1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s.1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan mBank SA, en bank med säte i Republiken Polen som genom en filial bedriver verksamhet online i Republiken Tjeckien, å ena sidan, och PA å den andra, angående en fordran till följd av utebliven avbetalning enligt ett konsumentkreditavtal.

3

I skälen 15 och 34 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

…

4

Kapitel II i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller tio avsnitt. Avsnitt 1, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, innehåller artikel 4 vari det föreskrivs följande i punkt 1:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5

Avsnitt 2 i kapitel II, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, innehåller artikel 7, som har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…”

6

Avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, omfattar artiklarna 17–19 i förordningen.

7

Artikel 17.1–17.2 i nämnda förordning har följande lydelse:

”1.   Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt …,

2.   Om konsumentens avtalspart inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en medlemsstat, ska han anses ha hemvist i den medlemsstaten såvitt avser tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen.”

8

I artikel 18.2 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.”

9

Under avsnitt 7 i kapitel II, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”, återfinns artikel 26 som har följande lydelse:

”1.   Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 24.

2.   I mål som avses i avsnitten 3, 4 eller 5, där en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare är svarande, ska domstolen, innan den förklarar sig behörig enligt punkt 1, säkerställa att svaranden har informerats om sin rätt att bestrida domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål.”

10

Kapitel V i förordningen har rubriken ”Allmänna bestämmelser” och innehåller bland annat artikel 62, vari det föreskrivs följande i punkt 1:

”Vid avgörandet av huruvida en part har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt ska domstolen tillämpa sin egen lag.”

11

Det framgår av artikel 11.1 i zákon č. 99/1963 Sb., Občanský soudní řád (lag nr 99/1963 om införande av civilprocesslagen) att de omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då talan väcktes vid domstol är avgörande för att fastställa domstolens materiella och territoriella behörighet till dess att målet har avgjorts. Vad gäller den territoriella behörigheten framgår det av artikel 85 i samma lag att ordinarie domstol för en fysisk person är distriktsdomstolen på den ort där vederbörande har hemvist, såvida inte annat föreskrivs i lag.

12

Den 21 juli 2014 ingick parterna i det nationella målet, på elektronisk väg, ett konsumentkreditavtal enligt vilket PA – som är en fysisk person och konsument – beviljades en kredit på 50000 tjeckiska kronor (CZK) (cirka 1820 euro).

13

Enligt den hänskjutande domstolen har PA vid flera tillfällen betalat för sent och inte erlagt de månatliga avbetalningarna enligt avtalet, trots flera påminnelser och ett försök från bankens sida att komma till en uppgörelse i godo utan inblandning av rättsväsendet.

14

Den 7 mars 2018 väckte mBank talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att PA skulle förpliktas att betala kapitalbeloppet, ränta på kapitalbeloppet, samt räntekapitalisering.

15

Till stöd för att Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstolen nr 8 i Prag, Republiken Tjeckien) var behörig anförde mBank att PA skulle anses ha hemvist i Prag (Republiken Tjeckien), såsom framgick av den adress som han hade uppgett i kreditansökan och i själva avtalet.

16

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att vid tidpunkten då talan väcktes hade PA hemvist i Republiken Slovakien och inte i republiken Tjeckien. Utöver den omständigheten att alla försök att delge den berörda parten relevanta rättegångshandlingar i sistnämnda medlemsstat hade misslyckats, hävdade denna part – som informerats i enlighet med artikel 26.2 i förordning nr 1215/2012 – och inkom med styrkande bevisning i detta avseende, att vid tidpunkten då talan väcktes hade han hemvist i Slovakien, och han bestred sedermera den tjeckiska domstolens behörighet.

17

Den hänskjutande domstolen har visserligen uppgett att den anser att begreppet ”konsumentens hemvist”, i den mening som avses i förordning nr 1215/2012, ska förstås så, att det avser konsumentens hemvist vid tidpunkten då talan väcktes, men önskar likväl att EU-domstolen ska klargöra huruvida så verkligen är fallet eller om detta begrepp ska förstås så, att det avser konsumentens hemvist vid tidpunkten då avtalsförhållandet uppstod, det vill säga tidpunkten då det aktuella kreditavtalet ingicks i förevarande fall.

18

Den hänskjutande domstolen har tillagt att det avtal som är aktuellt i det nationella målet varken gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i särskilda poster eller ett lån avsett att finansiera köp av varor i den mening som avses i artikel 17.1 a och 17.1 b i förordning nr 1215/2012, och att den anser att i enlighet med artikel 17.1 c i samma förordning kan det enbart vara fråga om ett konsumentavtal om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

19

Mot denna bakgrund beslutade Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20

Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten när som helst avgöra målet genom ett motiverat beslut.

21

Domstolen finner att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

22

Det ska inledningsvis påpekas att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (se, bland annat, dom av den 28 maj 2020, World Comm Trading Gfz, C‑684/18, EU:C:2020:403, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

23

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att begreppet ”konsumentens hemvist” i denna bestämmelse avser konsumentens hemvist vid tidpunkten då det aktuella avtalet ingicks eller konsumentens hemvist vid tidpunkten då talan väcktes.

24

Det framgår av beslutet om hänskjutande att det avtal som är aktuellt i det nationella målet har ingåtts av en fysisk person i egenskap av konsument, och det finns inget i handlingarna i målet som tyder på att PA skulle ha ingått avtalet för ett ändamål som kan anses omfattas av hans yrkesverksamhet i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012.

25

Härav följer att i enlighet med sistnämnda bestämmelse kan det avtal som är aktuellt i det nationella målet anses utgöra ett ”avtal som har ingåtts av en konsument”, i den mening som avses i den bestämmelsen.

26

När det gäller de särskilda behörighetsreglerna i fråga om konsumentavtal, i de fall – såsom i det förevarande – där näringsidkaren har väckt talan mot konsumenten, innehåller artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012 en regel om exklusiv behörighet, varvid talan får väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

27

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att PA, som hade hemvist i Republiken Tjeckien när det kreditavtal som är aktuellt i det nationella målet ingicks, därefter har bytt hemvist, utan att underrätta vare sig sin medkontrahent eller de tjeckiska myndigheterna härom.

28

Det framgår emellertid av punkt 16 ovan att den hänskjutande domstolen, med tillämpning av domstolslandets lag i enlighet med artikel 62.1 i förordning nr 1215/2012, har kommit till slutsatsen att PA:s senast kända hemvist var beläget i Slovakien.

29

I detta avseende konstaterar domstolen för det första att ordalydelsen av artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012, bland annat i den tjeckiska, den tyska, den engelska, den polska, den rumänska och den finska språkversionen, är helt tydlig i detta avseende, eftersom den hänvisar till ”den medlemsstat där konsumenten har hemvist”. En bokstavstolkning av denna bestämmelse leder således till slutsatsen att en näringsidkare endast kan väcka talan mot en konsument vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten hade hemvist vid tidpunkten då talan väcktes.

30

Det framgår för det andra av P. Jenards rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1), att lösningen bestående i att det faktiska hemvistet vid tidpunkten då talan väcktes ska ges företräde framför den adress som angavs i avtalet valdes redan när denna konvention ingicks. På sidan 33 i nyssnämnda rapport angav P. Jenard att ”[f]ör det fall säljaren eller långivaren väcker talan är det tämligen svårt att avgöra vilket lands domstolar som ska vara behöriga när köparen eller låntagaren bosätter sig utomlands efter att ha ingått avtalet”, och preciserade att ”[f]ör att skydda dessa personer ska talan således väckas mot dem endast vid domstolarna i den stat där de har sitt nya hemvist”.

31

En annan tolkning skulle, för det tredje, kunna ge upphov till rättsosäkerhet beträffande vilken domstol som är behörig i situationer där konsumenten vid ett eller flera tillfällen under det aktuella rättsförhållandets varaktighet byter hemvist. En sådan ökning av antalet domstolar vid vilka talan kan väckas skulle nämligen strida mot det syfte med förordning nr 1215/2012 som framgår av dess skäl 15, nämligen att behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet.

32

I detta sammanhang ska det påpekas att domstolen, i punkt 47 i domen av den 17 november 2011, Hypoteční banka (C‑327/10, EU:C:2011:745), som avsåg förordning nr 44/2001 men kan överföras på förordning nr 1215/2012, slog fast att ”i en sådan situation … där en konsument som ingått ett [kreditavtal] … har bytt hemvist innan talan väckts mot vederbörande avseende åsidosättande av dennes avtalsenliga förpliktelser, [är] domstolarna i den medlemsstat där konsumenten senast hade hemvist … behöriga att pröva nämnda talan”. För det fall att konsumenten byter hemvist upprepade gånger är det således endast konsumentens sista kända hemvist vid tidpunkten då talan väcks som är avgörande för att fastställa den internationella behörigheten för en domstol i en medlemsstat.

33

Härav följer att domstolarna i en medlemsstat inte är behöriga att pröva en tvist angående ett avtal som ingåtts av en konsument i enlighet med villkoren i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012, när, såsom i förevarande fall, konsumentens senaste kända hemvist inte är beläget i den medlemsstaten.

34

Det ska även påpekas att denna lösning först och främst stöds av systematiken i reglerna i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2015 om domstols behörighet vid ”konsumenttvister”, vilka ska tolkas restriktivt eftersom de utgör ett undantag både från den allmänna behörighetsregeln i artikel 4.1 i förordningen, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, och den särskilda behörighetsregeln i fråga om avtal i artikel 7 led 1 i förordningen, vari det föreskrivs att talan får väckas vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser (se, analogt, avseende förordning nr 44/2001, dom av den 6 september 2012, Mühlleitner, C‑190/11, EU:C:2012:542, punkterna 26 och 27, samt där angiven rättspraxis).

35

Såsom framgår av den rapport av P. Jenards som det hänvisas till i punkt 30 ovan, är denna lösning även förenlig med det särskilda syftet med avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, avseende ”[b]ehörighet vid konsumenttvister”, vari det fastställs särskilda behörighetsregler till förmån för konsumenter i egenskap av avtalsparter som anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfarna i rättsliga angelägenheter än deras motparter i egenskap av näringsidkare (se, analogt, dom av den 23 december 2015, Hobohm, C‑297/14, EU:C:2015:844, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

36

Tolkningsfrågorna ska således besvaras så, att begreppet ”konsumentens hemvist”, i den mening som avses i artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att det avser konsumentens hemvist vid tidpunkten då talan väcktes.

37

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Begreppet ”konsumentens hemvist”, i den mening som avses i artikel 18.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att det avser konsumentens hemvist vid tidpunkten då talan väcktes.