–

M.V. m.fl., genom E. Chafnavi, dikigoros,

–

Organismos Topikis Aftodioikisis (OTA) ”Dimos Agiou Nikolaou”, genom K. Zacharaki, dikigoros,

–

Greklands regering, genom E.-M. Mamouna, E. Tsaousi och K. Georgiadis, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, inledningsvis genom A. Bouchagiar och M. van Beek, därefter av A. Bouchagiar, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausulerna 1 och 5.2 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, M.V. och andra arbetstagare och, å andra sidan, deras arbetsgivare, Organismos Topikis Aftodioikisis (OTA) ”Dimos Agiou Nikolaou” (den lokala myndigheten i Agios Nikolaos kommun, Grekland) (nedan kallad Agios Nikolaos kommun). Målet rör kvalificeringen av deras anställningsförhållanden som tillsvidareanställning i kommunens renhållningsförvaltning.

3

I klausul 1 i ramavtalet föreskrivs följande:

”Syftet med detta ramavtal är

4

I klausul 3 i ramavtalet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta avtal avses med

…”

5

I klausul 5 i ramavtalet, med rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”, föreskrivs följande:

6

I klausul 8 i ramavtalet, med rubriken ”Genomförandebestämmelser”, föreskrivs följande:

…”

7

Under år 2001 lades punkterna 7 och 8 till i artikel 103 i den grekiska grundlagen, vilka har följande lydelse:

”7.   Rekrytering av arbetstagare inom den offentliga sektorn och inom den offentliga sektorn i vid bemärkelse … sker antingen genom uttagningsprov eller genom ett urvalsförfarande enligt på förhand fastställda och objektiva kriterier och står under tillsyn av en oberoende myndighet i enlighet med vad som föreskrivs i lag. …

8.   Villkor och giltighetstid för privaträttsliga anställningsförhållanden med staten eller inom offentlig sektor i vid bemärkelse, såsom denna definieras i varje enskilt fall, fastställs i lag. De privaträttsliga anställningsförhållandena ska tillgodose tillsättning av andra ordinarie tjänster än dem som anges i punkt 3 första stycket, eller tillfälliga, oförutsedda eller omedelbara behov i den mening som avses i punkt 2 andra stycket. I lag fastställs även de arbetsuppgifter som den personal som avses i föregående stycke får utöva. Det är förbjudet att genom lag omvandla de tjänster som innehas av den personal som avses i första stycket till ordinarie offentliga tjänster eller att omvandla deras anställningsavtal till tillsvidareanställningsavtal. De förbud som föreskrivs i denna punkt gäller även de personer som anställts enligt uppdragsavtal.”

8

I artikel 8.1 och 8.3 i lag 2112/1920 om obligatorisk uppsägning av anställningsavtal för anställda inom den privata sektorn (FEK A’ 67/18.3.1920), i vilken det fastställs bestämmelser om skydd för arbetstagaren vid uppsägning av privaträttsliga avtal om tillsvidareanställning, föreskrivs följande:

”1.   Avtal som strider mot denna lag är ogiltiga om de inte är till fördel för den anställde. …

…

3.   Bestämmelserna i förevarande lag ska även tillämpas på avtal om visstidsanställning om den begränsade giltighetstiden inte är motiverad av avtalets karaktär utan medvetet används i syfte att kringgå bestämmelserna om obligatorisk uppsägning av anställningsavtal i denna lag.”

9

Det framgår av handlingarna i målet att artikel 8.3 i lag 2112/1920, jämförd med bland annat artiklarna 281 och 671 i civillagen, samt med de allmänna principerna i den grekiska grundlagen, bland annat artikel 25.1 och 25.3 däri, har tillämpats av grekiska domstolar under årens lopp för att göra en korrekt rättslig kvalificering av anställningsförhållanden. De grekiska domstolarna har således, med stöd av artikel 8.3, rättsligt sett kvalificerat avtal som betecknats som avtal om visstidsanställning, men som i själva verket var avsedda att förlängas för att tillgodose arbetsgivarens konstanta och varaktiga behov, som ”avtal om tillsvidareanställning”.

10

Den hänskjutande domstolen har betonat att de grekiska domstolarna till följd av ändringen i den grekiska grundlagen slutade att omvandla avtal om visstidsanställning som upprättats av arbetsgivare inom den offentliga sektorn till avtal om tillsvidareanställning med stöd av artikel 8.3 i lag 2112/1920. De grekiska domstolarna ansåg att en sådan omvandling stred mot förbudet mot att ge personal inom den offentliga sektorn fast anställning enligt artikel 103 i nämnda grundlag, i dess ändrade lydelse, även om visstidsanställningen tillgodosåg arbetsgivarens konstanta och varaktiga behov.

11

Enligt artikel 205.1 i Kodikas Katastasis Dimotikon kai Koinotikon Ypallilon (lagen om kommunalanställda) får lokala myndigheter ingå privaträttsliga avtal om visstidsanställning för att tillgodose säsongsrelaterade behov eller andra regelbundet återkommande eller tillfälliga behov.

12

I artikel 21 i lag 2190/1994 om inrättande av en oberoende myndighet med ansvar för personalrekrytering och administrativa frågor (FEK A’ 28/3.3.1994), föreskrivs följande:

”1.   Offentliga myndigheter och juridiska personer … får anställa personal på grundval av privaträttsliga avtal om visstidsanställning för att tillgodose säsongsrelaterade eller andra regelbundet återkommande eller tillfälliga behov på de villkor och enligt det förfarande som anges nedan.

2.   Anställningsavtal för personal enligt punkt 1 får inte ingås för mer än åtta månader under en tolvmånadersperiod. Vid tillfällig anställning av personal som sker för att, i överensstämmelse med gällande bestämmelser, tillgodose omedelbara behov till följd av brist på personal eller lediga tjänster får anställningsavtal inte ingås för mer än fyra månader med en och samma person. Förlängningar av sådana avtal eller nya avtal som ingås under samma år samt omvandling av sådana avtal till avtal om tillsvidareanställning är ogiltiga.”

13

I artikel 167 i lag 4099/2012 (FEK A ’250/20.12.2012), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Utan hinder av vad som föreskrivs i andra bestämmelser ska gällande individuella avtal och individuella avtal som löpt ut tidigast nittio (90) dagar före ikraftträdandet av denna lag och som avser rengöring av lokaler tillhörande offentliga myndigheter, oberoende myndigheter, offentligrättsliga juridiska personer, privaträttsliga juridiska personer och lokala myndigheter, och som ingåtts av enheter inom lokala myndigheter som ansvarar för renhållningen och som har i uppdrag att tillgodose andra enheters inom de lokala myndigheternas renhållningsbehov, automatiskt förlängas till och med den 31 december 2017. Ovannämnda förlängning gäller inte individuella avtal som ingåtts för att tillgodose omedelbara, säsongsrelaterade eller tillfälliga behov inom renhållningsbranschen, i de fall då dessa avtal omfattar en period på högst två månader under en tolvmånadersperiod och då de har ingåtts från och med den 1 januari 2016.”

14

Genom artikel 76 i lag 4386/2016 (FEK A ’83/11.5.2016) infördes, efter första stycket i artikel 167.1 i lag 4099/2012, i den då gällande lydelsen, ett stycke som föreskrev att den automatiska förlängningen till och med den 31 december 2016 av de individuella anställningsavtal som avses i föregående stycke, från och med ikraftträdandet av lag 4325/2015 (det vill säga från och med den 11 maj 2015), även skulle tillämpas på avtal för personer som anställts för att tillgodose omedelbara, säsongsrelaterade eller tillfälliga behov inom renhållningsbranschen med hjälp av avtal om visstidsanställning som inte kunde överskrida två månader inom en tolvmånadersperiod.

15

Genom presidentdekret 164/2004 med bestämmelser om visstidsanställda arbetstagare inom den offentliga sektorn (FEK A’ 134/19.7.2004), införlivades direktiv 1999/70 med den grekiska lagstiftning som är tillämplig på statligt anställda och anställda inom den offentliga sektorn i vid bemärkelse. I artikel 2.1 i presidentdekret 164/2004 föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta dekret är tillämpliga på personal inom den offentliga sektorn … och på personal i kommunala företag som är anställd på grundval av visstidsanställningar eller på grundval av uppdragsavtal eller andra avtal eller anställningsförhållanden som innebär att den ena parten har en underordnad ställning. …”

16

I artikel 4 i presidentdekretet föreskrivs följande:

”1.   Vad gäller arbetsförhållanden och arbetsvillkor får visstidsanställda arbetstagare inte behandlas på ett ofördelaktigt sätt i förhållande till tillsvidareanställda arbetstagare enbart på grund av att deras anställningsavtal är tidsbegränsade. Särbehandling är i undantagsfall tillåten om den är motiverad på objektiva grunder.

2.   Den anställningstid som behövs för att kvalificera för särskilda anställningsvillkor ska vara densamma för visstidsanställda arbetstagare som för tillsvidareanställda arbetstagare utom där olika längd på denna kvalifikationstid är motiverad på objektiva grunder.”

17

I artikel 5 i presidentdekretet, med rubriken ”På varandra följande avtal”, föreskrivs följande:

”1.   På varandra följande avtal som ingås och fullgörs mellan samma arbetsgivare och samma arbetstagare, som avser samma eller liknande yrke och i vilka det föreskrivs identiska eller liknande arbetsvillkor, är förbjudna om mindre än tre månader förflyter mellan avtalen.

2.   Ovannämnda avtal är emellertid tillåtna om de är motiverade på objektiva grunder. Objektiva grunder ska anses föreligga om syftet med de avtal som följer på det ursprungliga avtalet är att tillgodose liknande särskilda behov som direkt eller indirekt har samband med företagets art, natur eller verksamhet.

3.   På varandra följande avtal ska ingås skriftligen och de grunder som motiverar avtalen ska anges uttryckligen i avtalen såvida de inte framgår direkt av avtalen. Det krävs i undantagsfall inte att avtalet ska vara skriftligt om förnyelsen av avtalet, med hänsyn till att det rör sig om en tillfällig anställning, inte varar längre än en månad, såvida det inte uttryckligen föreskrivs i en annan bestämmelse att avtalet ska vara skriftligt. Den anställde ska erhålla en kopia av anställningsavtalet inom fem arbetsdagar från anställningens början.

4.   Antalet på varandra följande avtal får inte i något fall överstiga tre med förbehåll för vad som föreskrivs i bestämmelserna i punkt 2 i nästföljande artikel.”

18

I artikel 6 i presidentdekretet, som avser den övre sammanlagda tidsgränsen för visstidsanställningar, föreskrivs följande:

”1.   På varandra följande avtal som ingås och fullgörs mellan samma arbetsgivare och samma arbetstagare, som avser samma eller liknande yrke och i vilka föreskrivs identiska eller liknande arbetsvillkor får inte avse en sammanlagd anställningstid som överskrider 24 månader, oaktat om de ingåtts med tillämpning av föregående artikel eller andra bestämmelser.

2.   En sammanlagd anställningstid som överskrider 24 månader är tillåten endast med avseende på särskilda kategorier av arbetstagare på grund av arbetsuppgifternas beskaffenhet, vilka anges i gällande bestämmelser, såsom exempelvis personal i ledande befattning, arbetstagare som anställts inom ramen för särskilda forskningsprogram eller subventionerade eller finansierade program, samt arbetstagare som anställts för att genomföra arbetsuppgifter hänförliga till fullgörandet av skyldigheter som följer av överenskommelser med internationella organisationer.”

19

I artikel 7 i presidentdekret 164/2004, med rubriken ”Påföljder vid överträdelse”, föreskrivs följande:

”1.   Samtliga avtal som ingås i strid med artiklarna 5 och 6 i förevarande dekret är ogiltiga.

2.   För det fall att ett ogiltigt avtal, eller en del därav, har fullgjorts ska de belopp som arbetstagaren har rätt till på grundval av avtalet betalas ut och de belopp som i förekommande fall redan betalats ut kan inte återkrävas. För den period som det ogiltiga anställningsavtalet har fullgjorts har arbetstagaren rätt till skadestånd med ett belopp som en motsvarande tillsvidareanställd arbetstagare hade haft rätt till vid en uppsägning av sitt anställningsavtal. Om det är fråga om fler än ett ogiltigt avtal utgörs den period som ska beaktas vid beräkningen av skadeståndet av den sammanlagda anställningstiden som fastställs i de ogiltiga anställningsavtalen. De belopp som arbetsgivaren redan betalat ut till arbetstagaren ska avräknas.

3.   Den som åsidosätter bestämmelserna i artiklarna 5 och 6 i förevarande dekret ska dömas till fängelse …. Om brottet skett av oaktsamhet ska den ansvarige dömas till fängelse i upp till ett år. Överträdelsen utgör även en grov disciplinförseelse.”

20

Enligt artikel 10 i presidentdekretet påverkar dekretet inte bestämmelser som är förmånligare för samtliga arbetstagare och för arbetstagare med funktionsnedsättning.

21

M.V. m.fl. anställdes under år 2015 av Agios Nikolaos kommun vid kommunens renhållningstjänst, genom privaträttsliga avtal om visstidsanställning. Anställningarna avsåg heltidsarbete och månadslönen hade fastställts i enlighet med den lagstadgade löneskalan.

22

Dessa avtal som ursprungligen hade ingåtts för en period på åtta månader förnyades till och med den 31 december 2017, med retroaktiv verkan och utan avbrott, genom olika lagstiftningsåtgärder, vilka den hänskjutande domstolen har angett i punkterna 15–22 i begäran om förhandsavgörande. Den sammanlagda avtalstiden för respektive avtal varierade mellan 24 och 29 månader. Agios Nikolaos kommun sade slutligen upp avtalen vid ovannämnda datum. Det framgår dessutom av begäran om förhandsavgörande att dessa förlängningar inte föregicks av någon bedömning av huruvida de säsongsrelaterade, regelbundet återkommande eller tillfälliga behov som i förekommande fall motiverade att dessa avtal ursprungligen ingicks kvarstod.

23

Kärandena i det nationella målet ansåg att deras situation innebar att på varandra följande visstidsanställningar hade missbrukats och att detta således stred mot ramavtalets syfte och ändamål. De yrkade därför att Monomeles Protodikeio Lasithiou (förstainstansdomstol med ensamdomare i Lasithi, Grekland) dels skulle fastställa att de skulle fortsätta att vara bundna till Agios Nikolaos kommun på grundval av ett avtal om tillsvidareanställning och att uppsägningen av deras anställningsavtal med verkan per den 31 december 2017 var ogiltig, dels skulle förelägga nämnda kommun att vid vite anställa dem på grundval av avtal om tillsvidareanställning.

24

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis erinrat om att direktiv 1999/70 – när det gäller personal inom den offentliga sektorn, såsom kärandena i det nationella målet – har införlivats med grekisk rätt genom presidentdekret 164/2004, i vilket det föreskrivs åtgärder som är avsedda att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar.

25

Lag 2112/1920 är dessutom fortfarande tillämplig. I artikel 8.1 och 8.3 däri föreskrivs att ett avtal om visstidsanställning är ogiltigt om den begränsade giltighetstiden inte är motiverad av avtalets karaktär, utan medvetet används i syfte att kringgå bestämmelserna om obligatorisk uppsägning av anställningsavtal.

26

Den hänskjutande domstolen har framhållit att flera på varandra följande avtal om visstidsanställning undantagsvis är tillåtna enligt grekisk rätt på vissa villkor. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att det i artikel 5 i presidentdekret 164/2004 bland annat föreskrivs att denna typ av avtal kan ingås om det är motiverat på objektiva grunder och ingåendet av avtal uppfyller andra krav, såsom att ett nytt anställningsavtal ska ingås skriftligen, och under förutsättning att det rör sig om högst tre förlängningar. Objektiva grunder ska anses föreligga om syftet med de avtal som följer på det ursprungliga avtalet är att tillgodose liknande särskilda behov som direkt eller indirekt har samband med företagets art, natur eller verksamhet.

27

Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att efter ikraftträdandet av direktiv 1999/70, men före utgången av fristen för att införliva direktivet med grekisk rätt, infördes genom ändringen av artikel 103 i den grekiska grundlagen under år 2001, i punkt 8 i denna artikel, ett förbud mot att omvandla visstidsanställningar för personal inom den offentliga sektorn till tillsvidareanställningar. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att även om de nationella domstolarna tidigare tillämpade lag 2112/1920 som en ”likvärdig laglig åtgärd”, i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet, för att omklassificera visstidsanställningar till tillsvidareanställningar, har grundlagsändringen gjort det omöjligt att tillämpa dessa skyddsbestämmelser.

28

Den hänskjutande domstolen har dessutom hänvisat till ett avgörande från Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten, Grekland), i vilket det nyligen har slagits fast att en sådan förlängning av privaträttsliga anställningsavtal strider mot direktiv 1999/70, såsom det införlivats med nationell rätt genom presidentdekret 164/2004. En sådan förlängning skulle nämligen ge upphov till en oacceptabel rad av på varandra följande avtal som ingåtts och fullgjorts av samma arbetsgivare och samma arbetstagare för samma typ av tjänst och på samma arbetsvillkor, utan att några objektiva och klara kriterier har fastställts för att avgöra huruvida förnyelsen av sådana avtal faktiskt sker för att tillgodose ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta, vilket är av särskild vikt med hänsyn till att förnyelsen medför en verklig risk för att denna typ av avtal missbrukas.

29

Den hänskjutande domstolen är under dessa omständigheter osäker på huruvida den aktuella nationella lagstiftningen, genom vilken ramavtalet har införlivats med grekisk rätt, är förenlig med nämnda ramavtal, i den mån denna lagstiftning ska tolkas så, att automatiska förlängningar av de aktuella anställningsavtalen inte omfattas av begreppet ”på varandra följande visstidsanställningskontrakt”, trots att det inte rör sig om att ett nytt avtal om visstidsanställning ingås skriftligen utan om en förlängning av ett befintligt anställningsavtal.

30

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att det är uppenbart att de avtal om visstidsanställning som ingåtts med kärandena i det nationella målet strider mot samtliga de åtgärder för att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningar, vilka föreskrivs i artiklarna 5 och 6 i presidentdekret 164/2004, såsom anges i klausul 5.1 i ramavtalet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende bland annat påpekat att det inte har förekommit något avbrott mellan de olika förnyelserna av avtalen och att det inte finns några objektiva grunder som motiverar dem. Den hänskjutande domstolen har dessutom påtalat att den grekiska lagstiftaren har ingripit flera gånger, vilket har medfört att det högsta antalet förnyelser av avtal som fastställts till tre gånger har överskridits. Detta har vidare medfört att den övre tidsgränsen på sammanlagt 24 månader för sådana avtal, vilken föreskrivs i presidentdekret 164/2004, har överskridits.

31

Enligt den hänskjutande domstolen har artikel 167 i lag 4099/2012, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, gjort det möjligt att automatiskt förlänga de aktuella avtalen om visstidsanställning genom en enkel bekräftande rättsakt som utfärdats av varje arbetsgivare, utan något annat förfarande eller beslut av ett kollektivt organ inom arbetsgivarens organisation, och utan att det först har gjorts en bedömning av huruvida de behov som ursprungligen gjorde dessa avtal nödvändiga fortfarande kvarstod.

32

Den hänskjutande domstolen har preciserat att även om avtalen om visstidsanställning inom renhållningssektorn ursprungligen hade ingåtts för en period på åtta månader, med stöd av artikel 205 i lagen om kommunalanställda, och oberoende av de lokala myndigheternas konstanta och varaktiga behov, visar förlängningen av avtalen till och med den 31 december 2017 – genom lagstiftningsakter med retroaktiv verkan som endast var tillämpliga på nämnda avtal – att de behov som tillgodosågs genom dessa avtal inte kan betraktas som tillfälliga, säsongsrelaterade eller regelbundet återkommande.

33

Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att den grekiska lagstiftaren antog flera kompletterande bestämmelser om bland annat legalisering av offentliga utgifter till följd av anställning av arbetstagare inom de lokala myndigheternas renhållningsförvaltning under hela den tid som deras anställningsavtal förnyades med stöd av artikel 167 i lag 4099/2012, vilket innebär en legalisering av orsaken till dessa kostnader, vilka normalt sett är otillåtna. Genom detta ingripande hindrade den grekiska lagstiftaren de berörda arbetstagarna från att erhålla det skadestånd som föreskrivs i artikel 7 i presidentdekret 164/2004, eftersom denna bestämmelse uppställer som villkor att anställningsavtalet ska vara ogiltigt på grund av att artiklarna 5 och 6 i nämnda dekret har åsidosatts. Samtidigt beslutades det att de påföljder som avses i artikel 7 i presidentdekret 164/2004 inte var tillämpliga på lokala myndigheter som anställde personal inom renhållningssektorn på grundval av ovannämnda avtal om visstidsanställning, vilka förlängdes flera gånger fram till slutet på år 2017. Enligt en annan lagbestämmelse beaktades dessutom inte förlängningen av nämnda avtal om visstidsanställning som ingåtts av de lokala myndigheterna vid beräkningen av den övre sammanlagda tidsgränsen på 24 månader som avses i artiklarna 5–7 i presidentdekret 164/2004.

34

Mot denna bakgrund beslutade Monomeles Protodikeio Lasithiou (förstainstansdomstol med ensamdomare i Lasithi) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

35

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida klausul 1 och klausul 5.2 i ramavtalet ska tolkas så, att uttrycket ”på varandra följande visstidsanställningskontrakt” däri även omfattar en automatisk förlängning av avtal om visstidsanställning för arbetstagare inom de lokala myndigheternas renhållningsförvaltning, vilken skett i enlighet med uttryckliga nationella bestämmelser och trots att den skriftliga form som i princip föreskrivs för ingående av på varandra följande avtal inte har iakttagits.

36

Det ska i detta hänseende erinras om att syftet med klausul 5 i ramavtalet är att genomföra ett av de mål som eftersträvas med detta avtal, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningar, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits vissa minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

37

För att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar är medlemsstaterna, enligt klausul 5.1 i ramavtalet, således skyldiga att med effektiv och bindande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagliga åtgärder (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

38

Det framgår emellertid av lydelsen i denna klausul i ramavtalet och av fast rättspraxis att nämnda klausul endast är tillämplig i fråga om på varandra följande visstidsanställningar (dom av den 22 januari 2020, Baldonedo Martín, C‑177/18, EU:C:2020:26, punkt 70, och dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 56 och där angiven rättspraxis), vilket innebär att ett avtal som är det första eller det enda avtalet om visstidsanställning inte omfattas av klausul 5.1 i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

39

I förevarande fall rör det sig emellertid inte, i egentlig mening, om två eller flera på varandra följande anställningsavtal som förutsätter att det formellt har ingåtts två eller flera separata avtal, varav det ena följer på det andra. Närmare bestämt rör det sig om en automatisk förlängning av ett ursprungligt avtal om visstidsanställning, som följer av lagstiftningsakter. Det ska således prövas huruvida denna situation omfattas av begreppet ”på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden” i klausul 5.1 i ramavtalet.

40

Det följer av fast rättspraxis att klausul 5.2 a i ramavtalet i princip överlåter till medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter att fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar ska betraktas som ”på varandra följande” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2020, Baldonedo Martín, C‑177/18, EU:C:2020:26, punkt 71, och dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 57).

41

Även om det, i syfte att bevara mångfalden i de nationella lagstiftningarna på området, således överlämnas till de nationella myndigheterna att definiera hur begreppet ”på varandra följande” i den mening som avses i ramavtalet ska tillämpas, är det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna på detta sätt har tillerkänts inte obegränsat, eftersom det inte i något fall får bli så stort att ramavtalets syfte eller ändamålsenliga verkan äventyras. De nationella myndigheterna får särskilt inte använda detta utrymme för skönsmässig bedömning så att det uppkommer en situation som kan medföra missbruk och sålunda motverka nämnda syfte (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 82, och dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 58).

42

Medlemsstaterna är nämligen skyldiga att garantera det resultat som ska uppnås enligt unionsrätten. Detta framgår, förutom av artikel 288 tredje stycket FEUF, av artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 jämförd med skäl 17 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 68, och dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 59).

43

De i punkt 41 ovan angivna gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna ges gäller särskilt när det är fråga om ett nyckelbegrepp, såsom begreppet på varandra följande anställningsförhållanden, som är avgörande för att fastställa tillämpningsområdet för de nationella bestämmelser som har införts i syfte att genomföra ramavtalet (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 60).

44

Att dra slutsatsen att det inte föreligger några på varandra följande visstidsanställningsförhållanden, i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet, enbart av det skälet att det första avtalet om visstidsanställning för arbetstagare inom de lokala myndigheternas renhållningsförvaltning som är i fråga hade förlängts automatiskt genom lagstiftningsakter, utan att ett eller flera nya avtal om visstidsanställning formellt hade ingåtts skriftligen, skulle riskera att äventyra ramavtalets syfte, ändamål och ändamålsenliga verkan.

45

En sådan restriktiv tolkning av begreppet ”på varandra följande visstidsanställningsförhållanden” skulle nämligen göra det möjligt att anställa arbetstagare tillfälligt under flera års tid (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 85, och dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 62).

46

Denna restriktiva tolkning skulle dessutom riskera att medföra inte bara att ett stort antal visstidsanställningsförhållanden i praktiken inte kommer att omfattas av det arbetstagarskydd som eftersträvas med direktiv 1999/70 och ramavtalet, genom att syftena med direktivet och ramavtalet i stor utsträckning går förlorade, utan även att arbetsgivarna ges en möjlighet att missbruka denna anställningsform för att tillgodose konstanta och varaktiga behov av personal (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 63).

47

I detta sammanhang ska det även konstateras att begreppet ”längden” på anställningsförhållandet utgör en väsentlig del av alla avtal om visstidsanställning. I klausul 3.1 i ramavtalet föreskrivs följande: ” ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande … vars längd fastställts på grundval av objektiva kriterier som att det gäller fram till ett visst datum, till dess en viss uppgift har utförts eller med anledning av en särskild händelse”. Ändringen av det datum då ett avtal om visstidsanställning ska upphöra utgör således en väsentlig ändring av detta avtal som rätteligen kan likställas med att ett nytt avtal om visstidsanställning ingås efter det föregående anställningsförhållandet, vilket således omfattas av tillämpningsområdet för klausul 5 i ramavtalet.

48

Såsom framgår av andra stycket i ingressen till ramavtalet samt av punkterna 6 och 8 i de allmänna övervägandena i detta avtal, anses anställningstryggheten utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare, medan visstidsanställningar endast under vissa omständigheter svarar mot både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

49

I detta sammanhang saknar det betydelse att förlängningen eller förnyelsen av anställningsavtalen följer av lagstiftningsakter från det grekiska parlamentet. Ramavtalets ändamålsenliga verkan skulle nämligen äventyras av en tolkning som möjliggör en ensidig förlängning av giltighetstiden för ett avtal om visstidsanställning genom en lagstiftningsåtgärd.

50

EU-domstolen har även fastställt att en nationell lagstiftning – i vilken det endast på ett allmänt och abstrakt sätt, i form av en bestämmelse i lag eller annan författning, anges att på varandra följande avtal om visstidsanställning får användas – inte uppfyller de krav som anges i klausul 5.1 i ramavtalet. En sådan bestämmelse av rent formell karaktär ger nämligen inte några objektiva och klara kriterier för kontrollen av huruvida förnyelsen av sådana avtal faktiskt sker för att tillgodose ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta. En sådan bestämmelse medför därför en verklig risk för att denna typ av avtal missbrukas och är följaktligen inte förenlig med det mål och den ändamålsenliga verkan som eftersträvas med ramavtalet (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkterna 67 och 68 och där angiven rättspraxis).

51

Eftersom en automatisk förlängning genom lagstiftning i förevarande fall kan likställas med en förnyelse och således med att ett separat avtal om visstidsanställning ingås, kan sådana avtal som de som är aktuella faktiskt kvalificeras som ”på varandra följande” i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet. Denna bedömning stöds av den omständigheten att det i det nationella målet inte har konstaterats något avbrott mellan det första anställningsavtalet och de anställningsavtal som följde därefter på grundval av de automatiska förlängningar som föreskrivs i lagstiftningsakter. Var och en av kärandena fortsatte vidare att arbeta oavbrutet för sina respektive arbetsgivare inom ramen för samma typ av arbetsuppgifter och under samma arbetsvillkor, förutom vad gäller villkoret avseende anställningsförhållandets längd.

52

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Klausul 1 och klausul 5.2 i ramavtalet ska tolkas så, att uttrycket ”på varandra följande visstidsanställningskontrakt” däri även omfattar en automatisk förlängning av avtal om visstidsanställning för arbetstagare inom de lokala myndigheternas renhållningsförvaltning, vilken skett i enlighet med uttryckliga nationella bestämmelser och trots att den skriftliga form som i princip föreskrivs för ingående av på varandra följande avtal inte har iakttagits.

53

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida klausul 5.1 i ramavtalet, för det fall den första frågan ska besvaras jakande, ska tolkas så, att när på varandra följande visstidsanställningar, i den mening som avses i denna bestämmelse, har missbrukats så omfattar den hänskjutande domstolens skyldighet – att i möjligaste mån tolka och tillämpa samtliga relevanta bestämmelser i nationell rätt på ett sådant sätt att detta missbruk beivras på lämpligt sätt och att följderna av åsidosättandet av unionsrätten undanröjs – tillämpningen av en nationell bestämmelse som gör det möjligt att omvandla på varandra följande visstidsanställningar till en tillsvidareanställning, trots att en annan nationell bestämmelse av högre rang, då det rör sig om en grundlagsbestämmelse, ovillkorligen förbjuder en sådan omvandling inom den offentliga sektorn.

54

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar är medlemsstaterna, enligt klausul 5.1 i ramavtalet, skyldiga att med effektiv och bindande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagliga åtgärder. De i klausul 5.1 a–5.1 c angivna åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

55

Medlemsstaterna har i det avseendet ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i klausul 5.1 a–5.1 c i ramavtalet eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagliga åtgärder, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller för kategorier av arbetstagare (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

56

Härigenom fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förebygga sådant missbruk. Medlemsstaterna ges emellertid samtidigt rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås, under förutsättning att de inte äventyrar ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

57

I klausul 5 i ramavtalet föreskrivs inte några särskilda påföljder för fall där missbruk har konstaterats. I ett sådant fall ankommer det på de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som inte bara ska vara proportionerliga, utan även tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet får full verkan (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

58

Klausul 5 i ramavtalet föreskriver sålunda inte någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att visstidsanställningar ska omvandlas till en tillsvidareanställning. Det krävs emellertid att den berörda medlemsstatens nationella rättsordning innehåller en annan effektiv åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

59

När på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, måste det således finnas möjlighet att tillämpa en åtgärd som innebär effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd för att på lämpligt sätt beivra missbruket och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten. Det framgår nämligen av själva lydelsen av artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 att medlemsstaterna ska ”vidta alla nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna garantera de resultat som åläggs genom detta direktiv” (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

60

Det ska dessutom erinras om att det inte är EU-domstolens uppgift att uttala sig om tolkningen av bestämmelser i nationell rätt. Detta ankommer på de behöriga nationella domstolarna, vilka ska fastställa huruvida de krav som anges i klausul 5 i ramavtalet uppfylls genom bestämmelserna i den tillämpliga nationella lagstiftningen (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

61

Det ankommer således i förevarande fall på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken mån tillämpningsvillkoren för, liksom det faktiska genomförandet av, de relevanta bestämmelserna i nationell rätt utgör en lämplig åtgärd för att förhindra, och i förekommande fall beivra, missbruk av på varandra följande visstidsanställningar (se, analogt, dom av den 21 november 2018, de Diego Porras, C‑619/17, EU:C:2018:936, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

62

EU-domstolen kan emellertid i sitt förhandsavgörande bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess bedömning (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

63

EU-domstolen har redan slagit fast att omklassificeringen av visstidsanställningar till tillsvidareanställningar enligt artikel 8.3 i lag 2112/1920 – under förutsättning att denna bestämmelse fortfarande är tillämplig i den grekiska rättsordningen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – torde kunna utgöra en åtgärd som innebär effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd för att på lämpligt sätt beivra eventuella missbruk av visstidsanställningar och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 24 april 2009, Koukou, C‑519/08, ej publicerat, EU:C:2009:269, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

64

EU-domstolen har dessutom fastställt att klausul 5.1 i ramavtalet inte till sitt innehåll synes vara ovillkorlig och tillräckligt precis för att kunna åberopas av en enskild vid en nationell domstol. Enligt denna bestämmelse har medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att förhindra att visstidsanställningar missbrukas, och därvid avgöra huruvida en eller flera av de i klausulen uppräknade åtgärderna ska vidtas eller huruvida redan existerande likvärdiga lagliga åtgärder ska utnyttjas, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller för kategorier av arbetstagare. Dessutom är det inte möjligt att i tillräcklig utsträckning fastställa vilket minimiskydd som under alla omständigheter ska genomföras enligt klausul 5.1 i ramavtalet (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 196).

65

Det framgår emellertid av fast rättspraxis att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i möjligaste mån tolka denna mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en direktivkonform tolkning gäller vid tolkning av alla bestämmelser i nationell rätt, vare sig de har antagits före eller efter det aktuella direktivet (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 197).

66

Kravet på en direktivkonform tolkning av nationell rätt följer nämligen av EUF-fördragets systematik, eftersom det medger att de nationella domstolarna inom ramen för sin behörighet säkerställer att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 198).

67

Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas visserligen av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning, och den kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 199).

68

Principen om direktivkonform tolkning innebär icke desto mindre att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av dess erkända tolkningsmetoder, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 200).

69

Det ankommer således i förevarande fall på den hänskjutande domstolen att, när på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, i möjligaste mån tolka och tillämpa de relevanta bestämmelserna i nationell rätt på ett sådant sätt att detta missbruk beivras på lämpligt sätt och att följderna av åsidosättandet av unionsrätten undanröjs. Den hänskjutande domstolen ska i detta sammanhang bedöma huruvida bestämmelserna i artikel 8.3 i lag 2112/1920 i förekommande fall kan tillämpas för att göra en direktivkonform tolkning (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 203).

70

För det fall den nationella domstolen finner att det inte är möjligt att omvandla visstidsanställningar till tillsvidareanställningar enligt artikel 8.3 i lag 2112/1920, eftersom en sådan omvandling skulle leda till en tolkning contra legem av artikel 103.7 och 103.8 i den grekiska grundlagen, ska nämnda domstol pröva huruvida det finns andra effektiva åtgärder i detta avseende i grekisk rätt. Sådana åtgärder ska vara tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet får full verkan, det vill säga i förevarande fall artiklarna 5 och 6 i presidentdekret 164/2004, genom vilka klausul 5.1 i ramavtalet har införlivats med den grekiska rättsordningen.

71

Vad gäller inverkan i detta avseende av den omständigheten att artikel 103.8 i den grekiska grundlagen ändrats efter ikraftträdandet av direktiv 1999/70, men innan fristen för att införliva direktivet hade löpt ut, i syfte att införa ett ovillkorligt förbud mot att visstidsanställningar omvandlas till tillsvidareanställningar inom offentlig sektor, ska det endast påpekas att ett direktiv medför rättsverkningar för den medlemsstat som det riktar sig till – och följaktligen för alla nationella myndigheter – antingen efter det att det har offentliggjorts eller från och med den tidpunkt då det delges (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 204 och där angiven rättspraxis).

72

I förevarande fall anges i artikel 3 i direktiv 1999/70 att direktivet träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, det vill säga den 10 juli 1999.

73

Det följer av fast rättspraxis att medlemsstaterna under ett direktivs införlivandefrist ska avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i direktivet (dom av den 13 november 2019, Lietuvos Respublikos Seimo narių grupė, C‑2/18, EU:C:2019:962, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Det har i detta avseende föga betydelse huruvida den aktuella nationella bestämmelsen, vilken antagits efter det att direktivet i fråga trätt i kraft, syftar till att införliva direktivet eller ej (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 206 och där angiven rättspraxis).

74

Härav följer att samtliga myndigheter i medlemsstaterna är skyldiga att garantera att unionsbestämmelserna ges full verkan, däri inbegripet det fallet att nämnda myndigheter ändrar grundlagen (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 207 och där angiven rättspraxis).

75

Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Klausul 5.1 i ramavtalet ska tolkas så, att när på varandra följande visstidsanställningar, i den mening som avses i denna bestämmelse, har missbrukats så omfattar den hänskjutande domstolens skyldighet – att i möjligaste mån tolka och tillämpa samtliga relevanta bestämmelser i nationell rätt på ett sådant sätt att detta missbruk beivras på lämpligt sätt och att följderna av åsidosättandet av unionsrätten undanröjs – bedömningen av huruvida bestämmelserna i äldre nationell lagstiftning, som fortfarande är i kraft, vilka gör det möjligt att omvandla på varandra följande visstidsanställningar till en tillsvidareanställning, i förekommande fall kan tillämpas för att göra en unionsrättskonform tolkning, trots att det finns nationella grundlagsbestämmelser som ovillkorligen förbjuder en sådan omvandling inom den offentliga sektorn.

76

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: