–

Eurelec Trading SCRL, genom H. Boularbah, J. Derenne och O. Laude, avocats,

–

Scabel SA, genom D. De Sart och M. Dupont, avocats,

–

Groupement d’achat des centres Édouard Leclerc (GALEC) och l’Association des centres distributeurs Édouard Leclerc (ACDLEC), genom G. Parleani och O. Parleani, avocats,

–

Frankrikes regering, genom A. Daniel och A.-L. Desjonquères, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Noë och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan bolagen Eurelec Trading SCRL (nedan kallat Eurelec) och Scabel SA, båda med säte i Belgien, och å andra sidan Ministre de l’Économie et des Finances (ekonomi- och finansministern, Frankrike), angående konkurrensbegränsande förfaranden gentemot leverantörer etablerade i Frankrike.

3

I skäl 10 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

”Tillämpningsområdet för denna förordning bör täcka de väsentliga delarna av privaträtten utom vissa väl definierade delar …”

4

Artikel 1 i förordningen ingår i kapitel I med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).”

5

Avdelning VI i code de commerce (handelslagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad handelslagen), har rubriken ”Fri prissättning och fri konkurrens” och innehåller bland annat avsnitt IV, som i sin tur har rubriken ”Överblickbarhet, konkurrensbegränsande förfaranden och andra förbjudna förfaranden”. I artikel L 442–6 i denna lag, som ingår i avsnitt IV, föreskrivs följande:

”I. Varje producent, näringsidkare, industriidkare eller person som är inskriven i yrkesregistret ådrar sig skadeståndsansvar och är skyldig att ersätta skada som vederbörande orsakar genom följande handlingar:

…

2° genom att ålägga eller försöka ålägga en affärspartner skyldigheter som skapar en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter.

…

III. Talan kan väckas vid den tvistemålsdomstol eller handelsdomstol som är behörig av var och en som har ett berättigat intresse, av åklagarmyndigheten, av ekonomiministern eller av konkurrensmyndighetens ordförande, om denna i ärenden som omfattas av dess behörighet fastställer ett sådant förfarande som anges i denna artikel.

Ekonomiministern och åklagarmyndigheten får i samband med en sådan talan yrka att den domstol vid vilken talan väckts ska förordna att de förfaranden som anges i denna artikel ska upphöra. De kan även, såvitt avser alla dessa förfaranden, utverka att olagliga villkor eller avtal ska fastställas vara ogiltiga och yrka att felaktigt betalda belopp ska återbetalas. De kan dessutom yrka att böter ska utdömas, vilka inte får överstiga fem miljoner euro. Sådana böter får dock höjas till tre gånger det belopp som felaktigt betalats ut eller, i proportion till fördelarna med överträdelsen, till 5 procent av den omsättning, exklusive skatt, som realiserats i Frankrike av den som gjort sig skyldig till förfarandena under det senast avslutade räkenskapsår som föregår det räkenskapsår under vilket de förfaranden som anges i denna artikel har genomförts. Det får även yrkas ersättning för den skada som lidits. …

…”

6

Avsnitt V i avdelning VI i handelslagen, med rubriken ”Utredningsbefogenheter”, innehåller artiklarna L 450‑1–L 450‑10 i denna lag.

7

I artikel L 450‑1, II, i nämnda lag föreskrivs följande:

”Tjänstemän som i detta syfte bemyndigats av ekonomiministern får göra nödvändiga utredningar för att tillämpa bestämmelserna i denna avdelning.”

8

Enligt artikel L 450‑4 första stycket i handelslagen kan de tjänstemän som anges i artikel L 450‑1 i denna lag, med tillstånd av och under överinseende av domstol, genomföra besök på alla platser samt beslagta handlingar och underlag inom ramen för utredningar som begärts av bland annat ekonomiministern.

9

I artikel L. 450‑8 i nämnda lag anges följande:

”Den som på något sätt motsätter sig tjänsteutövning som tjänstemän som anges i artikel L 450‑1 har uppdragits enligt denna avdelning ska dömas till fängelse i två år och böter på 300000 euro.”

10

Eurelec, ett bolag bildat enligt belgisk rätt, är en central för förhandlingar om priser och inköp som grundats av koncernen E. Leclerc och koncernen Rewe, vilka är föreningar av näringsidkare som bildats enligt fransk respektive tysk rätt.

11

Scabel, ett bolag bildat enligt belgisk rätt, har en roll som mellanhand mellan bolaget Eurelecs regionala inköpscentraler i Frankrike och Portugal och tillhandahåller Eurelec administrativa och tekniska tjänster.

12

Groupement d’achat des centres Édouard Leclerc (GALEC) är koncernen Leclercs nationella inköpscentral, som förhandlar fram de årliga ramavtalen med de franska leverantörerna, och dessa ramavtal genomförs av de regionala inköpscentralerna.

13

Association des centres distributeurs Édouard Leclerc (ACDLEC) ansvarar för utarbetandet av den långsiktiga strategin för Mouvement E. Leclerc och har tagit initiativ till alliansen mellan kännetecknen för försäljningsställena E. Leclerc och Rewe i Europa.

14

Mellan åren 2016 och 2018 genomförde ekonomi- och finansministern en utredning som föranledde honom att misstänka att Eurelec i Belgien använde sig av förfaranden som kunde vara konkurrensbegränsande i förhållande till leverantörer etablerade i Frankrike. Enligt denna utredning tvingar Eurelec nämligen leverantörerna att godta prissänkningar utan motprestation, i strid med handelslagen, och ålägger dem att tillämpa belgisk lag på ingångna avtal för att kringgå fransk rätt.

15

Ekonomi- och finansministern ansåg att de misstänkta förfarandena hade bekräftats genom besök och beslag av handlingar som under februari 2018 genomfördes i GALEC:s och ACDLEC:s lokaler. Genom stämningsansökan av den 19 juli och den 27 september 2019 väckte ekonomi- och finansministern, med stöd av artikel L 442–6 i handelslagen, därför talan mot Eurelec, Scabel, GALEC och ACDLEC vid tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris Frankrike), för att den skulle fastställa att dessa förfaranden innebar att dessa bolags affärspartner ålades skyldigheter som skapar en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter, ålägga bolagen att upphöra med nämnda förfaranden och förplikta dem att bland annat betala böter. Bolagen mot vilka talan väckts framställde en invändning om att franska domstolar saknade behörighet att pröva den talan som hade väckts av ekonomi- och finansministern i den del den riktade sig mot Eurelec och Scabel, vilka bolag var etablerade i Belgien, enligt bestämmelserna i förordning nr 1215/2012.

16

Genom mellandom av den 15 april 2021 ogillade tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris) invändningen om bristande behörighet och förklarade sig behörig att pröva talan.

17

Eurelec och Scabel överklagade denna dom till cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), den hänskjutande domstolen, och anförde att ekonomi- och finansministerns talan inte omfattades av privaträttens område, i den mening som avses i förordning nr 1215/2012, och att denna domstol följaktligen saknade behörighet i den del talan riktades mot dem.

18

Ekonomi- och finansministern anser att hans ansökningar omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. Eftersom syftet med den talan som väckts är att skydda grunderna för den ekonomiska rättsordningen i Frankrike, anser ministern att det endast är fransk domstol som får ta upp denna talan till prövning. När det gäller utövandet av utredningsbefogenheter anser ministern att det är nödvändigt att skilja mellan utredningsfasen och fasen för domstolsförfarandet och har hävdat att kriteriet för att tillämpa förordning nr 1215/2012 är att bevisningen används och inte hur den har inhämtats. Ministern har slutligen tillagt att han med sin talan i målet är likställd med de bolag som talan avser, eftersom även ministern omfattas av de regler i civilprocesslagen som är tillämpliga på samtliga parter i målet.

19

Mot denna bakgrund beslutade cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska ’privaträttens’ område, som definieras i artikel 1.1 i [förordning nr 1215/2012], tolkas så, att en talan som väckts – och ett domstolsavgörande som meddelats till följd av denna talan – omfattas av tillämpningsområdet för det begreppet, när i) talan väckts av [ekonomi- och finansministern] med stöd av artikel [L 442–6, I, 2° i handelslagen] mot ett belgiskt bolag, ii) för att konkurrensbegränsande förfaranden ska fastställas och bringas att upphöra och för att den som påstås vara ansvarig för dessa förfaranden ska ådömas böter, iii) på grundval av bevisning som erhållits genom ministerns särskilda utredningsbefogenheter?”

20

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en talan som en myndighet i en medlemsstat väcker mot bolag som är etablerade i en annan medlemsstat för att utverka att konkurrensbegränsande förfaranden fastställs, att sanktioner vidtas mot dessa förfaranden och att de bringas att upphöra i förhållande till leverantörer som är etablerade i den första medlemsstaten, när denna myndighet utövar utredningsbefogenheter eller talerätt som går utöver de allmänna rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda.

21

Det framgår av domstolens praxis att även om vissa tvister mellan en myndighet och ett privaträttsligt subjekt kan omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, förhåller det sig annorlunda när myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter (dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

22

Den omständigheten att en av parterna i målet har utövat offentliga maktbefogenheter, på grund av att den parten har utövat befogenheter som går utöver de allmänna rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda, innebär nämligen att tvisten inte omfattas av ”privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 (dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

23

Av detta följer att för att avgöra huruvida ett område omfattas av ”privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, och därmed av förordningens tillämpningsområde, är det nödvändigt att identifiera det rättsliga förhållandet mellan de tvistande parterna och föremålet för tvisten eller, alternativt, att granska grunderna för talan eller de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras (dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

24

Begreppet ”privaträttens område” omfattar således en talan mellan myndigheterna i en medlemsstat och näringsidkare etablerade i en annan medlemsstat, inom ramen för vilken dessa myndigheter i första hand yrkar att det ska fastställas att det föreligger överträdelser som utgör påstått otillbörliga och olagliga affärsmetoder och att det ska förordnas att dessa överträdelser ska upphöra och, i andra hand, att åtgärder för offentliggörande ska vidtas och att vite ska föreläggas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 64).

25

Så är däremot inte fallet med en begäran om att tillerkännas behörighet att fastställa framtida överträdelser genom ett enkelt protokoll som upprättats av en tjänsteman vid den aktuella myndigheten, eftersom en sådan begäran i själva verket avser befogenheter som går utöver de allmänna rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 62).

26

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande, för det första, att talan i det nationella målet, som syftar till att skydda grunderna för den ekonomiska rättsordningen i Frankrike, har väckts på grundval av bevisning som erhållits i samband med besök på platsen och beslag av handlingar. Även om utövandet av sådana utredningsbefogenheter måste godkännas i förväg av domstol, går de likväl utöver de allmänna rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, i synnerhet eftersom de inte kan genomföras av privatpersoner och eftersom alla som motsätter sig att sådana åtgärder vidtas riskerar ett fängelsestraff och böter på 300000 euro enligt relevanta nationella bestämmelser.

27

För det andra avser talan i det nationella målet bland annat utdömande av sådana böter som avses i artikel L 442–6, III, andra stycket i handelslagen. Även om det är riktigt att sådana böter ska åläggas av den behöriga domstolen, är det endast ekonomiministern och åklagarmyndigheten som kan begära att böterna ska utdömas. Enligt artikel L 442–6 i handelslagen kan den som lidit skada till följd av konkurrensbegränsande förfaranden endast väcka talan om ersättning för den skada som orsakats av dessa förfaranden och begära att nämnda förfaranden ska upphöra eller att det aktuella villkoret ska fastställas vara ogiltigt.

28

Talan i det nationella målet skiljer sig i detta hänseende från den talan som ledde till domen av den 16 juli 2020, Movic m.fl. (C‑73/19, EU:C:2020:568), eftersom de behöriga myndigheterna i det målet inte begärde att det skulle utdömas böter mot de bolag som kritiserades för att ha begått överträdelser av kommersiell art, utan endast att det skulle meddelas ett förbudsföreläggande mot nämnda överträdelser, en rätt som även tillkom berörda parter och konsumentskyddsorganisationerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 48).

29

Ekonomi- och finansministern utför under dessa omständigheter, genom att väcka och föra den talan som är aktuell i det nationella målet, sina handlingar ”vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii)”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, vilket innebär att denna talan inte omfattas av begreppet privaträttens område, som avses i nämnda bestämmelse, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

30

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fråga som har ställts besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte omfattar en talan som en myndighet i en medlemsstat väcker mot bolag som är etablerade i en annan medlemsstat för att utverka att konkurrensbegränsande förfaranden fastställs, att sanktioner vidtas mot dessa förfaranden och att de bringas att upphöra i förhållande till leverantörer som är etablerade i den första medlemsstaten, när denna myndighet utövar talerätt eller utredningsbefogenheter som går utöver de allmänna rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda.

31

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

ska tolkas så,

att begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte omfattar en talan som en myndighet i en medlemsstat väcker mot bolag som är etablerade i en annan medlemsstat för att utverka att konkurrensbegränsande förfaranden fastställs, att sanktioner vidtas mot dessa förfaranden och att de bringas att upphöra i förhållande till leverantörer som är etablerade i den första medlemsstaten, när denna myndighet utövar talerätt eller utredningsbefogenheter som går utöver de allmänna rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda.