DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 9 mars 2021 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande – Immaterialrätt – Upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 3.1 – Begreppet ’överföring till allmänheten’ – Ett upphovsrättsligt skyddat verk bäddas in i en tredje parts webbplats genom inramning (framing) – Verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts fritt åtkomligt på licenstagarens webbplats – Bestämmelse i nyttjandeavtalet enligt vilken licenstagaren ska vidta effektiva tekniska åtgärder mot inbäddning – Tillåtlighet – Grundläggande rättigheter – Artikel 11 och artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”

I mål C‑392/19,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 25 april 2019, som inkom till domstolen den 21 maj 2019, i målet

VG Bild-Kunst

mot

Stiftung Preußischer Kulturbesitz,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev, A. Prechal, M. Ilešič (referent), L. Bay Larsen, N. Piçarra, A. Kumin och N. Wahl samt domarna T. von Danwitz, M. Safjan, D. Šváby, I. Jarukaitis och N. Jääskinen,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 maj 2020,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

VG Bild-Kunst, genom C. Czychowski och V. Kraetzig, Rechtsanwälte,

Stiftung Preußischer Kulturbesitz, genom N. Rauer, Rechtsanwalt,

Frankrikes regering, genom A.-L. Desjonquères och A. Daniel, båda i egenskap av ombud,

Europeiska kommissionen, genom T. Scharf, V. Di Bucci och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 10 september 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan VG Bild-Kunst, ett bolag som bedriver kollektiv förvaltning av upphovsrätt inom området visuell konst i Tyskland, och Stiftung Preußischer Kulturbesitz (nedan kallad SPK), en tysk stiftelse för kulturarv. Målet handlar om VG Bild-Kunsts beslut att inte ingå ett licensavtal med SPK om användning av bolagets katalog av verk utan att det införs en bestämmelse om att SPK, i egenskap av licenstagare, är skyldig att, i samband med utnyttjande av de skyddade verk och andra alster som avses i avtalet, vidta effektiva tekniska åtgärder mot att tredje parter bäddar in dessa skyddade verk eller alster genom inramning (framing).

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2001/29

3

Skälen 3, 4, 9, 10, 23 och 31 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

”(3)

Den föreslagna harmoniseringen kommer att underlätta genomförandet av den inre marknadens fyra friheter och har samband med efterlevnaden av de grundläggande rättsprinciperna och särskilt avseende äganderätt, inklusive immaterialrätt, samt yttrandefrihet och allmänintresset.

(4)

Harmoniserade rättsliga ramar för upphovsrätt och närstående rättigheter kommer genom ökad klarhet i rättsligt hänseende och genom att en hög skyddsnivå skapas inom området för immaterialrätt att uppmuntra till betydande investeringar i kreativ och innovativ verksamhet …

(9)

Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.

10)

För att upphovsmännen och de utövande konstnärerna skall kunna fortsätta med sin skapande och konstnärliga verksamhet måste de få en skälig ersättning för utnyttjandet av sina verk och detsamma gäller producenterna som måste kunna finansiera denna verksamhet. De investeringar som krävs för att producera varor, t.ex. fonogram, filmer eller multimedieprodukter, och tjänster, t.ex. sådana som tillhandahålls på begäran, är betydande. Ett tillfredsställande rättsligt skydd av immateriella rättigheter är nödvändigt för att säkerställa sådan ersättning och för att möjliggöra en tillfredsställande avkastning på investeringarna.

(23)

I detta direktiv bör upphovsmannens rätt till överföring till allmänheten harmoniseras ytterligare. Denna rätt bör förstås i vid mening och omfatta all överföring till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker. Denna rätt bör omfatta all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. Denna rätt omfattar inga andra åtgärder.

(31)

En skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster måste upprätthållas. De befintliga undantag och inskränkningar från rättigheterna som fastställts av medlemsstaterna måste bli föremål för en ny bedömning där hänsyn tas till den nya elektroniska miljön. De skillnader som finns i fråga om undantag och inskränkningar, då det gäller vissa handlingar som omfattas av ensamrättigheter, har en direkt negativ inverkan på hur den inre marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter fungerar. Sådana skillnader kan mycket väl bli mer uttalade på grund av den vidare utvecklingen av gränsöverskridande utnyttjande av verk samt av verksamheter som sker över nationsgränser. För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör dessa undantag och inskränkningar ges en mer harmoniserad definition. Harmoniseringsgraden bör vara beroende av undantagens effekter på den inre marknadens förmåga att fungera väl.”

4

Artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

5

Artikel 6 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Förpliktelser i fråga om tekniska åtgärder”. I punkterna 1 och 3 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge tillfredsställande rättsligt skydd mot kringgående av effektiva tekniska åtgärder om personen som utför kringgåendet känner till eller har skälig anledning att anta att han eller hon utför en sådan handling.

3.   I detta direktiv avses med teknisk åtgärd varje teknik, anordning eller komponent som har utformats till att vid normalt bruk förhindra eller begränsa handlingar, med avseende på verk eller andra alster, som inte är tillåtna av innehavaren av enligt lag föreskriven upphovsrätt eller enligt lag föreskrivna till upphovsrätten närstående rättigheter eller av den rätt av sitt eget slag som föreskrivs i kapitel III i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 96/9/EG [av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (EGT L 77, 1996, s. 20)]. Tekniska åtgärder skall anses vara ’effektiva’ om användningen av ett skyddat verk eller annat alster kontrolleras av rättsinnehavarna genom en åtkomstkontroll- eller skyddsprocess, t.ex. kryptering, kodning eller annan omvandling av verket eller alstret eller en kontrollmekanism för kopiering, om processen uppfyller skyddsändamålet.”

Direktiv 2014/26/EU

6

Artikel 16.1 och 16.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (EUT L 84, 2014, s. 72) har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att de kollektiva förvaltningsorganisationerna och användarna förhandlar om licensieringen av rättigheter i ärligt uppsåt. Kollektiva förvaltningsorganisationer och användare ska förse varandra med all nödvändig information.

2.   Licensieringsvillkoren ska baseras på objektiva och icke-diskriminerande kriterier. När kollektiva förvaltningsorganisationer utfärdar licenser ska de inte vara skyldiga att använda licensvillkor som avtalats med en användare som vägledande för andra typer av nättjänster, när användaren tillhandahåller en ny typ av nättjänst som varit tillgänglig för allmänheten i unionen i mindre än tre år.

Rättighetshavare ska få skälig ersättning för användningen av rättigheterna. Tarifferna för ensamrätter och rättigheter till ersättning ska vara rimliga i förhållande till bland annat det ekonomiska handelsvärdet för användningen av rättigheterna, med beaktande av arten och användningsområdet för verk och andra alster, samt i förhållande till det ekonomiska värdet för de tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller. Kollektiva förvaltningsorganisationer ska informera den berörda användaren om de kriterier som använts för fastställandet av tarifferna.”

Tysk rätt

7

Enligt 19a § Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) krävs rättighetshavarnas tillstånd för att göra upphovsrättsligt skyddade verk tillgängliga för allmänheten.

8

Enligt 34 § punkt 1 första meningen Gesetz über die Wahrnehmung von Urheberrechten und verwandten Schutzrechten durch Verwertungsgesellschaften (lagen om kollektivförvaltningsbolags förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter) (nedan kallad VGG) är kollektivförvaltningsbolag skyldiga att på skäliga villkor bevilja en licens att använda de rättigheter som bolagen förvaltar till var och en som begär detta.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

9

SPK driver Deutsche Digitale Bibliothek (nedan kallat DDB), ett digitalt bibliotek som ägnas åt kultur och kunskap och som knyter samman tyska kultur- och vetenskapsinstitutioner i ett nätverk.

10

DDB:s webbplats innehåller länkar till digitaliserat innehåll som finns lagrat på de deltagande institutionernas webbportaler. I egenskap av ”digitalt skyltfönster” lagrar DDB i sig emellertid endast miniatyrbilder (thumbnails), det vill säga bildframställningar vars storlek har reducerats jämfört med originalstorleken. En användare som klickar på en av dessa miniatyrbilder omdirigeras till sidan för det aktuella objektet på DDB:s webbplats, där det finns en förstorad version av den aktuella miniatyrbilden, med en upplösning på 440 × 330 pixlar. Om användaren klickar på den förstorade illustrationen eller använder en förstoringsfunktion, visas en ytterligare förstorad version av miniatyrbilden, med en upplösning på maximalt 800 × 600 pixlar, i ett dubbelexponerat fönster (lightbox). Vidare innehåller knappen ”Visa objektet på ursprungswebbplatsen” en direktlänk till webbplatsen för den institution som tillhandahåller objektet, antingen till webbplatsens ingångssida eller till den sida som rör objektet.

11

VG Bild-Kunst ställer som krav för att ingå licensavtal med SPK om användning av bolagets katalog av verk i form av miniatyrbilder att det i avtalet ska införas en bestämmelse om att licenstagaren utfäster sig att i samband med användning av de skyddade verk och andra alster som avses i avtalet vidta effektiva tekniska åtgärder mot tredje parters inbäddning av de miniatyrbilder av dessa skyddade verk eller alster som visas på DDB:s webbplats.

12

SPK ansåg att ett sådant avtalsvillkor inte var skäligt mot bakgrund av tillämplig lagstiftning om upphovsrätt och väckte därför talan vid Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland). SPK yrkade att rätten skulle fastställa att VG Bild-Kunst är skyldigt att bevilja SPK nämnda licens utan att denna är förenad med något krav på att sådana tekniska åtgärder ska vidtas.

13

Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin) ogillade nämnda talan. SPK överklagade det avgörandet till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland), som upphävde detsamma. VG Bild-Kunst överklagade Kammergericht Berlins avgörande och yrkade att SPK:s talan ska ogillas.

14

Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) har, å ena sidan, preciserat att kollektivförvaltningsbolag är skyldiga att på skäliga villkor bevilja en licens att använda de rättigheter som bolagen förvaltar till var och en som begär detta, enligt 34 § punkt 1 första meningen VGG. Genom den bestämmelsen införlivas artikel 16 i direktiv 2014/26 med tysk rätt.

15

Enligt den hänskjutande domstolens praxis under den period under vilken den nationella lagstiftning som upphävts genom VGG tillämpades, en praxis som enligt den domstolen inte har förlorat all sin relevans, medgavs, å andra sidan, att kollektivförvaltningsbolag i undantagsfall kunde göra avsteg från sin skyldighet och avstå från att bevilja en licens till de rättigheter som bolagen förvaltar, under förutsättning att beslutet att neka licens inte utgjorde missbruk av monopolställning och att det mot licensansökan kunde göras gällande överordnade legitima intressen. För att avgöra huruvida det fanns sakliga skäl för ett undantag skulle det göras en avvägning mellan de berörda parternas intressen, med hänsyn tagen till lagens syfte och till det syfte som ligger till grund för denna principiella skyldighet för kollektivförvaltningsbolagen.

16

Utfallet av målet om överklagande i Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beror enligt nämnda domstol på huruvida, i motsats till vad som slogs fast av den tidigare överklagandeinstansen, inbäddning på en tredje parts webbplats av ett verk som med samtycke från upphovsrättsinnehavaren, i detta fall VG Bild-Kunst, har gjorts tillgängligt på en webbplats såsom DDB:s utgör en överföring av det verket till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, då inbäddningen sker genom att skyddsåtgärder som rättighetsinnehavaren har vidtagit eller ålagt en licenstagare kringgås. Om så är fallet skulle de rättigheter som tillkommer VG Bild-Kunsts medlemmar kunna påverkas, och VG Bild-Kunst kan då ha fog för att villkora beviljandet av en licens till SPK med att SPK i licensavtalet förpliktar sig att vidta sådana skyddsåtgärder.

17

Den hänskjutande domstolen anser att en sådan inbäddning av miniatyrbilder på en tredje parts webbplats som görs med kringgående av tekniska skyddsåtgärder som har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren, utgör en överföring till en ny publik. Om så inte var fallet skulle rätten att överföra ett verk till allmänheten på internet, till skillnad från vad som anges i artikel 3.3 i direktiv 2001/29, faktiskt anses vara konsumerad så snart verket har gjorts fritt tillgängligt för samtliga internetanvändare på en webbplats med rättighetsinnehavarens tillstånd, utan att rättighetsinnehavaren kan behålla kontrollen över det ekonomiska utnyttjandet av sitt verk och försäkra sig om att verket utnyttjas korrekt för ekonomiska syften.

18

Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) är emellertid osäker på hur denna fråga ska besvaras, mot bakgrund av EU-domstolens praxis om bruket av inbäddning (beslut av den 21 oktober 2014, BestWater International, C‑348/13, ej publicerat, EU:C:2014:2315) samt yttrandefriheten och informationsfriheten som garanteras i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) på det digitala området (dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑160/15, EU:C:2016:644, punkt 45); av denna praxis följer att hypertextlänkar medverkar till att internet fungerar väl, liksom till utbyte av åsikter och information. Mot denna bakgrund beslutade nämnda domstol att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör inbäddning genom inramning (framing) på en tredje parts webbplats av ett verk som med rättighetsinnehavarens samtycke har gjorts åtkomligt på en fritt tillgänglig webbplats överföring till allmänheten av det verket, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, om inbäddningen sker genom att skyddsåtgärder som har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren kringgås?”

Prövning av tolkningsfrågan

19

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att den omständigheten att upphovsrättsligt skyddade verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts tillgängliga och fritt åtkomliga för allmänheten på en annan webbplats integreras i en tredje parts internetsida, genom tekniken med inbäddning, utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i denna bestämmelse, om integreringen sker genom att skyddsåtgärder mot inbäddning som har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren kringgås.

20

EU-domstolen erinrar härvidlag om att medlemsstaterna, enligt artikel 3.1 i direktiv 2001/29, ska ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

21

Enligt denna bestämmelse har upphovsmännen således en rätt av förebyggande natur som medför att de kan ingripa mot dem som eventuellt utnyttjar deras verk och som planerar att överföra nämnda verk till allmänheten, och därvid förbjuda sådan överföring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

22

I förevarande fall kan det inledningsvis konstateras att, såsom framgår av punkt 10 ovan, det nationella målet i huvudsak avser digitalt mångfaldigande i form av miniatyrbilder av skyddade verk vars storlek dessutom har reducerats jämfört med originalet.

23

Det ska, för det första, påpekas att, såsom den hänskjutande domstolen har förklarat, det är ostridigt mellan parterna i det nationella målet att den av SPK planerade publiceringen av miniatyrbilder som SPK lagrar och som härrör från upphovsrättsligt skyddade verk som hör till VG Bild-Kunsts katalog utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, och ska således omfattas av rättighetsinnehavarnas tillstånd.

24

Eftersom SPK emellertid vägrar att vidta åtgärder som är avsedda att hindra att dessa miniatyrbilder bäddas in på tredje parts webbplatser, finns det anledning att fastställa huruvida en sådan inbäddning i sig ska anses utgöra en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, vilket, om så är fallet, skulle innebära att VG Bild-Kunst, i egenskap av bolag som bedriver kollektiv förvaltning av upphovsrätt, får ålägga SPK att vidta dessa åtgärder.

25

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 120 i sitt förslag till avgörande har, för det andra, ändringen av de aktuella verkens storlek ingen betydelse vid bedömningen av huruvida det föreligger en överföring till allmänheten, så länge som verkens originella inslag går att urskilja, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera i det nationella målet.

26

Såsom EU-domstolen har slagit fast tidigare ska begreppet ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, såsom understryks i skäl 23 i direktivet, förstås i vid mening och anses omfatta all överföring till allmänheten när mottagaren inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker och, således, all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

27

Det följer nämligen av skälen 4, 9 och 10 i direktiv 2001/29 att direktivets huvudsakliga syfte är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmännen, så att dessa kan erhålla en skälig ersättning för utnyttjandet av deras verk, särskilt vid överföring till allmänheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

28

Det följer dessutom av artikel 3.3 i nämnda direktiv att tillåtelse till att upphovsrättsligt skyddade verk ingår i en överföring till allmänheten inte konsumerar rätten att tillåta eller förbjuda andra överföringar till allmänheten av verken (dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 23).

29

Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast innehåller begreppet ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, två kumulativa förutsättningar; det krävs nämligen att verket överförs och att överföringen av detta verk sker till allmänheten (dom av den 2 april 2020, Stim och SAMI, C‑753/18, EU:C:2020:268, punkt 30 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 oktober 2020, BY (Fotografi som bevisning), C‑637/19, EU:C:2020:863, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

30

För det första kan varje handling genom vilken en användare ger tillgång till skyddade verk, med full kännedom om konsekvenserna av sitt handlande, utgöra en överföring såvitt avser artikel 3.1 i direktiv 2001/29 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Stim och SAMI, C‑753/18, EU:C:2020:268, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 oktober 2020, BY (Fotografi som bevisning), C‑637/19, EU:C:2020:863, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

31

För det andra krävs det för att skyddade verk ska omfattas av begreppet överföring till allmänheten, i den bestämmelsens mening, att de skyddade verken faktiskt överförs till allmänheten, genom att överföringen riktar sig till ett obestämt antal potentiella mottagare (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 66 och där angiven rättspraxis) och omfattar ett ganska stort antal personer (dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

32

För att kvalificeras som ”överföring till allmänheten” krävs det dessutom att överföringen av ett skyddat verk har skett genom en särskild teknik, som skiljer sig från den teknik som fram till dess har använts, eller åtminstone till en ny publik, det vill säga en publik som upphovsrättsinnehavaren inte redan beaktade när nämnda innehavare lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen av sitt verk till allmänheten (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

33

Domstolen har även understrukit att begreppet ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, förutsätter en individualiserad bedömning (dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein, C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

34

En sådan bedömning ska ske med beaktande av flera kompletterande, ej självständiga och av varandra beroende kriterier. Dessa kriterier ska tillämpas såväl individuellt som med hänsyn till deras inbördes samspel, eftersom de i olika konkreta situationer kan uppvisa mycket olika grader av intensitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Stim och SAMI, C‑753/18, EU:C:2020:268, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

35

I synnerhet följer det av domstolens praxis, för det första, att tekniken med inbäddning – som består i att en sida på en webbplats delas in i flera ramar och som i en av dem, med hjälp av en klickbar länk eller en inbäddad webblänk (inline linking), visar ett element som kommer från en annan webbplats för att användarna av denna webbplats inte ska se varifrån elementet kommer – utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkterna 30 och 31 ovan, eftersom denna teknik har till verkan att det visade elementet görs tillgängligt för samtliga potentiella användare av denna webbplats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkterna 20, 22 och 23).

36

Av domstolens praxis framgår, för det andra, att eftersom tekniken med inbäddning innebär användning av samma teknik som den som redan har använts för att överföra det skyddade verket till allmänheten på den ursprungliga webbplatsen, nämligen via internet, uppfyller denna överföring inte villkoret om en ny publik och den omfattas således inte av begreppet överföring ”till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, vilket innebär att upphovsrättsinnehavarnas tillstånd inte krävs för en sådan överföring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkterna 2430).

37

Det ska emellertid påpekas att denna rättspraxis grundades på konstaterandet av den faktiska omständigheten att tillgången till de aktuella verken på den ursprungliga webbplatsen inte omfattades av någon begränsande åtgärd (dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 26, och beslut av den 21 oktober 2014, BestWater International, C‑348/13, ej publicerat, EU:C:2014:2315, punkterna 16 och 18). När några sådana åtgärder inte har vidtagits har domstolen följaktligen ansett att rättighetsinnehavaren, genom att göra sitt verk fritt tillgängligt för allmänheten eller genom att tillåta ett sådant tillgängliggörande, redan från början har betraktat samtliga internetanvändare såsom utgörande allmänheten och således samtyckt till att tredje parter själva vidtar åtgärder för att överföra verket.

38

I en situation där en upphovsman på förhand, explicit och utan förbehåll, ger sitt tillstånd till att hans eller hennes artiklar publiceras på ett tidningsförlags webbplats, utan att därutöver vidta tekniska åtgärder som begränsar tillgången till dessa verk från andra webbplatser, så kan denna upphovsman följaktligen anses ha gett sitt tillstånd till att nämnda verk överförs till samtliga internetanvändare (dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke, C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

39

I överensstämmelse med kravet på att det ska göras en individualiserad bedömning av begreppet ”överföring till allmänheten”, vilket det har erinrats om i punkterna 33 och 34 ovan, kan domstolens övervägande i punkt 37 ovan däremot inte gälla om begränsande åtgärder i samband med publiceringen av rättighetsinnehavarens verk redan från början har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren.

40

För det fall en klickbar länk gör det möjligt för användarna av den webbplats på vilken länken finns att kringgå begränsningar – som införts på den webbplats på vilken det skyddade verket finns i syfte att endast abonnenter ska ges tillgång till verket – och således utgör en åtgärd utan vilken användarna inte skulle kunna ta del av verken i fråga, ska, i synnerhet, samtliga dessa användare anses utgöra en ny publik som upphovsrättsinnehavarna inte tagit i beaktande när de lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen, vilket innebär att dessa innehavares tillstånd krävs för en sådan överföring till allmänheten. Så är bland annat fallet när det aktuella verket inte längre är tillgängligt för allmänheten på den webbplats där det ursprungligen överfördes eller när verket endast är tillgängligt för en begränsad publik på den webbplatsen, medan det är åtkomligt på en annan webbplats utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd (dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 31).

41

Förevarande nationella mål avser just en situation där upphovsrättsinnehavaren försöker villkora beviljandet av en licens av att begränsningsåtgärder vidtas mot inbäddning för att begränsa tillgången till upphovsrättsinnehavarens verk från andra webbplatser än dess licenstagares webbplatser. Det kan under dessa omständigheter inte anses att upphovsrättsinnehavaren har samtyckt till att tredje parter fritt kan överföra innehavarens verk till allmänheten.

42

Genom att en upphovsrättsinnehavare vidtar eller ålägger sina licenstagare att använda sig av tekniska åtgärder som begränsar tillgången till upphovsrättsinnehavarens verk från andra webbplatser än den där innehavaren har tillåtit att verken överförs till allmänheten, ska vederbörande, enligt den rättspraxis som har nämnts i punkt 38 ovan, således anses ha uttryckt sin vilja att förena sitt tillstånd för att överföra sina verk till allmänheten på internet med förbehåll, så att endast användarna av en viss webbplats får tillgång till verken.

43

När upphovsrättsinnehavaren har vidtagit eller ålagt sina licenstagare att använda sig av begränsningsåtgärder mot inbäddning för att begränsa tillgången till upphovsrättsinnehavarens verk från andra webbplatser än dess licenstagares webbplatser, utgör det första tillgängliggörandet på den ursprungliga webbplatsen och det andra tillgängliggörandet, genom tekniken med inbäddning, följaktligen olika överföringar till allmänheten, och därför krävs att de berörda rättighetsinnehavarna lämnar sitt tillstånd med avseende på var och en av dem (se, analogt, dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 49).

44

Det följer härvidlag varken av domen av den 13 februari 2014, Svensson m.fl. (C‑466/12, EU:C:2014:76) eller av beslutet av den 21 oktober 2014, BestWater International (C‑348/13, ej publicerat, EU:C:2014:2315) att införandet på en webbplats av hypertextlänkar till skyddade verk, som har gjorts fritt tillgängliga på en annan webbplats, men utan tillstånd från upphovsrättsinnehavarna till verken, inte utgör en ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29. Dessa avgöranden bekräftar tvärtom vikten av ett sådant tillstånd vid tillämpningen av denna bestämmelse, i vilken det just föreskrivs att varje överföring av ett verk till allmänheten kräver tillåtelse av upphovsrättsinnehavaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑160/15, EU:C:2016:644, punkt 43).

45

Samma konstateranden gör sig gällande när en tredje part till allmänheten överför skyddade verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts fritt tillgängliga på vissa webbplatser, medan innehavaren har vidtagit eller ålagt sina licenstagare att använda sig av tekniska åtgärder som begränsar tillgången till innehavarens verk från andra webbplatser, genom tekniken med inbäddning, så att endast användarna av den ursprungliga webbplatsen får tillgång till verken.

46

Det ska preciseras att det, för att säkerställa rättssäkerheten och ett väl fungerande internet, inte kan vara tillåtet för upphovsrättsinnehavaren att begränsa sitt samtycke på annat sätt än genom effektiva tekniska åtgärder, i den mening som avses i artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 2001/29 (se, i sistnämnda avseende, dom av den 23 januari 2014, Nintendo m.fl., C‑355/12, EU:C:2014:25, punkterna 24, 25 och 27). I avsaknad av sådana åtgärder kan det nämligen visa sig vara svårt, bland annat för de enskilda, att kontrollera om innehavaren har avsett att motsätta sig inbäddning av sina verk. En sådan kontroll framstår som än svårare när dessa verk omfattas av underlicenser (se, analogt, dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑160/15, EU:C:2016:644, punkt 46).

47

Under sådana omständigheter består, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 73 och 84 i sitt förslag till avgörande, den allmänhet som upphovsrättsinnehavaren beaktade när vederbörande lämnade tillstånd till att hans eller hennes verk överfördes till den webbplats på vilken det ursprungligen publicerades endast av användarna av den webbplatsen och inte av användarna av den webbplats där verket senare har bäddats in utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd, eller av andra internetanvändare (se, analogt, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 35).

48

Domstolen finner, med beaktande av dessa omständigheter, att under sådana förhållanden ska den åtgärd genom vilken ett upphovsrättsligt skyddat verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts fritt åtkomligt för allmänheten på en annan webbplats integreras i en tredje parts internetsida, genom tekniken med inbäddning, kvalificeras som ”tillgängliggörande av detta verk till en ny publik”.

49

Det kan visserligen inte bortses från att hypertextlänkar, oavsett om de används i samband med tekniken med inbäddning eller inte, bidrar till ett väl fungerande internet, vilket är särskilt betydelsefullt beträffande yttrande- och informationsfriheten, vilka är garanterade av artikel 11 i stadgan, samt för åsikts- och informationsutbytet på detta nätverk som kännetecknas av tillgången till obegränsade mängder information (dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online, C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

50

Ett synsätt enligt vilket upphovsrättsinnehavaren, även om han eller hon har vidtagit begränsningsåtgärder mot inbäddning av sina verk, antas ha samtyckt till varje överföring till allmänheten av nämnda verk genom en tredje part till förmån för samtliga internetanvändare skulle emellertid vara oförenligt med innehavarens ensamrätt – som inte kan konsumeras – att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av hans eller hennes verk, enligt artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 2001/29.

51

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 100 och 101 i sitt förslag till avgörande kan en upphovsrättsinnehavare inte tvingas välja mellan att antingen godta att andra använder verket utan innehavarens tillstånd eller att själv avstå från att använda verket, i förekommande fall genom ett licensavtal.

52

En bedömning enligt vilken den åtgärd genom vilken ett verk som tidigare med upphovsrättshavarens tillstånd har överförts på en annan webbplats integreras i en tredje parts internetsida, genom tekniken med inbäddning, trots att skyddsåtgärder mot inbäddning har vidtagits eller ålagts av innehavaren, inte utgör tillgängliggörande av verket för en ny publik, skulle nämligen vara detsamma som att det infördes en regel om konsumtion av rätten till överföring (se, analogt, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkterna 32 och 33).

53

Förutom att det skulle strida mot lydelsen av artikel 3.3 i direktiv 2001/29, skulle en sådan regel medföra att innehavaren förlorade möjligheten att kräva skälig ersättning för utnyttjandet av hans eller hennes verk, som det erinras om i skäl 10 i det direktivet, trots att, såsom domstolen har angett, immaterialrättens särskilda föremål bland annat syftar till att säkerställa skyddet för innehavarna av de berörda rättigheterna att kommersiellt utnyttja spridning eller tillgängliggörande av skyddade alster genom att bevilja licenser mot en skälig ersättning för varje utnyttjande av dem (dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

54

Att tillåta en sådan integrering, genom tekniken med inbäddning, utan att upphovsrättsinnehavaren kan göra gällande de rättigheter som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, skulle strida mot den skäliga balans som avses i skälen 3 och 31 i det direktivet och som i den digitala miljön ska vidmakthållas mellan, å ena sidan, intresset för innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter att skydda sina immateriella rättigheter, som garanteras i artikel 17.2 i stadgan, och, å andra sidan, skyddet för de intressen och grundläggande rättigheter som de som utnyttjar skyddade alster har, särskilt deras yttrandefrihet och informationsfrihet, som garanteras genom artikel 11 i stadgan, samt för allmänintresset (se, analogt, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 41).

55

Av det ovan anförda följer att den fråga som har ställts ska besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att den omständigheten att upphovsrättsligt skyddade verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts tillgängliga och fritt åtkomliga för allmänheten på en annan webbplats integreras i en tredje parts internetsida, genom tekniken med inbäddning, utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i denna bestämmelse, om integreringen sker genom att skyddsåtgärder mot inbäddning som har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren kringgås.

Rättegångskostnader

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

 

Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas på så sätt att den omständigheten att upphovsrättsligt skyddade verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts tillgängliga och fritt åtkomliga för allmänheten på en annan webbplats integreras i en tredje parts internetsida, genom tekniken med inbäddning, utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i denna bestämmelse, om integreringen sker genom att skyddsåtgärder mot inbäddning som har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren kringgås.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: tyska.