolkning följer tydligt av den tyska språkversionen av nämnda bestämmelse och är förenlig med övriga språkversioner av bestämmelsen. Innan domstolen slog fast att en gränsöverskridande fusion skulle anses utgöra en ”förändrad status”, i den mening som avses i artikel 12 i delegerad förordning 2015/63, grundade den sig för övrigt, i punkt 47 i domen av den 14 november 2019, State Street Bank International (C‑255/18, EU:C:2019:967), på den omständigheten att det berörda institutet till följd av en sådan transaktion fortsatte att omfattas av den gemensamma resolutionsmekanismen (SRM).

72

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

73

I artikel 12.1 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs en särskild metod för beräkning av förhandsbidraget som ska tillämpas när ett institut endast stått under tillsyn under en del av bidragsperioden.

74

I artikel 12.2 i den delegerade förordningen anges att en förändrad status för ett institut, även små institut, under bidragsperioden inte ska påverka det förhandsbidrag som ska betalas för det året.

75

Efter att i punkt 77 i den överklagade domen ha redogjort för lydelsen av dessa bestämmelser hänvisade tribunalen, i punkterna 80–83 i samma dom, till en stor del av punkterna 35–48 i domen av den 14 november 2019, State Street Bank International (C‑255/18, EU:C:2019:967). Mot denna bakgrund fann tribunalen, i punkterna 84 och 87 i den överklagade domen, att ECB:s återkallande av ett kreditinstituts auktorisation, av samma skäl som dem som domstolen angav i domen av den 14 november 2019, State Street Bank International (C‑255/18, EU:C:2019:967), ska anses utgöra en sådan förändrad status, även om detta återkallande innebär att det aktuella institutet inte längre omfattas av SRM.

76

Domstolen har slagit fast att uttrycket ”förändrad status” i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 kan omfatta varje typ av förändring som påverkar både ett instituts rättsliga ställning och dess faktiska ställning och som kan ha betydelse för tillämpningen av denna bestämmelse (dom av den 14 november 2019, State Street Bank International, C‑255/18, EU:C:2019:967, punkt 35).

77

Det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår innebär dessutom att en transaktion som medför en förändrad status, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, i princip inte kan medföra att bidraget ska beräknas tidsproportionellt på det sätt som föreskrivs i artikel 12.1 i delegerad förordning 2015/63, eftersom sistnämnda bestämmelse ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2019, State Street Bank International, C‑255/18, EU:C:2019:967, punkterna 39 och 40).

78

Domstolen har vidare preciserat att om de nationella resolutionsmyndigheterna hade varit tvungna att ta hänsyn till förändringar av institutens rättsliga och finansiella ställning som sker under det aktuella året, så skulle det ha varit svårt för dem att på ett tillförlitligt sätt fastställa de ordinarie bidrag som ska betalas under påföljande år och således att uppfylla målet att de finansiella tillgångarna, senast per den 31 december 2024, uppgår till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom en medlemsstats territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2019, C‑255/18, State Street Bank International, EU:C:2019:967, punkt 43).

79

Domstolen har av dessa omständigheter dragit slutsatsen att begreppet ”förändrad status” i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 ska tolkas extensivt, vilket innebär att det bland annat omfattar en gränsöverskridande fusion genom absorption som ägt rum under bidragsperioden (dom av den 14 november 2019, State Street Bank International, C‑255/18, EU:C:2019:967, punkt 44).

80

Eftersom övervägandena avseende lydelsen, sammanhanget och syftet med artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, vilka det erinrats om i punkterna 76–78 i förevarande dom, är relevanta när ett kreditinstitut förlorat sin auktorisation under ett visst år, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkt 84 i den överklagade domen, slog fast att dessa överväganden motiverade att en sådan förlust av auktorisationen skulle kvalificeras som en ”förändrad status”, i den mening som avses i denna bestämmelse.

81

Tribunalen gjorde sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 87 i den överklagade domen, underkände ABLV Banks argument att begreppet ”förändrad status”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, inte avser förändringar som leder till att ett institut i framtiden inte längre omfattas av SRM.

82

Det ska nämligen påpekas att det i lydelsen i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 inte görs någon åtskillnad mellan olika typer av förändringar i institutens status beroende på om de leder till att det berörda institutet utesluts från SRM.

83

Den av ABLV Bank åberopade omständigheten att den tyska språkversionen av denna bestämmelse endast hänvisar till storleken på förhandsbidraget saknar i detta sammanhang relevans.

84

Under dessa omständigheter kan övervägandena i punkt 47 i domen av den 14 november 2019, State Street Bank International (C‑255/18, EU:C:2019:967), vilka, såsom anges i punkt 45 i den domen, endast syftar till att bekräfta den extensiva tolkningen av begreppet ”förändrad status”, i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning 2015/63, vars riktighet redan hade slagits fast i punkt 44 i nämnda dom, inte tolkas så, att domstolen hade för avsikt att begränsa räckvidden av denna extensiva tolkning till att endast avse ändringar av situationen för ett institut som inte medför att institutet måste lämna SRM.

85

ABLV Bank kan inte heller vinna framgång med sitt argument att den tolkning av artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 och artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 som gjorts i den överklagade domen är motsägelsefull, av de skäl som angetts i punkterna 64–66 i förevarande dom.

86

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

87

ABLV Bank har genom sin tredje grund gjort gällande att tribunalen felaktigt ålade banken att fastställa ett samband mellan artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, genom att grunda sig på den felaktiga uppfattningen att samma uttryck i princip ska anses ha en annan innebörd när det används i två olika bestämmelser, såvida det inte finns ett specifikt samband mellan dessa.

88

Vidare är, enligt ABLV Bank, tribunalens syn att det föreligger en motsättning mellan det allmänintresse som förhandsbidragen är tänkta att tjäna och det berörda institutets mer specifika intressen, vilka tillgodoses genom de administrativa bidragen till SRB, uppenbart felaktig. Det är mer relevant att beakta att förhandsbidragen har ett närmare samband med det berörda institutet, eftersom de är kopplade till institutets riskprofil.

89

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

90

I artikel 7.2, 7.4 och 7.5 i delegerad förordning 2017/2361 föreskrivs en tidsproportionell metod för beräkningen av det individuella årliga bidraget till SRB:s administrativa utgifter, när en enhets eller koncerns status har förändrats under året.

91

I punkt 86 i den överklagade domen slog tribunalen fast att begreppet ”förändrad status”, i den mening som avses i artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, inte kan förstås så, att det endast avser de fall som omfattas av artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361, med hänsyn till skillnader i fråga om föremål och syfte mellan dessa båda rättsakter.

92

Mot bakgrund av övervägandena i nämnda punkt 86 framgår det att ABLV Banks argument, enligt vilka tribunalen gjorde fel när den ålade denna bank att fastställa ett samband mellan artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 och artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361, grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen, eftersom tribunalen i nämnda punkt inte grundade sig på att det inte hade visats att det fanns ett samband mellan dessa båda bestämmelser.

93

ABLV Bank har inte heller invänt mot tribunalens bedömning att förhandsbidragen och bidragen till SRB:s administrativa utgifter inte har samma syfte.

94

Eftersom denna skillnad i syfte är tillräcklig för att motivera att dessa bidrag ska beräknas med olika och oberoende metoder, finner domstolen att ABLV Bank inte har visat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att beakta artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361 vid tolkningen av artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63.

95

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden

96

Som fjärde grund har ABLV Bank gjort gällande att punkterna 92–96 i den överklagade domen vilar på den felaktiga uppfattningen att en tillämpning av begreppet ”obehörig vinst” innebär att det endast är det ursprungliga skälet för betalningen som ska undersökas. Tvärtom ska hänsyn i princip tas till senare förändringar som påverkar en betalnings lagenlighet, vilket är skälet till att artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, för att förenkla administrationen, utesluter att vissa förändringar beaktas.

97

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

98

I punkterna 94–96 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att de aktuella betalningarna hade artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12 i delegerad förordning 2015/63 som rättslig grund; dessa rättsliga grunder utesluter en partiell återbetalning av förhandsbidraget för år 2018, vars giltighet inte heller bestritts av ABLV Bank.

99

Tribunalen grundade sig således uttryckligen, för att konstatera att det fanns en rättslig grund för att låta SRF ta emot medel genom att uppbära och behålla ABLV Banks förhandsbidrag för år 2018, på den omständigheten att de relevanta bestämmelserna utesluter återbetalning av detta bidrag om det berörda institutets status ändras under år 2018.

100

Det kan således inte anses att tribunalen förklarade att en obehörig vinst kunde uteslutas enbart på grund av att det styrkts att inbetalningen var korrekt när den ursprungligen gjordes, utan att tribunalen behövde ta ställning till huruvida det fanns en rättslig grund för att behålla de aktuella beloppen.

101

Av detta följer att ABLV Banks fjärde grund bygger på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

102

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

103

I sin femte grund har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen underlät att pröva en invändning om rättsstridighet som ABLV Bank hade framfört i punkt 40 i sitt svar av den 12 juni 2020 på tribunalens frågor.

104

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

105

I punkt 95 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att ABLV Banks skrivelser varken uttryckligen eller underförstått innehöll någon invändning om rättsstridighet avseende artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12 i delegerad förordning 2015/63.

106

ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen underlåtit att pröva dess invändning om rättsstridighet, i punkt 40 i dess inlaga av den 12 juni 2020. Domstolen erinrar i detta sammanhang om att dess kontroll, i mål om överklagande, bland annat syftar till att bedöma i vilken omfattning tribunalen på ett tillfredsställande sätt har prövat samtliga argument som sökanden hade anfört i första instans. Domstolen vill vidare påpeka att grunden om att tribunalen inte besvarat argument som åberopades i första instans i huvudsak bygger på ett påstående om åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och enligt artikel 117 i tribunalens rättegångsregler (dom av den 9 mars 2017, Ellinikos Chrysos/kommissionen, C‑100/16 P, EU:C:2017:194, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

107

Motiveringsskyldigheten innebär dessutom inte att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig, och på ett uttömmande sätt; motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till att rätten inte ansåg att det fanns fog för deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 9 mars 2017, Ellinikos Chrysos/kommissionen, C‑100/16 P, EU:C:2017:194, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

108

Det framgår emellertid att tribunalen, i punkt 95 i den överklagade domen, underförstått men med nödvändighet, fann att punkt 40 i ABLV Banks inlaga av den 12 juni 2020, i vilken det anges att det skulle vara rättsstridigt att välja den tolkning av artikel 12 i delegerad förordning 2015/63, som föreslagits av SRB, avsåg tolkningen av denna artikel och inte dess giltighet, utan att därigenom missuppfatta denna inlaga.

109

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

110

ABLV Bank har som sjätte grund gjort gällande att tillämpningen av regeln att en praxis inte får ändra gällande bestämmelser inte är lämplig i förevarande fall. Trots att SRB:s beslut SRB/ES/SRF/2018/03 innebar att förhandsbidrag som hade inbetalats skulle återbetalas, är det ostridigt att en sådan återbetalning endast kan anses följa om det föreligger en garanterad rätt för den som ska erhålla återbetalningen. SRB ges inget utrymme för lättnader i detta avseende.

111

Det argument som tribunalen anförde i andra hand avseende SRB:s beslut SRB/ES/SRF/2018/03 är rent semantiskt, eftersom en återbetalning inte ändrar karaktär på grund av att den framställs som en negativ betalning eller på grund av att den förutsätter en matematisk beräkning. Det skulle dessutom vara godtyckligt att göra en skillnad mellan ett avdrag som tillämpas på ett bidragsbelopp och en återbetalning.

112

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

113

I punkterna 98 och 99 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att ABLV Banks argument avseende SRB:s beslut SRB/ES/SRF/2018/03 var verkningslösa, eftersom SRB:s praxis inte kunde få till följd att innehållet i de tillämpliga unionsrättsliga bestämmelserna ändrades, innan den i andra hand, i punkterna 100–102 i samma dom, preciserade att dessa argument saknade grund.

114

Domstolen konstaterar att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 98 i den överklagade domen, erinrade om att en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå inte genom en ren praxis kan avvika från de regler som gäller för desamma och skapa ett prejudikat som de därefter är skyldiga att följa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 1996, parlamentet/rådet, C‑271/94, EU:C:1996:133, punkt 24, och dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet, C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 54).

115

Härav följer att även om SRB, i sitt beslut SRB/ES/SRF/2018/03, faktiskt medgett möjligheten att göra vissa återbetalningar av förhandsbidrag, kan detta beslut inte utgöra grund för att underkänna tribunalens tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63.

116

Den omständigheten att SRB inte med giltig verkan kan bevilja kreditinstitut lättnader saknar i detta sammanhang relevans, eftersom det inte kan antas att SRB, när den antog beslut SRB/ES/SRF/2018/03, följde denna regel. SRB gjorde dessutom en korrekt tolkning av de sekundärrättsliga bestämmelserna.

117

Härav följer att ABLV Banks argument mot punkterna 98 och 99 i den överklagade domen inte kan godtas.

118

Under dessa omständigheter ska punkterna 100–102 i den domen anses vara överflödiga, vilket innebär att de argument som syftar till att bestrida dessa punkter är verkningslösa (se, analogt, dom av den 18 juni 2020, Dovgan/EUIPO, C‑142/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:487, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

119

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden, eftersom den delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

120

ABLV Bank har genom sin sjunde grund gjort gällande att tribunalens resonemang avseende artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 bygger på en felaktig rättstillämpning, eftersom den möjlighet att ändra förhandsbidragen som föreskrivs i denna bestämmelse visar att tribunalens tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 inte är korrekt.

121

SRB har gjort gällande att den sjunde grunden ska avvisas eller att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet. Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

122

Efter att i punkt 105 i den överklagade domen ha erinrat om lydelsen av artikel 17.3 och 4 i delegerad förordning 2015/63, fann tribunalen, i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, att ABLV Banks tolkning av dessa bestämmelser, nämligen att inget bidrag kan bli föremål för senare justeringar, inte stöddes av förstnämnda bestämmelsers lydelse och att den förändring av omständigheterna som banken hade åberopat inte var jämförbar med de bokföringsmässiga ändringar eller revideringar som anges i nämnda bestämmelser.

123

ABLV Banks sjunde grund bygger inte på ett påstående att tribunalen felaktigt har underkänt tillämpningen av artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63, utan på ett påstående att tribunalen gjort en tolkning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 som var oförenlig med nämnda artikel 17.3 och 17.4.

124

Av de skäl som anges i punkt 59 i förevarande dom kan en sådan argumentation emellertid inte godtas.

125

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden, varför det inte är nödvändigt att pröva huruvida den kan tas upp till prövning.

126

ABLV Bank har som åttonde grund gjort gällande att tribunalen missuppfattat dess argument, eftersom banken inte i sina inlagor i första instans gjorde gällande att dess förhandsbidrag utgjorde icke återkalleliga betalningsåtaganden.

127

Artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 visar emellertid, enligt banken, att beräkningar ska göras när en enhet lämnar SRF, varför tribunalens tolkning av förordning nr 806/2014 således är felaktig.

128

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

129

I artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs att icke återkalleliga betalningsåtaganden från ett institut som inte längre omfattas av förordning nr 806/2014 ska upphävas, varvid säkerheten för dessa åtaganden ska återlämnas.

130

Tribunalen preciserade i punkt 111 i den överklagade domen att sådana åtaganden är av en annan art än förhandsbidragen och därför omfattas av en särskild ordning som inte kan tillämpas analogt på sådana bidrag som ABLV Bank har betalat in.

131

Det framgår härvidlag av punkterna 110 och 111 i den överklagade domen att tribunalen inte ansåg att ABLV Bank hade gjort gällande att dess förhandsbidrag för år 2018 skulle anses som icke återkalleliga betalningsåtaganden.

132

Det ska särskilt understrykas att tribunalen, i punkt 111 i den överklagade domen, uttryckligen avfärdade möjligheten att tillämpa artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 analogt.

133

Härav följer att argumentet att ABLV Banks inlagor i första instans har missuppfattats inte kan godtas.

134

Vidare har ABLV Bank visserligen med rätta gjort gällande att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 innebär att den omständigheten att ett institut måste lämna SRF kan medföra att SRB antar vissa åtgärder avseende förhandsbidrag som detta institut har betalat. Banken har emellertid inte på något sätt kritiserat tribunalens bedömning av skillnaderna mellan icke återkalleliga betalningsåtaganden och andra förhandsbidrag, utan har tvärtom framhållit att dessa skillnader verkligen föreligger.

135

Bankens argumentation kan under dessa omständigheter inte leda till slutsatsen att punkt 111 i den överklagade domen bygger på felaktig rättstillämpning.

136

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser denna grund, eftersom den delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

137

ABLV Bank har som nionde grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fel när den prövade dess argument avseende förhandsbidragen för år 2015.

138

För det första likställde tribunalen felaktigt dessa bidrag med senare bidrag, trots att förhandsbidragen för år 2015 är uppdelade i tydliga delar fram till dess att de återbetalas till de berörda instituten.

139

För det andra gjorde tribunalen en felaktig tolkning av artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81.

140

Tribunalen tog således inte hänsyn till att det i denna bestämmelse inte föreskrivs att återbetalningen av bidragen i fråga ska ske gradvis under en åttaårsperiod. I detta sammanhang är det inte tillåtet att besluta att företag som inte längre är skyldiga att betala förhandsbidrag inte kan få sådana bidrag återbetalade, eftersom deras situation i detta avseende har uppstått genom att återbetalningen på ett orättmätigt sätt uppskjutits. Det är förvånande att det inte har gjorts någon beräkning för att förbättra situationen för sådana institut, eftersom det i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs att en beräkning ska göras i en sådan situation.

141

För det tredje gjorde tribunalen fel när den hänvisade till artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, trots att förhandsbidragen för år 2015 inte hade uppburits i enlighet med denna förordning och trots att de regler som är tillämpliga på denna typ av bidrag inte innehåller jämförbara bestämmelser.

142

För det fjärde strider den ståndpunkt som tribunalen intog vid prövningen av huruvida talan kunde tas upp till sakprövning mot dess ståndpunkt vid bedömningen i sak av förhandsbidragen för år 2015.

143

För det femte har tribunalen inte medgett att den, genom att hänvisa till artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, därigenom medger att frågan om förändringar som inträffat under året är relevant.

144

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.

145

Efter att i punkterna 115 och 116 i den överklagade domen ha erinrat om att förhandsbidragen för år 2015 hade uppburits av medlemsstaterna och sedan överförts till SRB, fann tribunalen inledningsvis, i punkt 117 i den överklagade domen, att dessa förhandsbidrag, efter överföringen, sammanblandas i SRF med övriga förhandsbidrag, utan åtskillnad.

146

Tribunalen angav därefter, i punkterna 119–127 i nämnda dom, att artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 inte kunde ligga till grund för bankens begäran om återbetalning. Tribunalen påpekade i detta avseende att denna bestämmelse inte ger någon rätt till återbetalning och att den endast preciserar vilken metod som ska användas av SRB för att vid beräkningen av förhandsbidragen beakta förhandsbidragen för år 2015 som medlemsstaterna har överfört till SRB.

147

Slutligen fann tribunalen, i punkt 128 i samma dom, att förhandsbidragen för år 2015 hädanefter regleras av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, på samma sätt som andra bidrag.

148

Domstolen konstaterar för det första att ABLV Banks argument inte gör det möjligt att fastställa att tribunalens tolkning av artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81, i punkterna 120–127 i den överklagade domen, bygger på en felaktig rättstillämpning.

149

I denna bestämmelse anges att under den inledande perioden ska SRB, när den beräknar förhandsbidragen från varje institut, beakta de förhandsbidrag som erhållits av medlemsstaterna och som överförts till SRF genom att dra av dem från det belopp som detta institut är skyldigt att betala.

150

Såsom tribunalen påpekade i punkterna 120–122 i den överklagade domen följer det såväl av lydelsen i artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 som av syftet med samma förordning – det vill säga att precisera villkoren för beräkning av förhandsbidrag till SRF för varje institut – att denna bestämmelse inte kan tolkas så, att den inför en rätt för varje institut att få till stånd en återbetalning av det förhandsbidrag som medlemsstaterna har uppburit och som överförts till SRF. I nämnda bestämmelse föreskrivs således endast att metoden för beräkning av förhandsbidrag till SRF ska innehålla en möjlighet att göra avdrag för dessa bidrag.

151

Såsom tribunalen påpekade i punkt 123 i den överklagade domen kan således ett institut som inte längre ska betala förhandsbidrag till SRF inte dra nytta av denna möjlighet att dra av bidragen, eftersom denna beräkningsmetod inte längre ska tillämpas på institutet.

152

Denna tolkning av artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 kan inte anses vara oförenlig med artikel 7.3 i samma förordning, eftersom den sistnämnda bestämmelsen, som avser den särskilda ordningen för icke återkalleliga betalningsåtaganden, varken har till syfte eller verkan att precisera vilka bestämmelser som är tillämpliga på förhandsbidrag som uppburits av medlemsstaterna och överförts till SRF.

153

För det andra, i den mån ABLV Banks argument ska förstås så, att de innebär att en kritik mot att SRB:s praxis att endast gradvis göra det avdrag som föreskrivs i artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 under den inledande period som föreskrivs i förordning nr 806/2014, konstaterar domstolen att en sådan oegentlighet, om den skulle anses styrkt, borde ha åberopats mot de beslut genom vilka förhandsbidragen varje år fastställdes, i syfte att visa att dessa beslut grundade sig på en beräkningsmetod som stred mot denna bestämmelse.

154

Ett argument som grundar sig på att en sådan praxis är rättsstridig kan däremot inte visa att tribunalen borde ha slagit fast att SRB, för att följa nämnda bestämmelse, var skyldig att, när ett institut tvingas att lämna SRM, återbetala institutets förhandsbidrag som erhållits av en medlemsstat och överförts till SRF, utan hänsyn till den årliga beräkningen av de förhandsbidrag som nämnda institut ska betala.

155

Härav följer att de argument som kritiserar SRB:s praxis, att successivt göra det avdrag som föreskrivs i artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 under den inledande period som föreskrivs i förordning nr 806/2014, är verkningslösa och de ska därför lämnas utan avseende.

156

Eftersom artikel 70.4 i denna förordning avser ”bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits”, utan att göra någon åtskillnad mellan förhandsbidrag som har samlats in direkt av SRB och förhandsbidrag som medlemsstaterna har överfört till SRB, kan det, för det tredje, inte anses att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 128 i den överklagade domen, slog fast att denna bestämmelse är tillämplig på samtliga förhandsbidrag som ställts till SRB:s förfogande.

157

För det fjärde ska ABLV Banks argument avseende motstridigheter mellan tribunalens resonemang om förhandsbidrag för år 2015 och andra delar av motiveringen till den överklagade domen avvisas, i enlighet med de principer som det erinrats om i punkt 34 i förevarande dom, eftersom banken inte klart har preciserat arten av de motsägelser i motiveringen som den avser att åberopa.

158

För det femte framgår det av det ovan anförda att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast dels att det i artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 inte föreskrivs någon rätt till återbetalning av förhandsbidrag som uppburits av medlemsstaterna och som överförts till SRF, dels att artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 var tillämplig på dessa förhandsbidrag. Tribunalens bedömning, i punkterna 117 och 128 i den överklagade domen, att det inom ramen för SRF inte görs någon åtskillnad mellan nämnda bidrag och de förhandsbidrag som direkt insamlas av SRB, kan således inte anses nödvändig som grund för tribunalens slutsats i punkt 129 i den överklagade domen.

159

Eftersom de överväganden som avser denna bedömning följaktligen ska anses vara överflödiga, ska de argument som ABLV Bank har anfört mot dessa överväganden, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 118 i förevarande dom, avfärdas som verkningslösa.

160

Av det ovan anförda följer att den nionde grunden delvis ska avvisas, delvis är verkningslös, och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

161

ABLV Bank har genom sin tionde grund gjort gällande att tribunalens bedömning, i punkt 134 och följande punkter i den överklagade domen, att det omtvistade beslutet inte strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, bygger på en felaktig rättstillämpning. Banken menar att även om det antas att artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 har den innebörd som tribunalen tillmätt den, så kan denna bestämmelse inte anses vara klar, bland annat på grund av att det har förekommit fall där förhandsbidragen har återbetalats.

162

SRB har gjort gällande att den tionde grunden ska avvisas eller att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet. Kommissionen anser också att överklagandet inte kan vinna bifall på denna grund.

163

I punkterna 136–138 i den överklagade domen förklarade tribunalen att SRB inte hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Tribunalen motiverade denna bedömning genom att konstatera att det omtvistade beslutet var förutsebart, eftersom det grundade sig på artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, vilken utgör en klar och precis bestämmelse som inte innehåller några undantag eller inskränkningar.

164

Tribunalen kan inte anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom denna bedömning, eftersom det, såsom tribunalen påpekade i punkt 136 i den överklagade domen och som det erinrats om i punkterna 54 och 55 i förevarande dom, framgår av själva lydelsen i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 att de förhandsbidrag som på vederbörligt sätt har mottagits inte kan återbetalas.

165

Domstolen vill dessutom erinra om att även om ABLV Bank har hävdat att tribunalen underlät att beakta unionsrättsliga bestämmelser i vilka det föreskrivs att SRB i vissa situationer ska återbetala förhandsbidragen, framgår av prövningen av den första, den tredje och den sjunde till den nionde grunden i förevarande överklagande att bankens argument avseende artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63, artikel 7.3 och artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81 samt artikel 7 i delegerad förordning 2017/2361 inte kan visa att det föreligger en sådan återbetalningsskyldighet.

166

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tionde grunden.

167

I sin elfte grund har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen gjort en ”radikal och extrem” tolkning av de relevanta bestämmelserna och således åsidosatte proportionalitetsprincipen. Tribunalen gjorde även en felaktig bedömning när den fann att SRB inte förfogade över något utrymme för skönsmässig bedömning.

168

ABLV Bank har vidare bestritt tribunalens underkännande, i punkt 152 i den överklagade domen, av de argument som hade framförts i punkt 23 i ansökan, med motiveringen att de inte kunde tas upp till prövning. Banken har hävdat att dessa argument var tillräckligt precisa för att kunna tas upp till prövning och att det inte var nödvändigt att göra en detaljerad analys av det exempel som hade åberopats till stöd för den.

169

SRB och kommissionen har gjort gällande att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den elfte grunden.

170

I punkterna 142–152 i den överklagade domen underkände tribunalen samtliga argument avseende proportionalitetsprincipen som ABLV Bank hade framfört. Tribunalen påpekade särskilt, i punkt 147 i den överklagade domen, dels att SRB inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, dels att ABLV Bank inte hade framställt någon invändning om rättsstridighet avseende dessa bestämmelser.

171

Det ska inledningsvis påpekas att det följer av övervägandena avseende prövningen av den första och den andra grunden för överklagandet att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att SRB, med tillämpning av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, var skyldig att avslå ABLV Banks begäran om återbetalning. Härav följer, såsom tribunalen angav i punkt 147 i den överklagade domen, att SRB i detta avseende inte förfogade över något utrymme för skönsmässig bedömning.

172

Under dessa omständigheter hade tribunalen fog för att, i punkterna 147 och 148 i den överklagade domen, slå fast att SRB:s avsaknad av utrymme för skönsmässig bedömning gjorde att det inte med framgång kunde göras gällande att denna nämnd hade åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att avslå denna begäran, såvida det inte görs gällande att de bestämmelser som ålade SRB att fatta ett sådant beslut är ogiltiga på grund av att de är oförenliga med proportionalitetsprincipen.

173

Det följer emellertid av underkännandet av den femte grunden för förevarande överklagande att tribunalen inte missuppfattade inlagorna i första instans när den fann att banken inte hade framställt någon sådan invändning om rättsstridighet.

174

Det framgår således att det skäl som tribunalen angav i punkt 147 i den överklagade domen var tillräckligt för att motivera underkännandet av den sjunde grunden i första instans.

175

ABLV Banks argument för att bestrida andra delar av tribunalens motivering avseende underkännandet av den sjunde grunden ska således anses verkningslösa, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 118 i förevarande dom.

176

Av detta följer att den elfte grunden delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

177

Med sin tolfte grund har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen tillämpade principen nemo auditur på ett felaktigt sätt.

178

För att tillämpa denna princip ska det nämligen inte fastställas huruvida SRB har tolkat artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 på ett riktigt sätt, utan i stället bedömas huruvida detta organ självt på ett rättsstridigt sätt har skapat de villkor som det senare har åberopat. Så var fallet i förevarande mål, eftersom ABLV Banks förlust av sin auktorisation var en oundviklig följd av SRB:s beslut SRB/EES/2018/09, vilket överskred SRB:s behörighet och var rättsstridigt. SRB kan inte åberopa den omständigheten att detta beslut inte har ogiltigförklarats, eftersom SRB samtidigt hävdar att dess beslut av den 23 februari 2018 inte kan bli till föremål för domstolsprövning.

179

Bedömningen i punkt 172 i den överklagade domen, enligt vilken SRB:s rättsstridiga agerande inte påverkar det omtvistade beslutets lagenlighet, innebär dessutom att principen nemo auditur fråntas all betydelse.

180

Tribunalen prövade dessutom inte den nionde grunden som åberopades i första instans, vilken avsåg det motsägelsefulla i SRB:s ståndpunkt att ett institut inte omfattades av en riskrelaterad ordning, trots att institutets bidrag hade fastställts utifrån dess riskprofil.

181

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tolfte grunden.

182

I punkt 170 i den överklagade domen fann tribunalen att SRB inte kunde kritiseras för något felaktigt agerande i förevarande fall, eftersom SRB hade tillämpat artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63 på ett korrekt sätt. Tribunalen tillade, i punkt 171 i den överklagade domen, att SRB:s beslut SRB/EES/2018/09 inte var föremål för talan i första instans och således inte kunde visa att SRB gjort sig skyldig till ett felaktigt agerande. I punkt 172 i den överklagade domen fann tribunalen dessutom att grunden avseende SRB:s påstått motsägelsefulla beteende var verkningslös, eftersom denna grund inte syftade till att ifrågasätta lagenligheten av det omtvistade beslutet.

183

För det första, vad gäller tribunalens bedömning av huruvida ABLV Banks åttonde grund i första instans var välgrundad, konstaterar domstolen att i den mån banken genom denna grund avsåg att åberopa den påstådda rättsstridigheten i SRB:s beslut SRB/EES/2018/09, så saknar övervägandena i punkt 170 i den överklagade domen, avseende det omtvistade beslutets förenlighet med artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 12.2 i delegerad förordning 2015/63, relevans.

184

Däremot kan det, såsom tribunalen påpekade i punkt 171 i den överklagade domen, vid tillämpningen av principen nemo auditur inte presumeras att SRB:s beslut SRB/EES/2018/09 var rättsstridigt, eftersom detta beslut inte har varit föremål för en talan om ogiltigförklaring.

185

Den av ABLV Bank åberopade omständigheten att SRB anser att detta beslut inte utgör en rättsakt som går någon emot saknar relevans. Det framgår nämligen av punkt 66 i domen av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB (C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369), att det slutliga resultatet av det resolutionsförfarande under vilket SRB:s beslut SRB/EES/2018/09 antogs hade kunnat bli föremål för domstolsprövning.

186

För det andra, vad gäller ABLV Banks nionde grund i första instans underkänner domstolen bankens argument att tribunalen underlåtit att pröva denna grund. Tribunalen underkände nämligen uttryckligen denna grund i punkt 172 i den överklagade domen.

187

Eftersom denna punkt avser en grund som inte avser åsidosättande av principen nemo auditur utan ett påstått motsägelsefullt uppträdande från SRB:s sida, kan banken inte heller vinna framgång med sitt påstående att tribunalen i nämnda punkt tillämpade denna princip på ett felaktigt sätt.

188

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tolfte grunden.

189

Med sin trettonde grund har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av motiveringsskyldighetens omfattning när den fann att den omständigheten att talan hade väckts och att den ansåg sig kunna avgöra målet visar att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat.

190

Den bristfälliga motiveringen av det omtvistade beslutet illustreras av att tribunalen vid flera tillfällen har åberopat omständigheter som inte har något samband med detta beslut och av de frågor som tribunalen ställde under förfarandet. Den påstådda tydligheten i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 motsägs särskilt av att tribunalen, i en av dessa frågor, hänvisat till en ”återbetalning” och av den omständigheten att tribunalen inte ansåg sig kunna stödja sig på ordalydelsen i denna bestämmelse.

191

SRB och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den trettonde grunden.

192

I punkt 178 i den överklagade domen fann tribunalen att SRB, i motiveringen till det omtvistade beslutet, hade specificerat de faktiska och rättsliga omständigheter som var av väsentlig betydelse. Tribunalen konstaterade även att detta beslut hade möjliggjort för ABLV Bank att få kännedom om skälen för beslutet och för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet.

193

Såsom tribunalen påpekade i punkt 176 i den överklagade domen framgår det av domstolens fasta praxis att det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Motiveringen ska emellertid vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Det krävs härvidlag inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området samt utifrån det intresse av att få förklaringar som de till vilka rättsakten är riktad kan ha (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

194

Domstolen konstaterar att tribunalen, i punkt 178 i den överklagade domen, tillämpade de kriterier som följer av denna fasta rättspraxis vid bedömningen av huruvida det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat. Tribunalen gjorde i synnerhet en riktig bedömning när den beaktade att motiveringen av detta beslut hade gjort det möjligt för ABLV Bank att tillvarata sina rättigheter och för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet.

195

Eftersom det enligt nämnda fasta rättspraxis inte på något sätt krävs att motiveringen av ett beslut är uttömmande, kan den omständigheten att tribunalen i sitt resonemang har beaktat omständigheter som förklarar motiveringen och att tribunalen vidtagit utredningsåtgärder för att klargöra motiveringen inte medföra att tribunalens bedömning i punkt 178 i den överklagade domen ska anses vara behäftad med fel.

196

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den trettonde grunden.

197

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

198

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

199

SRB och kommissionen har yrkat att ABLV Bank ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. ABLV Bank har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta SRB:s och kommissionens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: