–

Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim, genom J. Ziarkiewicz, regionåklagare i Lublin,

–

Prokuratura Rejonowa Warszawa-Żoliborz w Warszawie, Prokuratura Rejonowa Warszawa-Wola w Warszawie, Prokuratura Rejonowa w Pruszkowie och la Prokuratura Rejonowa Warszawa-Ursynów w Warszawie, genom A. Szeliga och F. Wolski, regionåklagare i Warszawa,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann, P.J.O. Van Nuffel, R. Troosters och H. Krämer, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU samt artikel 6.1 och 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), jämförd med skäl 22 i detta direktiv.

2

Respektive begäran har framställts i brottmål mot WB (C‑748/19), XA och YZ (C‑749/19), DT (C‑750/19), ZY (C‑751/19), AX (C‑752/19), BV (C‑753/19) och CU (C‑754/19).

3

Skäl 22 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

”Bevisbördan för att fastställa misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren, och alla tvivel bör vara till den misstänktes eller tilltalades fördel. Oskuldspresumtionen överträds om bevisbördan överförs från åklagaren till försvaret, utan att detta påverkar domstolens befogenheter att utföra utredningar på eget initiativ, domstolens oberoende när den bedömer den misstänktes eller tilltalades skuld och användningen av presumtioner om sakförhållanden eller rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret för en misstänkt eller tilltalad. Sådana presumtioner bör hållas inom rimliga gränser, med beaktande av vikten av det saken rör och med iakttagande av rätten till försvar, och de medel som används bör stå i rimlig proportion till det legitima mål som eftersträvas. Sådana presumtioner bör kunna kullkastas, och de bör under alla omständigheter endast användas om rätten till försvar respekteras.”

4

I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Bevisbörda”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren. Detta ska inte påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.

2.   Medlemsstaterna ska se till att alla tvivel i skuldfrågan är till den misstänktes eller tilltalades fördel, även när domstolen prövar huruvida den berörda personen bör frikännas.”

5

Enligt artikel 1 § 2 i ustawa Prawo o prokuraturze (lagen om åklagarmyndigheten) av den 28 januari 2016 (Dz. U. 2016, position 177), i den lydelse som gäller i de nationella målen, innehar riksåklagaren det högsta ämbetet vid åklagarmyndigheten, och ämbetet som riksåklagare innehas av justitieministern.

6

I enlighet med artikel 13 § 2 i lagen om åklagarmyndigheten är riksåklagaren överordnad de allmänna åklagarna och åklagarna vid Instytut Pamięci Narodowej (Nationella institutet för åminnelse, Polen).

7

I enlighet med artikel 47a § 1 i ustawa Prawo o ustroju sądów powszechnych (lag om allmänna domstolars organisation) av den 27 juli 2001, i den lydelse som gäller i de nationella målen (Dz. U. 2019, position 52), ska målen tilldelas domare och assessorer genom lottdragning.

8

Enligt artikel 47b § 1 i denna lag är det endast tillåtet att ändra en domstols sammansättning om det inte är möjligt att handlägga målet i dess nuvarande sammansättning eller om det föreligger ett bestående hinder för att pröva målet i dess aktuella sammansättning. I ett sådant fall är artikel 47a tillämplig på omfördelningen av målet. I artikel 47b § 3 i nämnda lag anges att beslut om ändring av sammansättningen av en domstol ska fattas av domstolens ordförande eller av en domare som godkänts av denne.

9

I artikel 77 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation föreskrivs följande:

”§ 1.   Justitieministern får förordna en domare med dennes samtycke till att utöva rättsliga funktioner eller utföra administrativa uppgifter

…

§ 4.   Om en domare förordnats enligt § 1 punkterna 2, 2a och 2b samt § 2a på viss tid får förordnandet avslutas och den berörda domaren kan avsäga sig uppdraget under förutsättning att tre månaders uppsägningstid iakttas. I andra fall av förordnande av domare för tjänstgöring vid annan domstol krävs ingen uppsägningstid för att avsluta förordnandet eller avsäga sig uppdraget.”

10

Enligt artikel 112 § 3 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation utser justitieministern Rzecznik Dyscyplinarny Sędziów Sądów powszechnych (särskild åklagare i disciplinära mål mot domare vid allmänna domstolar, Polen) (nedan kallad den särskilda åklagaren i disciplinära mål) samt två biträdande åklagare för en mandatperiod på fyra år, som kan förlängas. Polsk rätt innehåller inte några kriterier för utnämningen av den särskilda åklagaren i disciplinära mål och dennes två biträdande åklagare.

11

Artikel 29 § 1 i kodeks postępowania karnego (straffprocesslagen) har följande lydelse:

”I mål om överklaganden till domstol i andra instans eller till högsta instans ska domstolens sammansättning bestå av tre domare, såvida inte annat föreskrivs i lag.”

12

Enligt artikel 519 i straffprocesslagen kan en slutgiltig lagakraftvunnen dom som meddelas av domstolen i andra instans överklagas till högsta instans.

13

Artikel 439 § 1 i straffprocesslagen har följande lydelse:

”Oberoende av ramarna för talan och de åberopade grunderna samt rättsstridighetens inverkan på innehållet i avgörandet ska domstolen i andra instans vid sammanträde ogiltigförklara det angripna avgörandet om

…”

14

Enligt artikel 523 § 1 i straffprocesslagen får ett överklagande till högsta instans endast grunda sig på de åsidosättanden som anges i artikel 439 i straffprocesslagen eller på någon annan uppenbar rättsstridighet, om detta kan ha haft en betydande inverkan på avgörandets innehåll.

15

Respektive begäran om förhandsavgörande har framställts av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regional domstol i Warszawa, Polen) i samband med prövningen av sju brottmål som tilldelats dess tionde avdelning för överklaganden i brottmål.

16

Den hänskjutande domstolen hyser för det första tvivel om huruvida sammansättningen i de rättsinstanser som ska pröva dessa mål är förenlig med artikel 19.1 andra stycket FEU, med hänsyn till att det i dessa mål finns en domare från en annan domstol som förordnats att tjänstgöra där med stöd av ett beslut av justitieministern enligt artikel 77 § 1 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation, eftersom denna domare, i vissa av dessa mål, även skulle ha kunnat överflyttas från en distriktsdomstol, det vill säga en lägre instans.

17

Den hänskjutande domstolen har förklarat att bestämmelserna om förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol ger justitieministern, som även är riksåklagare under vilken bland annat de allmänna åklagarna lyder, möjlighet att på ett betydande sätt påverka sammansättningen av en brottmålsdomstol. Justitieministern förordnar nämligen en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre instans på grundval av kriterier som inte är officiellt kända och utan att beslutet om förordnande kan bli föremål för domstolsprövning. Justitieministern kan även när som helst avsluta förordnandet. För ett sådant beslut att avsluta förordnandet finns det inte några förutbestämda rättsliga kriterier och det behöver inte motiveras. Den hänskjutande domstolen har för övrigt understrukit att det är osäkert huruvida ett beslut att avsluta ett förordnande kan bli föremål för domstolsprövning. Dessa omständigheter gör det möjligt för justitieministern att utöva ett tvefalt inflytande över de domare från en annan domstol som förordnats att tjänstgöra i dömande sammansättningar, såsom de sammansättningar som ska avgöra de aktuella nationella målen. För det första skulle justitieministern, genom att förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre instans, kunna ”belöna” denne för åtgärder som vidtagits i den tidigare tjänstgöringen och även skapa vissa förväntningar när det gäller hur denna domare ska döma i framtiden, varvid detta förordnande utgör ett substitut för befordran. För det andra skulle justitieministern, genom att avsluta förordnandet, kunna ”straffa” en domare som förordnats att tjänstgöra vid annan domstol för att ha meddelat ett domstolsavgörande som inte uppskattas av justitieministern. Den hänskjutande domstolen har härvid särskilt framhållit att det för närvarande råder hög risk för att en sådan sanktion skulle kunna vidtas om den berörda domaren har beslutat att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen eller underlåtit att tillämpa polsk rätt som strider mot unionsrätten. Ett sådant system ger således de domare som förordnats att tjänstgöra vid annan domstol ett incitament att döma i enlighet med justitieministerns vilja – även om denna vilja inte uttryckligen har formulerats – vilket i slutändan undergräver den tilltalades rätt till en rättvis rättegång. Denna rätt utgör nämligen ett av uttrycken för principen om ett effektivt domstolsskydd.

18

För det andra vill den hänskjutande domstolen, för det fall de domar som ska meddelas i de nationella målen överklagas till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), få klarhet i huruvida sammansättningen av de dömande brottmålsavdelningarna vid nämnda domstol är förenlig med artikel 19.1 andra stycket FEU.

19

För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i de nationella målen, mot bakgrund av detta sammanhang, strider mot den oskuldspresumtion som följer av direktiv 2016/343.

20

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU-domstolen, vilka är i stort sett identiskt formulerade i vart och ett av målen C‑748/19–C‑754/19:

21

EU-domstolens ordförande beslutade den 25 oktober 2019 att förena målen C‑748/19–C‑754/19 vad avser det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

22

Den 30 juli 2020 skickade EU-domstolen en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen angående de faktiska och rättsliga omständigheterna i de nationella målen. Den hänskjutande domstolen besvarade denna begäran den 3 september 2020.

23

Den hänskjutande domstolen har i sina beslut om hänskjutande begärt att EU‑domstolen ska handlägga målen skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin begäran anförde den hänskjutande domstolen i huvudsak samma skäl som de som låg till grund för besluten att begära förhandsavgörande av EU-domstolen.

24

Det föreskrivs i artikel 105.1 i rättegångsreglerna att EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

25

Det ska erinras om att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

26

I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 2 december 2019, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att ansökningarna om skyndsam handläggning skulle avslås. För det första har den hänskjutande domstolen nämligen inte anfört några specifika skäl för varför det var nödvändigt att avgöra begäran om förhandsavgörande i de aktuella målen utan dröjsmål. För det andra motiverar inte den omständigheten att det är fråga om straffrätt i de nationella målen, som sådan, en skyndsam behandling.

27

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 30 juni 2021 har den polska regeringen begärt att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.

28

Till stöd för sin begäran har den polska regeringen i huvudsak anfört att den inte delar de slutsatser som generaladvokaten dragit i sitt förslag till avgörande. Enligt den polska regeringen har generaladvokaten av tolkningsfrågornas lydelse och av bestämmelser i nationell rätt felaktigt dragit slutsatsen att ett förordnande av en domare från en annan domstol att tjänstgöra i högre instans medför ytterligare fördelar för denna domare i form av befordran och högre lön. Generaladvokaten har inte heller angett de rättsliga och faktiska omständigheter som gjort det möjligt att fastställa att det finns ett samband mellan, å ena sidan, en domares förordnande att tjänstgöra vid en annan domstol och, å andra sidan, bättre karriärmöjligheter och högre lön. I vilket fall som helst har dessa omständigheter, i strid med principen om parternas likställdhet i processen, varken anförts av den hänskjutande domstolen eller varit föremål för parternas yttranden.

29

Den polska regeringen har vidare hävdat att det föreligger en motsägelse mellan, å ena sidan, punkt 178 i generaladvokatens förslag till avgörande, där generaladvokaten angav att unionsrätten inte utgör hinder för att medlemsstaterna tillämpar ett system enligt vilket domarna i tjänstens intresse tillfälligt kan förordnas att tjänstgöra vid en annan domstol, oavsett om den befinner sig på samma eller en högre nivå, och, å andra sidan, den omständigheten att generaladvokaten i samma förslag till avgörande gör en bedömning av den polska lagstiftningen i förhållande till kraven i unionsrätten vad gäller rättsstatsprincipen, vilket strider mot principen om respekt för medlemsstaternas nationella identitet som stadgas i artikel 4.2 FEU.

30

EU-domstolen erinrar om att det i stadgan för Europeiska unionens domstol och i rättegångsreglerna inte föreskrivs någon möjlighet för de berörda parter som avses i artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

31

Vidare ska generaladvokaten, enligt artikel 252 andra stycket FEUF, vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver dennes deltagande. EU-domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

32

I enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen visserligen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.

33

Domstolen framhåller emellertid att den i förevarande fall har tillgång till alla uppgifter som den behöver för att kunna avgöra målen och att de aktuella målen inte ska avgöras på grundval av något argument som inte har avhandlats mellan de berörda parterna. Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet innehåller inte heller någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång. Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

34

Enligt den polska regeringen, Prokuratura Regionalna w Lublinie (Regionala åklagarmyndigheten i Lublin, Polen) och Prokuratura Regionalna w Warszawie (Regionala åklagarmyndigheten i Warszawa, Polen), vilka har inkommit med yttranden till domstolen på uppdrag av de distriktsåklagarmyndigheter som har väckt de aktuella åtalen i de nationella målen, omfattas inte det rättsliga och faktiska sammanhang som avses i tolkningsfrågorna av unionsrättens tillämpningsområde. Utarbetandet av bestämmelser i nationell rätt om domstolarnas organisation, särskilt förfarandet för utnämning av domare, sammansättningen av domstolsråd eller förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol än den där de vanligtvis tjänstgör samt rättsverkningarna av de nationella domstolarnas avgöranden, omfattas nämligen av varje medlemsstats exklusiva behörighet.

35

Regionala åklagarmyndigheten i Lublin och regionala åklagarmyndigheten i Warszawa har särskilt framhållit att EU-domstolen inte har behörighet att fastställa de villkor på vilka förordnanden av domare att tjänstgöra vid annan domstol kan godtas, att bedöma huruvida utnämningen av en person till domare har giltig verkan och inte heller att avgöra om vederbörande ska betraktas som domare eller ta ställning till huruvida det föreligger ett avgörande från en nationell domstol. EU-domstolen är följaktligen inte behörig att besvara de tolkningsfrågor som ställts i de nationella målen.

36

Domstolen erinrar om att det visserligen är medlemsstaterna som har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive land. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten när de utövar denna befogenhet. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 75 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller nationella bestämmelser om antagande av beslut om att förordna domare till att utöva dömande verksamhet vid en annan domstol.

37

De invändningar som framförts av den polska regeringen, regionala åklagarmyndigheten i Lublin och regionala åklagarmyndigheten i Warszawa tar i huvudsak sikte på själva räckvidden av de bestämmelser i unionsrätten som utgör föremålet för tolkningsfrågorna och följaktligen på hur dessa bestämmelser ska tolkas. Det är uppenbart att EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF är behörig att göra en sådan tolkning (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

38

Av det ovanstående följer att EU-domstolen är behörig att pröva respektive begäran om förhandsavgörande i de aktuella fallen.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU samt artikel 6.1 och 6.2 i direktiv 2016/343, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka justitieministern i en medlemsstat, på grundval av kriterier som inte offentliggörs, dels får förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre brottmålsdomstol på viss tid eller tillsvidare, dels när som helst får avsluta ett sådant förordnande genom ett icke motiverat beslut, oberoende av om förordnandet gäller för viss tid eller tillsvidare.

40

Den polska regeringen, regionala åklagarmyndigheten i Lublin och regionala åklagarmyndigheten i Warszawa anser att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning.

41

Regionala åklagarmyndigheten i Lublin och regionala åklagarmyndigheten i Warszawa har i detta avseende för det första påpekat att besluten att hänskjuta respektive begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen fattades av ordföranden för den dömande sammansättningen, utan medverkan av dess två övriga ledamöter. Enligt artikel 29.1 i straffprocesslagen ska mål i en domstol i andra instans avgöras med en sammansättning av tre domare, såvida inte annat föreskrivs i lag. I de nationella målen finns inga uppgifter som skulle ha motiverat en annan sammansättning. Ordföranden för den dömande sammansättningen saknar således behörighet att ensam avgöra någon fråga, vare sig rörande huvudsaken eller rörande en preliminär fråga. Följaktligen kan det inte anses ha skett ett hänskjutande till EU-domstolen från en ”domstol” i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

42

Enligt fast rättspraxis ska EU-domstolen, vid bedömningen av huruvida det hänskjutande organet är en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, vilket är en rent unionsrättslig fråga, beakta ett antal omständigheter, nämligen om organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det är oavhängigt (dom av den 9 juli 2020, Land Hessen, C‑272/19, EU:C:2020:535, punkt 43).

43

I förevarande fall har respektive begäran om förhandsavgörande framställts av tionde avdelningen för överklaganden i brottmål vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regional domstol i Warszawa) genom ordföranden för de dömande sammansättningarna i de sju nationella målen. Det har inte heller ifrågasatts att Sąd Okręgowy w Warszawie (Regional domstol i Warszawa) uppfyller de krav som anges i punkt 42 ovan.

44

Det framgår av fast rättspraxis att det i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF inte ankommer på EU-domstolen – mot bakgrund av funktionsfördelningen mellan EU-domstolen och den nationella domstolen – att pröva huruvida beslutet om hänskjutande har fattats i enlighet med de nationella reglerna om domstolarnas organisation och domstolsförfaranden. EU-domstolen ska därför hålla sig till ett beslut om hänskjutande som har fattats av en domstol i en medlemsstat, i den mån detta beslut inte har återkallats efter överklagande inom ramen för den besvärsordning som föreskrivs i nationell rätt (dom av den 14 januari 1982Reina, 65/81, EU:C:1982:6, punkt 7).

45

Inget av de argument som framförts av regionala åklagarmyndigheten i Lublin och regionala åklagarmyndigheten i Warszawa, vilka redovisats i punkt 41 ovan, kan inverka på den omständigheten att den första frågan har ställts av en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

46

För det andra har den polska regeringen framhållit att de nationella målen omfattas av straffrätten och straffprocessrätten, det vill säga områden som inte har harmoniserats genom unionsrätten. Det samband med unionsrätten som den hänskjutande domstolen försöker fastställa och som enligt den hänskjutande domstolen följer av att i) den ska döma i brottmål, ii) varje tilltalad kan kräva ett iakttagande av rätten till försvar och iii) dessa rättigheter även skyddas enligt direktiv 2016/343, kan inte anses utgöra ett tillräckligt konkret samband för att ett svar på denna fråga ska anses nödvändigt för att avgöra de mål som är anhängiga vid hänskjutande domstolen.

47

EU-domstolen påpekar att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan, vilken ska besvaras innan de nationella målen prövas i sak, för att få klarhet i huruvida de nationella bestämmelser på grundval av vilka en domare som överflyttats från en annan domstol ingår i den dömande sammansättning som ska pröva dessa mål, är förenliga med principen om domares oavhängighet.

48

Domstolen har redan understrukit att ett svar på tolkningsfrågor kan vara nödvändigt för att ge de hänskjutande domstolarna en tolkning av unionsrätten som gör det möjligt för dem att avgöra processuella frågor i nationell rätt innan de kan avgöra de mål som är anhängiga vid dem i sak (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

49

I förevarande fall avser den första frågan tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser och deras verkningar – särskilt med hänsyn till unionsrättens företräde – såvitt avser frågan huruvida den dömande sammansättningen i de nationella målen är rättsenlig. Ett svar från EU-domstolen är således nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra en prejudiciell fråga (in limine litis) som uppkommer innan de dömande sammansättningarna avgör de nationella målen i sak.

50

Mot denna bakgrund kan den polska regeringens invändning inte godtas.

51

För det tredje har den polska regeringen gjort gällande att tolkningsfrågan är hypotetisk, eftersom EU-domstolens svar på denna fråga inte kan ha någon inverkan på det fortsatta brottmålsförfarandet i de nationella målen. Även om EU‑domstolen skulle finna att de aktuella bestämmelserna om förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol strider mot unionsrätten, är det i processuellt hänseende omöjligt för ordföranden i den dömande sammansättningen att tillämpa en sådan tolkning, eftersom hon inte skulle vara behörig att frånta en annan ledamot i denna sammansättning rätten att döma, ens med stöd av unionsrätten.

52

Enligt EU-domstolens fasta praxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

53

Det har vidare i punkt 36 ovan erinrats om att medlemsstaterna, vid utövandet av sin behörighet i fråga om domstolarnas organisation, är skyldiga att iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, bland annat när de utarbetar nationella bestämmelser om förordnande av domare att utöva dömande verksamhet vid en annan domstol eller om kontroll av att den dömande sammansättningen är rättsenlig.

54

Domstolen konstaterar att den polska regeringens argument i huvudsak avser räckvidden, och därmed tolkningen, av de unionsrättsliga bestämmelser som är föremål för den första frågan. Vidare handlar den polska regeringens argument om vilka verkningar dessa bestämmelser ska tillmätas, särskilt med beaktande av unionsrättens företräde. Sådana argument som avser prövningen i sak av tolkningsfrågan, är följaktligen till sin natur sådana att de inte kan innebära att denna fråga ska avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

55

Slutligen har den polska regeringen, regionala åklagarmyndigheten i Lublin och regionala åklagarmyndigheten i Warszawa gjort gällande att respektive begäran om förhandsavgörande inte innehåller de uppgifter som avses i artikel 94 i rättegångsreglerna. Den hänskjutande domstolen har nämligen i besluten om hänskjutande inte definierat vare sig föremålet för brottmålen i den nationella domstolen eller de relevanta omständigheterna, och den har inte heller, ens kortfattat, redogjort för de faktiska omständigheter som ligger till grund för tolkningsfrågorna.

56

Dessutom är besluten om hänskjutande inte tillräckligt motiverade, särskilt vad gäller skälen till valet av de unionsrättsliga bestämmelser som begäran om tolkning avser och bevisningen för att det finns ett samband mellan dessa bestämmelser och de nationella bestämmelser som är tillämpliga i de nationella målen. Den hänskjutande domstolen har enbart angett vissa unionsrättsliga bestämmelser och kortfattat redogjort för tolkningen av vissa av dem, utan att ha gått in på vare sig deras samspel eller relevansen av de olika bestämmelser vars tolkning begärts för att kunna avgöra de nationella målen.

57

EU-domstolen finner att det av de omständigheter som nämns i punkterna 5–14 och 16–19 ovan framgår att respektive begäran om förhandsavgörande, såsom de närmare har preciserats av den hänskjutande domstolen i dess svar på en begäran om upplysningar från EU-domstolen, innehåller alla nödvändiga uppgifter, bland annat angående innehållet i de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga i förevarande fall, de skäl som föranlett den hänskjutande domstolen att fråga EU‑domstolen om tolkningen av de bestämmelser som nämns i punkt 39 ovan samt det samband som den hänskjutande domstolen har fastställt mellan dessa bestämmelser och de anförda nationella bestämmelserna, för att EU-domstolen ska kunna pröva den första frågan.

58

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att den första frågan kan tas upp till sakprövning.

59

Det ankommer på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

60

Medlemsstaterna ska i detta syfte, och såsom föreskrivs i artikel 19.1 andra stycket FEU, fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda rättssubjekt inom de områden som omfattas av unionsrätten (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

61

Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda rättssubjekt har enligt unionsrätten, vilket är en princip som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör enligt fast rättspraxis en allmän princip i unionsrätten. Denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och den har kommit till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och den har numera även stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

62

Det ska påpekas, beträffande det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, att denna bestämmelse avser ”de områden som omfattas av unionsrätten”, oavsett i vilken situation medlemsstaterna tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

63

Varje medlemsstat ska enligt artikel 19.1 andra stycket FEU bland annat säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten, och som därmed i denna egenskap kan avgöra mål med tillämpning eller tolkning av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

64

Det är utrett att polska allmänna domstolar, bland vilka ingår de regionala domstolarna, såsom Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa), kan behöva avgöra frågor avseende tolkningen eller tillämpningen av unionsrätten och att de – såsom ”domstolar” i den mening som avses i unionsrätten – därmed ingår i det polska rättsmedelssystemet inom ”de områden som omfattas av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU. Polska allmänna domstolar måste således uppfylla kravet på ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

65

En grundförutsättning för att detta krav på effektivt domstolsskydd enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska kunna säkerställas av sådana domstolar är att deras oavhängighet upprätthålls, vilket bekräftas i artikel 47 andra stycket i stadgan, där tillgången till en ”oavhängig” domstol anges som ett av de krav som hänför sig till den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

66

EU-domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit att detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, och denna är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

67

De skyddsregler som erfordras enligt unionsrätten för oavhängighet och opartiskhet förutsätter, enligt fast rättspraxis, att det finns regler, särskilt vad gäller den dömande instansens sammansättning, utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för medlemmarnas röstnedläggelse, jäv och återkallande av ledamöter, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande den dömande instansens pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och den dömande instansens neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

68

Enligt maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, ska domstolarnas oavhängighet garanteras särskilt gentemot den lagstiftande och den verkställande makten (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

69

Domarna måste därvid skyddas gentemot yttre inblandning eller påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som att dessa domare inte är oavhängiga eller opartiska, vilket inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

70

I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens tvivel dels den möjlighet som justitieministern har att, på grundval av kriterier som inte offentliggjorts, förordna en domare att tjänstgöra vid en annan brottmålsdomstol för viss tid eller tillsvidare, dels, när som helst och genom ett icke motiverat beslut avsluta förordnandet, oberoende av om förordnandet gäller viss tid eller tillsvidare.

71

Såsom det har erinrats om i punkt 67 ovan förutsätter de skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet som erfordras enligt unionsrätten i förhållande till de domstolar som kan besluta om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten bland annat att det finns bestämmelser vad gäller den dömande sammansättningen, utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för medlemmarnas röstnedläggelse, jäv och återkallande av ledamöter, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande den dömande instansens pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och den dömande instansens neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras. Sådana regler omfattar med nödvändighet bestämmelserna om förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol, eftersom dessa bestämmelser, såsom är fallet med bestämmelserna i artikel 77 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation, kan påverka såväl sammansättningen av den instans som ska avgöra ett mål som tjänstgöringens varaktighet för domare som förordnats att tjänstgöra vid annan domstol och eftersom bestämmelserna föreskriver en möjlighet att avsluta förordnandet för en eller flera av ledamöterna vid den aktuella instansen.

72

Det är förvisso riktigt att medlemsstaterna får tillämpa ett system enligt vilket domarna i tjänstens intresse kan förordnas att tillfälligt tjänstgöra vid en annan domstol (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 25 oktober 2011, Richert mot Polen, CE:ECHR:2011:1025JUD005480907, § 44, och den 20 mars 2012, Dryzek mot Polen, CE:ECHR:2012:0320DEC001228509, § 49).

73

Oavhängighetskravet innebär emellertid att bestämmelserna om förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol måste innehålla de skyddsregler som behövs för att helt förhindra risken för att sådana bestämmelser används som ett system för politisk kontroll över innehållet i domstolarnas avgöranden (se, analogt, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 198 och där angiven rättspraxis).

74

Det ankommer slutligen på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga principer som EU-domstolen har erinrat om ovan i punkterna 59–73 och efter att ha företagit erforderliga bedömningar, uttala sig om huruvida det utifrån samtliga villkor på vilka justitieministern kan förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre instans och avsluta detta förordnande, finns anledning att slå fast att de under den period då de förordnats att tjänstgöra vid annan domstol inte åtnjuter några garantier för oavhängighet och opartiskhet (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 131).

75

Enligt artikel 267 FEUF är domstolen nämligen inte behörig att tillämpa unionsbestämmelserna på ett särskilt fall, utan endast att uttala sig om tolkningen av fördragen och de rättsakter som beslutats av unionsinstitutionerna. EU‑domstolen kan bland annat, med utgångspunkt i handlingarna i målet, tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för att bedöma verkningarna av en viss bestämmelse i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 132 och 133 samt där angiven rättspraxis).

76

Den omständigheten att justitieministern enligt artikel 77 § 1 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation endast får förordna en domare att tjänstgöra vid en annan domstol för att utöva dömande verksamhet eller utföra administrativa uppgifter med domarens samtycke utgör förvisso ett viktigt processuellt skydd.

77

När det gäller de polska bestämmelserna om förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol och vad gäller de villkor på vilka domare har förordnats att tjänstgöra vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) har den hänskjutande domstolen emellertid hänvisat till en rad omständigheter som den anser ger justitieministern möjlighet att påverka domarna på ett sådant sätt att det kan uppstå tvivel om deras oavhängighet.

78

För det första, såsom den hänskjutande domstolen har angett, offentliggörs inte de kriterier som justitieministern tillämpar vid förordnande av domare att tjänstgöra vid annan domstol. Justitieministern har dessutom befogenhet att när som helst avsluta sådana förordnanden utan att de kriterier som styr denna befogenhet är kända och utan att ett sådant beslut behöver motiveras.

79

För att undvika godtycklighet och risken för manipulation måste ett beslut om förordnande av en domare att tjänstgöra vid annan domstol och det beslut genom vilket förordnandet avslutas, särskilt när det är fråga om ett förordnande att tjänstgöra vid en högre instans, fattas på grundval av kriterier som är kända i förväg, och vara vederbörligen motiverat.

80

För det andra framgår det av artikel 77 § 4 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation att justitieministern har rätt att avsluta en domares förordnande om tjänstgöring vid annan domstol, oavsett om förordnandet gäller för viss tid eller tillsvidare. Av bestämmelsen följer vidare att i särskilda fall där domaren har förordnats på viss tid kan ett beslut att avsluta förordnandet till och med fattas utan föregående uppsägning. Denna bestämmelse gör det således möjligt för justitieministern att när som helst besluta att avsluta en domares förordnande om tjänstgöring vid annan domstol. I nämnda bestämmelse föreskrivs inte heller några särskilda villkor för att avsluta ett sådant förordnande.

81

Den möjlighet som justitieministern har att när som helst avsluta en domares förordnade om tjänstgöring vid annan domstol, i synnerhet när det gäller ett förordnande om tjänstgöring vid en högre instans, skulle kunna ge ett enskilt intryck av att den förordnade domaren, som ska pröva den enskildes fall, i sin bedömning påverkas av risken att förordnandet kan komma att avslutas.

82

Vidare skulle även möjligheten att när som helst kunna avsluta en domares förordnande om tjänstgöring vid annan domstol, och utan att behöva anföra några skäl som är offentligt kända, hos den förordnade domaren även kunna ge en känsla av att behöva uppfylla justitieministerns förväntningar, vilket hos domarna själva skulle kunna ge intryck av att vara ”underställda” justitieministern på ett sätt som är oförenligt med principen om domares oavsättlighet.

83

Slutligen konstaterar domstolen att eftersom ett avslutande av en domares förordnande att tjänstgöra vid annan domstol utan domarens samtycke kan få motsvarande verkan som en disciplinåtgärd, krävs det enligt artikel 19.1 andra stycket FEU att de bestämmelser som är tillämpliga på en sådan åtgärd innehåller de skyddsregler som behövs för att helt avvärja risken för att sådana bestämmelser används som ett system för politisk kontroll av innehållet i rättsliga avgöranden, vilket bland annat förutsätter att åtgärden kan angripas i domstol i enlighet med ett förfarande som till fullo säkerställer de rättigheter som fastställs i artiklarna 47 och 48 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 115 och 118).

84

För det tredje kan justitieministern, såsom det erinrats om i punkt 80 ovan, genom att avsluta en domares förordnande om tjänstgöring i annan domstol, fatta ett beslut som påverkar sammansättningen av en dömande instans. Enligt artikel 1 § 2 i lagen om åklagarmyndigheten innehar justitieministern dessutom riksåklagarämbetet och enligt artikel 13 § 2 i lagen om åklagarmyndigheten lyder bland annat de allmänna åklagarna under justitieministern i egenskap av riksåklagare. Justitieministern har i ett visst brottmål således befogenhet både gentemot den allmänna åklagaren och gentemot domare från en annan domstol som förordnats att tjänstgöra där, vilket kan ge upphov till berättigade tvivel hos enskilda om de förordnade domarnas opartiskhet när de dömer i ett sådant mål.

85

För det fjärde framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att domare med förordnande att tjänstgöra i annan domstol som ingår i de dömande sammansättningar som ska döma i de nationella målen fortsätter att samtidigt utöva de arbetsuppgifter som de utövade före deras förordnande, nämligen såsom biträdande åklagare till den särskilda åklagaren för disciplinära mål, det vill säga det organ som har till uppgift att, i förekommande fall under justitieministerns överinseende, handlägga disciplinära förfaranden mot domare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinåtgärder mot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 233).

86

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 190 i sitt förslag till avgörande kan emellertid den omständigheten att en och samma person utövar arbetsuppgifter både som domare med förordnande att tjänstgöra vid annan domstol och som biträdande åklagare till den särskilda åklagaren för disciplinära mål – i ett sammanhang där de biträdande åklagarna till den särskilda åklagaren i disciplinära mål enligt artikel 112 i lagen om de allmänna domstolars organisation även utses av justitieministern – ge upphov till berättigade tvivel hos enskilda när det gäller pålitligheten hos övriga ledamöter i de berörda dömande sammansättningarna i förhållande till yttre omständigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinras om i punkterna 67 och 68 ovan, eftersom dessa ledamöter skulle kunna befara att den förordnade domaren deltar i disciplinära förfaranden som inletts mot dem.

87

Av det ovanstående följer att de omständigheter – betraktade gemensamt – som nämns i punkterna 76–86 ovan, med förbehåll för de slutliga bedömningar som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra i detta avseende, skulle kunna leda till slutsatsen att justitieministern, som samtidigt är riksåklagare, på grundval av kriterier som inte är officiellt kända, har befogenhet att förordna domare från annan domstol att tjänstgöra vid en högre instans och att när som helst avsluta deras förordnande utan att behöva motivera detta beslut, och att detta får till resultat att dessa domare under den period då de förordnats att tjänstgöra vid annan domstol inte åtnjuter de garantier och den oavhängighet som domare normalt ska åtnjuta i en rättsstat. En sådan befogenhet kan inte anses förenlig med skyldigheten att iaktta kravet på oavhängighet i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkt 73 ovan.

88

När det gäller oskuldspresumtionen, som det hänvisas till i skäl 22 och artikel 6 i direktiv 2016/343, vilka också nämns i den första tolkningsfrågan, förutsätter den att domaren är opartisk och objektiv när denne prövar den tilltalades straffrättsliga ansvar. Domarnas oavhängighet och opartiskhet är således väsentliga villkor för att oskuldspresumtionen ska kunna garanteras.

89

I förevarande fall framgår det emellertid att domarnas oavhängighet och opartiskhet, och därmed oskuldspresumtionen, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet och som beskrivs i punkt 87 ovan, kan äventyras.

90

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU samt artikel 6.1 och 6.2 i direktiv 2016/343, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka justitieministern i en medlemsstat, på grundval av kriterier som inte offentliggörs, dels får förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre brottmålsdomstol för viss tid eller tillsvidare, dels, när som helst och genom ett icke motiverat beslut, får avsluta förordnandet, oberoende av om förordnandet gäller viss tid eller tillsvidare.

91

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd, däribland domstolsväsendets oberoende och de krav som följer av oskuldspresumtionen, åsidosätts för det fall de domar som meddelas i de nationella målen överklagas till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och dessa överklaganden kan tilldelas en domare som tillsatts på förslag av KRS. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i vilka rättsverkningar dessa domar som ska meddelas har för det fall de meddelas av en dömande sammansättning i vilken det ingår en eller flera av de domare från en annan domstol som justitieministern har förordnat att tjänstgöra där och, för det fall dessa domar överklagas, vilka rättsverkningar som ett avgörande av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) får när en domare deltar som tillsatts på förslag av KRS. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida svaret på den tredje frågan påverkas av den omständigheten att den berörda domstolen har dömt till den tilltalades fördel eller till dennes nackdel.

92

Eftersom den polska regeringen, regionala åklagarmyndigheten i Lublin, regionala åklagarmyndigheten i Warszawa och Europeiska kommissionen har ifrågasatt att dessa frågor kan tas upp till sakprövning, ska det erinras om att en tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol bara kan avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en regel i unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

93

I förevarande fall är den andra, den tredje och den fjärde frågan rent hypotetiska, eftersom de förutsätter att de domar som ska meddelas i de nationella målen kommer att överklagas till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Eftersom den tredje och den fjärde frågan avser rättsverkningarna av sistnämnda domar, har domstolen inte tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på dessa frågor. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte preciserat den eventuella relevansen av ett sådant svar för de avgöranden som den ska fatta i de nationella målen.

94

Av detta följer att den andra, den tredje och den fjärde frågan inte kan tas upp till sakprövning.

95

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU samt artikel 6.1 och 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka justitieministern i en medlemsstat, på grundval av kriterier som inte offentliggörs, dels får förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre brottmålsdomstol för viss tid eller tillsvidare, dels, när som helst och genom ett icke motiverat beslut, får avsluta förordnandet, oberoende av om förordnandet gäller viss tid eller tillsvidare.