1

European Road Transport Telematics Implementation Coordination Organisation – Intelligent Transport Systems & Services Europe (Ertico – ITS Europe) (nedan kallat Ertico) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 maj 2019, Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑604/15, EU:T:2019:348) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Erticos talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 18 augusti 2015 (nedan kallat det omtvistade beslutet), vilket antogs av den valideringsgrupp som anges i punkt 1.2.7 i bilagan till kommissionens beslut 2012/838/EU, Euratom av den 18 december 2012 om antagande av regler för konsekvent kontroll av deltagarna i indirekta åtgärder med avseende på deras existens, rättsliga status samt operationella och ekonomiska kapacitet, när det gäller indirekta åtgärder som får stöd i form av ett bidrag inom Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration och Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet (EUT L 359, 2012, s. 45) (nedan kallad valideringsgruppen), i den mån det i detta beslut fastställs att Ertico inte kan betecknas som mikroföretag eller litet eller medelstort företag, i den mening som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 2003, s. 36) (nedan kallad SMF‑rekommendationen).

2

Artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 58/2003 av den 19 december 2002 om stadgar för de genomförandeorgan som ansvarar för vissa uppgifter som avser förvaltningen av gemenskapsprogram (EGT L 11, 2003, s. 1), med rubriken ”Lagenlighetsprövning”, har följande lydelse:

”1.   Om genomförandeorganet vidtar en åtgärd som går tredje mans intressen emot får varje individuellt berörd person och varje medlemsstat begära att kommissionen prövar om åtgärden är lagenlig.

Ett administrativt överklagande skall inges till kommissionen inom en månad efter det att den berörda personen eller medlemsstaten har fått kännedom om åtgärden i fråga.

Kommissionen skall fatta beslut med anledning av det administrativa överklagandet inom två månader efter dess ingivande efter att ha tagit del av den överklagandes anförda skäl, eller medlemsstatens, och genomförandeorganets. Utan att det påverkar kommissionens skyldighet att svara skriftligen och att motivera sitt beslut, innebär ett uteblivet besked från kommissionens möte inom tidsfristen avslag.

2.   Kommissionen får på eget initiativ pröva varje åtgärd som vidtagits av ett genomförandeorgan. Den skall fatta beslut inom två månader efter det att initiativet tagits efter att ha hört genomförandeorganets skäl.

3.   Vid sin prövning enligt punkterna 1 och 2 får kommissionen skjuta upp den berörda åtgärdens genomförande eller föreskriva interimistiska åtgärder. Kommissionen kan i sitt slutliga beslut godkänna genomförandeorganets åtgärd eller besluta att den helt eller delvis skall ändras.

4.   Genomförandeorganet skall inom rimlig tid vidta nödvändiga åtgärder för [att kunna] rätta sig efter kommissionens beslut.

5.   Om kommissionen uttryckligen eller underförstått beslutar att avslå det administrativa överklagandet får beslutet hänskjutas till [Europeiska unionens domstol] för upphävande enligt [artikel 263 FEUF].”

3

Skälen 9 och 12 i SMF-rekommendationen har följande lydelse:

…

4

I artikel 1.1 i rekommendationen föreskrivs följande:

”Denna rekommendation gäller den definition av mikroföretag samt små och medelstora företag som används i olika [unionspolitiska] områden inom [Europeiska unionen] och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [(EES)].”

5

I artikel 1 i bilagan till nämnda rekommendation, med rubriken ”Företag”, föreskrivs följande:

”Varje enhet, oberoende av juridisk form, som bedriver en ekonomisk verksamhet skall anses som ett företag. Som företag anses således sådana enheter som utövar ett hantverk eller annan verksamhet enskilt eller inom familjen, personsammanslutningar eller föreningar som bedriver en regelbunden ekonomisk verksamhet.”

6

Artikel 2 i bilagan till rekommendationen har rubriken ”Personalstyrka och finansiella trösklar för definitionen av företagskategorier”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”[SMF-kategorin] utgörs av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vars årsomsättning inte överstiger 50 miljoner euro eller vars balansomslutning inte överstiger 43 miljoner euro per år.”

7

Artikel 3 i bilagan till SMF-rekommendationen, med rubriken ”Typer av företag som beaktas vid beräkning av personalstyrkan och de finansiella beloppen”, har följande lydelse:

”1.   ’Fristående företag’ är de företag som inte betecknas som partnerföretag enligt punkt 2 eller anknutet företag enligt punkt 3.

2.   ’Partnerföretag’ är de företag som inte betecknas som anknutna företag enligt punkt 3 och mellan vilka det finns följande förbindelse: ett företag (överordnat företag) innehar ensamt eller tillsammans med ett eller flera andra anknutna företag enligt punkt 3 minst 25 % av kapitalet eller rösterna i ett annat företag (underordnat företag).

…

3.   ’Anknutna företag’ är de företag som mellan sig upprätthåller en av följande förbindelser:

…”

8

Punkt 1.2.6 i bilagan till beslut 2012/838, med rubriken ”Administrativ prövning av valideringar”, har följande lydelse:

9

Punkt 1.2.6 åtföljs av en fotnot som har följande lydelse:

”Åtgärder som vidtas av ett [genomförandeorgan] kan hänskjutas till kommissionen för prövning av om åtgärden är lagenlig i enlighet med artikel 22 i [förordning nr 58/2003].”

10

I punkt 1.2.7 i bilagan till detta beslut, med rubriken ”Valideringsgruppen”, föreskrivs följande:

”[Generaldirektoraten (GD)] och genomförandeorgan [vid kommissionen] som genomför [Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013)] ska inrätta en avdelningsövergripande grupp för samordning (benämnd valideringsgruppen) och ska utse en företrädare till den gruppen. Valideringstjänsten ska delta i valideringsgruppen utan rösträtt och tillhandahålla sekretariatstjänster för valideringsgruppen under översyn av valideringsgruppens ordförande. Kommissionen ska fastställa arbetsordningen för samordningsförfarandena, inklusive ett register över gemensam praxis.

Om en sökande lämnar in en begäran om prövning till den behöriga valideringstjänsten i enlighet med 1.2.7 ovan ska valideringstjänsten hänskjuta denna begäran till valideringsgruppen. Valideringsgruppen ska pröva och besluta om de hänskjutna ärendena avseende validering av rättslig enhet. Valideringsgruppen har inte mandat att hantera ärenden som rör kontroll av den finansiella kapaciteten.”

11

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–10 i den överklagade domen och kan, i den mån den är relevant i det aktuella förfarandet, sammanfattas enligt följande.

12

Ertico, som bildades år 1991, är ett kooperativt bolag med begränsat ansvar bildat enligt belgisk rätt. Det tillhandahåller en sektorsövergripande plattform för aktörer, såväl privata som offentliga, inom sektorn för system och tjänster för intelligenta transporter. Bolaget har i enlighet med sina stadgar till syfte att gagna, främja och stödja samordningen av införandet av avancerad transporttelematik inom infrastrukturen för transporter i Europa.

13

Sedan den 31 december 2006 ansågs Ertico vara ett litet eller medelstort företag, i den mening som avses i SMF-rekommendationen. Denna ställning gjorde det under flera år möjligt för Ertico att erhålla extra bidrag från unionen, särskilt inom ramen för Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013).

14

Inom ramen för prövningen av befintliga forskningsprogramdeltagares ställning som små eller medelstora företag begärde Genomförandeorganet för forskning (REA), i sin egenskap av valideringstjänst avseende deltagarnas ställning som små eller medelstora företag, i december 2013 att Ertico skulle inkomma med uppgifter som kunde motivera att bolaget skulle fortsätta att omfattas av ställningen som litet eller medelstort företag. Efter en skriftväxling beslutade REA den 27 januari 2014 att Ertico inte längre kunde betraktas som ett litet eller medelstort företag, i den mening som avses i SMF-rekommendationen (nedan kallat beslutet att inte bevilja status som litet eller medelstort företag).

15

Genom e-postmeddelande av den 7 februari 2014 bestred Ertico REA:s ståndpunkt och bifogade två juridiska utlåtanden som hade utarbetats av dess advokater.

16

Genom e-postmeddelande av den 24 februari 2014 underrättade REA Ertico om att bolaget kunde begära omprövning av beslutet att inte bevilja status som litet eller medelstort företag vid valideringsgruppen, i enlighet med punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838.

17

Genom e-postmeddelande av den 25 februari 2014 begärde Ertico att REA skulle låta valideringsgruppen ompröva detta beslut.

18

REA underrättade den 15 april 2014 Ertico om valideringsgruppens beslut att bekräfta beslutet att inte bevilja status som litet eller medelstort företag (nedan kallat det första negativa beslutet).

19

Den 23 juni 2014 väckte Ertico talan mot det första negativa beslutet vid tribunalen, diariefört som T‑499/14. Talan riktade sig både mot Europeiska kommissionen och mot valideringsgruppen.

20

Den 18 november 2014 underrättade REA Ertico om valideringsgruppens beslut att återkalla det första negativa beslutet, i avvaktan på att ett nytt beslut skulle antas. Återkallelsen motiverades av att valideringsgruppen i det första negativa beslutet inte uttryckligen hade besvarat de argument som Ertico hade anfört i sitt e‑postmeddelande av den 7 februari 2014. Till följd av återkallelsen slog tribunalen fast att föremålet för talan i mål T‑499/14 hade förfallit och fastställde genom beslut av den 30 april 2015, Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑499/14, ej publicerat, EU:T:2015:285), att det inte längre fanns anledning att döma i saken.

21

Den 18 augusti 2015 antog valideringsgruppen det omtvistade beslutet. I detta beslut fann valideringsgruppen, på grundval av en argumentation som hade ändrats i förhållande till argumentationen i det första negativa beslutet, att Ertico inte längre kunde anses vara ett litet eller medelstort företag.

22

Ertico väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 oktober 2015, talan om att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras.

23

Tribunalen ogillade genom den överklagade domen denna talan.

24

Ertico har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

25

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

26

Genom beslut av domstolens ordförande den 19 november 2019 tilläts Republiken Tjeckien intervenera till stöd för Erticos yrkanden.

27

Ertico har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser en felaktig tolkning av punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 och av artikel 22 i förordning nr 58/2003. Den andra grunden avser åsidosättande av SMF-rekommendationen och av de grundläggande principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar. Den tredje grunden avser en uppenbart oriktig bedömning vad gäller Erticos ställning som litet eller medelstort företag.

28

Ertico har som första grund gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, särskilt i punkterna 28–42, 50 och 68–77 i den överklagade domen, genom att förklara att de rättsmedel som föreskrivs i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 respektive i artikel 22 i förordning nr 58/2003 skiljer sig från varandra. Tvärtemot vad tribunalen slog fast i punkterna 28–31 i den överklagade domen avser dessa bestämmelser ett och samma förfarande. I synnerhet anges i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 hur de framställningar om prövning av lagenligheten som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003 ska framföras till kommissionen.

29

För det första hänvisas det i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 uttryckligen till artikel 22 i förordning nr 58/2003. I fotnoten på sidan 24, under punkt 1.2.6.2 i bilagan till beslut 2012/838, preciseras att den kontroll som avses i denna punkt är den som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003. I denna fotnot fastställs ett samband mellan artikel 22 i denna förordning, vilken är överordnad, och tillämpningsbestämmelserna till densamma, det vill säga punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838, som är underordnade bestämmelser.

30

För det andra anges det i punkt 1.2.6.3 i bilagan till beslut 2012/838 att detta administrativa omprövningsförfarande inte påverkar den sökandes rätt att vända sig till ombudsmannen eller väcka talan vid Europeiska unionens domstol, men det anges inte däri att detta inte påverkar det kontrollförfarande som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003.

31

För det tredje har kommissionen själv förklarat att den anser att punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 och artikel 22 i förordning nr 58/2003 avser ett och samma kontrollförfarande. REA angav nämligen i sin skrivelse av den 24 februari 2014 att en begäran om prövning av lagenligheten skulle inges i enlighet med punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838. REA har inte alls nämnt artikel 22 i förordning nr 58/2003, vilket den borde ha gjort, och säkerligen hade gjort, om det kontrollförfarande som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003 skiljer sig från det som nämns i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838.

32

Det finns nämligen en allmän princip i unionsrätten om det administrativa förfarandet, enligt vilken beslut av unionens institutioner och andra administrativa myndigheter som kränker en enskild persons rättigheter eller intressen klart ska ange vilka rättsmedel som är tillgängliga och vilka medel som finns för att använda dem. Detta krav föreskrivs även uttryckligen i bland annat artikel 133.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1). Denna förordning utgör den nuvarande rättsliga grunden för de rättsliga krav som beslut 2012/838 grundar sig på.

33

Genom att tillämpa punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 har valideringsgruppen, och följaktligen kommissionen, i praktiken iakttagit den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 22.1 tredje stycket i förordning nr 58/2003. Valideringsgruppen fattade nämligen sitt första negativa beslut inom två månader från den dag då Ertico formellt begärde att REA skulle återsända sin akt till REA.

34

Kommissionen har dessutom inte framfört några invändningar mot att Ertico i sin ansökan i det mål som gav upphov till beslutet av den 30 april 2015, Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑499/14, ej publicerat, EU:T:2015:285) uttryckligen angav att artikel 22 i förordning nr 58/2003 utgör en av de rättsliga grunderna för denna ansökan och att Ertico i stor utsträckning hade grundat sig på denna artikel 22 i sin skrivelse till tribunalen av den 5 januari 2015.

35

För det femte föreskrivs det i artikel 22 i förordning nr 58/2003 att kommissionen ska fatta beslut om det administrativa överklagandet inom två månader från den dag då detta ingavs, att kommissionens underlåtenhet att svara inom denna frist utgör ett underförstått beslut om avslag på det administrativa överklagandet och att kommissionens uttryckliga eller underförstådda beslut om avslag på det administrativa överklagandet kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring vid Europeiska unionens domstol, i enlighet med artikel 263 FEUF, medan det i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 inte nämns någon tidsfrist inom vilken valideringsgruppen, och således kommissionen, ska anta ett beslut och det föreskrivs ingen regel om vad som ska ske om valideringsgruppen, och således kommissionen, underlåter att anta ett beslut. Artikel 22 i förordning nr 58/2003 är således med nödvändighet tillämplig inom ramen för det förfarande som föreskrivs i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838. Om så inte är fallet frågar sig Ertico hur den berörde ska kunna avgöra när fristen för att väcka talan mot ett underförstått avslagsbeslut börjar löpa.

36

För det sjätte skiljer sig, tvärtemot vad tribunalen slog fast i den överklagade domen, det rättsmedel som föreskrivs i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 och det rättsmedel som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003 inte åt vad gäller hur respektive förfarande ska gå till och vad de är av för art.

37

För det första utförs kontrollen av en och samma enhet, nämligen kommissionen. Detta framgår klart av ordalydelsen i artikel 22 i förordning nr 58/2003. På samma sätt föreskrivs det i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 att kontrollen av lagenligheten ska utföras av valideringsgruppen, det vill säga en ”avdelningsövergripande grupp” för samordning mellan olika GD och verkställande organ vid nämnda institution som genomför Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013).

38

Tribunalen har dessutom slagit fast att valideringsgruppen och kommissionen ska betraktas som en och samma enhet, vilket tribunalen inte kunde bortse ifrån i den överklagade domen, eftersom detta skulle strida mot principen om res judicata. Erticos ansökan i det mål som ledde fram till beslutet av den 30 april 2015, Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑499/14, ej publicerat, EU:T:2015:285), var riktad både mot kommissionen och mot valideringsgruppen. Genom telefax av den 4 september 2014 informerade tribunalens kansli Ertico om att tribunalens sjunde avdelning hade beslutat att kommissionen skulle anses vara den enda svaranden.

39

Den omständigheten att valideringsgruppen och kommissionen ska anses utgöra en och samma enhet bekräftas även i punkt 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838, i vilken det preciseras att denna institution ska anta en arbetsordning som preciserar valideringsgruppens verksamhet. Genom att begära att valideringsgruppen skulle göra en kontroll anförde Ertico således i själva verket klagomål till kommissionen.

40

För det andra ingavs begäran om omprövning genom en begäran ställd till den behöriga valideringsenheten. Det framgår av en omfattande skriftväxling mellan REA och Ertico att den behöriga valideringsenheten, i förevarande fall REA, endast agerade som mellanhand som vidarebefordrade Erticos begäran om omprövning till kommissionen.

41

För det tredje avser prövningen lagenligheten av rättsakter som antagits av genomförandeorgan, såsom REA i förevarande fall, vilket inte har bestritts av kommissionen och inte heller prövats i den överklagade domen.

42

För det fjärde syftar begäran om omprövning till att göra det möjligt för kommissionen att utöva tillsyn och säkerställa att tolkningen blir enhetlig, vilket är ett syfte som varken har bestritts av kommissionen eller prövats i den överklagade domen.

43

För det femte gavs Ertico möjlighet att yttra sig. Ertico har hela tiden hävdat att bolaget borde ha hörts av kommissionen i enlighet med ordalydelsen i artikel 22 i förordning nr 58/2003. Det anges inte tydligt i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 att Ertico borde ha getts möjlighet att inkomma med synpunkter. Detta är emellertid logiskt, eftersom det inte är nödvändigt att uttryckligen ange vad som redan föreskrivs i artikel 22 i förordning nr 58/2003. Under alla omständigheter bekräftade tribunalen själv, i punkt 52 i den överklagade domen, att Ertico borde ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter innan det omtvistade beslutet antogs, trots att en sådan rätt inte uttryckligen föreskrivs i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838.

44

För det sjätte följer det av punkt 1.2.6 i bilagan till beslut 2012/838 och av artikel 22 i förordning nr 58/2003 att omprövningen är av administrativ karaktär och består i en fullständig översyn av kärninnehållet i den angripna rättsakten.

45

Tribunalen angav själv i punkt 30 i den överklagade domen att den kontroll som utövas med tillämpning av punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 avser en fullständig översyn av beslutet, vad avser såväl rättsliga som faktiska omständigheter. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 30 och 37 i den överklagade domen, och underförstått i punkt 41 i samma dom, måste det med nödvändighet förhålla sig på samma sätt vid tillämpningen av artikel 22 i förordning nr 58/2003. För att övervaka genomförandeorganens verksamhet och säkerställa en enhetlig tolkning samt höra Erticos argument var kommissionen per definition skyldig att se till att kunna ompröva innehållet i den angripna rättsakten.

46

För det sjunde ska begäran om omprövning inges inom en månad från den dag då den berörde fick kännedom om den angripna rättsakten. Detta följer av ordalydelsen i artikel 22 i förordning nr 58/2003. Eftersom denna överordnade bestämmelse anger en frist, är det inte nödvändigt att erinra om denna frist i de särskilda tillämpningsbestämmelserna för denna, det vill säga punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838.

47

Det omtvistade beslutet, som fattades efter utgången av den frist på två månader från dagen för ingivande av det administrativa överklagandet som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003, ska följaktligen betraktas som ogiltigt och Erticos ställning som litet eller medelstort företag ska fastställas. Eftersom det första negativa beslutet fattades inom den föreskrivna fristen på två månader, kan det inte göras gällande att tribunalen, i beslutet av den 30 april 2015, Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑499/14, ej publicerat, EU:T:2015:285) bekräftat att förelåg ett tyst avslagsbeslut enligt artikel 22.1 tredje stycket i förordning nr 58/2003

48

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden, eftersom den är verkningslös och i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

49

Även om det antas, såsom Ertico har gjort gällande, att det i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 preciseras hur en begäran om prövning av lagenligheten som avses i artikel 22 i förordning nr 58/2003 ska framställas till kommissionen, vilket innebär att samtliga dessa bestämmelser avser ett och samma förfarande som regleras av artikel 22, så är det likväl så, att det i punkt 1 tredje stycket i samma artikel anges att ”[u]tan att det påverkar kommissionens skyldighet att svara skriftligen och att motivera sitt beslut, innebär ett uteblivet besked från kommissionens möte inom tidsfristen avslag”.

50

Av detta följer att lagstiftaren inte har uteslutit att kommissionen, vid utgången av den frist på två månader som föreskrivs i nämnda artikel 22, kan nöja sig med att avslå det administrativa överklagandet genom ett tyst beslut. Följaktligen, och utan att det är nödvändigt att inom ramen för förevarande överklagande undersöka vilka krav som ska uppfyllas av kommissionen avseende iakttagandet av rätten till god förvaltning när den använder sig av denna möjlighet, kan Erticos argument att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras enbart på grund av att det antogs efter utgången av nämnda frist på två månader inte godtas.

51

Ertico har i detta avseende hävdat att antagandet av det första negativa beslutet utgör hinder för att tillämpa övervägandena i punkterna 49 och 50 i förevarande dom på förevarande fall. Enligt Ertico framgår det av beslut av den 30 april 2015, Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑499/14, ej publicerat, EU:T:2015:285), att den omständigheten att det första negativa beslutet antogs inom den föreskrivna fristen på två månader utesluter att det kan anses föreligga ett underförstått avslagsbeslut enligt artikel 22.1 i förordning nr 58/2003.

52

Tvärtemot vad Ertico tycks utgå ifrån i sina argument i detta avseende, grundar sig emellertid tribunalens slutsats i beslutet av den 30 april 2015 i målet Ertico – ITS Europe/kommissionen (T‑499/14, ej publicerat, EU:T:2015:285), nämligen att det saknas anledning att döma i saken, såsom särskilt framgår av punkterna 7 och 11 i detta beslut, på att det första negativa beslutet återkallats, vilket var föremål för den talan om ogiltigförklaring som ledde fram till nämnda beslut. Det står dessutom klart att varken förklaringen att det saknas anledning att döma i saken eller tribunalens motivering utesluter att återkallelsen innebär att kommissionen inte ska anses ha svarat inom den föreskrivna fristen.

53

Kommissionens rätt att återkalla det första negativa beslutet har för övrigt inte i sig ifrågasatts inom ramen för förevarande överklagande.

54

Av detta följer att med hänsyn till att det första negativa beslutet har återkallats, och även om det antas att artikel 22 i förordning nr 58/2003 var tillämplig på det omprövningsförfarande som Ertico hade inlett mot beslutet om avslag på ansökan om status som litet eller medelstort företag, ska det under alla omständigheter anses att kommissionen ”inte har besvarat” denna begäran om omprövning inom den föreskrivna fristen, i den mening som avses i artikel 22.1 tredje stycket i denna förordning, eftersom ett sådant uteblivet svar utgör ett tyst avslag på begäran i enlighet med artikel 22. Det ska även påpekas, såsom framgår av punkterna 20–22 i förevarande dom, att återkallelsen ägde rum innan det omtvistade beslutet antogs och innan Ertico väckte talan om ogiltigförklaring av detta beslut.

55

Mot bakgrund av att enbart den omständigheten att det omtvistade beslutet antogs efter utgången av den tvåmånadersfrist som kommissionen hade för att besvara en begäran som framställs med stöd av artikel 22.1 i förordning nr 58/2003 inte kan leda till att detta beslut ska ogiltigförklaras, är Erticos argument för att visa att denna bestämmelse är tillämplig på det förfarande som Ertico hade inlett mot beslutet att avslå ansökan om att beviljas status som litet eller medelstort företag verkningslöst och kan följaktligen inte godtas.

56

Vad slutligen gäller argumentet att REA inte nämnde att artikel 22 i förordning nr 58/2003 utgjorde grunden för ett rättsmedel som stod till Erticos förfogande, trots att REA borde ha gjort det om det förfarande som avses i denna artikel skiljer sig från det som anges i punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838, ska det påpekas att Ertico inom ramen för förevarande överklagande inte ens har gjort gällande att REA:s åsidosättande av den påstådda skyldigheten att ange vilka rättsmedel som finns att tillgå i sig utgör grund för ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Ertico har i stället nöjt sig med att göra gällande att den omständigheten att det föreligger en sådan skyldighet och den om omständigheten att REA inte nämnt artikel 22 i förordning nr 58/2003 som ett rättsmedel som ersätter detta rättsmedel visar att denna artikel och punkterna 1.2.6 och 1.2.7 i bilagan till beslut 2012/838 ska anses föreskriva ett och samma rättsmedel. Härav följer att det i själva verket är underlåtenheten att iaktta den frist på två månader som föreskrivs i nämnda artikel som, enligt Ertico, motiverar att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras och att Erticos ställning som litet eller medelstort företag ska bekräftas. Av det ovan anförda följer att det inte är motiverat att ogiltigförklara detta beslut av detta skäl.

57

Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

58

Genom den tredje grunden, som ska prövas i andra hand, har Ertico gjort gällande att tribunalen gjort en uppenbart oriktig bedömning, särskilt i punkterna 56, 59, 139–146, 148, 150, 151 och 171 i den överklagade domen, genom att slå fast att Ertico inte var utsatt för de nackdelar som vanligtvis kännetecknar SMF-kategorin och att Ertico följaktligen inte var ett litet eller medelstort företag med hänsyn till syftet med och andemeningen i SMF-rekommendationen.

59

Erticos situation skiljer sig inte i något fall från situationen för andra SMF-företag, trots att det förekommer stora företag och offentliga organ bland dess aktieägare. I synnerhet är det uppenbart oriktigt att anse, såsom tribunalen slog fast i punkt 145 i den överklagade domen, att Ertico enligt sina stadgar kan förfoga över medel från sina medlemmar, som är större än vad som vanligen är fallet för ett litet eller medelstort företag och som gör det möjligt för Ertico att täcka sina utgifter.

60

För det första har tribunalen felaktigt bortsett från dels att aktierna i Ertico ägdes av 110 olika aktieägare vid den tidpunkt då den överklagade domen meddelades, dels att dessa aktieägare när som helst hade kunnat dra sig ur.

61

För det andra har tribunalen felaktigt underlåtit att beakta den omständigheten att varje aktieägare i Ertico dels innehade lika många aktier och rösträtt, dels hade samma rösträtt vid Erticos bolagsstämma. Ingen av dem har således ett specifikt intresse av att tillföra Ertico medel, eftersom de helt enkelt inte kan besluta om hur dessa medel ska användas och till vad.

62

För det tredje är Erticos aktieägares bidrag strikt begränsat till deras årliga avgifter vars nivå inte har varierat sedan 20 år tillbaka. Såsom tribunalen med rätta angav i punkt 144 i den överklagade domen fastställdes årsavgiftens storlek av Erticos kontrollorgan, som bestod av företrädare för olika sektorer som var representerade inom Ertico – vilka alla hade olika intressen – och som hade 20 ledamöter vid tidpunkten för denna dom. Tvärtemot vad tribunalen slog fast i punkterna 144 och 145 i nämnda dom, är det emellertid i praktiken mycket svårt för styrelsen att besluta om en höjning av årsavgifterna, dels eftersom tillsynsrådet fattar sina beslut enhälligt eller, i avsaknad av konsensus, med en majoritet av tre fjärdedelar av rösterna för närvarande eller företrädda medlemmar, dels eftersom varje ledamot i tillsynsrådet har en röst.

63

Tribunalens konstaterande i punkt 142 i den överklagade domen, att det följer av artikel 3 i Erticos stadgar att detta bolag huvudsakligen agerar för sina medlemmars räkning, saknar helt relevans. Samtliga företag agerar i sina aktieägares intresse. Detta konstaterande följer för övrigt av en felaktig tolkning av innehållet i Erticos stadgar. I själva verket framgår det av artikel 3 i dessa stadgar att Ertico huvudsakligen ska agera för sina medlemmar. Även om Ertico huvudsakligen tillhandahåller sina aktieägare tjänster, innebär detta inte att Ertico är mindre sårbart än ett annat litet eller medelstort företag. Att Erticos inkomster är osäkra bekräftas även av den omständigheten att Ertico av sin bank betraktas som ett litet eller medelstort företag och att till och med kommissionen anser Ertico vara finansiellt svag och därför hade begärt att Ertico skulle ställa en bankgaranti för att erhålla ett förskott på unionsstödet.

64

Detsamma gäller konstaterandet i punkt 143 i den överklagade domen att det tillåtna kapitalet i Ertico i enlighet med artikel 5 i Erticos stadgar är obegränsat. Denna artikel innebär endast att det högsta aktiekapital som Ertico har rätt att realisera i rättsligt hänseende inte är begränsat. Detta förtydligande är av praktiska skäl betydelsefullt, eftersom Ertico annars skulle vara tvungen att ändra sin bolagsordning när nya medlemmar önskar gå in med kapital, eftersom det tillåtna aktiekapitalet endast kan ökas med aktieägarnas godkännande. Det godkända aktiekapitalet säger således ingenting om Erticos finansiella soliditet.

65

Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig bedömning när den i punkt 143 i den överklagade domen slog fast att det tillåtna aktiekapitalet utgjorde en garanti i förhållande till Erticos partner och eventuella långivare och att ett betydande aktiekapital utgjorde en underlättande omständighet för Ertico i dess relationer med tredje man. Det inbetalade bolagskapitalet är mer relevant i detta avseende, det vill säga det belopp som betalats in till ett bolag av dess aktieägare i utbyte mot andelar i bolaget, vilket tribunalen hänvisade till när den i punkt 143 nämnde det sammanlagda beloppet av tillskotten till Erticos kapital. Tvärtemot vad som påstås i nämnda punkt 143 motsvarar således inte begreppet godkänt kapital det totala beloppet av tillskotten till Erticos kapital.

66

I Erticos fall uppgår det inbetalade aktiekapitalet till 68200 euro, eftersom 110 aktieägare inbetalat 620 euro vardera. Detta tyder inte på något sätt på att Erticos ekonomiska situation skulle vara mer solid än den som gäller för ett annat litet eller medelstort företag.

67

Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att överklagandet inte kan prövas på den tredje grunden, eftersom Ertico endast har bestritt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

68

Domstolen erinrar om att det följer av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är således ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör följaktligen inte – utom i det fall då uppgifter som underställts tribunalen har missuppfattats – en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande (dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

69

Enligt domstolens fasta praxis ska en missuppfattning framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen (dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 januari 2021, ERCEA/Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis, C‑280/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:23, punkt 46).

70

Tribunalens granskning av en avtalsbestämmelse kan dessutom inte betraktas som en tolkning av gällande rätt och domstolen kan således inte pröva denna i ett mål om överklagande utan att inkräkta på tribunalens behörighet att fastställa de faktiska omständigheterna (dom av den 29 oktober 2015, kommissionen/ANKO, C‑78/14 P, EU:C:2015:732, punkt 23, och dom av den 14 januari 2021, ERCEA/Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis, C‑280/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:23, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

71

Det följer dessutom av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt av artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte tas upp till sakprövning (dom av den 12 januari 2017, Timab Industries och CFPR/kommissionen, C‑411/15 P, EU:C:2017:11, punkt 140 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 januari 2018, EUIPO/European Food, C‑634/16 P, EU:C:2018:30, punkt 63).

72

Det ska påpekas att Ertico försöker påskina att tribunalen gjort en uppenbart oriktig bedömning, men i själva verket ifrågasätter det värde eller relevans som tribunalen tillmätt de olika faktiska omständigheter som kännetecknade Erticos situation och bestämmelserna i dess bolagsordning. Genom sin argumentation söker Ertico således få domstolen att själv göra en bedömning av huruvida Erticos inkomster är osäkra. Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 68–71 är tribunalen, utom i det fall då uppgifterna har missuppfattats, ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och utreda vad Erticos stadgar innebär.

73

Den tredje grunden som åberopats till stöd för överklagandet kan således inte tas upp till sakprövning.

74

Genom sin andra grund har Ertico gjort gällande att tribunalen, särskilt i punkterna 59 och 97–153 i den överklagade domen, har åsidosatt SMF‑rekommendationen och åsidosatt de grundläggande principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar genom att beröva Ertico ställningen som litet eller medelstort företag på grundval av denna rekommendations syfte och anda, trots att Ertico formellt uppfyller kriterierna i rekommendationen.

75

I synnerhet bekräftade tribunalen, eller bestred åtminstone inte, för det första, att Ertico var ett företag, i den mening som avses i artikel 1 i bilagan till SMF‑rekommendationen, för det andra, att Ertico formellt sett uppfyllde rekommendationens kriterium avseende oberoende och således utgjorde ett självständigt företag, i den mening som avses i artikel 3.1 i bilagan till nämnda rekommendation, och, för det tredje, formellt sett uppfyllde kriterierna avseende personalstyrka och finansiella trösklar i artikel 2 i bilagan till rekommendationen. I stället för att dra slutsatsen att Ertico var ett litet eller medelstort företag, i den mening som avses i SMF-rekommendationen, drog tribunalen slutsatsen att Ertico inte kunde anses uppfylla kriteriet om oberoende eller kriteriet avseende personalstyrka och finansiella trösklar, eftersom Ertico i själva verket inte led av de ”typiska nackdelar” som små och medelstora företag har och således inte utgjorde ett litet eller medelstort företag med hänsyn till syftet med och andemeningen i denna rekommendation.

76

Tribunalens åsidosättande av SMF-rekommendationen samt de grundläggande principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar bekräftas av följande omständigheter.

77

För det första är syftet med SMF-rekommendationen, såsom framgår av skäl 1 i densamma, att garantera rättssäkerheten. Detta bekräftas även av Användarhandledning om definitionen av SMF-företag, i vilken det på sidan 3 framhålls att SMF-definitionen är ett praktiskt verktyg som hjälper företag att identifiera om de är SMF-företag, så att de kan få fullt stöd av EU och medlemsländerna.

78

För det andra är ordalydelsen i SMF-rekommendationen otvetydig och lämnar därför inte något utrymme för tolkning. Den slutsats som följer av denna lydelse kan inte ifrågasättas med hänsyn till det påstådda syftet med och andemeningen i rekommendationen, eftersom detta skulle få till följd att nämnda lydelse förlorade all ändamålsenlig verkan. Det framgår dessutom av domstolens praxis, som bland annat följer av domen av den 15 juli 2010, kommissionen/Förenade kungariket (C‑582/08, EU:C:2010:429, punkt 51), att en tolkning som syftar till att rätta till en bestämmelse, trots dess klara och precisa lydelse, inte kan göras.

79

För det tredje gjorde tribunalen en felaktig tolkning av skälen 9 och 12 i SMF‑rekommendationen och av unionsdomstolens praxis.

80

Vad gäller skälen 9 och 12 i SMF-rekommendationen framgår det av fast rättspraxis, vilket bland annat framgår av domen av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA (C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 76), att ingressen till en unionsrättsakt inte är juridiskt bindande och inte kan åberopas vare sig för att avvika från bestämmelserna i den berörda rättsakten eller för att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som uppenbart strider mot deras lydelse.

81

Det framgår dessutom tydligt av skälen 9 och 12 i SMF‑rekommendationen att dessa endast redogör för innehållet i rekommendationen. I skäl 9 anges således endast varför det i artikel 3 i bilagan till rekommendationen görs åtskillnad mellan ”självständiga företag”, ”partnerföretag” och ”anknutna företag”. I nämnda skäl 9 anges inte på något sätt att det inte räcker att ett företag uppfyller de villkor som uppställs i nämnda rekommendation för att betraktas som ett litet eller medelstort företag. På samma sätt ger skäl 12 endast en förklaring till varför det i artikel 3.3 i bilagan till SMF‑rekommendationen föreskrivs att företag även kan vara ”anknutna” genom en fysisk person eller en grupp av fysiska personer som agerar i samförstånd. Dessutom talar sidan 24 i Användarhandledning om definitionen av SMF-företag för en vid tillämpning av definitionen av SMF-företag.

82

De tre mål som tribunalen hänvisade till i den överklagade domen, det vill säga de mål som avgjordes genom dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen (C‑91/01, EU:C:2004:244), dom av den 27 februari 2014, HaTeFo (C‑110/13, EU:C:2014:114), och tribunalens dom av den 14 oktober 2004, Pollmeier Malchow/kommissionen (T‑137/02, EU:T:2004:304), rörde i själva verket tolkningen av specifika bestämmelser i SMF-rekommendationen som varken valideringsgruppen eller tribunalen tillämpade i förevarande fall, snarare än ett rent undantag från rekommendationen. Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig dessutom helt från omständigheterna i de tre ovannämnda målen, vilka alla avser en situation där det berörda företaget eller de berörda företagen direkt eller indirekt kontrollerades av en aktieägare i ett tidigare led och ingick i en större koncern.

83

Republiken Tjeckien har anslutit sig till de argument som Ertico har anfört inom ramen för den andra grunden för överklagandet. Denna medlemsstat har särskilt gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin bedömning av kriteriet avseende oberoende, bland annat i punkterna 100–109 och 135–146 i den överklagade domen.

84

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

85

När det gäller Erticos argument att tribunalen gjorde fel när den fann att det omtvistade beslutet var välgrundat trots att Ertico formellt uppfyllde kriterierna i SMF-rekommendationen, erinrar domstolen om att kommissionen är bunden av de riktlinjer och meddelanden som den antar beträffande kontroll av statligt stöd i den mån som de inte avviker från reglerna i EUF-fördraget och accepteras av medlemsstaterna (dom av den 29 april 2004, kommissionen/Italien, C‑91/01, EU:C:2004:244, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

86

Domstolen har i detta avseende påpekat att kommissionens vanligen positiva behandling av statligt stöd till små och medelstora företag motiveras av att marknadens brister innebär att dessa företag utsätts för ett antal hinder och begränsar den utveckling av dem som vore socialt och ekonomiskt önskvärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑91/01, EU:C:2004:244, punkt 46, och dom av den 24 september 2020, NMI Technologietransfer, C‑516/19, EU:C:2020:754, punkt 31).

87

Domstolen har emellertid även slagit fast att SMF-rekommendationen ska tolkas med beaktande av de skäl som föranledde att den antogs (dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkt 30).

88

Såsom framgår av skälen 9 och 12 samt av artikel 1.1 i rekommendationen är syftet med rekommendationen att anta en definition av små och medelstora företag som används inom unionen och EES-området och som tar hänsyn till dessa företags ekonomiska verklighet i syfte att utesluta grupper av företag vars ekonomiska styrkeförhållanden överstiger ett företag i SMF-kategorin, för att se till att de fördelar som ges SMF-kategorin i lagstiftning eller genom andra åtgärder kommer de företag till godo som har ett verkligt behov av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkt 31, och dom av den 24 september 2020, NMI Technologietransfer, C‑516/19, EU:C:2020:754, punkt 34).

89

Såsom tribunalen påpekade i punkt 100 i den överklagade domen utgör de fördelar som ges till små och medelstora företag i de flesta fall undantag till huvudreglerna, exempelvis inom området för statligt stöd, och SMF-definitionen ska därför tolkas restriktivt (dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkt 32, och dom av den 24 september 2020, NMI Technologietransfer, C‑516/19, EU:C:2020:754, punkt 65).

90

Mot denna bakgrund är syftet med kriteriet om oberoende, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkterna 102 och 149 i den överklagade domen, att säkerställa att de åtgärder som är avsedda för små och medelstora företag verkligen gynnar företag för vilka deras storlek utgör ett handikapp och inte de företag som tillhör en stor koncern och som följaktligen har tillgång till medel och stöd som deras konkurrenter av samma storlek inte har. För att endast de företag som faktiskt utgör oberoende små och medelstora företag ska omfattas av definitionen är det således lämpligt att undersöka strukturen hos små och medelstora företag som bildar en ekonomisk grupp vars styrka är större än ett sådant enskilt litet eller medelstort företags styrka och att säkerställa att definitionen av SMF-kategorin inte kringgås av rent formella skäl (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑91/01, EU:C:2004:244, punkt 50, och dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkt 33).

91

Kriteriet om oberoende ska följaktligen tolkas mot bakgrund av detta syfte, såsom tribunalen erinrade om i punkt 103 i den överklagade domen, så att ett företag som formellt uppfyller detta kriterium, men som i själva verket ingår i en stor grupp av företag, ändå inte kan anses uppfylla detta kriterium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑91/01, EU:C:2004:244, punkt 51). Även artikel 3 i bilagan till rekommendation 2003/361 ska tolkas mot denna bakgrund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkt 34).

92

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 85–91 i förevarande dom kan det inte anses att tribunalen har infört ett nytt kriterium i SMF-rekommendationen, enligt vilket det ska prövas huruvida den berörda enheten är utsatt för de nackdelar som vanligtvis kännetecknar SMF-kategorin, och att tribunalen därigenom har åsidosatt denna rekommendation, rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar.

93

Tribunalen gjorde tvärtom en riktig bedömning när den, bland annat i punkterna 106, 107, 140, 148 och 151 i den överklagade domen, slog fast att valideringsgruppen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, vid sin bedömning hade kunnat beakta syftet med och andemeningen i SMF‑rekommendationen, för att komma fram till att det, även om Ertico formellt uppfyllde denna rekommendations kriterium avseende oberoende, fortfarande var nödvändigt att undersöka huruvida Ertico var utsatt för de nackdelar som vanligtvis kännetecknar SMF-kategorin.

94

Eftersom den tredje grunden för överklagandet underkändes och mot bakgrund av den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 87–91 i förevarande dom, gjorde tribunalen även en riktig bedömning när den, i punkterna 106, 107 och 140–146 i den överklagade domen, fann att valideringsgruppen hade tillämpat SMF-rekommendations kriterium om oberoende på ett korrekt sätt i det omtvistade beslutet, eftersom denna grupp angett dels att även om Ertico formellt sett uppfyllde detta kriterium, så kvarstår faktum att Ertico, ur ekonomisk synpunkt, ingick i stor ekonomisk koncern, dels att Ertico på grund av de organisatoriska banden mellan Ertico och dess partner eller medlemmar, hade tillgång till medel, krediter och stöd och därmed inte var utsatt för de nackdelar som vanligtvis kännetecknar SMF-kategorin, varför Ertico inte kunde betecknas som ett litet eller medelstort företag, i den mening som avses i denna rekommendation.

95

Av slutsatsen i föregående punkt följer även att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 108 i den överklagade domen, underkände det påstådda åsidosättandet av rättssäkerhetsprincipen och av principen om god förvaltningssed som grundade sig på ett eventuellt åsidosättande av SMF‑rekommendationen.

96

Mot bakgrund av den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 85–91 i förevarande dom gjorde tribunalen dessutom en riktig bedömning när den, i punkt 150 i den överklagade domen, slog fast att Ertico inte kan härleda en ställning som ett litet eller medelstort företag från den omständigheten att Ertico formellt sett uppfyller kriterierna avseende personalstyrka och finansiella trösklar i artikel 2 i bilagan till SMF-rekommendationen, om Ertico i själva verket inte är utsatt för de nackdelar som vanligtvis kännetecknar SMF-kategorin och, i punkt 152 i den överklagade domen, slog fast att dessa kriterier avseende personalstyrka och finansiella trösklar inte får fastställas enbart på grundval av uppgifterna om Ertico, eftersom Ertico inte är ett oberoende företag och dess medlemmar är företag som inte är små eller medelstora företag.

97

De övriga argument som Ertico har anfört påverkar inte ovanstående överväganden.

98

För det första kan argumentet, att Ertico i förevarande mål inte har visat någon avsikt att kringgå definitionen av små och medelstora företag, inte leda till slutsatsen att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin bedömning av denna definition. Huruvida villkoret att ett företag i ekonomiskt hänseende faktiskt tillhör en stor ekonomisk koncern och följaktligen har tillgång till medel och stöd som dess konkurrenter av samma storlek inte har tillgång till beror på omständigheterna i det enskilda fallet och de är inte nödvändigtvis beroende av om företaget har för avsikt att kringgå definitionen på små och medelstora företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkterna 35 och 39).

99

För det andra kan inte heller argumentet att det ska göras åtskillnad mellan domstolens och tribunalens domar godtas, till vilka det hänvisas i punkt 82 i förevarande dom, på grund av att dessa domar avser tolkningen av specifika begrepp i SMF‑rekommendationen, snarare än att dessa utgör ett undantag från rekommendationen, och på grund av att omständigheterna i de mål som gett upphov till nämnda domar skiljer sig från omständigheterna i förevarande mål.

100

När det för det första gäller frågan vilka bestämmelser som har tolkats i de domar från domstolen som det hänvisas till i punkt 82 i förevarande dom, vilka ingår i den rättspraxis som ligger till grund för övervägandena i punkterna 85–91 i förevarande dom, ska det påpekas att dessa domar även avsåg kriteriet avseende oberoende, såsom detta definierats i SMF-rekommendationen eller i den rekommendation som föregick denna rekommendation, nämligen rekommendation 96/280, och att Ertico inte har åberopat något argument som kan visa att domstolens resonemang i dessa domar – enligt vilket detta kriterium inte kan anses vara uppfyllt, om den ekonomiska verkligheten, trots att villkoren i den berörda rekommendationen formellt sett är uppfyllda, talar för att den berörda enheten inte ska låtas omfattas av de fördelar som endast gäller för små och medelstora företag – inte tillämplig i förevarande mål.

101

Vad för det andra gäller Erticos argument som syftar till att särskilja omständigheterna i förevarande mål från omständigheterna i de tidigare målen, ska det påpekas att Ertico inte har förklarat varför den omständigheten, om den antas vara riktig, att Ertico inte kontrolleras av en aktieägare i ett tidigare led ska anses utgöra hinder för att även i förevarande mål följa domstolens synsätt i de mål som gett upphov till den rättspraxis som anges i punkterna 85–91 i förevarande dom, och som det hänvisas till i den föregående punkten.

102

För det andra har Ertico, såsom framgår av ovanstående överväganden avseende den andra och den tredje grunden för överklagandet, inte anfört någon omständighet som kan anses tala för att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 106 och 107 i den överklagade domen slog fast att valideringsgruppen inte hade åsidosatt SMF-rekommendationen genom att påpeka att Ertico i praktiken tillhörde en stor ekonomisk koncern och att Ertico, på grund av de organisatoriska banden mellan Ertico och dess partner eller medlemmar, inte kunde anses vara utsatt för de nackdelar som vanligtvis kännetecknar SMF-kategorin.

103

Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.

104

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

105

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

106

Kommissionen har yrkat att Ertico ska förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom Ertico har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

107

Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Tjeckien ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: