–

Dr. Willmar Schwabe GmbH & Co. KG, genom C. Stallberg, Rechtsanwalt,

–

Queisser Pharma GmbH & Co. KG, genom A. Meisterernst, Rechtsanwalt,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Herbout-Borczak och C. Hödlmayr, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EUT L 404, 2006, s. 9, och rättelse i EUT L 12, 2007, s. 3), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 107/2008 av den 15 januari 2008 (EUT L 39, 2008, s. 8) (nedan kallad förordning nr 1924/2006).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Dr. Willmar Schwabe GmbH & Co. KG (nedan kallat Schwabe) och Queisser Pharma GmbH & Co. KG avseende påståendet att ett kosttillskotts förpackning var vilseledande.

3

Skälen 1, 9, 14, 16, 17, 23 och 29 i förordning nr 1924/2006 har följande lydelse:

…

…

…

…

…

4

Artikel 1 i förordningen har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. I artikel 1.1 föreskrivs följande:

”Denna förordning harmoniserar de bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar och som gäller näringspåståenden och hälsopåståenden, för att säkerställa en väl fungerande inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå.”

5

I artikel 2.2 led 5 föreskrivs att med hälsopåstående avses ”varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att det finns ett samband mellan en kategori av livsmedel, ett livsmedel eller en av dess beståndsdelar och hälsa”.

6

Kapitel II i förordningen, som rör allmänna principer, innehåller artiklarna 3–7.

7

I artikel 3 i förordning nr 1924/2006, med rubriken ”Allmänna principer för samtliga påståenden”, föreskrivs följande:

”Näringspåståenden och hälsopåståenden får användas på märkning och presentation av och i reklam för livsmedel som släpps ut på marknaden i gemenskapen endast om de är förenliga med bestämmelserna i denna förordning.

Utan att det påverkar tillämpningen av [Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, 2000, s. 29) och direktiv 84/450] får användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden inte

…”

8

Artikel 5 i förordningen har rubriken ”Allmänna villkor”. Följande anges i artikel 5.1 och 5.2:

”1.   Det skall vara tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden endast om följande villkor uppfylls:

…

2.   Det skall vara tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden endast om genomsnittskonsumenten kan förväntas förstå de gynnsamma effekter som anges i påståendet.”

9

Artikel 6 i förordningen har rubriken ”Vetenskapliga belägg för påståenden”. I artikel 6.1 och 6.2 föreskrivs följande:

”1.   Näringspåståenden och hälsopåståenden skall grundas på och styrkas med hjälp av allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation.

2.   En livsmedelsföretagare som gör ett näringspåstående eller hälsopåstående skall motivera användningen av påståendet.”

10

Kapitel IV i samma förordning, som rör hälsopåståenden, innehåller artiklarna 10–19.

11

Artikel 10 i förordning nr 1924/2006 har rubriken ”Särskilda villkor”. I artikel 10.1, 10.3 och 10.4 föreskrivs följande:

”1.   Hälsopåståenden skall förbjudas om de inte uppfyller de allmänna kraven i kapitel II och de särskilda kraven i detta kapitel och är godkända i enlighet med denna förordning och ingår i de förteckningar över godkända påståenden som föreskrivs i artiklarna 13 och 14.

…

3.   Hänvisningar till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt av näringsämnet eller livsmedlet för allmän hälsa eller hälsorelaterat välbefinnande får göras endast om de åtföljs av ett bestämt hälsopåstående som ingår i de förteckningar som föreskrivs i artikel 13 eller 14.

4. Vid behov skall riktlinjer för genomförande av denna artikel antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 25.2 och, om det är nödvändigt, i samråd med berörda parter, särskilt livsmedelsföretagare och konsumentgrupper.”

12

I artikel 13.3 i denna förordning föreskrivs följande:

”Efter samråd med [Efsa] ska kommissionen, i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.3, anta en gemenskapsförteckning, som avser att ändra icke väsentliga delar i denna förordning genom att komplettera den, över de tillåtna påståenden som avses i punkt 1 och alla nödvändiga villkor för användningen av dessa påståenden senast den 31 januari 2010.”

13

I artikel 17.5 i samma förordning anges följande:

”Hälsopåståenden som ingår i de förteckningar som avses i artiklarna 13 och 14 får, i överensstämmelse med de villkor som de omfattas av, användas av alla livsmedelsföretagare, såvida användningen av dem inte är begränsad i enlighet med bestämmelserna i artikel 21.”

14

Punkt 3 i bilagan till kommissionens genomförandebeslut 2013/63/EU av den 24 januari 2013 om antagande av riktlinjer för genomförandet av de särskilda villkor för hälsopåståenden som fastställs i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 (EUT L 22, 2013, s. 25, och rättelse i EUT L 272, 2013, s. 56), med rubriken ”Hänvisningar till en allmän, icke-specificerad gynnsam hälsoeffekt – artikel 10.3” har följande lydelse.

”Enligt artikel 10.3 är det på vissa villkor tillåtet att använda enkla, tilltalande påståenden som hänvisar till ett livsmedels allmänna och icke-specificerade gynnsamma effekt på den allmänna hälsan eller det hälsorelaterade välbefinnandet, utan att det krävs förhandsgodkännande. Användningen av sådana påståenden skulle kunna vara till hjälp för konsumenterna eftersom de skulle förmedla ett mer konsumentvänligt budskap. Emellertid skulle konsumenterna lätt kunna missförstå och/eller missuppfatta sådana påståenden, vilket eventuellt skulle kunna leda till att konsumenterna föreställer sig andra eller bättre hälsoeffekter än de som faktiskt finns. Därför ska hänvisningar till en allmän, icke-specificerad hälsoeffekt alltid åtföljas av ett särskilt hälsopåstående från förteckningarna över tillåtna hälsopåståenden i unionsregistret. Enligt förordningen bör dessa särskilda godkända hälsopåståenden stå bredvid eller efter de allmänna, icke-specificerade hälsoeffekter de avser.

De särskilda påståendena från förteckningarna över tillåtna hälsopåståenden bör ha ett samband med den mer allmänna hänvisningen. … För att undvika att konsumenterna vilseleds är det livsmedelsföretagarnas ansvar att påvisa sambandet mellan hänvisningen till livsmedlets allmänna, icke-specificerade gynnsamma effekt och det särskilda tillåtna hälsopåståendet som åtföljer.

Vissa påståenden som lämnades in för godkännande ansågs vid den vetenskapliga bedömningen vara för allmänna eller icke-specificerade för att kunna utvärderas. Dessa påståenden kunde inte godkännas och finns därför i förteckningen över icke godkända påståenden i unionsregistret över näringspåståenden och hälsopåståenden. Detta utesluter inte att dessa påståenden kan omfattas av bestämmelserna i artikel 10.3 och att de därmed lagligen kan användas om de åtföljs av ett särskilt påstående från förteckningen över tillåtna hälsopåståenden i enlighet med den artikeln.”

15

I 3 § punkt 1 i Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (lagen om illojal konkurrens, BGBl. 2010 I, s. 254) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UWG) föreskrivs följande:

”Illojala affärsmetoder är förbjudna när de är ägnade att märkbart påverka konkurrenters, konsumenters eller andra marknadsaktörers intressen.”

16

5 § UWG har rubriken ”Vilseledande affärsmetoder”. I 5 § punkt 1 föreskrivs följande:

”Alla vilseledande affärsmetoder utgör illojal konkurrens. En affärsmetod är vilseledande när den innefattar oriktiga påståenden eller andra påståenden ägnade att vara missvisande, rörande en eller flera av följande faktorer:

…”

17

11 § i Lebensmittel, Bedarfsgegenstände und Futtermittelgesetzbuch (lagen om livsmedel, basvaror och foder, BGBl. 2013 I, s. 1426) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, har rubriken ”Bestämmelser om skydd mot vilseledande verksamhet”. I 11 § punkt 1 föreskrivs följande:

”Det är förbjudet att saluföra livsmedel under en vilseledande beteckning eller med hjälp av vilseledande uppgifter eller en vilseledande presentation liksom att allmänt, eller i enskilda fall, marknadsföra livsmedel med hjälp av presentationer eller andra uttalanden som är vilseledande. Vilseledande verksamhet ska anses föreligga i bland annat följande fall:

…”

18

Det följer av beslutet om hänskjutande att Queisser Pharma saluför kosttillskottet Doppelherz® aktiv Ginkgo + B -Vitamine + Choline, som består av åtta ingredienser inbegripet zink samt vitaminerna B1 (tiamin), B2, B5 (pantotensyra) och B12.

19

På framsidan av kosttillskottets förpackning återfinns ett antal visuella inslag av olika storlek, färg och typsnitt, varibland följande påstående, som är i fråga i det nationella målet: ”B-Vitamine und Zink für Gehirn, Nerven, Konzentration und Gedächtnis” (B-vitaminer och zink för hjärna, nerver, koncentration och minne).

20

På baksidan av förpackningen återfinns, utöver särskilda påståenden i fråga om ginkgo och kolin, följande uppgifter:

”Regelbundna intellektuella utmaningar och en sund kost har betydelse för minne, koncentrationsförmåga, samt förmågan att klara av vardagssysslor. Hjärnans och nervsystemets ämnesomsättning är därför beroende av god kosthållning.

Doppelherzkapslarna innehåller 100 mg kolin, B-vitamin och spårämnet zink. Dessutom innehåller kapslarna 100 mg extrakt från Gingko.

Vitamin B1 och vitamin B12 bidrar till normal energiomsättning och nervsystemets normala funktion, samt till normal psykologisk funktion.

Vitamin B2, i likhet med vitamin B1, har betydelse för normal energiomsättning och nervsystemets normala funktion. Det bidrar vidare till att skydda cellerna mot oxidativ stress.

Även folsyra bidrar till normala psykologiska funktioner och spelar en roll i celldelningsprocessen.

Pantotensyra bidrar till normal intellektuell prestationsförmåga och, i likhet med folsyra och vitamin B12, till att minska trötthet.

Spårämnet zink bidrar till normal kognitiv funktion och till att skydda cellerna mot oxidativ stress.

…”

21

Enligt den hänskjutande domstolen tillverkar och saluför Schwabe produkter som konkurrerar med Queisser Pharmas produkter. Schwabe anser att det påstående som är i fråga i det nationella målet och som avses i punkt 19 i förevarande dom, strider mot artikel 3 andra stycket a, artikel 5.1 a, artikel 6.1 och artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006 samt 5 § punkt 1 UWG och 11 § punkt 1 i lagen om livsmedel, basvaror och foder. Schwabe väckte talan vid Landgericht Düsseldorf (Regional domstol i Düsseldorf, Tyskland) och yrkade bland annat att Queisser Pharma, vid äventyr av vite, skulle förbjudas att marknadsföra kosttillskottet så länge det påstående som är aktuellt i det nationella målet återfanns på dess förpackning.

22

Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf) ogillade talan genom dom av den 28 augusti 2014.

23

Schwabes överklagande av denna dom ogillades genom dom av Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) den 30 juni 2016.

24

Schwabe överklagade, enligt ett särskilt förfarande som är begränsat till rättsfrågor, domen från Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland).

25

Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) är osäker på räckvidden av det krav som föreskrivs i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006, enligt vilket en hänvisning till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt ska åtföljas av ett bestämt hälsopåstående och särskilt på huruvida denna bestämmelse kräver ett direkt rumsligt samband mellan hänvisningen och det bestämda hälsopåståendet. I detta hänseende har den domstolen för det första angett att kravet på att hänvisningarna ska ”åtföljas” av ett hälsopåstående skulle kunna förstås så, att det krävs en rumslig närhet, så att konsumenterna ”omedelbart” kan uppfatta det godkända bestämda hälsopåståendet. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att om detta krav på direkt närhet inte var uppfyllt skulle det, enligt den domstolens uppfattning, även kunna vara tillräckligt med en hänvisning till påståendet med hjälp av en asterisk. För det andra kan nämnda krav även tolkas på det sätt som förespråkas av appellationsdomstolen, enligt vilken en genomsnittskonsument, vars beslut att köpa en produkt bestäms av produktens sammansättning, först läser förteckningen över produktens ingredienser (dom av den 4 juni 2015, Teekanne, C‑195/14, EU:C:2015:361). Eftersom en sådan förteckning ofta återfinns på baksidan av förpackningarna, är det inte osannolikt att en sådan konsument, när den kommer i kontakt med en sådan produkt som det kosttillskott som är i fråga i det nationella målet, sålunda kan få kännedom om de bestämda hälsopåståenden som anges på nämnda baksida.

26

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

27

Enligt Schwabe grundar sig de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt på det felaktiga antagandet att det påstående som är i fråga i det nationella målet, vilket anges i punkt 19 i förevarande dom, utgör en hänvisning till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt i den mening som avses i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006, när det i själva verket rör sig om ett bestämt hälsopåstående, i den mening som avses i artikel 10.1 i denna förordning.

28

Domstolen erinrar om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten enligt fast rättspraxis presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (dom av den 10 juli 2019, Federal Express Corporation Deutsche Niederlassung, C‑26/18, EU:C:2019:579, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

29

Den nämnda presumtionen att frågorna är relevanta kan inte brytas endast genom att en av parterna i det nationella målet har bestritt vissa faktiska omständigheter vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva och som är avgörande för hur saken i nämnda mål ska bestämmas (dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl., C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 23).

30

Att ändra innehållet i tolkningsfrågorna eller besvara parternas kompletterande frågor, skulle vidare vara oförenligt med domstolens skyldighet att säkerställa att medlemsstaternas regeringar och berörda ges möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, med beaktande av att berörda enligt denna bestämmelse endast delges besluten om hänskjutande (dom av den 16 oktober 2014, Welmory, C‑605/12, EU:C:2014:2298, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

31

Under dessa omständigheter ska tolkningsfrågorna besvaras utifrån det antagande som den hänskjutande domstolen har gjort, nämligen att det påstående som är i fråga i det nationella målet utgör en hänvisning till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt för hälsan, och att det följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att det däri föreskrivna kravet på att varje hänvisning till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt av ett näringsämne eller ett livsmedel ska åtföljas av ett sådant bestämt hälsopåstående som anges i de förteckningar som avses i artiklarna 13 eller 14 i förordningen, är uppfyllt när det på framsidan av ett kosttillskotts förpackning återfinns en hänvisning till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter av ett näringsämne eller ett livsmedel för hälsan, medan det bestämda hälsopåståendet som är avsett att åtfölja denna hänvisning endast återfinns på baksidan av denna förpackning och det inte finns någon uttrycklig hänvisning, såsom en asterisk, mellan de båda.

33

Enligt domstolens fasta praxis ska, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 44, och dom av den 30 januari 2019, Planta Tabak, C‑220/17, EU:C:2019:76, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

34

Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006, ska varje hänvisning till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt av ett näringsämne eller ett livsmedel för hälsan ”åtföljas” av ett bestämt hälsopåstående.

35

Vad vidare gäller målen med förordning nr 1924/2006 ska det erinras om att den förordningen, enligt dess artikel 1.1, syftar till att säkerställa en väl fungerande inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå. Hälsoskyddet är ett av förordningens viktigaste syften. För att uppnå detta syfte krävs bland annat att konsumenterna ges tillräckligt med information för att de ska kunna göra välgrundade val (dom av den 14 juli 2016, Verband Sozialer Wettbewerb, C‑19/15, EU:C:2016:563, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Det ska i detta avseende erinras om att det i skäl 16 i förordning nr 1924/2006 anges att det är viktigt att påståenden om livsmedel kan förstås av konsumenten, och att konsumenterna bör skyddas mot vilseledande påståenden. Det anges vidare att förordningen bland annat utgår från en genomsnittskonsument som är skäligen välinformerad samt skäligen uppmärksam och upplyst med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer.

36

Vad slutligen gäller det sammanhang i vilket artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 ingår, påpekar domstolen inledningsvis att i artikel 2.2 led 5 i förordningen definieras begreppet hälsopåstående i den mening som avses i den förordningen som ”varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att det finns ett samband mellan en kategori av livsmedel, ett livsmedel eller en av dess beståndsdelar och hälsa”.

37

Det ska dessutom framhållas att det i artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006, som återfinns i kapitel IV i förordningen, med rubriken ”Hälsopåståenden”, anges att hälsopåståenden ska förbjudas om de inte uppfyller de allmänna kraven i kapitel II, de särskilda kraven i kapitel IV, är godkända i enlighet med nämnda förordning och ingår i de förteckningar över godkända påståenden som föreskrivs i artiklarna 13 och 14. I artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006 uppställs således ett principiellt förbud mot hälsopåståenden, med undantag för hälsopåståenden som ingår i de förteckningar över godkända påståenden som avses i artiklarna 13 och 14 i den förordningen.

38

Det framgår vidare av en systematisk tolkning av artikel 10 i förordning nr 1924/2006 att det i artikel 10.3 införs ett undantag från den princip som slås fast i artikel 10.1, vilket innebär att det följer av domstolens fasta praxis att kravet i artikel 10.3 på att hänvisningarna ska åtföljas av ett hälsopåstående ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2017, AKM, C‑138/16, EU:C:2017:218, punkt 37 och där angiven rättspraxis). I artikel 10.3 i förordningen görs således en åtskillnad mellan två kategorier av hälsopåståenden, nämligen dels bestämda hälsopåståenden som ingår i de aktuella förteckningarna i enlighet med den princip som fastställs i artikel 10.1 i nämnda förordning, dels ”allmänna” hälsopåståenden som utgör en hänvisning till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter som ska åtföljas av ett hälsopåstående som finns upptaget i dessa förteckningar.

39

I genomförandebeslut 2013/63, som antogs av kommissionen inom ramen för de genomförandebefogenheter som den tilldelats av unionslagstiftaren i enlighet med artikel 10.4 och artikel 25 i förordning nr 1924/2006, anges i detta avseende i punkt 3 i dess bilaga att det enligt artikel 10.3 i förordningen är tillåtet att använda enkla, tilltalande påståenden som hänvisar till en sådan effekt utan att det krävs förhandsgodkännande, men att konsumenterna lätt skulle kunna missförstå och/eller missuppfatta sådana påståenden, och att hänvisningar till sådana effekter därför alltid ska ”åtföljas av ett särskilt hälsopåstående från förteckningarna över tillåtna hälsopåståenden i unionsregistret”. I samma punkt preciseras att enligt förordningen bör ett sådant hälsopåstående som åtföljer den anmärkning som hänvisar till dessa effekter stå ”bredvid” eller ”efter” anmärkningen i fråga.

40

Det framgår av dessa omständigheter att kravet på att hänvisningarna ska åtföljas av ett hälsopåstående, i den mening som avses i artikel 10.3 i nämnda förordning, ska tolkas så, att det inte bara fordras att det bestämda hälsopåståendet innebär en precisering av innehållet i det allmänt formulerade hälsopåståendet, utan även att placeringen av dessa två påståenden på den berörda varans förpackning gör det möjligt för en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument att uppfatta sambandet mellan dessa påståenden. Begreppet åtföljande i den mening som avses i denna bestämmelse ska följaktligen tolkas så, att det innefattar såväl en materiell dimension som en visuell dimension.

41

Å ena sidan innebär den materiella dimensionen av begreppet ”åtföljande” ett krav på att innehållet i det ”allmänna” hälsopåståendet och innehållet i det bestämda hälsopåståendet ska vara kopplade till varandra, så att det förstnämnda påståendet styrks av det sistnämnda påståendet.

42

I motsats till vad motparten i det nationella målet har gjort gällande kan å andra sidan kravet, i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006, på att hänvisningarna ska åtföljas av ett hälsopåstående, inte anses vara vederbörligen uppfyllt enbart av det skälet att det i materiellt hänseende finns ett uppenbart innehållsmässigt samband mellan det ”allmänna” hälsopåståendet och det bestämda hälsopåståendet, som är avsett att styrka det förstnämnda påståendet, oberoende av var dessa påståenden är placerade på den berörda förpackningen och således oberoende av den visuella dimensionen av detta krav.

43

Domstolen påpekar i detta hänseende att det i skäl 29 i förordning nr 1924/2006 anges att för att säkerställa att hälsopåståendena är sanningsenliga, tydliga, tillförlitliga och meningsfulla för konsumenternas val av en hälsosam kost bör formuleringen och presentationen av hälsopåståendet beaktas. Hur de olika inslagen på en viss varas förpackning har placerats i visuellt hänseende är således en faktor som ska beaktas vid bedömningen av om kravet på att hänvisningarna ska åtföljas av ett hälsopåstående kan anses vara uppfyllt.

44

Dessutom framgår det av skäl 17 och artikel 6.2 i förordningen att livsmedelsföretagare som gör ett näringspåstående eller ett hälsopåstående ska motivera användningen av detta påstående.

45

I punkt 3 i bilagan till genomförandebeslut 2013/63 understryks i detta avseende att för att undvika att konsumenterna vilseleds är det livsmedelsföretagarnas ansvar att påvisa sambandet mellan hänvisningen till livsmedlets allmänna, icke specificerade gynnsamma effekt och det särskilda tillåtna hälsopåståendet som hänvisningen åtföljs av.

46

Av dessa omständigheter följer att livsmedelsföretagarna på ett klart och precist sätt ska presentera de bestämda hälsopåståenden som styrker de hänvisningar till de allmänna, icke specificerade och gynnsamma effekter som de använder.

47

Den visuella dimensionen av kravet på att hänvisningarna ska åtföljas av ett hälsopåstående, i den mening som avses i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006, ska följaktligen förstås som ett krav på att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument direkt uppfattar ett visuellt samband mellan hänvisningen till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter för hälsan och det bestämda hälsopåståendet, vilket i princip kräver att hänvisningen och påståendet rumsligt sett befinner sig nära varandra eller i direkt anslutning till varandra.

48

I det särskilda fall då de bestämda hälsopåståendena inte i sin helhet kan förekomma på samma sida av förpackningen som den hänvisning som hälsopåståendena är avsedda att styrka, på grund av det stora antalet hälsopåståenden eller deras längd, kan kravet på ett direkt visuellt samband i undantagsfall anses vara uppfyllt genom en uttrycklig hänvisning, såsom genom en asterisk, när denna på ett för konsumenten klart och begripligt sätt säkerställer att det finns en rumslig koppling mellan innehållet i hälsopåståendena och innehållet i hänvisningen.

49

Det ankommer således på de nationella domstolarna att, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, kontrollera och fastställa huruvida kravet på visuell närhet som följer av artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 är uppfyllt genom att man använder en sammankopplande asterisk.

50

Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att det däri föreskrivna kravet på att varje hänvisning till en allmän, icke specificerad gynnsam effekt av ett näringsämne eller ett livsmedel ska åtföljas av ett sådant bestämt hälsopåstående som ingår i de förteckningar som avses i artiklarna 13 eller 14 i förordningen, inte är uppfyllt när det på framsidan av ett kosttillskotts förpackning återfinns en hänvisning till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter av ett näringsämne eller ett livsmedel för hälsan, medan det bestämda hälsopåståendet som är avsett att åtfölja denna hänvisning endast återfinns på baksidan av denna förpackning och det inte finns någon uttrycklig hänvisning, såsom en asterisk, mellan de båda.

51

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida hänvisningar till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter av ett näringsämne eller ett livsmedel för allmän hälsa eller hälsorelaterat välbefinnande i den mening som avses i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 ska styrkas med hjälp av vetenskaplig dokumentation i den mening som avses i artikel 5.1 a och artikel 6.1 i den förordningen.

52

Domstolen framhåller härvidlag inledningsvis, i likhet med den hänskjutande domstolen, att ordalydelsen i artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006, till skillnad från ordalydelsen i artikel 10.1 i den förordningen, inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till de allmänna bestämmelserna i kapitel II i samma förordning, i vilket artiklarna 5 och 6 i samma förordning återfinns.

53

Det ska emellertid påpekas att det framgår tydligt av ordalydelsen i artiklarna 5 och 6 att det ska finnas vetenskapliga belägg för varje hälsopåstående, i den mening som avses i denna förordning.

54

Det föreskrivs nämligen i artikel 5.1 a i förordning nr 1924/2006 att det endast är tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden om det har visats att förekomsten, avsaknaden eller den minskade mängden i ett livsmedel eller en livsmedelskategori av ett näringsämne eller annat ämne som påståendet gäller, har en gynnsam näringsmässig eller fysiologisk effekt, enligt allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation. Även artikel 6 i förordningen innehåller en liknande formulering. I artikel 6.1 anges att ”[n]äringspåståenden och hälsopåståenden skall grundas på och styrkas med hjälp av allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation”.

55

En sådan tolkning stöds av de mål som eftersträvas med förordning nr 1924/2006, vilken, såsom framgår av punkt 35 i förevarande dom, syftar framför allt till att säkerställa skyddet av allmän hälsa och en hög nivå på konsumentskyddet, mot bland annat vilseledande påståenden. Dessutom understryks det i skäl 14 i förordningen att det måste säkerställas att en gynnsam näringsmässig eller fysiologisk effekt har påvisats för de ämnen för vilka det görs ett påstående. Vidare anges det i skäl 17 i förordningen att vetenskapliga belägg bör vara den viktigaste aspekten att beakta vid användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden. I skäl 23 i samma förordning anges vidare att hälsopåståenden endast bör godkännas för användning i unionen efter en vetenskaplig bedömning av högsta möjliga standard.

56

Slutligen anges uttryckligen i artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006 att hälsopåståenden ska uppfylla de allmänna kraven i kapitel II i samma förordning, vilket omfattar artiklarna 5 och 6. Såsom följer av punkterna 37–39 i förevarande dom införs genom artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 – genom att det i den punkten anges att det är möjligt att hänvisa till ett ”allmänt” hälsopåstående som inte ingår i de förteckningar över godkända påståenden som avses i förordningen, om hänvisningen åtföljs av ett hälsopåstående som ingår i nämnda förteckningar – ett undantag från den princip som slagits fast i artikel 10.1 i samma förordning, enligt vilken hälsopåståenden är förbjudna om de inte återfinns i nämnda förteckningar. Artikel 10.3 i nämnda förordning ska följaktligen tolkas restriktivt.

57

Härav följer att sistnämnda bestämmelse ska tolkas på så sätt att ett ”allmänt” hälsopåstående i den mening som avses i den bestämmelsen, såsom det som är i fråga i det nationella målet, ska uppfylla kraven på dokumentation enligt förordningen.

58

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 71 och 72 i sitt förslag till avgörande, är det i detta avseende emellertid tillräckligt att hänvisningar till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter av ett näringsämne eller livsmedel för allmän hälsa eller hälsorelaterat välbefinnande åtföljs av bestämda hälsopåståenden som styrks med hjälp av allmänt vedertagen vetenskaplig dokumentation som har kontrollerats och godkänts, under förutsättning att de sistnämnda påståendena ingår i de förteckningar som avses i artiklarna 13 eller 14 i samma förordning.

59

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 10.3 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att hänvisningar till allmänna, icke specificerade gynnsamma effekter av ett näringsämne eller ett livsmedel för allmän hälsa eller hälsorelaterat välbefinnande ska styrkas med hjälp av vetenskaplig dokumentation i den mening som avses i artikel 5.1 a och artikel 6.1 i den förordningen. För detta ändamål räcker det att dessa hänvisningar åtföljs av bestämda hälsopåståenden som ingår i de förteckningar som avses i artiklarna 13 eller 14 i nämnda förordning.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: