–

Associazione per gli Studi Giuridici sull’Immigrazione (ASGI), Avvocati per niente onlus (APN) och l’Associazione NAGA – Organizzazione di volontariato per l’Assistenza Socio-Sanitaria e per i Diritti di Cittadini Stranieri, Rom e Sinti, genom A. Guariso, L. Neri och I. Traina, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11.1 d och f i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), av artikel 12.1 e och g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (EUT L 343, 2011, s. 1), av artikel 14.1 e i rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (EUT L 155, 2009, s. 17) och av artikel 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Associazione per gli Studi Giuridici sull’Immigrazione (ASGI), Avvocati per niente onlus (APN) och l’Associazione NAGA – Organizzazione di volontariato per l’Assistenza Socio-Sanitaria e per i Diritti di Cittadini Stranieri, Rom e Sinti och å andra sidan Presidenza del Consiglio dei Ministri – Dipartimento per le politiche della famiglia (Premiärministerns kansli – avdelningen för familjepolitiska frågor, Italien) och Ministero dell’Economia e delle Finanze (Ekonomi- och finansministeriet, Italien). Målet rör det förhållandet att tredjelandsmedborgare inte har rätt till ett kort som ges till familjer och som ger möjlighet till rabatter eller avgiftsnedsättningar vid köp av varor eller tjänster (nedan kallat familjekortet).

3

Artikel 11 i direktiv 2003/109 har rubriken ”Likabehandling”, och där föreskrivs följande:

”1.   Varaktigt bosatta skall åtnjuta den behandling som en medlemsstats egna medborgare får i fråga om följande:

…

…

…

2.   När det gäller bestämmelserna i punkt 1 b, 1 d, 1 e, 1 f och 1 g får de berörda medlemsstaterna begränsa likabehandling till att gälla fall där den registrerade eller stadigvarande hemvisten för den varaktigt bosatta personen eller familjemedlemmar för vilka han/hon söker bidrag befinner sig inom den berörda medlemsstatens territorium.

…”

4

Artikel 14 i direktiv 2009/50 har rubriken ”Likabehandling” och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Innehavare av EU-blåkort ska åtnjuta likabehandling med medborgarna i den medlemsstat där kortet utfärdats när det gäller [följande]:

…

…

…”

5

Artikel 29 i direktiv 2011/95 har rubriken ”Sociala förmåner” och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats internationellt skydd i den medlemsstat som har beviljat sådant skydd får samma nödvändiga sociala stöd som det som tillhandahålls medborgare i den medlemsstaten.”

6

Artikel 12 i direktiv 2011/98 har rubriken ”Rätt till likabehandling” och där föreskrivs följande:

”1.   Arbetstagare från tredjeland som avses i artikel 3.1 b och c ska åtnjuta likabehandling med medborgarna i den medlemsstat där de vistas när det gäller följande:

…

…

…

2.   Medlemsstaterna får begränsa rätten till likabehandling genom att göra följande:

…

…”

7

Artikel 1 i förordning nr 883/2004 har rubriken ”Definitioner” och där föreskrivs följande:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

8

Artikel 3 i förordning nr 883/2004 har rubriken ”Personkrets” och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Denna förordning skall tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör

…

j) familjeförmåner.”

9

I artikel 1.391 i legge n. 208/2015 – Disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge di stabilità 2016) (lag nr 208/2015 om bestämmelser om årlig och flerårig statsbudget (2016 års stabilitetslag)) av den 28 december 2015 (ordinarie tillägg till GURI no 15, av den 20 januari 2016), av den 28 december 2015 (ordinarie tillägg till GURI nr 302 av den 30 december 2015), i den lydelse som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Med verkan från år 2016 införs familjekortet, som är avsett för familjer bestående av italienska medborgare eller unionsmedborgare som lagligen är bosatta inom italienskt territorium, med minst tre hemmavarande barn med en ålder på högst 26 år. Kortet utfärdas till sökande familjer enligt de kriterier och närmare regler som ska fastställas genom dekret från ministerrådets ordförande eller ministern för familj och funktionsnedsättningar i samråd med ekonomi- och finansministern senast tre månader efter det att denna bestämmelse har trätt i kraft. Kortet ger möjlighet till rabatter vid köp av varor eller tjänster eller avgiftsnedsättningar som lämnas av de offentliga och privata rättssubjekt som deltar i initiativet. De rättssubjekt som deltar i initiativet och erbjuder större rabatter eller avgiftsnedsättningar än vad som är brukligt på marknaden får dra nytta av sitt deltagande i initiativet inom ramen för kampanjer eller i reklamsyfte.”

10

Artikel 1.391 i nämnda lag genomfördes genom decreto della Presidenza del Consiglio dei Ministri – Dipartimento per le politiche della famiglia – Rilascio della Carta della famiglia (dekret från premiärministerns kansli – avdelningen för familjepolitiska frågor, om utfärdande av familjekortet), av den 27 juni 2019 (GURI nr 203 av den 30 augusti 2019). I detta dekret föreskrivs att de berörda personerna har rätt att på ansökan erhålla familjekortet från avdelningen för familjepolitiska frågor vid premiärministerns kansli. Den som ansöker om familjekortet ska i ansökan, som ska göras digitalt via en webbplats, intyga att han eller hon uppfyller de lagstadgade kraven, däribland att vara italiensk medborgare eller unionsmedborgare som är lagligen bosatt i Italien. Offentliga eller privata leverantörer av varor eller tjänster (till exempel handlare) deltar i initiativet på frivillig basis. För detta ändamål kan de ingå ett avtal med avdelningen för familjepolitiska frågor vid premiärministerns kansli. De måste åta sig att ge kortinnehavarna minst 5 procent rabatt på konsumentpriset för en rad varor eller tjänster som leverantörerna själva väljer. En förteckning över deltagande leverantörer offentliggörs på webbplatsen.

11

Genom artikel 90 bis i decreto-legge n. 18/2020 – Misure di potenziamento del Servizio sanitario nazionale e di sostegno economico per famiglie, lavoratori e imprese connesse all’emergenza epidemiologica da COVID-19 (lagdekret nr 18/2020 om åtgärder för att stärka den nationella hälso- och sjukvården och ekonomiskt bistånd till familjer, arbetstagare och företag med anledning av krisen orsakad av COVID-19-pandemin), av den 17 mars 2020 (GURI nr 70 av den 17 mars 2020), som har införts genom legge di conversione n. 27/2020 (lag nr 27/2020 om omvandling) av den 24 april 2020 (ordinarie tillägg till GURI nr 110 av den 29 april 2020) sänktes antalet underhållsberättigade barn som krävs för att ha rätt till familjekortet för år 2020.

12

Den 31 mars 2020 skickade föreningen ASGI, tillsammans med två andra föreningar som inte är parter i det nationella målet (nedan tillsammans kallade föreningarna), en skrivelse till avdelningen för familjepolitiska frågor vid premiärministerns kansli. I denna skrivelse begärde föreningarna att lagstiftningen om familjekortet inte skulle tillämpas i den del den innebär att tredjelandsmedborgare som åtnjuter skyddsstatus enligt unionsrätten inte har rätt till familjekortet.

13

Eftersom denna begäran inte besvarades väckte föreningarna talan vid den hänskjutande domstolen, Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien), enligt det särskilda förfarande som gäller för mål om diskriminering, och yrkade att domstolen skulle fastställa att denna lagstiftning inte ska tillämpas i nyss nämnda avseende och förordna om att lagstiftningen ska ändras.

14

Vid den hänskjutande domstolen gjorde föreningarna bland annat gällande att den aktuella lagstiftningen strider mot artikel 11.1 d i direktiv 2003/109, eftersom familjekortet enligt deras uppfattning omfattas av begreppen ”social trygghet”, ”socialt bistånd” och ”socialt skydd” i den bestämmelsen. De gjorde även gällande att lagstiftningen strider mot artikel 12.1 e i direktiv 2011/98, jämförd med artikel 1 z och artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004, eftersom familjekortet omfattas av begreppet ”familjeförmåner” i den förordningen. Slutligen gjorde de även gällande att lagstiftningen strider mot artikel 14.1 e i direktiv 2009/50, jämförd med nyss nämnda bestämmelser i förordning nr 883/2004 och med artikel 29 i direktiv 2011/95, eftersom familjekortet omfattas av begreppet ”sociala förmåner” i den bestämmelsen.

15

Vidare gjorde föreningarna gällande att den aktuella lagstiftningen även är oförenlig med unionsrätten om det skulle anses att utfärdandet av familjekortet utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 11.1 f i direktiv 2003/109, artikel 12.1 g i direktiv 2011/98 och artikel 14.1 g i direktiv 2009/50.

16

Motparterna i det nationella målet yrkade att talan skulle ogillas och anförde med avseende på direktiv 2003/109 att familjekortet inte omfattas av begreppen ”socialt bistånd” eller ”socialt skydd”, utan utgör en åtgärd för att stödja familjer och för att minska familjernas kostnader för att köpa tjänster. De gjorde i det avseendet gällande att beviljandet av familjekortet inte är beroende av mottagarnas inkomster och att kortet inte finansieras av det allmänna, eftersom rabatterna beviljas av de varu- och tjänsteleverantörer som deltar i initiativet genom avtal. Av liknande skäl anser motparterna att den aktuella lagstiftningen inte strider mot direktiv 2011/98, eftersom familjekortet inte kan anses utgöra en familjeförmån, och inte heller mot direktiv 2009/50 eller direktiv 2011/95.

17

Den hänskjutande domstolen har angett att utgången i det nationella målet huvudsakligen är beroende av frågan huruvida familjekortet omfattas av något av begreppen ”social trygghet”, ”socialt bistånd”, ”socialt skydd”, ”tillgång till varor och tjänster” eller ”familjeförmån”, i den mening som avses i de direktiv som har åberopats och förordning nr 883/2004.

18

Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det intäktsbortfall som följer av rabatterna som lämnas till de familjer som erhåller familjekortet visserligen endast drabbar de offentliga eller privata varu- eller tjänsteleverantörer som beslutar att ingå avtal med avdelningen för familjepolitiska frågor vid premiärministerns kansli. Det är emellertid nämnda avdelning, vars kostnader belastar statsbudgeten, som behandlar ansökningar om att erhålla familjekortet och utfärdar korten samt offentliggör förteckningen över de offentliga och privata rättssubjekt som deltar i initiativet.

19

Den hänskjutande domstolen har påpekat att de rättsfrågor som tagits upp av parterna ska prövas genom en självständig tolkning av unionsrätten.

20

Det är mot denna bakgrund som Tribunale di Milano (domstolen i Milano) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sina fyra frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 11.1 d eller artikel 11.1 f i direktiv 2003/109, artikel 12.1 e eller artikel 12.1 g i direktiv 2011/98, artikel 14.1 e eller artikel 14.1 g i direktiv 2009/50 och artikel 29 i direktiv 2011/95 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som innebär att tredjelandsmedborgare, i den mening som avses i dessa direktiv, inte har rätt till ett kort som ges till familjer och som ger möjlighet till rabatter eller avgiftsnedsättningar vid köp av varor eller tjänster från offentliga och privata rättssubjekt som har ingått avtal med nämnda medlemsstats regering.

22

EU-domstolen finner att det som ett första led i prövningen måste fastställas huruvida det förhållandet att tredjelandsmedborgare undantas från rätten till familjekortet strider mot principen om likabehandling med avseende på de förmåner som avses i nämnda direktiv. För att fastställa detta krävs att det görs en prövning av huruvida familjekortet omfattas av någon av dessa förmåner.

23

I det avseendet ska det inledningsvis påpekas att de förmåner som avses i artikel 12.1 e i direktiv 2011/98 och artikel 14.1 e i direktiv 2009/50 är förmåner som hör till de olika grenarna av social trygghet, såsom de definieras i unionsrätten, det vill säga i förordning nr 883/2004.

24

Det följer av fast rättspraxis att distinktionen mellan förmåner som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004 och förmåner som inte gör det främst grundas på varje förmåns grundläggande kännetecken, bland annat dess syfte och villkoren för beviljande, och inte på huruvida en viss förmån kvalificeras som en social trygghetsförmån i nationell lagstiftning (dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva, C‑449/16, EU:C:2017:485, punkt 20 och där angiven rättspraxis, och dom av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants (Barn till make/maka till en gränsarbetare), C‑802/18, EU:C:2020:269, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

25

EU-domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att en förmån kan anses utgöra en social trygghetsförmån om den beviljas förmånstagaren – utan att det görs någon individuell och skönsmässig bedömning av personliga behov – på grundval av en situation som definieras i lag och den hänför sig till någon av de risker som uttryckligen räknas upp i artikel 3.1 i förordning nr 883/2004 (dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva, C‑449/16, EU:C:2017:485, punkt 20 och där angiven rättspraxis, dom av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants (Barn till make/maka till en gränsarbetare), C‑802/18, EU:C:2020:269, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

26

Detta innebär att förmåner som automatiskt beviljas familjer som uppfyller vissa objektiva kriterier vad gäller bland annat storlek, inkomst och kapitaltillgångar – utan att det görs någon individuell och skönsmässig bedömning av personliga behov – och vars syfte är att täcka en familjs utgifter ska anses utgöra sociala trygghetsförmåner (dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva, C‑449/16, EU:C:2017:485, punkt 22 och där angiven rättspraxis, dom av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants (Barn till make/maka till en gränsarbetare), C‑802/18, EU:C:2020:269, punkt 37).

27

Vad beträffar frågan huruvida en viss förmån omfattas av de familjeförmåner som avses i artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004 ska det påpekas att det framgår av artikel 1 z i denna förordning att begreppet ”familjeförmån” ska förstås som alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I till denna förordning. Familjeförmåner är således avsedda att i socialt hänseende hjälpa arbetstagare som har försörjningsbördan för en familj genom att det allmänna bidrar till familjens utgifter. EU-domstolen har i det avseendet slagit fast att uttrycket ”täcka en familjs utgifter” ska tolkas på så sätt att det bland annat avser ett offentligt bidrag till en familjs budget i syfte att minska utgifterna för barns underhåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2013, Lachheb, C‑177/12, EU:C:2013:689, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis, dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva, C‑449/16, EU:C:2017:485, punkt 23 och där angiven rättspraxis, och dom av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants (Barn till make/maka till en gränsarbetare), C‑802/18, EU:C:2020:269, punkt 38).

28

Såsom föreningarna har gjort gällande är familjekortet visserligen avsett för familjer och har av den italienska lagstiftaren klassificerats som en ”åtgärd för att stödja familjer med många barn”, och visserligen är det staten som ombesörjer och finansierar utfärdandet av familjekort, ingåendet av avtalen med de varu- eller tjänsteleverantörer som deltar i initiativet samt offentliggörandet av förteckningen över dessa leverantörer. Det kan emellertid konstateras att syftet med kortet är att familjer ska kunna få de rabatter eller avgiftsnedsättningar som beviljas av nämnda leverantörer, vilka själva står för kostnaden för rabatterna och avgiftsnedsättningarna och deltar i initiativet på frivillig basis. Såsom den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har gjort gällande utgör familjekorten således inte en förmån som har karaktären av ett offentligt bidrag som innebär att det allmänna bidrar till familjens utgifter, och det omfattas därmed inte av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004.

29

Härav följer att artikel 12.1 e i direktiv 2011/98 och artikel 14.1 e i direktiv 2009/50 ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet.

30

EU-domstolen övergår därefter till att pröva direktiv 2003/109. Till skillnad från direktiven 2011/98 och 2009/50 hänvisar det direktivet till nationell rätt för att avgöra om en viss social förmån omfattas av de förmåner som det avser. I artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 föreskrivs nämligen att varaktigt bosatta ska åtnjuta den behandling som en medlemsstats egna medborgare får i fråga om social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd ”såsom dessa definierats i nationell lagstiftning”.

31

I det avseendet följer det av rättspraxis att det i fall där unionslagstiftaren uttryckligen har hänvisat till nationell lagstiftning – såsom är fallet i artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 – inte ankommer på EU-domstolen att göra en självständig och enhetlig unionsrättslig tolkning av de berörda begreppen. Det förhållandet att det saknas en självständig och enhetlig unionsrättslig definition av begreppen ”social trygghet”, ”socialt bistånd” och ”socialt skydd” i direktiv 2003/109 och att det hänvisas till nationell rätt innebär emellertid inte att medlemsstaterna kan äventyra den ändamålsenliga verkan av direktivet vid tillämpningen av den princip om likabehandling som föreskrivs i artikel 11.1 d i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 77 och 78).

32

Vad beträffar det nu aktuella fallet finner EU-domstolen emellertid att det förhållandet att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, i den mening som avses i direktiv 2003/109, inte har rätt till familjekortet inte kan anses undergräva direktivets ändamålsenliga verkan vad gäller likabehandling på området för social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd. I den mån ett sådant kort enligt italiensk lagstiftning faller utanför begreppen ”social trygghet”, ”socialt bistånd” eller ”socialt skydd” – vilket är en fråga som det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva – utgör artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 följaktligen inte hinder för en lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet.

33

EU-domstolen övergår därefter till att pröva direktiv 2011/95. I artikel 29 i det direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats internationellt skydd i den medlemsstat som har beviljat sådant skydd får samma nödvändiga sociala stöd som det som tillhandahålls medborgare i den medlemsstaten. Detta innebär att direktivet kräver att nivån på de sociala förmåner som ges personer som beviljats internationellt skydd av den medlemsstat som beviljat sådant skydd ska vara densamma som den nivå som gäller för medlemsstatens egna medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2018, Ayubi, C‑713/17, EU:C:2018:929, punkt 25).

34

I direktiv 2011/95 anges visserligen inte närmare vilka förmåner som mottagare av socialt stöd, i den mening som avses i dess artikel 29, har rätt till. Det ska dock påpekas att det följer av fast rättspraxis att begreppet ”socialt stöd” hänvisar till samtliga biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter oavsett om det är på nationell, regional eller lokal nivå, och som en person vänder sig till om han eller hon inte har tillräckliga tillgångar för att försörja sig och sin familj (se, analogt, dom av den 11 november 2014, Dano, C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkt 63, och dom av den 15 september 2015, Alimanovic, C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 44).

35

Vad beträffar det nu aktuella fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av nyss nämnda definition pröva huruvida familjekortet utgör socialt stöd, i den mening som avses i artikel 29 i direktiv 2011/95.

36

Som ett andra led i prövningen måste det fastställas huruvida det förhållandet att tredjelandsmedborgare, i den mening som avses i direktiven 2003/109, 2011/98 och 2009/50, saknar rätt till familjekortet strider mot den likabehandlingsprincip som föreskrivs i artikel 11.1 f i direktiv 2003/109, i artikel 12.1 g i direktiv 2011/98 och i artikel 14.1 g i direktiv 2009/50. EU-domstolen konstaterar i det avseendet att det i dessa bestämmelser föreskrivs att tredjelandsmedborgare i den mening som avses i dessa direktiv ska behandlas på samma sätt som medborgarna i den mottagande medlemsstaten vad beträffar tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster.

37

Det framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att syftet med familjekortet är just att familjer ska ha möjlighet till tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster genom rabatter eller avgiftsnedsättningar.

38

EU-domstolen finner därför att det förhållandet att tredjelandsmedborgare som avses i nämnda direktiv undantas från rätten till familjekortet, vilket innebär att de inte ges möjlighet till tillgång till varor och tjänster eller leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster på samma villkor som de som gäller för italienska medborgare, utgör en skillnad i behandling som strider mot artikel 11.1 f i direktiv 2003/109, artikel 12.1 g i direktiv 2011/98 och artikel 14.1 g i direktiv 2009/50.

39

Det ska i det avseendet påpekas att det inte framgår av handlingarna i målet, och i synnerhet inte av den italienska regeringens skriftliga yttrande, att den italienska regeringen tydligt har uttryckt att den haft för avsikt att åberopa de undantag som avses i artikel 11.2 i direktiv 2003/109 och artikel 12.2 d led i) i direktiv 2011/98. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva, C‑449/16, EU:C:2017:485, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

40

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande:

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Artikel 12.1 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat och artikel 14.1 e i rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som innebär att tredjelandsmedborgare, i den mening som avses i dessa direktiv, inte har rätt till ett kort som ges till familjer och som ger möjlighet till rabatter eller avgiftsnedsättningar vid köp av varor eller tjänster från offentliga och privata rättssubjekt som har ingått avtal med nämnda medlemsstats regering.

Artikel 11.1 d i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning ska tolkas på så sätt att inte heller den bestämmelsen utgör hinder för en sådan lagstiftning i den mån ett sådant kort enligt denna medlemsstats nationella lagstiftning faller utanför begreppen ”social trygghet”, ”socialt bistånd” eller ”socialt skydd.

Artikel 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en sådan lagstiftning, om nämnda kort omfattas av ett biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter och som en person vänder sig till om han eller hon inte har tillräckliga tillgångar för att försörja sig och sin familj.

Artikel 11.1 f i direktiv 2003/109, artikel 12.1 g i direktiv 2011/98 och artikel 14.1 g i direktiv 2009/50 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en sådan lagstiftning.